Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2009

Jamba – som säljer ringsignaler och annat – debiterar löpande sina kunder, även om dessa fått för sig att de bara köpt en enstaka bild: kunderna tecknar sig för ett abonnemang utan att inse det, skriver Svenska dagbladet. Bortsett ifrån att Jambas marknadsföring (som jag själv också gått på) är minst sagt tvivelaktig, är den för mig här intressanta poängen frågan om operatörernas rätt att debitera för Jambas tjänst när mobilkunden säger till operatören att tjänsten inte längre accepteras. Dessutom vill jag säga några ord om avtal med minderåriga.

Jag börjar med de minderåriga. Enligt 9 kap. föräldrabalken saknar minderåriga rättshandlingsförmåga, vilket betyder att de inte kan ingå avtal utan sin förmyndares (i all regel vårdnadshavande föräldrars) samtycke. Detta samtycke krävs alldeles oavsett huruvida den minderårigas motpart vet eller inte vet att hon har med en minderårig att göra: Jambas försvar att man inte kan veta hur gammal den som innehar ett kontantabonnemang är, är alltså juridiskt sett fullkomligt irrelevant. Utan förmyndarens samtycke uppstår över huvud taget inget avtal, vilket innebär att den minderåriga inte har rätt att kräva motparten på prestation och motparten inte har rätt att kräva betalt, normalt inte ens när motparten redan levererat. ”Avtal” med minderåriga må vara avtal enligt något moraliskt system, men juridiskt sett är de inte några fullödiga avtal innan förmyndarens samtycke lämnats. Detta gäller allmänt.

När nu mellan motparten och den minderåriga står en tredje part, nämligen mobiloperatören, blir det hela mera problematiskt. Utan att ha grottat ner mig i avtalsvillkoren för abonnemanget utgår jag ifrån att operatören har rätt att efter anvisning från mobilkundens motpart ta betalt för det som mobilkunden köpt av motparten. Problemet uppstår dock när motparten inte har någon rätt som helst att kräva mobilkunden, när alltså något äkta krav inte finns: det finns här två principiella möjligheter.

Den ena möjligheten är att mobiloperatören endast betraktas som budbärare. Det är den möjligheten som operatörerna i artikeln åberopar. Det innebär att operatören har rätt att ta betalt efter den anvisning som kommer in och inte behöver ta ställning till anvisningens berättigande. Om alltså Jamba kommer in med ett krav som klart kan knytas till ett visst mobilnummer, skall operatören ta betalt av mobilkunden. Har mobilkunden ett problem med det, ankommer det på henne att lösa sitt problem med Jamba.

Den andra möjligheten skulle vara att mobiloperatören endast har rätt att ta betalt för sådana inkommande krav som operatören förvissat sig om är äkta. Då skulle alltså ett ansvar ligga på mobiloperatören att bedöma varje enskilt krav som kommer in.

Den andra möjligheten är inte praktikabel: om vi väljer den, är operatörerna med intill visshet gränsande sannolikhet inte längre beredda att ställa upp som betalningsförmedlare och en mängd nyttiga tjänster (såsom beställning av kollektivtrafikbiljetter genom sms) skulle försvinna. Alltså bör den första möjligheten utgöra utgångspunkten för resonemanget.

Även om man utgår ifrån den första möjligheten – att alltså operatörerna har rätt att ta betalt utan att särskilt fråga huruvida det inkommande kravet är befogat – gäller denna knappast i sin renform. Om mobiloperatören skulle råka veta att kravet är falskt, kan nog ingen avtalsbestämmelse i världen ge henne rätt att ändå ta betalt av mobilkunden och flytta pengarna vidare till den påstådda motparten. Skulle något annat gälla, kunde ju vem som helst i princip kunna komma fram och ta betalt av vilken mobilkund som helst. Mobiloperatörerna kan alltså inte anses ha rätt att ta betalt för fordringar som de vet eller borde veta är falska.

Här ligger sedan enligt min mening lösningen på det problem som framträder i artikeln. När kunden ringer mobiloperatören och berättar för denna att en viss typ av fordring från en påstådd motpart inte är äkta, kan inte operatören blunda och hålla för öronen. Operatören borde då – i förekommande fall kanske efter ytterligare någon förklaring, såsom varför kravet är falskt – inte längre kunna tro att den ink0mmande fordringen är berättigad. Det innebär i sin tur att operatören, när en fordring kommer in, bör meddela den krävande parten att fordringen enligt kundens anvisning inte får betalas, och att den krävande parten vänligen skall vända sig till kunden.

I slutändan blir alltså situationen mycket snarlik den som operatörerna uppger sig anse gälla idag, bara att man vänder på steken: istället för att låta mobilkunden bråka med motparten, anvisar man motparten att bråka med kunden. Skillnaden för operatörerna ligger i att de måste föra förteckningar avseende varje kund som kommer in med en instruktion att vissa krav inte får betalas av mobiloperatören. Detta borde dock inte vara något oöverstigligt problem: eftersom operatörerna redan i dagens läge måste länka ett krav från exempelvis Jamba till en individuell kund, kan det inte vara alltför besvärligt att göra det omvända, att blocka Jamba på anvisning av en individuell kund.

Detta hjälper förstås inte kunden när hon redan en tid betalat för mycket: operatören kan inte anses ha något ansvar för betalningar som skedde innan hon visste att kunden inte ansåg sig skyldig att betala. Kundens anvisning har alltså endast verkan mot framtiden till. Problemet att få pengarna tillbaka är ett annat problem än att se till att pengarna aldrig utbetalas.

Det här problemet liknar förresten också ett annat problem som jag bloggat om och som efter över ett halvår fortfarande får sina sökträffar, nämligen mitt problem med Telekiosken. Ju längre jag funderar på det, desto märkligare tycker jag att det är att operatörerna – som självfallet får betalt för sin betalningsförmedlingstjänst, eftersom de annars inte skulle erbjuda den – skummar av vinsterna utan att acceptera något ansvar.

Det borde för övrigt vara möjligt att kräva operatören på skadestånd när hon inte följer en anvisning om att inte betala en viss typ av räkningar. Operatörerna är uppdragstagare och lyder därför under den allmänna lojalitetsplikten. Att ignorera en tydlig anvisning från kunden innebär att lojalitets- och därför ett avtalsbrott.

Men vem är beredd att föra en dyr process om 400 kronor?

*****

Uppdatering: Ett litet tillägg i anledning av Kapten Nemos kommentar nedan. Om stämningsansökan kostar 450 kr. och om läget är sådant att mobilkunden inte kan vara helt hundraprocentigt säker på att hon får tillbaka sina pengar (om hon vinner domstolsprocessen, får nämligen den förlorande motparten stå för kostnaden för stämningsansökan), finns en gräns för när det inte längre lönar sig att stämma. Den gränsen sitter förmodligen där det blir dyrare att stämma och riskera att förlora än att säkert förlora pengarna, eller med andra ord vid den punkt på skalan där de förlorade pengarna blir mindre än stämningsansökan kostar, alltså 450 kr. Det innebär att det inte lönar sig att stämma för de första åtta veckorna av ett abonnemang som Jamba påstår skall debiteras med 50 kr. i veckan. Åtta veckors ren vinst för Jamba, alltså.

Och då tar jag bara hänsyn till kostnaden för stämningsansökan. Lägger man till förlorad fritid, resor till och från domstolen, eventuella kostnader för juridiskt ombud med mera, blir det hela en rätt så olönsam affär – såvida man inte är helt hundraprocentigt säker på att vinna processen, vill säga, och det kan man egentligen aldrig vara.

Här har vi ett konsumentproblem som heter duga.

Read Full Post »

Både rätt och fel

LO:s avtalssekreterare Per Bardh skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om visstidsanställningarnas påverkan på ungdomars arbetsmarknad, och konstaterar att visstidsanställningarna används för att förhindra att ungdomar tillsvidareanställs. Detta anser han vara den främsta orsaken till ungdomsarbetslösheten och han vill därför genom lagstiftning begränsa rätten till visstidsanställningar.

På ett plan har han rätt: visstidsanställningar har blivit ett medel för arbetsgivarna att förhindra att ett behov uppkommer att tillsvidareanställa folk. Den centrala frågan är dock varför arbetsgivarna vill anställa folk för viss tid istället för tills vidare.

Svaret torde ligga i att det i princip är omöjligt att bli av med en arbetstagare som väl har en tillsvidareanställning, såvida man inte avser att lägga ner någon verksamhet eller att rationalisera den (vilket förvillande nog i arbetsrättsliga sammanhang kallas för uppsägning på grund av ”arbetsbrist”, trots att det alls inte behöver handla om brist på arbete). Jag känner personligen minst två småföretagare som under sin verksamhet funderat på att anställa folk eftersom de vid dessa tillfällen jobbade uppemot 18 timmar per dygn. Dessa personer hade alltså all anledning att ta in någon.

Problemet uppstår för en småföretagare när den anställde visar sig inte hålla måttet. Som arbetsgivare har man enligt svensk lagstiftning ett ytterst långtgående socialt ansvar för sina anställda, även om dessa super, stjäl, är klumpiga och förstör arbetsredskap eller är allmänt opålitliga. De flesta av dessa sociala ansvarsregler kan kringgås om facket ger sitt godkännande, vilket innebär att arbetsgivaren måste ha ett mycket bra förhållande till facket. Detta kan fungera om arbetsgivaren åtminstone är ett mellanstort företag med löpande kontakter med facket, där en ömsesidig förståelse kan byggas upp, men någon sådan kontinuerlig kontakt har inte småföretagare. De riskerar alltså att bli sittande med en arbetstagare som de anställer tills vidare, även om de gjort ett dåligt val. I mina bekantas fall ledde detta till att de tog semester från familjen och inte anställde någon – två arbetstillfällen mindre i Sverige.

Även när man väl anställt någon, gäller som bekant vid uppsägningar principen först in-sist ut. Även här gäller att facket kan ge dispens från regeln, vilket på samma sätt som ovan innebär att man måste ha en viss storlek för att ha den kontakt med facket som krävs. Vidare befinner sig förstås arbetsgivaren i en utpressningssituation när hon vill behålla några vissa anställda under kringgående av turordningsreglerna. Vid visstidsanställningar är dock slutpunkten för anställningen satt och man behöver inte bekymra sig om några turordningsregler: kan man hålla ut några månader eller något år till, löser sig problemet av sig självt.

Bardh försvarar alltså fackets privilegier utan att gå inte på anledningen till att arbetsgivarna inte tillsvidareanställer. En sak som han glömmer att nämna är att arbetsgivaren också har ett principiellt intresse av att tillsvidareanställa: anställningar kostar, om inget annat i arbetstid som går åt intervjuer och liknande, och en arbetsgivare som sätter i system att anställa på viss tid tar på sig ganska stora kostnader. En förnuftig arbetsgivare – och de flesta är förnuftiga, precis som de flesta fackmedlemmar och -funktionärer är förnuftiga – har alltså inget egentligt intresse av att anställa på viss tid. Gör hon ändå det, måste slutsatsen dras att nackdelarna med att tillsvidareanställa överväger nackdelarna med att anställa på viss tid.

Nu kan man förstås i enlighet med Bardhs förslag förbjuda anställningar på viss tid. Om min analys ovan dock är tillnärmelsevis rätt, kommer det att innebära att arbetsgivarna hellre inte anställer alls eller hyr in från personaluthyrningsföretagen: någon ökning av tillsvidareanställningar är inte trolig så länge som arbetsgivare – som mina bekanta – upplever att de lämnar ut sig till fackets godtycke när de anställer på viss tid.

Den perfekta arbetsrätten finns inte, och jag har viss förståelse för Bardhs hållning. Jag har samtidigt viss förståelse för arbetsgivarnas hållning. Den klasskampsretorik som också präglar Bardhs artikel får mig inte precis att väga över till fackets förmån i den här debatten. Man skulle önska sig att facket liksom arbetsgivare skulle visa lite mera förståelse för den andra sidans situation i den offentliga debatten.

Slutligen undrar jag om inte åtminstone en del av Bardhs beskrivning är felaktig. En ungdom som fått en visstidsanställning på, säg tre år, hamnar snart utanför Bardhs statistiska korridor, som avser personer mellan 19 och 24 år. Det innebär att Bardh inte behöver ta med statistik avseende hur många av de som varit visstidsanställda och då fått arbetslivserfarenhet sedan blir anställda tills vidare. Jag undrar åtminstone om inte statistiken här är tillyxad så att den passar ett i förväg upprättat argument. Det skulle vara bra om någon i debatten kunde ta fram hur det ser ut med tillsvidareanställningar för tidigare visstidsanställda.

Summa summarum tycks Bardh ha både rätt och fel. Där han har fel tycks detta bero på att han är åtminstone något osaklig.

Synd egentligen, med tanke på vilken viktig fråga det gäller.

Read Full Post »

Socialdemokraten Carin Jämtin kräver på Dagens Nyheters debattsida en begränsning för privata aktörers rätt på områden som finansieras med offentliga medel att göra vinst på verksamheten. I grunden går hennes argumentation ut på att det inte kan gå an att skattemedel går till att göda privata aktörer.

Själva poängen kan diskuteras, åtminstone moraliskt. Det ligger något märkligt i att ta trettio procents skatt från en konsumkassör, bara för att ge dessa pengar – via olika omvägar – till ägaren till aktier i ett skolföretag. Det är inte att ”stjäla från de fattiga”, som Jämtin säger, utan en inkomstfördelning som socialpolitiskt åtminstone är tveksam. Så långt kan jag hålla med Jämtin.

Men det slutar ungefär där. Min första och (tror jag) ganska fundamentala invändning är att Jämtins mera principiella poäng skulle innebära att den offentliga sektorn egentligen måste producera allt som behövs inom den offentliga verksamheten, eftersom annars skattepengar går till privata aktörer. Nu talar Jämtin i och för sig mycket försiktigt om offentlig ”verksamhet”, vilket får antas innebära att hon utesluter privat producerade maskiner och andra produkter som behövs. Det är alltså själva organisationen som avses.

Om Jämtin dock verkligen menar allvar med detta innebär det att det första som måsta hända är att alla entreprenadkontrakt sägs upp. Skötsel av offentliga parker, byggande av offentliga vägar, sophämtning – allt skall i så fall ske i offentlig regi, eftersom annars de illa ansedda ”kapitalisterna” tjänar på skattemedel – eller är det någon som tror att en privat sophämtare gör tjänsten åt staden för ros skull?

Vidare kan man i så fall argumentera att det inte heller kan vara tillåtet för offentliga aktörer att ta in vikarier eller annan personal genom personaluthyrningsföretag, eftersom företagen tjänar pengar på detta och delar ut vinster till sina aktieägare. Jag har svårt att tänka mig att det finns någon kommun eller något landsting som längre klarar sig utan uthyrningsföretagen, åtminstone under toppbelastningstider, såvida förstås vi medborgare inte vill nöja oss med en mycket tunnare beläggning av personal inom vården. Jag tror dock inte att Jämtin menar det.

Jag betvivlar alltså hennes poängs övergripande validitet. Jag anser förvisso att det kan finnas moraliska argument emot att låta privata vårdföretag eller skolor göra vinst och dela ut den till sina aktieägare, men breddar man den principen över hela den offentliga sektorn, kommer åtskilliga skepp att sjunka som Jämtin nog helst skulle vilja fortsätter flyta. Jämtin förefaller vara selektiv i valet av måltavla.

Dessutom är hennes argumentation, alldeles oavsett om man accepterar hennes poäng eller ej, förfärlig. Jämtin säger att året 2007 i Sverige delades ut 84 miljoner kronor i vinstmedel till ägare av friskolor, samtidigt som var tionde elev underkändes. Den bild som hon frammanar är att var tionde elev i friskolorna underkändes.

Om man dock tittar på Skolverkets statistik (se här – tabell 5 om grundläggande behörighet) var de kommunala skolorna betydligt sämre än friskolorna på att få sina elever godkända: de kommunala skolorna hade 11, 5 procent elver utan grundläggande behörighet till nationella gymnasieprogram, mot friskolornas 7,2 procent – en skillnad på nästan femtio procent till friskolornas fördel. Nu skulle man dock kunna säga att de kommunala skolorna skulle kunna vara mycket bättre om de finge del av de pengar som går till friskolornas aktieägare. Det håller dock inte.

Med tanke på den antalsmässiga fördelningen mellan kommunala och fristående privata grundskolor kan man knappast tro att ett strypande av vinstmedlen till friskolornas aktieägare skulle hjälpa de kommunala skolorna. Året 2007 fanns 635 fristående grundskolor i Sverige (enligt Academedia), av 4 755 skolor som fanns i hela riket. Överslagsvis är alltså en knapp åttondedel av alla grundskolor friskolor, och dessas elever är alltså knappt femtio procent bättre än de kommunala skolorna: tror någon att vårt utbildningsproblem eller vårt skatteproblem ligger i vinstutdelningen till friskolornas aktieägare? Jämtin fuskar i sin argumentation, och hon gör det så dåligt att 15 minuters research på nätet leder en rätt.

Jämtins poäng är alltså i sig som sagt måhända legitim och förtjänar att diskuteras. Jag håller inte med henne, eftersom jag inte ser hur den offentliga verksamheten skall kunna fungera om inte privata aktörer tas in – den tiden är förbi då vi som medborgare nöjde oss med en servicenivå som staten själv kunde producera. Om vi dock inte kan vara principiella i vårt strypande av flödet av skattemedel till privata aktörer, är det enligt mening bättre att låta flödet bestå än att selektivt och på mörka grunder strypa vissa delar av flödet.

Och Jämtins grunder är mörka och selektiva, eftersom hennes argumentation är ett fuskbygge. Det är beklagligt att vi på tre år i det här landet ännu inte fått någon fungerande opposition.

Read Full Post »

Antalet kvinnor som säljer sex på gatan har ökat igen efter att ha fallit strax efter sexköpslagens införande, skriver Dagens Nyheter. Jag beklagar att det tydligen finns så många kvinnor som befinner sig i en situation där de inte ser någon annan utväg än att sälja sex, alternativt att det finns så många kvinnor som tvingas till sex. Min poäng här är dock en annan: straffrätten löser inga samhällsproblem, varken äkta eller förmenta sådana.

Den verklighetsbeskrivning på vilken sexköpslagen vilar är omstridd, och jag är själv inte säker på att den är sann (och märk väl att det inte innebär att jag anser att alla prostituerade mår bra: det jag påstår är att prostitution är ett yrke som vissa i ett trängt läge väljer för att det är ett yrke som även den mest outbildade personen kan utöva med potentiellt stor ekonomisk vinst). Här skall jag dock acceptera att denna verklighetsbeskrivning är sann och att även den ideologiska bakgrund som färgar av sig på lagen (den mångomtalade ”könsmaktsordningen”) är ett faktum. Jag angriper alltså inte sexköpslagen som sådan (i vart fall inte just idag).

Sexköpslagen var tänkt att avskräcka potentiella kunder genom att kriminalisera deras köp. Det funkade ett tag, men verkan har tydligen försvunnit. Jag är inte förvånad.

När en ny kriminalisering träder i kraft, tar alla de som har något att förlora på att pekas ut som kriminella ett steg bakåt och väntar hur saker och ting utvecklas. Visar det sig att den nya kriminaliseringen leder till ett stort antal fällande domar – eller kanske det till och med räcker med ett stort antal förundersökningar – och det inte finns någon form av personlig vinst som väger upp risken att bli lagförd, minskar det beteende som kriminaliseringen är avsedd att motverka även i ett längre perspektiv. I andra fall märker de potentiella gärningsmännen efter ett tag att kriminaliseringen mest är för syns skull och att risken att åka fast tenderar mot noll och återupptar sitt beteende. Eller så märker gärningsmännen att förlusten som går igen med att åka fast är lättare att bära än frånvaron av den vinst man kan göra när man håller på med den kriminaliserade verksamheten och lyckas hålla sig undan. Även i detta fall kommer det kriminaliserade beteendet snart vara tillbaka på sin ursprungliga nivå igen.

Detta är på flera sätt det som skett med sexköpslagen. Lagen som sådan är ord på papper och ändrar alltså inget. Man måste alltså ändra perspektiv och titta på risken för att åka fast och risken för att bli lagförd. Om vi börjar med risken för att åka fast, kan man snabbt konstatera att det inte hjälper att polisen notera ett bilregistreringsnummer för att få någon lagförd för brott mot sexköpslagen: det faktum att jag plockar upp en okänd person på gatan är ju inte kriminellt. Kanske jag bara skulle ge skjuts?

Alltså krävs i princip att man fångar kunderna med byxorna nere och pengarna i näven: i alla andra fall kan det misstänkta beteendet bortförklaras och en domstol inte fälla för brott, eftersom det finns rimliga tvivel kvar. Att påräkna den prostituerades hjälp i processen går inte: hon (i all regel, emellanåt även han) har ju ett ekonomiskt intresse av att inte ses tjalla på sina kunder. Bevisläget är alltså så taskigt att det skulle krävas rent enorma resurser för att övervaka sexköpslagens efterlevnad. Dessa resurser har av förståeliga skäl inte polisen, och jag har hittills eller inte hört någon förespråkare för sexköpslagen som skulle ha erbjudit polisen de resurser som krävs. Man tenderar till att förlita sig på lagens verkan som den står på pappret. Risken för att bli lagförd tenderar alltså även den mot noll.

Med andra ord förlitar man sig på lagens ”signalfunktion”. Någon sådan funktion måhända finns, men den minskar inte brottsligheten. Det krävs något mera.

Ett annat standardsvar blir då högre straffsatser: hårdare straff skall avskräcka flera. Hårdare straff kan kanske tänkas ha en viss påverkan (fast den som följt den här bloggen en tid vet att jag tvivlar på det), men denna påverkan är då straffets hårdhet multiplicerad med risken för att åka fast. Om risken för att åka fast är lika med noll, blir risken alltid och oavsett straffstatserna noll för brottslingen. Hårdare straff hjälper inte att minska brottsligheten annat än när risken för att åka fast är stor (som vid mord) eller straffsatserna är så astronomiska och drakoniska att även en liten risk att åka fast potentiellt är förödande för gärningsmannen.

Straffrätten används gärna som det enda medlet – inte ett led i, utan som det enda medlet – att lösa samhällsproblem. Förbjud ett förment skadligt beteende, så är saken klar. Detta är en myt, och därtill en farlig myt.

Samhällsproblem är i främsta rummet kulturella och ekonomiska problem. Straffrätten – överhöghetens påbud – förändrar inte kulturen och löser inte ekonomiska problem. Straffrätten kan lämpligen backa upp och förstärka andra åtgärder, men den kan inte ensam lösa ett problem. Detta är välkänt och inte särskilt uppseendeväckande.

Om denna insikt dock inte är ny, betyder detta att sexköpslagens förespråkare hela tiden måste ha vetat att den verkan lagen hade endast skulle bli tillfällig. Om de inte visste det, borde de ha vetat, vilket juridiskt uttryckt innebär att de varit vårdslösa i sina tvärsäkra uttalanden om sexköpslagens förträfflighet.

Att anföra straffrätten som ensam lösning på ett problem är med andra ord inget annat än hyckleri.

Read Full Post »

Företrädare för tankesmedjan Timbro skriver idag på Dagens Nyheters debattsida (till vilken Svenska dagbladet hänvisar) om EU:s anmärkningsvärt stora propagandabudget. Tydligen är demokratin i stor fara, av tonläget i artikeln att döma.

Missförstå mig rätt: jag håller med Timbro om att det är minst sagt tveksamt när statliga (eller, som i EU:s fall, mellan- eller överstatliga) institutioner använder offentliga medel till att driva propaganda för den ena eller den andra linjen i en politisk debatt. Det är tveksamt eftersom det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de som beslutar om skattemedlens användning och de som betalar skatten, där teoretiskt de senare, men faktiskt de förra är de som har makten. Att den faktiska makten försöker att driva den formella makten framför sig är inte precis som det var tänkt.

Visst. Ändå kan jag inte bli så där riktigt upprörd som Timbro tycks vara. Dels har detta säkerligen att göra med att jag är EU-vän och därför inte störs av att det skulle bedrivas någon propaganda (och det är det det rör sig om) som jag inte håller med om. Det är lättare att engagera sig när man inte håller med än när man gör det.

Dels är dock alla mänskliga organisationer mänskliga skapelser. Den ”naturliga” organisationen finns inte, utan alla grupper som motsvarar någon form av organisation har sina myter och legender som inte håller för närmare granskning. Eftersom dessa myter och legender inte håller för närmare granskning, måste det finnas en viss propaganda som håller dem vid liv, som förhindrar att folk frågar alltför svåra frågor.

Ta den svenska myten.  I den del den vilar på ”fornstora dar” förtiger den i sin rikssvenska variant den dåvarande finländska riksdelen. En grupp som inte längre de facto hör till gemenskapen tigs ihjäl när det gäller de historiska myterna. Visst, under bemärkelseåret i år fanns det några högstämda tal om den svensk-finländska gemenskapen, men i normalfallet bryr sig medelsvensson och hennes journalister, historielärare och politiker om Finland ungefär i samma utsträckning som hon bryr sig om Litauen, eller med andra ord i princip inte alls.

Lite närmare i tiden ligger myten om den svenska neutraliteten under Andra världskriget. Numera är det förvisso tämligen allmänt känt att det minst sagt är en vänlig tolkning av fakta att Sverige skulle ha förhållit sig neutralt mellan de krigförande staterna, men myten om att vår neutralitet lyckats hålla oss utanför de senaste tvåhundra årens krig lever och frodas under debatten efter varje utrikesförklaring.

Eller den svenska välfärdsstaten, som många svenskar intill ganska nyligen – ivrigt påhejade av politiska makthavare – ansåg vara den bästa i världen. Jag kan inte räkna de förvånade ansikten jag mött när jag berättar att jag under min ungdom minsann aldrig betalat för någon tandläkare, utan att försäkringskassan i Tyskland då betalade två besök under året, eller att vårdköer i det tyska försäkringssystemet i princip är okända. Den svenska socialstaten var och är bra (kanske också bäst) på vissa och inte så vass på andra områden. I den svenska gemensamma mytologin – som i förfärande stor utsträckning vilar på att behöva vara bäst på något – är dock den svenska välfärdsstaten av 1980-talssnitt förebilden för hela världen.

Dessa myter – myten om Sverige som dagens Rikssverige, myten om den svenska neutraliteten, myten om den svenska välfärdsstaten – stöds av statsmakterna och deras institutioner och de behövs för att hålla ihop den svenska butiken. För vad har en skåning och en norrbottning gemensamt annat än det faktum att de lever i samma politiska organisation? Den gemensamma nationalkänslan är en produkt av att vi lever i en gemensam politisk organisation, inte tvärtom.

Jag kan tänka mig några invändningar avseende mitt resonemang, bland annat det gemensamma språket. Det svenska språket är dock också det en konstprodukt skapad av statsmakterna för att få den gemensamma förvaltningen att fungera. Det faktum att vi talar något så när enhetligt är faktiskt något som växt fram under radions och TV:ns tid – dessförinnan talade folk dialekter. Utifrån dialekterna måste man dock snabbt konstatera att en skåning och en norrbottning inte har så mycket gemensamt vad gäller språket, om de nu över huvud taget förstår varandra.

Min poäng här är att alla politiska organisationer skapas i en växelverkan mellan överhöghetspropaganda och ”folkvilja” (whatever that is). Detta gäller även organisationer som vi idag tar för givna och som också skapades i denna växelverkan, såsom nationalstaten Sverige. Alltså är det faktiskt i viss utsträckning legitimt att också EU – som enligt demokratiskt förankrade internationella fördrag är en organisation som syftar till en statsbildning så småningom – bedriver propaganda för att fånga upp den (lilla) folkvilja som finns och befrämja den.

Timbro pekar alltså på ett äkta problem som förtjänar att diskuteras. Att hävda – vilket det implicit görs i artikeln – att myndigheterna och staten inte skall ha någon åsikt i olika frågor, är dock blåögt och i sig produkt av en viss politisk hållning (och alltså inte heller neutralt). Alla organisationer bygger på propaganda. Frågan är därför inte huruvida vi kan acceptera propaganda – det måste vi.

Frågan är hur mycket propaganda som vi skall acceptera.

Read Full Post »

Ola Mårtensson ondgör sig idag på Svenska dagbladets ledarsida över ett försök i Malmö där lärare får ”betyg” av elever. Jag är verkligen ingen särskild vän av den socialdemokratiska utbildningspolitiken, men här fattar jag inte vad som är Mårtenssons problem.

Elever i skolan (till skillnad från studenter på högskolan) är barn och kan alltså inte förväntas begripa vidden av det de gör (vilket inte är deras fel: den mänskliga hjärnans utveckling avslutas först i början av 20-årsåldern). Man kan alltså – och där har Mårtensson rätt – inte nödvändigtvis ta en utvärdering som kommer från elever på fullt allvar.

Fine, så långt håller jag med Mårtensson. Men sedan börjar det bli konstigt. Mårtensson verkar gå längre och helt vilja utesluta att elever utvärderar sina lärare. Anledningen till det kan jag inte begripa. Visst kan man ta elevers utvärdering på visst allvar, även om man inte tar dem på fullt allvar.

Jag har som pedagog åtskilliga gånger varit med om att jag upplevt mig själv vara glänsande i klassrummet, alternativt tvärtom att jag upplevt att jag haft en synnerligen dålig dag, och att studenter sedan rättat till det och förklarat för mig att jag varit genomobegriplig eller tvärtom hur bra som helst. Den egna upplevelsen är med andra ord enligt min erfarenhet en synnerligen opålitlig vägvisare till målet bra pedagogik. Inte heller andra pedagogers omdömen är bra vägledning, eftersom dessa redan förstår det jag pratar om. De enda som vet hur jag presterar är avnämarna – studenterna, eller i skolans fall eleverna.

Elevvärdering av lärarna är för mig fullkomligt självklar. Det är också självklart att värderingen åtminstone delvis påverkar lärarnas lönesättning. En lärare som är illa omtyckt av samtliga elever hon möter är – alldeles oavsett de fackliga kvalifikationerna – ingen bra lärare och skall få sämre betalt än den som lyckas bli omtyckt av sina elever. Detta får förstås inte vara den enda grunden för lönesättning, men visst bör elevernas omdömen om lärarna påverka lärarnas karriär. För övrigt är mitt eget minne och min egen erfarenhet att just de lärare som kräver mycket, men samtidigt är beredda att ge i samma utsträckning, är de som lyckas bli mest omtyckta.

Det innebär också att omdömena visst bör vara offentliga. Lärarnas rädsla för mobbning är förvisso delvis befogad (de som inte varit med om det anar inte vilka förolämpande dumheter man får läsa i utvärderingar, till och med sådana som tillkommit i högskolevärlden och alltså är avgivna av vuxna studenter). Lärarna befinner sig dock enligt min mening där i en liknande sits som polisen, som inom yrket får stå ut med både smädelser och spottloskor: lärarna får stå ut med att i synnerhet tonåringar ofta inte har någon känsla för hur deras hatiska uttalanden landar hos andra. Lärarna har ingen rätt till att få verka i det fördolda, utan deras kvalifikationer skall vara allmänt kända.

Mårtenssons upprördhet är alltså för mig svårförståelig. Kanske är det centrala i hans artikel det faktum att Malmö valt att kalla utvärderingen av lärarna för ”betygsättning”. Jag kan förvisso hålla med om att ordet är konstigt valt – bland annat för att det förespeglar eleverna att de skulle ha makt över lärarna, vilket eleverna inte bör ha (där är jag enig med Mårtensson). Det här handlar dock inte om betygsättning i vanlig bemärkelse: jag kan inte förstå hur Mårtensson får den här utvärderingen till att bli myndighetsutövning i samma klass som lärarnas betygsättning. Snacka om att hänga upp sig på ett ord och sluta tänka.

Att avfärda hela detta initiativ går för långt. Det är på tiden att utvärderingar införs också i skolan: lärarna har varit halvgudar i klassrummet alltför länge, trots lärarhögskolornas usla kvalitet och trots alla misslyckade pedagogiska modeflugeexperiment. Det lustiga i sammanhanget är att Mårtensson nu alltså hamnar på lärarfackets sida, vars inställning till krav på lärarna av förståeliga skäl (facket är ju en intresseorganisation) normalt är ryggmärgsreflexmässigt avvisande. Lite ovanligt är det nog allt för just Svenska dagbladets ledarsida.

Mårtensson tycks inte ha tänkt igenom implikationerna av sitt resonemang. Implikationen är att en grupp människor som vi tvångsvis utsätter för skolundervisning snällt skall hålla käft och böja huvudena för vilken behandling som helst, bara för att de som har makt (lärarna) är rädda för att behöva läsa otrevliga ord i en utvärdering. Man behöver inte gå så långt att ge eleverna makt över lärarna – det skulle vara felaktigt – men visst måste det kunna krävas att de berörda på ett organiserat sätt skall få ge sin syn på saken?

Så, Mårtensson: vad är egentligen problemet?

Read Full Post »

Socialdemokraterna har – med hyfsad medieeffektivitet – JO-anmält Täby kommun för dess lagstridiga försäljning av en skola, skriver Dagens Nyheter. Socialdemokraternas åtgärd är endast en pr-kampanj, eftersom ingen (förutom väljarna) kan straffa en kommun som bryter mot kommunallagen, vilket Socialdemokraterna rimligen vet.

Det hela är över huvud taget något av en soppa. Försäljningen av skolan faller under lagen om offentlig upphandling och kommunallagen och kammarrätten har alltså nu förklarat att kommunens försäljning av skolan skett i strid med den senare lagen. Anledningen till det var att kommunen genom försäljningsbeslutet otillbörligt gynnat en enskild person. Ok, då var beslutet olagligt enligt kommunallagen.

Men vad följer av det? Enligt kommunallagen – ingenting. Inget svenskt parti har med verkligt allvar drivit frågan om hur man skall ge kommunallagen tänder, och därför är lagen tills vidare tandlös. Statsrättsligt är det hela rätt komplicerat, då kommunerna å ena sidan utgör en aspekt av staten, men de å andra sidan åtnjuter formellt (om än inte reellt) självstyre. Genom att kommunerna har demokratiskt valda församlingar, är de demokratiskt legitimerade, och riksdagen slår på så sätt inte nödvändigtvis kommunfullmäktige. Än mindre slår en domstol en demokratiskt vald församling. Alltså har de svenska politikerna stannat för att lita på att deras kolleger nog kommer att följa domstolsbeslut: gör inte kommunerna det, är tanken att väljarna skall rösta bort de felande.

Civilrättsligt – alltså vad gäller frågan om själva försäljningsavtalet – är det hela mera delikat. Genom kammarrättens beslut kan man konstatera att kommunen inte hade rätt att sluta det här avtalet. Det innebär dock knappast att kommunens företrädare inte varit behöriga att sluta avtalet, utan endast att kommunen inte fick sluta avtalet. Med andra ord har ett civilrättsligt bindande avtal antagligen kommit till stånd. Kammarrätten har ingen domsmakt på civilrättens område och kan inte förklara ett avtal ogiltigt: det gör allmän domstol, i förekommande fall med beaktande av kammarrättens utslag i frågan om den kommunala kompetensen.

Avtalet står alltså fast. Detta ha förvisso JO reagerat emot som ansett att det inte kan vara möjligt att civilrättsliga avtal skall utgöra en ursäkt för lagbrott från kommunens sida. Detta har JO fullkomligt rätt i, men det innebär inte heller att avtalet blir ogiltigt per automatik. Det det innebär är att kommunen kan ha en kommunalrättslig skyldighet att bryta mot det ingångna avtalet. Detta utgör då avtalsbrott och sanktioneras inom privaträtten med bland annat skadestånd som påföljd. Kommunen har med andra ord satt sig i en situation där den offentligrättsligt är tvungen att begå ett civilrättsligt avtalsbrott och betala för sitt avtalsbrott. Inte så uppseendeväckande, kanske.

Problemet är dock fortsatt att ingen kan tvinga kommunen att handla som lagen och JO påbjuder. JO har inga maktmedel andra än fördömande ord till sitt förfogande. Domstolarna kan inte skicka polisen och kronofogdemyndigheten på kommunen. Kommunens beteende är inte sanktionerad, helt enkelt.

Detta ger anledning till en mera principiell betraktelse. Ingen rättsordning överlever utan att de som förväntas följa reglerna i de flesta fall gör det frivilligt. Det är – vilket mången diktatur fått erfara – närmast omöjligt eller åtminstone väldigt dyrt att under en längre tid genomdriva rättsregler mot befolkningens vilja (vilket också är anledningen till att alla samhällen lever med  brottslighet – den går inte att få bort). Om man inte är beredd att betala den kostnad som är förenad med ett repressivt genomdrivande av reglerna, innebär det att rättsordningen står handfallen om folk inte i de flesta fall självmant följer reglerna. Rätten, juridiken, är ingen metafysisk makt som utan mänsklig inblandning bestraffar de onda och belönar de goda, utan den bygger på att folk inser att det i längden lönar sig att följa även obekväma regler, helt enkelt för att vi skall kunna leva efter regler, och inte efter den starkastes makt.

Täby kommun leker alltså med elden. Dess tydligen totala frånvaro av respekt för de regler som gäller för dess verksamhet innebär i förlängningen ett principiellt förnekande av lagens anspråk på att följas över huvud taget. T’äby kommunledning sätter sig alltså i samma sits som en bedragare eller en Hell’s Angels-medlem som väljer vilka regler som är värda att följa och vilka som inte är det. Täby kommun visar inte någon civilcourage, utan visar att rättsstatlighet inte ligger i dess intresse, vilken brist på intresse kommunen – faktiskt – har gemensam med kriminella.

Det är närmast lite underhållande att just det närmaste ett law and order-parti vi kommer i Sverige skall ha sådana kommunledningar. Den moderata partiledningen bör genast ingripa, och man kan också hoppas att väljarnas minne faktiskt sträcker sig till nästa val så att denna kommunledning röstas bort. Den arrogans som ligger i kommunens domstolstrots är dock upprörande.

Samtidigt är det lite sorgligt att just sossarna skall framställa sig som rättens försvarare. Socialdemokratin har under hela sin existens konsekvent vägrat att låta domstolar och rättsliga instanser få effektiv kontroll över politiska församlingar: partiet vägrar gå med på en författningsdomstol och Olof Palmes nedlåtande ord om Europadomstolen (”Petréns lekstuga”) ekar fortfarande i de socialdemokratiska leden. Sossarna skall inte låtsas vara renhåriga.

Den här episoden kanske kan visa att vi har för lite, inte för mycket juridifiering i Sverige.

Read Full Post »

Dyrt vaccin

Den kommande influensan är ”bingo” för vaccinjättar, skriver Svenska dagbladet. Inte bara att industrin nu får enorm avsättning för sina produkter, den har tydligen också passat på att höja priserna.  Notan blir alltså dyrare för landstingen än förväntat.

Nu är detta i och för sig en effekt av marknadsekonomin. Är det stor efterfrågan, blir vanligen konsekvensen av detta att priset höjs. Det är i och för sig inte heller stötande: alla som sålt något på e-Bay eller på Tradera vet nog att man ogärna säljer till någon som bjudit lägre än någon annan intressent. Säljarna tar – vilket är helt naturligt och moraliskt enligt min mening helt ok – betalt efter det som marknaden ger.

Man skulle kunna tro att detta kanske skulle förändras när det rör sig om något så bokstavligen livsviktigt som vaccin. Även här tycker jag dock att det är tveksamt om det verkligen förhåller sig så. Dels kan man undra huruvida vaccinet verkligen är livsviktigt: Socialstyrelsen varnar redan nu för överförskrivning och resistenshot, så faktum verkar vara att vaccinet i många fall skivs ut alldeles i onödan. Då kanske det höga priset faktiskt är bra, eftersom det har signalfunktion: ge fanken i att förskriva vaccinet till dem som inte behöver det – det kostar bara och leder dessutom till resistens.

Dels har faktiskt enligt den internationella handelsrätten staterna möjlighet att tvångslicensiera läkemedel om någon äkta kris föreligger. Där verkar vi inte vara ännu, och då är det enligt min mening bara rätt och rimligt om vi betalar vad det kostar: vill vi unna oss lyxen att vaccinera hela befolkningen, får ett rikt land som Sverige vackert betala för sig.

Däremot är jag lite tveksam till den ytterligare garantiutfästelse utöver leveransåtagandet som Sverige tydligen betalat för att få vaccin i händelse av en pandemi. Den säljare som sålt något, måste leverera. Har säljaren sålt mer än det hon har att ge, är det hennes problem och sanktioneras i förekommande fall med skadestånd till den köpare som inte fått sin vara. Utgångspunkten är alltså – såsom också sägs i artikeln – att det är konstigt att man därutöver skall betala extra för ett löfte att det tidigare löftet verkligen kommer att infrias.

En pandemi kan dock i förekommande fall kvalificera som force majeure, det vill säga som sådan oförutsebar händelse som ursäktar åtminstone ett dröjsmål eller kanske till och med utebliven leverans från säljarens sida. Detta är i och för sig en lite konstig tankegång när det rör sig just om vaccinindustrin – som ju rimligen måste just förutse risken för pandemier – men i princip är tanken försvarbar. Det skulle innebära att den svenska regeringen betalat för att tränga sig fram i kön: räcker det ni har inte åt alla era kunder, skall vi ha först – screw the others.

Här blir det lite tveksamt huruvida ett sådant avtalsvillkor i vart fall enligt svensk rätt är hållbart. Det råder lite olika meningar om hur en situation när den sålda varan blir en bristvara skall hanteras: det finns de som tycker att alla köpare skall få pro rata (vilket innebär att köparna får den del av sin beställning som motsvarar deras fulla beställnings förhållande till den samlade mängden alla beställningar), och det finns de som tycker att det gäller en först-till-kvarn-princip, som alltså innebär att den som köpt först får först och att den som köpt sist i förekommande fall inte får något. Min egen hållning – som stöds på 1 kap. 5 § handelsbalken – är att det gäller först till kvarn.

Då är frågan om den svenska regeringen kan få tränga sig före i kön. Detta torde i och för sig vara möjligt om vaccinindustrin väljer att uppfylla sitt garantilöfte, och i detta fall skulle ju den svenska regeringens smått oetiska handlande ha lönat sig. Om vaccinindustrin däremot vägrar, utan istället väljer att leverera enligt köprincipen, blir frågan en annan, nämligen om någon kan klaga på det. Den frågan är öppen: man skulle kanske kunna tänka sig att den svenska regeringen skulle kunna få tillbaka pengarna som garantin kostat, men även det är tveksamt, eftersom regeringen ju borde ha vetat att avtalsvillkoret kan angripas på etiska grunder. Huruvida någon annan köpare kan klaga på den svenska regeringens avtalsvillkor, är tveksamt, men inte uteslutet.

Mitt budskap här är att hela den här affären är genomrutten, precis som man kan förvänta sig i ett krisläge. Vaccinindustrin sitter på en värdefull tillgång som kan befaras vara för begränsad för att tillgodose alla intresserades önskemål och tar betalt därefter. Köparna försöker sig på en kapplöpning med varandra och använder moraliskt och juridiskt tveksamma medel för att ta sig i mål före de andra. Inget av detta är särskilt förvånande.

Välkommen till den verkliga världen.

Read Full Post »

Vänsterpartiet skriver idag på Dagens Nyheters debattsida om ökade klyftor i det svenska samhället,vilka påstås (jag kan inte bedöma sanningshalten i påståendet) vara resultatet av regeringens politik de senaste tre åren. Jag vill här anta att alla faktauppgifter som Vänsterpartiet lämnar i artikel är riktiga och framtagna med metodologiskt godtagbara metoder: min fråga är om slutsatserna.

Det börjar med att det tydligen upplevs som ett problem av Vänsterpartiet att 57 procent av skattesänkningarna gått till män, medan 43 procent gått till kvinnor. Det kan hända att det är ett problem, men jag uppmärksammar att i andra sammanhang (såsom fördelningen av könen i styrelser) man inte talar om någon milimeterrättvisa där båda könen får 50 procent vardera, utan man brukar tala om 40 procent garanterat för varje kön, medan 20 procent kan allokeras fritt. Med denna måttstock för kvotering förefaller regeringens skattesänkarpolitik – vad man än annars tycker om den – inte vara könsmässigt skev, utan inom ramarna för det som i andra sammanhang anses vara godtagbart. Frågan som Vänsterpartiet inte besvarar är alltså varför den i andra sammanhang gällande måttstocken inte gäller på skattepolitikens område.

Det andra som kan uppmärksammas är något som Vänsterpartiet inte uttryckligen nämner, men som för mig känns ganska skrämmande, nämligen att kvinnor tydligen är oförmögna att fäkta för sig själva, utan hjälp från politiken. Nedskärningar i den offentliga sektorn träffar alltid kvinnor hårdast, vilket tycks innebära att kvinnor inte har mycket att komma med i den av politiska beslut oberoende privata sektorn. Om vår omhuldade jämställdhet är beroende av att det allmänna har en välfylld penningpung med vilken kvinnojobb i den offentliga sektorn kan skapas, är vår jämställdhet faktiskt inget att komma med. Det känns tråkigt att Vänsterpartiet tydligen är mån om att behålla kvinnors beroende av politiken, istället för att medvetet arbeta för att kvinnor får själva bestämma över sina liv.

Vidare undrar jag över förslaget om jämställdhetsråd, som i sig utgör en plagiering av regeringens finansråd. Dels skulle jag vilja veta vad som menas med ”genuskompetenta ekonomer”: innebär det att inga från Vänsterpartiets avvikande åsikter får förekomma i rådet? Innebär det att dessa ekonomer måste vara certifierade av genusvetare, vilket skulle betyda att genusvetare skulle få en icke demokratiskt legitimerad makt i det här landet som dessutom inte öppet redovisas, utan som göms bakom en ekonomisk kompetens? Jag är inte övertygad om att det är en så himla bra idé att tillskapa en expertkommitté vars medlemmar inte främst är meriterade inom kommitténs uppgiftsområde, utan behöver certifiering av personer som inte är ekonomikompetenta.

Dels är frågan vilka maktbefogenheter ett sådant råd skall ha. Finanspolitiska rådet har redan körts över några gånger av sina upphovsmän: rådet har blivit, inte en maktinstitution, utan ytterligare en instans som ropar i den politiska öknen. Om tanken med det föreslagna jämställdhetsrådet är detsamma, är frågan om vi verkligen skall lägga pengar på ytterligare en institution som men jämna mellanrum kommer med utspel och rapporter, men vars politiska genomslagskraft är lika med noll.

Slutligen är det påfallande att jämställdhet för Vänsterpartiet tycks vara en fråga om kvinnofrämjande. De andra ”kön” som genusvetarna tycker sig ha identifierat (och vars antal varierar ganska kraftigt) lyser med sin frånvaro i Vänsterpartiets förslag. De problem med bristande jämställdhet där männen spelar på den dåliga planhalvan (utsatthet för misshandel i det offentliga rummet, misstänkliggörande som pedofil etc.) nämns inte heller.

Vänsterpartiet kommer med ett juridiskt tandlöst politiskt förslag som mest tycks vara till för att fiska kvinnoröster istället för att främja någon verklig jämställdhet.

Synd.

Read Full Post »

Rickard Westerberg skriver idag i en signerad ledarartikel i Dagens Nyheter om EU-parlamentet och dess (bristande) anseende hos väljarna. Han tar sin utgångspunkt i att många EU-parlamentariker tycks hoppas att väljarna efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft äntligen inser att parlamentet är viktigt. Det är en illusion, säger Westerberg, och pekar på att parlamentets makt stadigt ökat sedan det första valet 1979, samtidigt som valdetagandet minskat.

Han har enligt min mening fullkomligt rätt. Problemet ligger dock inte enbart i att det inte finns någon tydlig koppling mellan parlamentet och det sätt på vilket EU styrs – vilket inte beror på något förment ”demokratiskt underskott”, utan på att de allra flesta européer inte är beredda att acceptera EU som stat, utan vill hålla det som en mellanstatlig organisation där besluten fattas av regeringar i nationalstater, inte av en överstatlig regering. Problemet ligger också i att EU-parlamentet inte ens tas på allvar av politikerna.

Vem satsar en politisk karriär på att bli EU-parlamentariker? Det som gäller är fortfarande det man gör hemmavid i sin nationalstat, inte det man gör i Strassbourg eller Bryssel. De politiker som sitter i EU-parlamentet tenderar till att bli irrelevanta hemmavid, vilket innebär att de antingen ser till att komma ”hem” så snart som möjligt eller accepterar att de inte kan vara med i den nationalstatliga leken längre (såsom Margot Wallström). Det är ingen som tar parlamentet på verklig allvar, varken väljarna eller politikerna.

Till viss del har också parlamentet sig självt att skylla för det. Parlamentet har inget utrikespolitiskt mandat, men avkunnar högtidliga förklaringar om både det ena och det andra. Parlamentet i sin helhet torde också vara mera unionsvänligt än väljarkåren, samtidigt som parlamentarikerna sällan gör sig mödan att förklara varför någon viss fråga mår bra av att regleras på överstatlig istället för nationalstatlig nivå. Parlamentet tenderar till att göra sig självt irrelevant genom att antingen med stor fanfar behandla frågor som inte angår det, eller genom att strunta i att uppfylla sin pedagogiska uppgift gentemot väljarna i de frågor som faktiskt angår parlamentet. Det är inte enbart mediernas skuld, utan parlamentarikerna försummar sitt pr-arbete hemmavid.

Så visst, EU-parlamentet har problem. Man jag undrar ändå: varför är det ett problem att valdetagandet sjunker? Jag begriper faktiskt inte det.

Fredrik Reinfeld företräder i sin egenskap av svensk statsminister alla svenskar. Alla svenskar, alltså även de som inte röstat på honom eller de som förvisso röstat på honom, men i någon viss fråga inte håller med honom. Vi lever med fiktionen att de som inte röstat på de partier som utgör riksdagens majoritet ändå i demokratisk anda ställer sig bakom det som majoriteten beslutar (även fast minoriteten kanske jobbar för en annan inriktning i politiken).

På samma sätt borde vi väl acceptera fiktionen att de som inte röstar accepterar vem som helst som av de aktiva röstas fram som företrädare för landet? Jag ser inte det intellektuella problemet här. Den som inte röstar, gör också ett aktivt val, nämligen att acceptera vilken politik som helst. Fine, det är väl inte min sak att ha någon åsikt om det. Varför anses ett lågt valdetagande vara ett problem?

Det enda som jag kanske kan se som ett problem är inte själva valdeltagandet, utan det underliggande problem för vilket valdeltagandet är en symptom, nämligen ointresset för de allmänna angelägenheterna. Detta skulle vara ett problem endast om man accepterar två implicita premisser, nämligen dels att den som röstar faktiskt har ett aktivt intresse, dels att det finns ett eget värde i att alla har ett aktivt intresse i hur det allmänna förvaltas. Jag kan dock tvivla på båda premisserna.

För att börja med den senare är jag inte säker på att man kan eller ens bör kräva av alla att de skall vara intresserade av politik. Även de som är intresserade av politik är ju normalt intresserade av olika delfrågor. Jag är långt mera intresserad av jordbrukspolitik än av sjukvårdspolitik, trots att säkerligen det senare området har långt större betydelse för oss alla än det förra. Om det dock är legitimt för mig att vara ganska ointresserad av sjukvårdspolitik, måste det väl vara legitimt för andra att vara ganska ointresserade av politik över huvud taget? Detta har inget med marginalisering att göra, utan endast med – som en släkting till mig som är väldigt ointresserad uttryckte det – att världen fortsätter att snurra även om jag inte deltar i den. Det är legitimt att inte bry sig, och det finns enligt min mening ingen anledning att med förtvivlan försöka få den som inte är intresserad av det allmänna att bli det.

Detta leder oss till den andra premissen, nämligen att röstande utgör ett tecken på ett aktivt intresse. Åtminstone historiskt tror jag inte att det stämmer: under den tid då arbetarna (howsoever defined) med ryggmärgsreflex röstade på sossarna tror jag inte att vi hade ett starkare politiskt intresse, utan endast en annan form av pliktetos, som då omfattade röstande. Röstande har inte varit något tecken på ett särskilt intresse, utan ett tecken på att den som ville anses vara en fullvärdig medlem av gemenskapen en gång i tiden förväntades rösta, intresse eller ej. Röster som avges av de som egentligen är ointresserade är dock enligt min mening röster som avges av röstboskap som av sitt traditionella parti vallas än hit och än dit. Jag har svårt att anse denna form av röstande vara något tecken på en levande demokrati.

Dessutom mörklägger vi ju faktiskt också en del av de röster som faktiskt avges, nämligen blankrösterna. Om vi verkligen tror att det finns en relation mellan röstande och intresse, är det en demokratisk skandal att vi inte räknar de som väljer att förvisso göra bruk av sina demokratiska rättigheter, men att inte rösta på något av alternativen. Åtminstone borde procentdelen blanka röster i varje val anges.

Egentligen borde man gå än längre och inte tillsätta riksdags- eller EU-parlamentsplatser som det inte finns aktiva röster för, så att blankrösterna skulle leda till tomma parlamentsstolar. Även om under femtio procent av de röstberättigande skulle rösta, skulle vi fortfarande få ihop en fungerande minoritetsregering, då de tomma stolarna knappast röstar emot en regeringsbärande pluralitets förslag. Kanske skulle man då kunna få upp valdeltagandet (och samtidigt minska proteströsterna för extremistpartier).

Fixeringen vid valdeltagandet är för mig fullkomligt obegriplig, i synnerhet eftersom vi ändå inte räknar alla röster. Jag tycker redan att det är tveksamt huruvida vi måste få alla intresserade av det allmänna – det måste få vara legitimt att inte bry sig (förutsatt dock då att man också håller käft och inte gnäller när det inte passar) – men även om så skulle vara fallet är det att gå lite väl långt att göra valdeltagandet till någon form av indikator på demokratins välmående.

EU är ingen vanlig demokrati och kommer inte att bli det förrän EU är en stat (vilket jag, liksom en minoritet av andra EU-medborgare, hoppas på). Eftersom de vanliga demokratiska parametrarna inte gäller, har väljarna också svårt att inse vitsen med att ta sig till valurnorna när det gäller att rösta fram parlamentet. Det kommer ingen makt i världen att ändra något på.

Big deal.

Read Full Post »

Older Posts »