Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2008

Staten tjänar stora pengar på stämpelskatten, skriver Dagens Nyheter, som också skriver att de höga huspriserna i och omkring Stockholm har börjat oroa politikerna. Det här rör sig om olika, men relaterade problem, eftersom stämpelskatten är beroende av husets pris. Jag börjar med huspriserna.

Det är inte förvånande att hus- och för all del även bostadsrättspriserna i och omkring Stockholm stiger. När många vill bo på en begränsad yta, sitter de som har att sälja i en gyllene sits, och jag skulle – om jag hade något att sälja i Stockholm – också ta ut precis det pris jag kan få. Om köparen sedan får problem för att hon överbelånat är det hennes problem som faktiskt inte angår mig. Eftersom marknaden är privat och stat och kommuner inte rimligen kan göra av sig med sitt markinnehav genom att sälja sina fastigheter till socialt svaga grupper, kommer inte det problemet att lösa sig i första taget. Det enda, det verkligen enda som staten kan göra är att föreskriva hyresnivåer (det såkallade bruksvärdessystemet), men det kommer enligt erfarenheten bara att leda till att de som redan har en hyreslägenhet kommer att hårt hålla i den och att man göder den svarta marknaden där den som kan betala för sig kan komma över ett billigt boende. Det är knappast den sorts rättvisa som någon av oss vill ha.

Staten skulle också kunna bygga mera i Stockholms innerstad, men jag tror knappast att stockholmarna går med på att Gärdet, Djurgården eller Rålambshovsparken byggs över. Det är alltså samma personer som klagar över priserna som vill fortsätta begränsa tillgången på lägenheter och hus. Priserna på hus och lägenheter är inget som politiken bör syssla med, eftersom politiken själv – både politikerna och deras väljare – inte vet vilket ben den skall stå på.

Höga priser leder till höga stämpelskatter, och där kan man ju kanske tycka att staten skulle kunna vara mera försiktig. Jag håller dock inte riktigt med: problemet ligger väl snarast i differentieringen mellan olika skatter.

Den egentliga fastighetsskatten och även den kommunala avgiften som ersatt den, är orättvisa eftersom de beskattar fastigheter utan hänsyn till den ekonomiska kraft som ägaren har. Någon som har oturen att ha ett gammalt fiskartorp i Stockholms skärgård som varit i familjen sedan 1600-talet kommer att behöva bära konsekvenserna av att rika personer från innerstaden köper kringliggande fastigheter och därför driver upp priserna i området. Fastigheter är ett orealiserat värde som köps för beskattade pengar och där staten också beskattar någon eventuell vinst vid försäljning (reavinstskatten talar jag om här). Den egentliga fastighetsskatten och även nuvarande kommunala avgift är därför en principvidrig styggelse som bör avskaffas. Låt istället fastighetsskatten (om vi nu måste ha kvar den) beräknas på senaste förvärvssumman: då går de som ärvt sitt hus fria och de som köper vräkiga kåkar får betala ordentligt.

Med stämpelskatten är det dock annorlunda. Den som har råd att lägga 5 miljoner på ett hus får faktiskt vackert kalkulera med en lagfartsskatt på 1,7 procent och en stämpelskatt på circa 2 procent för eventuellt nödvändiga pantbrev. Dessa poster måste finnas med i kalkylen, och jag har svårt att tycka synd om någon som lägger sig så pass i marginalen att hon inte förmår betala skatten. Den skatten kan enligt min mening gott vara kvar, eftersom den träffar folk som bevisligen har råd med den.

Annat blir det när stämpelskatt tas ut av folk som redan bor i huset, som behöver ta ut lån och därför nya pantbrev för att göra nödvändiga reparationer. Här riskerar skatten att träffa de som har de gamla torpen, och det är nog knappast lagstiftningens avsikt att ge incitament för att låta gamla hus förfalla. Rent tekniskt är det dock svårt eller omöjligt att avgränsa uttagande av pantbrev för ett köp och uttagande av pantbrev under bestående boende: eftersom pantbreven inte försvinner när huset byter ägare, skulle i så fall säljaren kunna ta ut pantbrevet utan att behöva betala skatt och sedan skriva över pantbrevet till köparen. Om vi inte skall låta de slippa undan som har råd att betala skatt – och på något sätt måste ju staten få in sina pengar – bör vi ha kvar stämpelskatten för pantbrev. Den som tar ett lån får kalkylera in kostnaden för skatt, även om det kan smärta att i praktiken behöva betala skatt för att man lånar pengar.

Slutligen finns faktiskt en reell skillnad mellan villa och bostadsrätt som gör det motiverat att ta ut skatt av den som köper ett hus, men inte av den som köper en bostadsrätt. Den som köper en bostadsrätt äger varken marken eller huset eller lägenheten, utan äger juridiskt sett endast en rätt att få bo i en lägenhet som ägs av en förening. Som många fått erfara under fastighetskrisen i början av 1990-talet kan det innebära att övriga medlemmar i föreningen styr föreningen på ett sådant dåligt sätt att man utan egen förskyllan blir av med sin bostadsrätt: går föreningen i konkurs, ryker i värsta fall bostadsrätten. Man sitter inte lika säkert och förvärvar inte samma säkra form av tillgång (vilket också är anledningen till att bostadsrätter typiskt sett är billigare än villor). Detta bör enligt min mening avspeglas i skatten.

Det hela ändras förstås om ägarlägenheter verkligen skulle införas. Den som äger en ägarlägenhet är ägare till en ideell andel av fastigheten (alltså själva marken) och sitter därför på en mycket säkrare tillgång än den som äger en bostadsrätt. Det motiverar att man tar ut skatt på förvärv av ägarlägenhet, men innebär fortfarande att systemet för bostadsrätter bör förbli det det är.

Summan av kardemumman är att det inte finns någon enhetlig ”skatt på boende”, utan att man faktiskt måste skilja på olika situationer. Att staten tjänar på lagfartsskatt och stämpelskatt när medborgarna har mycket pengar att röra sig med är knappast moraliskt upprörande. Det enda moraliskt upprörande är när man driver folk från sitt hem bara för att hemmet genomgått en orealiserad värdeökning.

Avskaffa den kommunala avgiften på fastigheter (som inte är något annat än en fastighetsskatt i trängre bemärkelse) och låt annars systemet vara.

Read Full Post »

Jag har hittills avstått från att säga något om Arbogamålet, eftersom jag bestämt anser att ingen kan uttala sig på något meningsfullt sätt om en pågående rättegång. Tanken med en rättegång är att man skall kunna fastställa de juridiskt relevanta fakta som domstolen lägger till grund för sin bedömning av den rättsliga frågan. Medierapporteringen och mina kollegers uttalanden i pressen tycker jag är ganska olämpliga, eftersom de hela vägen igenom utgör spekulationer.

När nu den cirkus som är Arbogamålet fått en ganska oväntad vändning, kan jag dock inte längre låta bli att skriva. En av rättens nämndemän har sagt till pressen att hon ”aldrig helt trott att [den tilltalade] är oskyldig”. Den tilltalades advokat dök förstås som en hök på det uttalandet: en ledamot i rätten skall vara opartisk och vare sig övertygad om någons skuld eller oskyldighet. Det skall man ta ställning till först efter det att all bevisning och alla argument presenterats. Nämndemannens uttalande ledde därför till en anmälan om jäv, skiver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter idag.

Det här leder till några funderingar. Såsom framgår också av tidningarnas artiklar är frågan om det räcker att en nämndemän måste avgå på grund av jäv. Domstolen får ge dom så länge den yrkesmässiga domaren och minst två nämndemän är kvar och får döma. Om en av tre nämndemän i Arbogamålet måste avgå, är rätten alltså fortfarande i stånd att ge dom, och vi slipper en omtagning av rättegången.

Därför har förstås den tilltalades advokat anmält två nämndemän för jäv: att bara jäva ut en räcker ju inte. Med tanke på att den annars inför pressen ganska talföra advokaten som det handlar om här inte närmare vill specificera vad jävsanklagelserna gäller, tror jag att han försöker utan att egentligen ha på fötter – går det, så går det. Om det inte funkar är ju hans klient inte i någon sämre position än tidigare. Det är hans goda rätt som advokat att göra så, men Leif Silbersky verkar vara lite väl tidigt ute när han så bestämt säger att rättegången bör tas om. Som sagt, ge fanken i att uttala er om en pågående process där ni inte har tillgång till alla fakta: det är vilseledande och olämpligt.

Det blir intressant att se hur mycket advokaten har på fötter, och hur jävsfrågan kommer att bedömas. Nämndemannens uttalande är klart olämpligt, och det verkar i alla fall avslöja att hon inte varit så kylig och opartisk som man måste kunna förvänta sig av en ledamot i en domstol. Huruvida det här leder till en ny omgång, är en annan fråga.

Helt utanför den juridiska bedömningen vill jag också passa på att ge medierna en känga. Den tilltalade har hela förundersökningen och rättegången igenom kallats för ”tyskan”. Vilken sort beskrivning är det? Tänk er att en tilltalad skulle kallas för ”turken” eller för ”asiaten” eller – förmodligen värst i klassen – för ”negern”. Det skulle bli ett ramaskri och anklagelserna om rasism skulle hagla på samma tidningars sidor som nu glatt använder epitetet ”tyskan”.

Vår, eller kanske snarare tidningarnas, känslighet för rasism baseras på en mycket selektiv perception, där européer och nordamerikaner får kallas för vad som helst, får tillskrivas ”nationella” egenskaper och man får dra riktigt dåliga skämt om dem (jag vet inte hur många gånger jag hört trötta anspelningar på Hitler så fort min tyska bakgrund kommit på tal). Jag tycker tjafset om rasism är överdrivet och jag är förhoppningsvis större än att börja gråta bara för att någon är så dum att hon tror att jag har något över huvud taget med en liten österrikisk pajas att göra. Jag tycker dock att den politiskt beskäftiga och korrekta klassen skall vara konsekvent: antingen är man bekymrad över rasismen i samhället, och då ger man fan i att kalla en tilltalad för ”tyskan”, eller också struntar man i de problem med rasism som vi eventuellt har.

Med detta sagt väntar jag med viss bävan på domstolens utslag i jävsfrågan. Den tilltalade skall få en rättvis rättegång, och har rätten varit jävig, måste processen tas om. Samtidigt hoppas jag innerligt att rätten inte varit jävig, så att jag slipper den ganska smaklösa rapporteringen om ett i och för sig tragiskt fall, som dock varje dag i Europa och världen har sina paralleller i andra tragiska händelser.

Read Full Post »

”Vi får inte svika Georgien”, skriver Svenska dagbladets ledarsida och ondgör sig över ryssens allmänt dåliga beteende. ”Jag ser inget folkrättsbrott i Rysslands erkännande av Sydossetien och Abchazien”, säger professorn i folkrätt Said Mahmoudi i samma tidning, och drar samma parallell till Västs beteende i Kosovo som jag dragit här på denna blogg. Svenska dagbladet är enligt min mening på villovägar i nästan allt som sägs i ledaren.

Svenska dagbladet har rätt i att det nu kan vara politiskt klokt att hålla Georgien under armarna, eftersom vi i Väst har ett intresse av ett västvänligt land i Kaukasus genom vilket det går för oss viktiga oljeledningar. Annars kan jag inte se någon större skillnad mellan ett sådant västerländskt stöd för Georgien och Rysslands stöd för Serbien i Kosovofrågan. Som Said Mahmoudi säger är situationerna folkrättsligt parallella.

Att angripa Ryssland för att ensidigt erkänna ett land är falskt när man inte angriper Tyskland för att ha gjort samma sak med de jugoslaviska utbrytarrepublikerna och när det inte finns några folkrättsliga regler emot ett sådant ensidigt erkännande. Tysklands erkännande av Kroatien och Slovenien var en av de stora anledningarna till det jugoslaviska inbördeskriget och hade alltså kanske ännu större negativa effekter än Rysslands erkännande av två gudsförgätna fattiga områden i ett ytterst problematiskt område i världen. Folkrättsligt är dock – återigen – situationerna parallella.

Svenska dagbladets rop efter att stänga ute Ryssland från olika internationella samarbeten får också maktbalansen i Europa om bakfoten: för närvarande (sådant kan ändras ganska snabbt) är Väst långt mera beroende av Rysslands olja och gas än Ryssland är beroende av Västs välvilja. Ryssland självt har på eget initiativ ställt in samarbetet med NATO och har lagt sina försök att komma med i WTO och andra internationella finklubbar på is. Det verkar inte som om Ryssland precis skräckslaget skulle dra sig tillbaka från Sydossetien och Abchazien bara för att Väst inte vill leka med mobbaren längre. Inse fakta: för närvarande är det Ryssland som har alla kort på handen.

Vi sitter i en moralisk rävsax: strunta i Georgien och vi kan glömma att något land litar på vår lojalitet mera. Försök att hjälpa Georgien och vi riskerar att visa vår tämligen totala maktlöshet inför Ryssland. Försök att frysa ut Ryssland och få hela världen att se att vi inte kan dra jämt i Väst (Tyskland kommer aldrig att gå med på att avbryta samarbetet med Ryssland). Hur vi än vrider och vänder på oss så har vi ändan bak.

Det enda sättet att göra något åt situationen är att se till att vi får bättre kort på handen mot Ryssland. Det gör vi på två sätt: minska vårt energiberoende (äntligen har försvarsvänner och miljöaktivister gemensamma intressen) och stärk vårt försvar för det fall det verkligen skulle hetta till.

Så länge vi endast strider med ord kommer vi dock alltid att förlora mot de döva.

Read Full Post »

”Ingen rea på mat”, skriver E24 i anledning av att konjunkturinstitutet inte räknar med att de goda skördarna i år – som leder till fallande råvarupriser – kommer att leda till sänkta matkostnader. ”Inget konstigt med det”, skulle jag säga.

Dels ligger det i det kapitalistiska systemet (som jag är anhängare till) att säljaren försöker ta ut det pris hon kan. När kunden är van en viss hög prisnivå, är trycket att priserna skall sänkas normalt litet, och självfallet för inte producenterna utan vidare ner prissänkningar till sina kunder. Det gör man om konkurrenter erbjuder samma vara billigare, eller om kunden slutar köpa. Eftersom man inte kan sluta köpa mat, finns bara alternativet att konkurrenter blir billigare. Svenskarna är dock rätt så förtjusta i de stora matkedjorna ICA och Coop (vilket de stora problem som bland annat Lidl hade att hitta utrymme för att etablera sig i attraktiva lägen är ett tecken på), och det leder till en marknad med få säljare. Så länge ingen av säljarna frestas att bryta enigheten, så länge kommer matpriserna att förbli vad de är.

Dels har dock det här också med avtalsstrukturen i näringslivet att göra. De flesta produkter köper vare sig ICA eller Coop på någon snabb marknad. Kedjorna har inte den flexibiliteten att de lik en liten italiensk fiskhandlare letar upp dagens bästa köp när båtarna kommer in från havet. De stora kedjorna köper stora kvantiteter från fasta leverantörer till ett bestämt pris över en större tidsperiod. ICA köper med intill visshet gränsande säkerhet inte bröd från Fazer en dag i taget, utan man har ett leveranskontrakt över ett eller i förekommande fall flera år. I det kontraktet är priset normalt bestämt i förväg, eller det finns åtminstone bestämmelser om en viss priskorridor. Det priset är normalt sådant att leverantören inte löper alltför stor risk att behöva sälja till förlustpris och försäkrar samtidigt att ICA inte behöver ta ut rent hutlösa priser av sina slutkunder. Priset är därför trögrörligt och ett års skörd påverkar inte det.

Dels är det också så att bara för att priset för spannmål sjunker detta inte nödvändigtvis påverkar priset för bröd. I priset för bröd ingår nämligen också priset för el och annan energi, lönekostnader, skatter, transportkostnader och flera andra kostnadspunkter. Hur stor andel av slutpriset som utgörs just av inköpspriset för spannmål varierar säkerligen med bageriets närhet till butiken och med den sort av bröd det rör sig om. Prissänkningarna på spannmål har dock endast lite påverkan på priset för bröd.

Det finns alltså ingen anledning att börja klaga på giriga livsmedelshandlare eller på det förment så orättvisa kapitalistiska systemet, utan man får se tiden an. Fortsätter både energi- och råvarupriserna att sjunka, kan vi förhoppningsvis förvänta oss prissänkningar på livsmedel om något år. Att i oktober förvänta sig prissänkningar när skörden varit bra i augusti är dock verklighetsfrämmande.

Read Full Post »

Skolminister Jan Björklund försvarar sina ibland starka uttalanden om den svenska skolan på Svenska dagbladets Brännpunkt. Anledningen till försvaret är ett radioprogram som Björklund menar på ett missvisande sätt framställer resultaten från olika internationella jämförande undersökningar om kvaliteten i olika länders skolor. I programmet kastades åtskilligt tvivel över Björklunds åsikt att den svenska skolan har ordnings- och kvalitetsproblem.

Personligen tenderar jag åt Björklunds, snarare än hans kritikers, position. Som den som tar emot nya studenter får jag brottas med de kunskapsbrister som många av dem trots goda gymnasiebetyg har med sig från skolan. I synnerhet den formella svenskan, men också kunskaperna om landets grundläggande styrelseskick är bristfälliga och svåra att åtgärda när man egentligen skall lära ut juridik, inte de grundläggande redskap som man behöver innan man kan tillägna sig juridisk kunskap. Jag kan dock förstå Björklunds kritiker i så måtto att han ibland tycks sammanblanda den verksamhet som han kritiserar på strukturella grunder (skolan) med de personer som i många fall försöker göra ett bra jobb, men som i klasser där problem i hemmet och kulturella krockar är ofta förekommande utan tvivel jobbar i motvind.

Även om jag alltså kan förstå att någon ibland tycker att Björklund går för långt, är det svårt dock att inte kritisera de mest häpnadväckande uttalandena om att skolan skulle vara till för att lära barnen social samvaro istället för intellektuella färdigheter.  Det som är påfallande, och som tydligt framgår av tonen i Björklunds artikel, är att det inte ens finns någon gemensam problembeskrivning. Hos många av Björklunds kritiker verkar det inte finnas något problem i den svenska skolan, utan allt är bara frid och fröjd. De problem som måhända finns är i förekommande fall ”samhällets” (vem det nu skulle vara – hör inte skolan till ”samhället”), inte skolans problem, nämligen just allmänna ekonomiska och kulturella problem. Eftersom problemen är ”samhällets”, har skolan inte heller någon skyldighet att reagera på dem, utan man får bara fortsätta som vanligt.

Här kan jag förstå att Björklund blir irriterad, eftersom jag också blir det. De svenska eleverna må vara bra på kreativ problemlösning och på att jobba i grupp: har man inte ens grundläggande fakta till hands, och kan man inte uttrycka sig så att motparten förstår vad man menar, hjälper inte det. Det talas mycket om ”respekt” i skolan, men den respekten tycks bara gälla eleverna: av det faktum att många av mina studenter uppenbarligen tycker att det är helt i sin ordning att släntra in i föreläsningssalen några tio minuter för sent drar jag slutsatsen att respekten mot lärarna inte står lika högt på agendan. Vid de tillfällen då lärarna försöker att använda maktmedel för att visa en elev att det finns gränser för dennes beteende, står alltför ofta tidningarna, skolverket och Björklunds kritiker på elevens sida: vi berövar lärarna i stort sett alla möjligheter att sätta makt bakom tidigare vänliga ord och förundras över att eleverna inte tar sina lärare på allvar. Det finns enligt min bestämda mening ordnings- och kvalitetsproblem i skolan.

Det är märkligt att vi tycks stå så långt ifrån varandra redan vid problemanalysen. I det avseendet är Björklunds artikel välgörande, eftersom den i rätt sansad ton försöker att peka på det som skolministern upplever som problemet. Det vore lika välgörande om hans kritiker åtminstone kunde komma med någon förklaring till varför de inte anser att det finns något problem, när så många av mina kolleger har samma känsla som jag, att nämligen skolan begår förräderi mot sina elver.

Björklunds kritiker visar nämligen samma reaktion som regeringen i FRA-frågan: det är skolministern och hans åsiktsfränder som inte förstått, det är inte fel på skolan. Jag hoppas att Björklunds artikel kan vara utgångspunkten för en mera sansad och gemensam debatt om vilka problem vi har.

Först när vi vet vilka problem vi har, kan vi gemensamt börja åtgärda dem.

Read Full Post »

Svenska dagbladets Brännpunkt gör Clarence Craaford och Gunnar Strömmer något som svenska jurister alltför sällan gör: de analyserar klart och – såvitt jag kan förstå – begripligt på vilka punkter FRA-lagen kan tänkas krocka med den europeiska konventionen om de grundläggande fri- och rättigheterna. Craaford och Strömmer har mycket på fötterna, eftersom de tar utgångspunkt i två avgöranden från domstolen i Strassbourg avseende lagar om signalspaning, där Tysklands signalspaningslag godkändes och Storbritanniens underkändes.

Det här ger upphov till några korta funderingar. Jag tror att det på det stora hela taget är bra att Sverige under efterkrigstiden blivit av med sitt stora historiska beroendet av Tyskland och istället vänt blickarna västerut. När det gäller just frågor om personlig integritet och gränserna för statens rätt är dock det moderna Tyskland faktiskt på många sätt ett föregångarland: bränt barn skyr elden, brukar det heta. Tyskarna har lärt sig en ganska grundlig läxa under nazisttiden och tar numera den enskildes rätt på största allvar. FRA-lagens utformare bör se på vad Tyskland gör i de här frågorna, eftersom de tyska lösningarna på problem inom det här känsliga området normalt faktiskt är riktigt bra. Storbritannien har, liksom Sverige, ingen modern erfarenhet av en diktatur och tenderar därför till att vara lika blåögt som vi här uppe i krigsförskonade delen av Norden.

Den andra funderingen är att jag verkligen hoppas att regeringen nu äntligen slutar med sina idiotiska påståendena om att det är FRA-lagens kritiker som inte förstått. Det är fel på lagen, så enkelt är det. Att det sedan finns kritiker som inte förstår att även den nationella säkerheten utgör ett berättigat intresse och att Internet inte betyder anarki, är en annan femma. Kritiken har från första stund kommit från många olika håll, inte bara ”the lunatic fringe” av rättighetsivrarna, och regeringen borde ha tagit till sig kritiken sedan länge.

Kanske kan Craafords och Strömmers debattartikel – som har sina föregångare bland annat hos advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg – nu leda till att regeringen äntligen tar sitt förnuft till fånga. Bättre sent än aldrig. 

Read Full Post »

Det gamla Europa åter

Det ryska federationsrådet har röstat för att erkänna Sydossetien och Abchazien som oberoende stater, skriver Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Oopsy-daisy, som man en gång i tiden kanske skulle ha sagt. Det här börjar få konturer som är riktigt skrämmande.

Ryssland kan – faktiskt – med viss rätt och trots att många kommentatorer i Västvärlden sagt annat (The Economist, exempelvis) åberopa Kosovo som förebild. Kosovos oberoende är resultatet av ett krig som Väst fört mot den stat Kosovo faktiskt tillhör(de) och fungerar bara hjälpligt eftersom Väst stöder Kosovo både politiskt och militärt. Nu driver ryssarna samma spel i Kaukasus. Ur det perspektivet är deras beteende inte mera skrämmande än Västs.

Skillnaden finns framför allt i upptakterna före denna sommar, där ryssarna mycket medvetet och målinriktat jobbat för att bryta loss både Sydossetien och Abchazien från Georgien. Misstankar finns också om att Ryssland provocerat fram kriget genom att dra åt tumskruvarna för Georgien. Icke desto mindre kan jag inte se någon fundamental skillnad, annat än att jag har långt mera förtroende för Västs utrikespolitiska äventyr än jag har för ryssarna, vilket i sig är en funktion av att Ryssland håller på att utvecklas till en gammaldags nationalistisk halvdiktatur, medan Väst åtminstone på det stora hela taget är demokratiskt.

Jag har sedan länge en känsla av att vi, allsedan muren föll, håller på att åter röra oss mot någon form av normaltillstånd i Europa, där de stora spelarna bedriver sin maktpolitik på de mindre spelarnas bekostnad. Nationalismen (som jag under större delen av min uppväxt trodde var en sorglig men negligerbar kvarleva av 1800-talet) har blivit acceptabel igen – ”folkens självbestämmande”, ni vet – och alltfler små och mindre folk har krävt och alltför ofta fått framgång med att öppna sina egna stater, med alla minoritetsproblem etc. som följer. Kraven på att Tyskland skall bli utrikespolitiskt och militärt mera aktivt har också i mina öron låtit som krav på att få den kontinentaleuropeiska motspelaren till Frankrike tillbaka och/eller på att få mera militära muskler bakom Västs internationella intressen. Västs ingripande i olika länders inbördeskrig (Somalia) och dess icke-ingripande i andra länders interna problem (Rwuanda) ser också ut som en sorts cyniskt civiliseringsprojekt, ett ”take up the white man’s burden” i modern skepnad.

Rysslands agerande i Ukraina och nu i Kaukasus går i samma riktning. Ryssarna städar upp på sin bakgård på ett liknande sätt som Väst genom att dela ut medlemskap i olika klubbar och genom att ingripa i det jugoslaviska inbördeskriget städat upp på sin. Frågan om Turkiets medlemskap i EU hanteras ofta som en fråga om att göra Västs inflytande gällande i ett stort muslimskt land, och även här har alltså politiken delvis varit ett sätt att bedriva gammaldags politik om maktområden.

Det nya med Rysslands agerande är dels dess totala ensidighet (Väst utgörs ändå av ett flertal stater) och dels det faktum att det så villigt och utan beklagande eller varningar är berett att använda militärt våld. Det är egentligen inte att undra på att just Ryssland – det land som på något sätt alltid dragit Svarte Petter genom historien och som därför politiskt faktiskt kan upplevas som rätt så efterblivet – går först genom bräschen, men skadan är också Väst ansvarig för. Maktbalansen i Europa börjar åter bli viktig igen, och jag är rädd att också den militära maktbalansen kommer att spela in här. Vi får bara hoppas att EU och andra mera intima samarbeten mellan stater överlever den här krisen, eftersom de tycks vara det enda som skiljer oss från en situation lik den före 1938.

Kalla kriget hade alltså tyvärr sina fördelar rent säkerhetspolitiskt. Folkrätten och framför allt den internationella politiken har inte mäktat med att anpassa sina redskap till en värld med fler än bara två stora spelare: dess framgångar de senaste 60 åren håller nu på att spolieras.

Jag vet inte hur man skall reagera. Som jag skrivit tidigare, börjar väl försvarspolitiken få en betydelse igen som den inte haft på två decennier: där har alla västeuropeiska stater, men kanske i synnerhet Sverige, mycket att lappa och laga (se denna artikel i Svenska dagbladet). Sedan måste vi försöka lösa de här problemen på ett bättre sätt än vi gjorde tidigare. Det räcker kanske inte med att sätta Ryssland på plats – hur det nu skulle fungera, se artiklarna i The Economist här och här – utan måste kanske också omfatta att vi åter blundar hårt för de problem som andra stater har och bryr oss mera om vårt eget. Detta är en moraliskt föga tilltalande idé, eftersom det innebär att vi inte tar sida när civilbefolkningen hamnar i kläm, men med tanke på att våra ingripanden riskerar att legitimera andras ingripanden är det kanske ett pris som i slutändan blir mindre än det lidande som en icke-inblandningspolitik skulle leda till. Ryssland skulle åtminstone inte kunna spela ”ni också”-kortet, vilket kanske skulle kunna få Kina och andra internationellt viktiga spelare mera på Västs sida och därigenom höja det politiska priset för ryska äventyr.

De mera högtflygande idéerna om en ”plikt att ingripa” som lanserats internationellt inom folkrätten (och som diskuterades i samband med stormkatastrofen i Burma) torde dock vara döda. Georgien, om inget annat, har tydligt visat hur maktlösa vi i slutändan är att styra och ställa som vi anser är riktigt.

Om vi nu inte kan rädda världen, är det kanske tyvärr åter dags att främst se om vårt eget hus.

Read Full Post »

Older Posts »