På Dagens Nyheters debattsida ondgör sig barnläkaren Lars H. Gustafsson tillsammans med Amir Daneshpip och Makan Amini över privata barnsjukhus som skall öppnas i Sveriges storstäder. Som numera vanligt när det gäller barn påstås av FN:s barnkonvention följa både det ena och det andra. I just det här sammanhanget får författarna dock inte till argumentationen ens på sina egna premisser, alldeles oavsett vad som i övrigt må följa av barnkonventionen.
Författarna åtberopar art. 24 i konventionen som stadgar att alla barn utan åtskillnad skall ha rätt till bästa uppnåeliga hälsa. Detta innebär att barn har rätt till hälsa, inte i vilken form denna hälsa skall säkerställas. Med andra ord förpliktar konventionen Sverige som stat att se till att alla barn (inom vissa gränser om vilka jag skriver nedan) får den vård de behöver; däremot förpliktas Sverige inte att ge all vård i offentlig regi. Det är inte heller fråga om vården, utan om hälsan: det innebär att Sverige inte får strunta i exempelvis invandrarbarns hälsa, men inte att alla barn skall ha rätt till exakt samma form av vård.
Nu kan man säga att vården är ett moment i att uppnå hälsa. Med andra ord skulle likformigheten i vården vara ett bärande element i hälsan: är vården på något sätt olika, är också hälsan olika. Jag kan acceptera att argumentet är giltigt, men jag kan inte acceptera dess innehåll. Argumentet skulle innebära att det är i strid mot barnkonventionen när två barn samtidigt kommer i till vårdcentralen och det ena barnen måste vänta femton minuter längre än det andra till dess någon läkare hjälper det. Det utgör ju då en skillnad i vård, och det skulle alltså vara i strid mot barnkonventionen.
Det är dock inte det som barnkonventionen avser heller. Konventionen talar nämligen om bästa uppnåeliga hälsa. Det finns alltså begränsningar som är tillåtna: idealet får inte gå före det praktiskt möjliga. Det är alltså ingen diskriminering i strid mot konventionen att det ena barnet får vänta längre än det andra. Under villkor av begränsade resurser är olikbehandling tillåten.
Och det är väl här vi kommer till frågans rättsliga kärna. Offentlig vård måste finansieras med skattsedeln. Det innebär att det finns en resursgräns. Var denna gräns går är beroende bland annat på vilken nivå på skattetrycket som ett samhälle politiskt anser acceptabel, och vidare vilken fördelning av skattepengarna som man politiskt kan komma överens om. Inom de resurser som den offentliga vården har, skall alla barn behandlas lika. Det är det som konventionen enligt sin ordalydelse säger, ingenting annat.
Det innebär att privat vård visst är tillåtlig. Det är måhända politiskt eller moraliskt tveksamt att de socio-ekonomiska skillnader som finns i varje samhälle avspeglar sig också på barnens situation, och det är författarnas goda rätt att säga att de tycker det. Det är också författarnas goda rätt att anse att mer resurser bör tillföras barnvården (på bekostnad av psykvård, försvar, a-kasseersättning eller alla vårs disponibla inkomst, får man väl tillägga – det här handlar om fördelningskonflikter).
Det är dock inte författarnas goda rätt att ge sken av att just deras intresse utgör en rättslig förpliktelse för staten. Den ofta beklagade ”juridifieringen” av samhället – det faktum att jurister i tilltagande grad beslutar om frågor som tidigare ansågs vara politiska – är bland annat ett utflöde av att folk tenderar till att åberopa alla möjliga juridiska texter som stöd för någon äkta eller förment rättighet.
Det finns juridiska rättigheter, och det är tyvärr alltför sällan att jurister får makt att avgöra vem som har en rättighet och vem som inte har det (jag välkomnar alltså ”juridifieringen” i viss mån). Det finns dock också renodlat politiska frågor, och vid dessa är det bäst och rimligast att åberopa politiska och moraliska, inte juridiska argument.
Författarna må ha en moralisk poäng (jag själv tycker inte nödvändigtvis det), men de borde låta bli att försöka att få den poängen till att bli en juridisk poäng.
*****
Uppdatering: Nu på kvällen har också Svenska dagbladet samma nyhet, men med lite mera bakgrund. Inget som sägs i artikeln påverkar min rättsliga argumentation.
Jag kan bara tillägga att jag blir lite trött på det ständigt förutsägbara talet om ”ökande klyftor”, i synnerhet när det kommer från socialdemokraterna. Klyftorna har ökat de senaste decennierna, under vilka socialdemokraterna varit vid makten den övervägande mesta tiden: på något sätt är det bara de borgerliga partiernas ökande av klyftor som är problemet – om nu klyftorna ökar över huvud taget och inte bara blir synliga, helt enkelt. Dessutom är ”ökande klyftor” en slagdänga och utgör motsatsen till de borgerligas slagdänga om ”frihet”: så där lagom obestämt, alla kan frukta eller hoppas på vad de vill och man behöver inte argumentera i sak. (Man kan väl tillägga att de borgerliga åtminstone har en positiv tom fras, medan socialdemokraterna kommit så långt ner på fantasins kassakistebotten att de måste använda en negativ tom fras.)
Tråkigt, i synnerhet när det handlar om ett så angeläget ämne som frågan hur mycket vård vi är beredda att bekosta gemensamt och vilken vård enskilda skall stå för.
Hej!
Tack för en som jag tycker närmast heltäckande analys. Visst är det svårt för människor att handskas med proffs tyckande i detta fall då tre auktoriteter som läkare.
Majoriteten av befolkningen tycker naturligtvis om de nu överhuvudtaget läser artikeln att det är avskyvärt att Sverige inte följer FN s barnkonvention. Och vilken politisk propaganda är det inte när läkarna tar till barnens rättigheter enligt konventionen.
Mycket godis för oppositionen innehåller artikeln.
Men vem vill inte att barn skall få den bästa vård och även hälsa?
Lysande exempel med två barn som kommer in samtidigt och kanske måste ett vänta på vård.
Det är väl just på den grund som alternativet med privat vård har kommiit till, eller hur.
Hade alla människor i vårt samhälle fått den bästa vård utan att vänta hade vi uppnått utopia men på bekostnad av att vi inte hade så bra andra samhällsfunktioner. Och skulle då de samhällsfunktionerna vara privat tillåtna.
Bra jag har lagt till Din blogg till mina favoriter.
Hälsningar
Inge
Man undrar ju varför rättvisa på vissa områden måste innebära ”exakt lika”? Rätt påstått av artikelförfattarna är förstås att barn inte kan välja sina föräldrar och därmed kan inte heller alla barn ha möjligheten att få extra ”köpt vård”. Men alla barn har enligt samma resonemang inte heller möjlighet att få resa på bilsemester i den nyaste och säkraste bilmodellen. Alltså borde alla dyra bilar förbjudas och alla svenska familjer tilldelas varsin enkel Trabant som alla har råd med. Säg mig nu vad Sverige skulle vinna på att fler barn då färdas i osäkrare bilar? Eftersom vissa föräldrar misshandlar sina barn måste förstås alla vi som hittills aldrig haft en tanke på något liknande börja slå våra barn lite lagom så att det blir rättvist. Och var finns nu samhällsvinsten i att fler barn får stryk?
Men det är uppenbarligen bara när alla har det likadant som det blir rättvist. Och eftersom inte alla kan ha det toppen, måste alla som (rätt eller orätt förfånget) har det ganska bra, raskt dras ned till en låg gemensam nivå. Sänk ribban så att alla får det lika dåligt tycks vara lösningen. Försök förklara för mig varför det är en bra idé.
Göran: Du formulerar tankarna bakom mitt förbehåll att jag inte nödvändigtvis tycker att författarna har en moralisk poäng. Samtidigt måste man dock erkänna att det finns en gräns någonstans: en viss grundläggande likabehandling ingår väl i rättvisebegreppet?
Det kan väl ändå inte betecknas som rättvist om – liksom i många utvecklingsländer – tio procent av befolkningen skulle äga i princip alla landets tillgångar och hela makten, att dessa tio procent skulle bestämma att skatt normalt inte skall uppbäras och att de därför skulle låta de resterande nittio procenten stå utan tillgång till vård över huvud taget. Det är alltså inte samma sak att säga att vissa skillnader är oacceptabla och att säga att alla måste ha det exakt likadant.
Med detta sagt får jag också intrycket att författarna håller sig med det senare absoluta rättvisebegreppet, och jag kan inte heller hålla med om det. Jag vill dock inte lägga något i författarnas artikel som inte uttryckligen står där (även om jag läser ut det mellan raderna).
”Samtidigt måste man dock erkänna att det finns en gräns någonstans: en viss grundläggande likabehandling ingår väl i rättvisebegreppet?”
Roffes differensprincip är väl inte helt bort i tok här. Det intressanta är att maximera hälsan för de som har det sämst ställt, och så länge de barnen inte får det sämre av ojämlik vård så är det inget större problem. Differensprincipen har ju fått kritik för att den inte är tillräckligt egalitär enligt dem som söker någon sorts absolut rättvisa (och jag tycker du visar rätt bra i ditt inlägg att den synen på rättvisa är ohållbar).
Dennis: Bra synpunkt!
Tack för klargörandet. Jag reagerade också, och såg länken hit på SvD:s sida. Uttalandet i debattartikeln om FN:s barnkonvention bekräftar min personliga, icke-vetenskapligt belagda teori om att läkare generellt sett är de största rättshaveristerna.
Per