Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2009

I söndags publicerade några politiker i ett blocköverskridande initiativ en debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Artikeln rör något som kallas för Anti-Counterfeiting Trade Agreement (ACTA), vilket är ett förslag initierat av USA och Japan om utökade internationella handelsregler vad gäller övervakningen av handeln med immaterialrättsligt skyddat material. Problemet för författarna är att det rör sig om ett förslag, och att förhandlingarna mellan de inblandade regeringar och Europeiska kommissionen är hemliga. Ingen vet alltså vad förslaget exakt innehåller, varför också författarna kräver att förslaget skall offentliggöras för att kunna debatteras allmänt.

Författarna får idag mothugg av Peter Power, Europeiska kommissionens talesman i handelsfrågor, i en debattartikel i samma tidning där han påstår att det mesta som de ursprungliga debattörerna påstått om ACTA:s innehåll inte är sant. Bland annat säger han att det är helt offentligt att förhandlingar pågår.

Det är förstås lite svårt att ta ställning i debatten, i synnerhet eftersom inget konkret förslag ännu ligger på bordet. Däremot finns det på nätet ett dokument som påstås vara idédokumentet bakom förhandlingarna. Det är omöjligt att veta om dokumentet är äkta, men Powers uttalanden speglar dokumentet i sådan utsträckning att man nog kan utgå ifrån att innehållet i dokumentet inte är helt gripet ur luften, även om dokumentet som sådant skulle vara en förfalskning. Jag resonerar alltså utifrån detta dokument, men varnar för att tro att det jag skriver verkligen berör ACTA.

Lägger man ihop de olika pusselbitarna, framträder för mig följande bild.

a) Att de urspungliga debattörerna är upprörda över att förhandlingarna bedrivs ”i hemlighet” tycker jag är åtminstone något missriktat. Det är normalt och antagligen helt oundvikligt att internationella förhandlingar inte sker inför öppen ridå. Det finns en praktikabilitetsgräns för vad demokratin kan kräva av öppenhet: vissa saker måste intresserade parter helt enkelt få diskutera färdigt innan de lägger ett förslag som kan diskuteras av en större allmänhet. Det som i ursprungsartikeln implicit efterfrågas är inget mindre än någon form av direkt demokrati, att nämligen medborgarna skall få lägga sig i internationella förhandlingar redan innan det finns något färdigt förslag om vars antagande eller förkastande man kan diskutera.

Jag tror inte på direkt demokrati: jag tror förvisso på att även i en indirekt demokrati som den svenska medborgaren måste ha insyn och möjlighet att förstå vad som pågår och därigenom bilda sig en uppfattning, men att högljudda bloggare och aktivister skall få lägga sig i demokratiskt tillsatta regeringars förhandlingar och diskussioner anser jag vara opraktikabelt och dessutom föga demokratiskt. I slutändan är nämligen de som är intresserade av lagstiftning och upphovsrätt en minoritet, är inte valda och företräder absolut inte det mångciterade folket. De utgör företrädare för ett visst intresse, och är således i samma ställning som industriförbunden. Regeringar och regeringskanslier, liksom även Europeiska kommissionen, måste ha rätt att diskutera politikförslag utan yttre inblandning. Innan det är dags att anta ett föreslaget initiativ, måste det finnas en demokratisk debatt, men inte ännu på det stadium där förslaget utformas.

b) Power är nog lite långt framme med hakan när han påstår att våra rättigheter inte begränsas genom ACTA. Om förhandlingarna i någon mån speglar det dokument som påstås ha givit upphovs till förhandlingarna, är förvisso det mesta i förslaget obetänkligt: det rör sig om myndighetssamarbete, om rätt för enskilda att begära att myndigheten skall bli aktiv och liknande, helt normala, åtgärder i sammanhanget.

Detta är dock inte hela historien. Enligt förslaget skall avtalet också omfatta ”civil enforcement”, alltså privat genomdrivande av immaterialrättigheter i den internationella handeln. Om detta ännu diskuteras, är det åtminstone enligt svensk – och till viss del europeisk – rätt uppseendeväckande.

För det första nämner förslaget ”ex parte searches”, med vilket betecknas privata husrannsakningar. Sådana privata husrannsakningar finns i engelsk rätt (och kallas där för Anton Piller orders). I svensk rätt finns liknande åtgärder inom upphovsrätten i form av intrångsundersökning och från den 1 april i år genom möjligheten enligt IRPED-lagen att begära ut IP-adresser utan att någon konkret misstanke om brott begånget av någon enskild finns. Dessa civilprocessuella åtgärder har kritiserats (se denna examensuppsats från Lunds universitet om Anton Piller Order och intrångsundersökning – en snabbläst sammanfattning av uppsatsens innehåll och kritiken finns på sida 60 och framåt – och mitt inlägg här om IRPED-lagen). Om ACTA skulle leda till att dessa långtgående rättigheter för en (potentiell) kärande i ett civilmål ytterligare ökas, är det farligt: tyvärr inger EU:s och Sveriges agerande på sistone inget förtroende för att dessa skulle behandla rättsstatsaspekterna av frågan med någon känslighet.

Det talas i förslagsdokumentet också om att rättighetsinnehavaren skall få ”damages adequate to compensate, including measures to overcome the problem of right holders not being able to get sufficient compensation due to difficulty in assessing the full extent of damages”. Jag skrev om svenska skadeståndsberäkningsregler igår, och den här formuleringen i dokumentet får mig att misstänka att dessa beräkningsregler kommer att påverkas, förutsatt igen att förhandlingarna såsom de förs idag ännu återspeglar dokumentets innehåll. Det syfte som anges i dokumentet kan nämligen uppnås på flera sätt.

Ett sätt – som redan finns i svensk rätt – är att domstolen, när käranden objektivt har så svårt att bevisa omfattningen av sina skador att man inte rimligen kan begära att hon skall behöva göra det, får göra en skälighetsuppskattning av skadorna. En försiktig domstol – och de svenska domstolarna är försiktiga – lägger sig då i underkant av det tänkbara, eftersom principen ju är att det endast är verkliga skador som skall ersättas.

Beroende på hur en regel som baseras på dokumentet utformas, skulle dock kunna tänkas att domstolarna ser sig tvungna att lägga sig i överkant, eller att ”typskador” av det slag som nu är aktuellt i Pirate Bay-rättegången blir vanliga. Detta medför stor fara för att någon enskild person som gjort intrång i annans upphovsrätt åläggs att betala även skador som andra åsamkat rättsinnehavaren, och att rättighetsinnehavaren får en möjlighet att få ”ersättning” för sin förmenta skada många gånger om, nämligen genom att det plussas på i ett flertal enskilda fall. I slutändan finns en risk att själva stämmande av påstådda kränkare av upphovsrätt i sig blir en lönsam verksamhet. Igen: jag litar inte på EU och Sverige att de uppmärksammar den risken innan den materialiseras.

ACTA är alltså potentiellt farligt, och det gäller att bevaka det som sker. Jag är dock inte med på att kräva att förhandlingarna skall föras inför öppen ridå: förhandlingar mår inte bra av hundratals miljoner deltagare. Med tanke på den urvattning av rättsstaten på immaterialrättens och IT-rättens områden som vi bevittnat den senaste tiden, är ACTA förvisso inte särskilt trevligt – eftersom det kan misstänkas bidra till en ytterligare underminering av rättsstatliga principer – men regeringar måste ha möjlighet att diskutera utan besserwissrar som tittar dem över axeln.

Att sedan våra företrädare inte riktigt har koll på vad deras åtgärder innebär, är tråkigt. Vi får tills vidare hoppas att ACTA inte baseras åtminstone på de förslag om civilrättsligt genomdrivande av rättigheter som framgår av det påstådda idédokumentet.

Read Full Post »

Det har från flera håll påståtts att IPRED-lagen ger potential till utpressning (se bland annat detta blogginlägg). Det är inte riktigt sant: det är upphovsrätten som – precis som vilken annan rättighet som helst – ger potential till utpressning.

Det funkar så här: jag påstår att jag har en rättighet och vänder mig mot någon som på något sätt haft att göra med det som jag anser tillhöra mig. Jag kräver ett stort belopp som förlikningssumma och hotar att i annat fall gå till domstol med krav om ett ännu större belopp. Den som jag vänder kravet emot blir rädd och betala utan att gå till domstol. Det är det som händer bland annat med bluffakturor som utgör ett stort problem för landets företagare: hellre än att riskera en betalningsanmärkning hos fogden betalar man en faktura som man inte anser sig var skyldig att betala.

I själva verket är detta ett utflöde av att någon har någon rättighet över huvud taget. Tänk er en situation i vilken jag är ärligt övertygad om att jag har en rätt som någon annan trätt för när. Jag vill uppmana den andra att upphöra göra intrång i min rättighet, men jag vill också att jag skall få någon form av kompensation för det intrång som redan skett. Dessutom vill jag kunna gå till domstol om mitt förlikningserbjudande inte antas, och för att sätta press på motparten att få det här ur världen uppmärksammar jag henne på att ett domstolsförfarande kommer att vara ännu dyrare än mitt förlikningskrav.

Allt detta blir väl sammantaget en ganska juste strategi, eller hur? Jag försöker att förlikas med motparten (det vill säga att jag inte genast tar till storsläggan) och jag visar för motparten vilka alternativa handlingsmöjligheter det finns. Inget av det är upprörande. Men hur skall jag formulera detta? Jo, det blir nog ungefär som i detta kravbrev – den danska antipiratbyråns standardkravbrev. Det brevet utgör ingen utpressning – eller kan någon förklara på vilket annat sätt som byrån borde formulera sig? Att IPRED eller upphovsrättslagen skulle vara särskilt farliga för att det möjliggör ”utpressning” är helt enkelt inte sant.

Det är dock inte heller nödvändigtvis helt riktigt som Beatrice Ask (se anförande nr 21 i riksdagens protokoll till debatten; jag har tidigare på grund av Dagens Nyheters felaktiga – och nu censurerade – rapportering tillskrivit uttalandet folkpartisten Karin Pilsäter; se Karin Pilsäters inlägg nedan och mitt svar på det) säger att vi inte har samma exorbitanta skadeståndsmodeller i Sverige som i USA eller Storbritannien. Det här har flera olika aspekter. När det gäller faktiska förluster som den skadelidande kan bevisa att skadevållaren åsamkat henne är även i svensk rätt principen att varje krona skall ersättas. Det finns förvisso möjligheter till jämkning, men den principiella utgångspunkten är att förlusten skall betalas av skadevållaren. Om alltså i Pirate Bay-rättegången industrin skulle kunna leda i bevis att de tilltalade åsamkat den de omtvistade förlusterna, skulle de tilltalade i utgångspunkten vara skyldiga att ersätta den skada som de ställt till med. Där skiljer sig Sverige inte från resten av världen.

Det finns en viss skillnad när det gäller bestraffande skadestånd (”punitive damages” på engelska). Denna form av skadestånd är avsedd att avskräcka från att vålla skada igen och är en normal del i den anglosaxiska, i synnerhet den US-amerikanska rättskulturen. I Europa (inklusive Storbritannien) hanterar vi avskräckningen hellre genom böter (som går till staten, medan skadestånd går till den privatperson som driver process). Detta innebär att i vissa typer av mål skadeståndet tenderar till att bli mindre hos oss än i USA, helt enkelt för att vi inte lägger på ett påslag i avskräckande syfte.

upphovsrättens område gör vi dock ett undantag: där är det även i Sverige så att vi gör ett påslag för ”kränkningen” av upphovsrätten, som till sin funktion nog ändå måste sägas åtminstone också ha ett avskräckande syfte. Som den som gjort upphovsrättsintrång skall man inte bara ersätta den ekonomiska skadan man vållat, utan man skall dessutom lägga på för att man brustit i respekt för upphovsrätten. Här liknar vi alltså också USA och andra länder.

Det som skiljer oss ifrån USA är att pålägget traditionellt inte varit särskilt stort (dock tillräckligt stort att det kan ha inneburit ekonomisk katastrof för enskilda skadevållare). Det som Pilsäter alltså rimligen måste mena är att våra påslag i avskräckande syfte inte är lika stora som påslagen i USA.

Detta har vi dock domstolarna, inte politikerna, att tacka för. Det är domstolarna som hittills stått emot trycket att öka dessa icke-ekonomiska förlustposter. För detta får domstolarna utstå kritik varje gång en kränkningsersättning i något som helst sammanhang där folk blir upprörda stannar vid typ 100 000 kr. (såsom exempelvis i Arbogarättegången). Det är en tidsfråga när domstolarna klappar ihop och börjar utdöma kränkningsskadestånd mera i linje med andra länders praxis. Då kan vi också förvänta oss att skadestånden för upphovsrättsintrång ökar.

Ett bra exempel på utvecklingen är Pirate Bay-rättegången, där skadeståndsyrkandet ligger på 117 miljoner kronor, beräknat på ett ur traditionell synvinkel minst sagt originellt sätt. Jag tror i och för sig inte att industrin kommer att få ens en bråkdel av dessa pengar ens om de tilltalade fälls, men det är droppen som urgröper stenen: om tillräckligt många mål med skadeståndskrav i den här storleksordningen drivs, kommer vi förr eller senare att vänja oss vid beloppen och då kommer också förr eller senare någon domstol att utdöma – med dagens syn – mycket höga skadeståndsbelopp som inte endast avser ersättning för ekonomisk förlust.

IPRED-lagen är feltänkt, den är skev och den är rättsstatlig tveksam, som jag skrev senast igår. Debatten om lagen är dock på de flesta håll lika feltänkt, skev och tveksam.

Om lagen i slutändan kommer att fungera ens tillnärmelsevis som tänkt, är också en ännu öppen fråga.

Read Full Post »

Det är dags: idag kommer riksdagen att anta den såkallade IPRED-lagen (se Svenska dagbladets artikel idag och Dagens Nyheters i förrgår). Jag har tidigare kritiserat lagen för att vara processuellt skev, och det är den fortfarande. Den som är intresserad inbjuds att ta del av regeringens proposition. I korthet går min kritik ut på, inte att upphovsrättsinnehavarna kan få ut information om IP-adresser med mera (det kan de redan idag), men att de kan göra detta utan att någon process ens är påtänkt: det här inbjuder alltså till ”fishing expeditions”, där upphovsrättsindustrin kan fiska fram inkriminerande material som den inte ens är säker på existerar. Detta utgör enligt min mening ett fundamentalt avsteg från rimliga processrättsliga krav på rättsstatlighet och innebär också ett fundamentalt brott mot den traditionella inställningen i svensk rätt.

Nu är det i och för sig så att domstolarna måste göra flera bedömningar innan något föreläggande om att lämna ut information kan utfärdas. Dels skall den som ansöker om ett informationsföreläggande visa sannolika skäl för att någon gjort ett intrång (se den föreslagna nya 53 c § upphovsrättslagen på pdf-sida 258 i propositionen). I propositionen sägs om den relevanta paragrafen (på pdf-sida 259):

En grundläggande förutsättning för att ett informationsföreläggande ska meddelas är att sökanden har visat sannolika skäl för att någon har gjort ett intrång eller gjort sig skyldig till en överträdelse. Det krävs däremot inte att den som har gjort intrånget eller gjort sig skyldig till överträdelsen är identifierad. Det krävs inte heller att intrånget eller överträdelsen har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Det krävs att ”någon” gjort intrång. Enligt lagtexten och kommenteringen räcker det alltså att en upphovsman upptäckt en illegal kopia av sitt verk på någon marknad i Kina för att hon skall kunna begära ett föreläggande i Sverige. Det låter förvisso absurt, men det verkar vara det som är avsett. I propositionen sägs nämligen (på pdf-sidan 260) också:
Ett beslut om informationsföreläggande får bara meddelas om infor-mationen kan antas underlätta utredning av ett intrång eller en överträdelse som avser de aktuella varorna eller tjänsterna (jfr 38 kap. 2 § rättegångsbalken och 56 a § upphovsrättslagen). Det krävs däremot inte att informationen kan antas underlätta utredning av just det intrång för vilket sökanden har visat sannolika skäl. Ett informationsföreläggande kan alltså syfta till att utreda ett annat intrång avseende de aktuella varorna eller tjänsterna. Det krävs inte heller att informationen är avsedd att användas som bevisning i en kommande rättegång.
Det är med andra ord inte helt fel att beskriva lagen som en möjlighet för privata personer (bland vilka också räknas juridiska personer, alltså bolag) att övervaka hela befolkningen utan att det finns ens någon konkret misstanke om brott som någon viss person skall ha gjort sig skyldig till. Alldeles oavsett vad man anser om upphovsrättens ekonomiska vikt och om upphovsmännens moraliska ställning är detta ett obefogat ingrepp i enskildas privatsfär. Det finns helt enkelt ingen proportionalitet mellan de ekonomiska förlusterna och de tvångsmedel som privata aktörer här får i sin hand.

I viss mån har lagen tagit hänsyn till denna synpunkt. I 53 d § första stycket (på pdf-sida 264) sägs att:

Ett informationsföreläggande får meddelas endast om skälen för åtgärden uppväger den olägenhet eller det men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas av den eller för något annat motstående intresse.
I propositionen sägs om detta (på samma sida):
Det innebär att det krävs att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att en rättighetshavare ska kunna få ut uppgifter om den abonnent som döljer sig bakom ett IP-nummer som använts vid intrång. Så är i regel fallet om intrånget avser tillgängliggörande (uppladdning) av t.ex. en film eller ett musikaliskt verk för allmänheten, exempelvis genom fildelning via Internet, eftersom detta typiskt sett innebär stor skada för rättighetshavaren. Detsamma är fallet om de intrång som ansökan avser gäller mer omfattande kopiering (nedladdning). Har abonnemanget alltså använts för omfattande kopiering av t.ex. filmverk eller musikaliska verk leder intresseavvägningen till att ansökan ska bifallas. Är det däremot endast fråga om att IP-adressen använts för kopiering av några få verk leder avvägningen i normalfallet till att integritetsintresset överväger. Det innebär alltså att ansökan inte ska bifallas. 

Jag blir inte helt klok på den här bestämmelsen. Ett informationsföreläggande måste ju enligt 53 c § innebära att den som skall lämna informationen skall uppge ursprunget till och distributionsnätet för de varor eller tjänster vilka varit föremål för intrång. Det innebär rimligen att meningen är att den som vill ha ett informationsföreläggande vid tiden för ansökan ännu inte vet huruvida det över huvud taget förekommit fildelning genom en viss IP-adress eller i vilken omfattning detta skett. 53 c § verkar enligt sin ordalydelse ge rätt för sökanden att få veta om och i vilken utsträckning det förekommit fildelning genom en viss kanal. I kommenteringen till 53 d § sägs förutsätts dock att den sökande redan vet i vilken utsträckning det har fildelats genom en viss adress. Om man dock vet detta, är frågan varför den sökande skulle behöva få veta om ”distributionsnätet” – det är ju redan känt. Proportionalitetsprövningen avser alltså saker som vid tiden för ansökan ännu inte är kända, och kan därför inte utföras på något förnuftigt sätt.

Vi får se hur domstolarna får ihop detta: ”the proof of the pudding is in the eating” och en lags (bristande) kvalitet visar sig först vid tillämpningen. Min mening är att det här åtminstone vid första påseende verkar inte vara helt konsekvent genomtänkt, men det är en helt öppen fråga dels huruvida domstolarna delar min bedömning, dels vad de i så fall gör åt problemet.

Min slutsats är att IPRED-lagen är och förblir skev och utgör ett oacceptabelt maktmedel i enskilda personers hand. Denna slutsats har konsekvenser för bedömningen av Författarförbundets inställning i frågan, som kan liknas vid en detaljhandlares rop på livstids fängelse för snatteri. Varje enskild kopiering genom fildelning utgör nämligen motsvarigheten till snatteri: det rör sig om begränsade värden i varje enskilt fall. Ett problem för upphovsmännen blir snatteriet först när det får stort omfång, eller med andra ord när många snattar. Författarförbundet verkar vilja skjuta den enskilda snattaren för att det över huvud taget finns för många snattare: denna position tål att kanske funderas igenom ännu en gång.

Jag är ingen vän av Piratpartiet och jag fildelar inte själv, men i den här frågan har Christian Engström rätt i sitt huvudsakliga budskap: IPRED-lagen borde aldrig ha föreslagits, borde inte antas av riksdagen idag och borde i förekommande fall avskaffas igen innan den träder i kraft den 1 april i år. Den borde vara en produkt för papperskorgen.

Vilket den tyvärr inte är.

*****

Uppdatering: Svenska dagbladet följer debatten live. Justitieminister Beatrice Ask pekar på lagens rättssäkerhet och på just de prövningar av proportionaliteten som jag inte får ihop. Det finns två möjligheter: antingen har jag missat något viktigt i lagtexten eller i propositionen – vilket kan hända – eller Beatrice Ask hänger inte riktigt med i sitt eget departements lagförslag. Eftersom jag är inbilsk, tror jag att det senare är fallet – jag tror inte att proportionalitetsprövningen har stor potential att bli annat än ett slag i luften.

Read Full Post »

Två professorer anmäls till Statens ansvarsnämnd för att ha tagit betalt för doktorandstudier av utländska studenter, skriver Dagens Nyheter. Det är svårt att veta exakt hur löjlig den här historien i nästan alla avseenden är, men löjlig är den – bortsett från det faktum att professorerna tagit sig friheten att gå emot lagstiftningen.

Professorerna har hänvisat till att det är dyrare att ta emot utländska studenter (än att ta emot svenska studenter, antar jag menas). Exakt hur det blir dyrare för just professorernas sektion på högskolan, har jag svårt att föreställa mig. Jag kan tänka mig att utländska doktorander kanske behöver skolas in i den tämligen fria svenska doktorandutbildningen, och att de därför behöver mer handledning från professorernas sida. Detta skall dock professorerna redan ha fått betalt för. Undervisningsskyldigheten beräknas i procent av tjänsten, och kan därför uppges specificerat i antal timmar, och professorerna skall normalt inte undervisa eller handleda mer än sina timmar. De timmar som professorerna har till sitt förfogande, betalas inom ramen för professorernas vanliga lön.

Jag förstår helt enkelt inte hur de kan uppstå extra kostnader, såvida inte professorerna kör övertimmar som de debiterar sin sektion. I det fallet är dock den uppenbara lösningen att ta ner antalet doktorander per professor: finns inga resurser att ta emot doktorander, skall man låta bli att ta emot doktorander. Såvida jag inte missat något väldigt fundamentalt, är professorernas ursäkt nog så lam.

Också de påtänkta sanktionerna är lama. Enligt uppgift handlar det om uppemot 420 000 kr. som professorerna tagit emot. I den mån detta utgör en tjänsteförseelse (och det är Statens ansvarsnämnds sak att avgöra), skall den ena professorn enligt högskolans yrkande få en varning och den andra skall få sin lön nedsatt med 25 procent under en månads tid. Den ena professorn skall alltså få en liten skamfläck på sin tjänsteheder, och den andra skall få betala sisådär 15 000 kr. Det låter inte precis som några avskräckande sanktioner, det. I slutändan riskerar det att ha lönat sig för både högskolan och professorerna att ha brutit mot bestämmelserna.

Allt detta åsido finns dock en mycket allvarlig poäng i det hela, och det är den mera fundamentala frågan om huruvida högskolestudier skall vara gratis, och i så fall om de skall vara gratis för alla. Den traditionella och reflexmässiga svenska hållningen som sällan motiveras annat än med högstämda och därför ganska oprecisa ordalag är att alla skall kunna utbilda sig utan hänsyn till deras ekonomi. Detta skall motverka den sociala snedrekryteringen på högskolan.

Målet har inte uppnåtts, kan man ganska snabbt konstatera: se denna artikel i Sydsvenskan från den 20 december i fjol. Argumentet måste i så fall ta en annan form, nämligen att direkta kostnader för att läsa på högskolan (utöver de indirekta kostnaderna som det innebär att ta studielån) skulle öka snedrekryteringen ännu mer, vilket är en obevisad hypotes.

Även om man antar att hypotesen är sann, måste man dock fråga om vi i Sverige i så fall har något intresse av att gratis utbilda folk som inte påverkar vår interna snedrekrytering till högskolan. Här kan kanske först anmärkas att de studenter som söker sig hit i mycket få fall kommer från den studieovana bakgrund som vi vill nå: en afrikansk student som tar sig till Sverige kommer i väldig få fall från en illiterat familj. Vi motverkar alltså inte snedrekrytering, utan vi bedriver utevecklingsarbete genom att erbjuda denna person gratis studier. Då är dock frågan varför kostnaderna för detta skall belasta redan hårt ansatta högskolor. Om man satte en prislapp på den utländska studentens utbildning, skulle man kunna låta SIDA betala ur sin budget.

Problemet med den argumentationen är att vi på grund av EG-regler får ta betalt endast av icke-EG-medborgare så länge vi inte tar betalt av svenskar. Inom EG skall alla medborgare behandlas lika, vilket innebär att om inte svenskar betalar, bulgarer, spanjorer eller malteser inte heller skall behöva betala. Vi skulle alltså bara kunna ta betalt av folk utanför EU (såsom US-amerikaner, kanandensare, australiensare, rwandier, indier och kineser – bara för att visa att det inte bara rör sig om u-landsmedborgare). Detta kan i sig tänkas utgöra en moraliskt betänklig diskriminering, men den skulle kunna rättfärdigas med reciprocitet: vi skulle kunna säga att vi tar betalt av de icke-EG-medborgare vars universitet tar betalt av svenskar.

Endast om vi slopar gratisutbildningen av svenskar skulle vi kunna ta betalt av alla andra. Jag är inte säker på var jag står i denna fråga, men jag konstaterar att de pengar som högskolorna får av staten inte verkligen räcker för alla de uppgifter som staten tänker sig att högskolorna skall fullgöra. Det finns ett glapp mellan olika politikområdens anspråk här, och det glappet är ytterligt svårt att överbrygga på högskolenivå. Det finns alltså starka incitament för högskolorna att försöka ta betalt för den utbildning de ger.

Det bör kunna finnas andra möjligheter att finansiera fattiga personers studier än studielånen. Ett kanske mycket bättre system skulle vara behovsprövade stipendier som inte behöver betalas tillbaka: då skulle den som verkligen inte har råd inte behöva ta studielån, utan skulle kunna läsa helt gratis. Staten skulle kunna skapa en stipendiefond genom att avsätta två års (eller någon annan lämplig tidsrymds) studiemedelsutbetalningar till en stiftelse som förvaltar stipendiesystemet. Alla andra skulle få betala. Man skulle också kunna tänka sig att bibehålla dagens system, men att göra det behovsprövat: det är lite smått oförståeligt att personer från familjer som har råd skall få en gratis utbildning. (Här ansluter vi för övrigt till en annan debatt, nämligen föräldrarnas finansiella ansvar för sina barn: den som tycker att föräldrarna skall betala underårigas vårdkostnader bör kanske också tycka att föräldrarna har ett ansvar för sina barns utbildning.)

Jag påstår inte att jag vet hur vi skall göra. Jag tycker bara att professorernas beteende och den bredare problembild som vi har på svenska högskolor indikerar att vi måste kunna debattera frågan huruvida högskoleutbildningen verkligen skall vara gratis för alla.

Och det bör vi kunna göra utan att sätta ideologiska skygglappar på oss själva.

Read Full Post »

Idag formligt haglar det artiklar som i anledning av Pirate Bay-rättegången gör generella poänger som är värda att kommentera. Viktigast är enligt min mening artikeln på Dagens Nyheters debattsida om ungdomars acceptans av det upphovsrättsliga skyddet på nätet: artikeln måste nog antas utgöra rätt nedslående läsning för de som vill bevara upphovsrätten i sin nuvarande form.

I artikeln sägs att tre av fyra respondenter inte anser sig göra fel i någon nämnvärd utsträckning när de kopierar upphovsrättsligt skyddat material från nätet, och författarna härleder denna brist på respekt till att datorn faktiskt står i vardagsrummet och att det finns ett inneboende motstånd hos oss mot att låta staten – juridiken – komma in i vårt vardagsrum. Analysen är intressant och jag har ingen verklig anledning att betvivla dess principiella riktighet, men det finns ändå några anmärkningar som jag gärna vill göra.

För det första är det faktiskt så att juridiken redan finns i vårt vardagsrum, och det av delvis mycket bra anledningar. Vi får inte misshandla varandra ens i vårt vardagsrum, vi får inte ta illegala droger, vi får inte odla kannabis, vi får inte inhysa en skyddad djurart – och vi får inte kopiera upphovsrättsligt skyddat material från nätet. I den mån den traditionella upphovsrättens kris på nätet har att göra med ett motstånd mot juridikens intrång i vårt vardagsrum, är vår perception ännu en gång selektiv: eller tycker någon att det inte angår oss när en full våldsman spöar frun och barnen i sitt vardagsrum? Författarnas förklaring låter rimlig, men den kan inte utgöra mer än en delförklaring av problemet.

En andra anmärkning går till författarnas dramatisering av den traditionella upphovsrättens kris. De talar om att den nya generationens respekt för samhällets normer håller på att urholkas genom de fåfänga försöken att skydda upphovsrätten i sin nuvarande form även i en ny teknisk miljö. Författarna utvecklar sitt resonemang på följande sätt:

Resultatet från undersökningen är entydigt. 75 procent av de tillfrågade ser inte det faktum att fildelning är olagligt som skäl att låta bli. En nästan lika stor andel tror inte att förändringar av lagstiftningen i en mer repressiv riktning kommer att hindra dem från att fildela.

Om jag förstår tankegången rätt, går den på följande sätt. Fildelning är olaglig. Olaglighet i sig borde vara ett avgörande argument för att låta bli något. För den överväldigande majoriteten av de tillfrågade utgör det faktum att fildelning är olaglig dock inte något skäl att låta bli att fildela. Dessa personer skulle heller inte skrämmas till lydnad av hårdare lagstiftning. Alltså har lagstiftningen chanserat. Det innebär att även annan lagstiftning kan antas chansera under trycket av dessa föga laglydiga personer och hela rättssamhället är i fara.

Sakta i backarna. Det finns ett helt gäng bestämmelser i lagstiftning som inte följs av någon större majoritet och ibland följs endast av en minoritet. Så har det alltid varit, och jag har ingen känsla av att vårt rättssamhälle är i omedelbar fara. Det är förbjudet att gå mot röd gubbe (men det finns inget straff för det, vilket det tidigare fanns, men vilket man inte kunnat eller velat genomdriva): har det förstört respekten för rättsstaten? Skattefusk i mindre omfattning – såsom att betala någon hundring för någon enstaka tjänst man får utan att betala arbetsgivaravgifter – är det väl knappast någon majoritet som har problem med: eller dör vi av dåligt samvete när vi struntar i den administrativa omgången att betala arbetsgivaravgifter för fem minuters hjälp från någon elektriker vi är bekanta med? En friggebod som ligger någon halv kvadratmeter bortom byggnadslovsfriheten är väl heller inget som föranleder sömnlösa nätter hos våra rättskaffens medborgare.

Det enda som undersökningen såsom den presenteras i debattartikeln visar är att det inte går att lagstifta mot en befolkningsmajoritets grundläggande övertygelser. Det går med andra ord inte att förändra attityder genom lagstiftning, utan man kan på sin höjd förstärka rådande attityder eller moraliska trender genom lagstiftning. Alla de som av gammal vana i alla (o)möjliga sammanhang ropar efter lagstiftning som en ”signal” från samhället som kan påverka attityder bör ta sig en funderare. Lagstiftningen är ingen attitydförändrande signal från överhögheten, utan en (mycket grov och oprecis) förstärkning av i grunden redan rådande uppfattningar. Finns ingen attityd att bygga på, utgör lagstiftning ett slag i luften, om man så försöker genomdriva den med enorma resurser. Upphovsrätten på nätet är ett mycket bra exempel, men bara ett exempel på detta. Den bristande respekten för upphovsrätten kommer inte att innebära rättssamhällets död (då är hot mot vittnen med mera långt mera allvarliga).

Med detta sagt tycker jag att författarna har en mycket bra poäng i att man inte utan tvekan kan eller ens bör överföra instrument som anpassats till en viss verklighet till någon annan verklighet. Upphovsrätten i sin nuvarande form utkämpar – även om personerna bakom Pirate Bay skulle fällas – en strid som den tydligt håller på att förlora. Istället för att med alla möjliga medel försvara det gamla borde vi sätta igång och försöka skapa någon ny incitamentsstruktur som håller också på nätet och som ger konstnärer och andra upphovsmän en ekonomisk sporre att fortsätta skapa verk.

I sammanhang med Pirate Bay-rättegången kommer också Maria Abrahamsson ridande på sin gamla käpphäst att rättegångar bör kunna sändas i TV. Senast jag såg henne skriva om det var den 20 oktober i fjol, och jag gav henne då rätt i detta inlägg. Hon fortsätter att ha en valid poäng: Mårten Schultz har skrivit några nedslående ord om offentlighetsprincipen i praktisk tillämpning under denna rättegång, och man kan verkligen undra om en radiosändning ger samma fullständiga intryck som en TV-sändning skulle kunna ge. Maria Abrahamsson har också rätt i att det faktum att våra grannländer tydligen lyckas hantera de inneboende intressekonflikterna vid TV-sändningar av rättegångar indikerar att även vi borde vara i stånd att hantera dem. Jag fortsätter alltså att ge henne mitt stöd: tillåt TV-sändningar av rättegångar, men gör det med eftertanke och omsorg. Och om jag förstår saken rätt, ger också Mårten Schultz henne rätt.

Pirate Bay-rättegången är viktig för upphovsrätten och den ger anledning att fundera på mer än bara just upphovsrätten. Den ger anledning att fundera över förlegade former av skydd för våra domstolars värdighet (och en sådan värdighet finns och bör finnas); den ger anledning att fundera över journalisternas ofta inte helt kunniga sätt att rapportera om juridik och rättegångar; och den ger anledning att fundera över skadeståndsberäkningsreglerna, både hos oss och i andra länder.

Den förtjänar alltså den uppmärksamhet den får.

Read Full Post »

Jag har redan givit Svenska dagbladet en känga för juridiskt inkorrekt rapportering idag (se detta inlägg), och nu skall det bli en till. Tidningen skriver att en 18-åring skulle ha ärvt föräldrarnas skulder: när man läser artikeln, ser man dock som jurist direkt att det enda som skett är att betalningsansvaret för hans egna skulder på personens 18-årsdag nu blivit synligt för honom själv.

Ett barn är en juridiskt från föräldrarna fristående person vad gäller barnets juridiska rättigheter och skyldigheter. Ett barn som ärver och därför har kapitalinkomster är således skattskyldigt, ett barn kan göra sig skyldigt till skadeståndsgrundande handling och ett barn är skyldigt att gå i skolan. Det rör sig om barnets skyldigheter, inte om föräldrarnas.

Däremot kan ett barn inte självt gestalta sina juridiska mellanhavanden. Bakom detta kanske något dunkla uttryckssätt döljer sig att omyndiga inte själva kan åta sig eller infria skyldigheter eller skapa sig rättigheter. De behöver någon som gör det åt dem, eller åtminstone någon som ger sitt godkännande innan barnets juridiska handling blir fullt giltigt. Denna ”någon” är i de flesta fall föräldrarna tillsammans, alltså vårdnadshavaren.

Det innebär att ett barn som söker vård juridiskt sett gör det självt, men att det är föräldrarna som måste ge sitt godkännande för att barnet skall kunna göra så. Det är alltså inte föräldrarna som är de som egentligen är betalningsskyldiga för barnets vårdkostnader: att räkningen under barnets underårighet skickas till dem har att göra med endast att barnet självt saknar juridisk möjlighet att betala, för att barnet ändå inte får göra något utan föräldrarnas godkännande. Med andra ord är det lika bra att direkt skicka fakturan till den som har rätt att betala den. Detta uttrycks faktiskt ofta också i adresseringen: breven till min hustru och mig som rör vår dotters dagis eller vården av henne är adresserade till ”vårdnadshavaren för”, eller med andra ord inte till oss direkt.

När alltså föräldrarna under barnets underårighet struntar i att betala, försummar de sina plikter som förmyndare, men skulden är lik förbaskat barnets, och det är barnet som juridiskt sett är betalningsansvarigt. Med andra ord är ett nyfött barn som söker vård självt betalningsansvarigt, bara att föräldrarna i praktiken är de som skall sköta betalningarna. Föräldrarnas pliktförsummelse drabbar alltså barnet i form av dröjsmålsränta m.m.

I och med att man fyller 18 år, upphör föräldrarnas förmyndarskap över barnet, och det blir självt ansvarigt att sköta sina juridiska mellanhavanden. När barnet fyllt 18, är alltså den enda förändringen att kravbreven sänds till barnet självt: det är med eftertryck inte så att betalningsansvaret skulle flyttas från föräldrarna till barnet – det har hela tiden varit barnet som varit betalningsansvarigt. Personen i artikeln har alltså inte ärvt några skulder, utan har hela sitt liv igenom utan att veta om det haft skulder om vilka han först nu blivit medveten.

Hela denna konstruktion är ett resultat av att vi i svensk rätt valt att se barnet som en självständig människa. Det kan vi förstås upphöra med och börja se barnet som en juridisk förlängning av föräldrarna. Det skulle dock i konsekvensen namn innebära att barnet inte heller kan äga något: allt som barnet äger, skulle då bli föräldrarnas egendom, och om föräldrarna slarvar bort barnets egendom eller super upp det skulle vi inte ha några juridiska medel att förhindra det. Den situationen har vi historiskt sett haft i Sverige, och jag tror knappast att någon vill tillbaka dit.

Det personen i artikeln skulle kunna göra – vilket jag tror inte har prövats i svensk rätt ännu – skulle vara att föra en skadeståndsprocess mot sina föräldrar och att kräva in åtminstone den dröjsmålsränta som han nu är tvungen att betala. Själva vårdkostnaden kan han dock inte kräva av föräldrarna: han själv har ju fått vård, och som självständig person (i bemärkelsen person som räknas juridiskt, även som barn) skall han betala för den service han fått.

Detta är trist och förmodligen till och med tragiskt för den som har föräldrar som inte sköter sitt, eller som inte kan betala barnets skulder till landstinget efter det att mat, kläder och tak över huvudet är betalda. Det är dock bara en logisk konsekvens av att även barn hos oss räknas som från föräldrarna fristående personer. Det är i den bemärkelsen rättvist och föga anmärkningsvärt.

Det kan hända att vi bör ändra på systemet. För att en sådan ändring skall bli bra, krävs dock att vi vet hur systemet ser ut idag. Att då skriva om att någon ”ärvt” vårdskulder från föräldrarna är ansvarslöst.

Journalister bör vara mera försiktiga än så.

Read Full Post »

Volvo personvagnar har tvingats pantsätta fastigheter och maskiner som säkerhet för ett borgensåtagande från svenska regeringens sida till Volvos förmån hos Europeiska investeringsbanken, skriver Svenska dagbladet i en utförlig artikel och Dagens Nyheter i en kort notis. Båda tidningarna drar slutsatsen att Sverige som stat skulle bli delägare i Volvo i det fall att panten krävs in.

Inte så fort. Det finns flera juridiskt tveksamma formuleringar i Svenska dagbladets artikel (Dagens Nyheters notis kan man i förevarande fall ignorera, då dess informationsvärde tenderar mot noll), och slutsatsen att staten skulle bli delägare är med intill visshet gränsande sannolikhet oriktig.

Ett borgensåtagande – som är upprinnelsen till regeringens engagemang – betyder att någon lovar att betala om den som egentligen är betalningsskyldig inte kan betala sina skulder. (Det finns olika varianter på det här, men för mina syften här räcker det med den beskrivningen.) Det innebär att staten lovat att betala Volvos skulder till Europeiska investeringsbanken om Volvo inte skulle kunna betala. Om staten skulle behöva infria detta löfte, innebär det inte att staten skulle bli delägare i Volvo, utan endast att Volvos skuld till Europeiska investeringsbanken försvinner och ersätts med en annan, likvärdig skuld till svenska staten.

Eftersom grundförutsättningen för hela scenariot dock är att Volvo inte kan betala, har alltså regeringen krävt pant i form av fastigheter och maskiner. Här kan först anmärkas att juridiskt sett begreppet ”fastighet” avser själva marken och allt som är fast och stadigvarande förankrat i denna. Svenska dagladets åtskillnad mellan ”fastigheter, mark och maskiner” är alltså felaktig: vid pantsättning av marken följer husen automatiskt med, och Volvo kan inte pantsätta sin mark åtskilt från byggnaderna på marken. Det rör sig alltså om ”fastigheter” i juridisk bemärkelse och om maskiner.

Om nu panten skulle krävas in, innebär detta att staten ha rätt att sälja marken och maskinerna för att få in sina pengar, varken mer eller mindre. Staten skulle inte automatiskt bli ägare till alltsammans: sådana villkor är enligt avtalslagen förbjudna i svensk rätt. Staten skulle däremot få bjuda ut panterna på offentlig auktion och där själv kunna uppträda som en potentiellt intresserad köpare. Om ingen annan köpare bjuder över staten, skulle alltså staten i slutändan kunna tänkas bli ägare till fastigheterna och maskinerna.

Detta gör inte staten till delägare i Volvo: staten äger mycket mark som är utarrenderad till privata, alternativt upplåten med tomträtt. Staten (eller den andra köpare som kanske förvärvar alltsammans) skulle med andra ord kunna låta Volvo fortsätta att använda fastigheterna och maskinerna, men skulle som ägare ha rätt att kräva löpande betalt för användningen. Detta är heller inget ovanligt: det gör varje hyresvärd, jordägare vid arrende eller upplåtare av tomträtt. Precis lika lite som en hyresvärd, en jordägare eller en upplåtare av tomträtt har något att skaffa med det företag som hyr, arrenderar eller har tomträtt, precis lika lite skulle staten ha att skaffa med driften av Volvo Personvagnar AB.

Jag förstår inte riktigt hur tidningarna kan sätta en sådan enormt vilseledande rubrik över sina artiklar. Det kan tänkas finnas två anledningar, av vilka den ena är mera sannolik än den andra. Den första tänkbara anledningen är att tidningarna skulle vilja beskylla regeringen för att vara inkonsekvent i sitt handlande: den låter bli att rädda SAAB, men kliver in som räddare åt Volvo. Det är med största sannolikhet inte sant: som jag förstått rapporteringen, erbjöd General Motors aldig några uppoffringar av samma typ som Ford nu gått med på. Volvo lämnar pant, och det gjorde inte SAAB. Behandlingen av de två bolagen är principfast. Med tanke på att både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter dock gratulerat regeringen till sitt handlande i SAAB-fallet, framstår denna anledning till den vilseledande rapporteringen inte som särskilt trovärdig.

Återstår den andra, nämligen långtgående brist på förståelse för juridiska regler. Det är faktiskt med tanke på mycket annan rapportering om juridik i medierna en ganska sannolik grund för bristen på korrekta upplysningar. Där kan man bara konstatera att vilken civilrättsjurist som helst förstår att pantsäkerhet inte automatiskt leder till ägande av panten: det utgör grundkurskunskap. Vilken jurist som helst förstår också att det är skillnad mellan att äga mark där verksamhet äger rum och att driva verksamheten.

Journalister måste vara generalister, och de kan inte rimligen i djupet veta allt och förstå allt som de skriver om. Ibland är det dock så förfärligt enkelt att göra lite research innan man sjösätter en sensationalistisk rubrik att jag inte kan låta bli att tycka att de som skrivit de här artiklarna borde se över sina rutiner.

Det skulle samhällsdebatten i stort må bra av.

*****

Uppdatering: Jag har uppmärksammats på att beskrivningen av Volvos pantsättning faktiskt leder tankarna till statens övertagande av Carnegie, som av professor Jan Kleineman angripits på de grunder som jag ovan anför som stöd för min kritik av Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Staten tillägnade sig ju Carnegie under åberopande av sin panträtt, vilket lett till Jan Kleineman att i ett yttrande reagera skarpt. Kleinemans utlåtande finns här.

Read Full Post »

Older Posts »