Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2012

Det pågår ett spel med mycket höga insatser i förhandlingarna om nedskrivningen av den grekiska statsskulden, rapporterar Svenska dagbladet. Bakgrunden är att i det räddningspaket som skall förhindra en grekisk statskonkurs ingår en ”frivillig” nedskrivning av de privata borgenärernas krav. Försöken att rädda Grekland undan totalkollaps (ordet är ett försök från min sida att stegra ordet ”kollaps”, för där är Grekland redan) bygger alltså på två bärande pelare: dels finansiella tillskott från EU-ländernas skattebetalare, dels en nedskrivning av själva skulden, inklusive den skuld som privata investerare köpt.

Det ser av rapporteringen att döma ut som om alla investerare är med på att en avskrivning skall ske. Den centrala frågan är nu tydligen bland annat med vilken ränta den efter avskrivning kvarvarande skulden skall löpa. Det rör sig om till synes fjuttiga tiondels procentenheter, men som varje bostadsköpare vet, känns de där tiondelarna i plånboken –  både hos den som skall betala och förstås hos den som tar emot pengarna. Några av de privat investerarna uppges vara skyddade genom försäkringar (credit default swaps) och därför kunna tvärvägra att gå med på avskrivningen om inte deras räntekrav tillgodoses.

Där står vi och tiden börjar bli knapp: Grekland står en hårsmån ifrån konkurs och avföringen är med hög hastighet på väg mot fläkten. Hur kunde det bli så?

Det antyds i rapporteringen lite dunkelt att ett problem skulle ligga i att några av de privata investerare som nu vägrar gå med på skuldavskrivningen – hedgefonderna – är oreglerade. Det tror jag inte är problemet. Även genomreglerade verksamheter kan köpa försäkringar mot sina kreditrisker, och är man försäkrad, gör det en inget om Grekland går i konkurs: de drabbar andra, inte mig. Problemet ligger alltså snarare i försäkringen. Samtidigt är dock försäkring under normala tider ett sätt att ”pulverisera” förluster, och det är bra. Om jag tar ut en försäkring hos något bolag och en försäkringsskada inträffar, är det bolaget och dess andra kunder som tillsammans bär förlusten utöver min självrisk. Med andra ord bär var och en av oss en försumbar liten förlust, istället för att en skall bära hela förlusten. På detta sätt skyddas enskilda och enskilda verksamheter mot att gå i konkurs när en skada inträffar, och det tjänar åter hela kollektivet på. Med andra ord bör vi inte förbjuda försäkring mot kreditrisker, och då sitter vi även nästa gång i samma situation som nu, att somliga vinner på krona och förlorar inget på klave.

Men skall inte bankerna ta smällen för att de varit så oförsiktiga att låna pengar till Grekland? Nja, trots all min kritik mot finansbranschen måste jag just i det här avseendet säga att det inte riktigt är bara bankernas och andra finansiella instituts fel att de nu sitter med Svarte Petter.  Som Andreas Cervenka skrev i en krönika, riggades regelverket på ett sådant sätt att statspapper ansågs vara helt ofarliga att äga. Med andra ord kunde finansvärlden räkna sina statspapper fullt ut mot sitt kapitaltäckningskrav (alltså mot de pengar som ett finansiellt institut måste äga – de mesta av finansbolagens tillgångar är luftpengar). Politikerna såg alltså till att kunna finansiera sina välfärdslöften till en billig peng genom att definiera sin egen kreditvärdighet till excellent. Med andra ord hade finansbranschen inte större val annat än att köpa bland annat grekiska papper. Nu är det hela en soppa som politikerna själva kokat och i vilken de börjar snart bli möra.

Ett alternativ till en framförhandlad lösning på skuldavskrivningsproblemet skulle förstås vara att använda lagstiftningsmakt och helt enkelt förkunna för de privata investerarna att deras krav nu är värda enbart 40 procent av sitt nominella värde och att på resterande skuld en viss procentsats ränta utgår. Visst, det är möjligt, och tydligen leker också Grekland med tanken på en variant av detta (som enbart kommer att träffa de grupper som ännu sätter sig emot en förhandlad lösning). Problemet är bara – vad exakt är skillnaden mellan en konkurs och en tvångsmässig skuldnedsättning? Om man tillgriper lagstiftningsvapnet, kan man lika gärna låta Grekland gå i konkurs.

Med kan inte Grekland gå i konkurs, då? Jo, det kan det, men man bör nog tänka lite längre än till konkursen – det lär finnas ett liv efter också. Hotet om en process i Europadomstolen är tomt: denna process må ta tid, men skulderna är då redan avskrivna (konkursen skulle knappast skjutas upp av en sådan process). Det är föga troligt ens att domstolen skulle finna något anmärkningsvärt i en sådan tvångsskuldsanering, så i slutändan skulle antagligen finansbranschen kasta pengar efter mina praktiserande kolleger, inget annat.

Om Grekland dock helt enkelt konfiskerar de pengar som man tidigare uppgivit sig ha lånat (för det skulle en konkurs i praktiken innebära), kommer för lång tid framöver ingen att vara beredd att låna ett öre till Grekland. Det innebär att Grekland måste leva på precis det som skattebetalarna betalar in. Det är inte mycket, i synnerhet inte i ett land där skattefusk verkar vara nationalsport (här och här). Det i sin tur innebär att Grekland kommer att behöva göra allt det som man nu värjer sig emot – avskeda statsanställda, skära ned välfärdsstaten, sälja offentlig egendom med mera -, bara att det kommer att behöva ske mycket, mycket snabbt och kaotiskt. Det är bättre när man kan vidta alla dessa åtgärder stegvis, om än så fort som möjligt, än att en konkurs tvingar en till att mer eller mindre stänga butiken omedelbart. En konkurs är alltså verkligen – och trots alla tyskar och finnar som tycker att idén är intressant, eftersom de förståeligt nog är trötta på att betala grekernas skattesmiteri – det sämsta tänkbara alternativet.

I just det grekiska fallet är mitt bestämda intryck att denna kris är från början till slut hemmasnickrad. De grekiska politikerna har – med befolkningens åtminstone halvgoda minne – låtit den statliga byråkratin svälla över alla förnuftiga gränser, har – på befolkningen uttryckliga krav – byggt upp en välfärdsstat som förvisso ur vårt perspektiv ter sig liten, men som landet inte hade råd med, och har tillåtit att befolkningen använt de av euron givna låga räntorna till en lånefest som heter duga, samtidigt som alla smiter undan skatter och förvaltningen är genomkorrupt. Att Grekland får det mycket, mycket tufft framöver, är inget som jag kan känna så där överväldigande mycket medlidande för.

Problemet är bara att grekerna genom politikernas förtjusning i sina egna skulder och genom eurosamarbetet lyckats ta hela kontinentens ekonomi och därmed hela världsekonomin till gisslan. När hela bygget rasar, tror jag inte ens hedgefonderna kommer att lyckas tjäna på det.

Vi får hoppas att de inser det själva.

Read Full Post »

Sveriges Radio Ekot rapporterar om säkerheten på svenska tåg. Den är tydligen dålig, vilket jag kan inse att den är: inga säkerhetsbälten, öppen bagageförvaring, bord framför folk… Tvärstannar tåget, är det mycket som flyger och far, och det blir helt utan tvivel en större del olyckor än som skulle behövas. Det här måste regleras bort, är ganska säkert den intuitiva reaktionen hos många i likhet med mig själv. Men måste det?

Enligt den officiella statistiken (all statistik härefter kommer från myndigheten Trafikanalys) inträffade år 2010 sammanlagt 73 olyckor i järnvägssystemet, en ökning med c:a 50 procent från antalet 49 året dessförinnan. 45 personer dog och 25 skadades. En imponerande och måhända skrämmande ökning, men den måste sättas i relation till andra siffor. År 1991 (det första året i statistiken) inträffade 176 olyckor och de senaste årens ”normalnivå” tycks ligga någonstans runt 60 inträffade olyckor. Förra året företogs sammantaget 180 miljoner resor inom järnvägssystemet, vilket inalles ledde till att järnvägssektorn utförde ett transportarbete på 11 219 miljoner personkilometer. Inom detta antal ryms alltså 79 olyckor: risken att något skulle hända en under någon individuell resa går inte ens att uttrycka på något rimligt sätt i procentsiffror längre och är knappast skrämmande. Risken är så liten att den – kanske lite cyniskt, men tanke på att det handlar om att människor dör – kan och bör betecknas som försumbar.

De åtgärder som föreslås av Rebecca Forsberg som intervjuas i programmet handlar om säkerhetsbälte och sluten bagageförvaring. Rimligt och relativt billigt, kan man tycka. Men ändå kostnadskrävande. Är det verkligen rimligt att man med tanke på den försvinnande lilla risk som finns att skadas inom tågtrafiken skall lägga resurser på att bygga om alla järnvägsfordon för personbefordran som finns i Sverige? På sin höjd kanske det är rimligt att kräva att nya fordon som tas i bruk har sluten bagageförvaring och säkerhetsbälten, men även detta ökar priset på ett järnvägsfordon och innebär alltså en resursallokering som kanske inte är särskilt trängande.

Rebecca Forsberg klagade också på att tågoperatörerna i säkerhetsfrågan hänvisar till Transportstyrelsen, som dock inte har mandat att utfärda sådana bestämmelser som efterfrågas och därför hänvisar tillbaka till operatörerna. Hon tog A-Train (som trafikerar Arlandabanan) som positivt exempel på en operatör som tagit säkerhetsåtgärder på eget bevåg.

Detta är dock lite missvisande. Den övervägande delen passagerartrafik som bedrivs i Sverige är upphandlad trafik, det vill säga kollektivtrafik som tidigare länstrafikhuvudmännen och numera kollektivtrafikmyndigheterna i länen beställer. Inom denna trafik är det vanligt att det är beställaren som äger vagnarna vilka operatören sedan använder för trafiken. Med andra ord är det i dessa – och alltså ganska många – sammanhang myndigheten, inte operatören, som skulle ha ansvaret för att bygga om vagnarna. A-Train är ett bolag med egna vagnar som opererar på spår som är stängda för annan persontrafik (A-Train har monopol på Arlandabanan), och kan därför vidta andra åtgärder än transportörer i gemen.

Det som här tycks vara i verkan är människans djupt inbyggda riskaversion: vi har en mycket stor naturlig tendens att övervärdera risker och att därför investera alltför många resurser för att skapa total säkerhet (Kahneman: Thinking, Fast and Slow). Som vilken grundkursare i nationalekonomi som helst dock vet, är resurserna begränsade: det går inte att tillfredsställa alla önskemål. Frågan vid varje resurskrävande åtgärd är alltså – eller borde i vart fall vara – om man inte kan investera de resurser som skulle krävas för åtgärden på ett annat och bättre eller i vart fall mera önskvärt sätt.

Järnvägssystemet i Sverige är, i likhet med de flesta järnvägssystem i Europa, gammalt, dåligt underhållet och överbelastat. Denna milda vinter har vi inte märkt mycket av det, men de flesta torde fortfarande ha de gångna två vintrarna i livligt minne. Om vi antar att de pengar det rör sig om måste hittas inom järnvägssystemet, och att nya pengar knappast kommer att tillskjutas, givet den något märkliga inställningen som finansministern visat till infrastrukturpolitik, är alltså frågan vad som är viktigare: underhåll och såvitt möjligt uppgradering av infrastrukturen, eller ombyggnad eller nya säkerhetsspecifikationer för järnvägsfordon där risken att skadas är försumbar.

Jag röstar för infrastrukturen.

Read Full Post »

Privata apotekskedjor är sura på staten och dess Apoteket AB, rapporterar Svenska dagbladet (nyheten är gammal, vilket framgår av länkarna som följer nedan: Dagens Apotek rapporterade redan i slutet av november om samma fråga). Det statliga Apoteket får enligt statens ägardirektiv inte ha mer än 35 procent av marknaden. Det är oklart hur detta skall räknas, men Apoteket utgår ifrån att marknadsandelen skall räknas i antal apotek. De privata bolagen däremot tycker att detta skall uttryckas i andel av omsättningen. Regeringen har tillsatt en utredning om frågan, liksom om frågan huruvida någon begränsning alls skall finnas. Rapporten är försenad och beräknas komma i mitten av januari. Jag själv tycker att hela frågan är besynnerlig.

Det kan finnas skäl att begränsa en tidigare monopolists rörelsefrihet för att andra aktörer skall kunna släppas in på marknaden. Men rörelsefriheten för alla som har en dominerande ställning på en marknad är redan beskuren: det är bland annat det vi har konkurrenslagen till. Med andra ord är det besynnerligt att staten – om den nu skall sälja läkemedel över huvud taget – sätter en begränsning på sig själv.

Om staten uppträder på en marknad där andra aktörer finns, bör staten agera marknadsmässigt: annars kan man lika gärna behålla monopolet. Om statens bolag agerar marknadsmässigt, skall det bland annat ha som målsättning att växa. Hur och hur mycket det växer skall sedan avgöras av det statliga bolagets ledning, som därvid skall hålla sig inom konkurrenslagstiftningens ramar. Jag förstår inte varför politiken skall sätta en gräns för hur mycket ett bolag som förväntas agera marknadsmässigt skall få växa. Att skydda de privata nykomlingarna är inget skäl: de privata nykomlingarna skall helt enkelt inte finnas på marknaden om de inte kan stå sig i marknadsmässig och juste konkurrens. Om konkurrenter till Apoteket AB behöver mer skydd än vad som framgår av konkurrenslagstiftningen, och det trots att Apoteket AB sålt av en försvarlig del av sina butiker, är detta en tydlig indikation på att apoteksmarknaden är ett naturligt monopol (vilket den knappast är). Det finns ingen anledning att erbjuda valfrihet på konstgjorda premisser.

Men även de privata apoteksbolagens gnäll om att Apoteket AB:s begränsning skall räknas i omsättning är besynnerlig. Översätt! De privata apoteksbolagen kräver alltså 65 procent av den omsättning som sker på apoteksmarknaden. Vem har givit dem rätt till det? Varför skall vi på detta sätt subventionera privata bolag, i all synnerhet när dessa bolag i normalfallet utgörs av stora internationella kedjor? Det är svårt att hitta något annat ord än ”trams” för den begäran.

Att butiker tvingats stänga, är väl knappast konstigt: om Skövde – där jag bor – är representativ, har en enorm överetablering skett genom att alla bolag smällt upp butiker lite varstans (vilket jag påpekade redan i fjol vintras). I centrum i Skövde finns nu åtminstone tre apoteksbutiker som jag är medveten om och som inte ligger mer än fem minuters gångavstånd från varandra. Är det någon som tror att de alla i längden kommer att kunna överleva? Att misslyckas hör kapitalismen till, och de kapitalistiska privata bolagen bör ha anständigheten att spela på kapitalistiska villkor.

Om vi skall ha en marknad, skall vi ha en marknad och inte något konstgjort fördelningssystem av pengar till olika aktörer.

 

Read Full Post »

Ingvar Ericson – som tidigare i ärendets början skrev på min blogg om olika tekniska spörsmål – kräver en utredning avseende barnläkarmålet. Utan att helt ställa mig på hans sida måste jag säga att jag tycker att han har ett antal viktiga poänger. Ingvars inlägg på Newsmill finns här.

Read Full Post »