I en icke så lite upprörd debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt skriver Tanja Bergkvist om genusindoktrineringen i förskolan. Jag antar att allt hon skriver är sant, och jag har tidigare i andra sammanhang reagerat på samma sätt som hon: genusideologin, som en gång började som ett befrielseprojekt, har blivit ett diktatoriskt instrument som förtrycker andra åsikter och livsstilar. Man kan undra vad som gått snett.
Kärnan i genusideologin är nog så sund. Enligt denna kärna har vi människor, i synnerhet på det samhälleliga planet, en tendens att betrakta olikheter i hierarkiska termer. Med andra ord utnämns någon av de olika variabler som förekommer till ”normalitet” och alla avvikelser från denna standard är då underordnade denna normalitet och nedvärderas. Genusvetenskapen har också rätt i att denna ”normalitet” alltför ofta råkar sammanfalla med just hur vita, manliga och heterosexuella medborgare vill ha det.
Nu ligger dock redan här åtskilliga hundar begravna. Den första hunden är att ”normalitet” har två betydelsenyanser, varav den ena är deskriptiv och den andra normativ. ”Normalt” kan således dels betyda ”statistiskt sett oftast förekommande” och dels ”i enlighet med normen”. Den första användningen av ordet ”normal” finns väl knappast något att invända emot, medan man vid den andra användningen kan fråga om normen som ligger till grund för bedömningen är en norm som vi verkligen vill leva med. Nutida genusvetare förmår alltför ofta inte göra skillnad mellan dessa två betydelsenyanser, utan verkar argumentera att även det som statistiskt sett är mest ofta förekommande och därför ”normalt” kan angripas på ideologiska grunder. Det är i så fall fel: hur skall vi diskutera bort att ett bord ”normalt” har några ben att stå på?
Den andra hunden ligger i att, om man använder ordet ”normalt” i deskriptiv bemärkelse, en avvikelse från ”normen” (alltså det statistiskt oftast förekommande) i sig är värdefri: den är varken bra eller dålig, den är bara relativt ovanlig. Hur man skall beskriva att något inte ligger inom ”normen” i deskriptiv bemärkelse utan att använda ordet ”avvikelse” är mig en gåta. I detta begrepp ligger inte någon värdering, utan återigen en deskription.
Här kommer ett supplerande argument in, och detta argument är den tredje hunden. Många genusvetare är anhängare till en språklig teori som säger att alla språkliga begrepp a) är helt godtyckliga och b) innehåller värderingar. Med andra ord ligger det en godtycklig värdering i att kalla någon för ”städare”. Denna värdering, påstås det vidare, har makt över tanken: genom att jag – även när jag inte menar någon värdering – använder mig av ordet ”städare” har jag gått in i en fälla och mina tankar om de som rengör ett rum kommer automatiskt vara negativa. Det hävdas alltså språkets makt över tanken.
Det kan inte vara sant, även fast det förstås inte finns någon nödvändig koppling mellan ljuden ”k” och ”o” och det djur som levererar den mjölk som många människor dricker. Tanken har makt över språket, inte tvärtom. De flesta begrepp som har någon koppling till ett förhållande i yttervärlden har nämligen en fast betydelsekärna: om jag säger ”stäng dörren”, kommer jag normalt att få framgång med denna uppmaning. Skulle ett rum sakna fungerande dörr (till exempel eftersom denna är låst) och vi använder fönstret som dörr, kommer min uppmaning ”stäng dörren” när jag menar fönstret inte att leda till framgång. Det är fönstrets mera objektiva egenskaper som styr användningen av begreppet, inte dess funktion.
På samma sätt med ordet ”städare”: den som använder ordet i sin deskriptiva bemärkelse, menar någon som rengör ett rum. Ordet kan användas nedlåtande, men gör i flertalet fall inte det, utan talaren måste särskilt markera denna användning (exempelvis genom att sätta en svordom före: ”jävla städare”). Det innebär att tanken är fri: ordet städare är varken positivt eller negativt, utan deskriptivt, och städarnas sociala status förbättras inte genom att kalla dem för ”hygientekniker”.
Tillsammans har dessa missförstånd lett till att genusvetarna (precis som för övrigt andra före detta befrielseideologier, såsom exempelvis kommunismen) kommer att hitta förtryck där de vill finna det. Det är inte längre iakttagelser som görs, i alla fall inga mera allmängiltiga iakttagelser, utan med åtskilligt våld på sociala och språkliga fenomen hittar man förtryck i de märkligasta situationerna. Detta leder till flera vidareledande frågor, av vilka också Bergkvist tar upp några.
Den första är hur i hela friden – om nu språket har sådan makt över tanken – just genusvetarna har lyckats frigöra sig från språket? Hur går det till när en genusvetare (i motsats till alla oss andra) lyckas identifiera en nedlåtande konnotation i färgen och färgbenämningen ”rosa”? Om nu genusvetarna står fria från språkets våld, måste väl rimligen alla andra också göra det, men då faller hela bygget som genusvetarna bor i.
Den andra frågan är vart befrielsen tagit vägen när iakttagelser om över- och underordning leder till en likriktning: har man inte då ersatt det ena förtrycket med det andra? Exempelvis när man förbjuder barnen att leka med dockor: har man inte då gjort dockfriheten till norm och allt annat är ”avvikande” och därför explicit dåligt, då ”genusförtryckande”? Även genusvetarna sätter i sin praktiska tillämpning en norm, och denna är normativ i den bemärkelsen att den anses utgöra det rätta beteendet. Det enda som då hänt är att den ena normen ersatts med en annan – har det blivit bättre genom det?
Detta gäller i synnerhet de genusvetare som påstår att det inte finns någon sanning över huvud taget, då allt är social konstruktion. Om detta är riktigt, undrar jag dels hur dessa personer törs sätta sig på ett flygplan (det är ju en social konstruktion att vingar av en viss utformning får hela det här tunga planet att lyfta), men dels undrar jag också hur genusvetarna kan upprätthålla sitt anspråk på sanning. Om allt är social konstruktion, finns inget kriterium att avgöra vad som är rätt och fel, och då är nazismen lika bra eller dålig som genusvetenskap. (Vilket den för övrigt inte är, men enligt denna teori måste vara.) Genusvetarna av detta slag säger alltså att de inte kommer med någon sanning själva, vilket genast leder till frågan varför skattebetalaren betalar en hel akademisk yrkeskår som bara kommer med åsiktspropaganda.
Jag misstänker starkt att genusvetenskapen på ett sätt redan är slut: den har redan bidragit med sin största insikt, att nämligen vad som är normalt i normativ bemärkelse alltid kan diskuteras. Nu finns inte längre så mycket att göra, och det innebär att en mängd genusvetare måste kämpa för sitt existensberättigande genom att hitta förtrycksmekanismer där inga finns. I praktisk tillämpning leder detta till att det ena förtrycket ersätts genom ett annat, som dessutom normalt (i deskriptiv bemärkelse) är varken demokratiskt legitimerat (genusvetare är icke-valda såkallade experter), socialt inte särskilt accepterat (til syvende og sidst bär ju den stora delen av befolkningen upp det förtryck som genusvetarna anser sig identifiera) eller särskilt befriande (eftersom glitterprinsessor inte får vara glitterprinsessor och hockeykillar inte får vara hockeykillar).
Vi får hoppas att Bergkvists artikel leder till en debatt som inte slutar med detta och andra blogginlägg: om vi nämligen verkligen vill förbättra världen, är det inte meningsfullt att kämpa mot det som i deskriptiv bemärkelse är normalt, utan vi måste kämpa för att de som avviker får göra det utan att bli nedvärderade.
Det är friheten att vara annorlunda som projektet måste handla om, inte likriktningen mellan samtliga genus. Här har ni något att göra, mina genusvetande kolleger.