Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 25 augusti, 2008

Det gamla Europa åter

Det ryska federationsrådet har röstat för att erkänna Sydossetien och Abchazien som oberoende stater, skriver Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Oopsy-daisy, som man en gång i tiden kanske skulle ha sagt. Det här börjar få konturer som är riktigt skrämmande.

Ryssland kan – faktiskt – med viss rätt och trots att många kommentatorer i Västvärlden sagt annat (The Economist, exempelvis) åberopa Kosovo som förebild. Kosovos oberoende är resultatet av ett krig som Väst fört mot den stat Kosovo faktiskt tillhör(de) och fungerar bara hjälpligt eftersom Väst stöder Kosovo både politiskt och militärt. Nu driver ryssarna samma spel i Kaukasus. Ur det perspektivet är deras beteende inte mera skrämmande än Västs.

Skillnaden finns framför allt i upptakterna före denna sommar, där ryssarna mycket medvetet och målinriktat jobbat för att bryta loss både Sydossetien och Abchazien från Georgien. Misstankar finns också om att Ryssland provocerat fram kriget genom att dra åt tumskruvarna för Georgien. Icke desto mindre kan jag inte se någon fundamental skillnad, annat än att jag har långt mera förtroende för Västs utrikespolitiska äventyr än jag har för ryssarna, vilket i sig är en funktion av att Ryssland håller på att utvecklas till en gammaldags nationalistisk halvdiktatur, medan Väst åtminstone på det stora hela taget är demokratiskt.

Jag har sedan länge en känsla av att vi, allsedan muren föll, håller på att åter röra oss mot någon form av normaltillstånd i Europa, där de stora spelarna bedriver sin maktpolitik på de mindre spelarnas bekostnad. Nationalismen (som jag under större delen av min uppväxt trodde var en sorglig men negligerbar kvarleva av 1800-talet) har blivit acceptabel igen – ”folkens självbestämmande”, ni vet – och alltfler små och mindre folk har krävt och alltför ofta fått framgång med att öppna sina egna stater, med alla minoritetsproblem etc. som följer. Kraven på att Tyskland skall bli utrikespolitiskt och militärt mera aktivt har också i mina öron låtit som krav på att få den kontinentaleuropeiska motspelaren till Frankrike tillbaka och/eller på att få mera militära muskler bakom Västs internationella intressen. Västs ingripande i olika länders inbördeskrig (Somalia) och dess icke-ingripande i andra länders interna problem (Rwuanda) ser också ut som en sorts cyniskt civiliseringsprojekt, ett ”take up the white man’s burden” i modern skepnad.

Rysslands agerande i Ukraina och nu i Kaukasus går i samma riktning. Ryssarna städar upp på sin bakgård på ett liknande sätt som Väst genom att dela ut medlemskap i olika klubbar och genom att ingripa i det jugoslaviska inbördeskriget städat upp på sin. Frågan om Turkiets medlemskap i EU hanteras ofta som en fråga om att göra Västs inflytande gällande i ett stort muslimskt land, och även här har alltså politiken delvis varit ett sätt att bedriva gammaldags politik om maktområden.

Det nya med Rysslands agerande är dels dess totala ensidighet (Väst utgörs ändå av ett flertal stater) och dels det faktum att det så villigt och utan beklagande eller varningar är berett att använda militärt våld. Det är egentligen inte att undra på att just Ryssland – det land som på något sätt alltid dragit Svarte Petter genom historien och som därför politiskt faktiskt kan upplevas som rätt så efterblivet – går först genom bräschen, men skadan är också Väst ansvarig för. Maktbalansen i Europa börjar åter bli viktig igen, och jag är rädd att också den militära maktbalansen kommer att spela in här. Vi får bara hoppas att EU och andra mera intima samarbeten mellan stater överlever den här krisen, eftersom de tycks vara det enda som skiljer oss från en situation lik den före 1938.

Kalla kriget hade alltså tyvärr sina fördelar rent säkerhetspolitiskt. Folkrätten och framför allt den internationella politiken har inte mäktat med att anpassa sina redskap till en värld med fler än bara två stora spelare: dess framgångar de senaste 60 åren håller nu på att spolieras.

Jag vet inte hur man skall reagera. Som jag skrivit tidigare, börjar väl försvarspolitiken få en betydelse igen som den inte haft på två decennier: där har alla västeuropeiska stater, men kanske i synnerhet Sverige, mycket att lappa och laga (se denna artikel i Svenska dagbladet). Sedan måste vi försöka lösa de här problemen på ett bättre sätt än vi gjorde tidigare. Det räcker kanske inte med att sätta Ryssland på plats – hur det nu skulle fungera, se artiklarna i The Economist här och här – utan måste kanske också omfatta att vi åter blundar hårt för de problem som andra stater har och bryr oss mera om vårt eget. Detta är en moraliskt föga tilltalande idé, eftersom det innebär att vi inte tar sida när civilbefolkningen hamnar i kläm, men med tanke på att våra ingripanden riskerar att legitimera andras ingripanden är det kanske ett pris som i slutändan blir mindre än det lidande som en icke-inblandningspolitik skulle leda till. Ryssland skulle åtminstone inte kunna spela ”ni också”-kortet, vilket kanske skulle kunna få Kina och andra internationellt viktiga spelare mera på Västs sida och därigenom höja det politiska priset för ryska äventyr.

De mera högtflygande idéerna om en ”plikt att ingripa” som lanserats internationellt inom folkrätten (och som diskuterades i samband med stormkatastrofen i Burma) torde dock vara döda. Georgien, om inget annat, har tydligt visat hur maktlösa vi i slutändan är att styra och ställa som vi anser är riktigt.

Om vi nu inte kan rädda världen, är det kanske tyvärr åter dags att främst se om vårt eget hus.

Read Full Post »