En sanktionspyramid behövs

I Svenska dagbladet finns idag en debattartikel av Svenskt näringsliv om kvalitetskontroller av privat levererade tjänster inom den offentliga sektorn. Efter att ha idkat poltitisk debatt senast, skall jag denna gång hålla mig till det juridiska och säga några ord om de åtgärdsförslag som preseneteras, där jag helt okritiskt förutsätter att artikeln är rättvisande i det att vi idag inte har några bra kvalitetsmått inom den såkallade välfärdssektorn.

Åtminstone enligt ett sätt att beskriva reglering kan man dela in all reglering i tre komponenter. Reglering måste sätta en standard: det reglerade systemet (adressaterna) måste veta vilket tillstånd som skall uppnås. Någon måste övervaka att systemet uppnår den begärda standarden: det måste alltså finnas rutiner som säkerställer att man märker om och när systemet opererar avvikande från standarden. Slutligen måste finnas mekanismer som får ett system eller en del av ett system som inte opererar enligt standard att anpassa sig till eller att lämna systemet: det måste finnas sätt att tvinga systemet att uppnå standarden.

Artikeln täcker alla tre områden. Det påpekas att vi egentligen inte vet hur vi skall definiera kvalitet: med andra ord påpekas att standardsättningen är bristfällig och att systemet inte egentligen vet exakt efter vilken standard det förväntas operera. Övervakning efterlyses, med täta och oanmälda inspektionskrav: det påpekas alltså att vi inte har något välorganiserat sätt att fastställa om och när systemet inte når upp till våra i och för dunkelt satta standarder. Slutligen sägs att verksamheter också med kort varsel måste kunna stängas ned: med andra ord påpekas att sanktionsmekanismen för att tvinga systemet att operera enligt (i och för sig oklar) standard är bristfällig.

Man kan konstatera att det ser ut som om regleringen av välfärdstjänsyerna (oavsett av vem, det allmänna eller privata, de levereras) är riktigt risig. Det ser inte ut att vara ett särskilt genomtänkt regleringssystem: regleringen är rent tekniskt (för att inte ta ställning till innehållet) bristfällig. Åtgärdsförslagen i artikeln ser i och för sig ut att vara adekvata, men jag vill säga något om det sista förslaget, om förslaget att kunna stänga ner verksamheter med kort varsel.

Som Ayres och Braithwaite visar i sin regleringsteoretiska klassiker Responsive Regulation (finns här), måste en tillsynsmyndighet ha ett gäng olika sanktioner som måste vara graderade, från ett milt till ett brutalt ingripande. Anledningen till det ät att ett system där myndigheten endast har en stor artilleripjäs att tillgå inte är trovärdigt. Dels kommer myndigheten att vara medveten om de förödande effekterna av att pjäsen används, och kommer därför att dra sig för att använda den. Man skjuter inte med kanoner på sparvar, och man skall vara riktigt säker på att man har med en stor rovfågel att göra innan man avfyrar kanonen, vilket innebär att mången korp kommer att slinka igenom.

Dels är det politiskt och juridiskt kostsamt att använda den stora kanonen. Skall man stänga ned en kommunal skola för att den inte levererar, har man berövat ett gäng elever sin möjlighet till skolgång, och föräldrarna kommer garanterat att gå till tidningarna. Myndigheten kommer då att behöva lägga ned resurser på mediehantering som inte kan läggas på övervakning och sanktionering. Dels kommer myndigheten att utsättas för press från folkvalda politiker som dessutom (om än avlägset) är myndighetstjänstemännens arbetsgivare: anslagen till myndigheten riskerar att minska. Skulle en sådan nedstängning bli aktuell i valtider, kommer myndigheten dessutom att anklagas för att ingripa i den poltiska processen.

Ergo: det är inte trovärdigt att hota med att myndigheten kommer att använda den stora kanonen. Ayres och Braithwaite föreslår därför att myndigheter bör ha en pyramid av sanktioner att tillgå, där relativt lindriga ingripanden kan ske snabbt, man sedan har ett gäng mellanhårda ingripanden som kan tillgripas med viss, men överkomlig mödamoch manslutligen förfogar över en ”nuclear option” (nedstängning) i de mest eklatanta fallen. Myndigheten måste i något fall tydligt visa att den är beredd att använda sina atomvapen (ungefär som Finansinspektionen gjorde med HQ Bank). Har myndigheten gjort det, innebär det att dess inspektörer kan ”talk softly and carry a big gun”: eftersom regleringsadressaterna alltså vet att myndigheten kan bli riktigt, riktigt jobbig att ha att göra med, kommer de att lyssna rätt så uppmärksamt redan när de första varningarna kommer, vilket innebär att myndigjeten slipper att gripa till sina atomvapen.

Det är dock svårt att utforma sanktionerna på mellannivå: vad är en sanktion som går utöver en varning eller en summa pengar, som inte innebär en nedläggning och som ändå smärtar? Här behövs mycket tänkande och antagligen också en del forskning, för att hela regelsystemet ju utöver allt annat också måste vara rättssäkert. Avseende dessa frågor sitter näringslivet på den mest relevanta informationen.

Där kanske Svenskt näringsliv skulle kunna leverera ett genuint användbart bidrag till debatten.

Read Full Post »

Problemet ligger i subventionen

Det här inlägget är endast halvjuridiskt: det tar sin avstamp i att förklara ett visst skatteupplägg, men slutar med en allmän tirad mot vår dysfunktionella blandekonomi. I slutändan är mitt budskap här alltså politiskt.

Ägarbolagen bakom de privata apoteken i Sverige använder ett vanligt upplägg för att slussa ut skattepengar till lågskatteparadis, meddelar Svenska dagbladet, samtidigt som samma bolag är missnöjda med lönsamheten. Man blir lite lätt spyfärdig, men problemet ligger faktiskt inte hos de privata aktörerna.

Upplägget som används är ganska enkelt. De svenska apoteksbolagens – alltså det privata bolaget, inte statliga Apoteket AB – utländska moderbolag (placerat i ett lågskatteområde) ger ett lån till sina dotterbolag, alltså apoteksbolagen. Detta lån löper med hög ränta. I det svenska bolagets böcker utgör lånet en kostnad: bolaget har kostnader för att återbetala lånet och amortera på det. Kostnaden minskar vinsten, och det är endast vinsten för det svenska bolaget som beskattas i Sverige. Eftersom dock samma ägare står bakom både det utländska moder- och det svenska dotterbolaget, lyckas alltså ägarna att få pengarna undan svensk beskattning.

Skulle det nu bara röra sig om inarbetade vinster, skulle jag inte ha några större problem med upplägget: jag tycker inte det är häftigt att betala skatt. Mitt problem är ett annat.

De svenska privata apoteksbolagen får en subvention av staten – alltså av var och en av oss som betalar skatt i Sverige – för att de tillhandahåller receptbelagd medicin som inte ger några större vinster. Med andra ord är åtminstone en del av de pengar som alltså här slussas ut till lågskatteområden mina pengar, och då börjar jag ha åsikter om upplägget. Det finns för mig ingen som helst anledning att subventionera något bolag över huvud taget (jag ifrågasätter dessutom subventioneringen i form av transfereringsbidrag till privatpersoner), och än mindre ett såkallat ”risk”-kapitalbolag.

Nu måste man dock titta närmare på det här. Vi tycks ha två potentiella problem. Den som tycker att det är häftigt att betala skatt – eller åtminstone att det är häftigt att andra (”de rika”) betalar skatt – kan ha befogade åsikter om att pengar som intjänas i Sverige på detta simpla sätt slussas ut från landet. Den som liksom jag tycker att det är förkastligt med subventioner kan ha (förhoppningsvis) befogade åsikter om att skattemedel slussas ut ur landet till ingen vidare nytta.

Mitt stora problem ligger som sagt i själva subventionen. Varför i hela friden subventionerar vi privata bolag? Om det är viktigt att heltäckande försörja landet med receptbelagd medicin (vilket det nog antagligen är) och detta inte är företagsekonomiskt lönsamt, bör det statliga apoteksbolaget få i uppdrag att göra detta, och att ha apotek över hela landet. Jag kan inte se det marknadsförvridande elementet om man skulle kräva att Apoteket AB på alla orter av någon betydelse skall ha ett täckande nät av filialer som tillhandahåller receptbelagd medicin. Detta nät skulle man kunna subventionera (det krockar såvitt jag förstår inte heller med konkurrenslagstiftningen). Alternativt kräver man att alla som har apotekslicens tillhandahåller receptbelagd medicin och gör sina vinster på andra produkter. Om detta leder till att vi inte får ett fullgott nät av apotek över hela landet, kan och bör vi använda det statliga bolaget för att täcka upp hålen i nätet. Men att ge subventioner till vilket bolag som helst, bara för att man av någon konstig anledning föredrar privata bolag bara för att de är privata, det kan jag inte förstå.

En riskkapitalist måste förväntas ta en risk. Finansbranschen har på senare decennier lyckats eliminera risken i sin verksamhet. Med andra ord har finansbranschen kopplat sig själv ur det kapitalistiska systemet, där risktagning skall löna sig när den ger framgång och  skall leda till förlust när den inte ger framgång. Denna finansbransch är inte längre en företrädare för kapitalismen, utan för en ny sorts feodal parasit.

Som samhälle måste vi åter ta oss en mycket grundlig funderare på vilka tjänster och vilken infrastruktur som är av sådan betydelse att den måste finnas i alla delar av landet även om de inte lönar sig, och som alltså därför i grunden måste skötas kollektivt. I de avseenden där vi kommer fram till att en viss tjänst eller en viss form av infrastruktur utgör en kollektiv uppgift, bör vi enligt min bestämda mening hålla dessa verksamheter inom den gemensamma sfären: att sköta en verksamhet kollektivt genom att betala en privat aktör, leder till en statlig utbetalningsbyråkrati och till konstiga incitament hos den privata mottagaren, som har all anledning att försöka lura kollektivet och maximera sina egna vinster.

De tjänster som vi anser måste (inte bör, utan det starkare måste) skötas kollektivt – och det kan också ske bara i vissa delar av landet – skall då inte heller vara vinstgenererande. Det ligger nämligen en oupplöslig motsättning i att säga att något inte kan lämnas åt marknaden för att det är viktigt, men inte lönar sig, och att säga att en verksamhet som sköts kollektivt för att den inte lönar sig, skall generera vinster. De olika former av halvmesyr som vi håller oss med leder nämligen tydligen enbart till incitamentsförvridningar hos de privata parterna och till en reglerings- och kontrollbyråkrati som skattebetalaren får ställa upp med utöver de betalningar som går till privata.

Problemet i det här fallet – liksom i många andra – ligger med andra ord i subventionen, som i sig är ett tecken på att vi egentligen inte har någon aning vad vi skall ha det allmänna (”staten”) till för. Den ena sidan anser att det allmänna skall garantera var och ens personliga lycka och tillfredsställelse: det går – som vi ser i Grekland och andra länder – inte att finansiera. Den andra sidan anser att det allmänna i princip inte skall finnas annat än på utrikespolitikens område, vilket denna sida inte har kraft att politiskt genomföra och vilket därför enbart leder till att statens tvångsmakt används för att plocka ut pengar ur medborgarens ficka för att slussa dem till en bransch som inte längre har koppling till vare sig det politiska eller det ekonomiska systemet. Dessa två sidor möts inte, eftersom ingen av sidorna egentligen längre anför rationella argument för sina ståndpunkter. Resultatet blir subventioner som än motiveras av arbetsmarknadspolitiska skäl – som skulle staten kunna rädda arbetsplatser – än av ”avreglerings”-skäl: i båda fallen kastas skattebetalarens pengar i sjön.

Lite mer renlärig kapitalism skulle faktiskt inte skada.

Read Full Post »

Någon som vill bli kollega till mig?

Detta inlägg är inte av diskuterande, utan av reklamkaraktär.

Jönköping International Business School söker en ny lektor i rättsvetenskap. Den som är hågad bör titta på denna utlysning.

Som synes vänder sig utlysningen också till folk utanför Sverige: känner ni någon som kan vara intresserad, vänligen tipsa om utlysningen.

Read Full Post »

Amerikanska Supreme Court leker De tre aporna

Paulina Neuding skrev nyligen i Svenska dagbladet om kognitiv juridik, det vill säga juridisk forskning som försöker klarlägga vilka konsekvenser som kognitionsvetenskapernas ifrågasättande av bilden av människan som rationell och förnuftig varelse har. Neuding påpekade att även i USA, där denna gren av den akademiska juridiken är som starkast, den fortfarande måste anses vara i sin linda. Helt riktigt, på vilket jag uppmärksammas (igen) genom en mejllista idag.

Inför USA:s Supreme Court pågår för närvarande ett mål – Perry v. New Hampshire – om huruvida fällande domar som enbart grundar sig på ögonvittnesutsagor är förenliga med USA:s konstitutionella garantier om rättvisa rättegångar. Tydligen trodde många att domstolen skulle ta tillfället i akt att äntligen ta tag i det oerhört problematiska med ögonvittnesberättelser (jfr denna blogg), om så bara genom att påminna om dess egen tidigare praxis. Men icke: som framgår av protokollet – jfr sidorna 4 till 7 – tycks domstolen anse att juryn väl kan värdera ögonvittnesberättelser. Det är rätt optimistiskt, det.

Och då framförs inte ens den starkaste versionen kritiken mot ögonvittnesberättelser. Man skulle kunna argumentera att sådana berättelser i stort sett är värdelösa i sig, men i förevarande mål sägs bara att ögonvittnen som dessutom utsatts för viss påverkan skall hanteras varsamt. Det som domstolen alltså, av förhandlingen att döma, är i färd att göra är att hålla för öronen, ögonen och munnen och vägra erkänna forskningsrön om människans kognition som numera är så ofta upprepade av oberoende forskarlag att något tvivel knappast kan finnas: människan är ett uselt lagringsmedium för historisk information, och hennes berättelser bör i stort sett aldrig tas för sanna utan att de styrks av teknisk bevisning.

Att acceptera dessa rön och omsätta dem till processuella regler skulle minska antalet fällande domar, helt utan tvivel, och i synnerhet i mål där ord står mot ord – som i sexualbrottsmål – skulle det vara svårt att få någon dömd. Men, hur var det nu igen?

”Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig dömas.”

Read Full Post »