Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2011

Jag gör knappast någon hemlighet av att jag är övertygad ateist och inte har mycket tålamod med organiserade religioner. Det kan därför kanske förvåna någon att jag anser att Peter Weiderud, ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet har en poäng när han på Svenska dagbladets Brännpunkt kräver att muslimska högtider skall göras till nationella helgdagar. I ett samhälle som sedan länge inte mera består endast av lutheranska protestanter är det en anormali att endast kristna och till yttermera visso protestantiska högtider utgör nationella helgdagar.

Jag anser dock också att Weiderud är tämligen fantasilös i det att han svar blir att vi måste införa nationella helgdagar. Varför det? Varför skall jag som ateist ha ledigt bara för att ett eller annat trossamfund firar sina trossatser någon bestämd dag? Varför skall en jude ha ledigt över jul – det torde ju närmast vara ett slag i ansiktet på mera allvarligt troende judar att behöva fira att någon anses ha fött som ur judiskt perspektiv inget annat är än en bedragare med falska anspråk? Varför skall en kristen i framtiden ha ledigt på en muslimsk högtidsdag? Varför förresten kräver inte Weirud att den judiska lövhyddefesten skall bli nationell helgdag?

Istället för det one size fits all-tillvägagångssättet borde man, om man nu menar allvar med diversifieringen, gå så långt som möjligt i att individualisera helgdagar. Man skulle kunna samla ihop de rent kristna helgdagar som för närvarande finns i almanackan och ge varje trossamfund samma antal helgdagar att leka med. Då skulle det muslimska samfundet kunna ha sina högtider och judiska samfund sina, liksom alla andra diversifierade trossamfund. Den som inte är medlem i något trossamfund eller är medlem i något trossamfund som inte firar högtider, skulle kunna få motsvarande antal semesterdagar att fritt disponera över året.

Praktiskt skulle man kunna hantera det så att en arbetstagare som garanterat vill få ledigt under vissa dagar på året måste till arbetsgivaren uppge vilket samfund hon hör till och arbetsgivaren kan då med ledning av publicerade helgdagslistor räkna ut vilka dagar denna arbetstagare kommer att vara ledig. Man binder helt enkelt upp ett gäng semesterdagar på det sättet. Den enda invändningen jag kan se är att arbetstagarna i så fall skulle behöva tillkännage sin religiösa tillhörighet och denna skulle behöva registreras av arbetsgivaren: detta är integritetspolitiskt tveksamt och skulle kräva några lagändringar. Eftersom dock ingen skulle vara tvungen att uppge sin religion – med påföljd dock att man skulle behöva ta ut semesterdagar i samförstånd med arbetsgivaren och kollegerna, vilket skulle innebära att man inte är garanterat ledig över jul eller channuka eller vad det nu må vara – skulle jag anse att integritetspriset inte är överdrivet högt.

För övrigt skulle man också kunna koppla valet av helg til denna uppgift. Den som uppger sig vara kristen, skulle vara ledig på lördag/söndag, den som uppger sig vara jude ledig på fredag/lördag och den som uppger sig vara muslim ledig torsdag/fredag. Ateister och andra skulle kunna på den punkten välja vilka två dagar som skall vara deras ”helg”.

För arbetsgivarna skulle detta innebära att det med rätt blandning religiösa övertygelser (ateism inkluderat) skulle vara möjligt att ha verksamhet varje dag under året, vilket rimligtvis skulle vara en vinst för dem. En grupp som kanske skulle få det lite svårare skulle vara evenemangs- och restaurangnäringarna, som inte längre skulle kunna räkna med att alla är lediga under vissa dagar. Samtidigt skulle detta dock innebära att deras affärer sprids jämnare över året, vilket skulle medföra mindre volatilitet.

Det skulle också finnas ett socialt pris i att man inte kan räkna med att alla ens kompisar – eller i vissa fall ens familjen – är lediga vid samma tidpunkter som man själv. Jag personligen anser inte det priset vara så där jättehögt, men visst skulle det vara ett pris.

Om man nu menar allvar med den sortens religionsfrihet som Weiderud förespråkar, bör man vara lite kreativ, istället för att konstatera att det finns två eller tre dagar att spela på och att man därför tyvärr inte kan tillgodose alla samfunds behov och önskningar. Det här handlar om regleringen av ledigheten hos den arbetande befolkningen, och som vid alla regleringar bör man också vid detta tillfälle tänka lite mera kreativt än i ett fixerat antal helgdagar som självfallet i grunden måste vara kristna.

*****

Uppdatering: Förutsägbart stöter SD i ett annat horn än Weiderud eller jag – Kent Ekeroth talar sig varm om majoritetskulturen och det enade samhället. Här nedan i kommentarerna har jag redan bemött argumentet att ett gemensamt samhälle skulle behöva gemensamma helgdagar. Jag vill bara tillägga att jag tillåter mig tvivla på att majoritetssamhället är intresserat av något annat än sina helgdagar. Den övervägande majoriteten av de nominellt kristna i detta land torde inte kunna förklara varför pingst är en röd dag eller varför allhelgona är det (till yttermera visso eftersom vi ju inom protestantismen inte har några helgon). Majoriteten har för länge sedan upphört att vara mer än pro forma kristen och dessutom är dagen inte avlägsen då majoriteten i Sverige inte ens formellt sett är kristet längre. Tempora mutantur et nos mutamur in illis: tiderna förändras och vi ändras med tiderna. Det som Ekeroth säger att tiderna förändras, men vi skall bete oss som om de inte hade ändrats de senaste 50 åren, samt att vi i lagstiftningen skall låtsas om att vi lever 1950.

Jag tror inte att det vare sig funkar eller är önskvärt.

Read Full Post »

Trafikverket varnar redan nu för nytt tågkaos i vinter, skriver Svenska dagbladet (under en rubrik, för övrigt, som borde leda till att någon rubrikredaktör på tidningen får en kraftig spark i ändan). Tidigare SJ-ordförande Ulf Adelsohn är skeptisk till avregleringen av järnvägen och anser att man bör titta på erfarenheterna i Storbritannien och Nya Zealand, där järnvägen delvis, respektive helt, återreglerats. Trafikverket fördelar skulden för problemen på spåren så att 50 procent landar på dåligt underhåll och 50 procent på operatörerna. Någon som vi ha en tågbiljett för en resa i januari?

Jag tror i motsats till Ulf Adelsohn att våra problem är långt mera komplexa än den avreglering som skett. Vad gäller erfarenheterna i Nya Zealand har jag nyligen sökt pengar för ett projekt om järnvägsreglering som – om pengarna beviljas, vilket kommer att visa sig i december – kommer att föra mig dit för den närmare titt som Adelsohn efterfrågar. Den bild som för mig växer fram när jag tittar på de olika delarna, är dock följande.

Under årtionden har makthavare utgått ifrån att bilismen och flygtrafiken skulle göra tågresor obsoleta. Man såg helt enkelt inte särskilt stor mening i att underhålla och förbättra en järnvägsinfrastruktur som inom överskådlig framtid inte längre skulle behövas. Makthavarna var inte ensamma i sin bedömning, utan denna delades av akademiker och för all del även en betydande andel av befolkningen. Först igenkorkade motorvägar och det nymorgnade miljöengagemanget, dess motstånd mot ständigt nya vägar och dess preferens för masstransportmedlet tåg, lyckades ändra på detta. När sedan indikationerna på att den globala uppvärmningen åtminstone delvis är förorsakad av människan hopade sig, blev det ojämförligt mest miljövänliga transportmedlet tåg ännu mera intressant och man började aktivt arbeta för att få folk att ta tåget istället för bilen eller flyget.

Vid det laget var dock infrastrukturen dels i ganska ruttet skick, dels fanns inte tillräckligt mycket infrastruktur för att nu bära all den trafik som numera efterfrågas. Vi har alltså här att göra med notan för flera decenniers försummelse. Ser man på de mest uppseendeväckande tågstoppen de senaste åren – föranledda av igenfrusna växlar och brustna kopplingsledningar – är dessa att räkna till underhållsproblem avseende själva infrastrukturen. Det kommer – vilket Trafikverkets rapport visar – att kosta ofantliga pengar att bygga upp infrastrukturen till acceptabel nivå.

Detta utgör alltså enligt Trafikverket 50 procent av problemen. Resten anses ligga på operatörerna. Problemen där kan vara allt från att tåg inte underhålls på rätt sätt till att personal saknas eller man inte bokat avisningshallar för tiden då det är som kallast. Till en del kan detta förstås bero på att privata entreprenörer svälter verksamheten för att kunna få så stor utdelning som möjligt, men jag tror inte att det är hela problemet.

Den i Sverige överlägset största operatören på resenärssidan är SJ. Detta statliga bolag har ett vinstkrav på 10 procent på eget kapital över en konjunkturcykel på sig. Det är mycket, i synnerhet för en mogen industri som järnvägsresor. Jag anser att – såvida man håller fast vid att det skall finnas konkurrens inom tågtrafiken – ett vinstkrav av konkurrensneutralitetsskäl bör finnas (privata operatörer måste ju ha ett vinstkrav), men 10 procent slår mig som väldigt högt. Med tanke på SJ:s omsättning och eget kapital torde varje procentenhets sänkning av vinstkravet frigöra ett runt antal miljoner som kan investeras i den rullande materielen. Det finns ingen anledning att negativt särbehandla SJ i jämförelse med privata aktörer heller.

Sedan konkurrensen. Konkurrens är på järnvägsområdet faktiskt ett ganska oskarpt begrepp. Dels betyder konkurrens att olika aktörer kan få köra tåg eller planera tågresor. Jag har svårt att se på vilket sätt detta skulle bidra till tågkaoset, i synnerhet eftersom det antal bolag som kör tåg i Sverige ändå är ganska begränsat (inalles ligger det runt 30 aktörer i hela tågtrafiken). Det räcker med en operatör som inte sköter sina tåg så att de stannar mitt på ett viktigt spår och korkar igen trafiken: skulle SJ vara ensamt, skulle inte det automatiskt betyda att underhållet av tågmaterielen blir bättre och sådana fadäser undviks. Skulle bolagens likviditet efter aktieägarutdelning vara ett problem, kan man enkelt ställa ett likviditetskrav som villkor för licens och skapa mekanismer som innebär att licensen dras in vid ihållande likviditetskriser.

Det som jag nog snarare tror är problemet är att hela järnvägsmarknaden numera är uppdelad på många olika aktörer. Vissa äger tågset. Andra kör dem. Åter andra (i princip endast det statliga bolaget Jernhusen) äger stations- och terminalbyggnader. Avisningshallar ligger på olika aktörer.

En tidigare monolitisk marknad där allt fanns inom samma statliga verk och dess olika avdelningar har alltså fragmenterats. Detta innebär automatiskt en större omgång i transaktionerna. Istället för att ringa till kollegan på stationsförvaltningen och hota denna med att gå till chefen om hon inte gör som hon blir tillsagd, måste man nu föra avtalsförhandlingar och sluta avtal med inte bara en, utan många olika aktörer. Organisationen av tågtrafiken och den kringgärdande logistiken har blivit långt mera komplex än tidigare, vilket tydligen också inneburit att kommunikationsproblem uppstått som aktörerna upptäcker först när tåget väl står stilla (som att stationsbyggnader stänger trots att ett tåg med flera hundra passagerare fastnat precis utanför). Aktörerna på järnvägsmarknaden har helt uppenbarligen svårt att hantera denna komplexitet, och om vi skall behålla konkurrensen, måste man väl närmast fundera på hur man skapar regler för att den fragmenterade marknaden skall fungera smidigt. Det intrycket består trots att det på många håll inom järnvägssektorn är lite sisådär med konkurrens (trots liberaliseringen; jämför denna artikel).

Samtidigt kan och bör man – som Adelsohn är inne på – också fundera på om vinsterna som uppstått genom att fragmentera och liberalisera järnvägsmarknaden överväger de kostnader som varit en konsekvens. När man gör det, bör man dock komma ihåg att SJ inte precis var exemplariskt skött: anledningen till reformerna sedan 1990-talet har varit att staten tröttnat på att gång på gång rädda detta illa omtyckta och delvis misskötta verk. Det är alltså inte någon given lösning att återgå till det gamla, utan man måste i så fall tänka nytt.

Jag tror att konkurrensen kan fås att fungera. Flygtrafiken är en förebild. I likhet med järnvägen innebär också denna ett naturligt monopol (nämligen vid start och landning: förvisso kan flygplanen ta många olika vägar till sin destination, men de måste komma ner på landningsbanan också, och då skall denna helst vara fri från andra flygplan). Den som cirklat över Heathrow eller omdestinerats till någon gudsförgäten flygplats i Ryssland vet förvisso att inte heller den trafiken är helt utan problem, men vi ser inte det kaos som vi sett inom tågtrafiken, och det trots att flygtrafiksmarknaden också är fragmenterad efter att tidigare ha varit monolitisk. Det verkar alltså gå.

Problemet förefaller mig vara att vi är klämda mellan en sort fundamentalister som anser att liberalisering oavsett negativa externitaliteter har ett värde i sig och en annan sorts fundamentalister som tror att järnvägsmarknaden som genom magi kommer att bli underbar bara ett statligt verk ensamt får sköta den. Sanningen ligger med stor sannolikhet någonstans mellan dessa poler.

Men i det upprörda bullret om järnvägsmarknaden är det svårt att föra ett sansat samtal.

Read Full Post »

Den datoriserade börshandeln har nu varit på tapeten ett tag, med ganska kraftfulla uttalanden av finansminister Borg och med tydligen starka åsiktsskillnader hos aktörerna på börsen. Nya regleringar är på tapeten, vilket i sig skapar ett motstånd. Jag ifrågasätter inte att regleringar kan behövas: om det är något vi lärt oss under den här finanskrisen, så är det väl att inte heller de finansiella marknaderna är så transparenta som skulle krävas för att en fri marknad skall vara självreglerande. Marknader behöver en struktur, spelregler om man så vill, för att kunna fungera på ett sätt som minimerar negativa externaliteter. Så långt, så gott. Men inte desto mindre undrar jag.

Jag anser mig vara hyfsat bevandrad i ekonomi, i vart fall något mer än genomsnittsmedborgaren: mitt yrke som kommersiell, om än teoretisk, jurist medför att jag måste ha en viss grundläggande ekonomisk och finansiell bildning. Jag tycker dessutom att ekonomi och finansiell ekonomi är spännande och kul. Men jag börjar bli förvirrad av alla åsikter och påståenden som försöker förklara vad det är som händer, men som inte framstår som fullt acceptabla.

De som påstår att det finansiella systemet och dess aktörer inte är att skylla för något, har helt uppenbart fel. Den som säljer avtalsfordingar vars innebörd hon sedermera erkänner att hon själv inte förstår, leker med elden och med andras pengar. Eftertanke är inget som tycks belönas på de finansiella marknaderna, och det är enligt mitt sätt att se saken ett systemfel i sig. Så visst har det finansiella systemet ett strukturellt problem.

Men inte heller de som nu pekar på Anledningen till problemet kan jag verkligen tro på. Om jag inte förstått hel fel, reagerar den datorstyrda handeln på det som händer på börsen. Det som händer på börsen, är dels datorstyrd handel, dels handel som fysiska personer – människor – bedriver. I slutändan måste, även om datorerna också följer datorer, någonstans finnas en människa som fattar något köp- eller säljbeslut, eftersom annars datorerna inte skulle ha några beslut att använda i sina algorytmer och börsen skulle vara helt slumpmässig. Att den är helt slumpmässig, har ingen påstått, och alltså finns någonstans människor som är orsaken till svängningar som måhända förstärks av datorerna, men som inte datorerna ger upphov till. Med andra ord kommer en reglering av den datorstyrda handeln kanske kunna ta ut några toppar i handeln, men själva svängningen kan en sådan reglering inte göra så mycket åt.

Sedan är väl finanskrisen inte datorernas fel, utan alla dess byggstenar är gjorda av människor, från beslutet att ge krediter till folk som inte kan betala för dem till beslutet att lägga dessa krediter i särskilda bolag till beslutet att ge dessa särskilda bolag orealistiskt höga kreditvärdighetsbetyg till beslutet att finansiera allmän välfärd genom lån. Vi har allså med människor att göra som rättar sig efter information om husvärden, om statsskuld och om kreditbetyg, men som självfallet också har irrationella och/eller felaktiga föreställningar om vad denna information verkligen innebär. Som kollektiv skapar vi alltså vårt elände själva.

Ingen har dock hittills lyckats presentera en fullödig förklaring för hur människor i en beslutssituation beter sig, än mindre för hur människor på en global finansiell marknad beter sig, där de konfronteras med information om vad andra människor gör som har andra kulturella, sociala och ekonomiska värderingar. Med andra ord tycks de till synes rimliga förklaringar avseende den finansiella krisen som vi får endast avse delsystem (som datorer eller dåliga kreditbeslut), medan ingen lyckas förklara hur det hela hänger ihop och varför vi får sådana enorma svängningar.

Att i ett sådant läge reglera marknaderna med goda resultat framstår mest som en fråga om tur. Vet man inte om de bakomliggande mekanismerna, kan man inte medvetet påverka dem, utan man kan bara göra något, vad som helst, som ur någon viss aspekt framstår som förnuftigt, men som lika gärna kan visa sig vara förödande. Vi förefaller inte förstå den globala marknaden – den är kanske för ny för att kunna förstås – och det innebär att jag har svårt att hålla med vare sig apologeterna för de finansiella marknaderna eller de som uttalar sin svavelosande fördömelse över dessa. Vi vet inte vad vi håller på med – ingen av oss.

Vad då göra?

Som jag ser det, har vi två möjligheter, och det är i grunden dessa två möjligheter vi kan välja mellan; allt annat är variationer på temat.

Vi kan antingen gå tillbaka till mindre marknader som vi tycks över historien ha utvecklat en viss förståelse för. Vi kan med andra ord bryta ner den finansiella och industriella globaliseringen: det är bara fråga om att åter upprätta valutaregleringar och export- och importrestriktioner. Detta kommer att innebära att vi också förlorar de fördelar som globaliseringen inneburit, vilket framför allt kommer att drabba dem i Sydostasien och på andra ställen som med hjälp av globaliseringen just kommit upp ur den totala fattigdomen. Det är ett högt pris, men det kanske kan vara värt att betala det om vi upplever att de återkommande och till synes alltmer allvarliga finansiella kriserna är ännu mera hotfulla än en tillbakagång till den relativa ekonomiska stagnation som vi haft under framför allt 1970-talet.

Det andra alternativet är att hålla fast vid globaliseringen. Då måste vi dock räkna med en inlärningskurva. Globalisering i sig är förvisso inget nytt – vi hade ett liknande fenomen strax före första världskriget – men dess snabbhet och dess penetration av precis alla befolkningsskikt är nytt och därför okänt. Vi kommer att göra misstag och vi kommer att behöva betala ett visst pris i form av elände för vårt beslut att acceptera globaliseringen, men om vi upplever att globaliseringens fördelar överväger, är det kanske värt det priset.

För närvarande har vi valt det andra alternativet – eller valt och valt: det är många som felaktigt påstår att globaliseringen skulle utgöra någon form av naturlag – men vi är inte beredda att betala priset. Vi tycks vilja ha globaliseringen, men gärna under villkor som vi var bekanta med före globaliseringen, då nationalstater relativt snabbt kunde reglera bort de värsta problemen och ansvaret för politiska val var tydligt placerat. Vi vill äta kakan och ha den kvar. Det går som bekant inte.

Vi måste alltså enligt min mening fatta ett mycket grundläggande beslut. Vill vi vrida klockan tillbaka? Då vet vi vilka regleringstekniska medel vi skall använda. Eller vill vi fara ut i okända vatten? Då bör vi vara lite mera ödmjuka i våra regleringsanspråk och försiktigt testa oss fram: annars riskerar vi att grundstöta.

Som sagt, jag är inte emot försöken att reglera de finansiella marknaderna: det behövs enligt min mening nya regleringar för nya fenomen. Jag är bara emot tvärsäkra uttalanden om vem som är boven i dramat när det finansiella systemet åker gungfly: vi vet helt enkelt inte varför det är som det är, och det skulle vara välgörande om någon av alla dessa experter någon gång skulle kunna erkänna det.

Reglera alltså gärna. Men gör det försiktigt och med ödmjukhet, ty vi veta icke vad vi göra.

Read Full Post »

Svenska dagbladet rapporterar att ett par i Stockholm som av Swedbank fick sig debiterat felaktig ränta vänt sig till Finansinspektionen för att få prövat huruvida bankerna satt en liknande felaktig hantering av kreditavtal i system. Eftersom dock tvisten redan är löst – genom att banken gjort upp med paret i godo – är varken Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen (som också skulle ha möjlighet att driva frågan) intresserad att ta något initiativ. Konsekvensen blir att ingen prövar frågan och att bankerna, om de nu skulle medvetet ha satt felaktiga räntehöjningar i system, kommer undan med denna praxis eftersom de kan göra upp i godo när någon klagar och därigenom förhindra en mera generell granskning.

Det här är inget problem som bara rör bankerna. Jag har flera gånger från näringslivsföreträdares sida hört om den såkallade ”80/20-regeln”. Denna regel beskriver kalkylen när man medvetet bryter mot exempelvis en konsumentskyddsbestämmelse som gäller för ett avtal. I 80 procent av fallen orkar inte kunden protestera och där gör man alltså vinst på sitt beteende. I 20 procent av fallen protesterar kunden och då gör man en snabb pudel, betalar det som behöver betalas och blir av med problemet. I slutändan har man tjänat pengar på de 80 procent av kunderna som aldrig protesterat.

Anledningen till att man kan göra så ligger i ett särdrag i det rättsliga systemet som i sin tur har att göra med de begränsade resurser som alla verksamheter måste hantera. Särdraget består i det som tyskarna kallar för: ”Wo kein Kläger, da kein Richter” – där ingen klagar, finns inget att göra för en domare. Rättsväsendets uppgift anses vara att hantera akuta tvister mellan medborgarna, inte – annat än i graverande undantagsfall, såsom i straffrättsliga sammanhang – att vara polis och vaka över att alla följer alla regler. Rättsväsendets uppgift är att desarmera konflikter, vilket i grunden är en fredsbefrämjande uppgift: genom den rättsliga processen hoppas man kunna förhindra att folk tar ”lagen” i sina egna händer. Eftersom paret i Svenska dagbladets artikel inte längre har någon konflikt med sin bank, finns enligt detta synsätt inget mera att göra för rättsväsendet, som hellre bör koncentrera sina resurser på sådana konflikter som ännu hotar freden i samhället.

I grunden handlar det om en resursfråga. Man kan inte övervaka alla och envar och säkerställa att de följer lagen, det blir för dyrt och kräver för mycket folk. Det är en ekonomisk omöjlighet. ”Men bankerna är så mäktiga, de måste ju kontrolleras särskilt”, kan man invända. Visst, men resurserna blir inte fler för det. Skulle Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen ta sig an det fall som Svenska dagbladet rapporterar om, skulle det bli över mindre resurser för andra fall. Det handlar om prioritering, och utan att veta vilka andra fall myndigheterna har att hantera just nu, är det omöjligt att uttala sig om huruvida just förevarande prioritering är förnuftig eller ej.

Lärdomen av detta är att det är lätt att skriva allsköns regler i lagstiftningen, att ge uttryck för förbud, påbud och riktlinjer. Det är en helt annan femma att övervaka att lagstiftningen följs och att utdela sanktioner mot de som bryter mot sina skyldigheter. Med tanke på det stora antal skyldigheter och förpliktelser vi numera anses ha enligt lagstiftningen, och med tanke på att antalet inte precis minskar, kan man bara förvänta sig att endast en liten bråkdel av dessa skyldigheter faktiskt har makt bakom sig.

Min slutsats blir att vi måste bli mera ödmjuka i våra anspråk, av vilket följer en mindre stat. Istället för att förbjuda allt vi tycker illa om, bör vi ta det lite lugnt och koncentrera oss på det som verkligen är hotfullt för samhället som sådant. Det skulle innebära att många beteenden som inte är önskvärda inte skulle vara förbjudna, vilket kanske inte är så bra. Men det skulle kanske också innebära att det mindre antal förbud vi faktiskt har skulle kunna övervakas med anspråk på fullständighet.

För mig verkar en sådan mindre stat där det öppet finns en del ojusta beteenden att föredra före den större stat vi har nu, som inte förmår stävja de ojusta beteenden den förbjuder. För mig skulle en sådan mindre stat vara ärligare.

Read Full Post »

Homeopatilobbyn (ett konstigt ord, egentligen, i singularis och med sina undertoner av lömskhet och konspiration) jobbar för att EU skall använda sina regler om den inre marknaden i syfte att bryta ner de regleringar som omger homeopatiska medel, skriver Svenska dagbladet. Lobbyisterna har stöd av ett gäng parlamentariker, men möter också motstånd. Motståndarna anser att homeopatiska medel inte skall förskrivas av läkare, då medlen saknar bevisad effekt och den homeopatiska industrins marknadsföring av sina produkter som medicin alltså inget annat är än svindleri. Enligt motståndarna skall homeopatiska medels försäljning därför även fortsättningsvis vara en fråga för medlemsstaterna. En viktig strid mellan olika syn på världen, kan man tycka, men jag saknar ändå förståelse för hettan i debatten.

Jag tror inte ett dyft på homeopatiska medel. Jag håller med om att det är lurendrejeri att marknadsföra dem som medicin. Däremot finns placebo-effekten, och homeopatiska medel har i vissa fall denna effekt. Dessutom är homeopatiska medel inte skadliga – det kan de inte vara, eftersom de inte innehåller någon verksam substans.

Det innebär att homeopatiska medel bör behandlas på samma sätt som tuggummi eller andra produkter avsedda för mänsklig förtäring. De skall testas på sin skadlighet och alltså få godkännande enligt reglerna om livsmedel, men det finns ingen som helst anledning att anse dem vara någon form av medicin. På samma sätt som livsmedel faller under varors fria rörlighet på den inre marknaden, bör därför också homeopatiska medel falla under detta regelverk och kunna säljas av vem som helst. Med andra ord bör godkännandeförfarandet för homeopatiska medel inte följa föreskrifterna för läkemedel – eftersom homeopatiska medel inte är några läkemedel – utan föreskrifterna för livsmedel. På detta sätt har homeopatiindustrins lobbyister rätt i sina krav.

Detta innebär dock på intet sätt att läkare skulle vara tvungna att skriva ut homeopatiska medel. Vad läkare får och inte får förskriva är ingen angelägenhet för EU: EU har regler om ömsesidigt erkännande av tillstånd att sälja läkemedel, men EU har ingen makt över vilka medel som subventioneras av det allmänna eller över formerna för läkares verksamhet, annat än att reglerna inte får diskriminera mellan olika ursprungsländer. Med andra ord har frågan om rätten att fritt sälja homeopatiska medel på den inre marknaden inget att göra med frågan om huruvida läkare får eller måste förskriva sådana medel till sina patienter.

EU-parlamentarikern Andy Lewis är dock bekymrad över att konsumenterna inte vet att skilja mellan läkemedel som hjälper och homeopatiska medel som inte hjälper mot sjukdomar, och vill därför hålla homeopatiska medel utanför reglerna om varors fria rörlighet. Jag kan inte hålla med honom.

Dels kan denna fråga lösas genom reglerna om marknadsföring. Marknadsför jag en dator som den snabbaste på marknaden när den i själva verket inte är särskilt snabb, finns sanktioner i form av vitesförelägganden för denna vilseledande marknadsföring. På samma sätt kan man behandla homeopatiska medel: marknadsförs de som medicin, är detta vilseledande marknadsföring. Mot denna bakgrund ser jag ingen anledning att förbjuda apotek att sälja homeopatiska medel – de säljer ju solkräm också.

Dels har homeopatiska medel i vissa fall en placebo-effekt. I vissa fall hjälper de alltså, inte för att de på något halvmagiskt sätt skulle påverka de fysiska och biologiska processerna i kroppen, utan för att människans psyke – i sig själv en biologisk process – påverka dessa processer. Det finns alltså ingen potentiell skada för de lyckliga vars åkommor lindras av sockerpiller eller homeopatiska medel.

Dels är homeopatiska medel i de fall där ingen placebo-effekt uppträder ofarliga: de innehåller ingen verksam substans, vilket bland annat de fejkade självmordsförsöken med homeopatiska medel visat. Den som inte blir hjälpt av homeopatiska medel, kommer nog i de flesta fall att så småningom vända sig till den vetenskapligt baserade medicinen igen. I de fall någon är envis nog att hålla fast vid homeopatiska medel som inte har någon verkan, är detta hennes egen sak: lika lite som vi förbjuder självmord eller självmordsförsök finns någon anledning att förbjuda någon att lida av smärta och sjukdom för att hon insisterar på homeopatiska istället för verksamma medel.

Jag håller med Lewis, Fuglesang och andra att dumheten måste bekämpas och att vetenskapen i en värld om vilken vi vet ytterst litet är det enda sättet att i alla fall lära sig något. Jag anser dock att kampen mot dumheten måste föras med argument och upplysning, vilket också innebär att jag anser att denna kamp aldrig kommer att vinnas helt.

Att dock föra denna kamp med förbud som medel, är nesligt och intellektuellt inte värdigt någon som påstår sig försvara rationaliteten mot vidskepelse.

Read Full Post »