Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2010

Den grekiska tragedin fortsätter. Enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter blir någon form av statsbankrutt allt svårare att undvika för landet, med följder för både enskilda länder och Eurosamarbetet som är ytterst svåra att överblicka. Det som inte framgår av tidningsrapporteringen är, vad det här egentligen handlar om, hur det här fungerar i sina grunder, och jag vill därför göra ett försök att kort (fast det blir långt) skissera varför – rent ekonomiskt och rättsligt sett – Grekland är i svårigheter.

Ett lands budget finansieras i huvudsak genom skatter – eller borde i huvudsak finansieras genom skatter. Knappt någon stat av västerländsk välfärdsmodell har pengar att betala alla sina åtaganden ur egen ficka, och alltså tar man upp lån. Lån kan man ta upp på många olika sätt.

Det klassiska sättet var att gå till banker (det var bland annat så Barclays och Rothschild på 1700- och 1800-talen gjorde sin förmögenhet).  ”Problemet” ur staters perspektiv med denna lösning är tvåfalt. Dels är även bankers resurser begränsade, så att därmed lånen och på den omvägen finansieringsmöjligheterna för välfärd begränsas, dels – och det är nog det som är värre – utgör de banker som kan låna till staters åtaganden ett ganska litet gäng. Sådana små grupper av kreditorer kan lätt samordna sig och sätta press på en stat att göra än det ena, än det andra som borgenärerna tycker är lämpligt.

Ett annat sätt att ta upp lån som ger staterna mer rörelsefrihet är att gå direkt till den del av allmänheten som är beredd att investera i statspapper. Man går alltså till börsen: staten säljer skuldförskrivningar. Dessa skuldförskrivningar kostar en viss summa pengar (säg: 100 kr.) och löper över en viss tid med viss ränta. I slutet av löpperioden skall skuldförskrivningen inlösas, det vill säga att köparen får tillbaka sina pengar. Vinsten för köparen av pappret är räntan under löptiden: köparens pengar görs alltså räntebärande på ett liknande sätt som när de sätts in på ett bankkonto.

Den säljande staten får alltså in pengar för att täppa till luckor i budgeten och köparna får räntebetalningar under ett visst antal år. Statsskulden kan sedan regleras genom att sälja eller köpa upp skuldförskrivningar. Fördelen för staten när många små investerare köper skuldförskrivningar – jämfört med när några stora banker gör det – är att de små investerarna har svårt att samordna sig och att gemensamt kräva en viss ekonomisk politik av den säljande staten. Man pulveriserar motståndet, helt enkelt. Förfarandet har en nackdel också, men den kommer jag till. Tills vidare kan konstateras att nästan alla stater i Väst använder sig av möjligheten att sälja sina skuldförskrivningar på värdepappersmarknaden.

För att det skall finnas köpare för en stats papper, måste några villkor vara uppfyllda. Köparna måste framför allt vara något så när säkra på att den ränta som pappret enligt sin lydelse betingar verkligen kan betalas, och på att skuldförskrivningen i slutet av löpperioden köps tillbaka. Börjar köparna bli osäkra på huruvida dessa villkor uppfylls, kommer de att dra sig för att köpa de ifrågavarande pappren. Den som redan har köpt sådana papper, kommer att vara frestad att sälja dem till någon som är mera benägen att ta risker. Detta innebär att kretsen av potentiella köpare minskar – bara de mest riskbenägna blir kvar – och att staten alltså inte kan ta upp lika stora lån som när många köper: underlaget av tillgängligt kapital minskar helt enkelt i takt med att antalet köpare avtar.

I detta läge kan staten försöka att sockra budet. Man kan till exempel sälja pappren billigare än som framgår av deras lydelse, så att den som köper pappret får mera tillbaka än hon investerat. En förbindelse som ger 100 kr. när den skall lösas in i slutet av löptiden kan exempelvis säljas för 90 kr. Det andra man kan göra är att höja räntan: risken att inte få tillbaka sina pengar är lika stor, men kan man köpa en chans att tjäna riktigt mycket pengar, är fler villiga att ta en risk. Får jag, i dagens läge, 14 procents ränta på en tillgång när jag för andra tillgångar kanske får 3 procents ränta, är jag kanske villig att ta en risk med några av mina pengar. Går det, så går det, och förlorar jag inte pengarna, tjänar jag en rejäl hacka.

Problemet för den säljande staten är att det blir dyrt. Det är precis som för privatpersoner: lånar man mot dyra ränteprocent, äts en stor del av ens budget upp av kostnader för räntebetalningar, men påföljd i värsta fall att man måste ta nya lån bara för att kunna betala ränta och amortering på de gamla. Det hela riskerar alltså att bli en ond cirkel, där lånebehov föder lånebehov.

Det är detta som hänt Grekland. Grekland har inga pengar att betala räntorna på sina lån och att samtidigt betala det välfärdssystem som byggts upp i landet. Någonstans måste man nu spara för att få ihop budgeten, annars blir skulderna bara större och större, med risk för att i slutändan ingen vill ha med Grekland som motpart att göra längre.

I det läget finns några möjligheter. Man kan omförhandla lånen, vilket är ett ganska klassiskt sätt att ta sig ur en kris. Nu visar sig dock nackdelen med massmarknaden: det är jättesvårt att samordna alla långivare så att man kan omförhandla lånen. Enligt privaträttsliga principer kräver en förändring av ett avtal alla parters godkännande, och det är alltså närmast omöjligt att lyckas få ett sådant godkännande på en massmarknad som den för statsskulder. Alltså måste man hitta ett sätt som inte vilar på privaträttsliga mekanismer.

Alternativet är att staten helt enkelt förkunnar att man inte kommer att betala hela eller någon del av sina skulder. Det är inget juridiskt problem att göra det, eftersom det inte finns några riktigt bra medel för att komma åt en suverän stat som förklarar sig ovillig att betala sina skulder. Man kan förvisso gå till domstol eller initiera ett skiljeförfarande, men förlorar staten där, är ju inte sagt att den kommer att betala. Det är dessutom svårt till omöjligt att utmäta statliga tillgångar i utlandet (exempelvis en ambassadbyggnad). Men det är det mindre problemet.

Det som blir det stora problemet, är framtiden: en stat som en gång visat lång näsa åt investerarna kommer att ha svårt att i framtiden övertyga investerarna att låna nya pengar. Genom att förklara att man inte tänker betala, sanerar man alltså kvickt sina skulder, men man täpper samtidigt eftertryckligt till penningkranen för framtiden. Ingen jättebra idé, alltså.

Det sista alternativet är att spara pengar någon annanstans, så att man kan fortsätta betala sina räntor och amorteringar och ge investerarna ett lugnande intryck av att skulderna kommer att betalas. Då kommer antagligen räntorna att sjunka och hela statsskulden bli lättare att bära.

Problemet med det alternativet är att det som man kan spara på är – välfärdssystemen, med den politiska kostnad det innebär för en demokratiskt vald politiker att berätta för väljarna att man skär ner på sjukhus, pensioner, a-kassa och annat för att kunna betala utländska investerare. Resultatet blir lätt de upplopp som vi på senare år sett på olika håll i Europa.

Ingen angenäm sits, alltså, och man kan förstå att grekiska politiker är desperata. Samtidigt måste man dock också påminna om att grekiska taxiförare gick i strejk för att regeringen tänkte avkräva dem kvitto på sina utgifter. Med andra ord gällde strejken möjligheten att fuska med skatten. Grekiska arbetstagare har rätt att gå i pension vid 60-årsåldern, en förmån som inte ens kommer relativt välmående tyskar eller svenskar tillgodo. Greklands statsförvaltning är korrupt och ineffektiv, och den grekiska välfärdsstaten åtminstone fläckvis mycket mera generös än landet rimligtvis har råd med.

Därmed inte sagt att jag tycker att Greklands välfärdsstat måste skäras ner. Som sagt finns andra alternativ, däribland en inställelse av betalningarna eller en statsbankrutt. Man kan också försöka att omförhandla lånen, men med tanke på att man under flera år fuskat med statistiken hellre än att erkänna problemet, är tidsramen nu så kort att detta inte ser ut att vara ett framkomligt alternativ med tanke på de många investerare som måste vara med på båten.

Alla dessa alternativ har alltså sitt politiska pris. Det finns ännu ett alternativ, och det är att Euroländerna ingriper och betalar åt Grekland. Även detta alternativ har dock ett pris: dels ger det inte Grekland något incitament att göra något åt sina ekonomiska problem, så att dessa kommer att upprepas, dels blir det svårt att förklara för tyskar som måste jobba tills de är 65 varför de skall betala för att greker skall få gå i pension vid 60. Det politiska problemet skjuts alltså från Grekland till andra länder. Klart att dessa länders politiker inte vill hjälpa så gärna.

Samtidigt ligger ett politiskt pris också i Euroländernas inaktivitet. Genom att marknaderna ser att Eurosamarbetet inte är någon garanti för att enskilda medlemmars skulder betalas, blir trovärdigheten hos samtliga Euroländer med dålig ekonomi sämre. Investerarna vet ju att ingen kommer att komma till undsättning. Med andra ord är Grekland ett test case för att se vad Euroländerna kommer att göra. Gör de ingenting, kommer turen snart till andra länder såsom Portugal, Spanien, Italien och Storbritannien – som samtliga är i ungefär samma statsfinansiella situation som Grekland. Försök att tänka er vilka följder för marknaderna det skulle ha om Storbritannien tvingades ställa in sina betalningar, och ni fattar allvaret i den grekiska krisen.

Jag har ingen rekommendation för någon i det här läget. Jag ser bara en enda stor rävsax som samtliga inblandade sitter i och ingen bra utväg. Interesting times, minsann.

Hoppas bara att de inte blir för intressanta, dessa tider.

Read Full Post »

Signaturen Jeje uppmärksammade mig igår per kommentar till ett tidigare inlägg på att vi fått ytterligare en tur i frågan om behandlingen av obotligt sjuka patienter som vill avsluta sitt liv. Socialstyrelsen har efter moget övervägande förtydligat och preciserat sina råd. Som jag uppfattar rapporteringen (Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här), handlar det om att en beslutskapabel patient får be om att livsuppehållande apparatur stängs av, så att naturen får ta sin gång och livet avslutas. När den patienten väl är döende, skall ångestdämpande mediciner kunna användas. Dessa mediciner påskyndar i sig själva döden. Det som däremot fortsatt inte går an, är att ge en patient samma mediciner i syfte att åstadkomma döden tidigare än den annars skulle ha inträffat.

Distinktionen må se ut som hårklyveri, men den avspeglas i vår lagstiftning och är därför inte att göra så mycket av såvida inte lagstiftningen ändras. Socialminister Göran Hägglund har tidigare inte visat sig vara särskilt pigg på en debatt om de här frågorna, eftersom frågan åtminstone tangerar – jag skulle vilja påstå: handlar om – dödshjälp.

Hur det än är med den saken, finns all anledning att nu varna läkarkåren och allmänheten för att dra en felaktig slutsats. Svenska dagbladet tycks inte se den poängen, men den är med i Dagens Nyheters artikel i slutet och den framgår av Socialstyrelsens meddelande på dess hemsida.

Den felaktiga slutsatsen är att det skulle ligga i Socialstyrelsens händer att avgöra vad man får och inte får göra enligt brottsbalken. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt hälso- och sjukvårdslagen, inget mer, inget mindre. Det innebär att Socialstyrelsens besked igår inte binder de allmänna domstolarna, skulle ett ärende om vård i livets slutskede komma upp till bedömning där.

Detta framgår av Socialstyrelsens meddelande i det att Socialstyrelsen säger sig ha undersökt rättsläget. Socialstyrelsen stadgar alltså inte heller enligt sin egen mening reglerna på det här området, utan dess jurister har tittat på de rättsregler som finns och dragit slutsatsen att ett avbrott av en livsuppehållande behandling är acceptabel under vissa omständigheter. Den slutsatsen är förhoppningsvis väl underbyggd, men – igen – den binder inte domstolarna när dessa skall göra sin egen bedömning.

Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Juridiska regler finns endast i våra huvuden – eller när har någon senast fysiskt kunnat ta tag i ett mordförbud (annat förstås än i den fysiska bärare av tecken vilka förmedlar ett budskap om att mord är förbjudet)? I våra huvuden kan exakt samma information från yttervärlden ta olika skepnad – försök bara att fråga två personer som närvarat vid samma händelse vad som utspelade sig där, och de kommer att ge olika svar. Juridik förmedlas genom språk, i sig självt ett något bristfälligt medel att överföra den tanke vi har i huvudet – det välkända fenomenet att man letar efter ord som på ett korrekt sätt uttrycker det man vill förmedla. Det innebär att olika jurister kan dra olika slutsatser om vad som är tillåtet och vad som inte är det, trots att de har tillgång till exakt samma information. It’s a field where reasonable people tend to disagree.

Eftersom man inte alltid kan leva med rättslig osäkerhet, har vi löst de problem som olika uppfattningar inom juridiken kan ge upphov till genom en auktoritativ instansordning. I slutändan är förvisso det som Högsta domstolen säger inte med automatik ”rätt” i den bemärkelsen att det utgör den bästa tolkningen av vad reglerna innebär, men det är i vart fall slutet i prövningen i ett enskilt mål. Högsta domstolen må med andra ord i ett enskilt fall ha aldrig så fel, det går ändå inte att göra något åt det såvida inte samma domstol medger resning i fallet, vilket ytterst sällan sker. (Och för övrigt är varken Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eller EG-domstolen någon instans över Högsta domstolen, utan dessa domstolar har bara auktoritet avseende vissa, ganska väl avgränsade, frågor.) Problemet med vår lösning är att det handlar om en efterhandsbedömning: domstolarna avgör i efterhand huruvida något varit brottsligt eller ej, men det går inte att på förhand få ett bindande besked om huruvida det man tänker göra kommer att medföra straff eller ej.

Det innebär att Socialstyrelsens utlåtande igår inte betyder straffrihet för den läkare som handlar efter instruktionerna. Det kan innebära det, men det behöver inte innebära det. Anmäler någon ett förfarande som till synes står i enlighet med Socialstyrelsens råd, kommer denna anmälan att landa på polisens och åklagarens bord. Anser man där att det trots Socialstyrelsens råd finns anledning att tro att ett brott föreligger, kommer en förundersökning att inledas, och då det rör sig om brott mot livet, kommer den ansvariga läkaren med största sannolikhet att häktas åtminstone under en tid. Därefter tar den vanliga valsen med utredning, förundersökning, läckor till media, upprörda advokatröster och långdragna processer vid. Med andra ord är Socialstyrelsens råd ingen som helst garanti för att vi skall slippa uppleva ett andra barnläkarmål.

De enda som kan förändra denna situation är politikerna, nämligen genom att klarlägga förhållandet mellan brottsbalken och hälso- och sjukvårdslagen, och kanske genom att inrätta ett organ som kan ge för domstolarna bindande förhandsbesked i ärenden där fråga är om liv och död inom vården. En sådan åtgärd förutsätter dock att politikerna har mod och kraft att ta sig igenom en debatt om dödshjälp och om domstolarnas förhållande till politiken och att de är så raka i ryggen att de är beredda att tappa väljarröster genom att göra det de tror på i denna fråga. Fram till dess kommer läkarna att leva med den enorma osäkerhet som en efterhandsbedömning av deras handlande inom ramen för ett brottmål innebär.

Alla råd från Socialstyrelsen till trots.

Read Full Post »

Varje tid och varje samhälle har sin goda smak, saker som en grupps mainstream anser bör sig och saker som absolut inte anses vara rätt eller lämpligt att säga, tycka eller mena. Den vanliga sanktionen mot att bryta mot den goda smaken är social: sneda blickar, en fnysning, rynkade pannor, social utfrysning. I vissa lägen och tider går dock samhällen längre än så och börjar använda sitt våldsmonopol och andra gemensamma – allmänna – resurser för att undertrycka det som upplevs som obehagligt, smaklöst eller vidrigt.

Exemplen är så många att ingen uppräkning kan ens bli representativ. Det går från inskränkningar i rätten att trycka eller ta del av vissa former av exempelvis pornografi (howsoever defined), via förbud mot offentliga uppvisningar av sexuella läggningar (i praktiken alltid med HBT-personer som mål för förbudet), förbud mot musik som anses vara anstötlig (och inte bara i Afghanistan: BBC vägrade på 1970-talet att spela gruppen Queens låtar för att dess namn ansågs vara en förolämpning mot monarkin) till att straffa offentliga uttalanden av vissa åsikter såsom socialistiska eller högerextrema åsikter. Den normala motiveringen till förbuden och sanktionerna är att företeelsen eller åsikten på något sätt är farlig: homosexuellas offentliga uttryck för sin sexuella läggning anses fördärva ungdomen, pornografi antas fördärva ungdomen och/eller förtrycka kvinnor, musik anses undergräva allmän moral, politiska åsikter anses hota det för närvarande rådande systemet.

Mot det sistnämnda brukar vi vara känsliga när det förekommer i andra länder. Vi talar om politiska fångar i Kuba, om den inskränka politiska friheten i Ryssland, om politiskt förtryck i Kina. Hemma hos oss tycks vi dock vara mindre känsliga, utan här måste det som vi – eller kanske snarare vårt samhälles mainstream – uppfattar som den goda smaken skyddas. Den yttrandefrihet som vi är så väldigt stolta över är absolut ingen självklarhet här hos oss heller och det gäller att påminna och värna om den, annars kommer också vi att tappa bort den.

Det är därför viktigt att alltid minnas vad det innebär att ha yttrandefrihet. Yttrandefrihet innebär att jag utan hot om repressalier får uttrycka åsikter som just inte anses höra den goda smaken till. Det är inte yttrandefrihet att få förkunna islams budskap i Saudi Arabien – det är yttrandefrihet att få vara kristen, jude eller ateist i Saudi Arabien. Det är inte yttrandefrihet att stödja Putin och Medvedjev i Ryssland – det är yttrandefrihet att säga att man anser att någon annan bör styra landet. Det är inte yttrandefrihet att i Kina anse att Tibet är en del av Kina – det är yttrandefrihet att få säga att man tycker att Tibet bör vara självständigt.

Man bör också hålla i minnet att ett åsiktsförtryck kan ta sig olika former. Det behöver inte handla om att spärra in eller döda de som har osmakliga åsikter. Det kan också handla om att undanhålla sådana förmåner som andra får som har smakfulla åsikter. Det är inte yttrandefrihet att få säga att Putin och Medvedjev skall bort om man därigenom riskerar att granskas extra hårt av myndigheterna eller att bli av med sitt sändnings- eller utgivningstillstånd. Det är inte yttrandefrihet att få säga att man tycker att det kinesiska kommunistiska partiets monopol på makten skall bort, om man därigenom riskerar att bli av med sitt jobb som universitetslärare.

Yttrandefrihet, det är att få säga saker som andra tycker är anstötliga, vidriga, fasansfulla och ändå av staten, det allmänna, behandlas som alla andra. Det är det, inget mindre, som yttrandefrihet är.

Därför är den storm som Pressetiska nämndens beslut att bevilja Nationaldemokraternas tidning Nationell idag presstöd har framkallat oroväckande (jag bloggade om detta redan igår). Kulturministern uppges nu vilja se över reglerna, så att bara de med rätt åsikter skall kunna få presstöd. Det anser hon främja demokratin och mångfalden i meningsutbudet. Fokus chefredaktör avgår från Presstödsnämnden i protest mot beslutet. Judiska centralrådet förstår inte hur stöd till Nationell idag kan bidra till mångfald i pressen. Dagens Nyheters Björn Wiman förstår inte heller hur beslutet bidrar till mångfald.

Andra är mera nyanserade och angriper själva systemet med presstöd för att fel åsikter fått pengar för att kunna spridas. Ungdom mot rasism går på den linjen. Folkpartiets Madeleine Sjöstedt vill avskaffa presstödet av denna anledning.

Det finns få röster som värnar yttrandefriheten. Lektor Jan Strid är en av dem: han anser att myndigheter inte skall lägga sig i vilka åsikter som sprids, utan att ett stödsystem måste vara åsiktsneutralt. Han har helt rätt.

Presstödet kan angripas på många sätt, och utifrån många synvinklar. Man kan anse att staten inte bör stödja åsikter över huvud taget, och kanske i synnerhet inte sådana som inte har tillräckligt mycket uppbackning för att kunna finansiera sig själva. Man kan anse att stödet snedvrider konkurrensen på marknaden – även journalister vill ju sälja något, även om de ibland glömmer bort sin kommersiella roll när de talar om sig själva som demokratins riddarvakt. Man kan anse att skattepengar skall gå till mera angelägna saker än pressen, exempelvis till sjukvården eller försvaret eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Man kan anse att den traditionella pressen i Internets tidevarv överlevt sig själv. Man behöver inte tycka om presstödet.

Men att angripa presstödet för att åsiktsriktningar får stöd som inte passar den goda smaken, det är inte yttrandefrihet, det. Yttrandefrihet skyddar dem som inte är rumsrena, de som inte passar makten. Det är väl att påminna om att det är demokrater som (lyckligtvis) har makten i vårt land: att ta bort presstödet för att icke-demokrater då får pengar eller – än värre – att sålla mellan rumsrena och icke-rumsrena åsikter, det är exakt sådant maktmissbruk som en garanterad yttrandefrihet skall motverka.

Den goda smaken är totalitarismens lillasyster. Det är ingen principiell skillnad mellan demokrater som särbehandlar misshagliga totalitära åsikter och totalitarister som särbehandlar misshagliga demokratiska åsikter. Vi gör precis det som vi anklagar Nationaldemokraterna för att vilja göra om vi särbehandlar denna åsiktsriktning. Vi blir totalitära själva. Ta därför för all del bort presstödet – det är mig ganska egalt.

Men gör det av rätt anledning, inte för att bedriva åsiktscensur.

Read Full Post »

When it rains, it pours – idag finns hur mycket som helst att skriva om och jag råkar ha lite tid. Jag fick denna spännande artikel i OUT-Laws nyhetsbrev. Jag har ingen aning än hur man enligt min mening bör reagera på fenomenet.

Avtalsrätten är individualistisk och bygger på att folk vet vad de åtar sig genom avtal. Om det inte håller, är frågan vad annat vi skall göra.

Senast i morse var jag i korrespondens med en kollega kritisk mot ett paradigmskifte inom avtalsrätten mot ännu mera ökad objektivism. Det verkar som om jag skulle behöva tänka om.

Kanske.

Read Full Post »

Dagens juridik innehåller idag en intressant artikel om entreprenörer som tänker erbjuda en juridisk tjänst där, såvitt jag förstår, ett dataprogram skriver juridiska dokument. Priset skall ligga på 295 kr.

Efter att själv just ha betalat över 3 000 kr. för ett dokument av standardtyp som jag av neutralitetsskäl inte ville skriva själv, ser jag tydligt nischen i marknaden. Det här är ett spännande experiment. Vi får se hur väl det lyckas. Inom mig bor nämligen en liten lingvist som undrar om programmet verkligen kommer att kunna fungera som tänkt.

Juridik är inget annat än språk: reglerna finns ju inte i den fysiska verkligheten, utan finns endast i våra huvuden och kommuniceras mellan oss genom språk. Det finns ingen som hittills fullt ut analytiskt begripit och kunnat fullständigt beskriva ett naturligt språk, inte ens något avdött sådant. I alla språk finns undantag, saker som man i och för sig skulle kunna säga, men de facto inte säger (som små gröna prickar hoppar rasande omkring – fullständigt grammatiskt, men så säger man bara inte) och annat som inte låter sig fångas i en analytisk beskrivning. Samtidigt lär sig vilket normalfungerande barn som helst grunderna i denna obeskrivbara sak på sisådär tre år.

Om språk alltså inte verkligen fullt ut förstås ens av lingvister, och om juridik ingenting annat är än språk, är det inte möjligt att programmera datorer till att utföra bra juridik: programmeraren måste ju veta vad hon skall ge datorn för instruktioner. Eftersom vi inte vet vilka instruktioner vi själva använder när vi talar svenska (eller något annat naturligt språk), blir det omöjligt att vidareförmedla sådana instruktioner till datorer. Datorer kan inte språk, inte för att datorerna inte skulle räcka till, utan för att vi inte vet hur våra språk fungerar.

Så långt, så illa. Samtidigt är dock den tjänst som här skall erbjudas inte så där värst avancerad. Det är standarddokument som skall utformas, och de flesta advokatbyråerna använder redan idag mallar för sådant. Mallar kan lätt datoriseras, så att man bara knappar in partsnamnen och lite andra individuella uppgifter och sedan får ett färdigt dokument. Problem uppstår egentligen bara när något är otydligt eller inte förekommer standardmässigt: där krävs förmodligen att kunden vet vad hon vill ha, eftersom datorn ju inte verkligen kan förstå den verklighet som det juridiska dokumentet skall relatera till. Det känns alltså som att kunden skulle behöva förkunskaper för att kunna svara rätt på de frågor som datorn ställer, men det kanske – förhoppningsvis – har lösts av programmerarna. Jag har så där vid första påseende svårt att förstå hur datorn skall hantera annat än helt standardmässiga dokument, men jag låter mig överraskas.

Sedan är det ju också så att vi behöver en tvist och egentligen en domstolsförhandling för att märka att dokumentet inte fungerat. Varje skriftstycke eller varje samtal som får folk att samarbeta på ett förnuftigt sätt där alla tror att de vet vad de skall göra och vad de andra skall göra, räcker för det som juridiken skall åstadkomma, nämligen samordningen mellan personer. Vet bara parterna vad de menar med sitt äktenskapsförord, så att det inte blir bråk om det, behöver ingen jurist någonsin lösa någon knivig tvistefråga. Med andra ord är risken rätt så liten att de här datagenererade dokumenten leder till bryderier, bara parterna tycker att dokumentet är tydligt.

Och märk väl att jurister får betalt för att hitta problem där kanske inte många finns: vill min klient komma ifrån ett avtal, kommer jag att söka efter någon otydlighet som ger henne en möjlighet att göra det, och jag kommer normalt också att hitta det jag behöver, och det alldeles oavsett huruvida det varit en dator eller en advokat som utformat dokumentet. De flesta tycks dock sträva efter att uppfylla sina åtaganden och att kompromissa på ett sätt så att alla inblandade får något när en tvist uppstår. I sådana lägen spelar det ingen som helst roll vad som står i dokumentet, eftersom dokumentet är den juridiska relationens start-, men inte slutpunkt. Dokumentets kvalitet blir bara intressant när parterna inte kan komma överens, och det händer faktiskt ytterst sällan.

Med andra ord tror jag inte att dokumenten som datorn genererar kommer att bli riktigt bra annat än i de absolut mest standardiserade fallen. Samtidigt tror jag inte att det egentligen är något problem, eftersom de flesta avtal aldrig leder till tvister. Blir det mera komplext och svårt, antar jag att programmet har en funktion som kommer att be kunden att palla sig till en advokat.

Skulle den prognosen vara riktig, blir det mest intressanta vad som händer med den juridiska rådgivningsbranschen: hoppas bara att juristerna har vett att anpassa sig till en ny teknisk verklighet och inte börjar ropa efter artificiella skyddsåtgärder. I Tyskland är det exempelvis förbjudet i lag att ge juridisk rådgivning om man inte är fullt utbildad och tingsmeriterad jurist: jag skulle anta att en sådan lag skulle förhindra den tekniska konkurrensen som det i artikeln är tal om.

Varje generation bör ha sin egen revolution, sade den amerikanska presidenten Thomas Jefferson. Jag har redan sett den politiska revolutionen 1989, men jag måste säga att jag tycker att den tekniska revolutionen just nu är ännu mera spännande.

Read Full Post »

Sympatisk strejkrätt?

Idag tänker jag bege mig på farlig mark, eftersom det i terrängen ligger åtskilliga politiska minor. Jag tänker dock inte påstå, utan fråga – det bör den hålla i minnet som inte delar den generella politiska åsikt på vilka mina frågor vilar.

Frågan handlar om strejkrätten. Enligt Dagens Nyheter varslar hamnarbetarna om sympatistrejker för att stödja fackföreningen Pappers i sina förhandlingar med arbetsgivarna om ett nytt kollektivavtal.

Sympatistrejker är – alldeles oavsett vad man tycker om dem – ett något märkligt djur. Pappers har ett problem med sin motpart, arbetsgivarna inom pappersbranschen. Hamnarbetarna har tydligen inget problem med sin motpart, arbetsgivarna inom transportbranschen. Det som alltså händer nu är att hamnarbetarna aviserar att de tänker sluta arbeta för transportörerna eftersom pappersarbetarna har ett problem med pappersindustrins arbetsgivare. De här är inte helt symmetriskt.

För mig ser det ut som om ”oskyldiga” kommer att drabbas eller åtminstone personer som inte har misskött sig eller har en tvist med de som strejkar. Hamnarbetarna tänker inte ta befattning med transporter som är destinerade till pappersbruk. Det svider förstås för arbetsgivarna inom pappersbranschen – vilket nog är syftet – men inte enbart. Det svider också för andra som inte har med tvisten att göra.

Transportörerna tjänar sina pengar genom att transportera gods till pappersbruken. Ibland får transportörerna sina pengar från avsändarna, ibland från mottagarna. Hamnarbetarnas strejk vänder sig mot mottagarna, alltså inom den drabbade gruppen en begränsad krets.

De som åsamkas ekonomiska förluster är dock inte bara mottagarna av godset, alltså pappersbruken. Avsändarna – i all regel säljare av material – får inte sina pengar. De har sålt material till pappersbruken, materialet kommer inte fram, och säljarna kan förvisso inte göras ansvariga för skadestånd, men köparna kan ändå få rätt att häva avtalet om godset inte kommer fram. Då får säljarna inte betalat och måste dessutom återta sitt gods. Hamnarbetarna riskerar alltså att skada, inte bara pappersbranschen, utan också exempelvis skogsbruket.

Mest direkt drabbas naturligtvis transportörerna. Transportörerna tjänar sina pengar genom att de får betalt för genomförda transporter. Strejkar hamnarbetarna, kan inte godset vidarebefordras, transporterna blir inte avslutade och transportbranschen får inte in några pengar från uppdragsgivare med anknytning till pappersbranschen. Transportbranschen skadas alltså trots att ingen påstår att den gör något fel: avtalsenliga löner betalas, arbetsmiljöbestämmelser följs, MBL-förhandlingar förs… Med andra ord: oskyldiga, folk som inte har med konflikten att göra, drabbas.

Sympatistrejker blir enbart meningsfulla om man antar att arbetsgivarna inom transportbranschen har sådant inflytande över arbetsgivarna inom pappersbranschen att en strejk mot de förra kommer att sätta press på de senare. Jag vet inte hur det är med det – om transportbranschen verkligen har ett sådant inflytande över pappersbranschen – men jag tillåter mig tvivla. Finns inget sådant inflytande, drabbar dock sympatistrejken oskyldiga som inte ens kan göra något åt sin situation. Det borde väl låta illa även för de som försvarar rätten till sympatistrejker?

Även om något inflytande av transportbranschen över pappersbranschen finns, är dock frågan om det verkligen är legitimt att oskyldiga används för att sätta press mot en annan part. Det är faktiskt – och det är menat utan värdering, utan som en beskrivning – samma princip som när någon tar ett gisslan: jag har ditt barn, alltså bör du påverka någon tredje man för att jag inte skall skada barnet och därigenom dig. Jag ser inte skillnaden mellan detta och den här strejken: jag har möjlighet att skada din ekonomi, alltså bör du nu påverka tredje part för att jag inte skall skada dina ekonomiska intressen. Även här undrar jag om detta inte låter ganska hemskt även för dem som försvarar rätten till sympatistrejker?

Jag anser att strejkrätten är viktig och måste behållas, men då menar jag rätten att lägga ned arbetet för att sätta press på den motpart som man har problem med. Jag har alltså inga principiella problem med att Pappers kallar till strejk när det har problem med arbetsgivarna och jag anser att arbetsgivarna har all rätt att stänga ute arbetare för att sätta press på Pappers. Det hör spelet till och är enligt min mening viktigt för att spelet skall fungera tillfredsställande.

Men nu till min fråga: är det verkligen berättigat och viktigt för spelet att någon som inte har några som helst problem med sin egen arbetsgivare får skada denna för att komma åt någon annan parts arbetsgivare? Är inte rätten att sympatistrejka att ta det för långt, eftersom oskyldiga drabbas?

Som sagt, det här är en fråga: låt mig höra svaren. Convince me!

Read Full Post »

Enligt Svenska dagbladet får Nationaldemokraternas tidning Nationell idag c:a 2,4 miljoner kronor i presstöd (nämndens beslut finns här, i § 11; man kan uppmärksamma att mera vänstersinnade publikationer som ETC och Arbetet också fick stöd). Trots att jag inte delar Nationaldemokraternas eller deras tidnings åsikter, anser jag att det är helt riktigt att också Nationell idag får stöd: det här handlar om likabehandling och yttrandefrihet.

Man kan tycka olika saker om presstödet, och jag tänker inte avslöja min position i frågan här. Faktum är alldeles oavsett det kanske politiskt tveksamma i stödet att det finns. När det nu finns, måste stöd utgå till samtliga tidningar som uppfyller villkoren, och det alldeles oavsett vilken åsikt de företräder, om de vänder sig till nazister, ”nationaldemokrater” (vad det nu skall vara), stalinister, anarkister eller någon annan mer eller mindre rumsren politisk uppfattning.

Staten – det allmänna – är en kollektiv tillgång som vi efter många långa århundraden lärt oss förvaltas fredligast (inte nödvändigtvis bäst) genom demokratiska beslut. Det innebär att majoriteten bestämmer vad de kollektiva resurserna, i vilka våldsmonopolet ingår, skall användas till. För att det här skall fungera, krävs ett minimum av rättigheter, och yttrandefriheten är en av dem.

För att en majoritet skall kunna bildas på ett sådant sätt att demokratins fredsbevarande funktion uppfylls, måste alla åsikter kunna has, yttras och propageras för, även åsikter som inte passar demokratin eller rättsstaten. Begränsar vi nämligen yttrandefriheten, kan vi lika gärna avskaffa vårt sätt att fatta beslut och ge den ensamma makten till den grupp som har ”rätt” uppfattning i frågan. Yttrandefriheten är till för att skydda de obehagliga åsikterna, inte de åsikter som alla kan dela.

Nationell idag utgör en röst i åsikternas kör, en utan tvivel inskränkt, obildad och obehaglig röst, men en röst som måste få höras precis som Socialdemokraternas, Moderaternas, Svenskt näringslivs, LO:s, kyrkornas, Humanistförbundets och andra gruppers röster. Staten – det allmänna, det som skall förvaltas genom majoritetsbeslut – skall inte sålla mellan åsikterna.

Med andra ord kräver yttrandefriheten att alla politiska åsikter behandlas lika, och väljer vi att skapa kriterier för situationer i vilka pressröster skall få del av allmänna medel, måste vilken åsiktsriktning som helst få möjlighet att uppfylla kriterierna. Nationell idag har tydligen lyckats – vilket politiskt sett är illavarslande i sig – och skall utan tvekan ha presstöd.

Read Full Post »

Older Posts »