Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 augusti, 2008

Företaget som tillverkar de lådor som man trycker på för att få känslan av att man påskyndar grönt ljus vid övergångsställen styrs uppenbarligen av kristna fundamentalister, antyder en artikel i Svenska dagbladet. Handen som pekar på området där man skall trycka är – när man läst nyheten och om man har sett någon medeltida kristen tavla, ser man det – den hand som Jesus i kristen konst brukar hålla upp. Handen kan något förenklat sägas uttrycka: ”Kika upp, grabbar och tjejer, där uppe bor en skäggig gubbe som styr världen”. Med andra ord har det här konstiga företaget smugglat in kristen propaganda i vår vardag.

Det hela har blivit rättssak, eftersom det kommit in en anmälan till JO. Jag tror inte att den anmälan kommer att få framgång, men jag tillåter mig här först att mera allmänt vädra mitt missnöje med religion och – för att vara ärlig – mitt förakt för religiösa föreställningar i gemen. (Vilket för övrigt, bara för att göra det alldeles klart innan kritiken kommer, är något helt annat än att förakta någon konkret religiös människa: man kan förakta åsikter utan att förakta de som hyser dessa.)

I utgångspunkten känns det här som en PR-grej. Uppenbarligen har någon behövt tipsa Aftonbladet och behövt förklara innebörden i symbolen för att vi skulle uppmärksamma det. Jag har aldrig tänkt på att den där handen ser misstänkt kristen ut, trots att jag antagligen kan betraktas som rätt kunnig på området ”kristen symbolik” (i alla fall för att vara ateistisk lekman i sammanhanget). Det är lite konstigt, även för mig själv, att bli upprörd nu, så att säga i efterhand, men upprörd blir jag nog.

Skall man skratta eller gråta åt det här? Någon kanske borde upplysa människorna bakom företaget om att ”himlen” är tom och består av galaxer, en massa tomhet, energi och andra påvisbara saker, men ingen övernaturlig varelse. På så sätt är själva symbolen, själva handen, bara löjlig, tom på innehåll och bör betraktas som ett vid snart sagt varje trafikljus sittande bevis på att det finns beklagansvärda människor som inte förmår klara av det faktum att människan i grunden inte skiljer sig från vilken sten som helst. Inget att bli upprörd över ur det perspektivet, alltså, annat än att den religiösa bristen på respekt för andras uppfattningar sällan känner några gränser.

Det är nämligen tröttsamt att religiösa människor skall förpesta vår vardag med sina symboler, som dyker upp inte bara i de sammanhang där de som tror istället för att försöka veta samlas, utan också i sammanhang där det kan finnas folk som har andra åsikter. De kristna människorna bakom företaget – som uppenbarligen gjort det här i smyg – kan alltså absolut jämföras med folk som sprayar tags på husväggar, med nazister som ritar hakkors i hissväggar och med kommunister som klistrar Leninklistemärken på soptunnor: de pådyvlar oss symboler och meningsinnehåll som åtminstone några av oss inte vill ha att skaffa med.

I det sammanhanget tycker jag dock att det är värre att vi har skolavslutningar i kyrkan och att kyrkan håller i förvaltningen av begravningar än att några vilseledda själar sprider sin propaganda på ett sätt som uppenbarligen kräver så mycket fantasi att man måste berätta om och förklara propagandan för att den skall verka. Att bli upprörd över just den här symbolen känns som att silja mygg och svälja elefanter.

Hela grejen har nu JO-anmälts. Jag har svårt att komma på någon som helst rättslig grund till varför JO skulle ingripa, och även om sådan grund finns, är frågan om det är proportionerligt att ingripa. Ett föreläggande från JO skulle ju innebära att man antingen måste upphandla sådana lådor för trafikljus från folk som är vid sina sunda vätskor, eller att man måste klistra över varenda hand. Ingetdera känns om särskilt motiverat.

Jag rekommenderar mina ateistiska meningsfränder att skratta åt hela saken, att misstänka att det här är ett sätt för ett företag på marknadens mera undanskymda områden att få lite uppmärksamhet och att sucka högt och ljudligt åt människosläktets villfarelser varje gång man ser den kristna handen. Att besvära rättsapparaten för att det finns folk som inte varit uppmärksamma under skollektionerna i naturvetenskap känns dock ganska lönlöst.

Inskränktheten kan ju inte förbjudas: det garanterar tack och lov vår sekulära yttrandefrihet.

Read Full Post »

Dagens Nyheters debattsida ondgör sig barnläkaren Lars H. Gustafsson tillsammans med Amir Daneshpip och Makan Amini över privata barnsjukhus som skall öppnas i Sveriges storstäder. Som numera vanligt när det gäller barn påstås av FN:s barnkonvention följa både det ena och det andra. I just det här sammanhanget får författarna dock inte till argumentationen ens på sina egna premisser, alldeles oavsett vad som i övrigt må följa av barnkonventionen.

Författarna åtberopar art. 24 i konventionen som stadgar att alla barn utan åtskillnad skall ha rätt till bästa uppnåeliga hälsa. Detta innebär att barn har rätt till hälsa, inte i vilken form denna hälsa skall säkerställas. Med andra ord förpliktar konventionen Sverige som stat att se till att alla barn (inom vissa gränser om vilka jag skriver nedan) får den vård de behöver; däremot förpliktas Sverige inte att ge all vård i offentlig regi. Det är inte heller fråga om vården, utan om hälsan: det innebär att Sverige inte får strunta i exempelvis invandrarbarns hälsa, men inte att alla barn skall ha rätt till exakt samma form av vård.

Nu kan man säga att vården är ett moment i att uppnå hälsa. Med andra ord skulle likformigheten i vården vara ett bärande element i hälsan: är vården på något sätt olika, är också hälsan olika. Jag kan acceptera att argumentet är giltigt, men jag kan inte acceptera dess innehåll. Argumentet skulle innebära att det är i strid mot barnkonventionen när två barn samtidigt kommer i till vårdcentralen och det ena barnen måste vänta femton minuter längre än det andra till dess någon läkare hjälper det. Det utgör ju då en skillnad i vård, och det skulle alltså vara i strid mot barnkonventionen.

Det är dock inte det som barnkonventionen avser heller. Konventionen talar nämligen om bästa uppnåeliga hälsa. Det finns alltså begränsningar som är tillåtna: idealet får inte gå före det praktiskt möjliga. Det är alltså ingen diskriminering i strid mot konventionen att det ena barnet får vänta längre än det andra. Under villkor av begränsade resurser är olikbehandling tillåten.

Och det är väl här vi kommer till frågans rättsliga kärna. Offentlig vård måste finansieras med skattsedeln. Det innebär att det finns en resursgräns. Var denna gräns går är beroende bland annat på vilken nivå på skattetrycket som ett samhälle politiskt anser acceptabel, och vidare vilken fördelning av skattepengarna som man politiskt kan komma överens om. Inom de resurser som den offentliga vården har, skall alla barn behandlas lika. Det är det som konventionen enligt sin ordalydelse säger, ingenting annat.

Det innebär att privat vård visst är tillåtlig. Det är måhända politiskt eller moraliskt tveksamt att de socio-ekonomiska skillnader som finns i varje samhälle avspeglar sig också på barnens situation, och det är författarnas goda rätt att säga att de tycker det. Det är också författarnas goda rätt att anse att mer resurser bör tillföras barnvården (på bekostnad av psykvård, försvar, a-kasseersättning eller alla vårs disponibla inkomst, får man väl tillägga – det här handlar om fördelningskonflikter).

Det är dock inte författarnas goda rätt att ge sken av att just deras intresse utgör en rättslig förpliktelse för staten. Den ofta beklagade ”juridifieringen” av samhället – det faktum att jurister i tilltagande grad beslutar om frågor som tidigare ansågs vara politiska – är bland annat ett utflöde av att folk tenderar till att åberopa alla möjliga juridiska texter som stöd för någon äkta eller förment rättighet.

Det finns juridiska rättigheter, och det är tyvärr alltför sällan att jurister får makt att avgöra vem som har en rättighet och vem som inte har det (jag välkomnar alltså ”juridifieringen” i viss mån). Det finns dock också renodlat politiska frågor, och vid dessa är det bäst och rimligast att åberopa politiska och moraliska, inte juridiska argument.

Författarna må ha en moralisk poäng (jag själv tycker inte nödvändigtvis det), men de borde låta bli att försöka att få den poängen till att bli en juridisk poäng.

*****

Uppdatering: Nu på kvällen har också Svenska dagbladet samma nyhet, men med lite mera bakgrund. Inget som sägs i artikeln påverkar min rättsliga argumentation.

Jag kan bara tillägga att jag blir lite trött på det ständigt förutsägbara talet om ”ökande klyftor”, i synnerhet när det kommer från socialdemokraterna. Klyftorna har ökat de senaste decennierna, under vilka socialdemokraterna varit vid makten den övervägande mesta tiden: på något sätt är det bara de borgerliga partiernas ökande av klyftor som är problemet – om nu klyftorna ökar över huvud taget och inte bara blir synliga, helt enkelt. Dessutom är ”ökande klyftor” en slagdänga och utgör motsatsen till de borgerligas slagdänga om ”frihet”: så där lagom obestämt, alla kan frukta eller hoppas på vad de vill och man behöver inte argumentera i sak. (Man kan väl tillägga att de borgerliga åtminstone har en positiv tom fras, medan socialdemokraterna kommit så långt ner på fantasins kassakistebotten att de måste använda en negativ tom fras.)

Tråkigt, i synnerhet när det handlar om ett så angeläget ämne som frågan hur mycket vård vi är beredda att bekosta gemensamt och vilken vård enskilda skall stå för.

Read Full Post »