Genusideologins förnuftiga kärna och dess idiotiska tillämpning

I en icke så lite upprörd debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt skriver Tanja Bergkvist om genusindoktrineringen i förskolan. Jag antar att allt hon skriver är sant, och jag har tidigare i andra sammanhang reagerat på samma sätt som hon: genusideologin, som en gång började som ett befrielseprojekt, har blivit ett diktatoriskt instrument som förtrycker andra åsikter och livsstilar. Man kan undra vad som gått snett.

Kärnan i genusideologin är nog så sund. Enligt denna kärna har vi människor, i synnerhet på det samhälleliga planet, en tendens att betrakta olikheter i hierarkiska termer. Med andra ord utnämns någon av de olika variabler som förekommer till ”normalitet” och alla avvikelser från denna standard är då underordnade denna normalitet och nedvärderas. Genusvetenskapen har också rätt i att denna ”normalitet” alltför ofta råkar sammanfalla med just hur vita, manliga och heterosexuella medborgare vill ha det.

Nu ligger dock redan här åtskilliga hundar begravna. Den första hunden är att ”normalitet” har två betydelsenyanser, varav den ena är deskriptiv och den andra normativ. ”Normalt” kan således dels betyda ”statistiskt sett oftast förekommande” och dels ”i enlighet med normen”. Den första användningen av ordet ”normal” finns väl knappast något att invända emot, medan man vid den andra användningen kan fråga om normen som ligger till grund för bedömningen är en norm som vi verkligen vill leva med. Nutida genusvetare förmår alltför ofta inte göra skillnad mellan dessa två  betydelsenyanser, utan verkar argumentera att även det som statistiskt sett är mest ofta förekommande och därför ”normalt” kan angripas på ideologiska grunder. Det är i så fall fel: hur skall vi diskutera bort att ett bord ”normalt” har några ben att stå på?

Den andra hunden ligger i att, om man använder ordet ”normalt” i deskriptiv bemärkelse, en avvikelse från ”normen” (alltså det statistiskt oftast förekommande) i sig är värdefri: den är varken bra eller dålig, den är bara relativt ovanlig. Hur man skall beskriva att något inte ligger inom ”normen” i deskriptiv bemärkelse utan att använda ordet ”avvikelse” är mig en gåta. I detta begrepp ligger inte någon värdering, utan återigen en deskription.

Här kommer ett supplerande argument in, och detta argument är den tredje hunden. Många genusvetare är anhängare till en språklig teori som säger att alla språkliga begrepp a) är helt godtyckliga och b) innehåller värderingar. Med andra ord ligger det en godtycklig värdering i att kalla någon för ”städare”. Denna värdering, påstås det vidare, har makt över tanken: genom att jag – även när jag inte menar någon värdering – använder mig av ordet ”städare” har jag gått in i en fälla och mina tankar om de som rengör ett rum kommer automatiskt vara negativa. Det hävdas alltså språkets makt över tanken.

Det kan inte vara sant, även fast det förstås inte finns någon nödvändig koppling mellan ljuden ”k” och ”o” och det djur som levererar den mjölk som många människor dricker. Tanken har makt över språket, inte tvärtom. De flesta begrepp som har någon koppling till ett förhållande i yttervärlden har nämligen en fast betydelsekärna: om jag säger ”stäng dörren”, kommer jag normalt att få framgång med denna uppmaning. Skulle ett rum sakna fungerande dörr (till exempel eftersom denna är låst) och vi använder fönstret som dörr, kommer min uppmaning ”stäng dörren” när jag menar fönstret inte att leda till framgång. Det är fönstrets mera objektiva egenskaper som styr användningen av begreppet, inte dess funktion.

På samma sätt med ordet ”städare”: den som använder ordet i sin deskriptiva bemärkelse, menar någon som rengör ett rum. Ordet kan användas nedlåtande, men gör i flertalet fall inte det, utan talaren måste särskilt markera denna användning (exempelvis genom att sätta en svordom före: ”jävla städare”). Det innebär att tanken är fri: ordet städare är varken positivt eller negativt, utan deskriptivt, och städarnas sociala status förbättras inte genom att kalla dem för ”hygientekniker”.

Tillsammans har dessa missförstånd lett till att genusvetarna (precis som för övrigt andra före detta befrielseideologier, såsom exempelvis kommunismen) kommer att hitta förtryck där de vill finna det. Det är inte längre iakttagelser som görs, i alla fall inga mera allmängiltiga iakttagelser, utan med åtskilligt våld på sociala och språkliga fenomen hittar man förtryck i de märkligasta situationerna. Detta leder till flera vidareledande frågor, av vilka också Bergkvist tar upp några.

Den första är hur i hela friden – om nu språket har sådan makt över tanken – just genusvetarna har lyckats frigöra sig från språket? Hur går det till när en genusvetare (i motsats till alla oss andra) lyckas identifiera en nedlåtande konnotation i färgen och färgbenämningen ”rosa”? Om nu genusvetarna står fria från språkets våld, måste väl rimligen alla andra också göra det, men då faller hela bygget som genusvetarna bor i.

Den andra frågan är vart befrielsen tagit vägen när iakttagelser om över- och underordning leder till en likriktning: har man inte då ersatt det ena förtrycket med det andra? Exempelvis när man förbjuder barnen att leka med dockor: har man inte då gjort dockfriheten till norm och allt annat är ”avvikande” och därför explicit dåligt, då ”genusförtryckande”? Även genusvetarna sätter i sin praktiska tillämpning en norm, och denna är normativ i den bemärkelsen att den anses utgöra det rätta beteendet. Det enda som då hänt är att den ena normen ersatts med en annan – har det blivit bättre genom det?

Detta gäller i synnerhet de genusvetare som påstår att det inte finns någon sanning över huvud taget, då allt är social konstruktion. Om detta är riktigt, undrar jag dels hur dessa personer törs sätta sig på ett flygplan (det är ju en social konstruktion att vingar av en viss utformning får hela det här tunga planet att lyfta), men dels undrar jag också hur genusvetarna kan upprätthålla sitt anspråk på sanning. Om allt är social konstruktion, finns inget kriterium att avgöra vad som är rätt och fel, och då är nazismen lika bra eller dålig som genusvetenskap. (Vilket den för övrigt inte är, men enligt denna teori måste vara.) Genusvetarna av detta slag säger alltså att de inte kommer med någon sanning själva, vilket genast leder till frågan varför skattebetalaren betalar en hel akademisk yrkeskår som bara kommer med åsiktspropaganda.

Jag misstänker starkt att genusvetenskapen på ett sätt redan är slut: den har redan bidragit med sin största insikt, att nämligen vad som är normalt i normativ bemärkelse alltid kan diskuteras. Nu finns inte längre så mycket att göra, och det innebär att en mängd genusvetare måste kämpa för sitt existensberättigande genom att hitta förtrycksmekanismer där inga finns. I praktisk tillämpning leder detta till att det ena förtrycket ersätts genom ett annat, som dessutom normalt (i deskriptiv bemärkelse) är varken demokratiskt legitimerat (genusvetare är icke-valda såkallade experter), socialt inte särskilt accepterat (til syvende og sidst bär ju den stora delen av befolkningen upp det förtryck som genusvetarna anser sig identifiera) eller särskilt befriande (eftersom glitterprinsessor inte får vara glitterprinsessor och hockeykillar inte får vara hockeykillar).

Vi får hoppas att Bergkvists artikel leder till en debatt som inte slutar med detta och andra blogginlägg: om vi nämligen verkligen vill förbättra världen, är det inte meningsfullt att kämpa mot det som i deskriptiv bemärkelse är normalt, utan vi måste kämpa för att de som avviker får göra det utan att bli nedvärderade.

Det är friheten att vara annorlunda som projektet måste handla om, inte likriktningen mellan samtliga genus. Här har ni något att göra, mina genusvetande kolleger.

Annonser

Read Full Post »

Ingen önskedröm, men en hygglig kompromiss

Det här inlägget är alldelse för långt, men jag hoppas att det ändå kan väcka någons intresse…

Grundlagsutredningen har kommit med sina förslag om förändringar i regeringsformen, den för den dagliga verksamheten mest centrala av de fyra svenska grundlagarna (förslaget finns i sin helhet här, pressmeddelandet – som sammanfattar utredningen – finns här). Tidningarna är inte särskilt eniga i sin bedömning: Dagens Nyheter anser att förslaget är tunt och mest bekymrat om sin egen trendriktighet, medan Maria Abrahamsson på Svenska dagbladets ledarsida menar att utredningen förtjänar beröm.

Utredningen innehåller en stor mängd förslag, och alla dessa förslag kan förstås inte kommenteras här. Jag vill därför inrikta mig på något som också Maria Abrahamsson talar om, nämligen den roll som domstolarna skall få efter reformen, i synnerhet det faktum att uppenbarhetsrekvisitet skall tas bort i 11 kap. 14 § regeringsformen.

Paragrafen lyder idag:

Finner domstol eller annat offentligt organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock underlåtas endast om felet är uppenbart.

Om vi tar det steg för steg, innebär paragrafen följande. Inom juridiken finns en hierarki mellan olika former av lagstiftning. En beskrivning som torde kunna accepteras av de flesta jurister är att grundlagen står höst, därefter kommer av riksdagen antagen lag, under den nivån finns regeringens förordningar, och längst ned rankas myndigheternas föreskrifter. Normalt (det finns undantag) krävs att den lägre nivån får sin kompetens från den högre nivån: regeringen måste alltså normalt ha fått rätt att företa en åtgärd genom en lag som antagits av riksdagen, och myndigheter måste få rätt att utfärda föreskrifter genom lag från riksdagen eller en förordning från regeringen (som då i sin tur kräver stöd i lag). Man kan också lägga märke till att man alltså här gör en terminologisk skillnad också: man talar om grundlag (högst upp i hierarkin), sedan om lag (andra nivån; stiftas av riksdagen), därefter om förordning (tredje nivån; stiftas av regeringen) och slutligen föreskrift (fjärde och lägsta nivån; stiftas av myndigheter).

Här kan förstås uppstå krockar av mer eller mindre allvarligt slag: den lägre nivån kan tänkas ha gått över sin kompetens eller kan tänkas ha råkat besluta om en regel som inte passar ihop med en regel på högre nivå. Det som första meningen i 11 kap. 4 § regeringsformen alltså  stadgar är att en domstol eller en annan myndighet som skall tillämpa en regel, inte får tillämpa regeln om den strider mot en regel av högre rang, eller om den regel som skall tillämpas inte har tillkommit enligt spelreglerna.

Det är väl fullt naturligt: tanken med en hierarki är ju just att det skall finnas ett klart auktoritetsförhållande: högre norm slår lägre norm – det är det som sägs i första meningen.

Riktigt så enkelt är det dock inte, och det framgår av andra meningen. Om den regel som skall tillämpas och som alltså misstänks för att stå i strid med en regel av högre valör, har beslutats av riksdagen eller regeringen, får regeln bara bortses ifrån om det är ”uppenbart” att regeln strider mot en högre rankad regel. Om alltså lag misstänks strida mot grundlag, får domstolen eller myndigheten bortse från lagen bara om konflikten är uppenbar; om alltså en förordning strider mot lag eller mot grundlag, får domstolen eller myndigheten bara bortse från regeln om konflikten är uppenbar.

”Uppenbart” har tolkats att innebära att det inte skall kunna diskuteras att det föreligger en konflikt. Detta har i sin tur ansetts betyda att om man kan komma med någon som helst argumentation som inte är totalt korkad och som innebär att det kanske ändå inte finns någon konflikt mellan lagen eller förordningen och den högre rankade normen, det inte finns någon uppenbar konflikt, och den omstridda lagen eller förordningen skall tillämpas. Översatt till praktiska förhållanden innebär det att domstolarna eller myndigheterna i princip aldrig kan bortse från en lag eller en förordning. Med andra ord innebär ordet ”uppenbart” i andra meningen att första meningen i sin praktiska tillämpning är en lögn: det förekommer i princip inte något bortseende från en lag eller en förordning.

Man bör också påpeka att det handlar om att bortse från en lag eller en förordning, inte om att ogiltigförklara den. Det innebär att domstolens eller myndighetens bortseende endast gäller i ett visst fall: en svensk domstol kan aldrig ogiltigförklara någon lag eller förordning, oavsett hur uppenbart stridande mot grundlag dessa regler än må vara. Det innebär att i sin praktiska tillämpning hela grundlagen blir ett skämt: vill politikerna strunta i grundlagen, finns inget som medborgaren snabbt kan göra åt det – man får vänta och hoppas att någon framtida majoritet kanske ändrar lagen eller förordningen.

Anledningen till att vi har det så här är inte bara – vilket Maria Abrahamsson antyder – att socialdemokraterna hävdar politikernas rätt att blanda sig i vilken aspekt av livet som helst. Anledningen är faktiskt en mycket seriös statsfilsofisk tvekan: kan det verkligen vara rätt att icke-valda domstolar skall kunna sätta sig över demokratiskt legitimerade politiker? Ger vi inte då en socialt ganska väldefinierad och dessutom liten grupp av tjänstemän makt som kan missbrukas?

Jo, det gör vi, men därav följer inte att dagens system (där alltså tjänstemännen inte har denna makt) är bra. Frågan är vem som övervakar politikerna och deras (ofta mycket bristande) förmåga att hålla sig till spelreglerna. Ger vi domstolarna mera makt, blir frågan vem som övervakar domstolarna. En möjlighet att lösa problemet är att ge båda parterna makt – så att politikerna skulle kunna inleda ett avsättningsförfarande mot domare som inte håller sig till spelreglerna, vilket i sin tur skulle behöva kringgärdas av hårda regler, samtidigt som domstolarna får rätt att underkänna lagar – men det leder till att det inte alltid är glasklart vem som slutligen bestämmer, och det kan i sin tur leda till djupa skiljelinjer mellan olika fraktioner i samhället.

Det perfekta systemet finns inte. Jag personligen har alltid varit emot uppenbarhetsrekvisitet, eftersom jag litar mera på domstolarna än på politikerna. Även om man vill försvara uppenbarhetsrekvisitet, har jag dessutom aldrig förstått varför inte bara riksdagen, utan också regeringen skall ligga utanför domstolarnas kontrollmakt: där är väl problemet med den demokratiska legitimationen inte lika stor, i synnerhet eftersom vi i Sverige av hävd har minoritetsregeringar.

Jag tycker därför att kompromissen nu är bra: domstolarna får möjlighet att bortse från någon viss lag eller förordning i ett enskilt mål, men får inte underkänna riksdagens eller regeringens åtgärd som sådan. Det innebär att frågan om en lags eller en förordnings förenlighet med högre regel måste bedömas i varje enskilt fall, vilket innebär att respekten för de demokratiska institutionerna hålls intakt. Det verkar vara en lösning som verkligen ligger i mitten mellan de olika åsikterna.

Jag hade kanske personligen föredragit en författningsdomstol, men jag inser att jag inte kan få mina önskedrömmar tillgodosedda. Grundlagar bör helst bäras upp av hela folket, och är därför alltid kompromisser, vilka i sin tur alltid kommer att upplevas som ljumma av alla. Ingen skall kunna genomdriva sin linje, bara för att meningsmotståndaren fyra år senare skall kunna vända kursen med 180 grader.

I just denna del är grundlagsutredningens förslag alltså ingen önskedröm, men det är en hygglig kompromiss.

Read Full Post »

Quicka lögner i rättssalen

Thomas Quick har tagit tillbaka sina erkännanden, och nu är förstås frågan vad som i hela friden har hänt: hur kan det hända att hela rättssverige låter sig luras av en tydligen sjukligt uppmärksamhetskrävande mytoman? Både i Svenska dagbladet och i Dagens Nyheter talas idag om rättsröta, och det krävs därför ett ställningstagande från juristers sida.

Nu är jag i och för sig inte den mest lämpade att komma med svar på alla de frågor som uppstått, eftersom jag aldrig varit inblandad i Quick-målet och inte heller ens är någon straffrättare. Icke desto mindre tror jag att jag kan komma med några mera allmänna kommentarer om målet.

Jag skall börja med det enkla, nämligen med frågan hur man hanterar en mytoman. Det är inte lätt: ett erkännande är förvisso inte bindande för en svensk domstol, utan är bara en av alla de omständigheter som skall vägas in i den slutliga bedömningen. Icke desto mindre är förstås ett erkännande en mycket betydande omständighet och de som nu så glatt blir upprörda över Quick-målet borde kanske göra tankeexperimentet att själva sätta sig i domstolens ställe och fundera på hur man på den tiden det begav sig skulle ha hanterat Thomas Quick. Det är mycket enkelt att med många års avstånd komma fram till en mera allsidig bedömning än vad domstolarna har gjort; det är långt svårare att inom de snäva tidsramar som gäller för en process komma fram till ett hållbart resultat. Att som domstol gå emot ett erkännande är svårt och förorsakar i förekommande fall också en mediestorm (”men han har ju erkänt”). Lite mera ödmjukhet i den delen av kritiken vore välkommen.

Det innebär också att DN:s ledarredaktion är ute och cyklar när den angriper principen om den fria bevisvärderingen. Inget blir bättre av bevisregler som stelt och utan hänsyn till omständigheterna håller domstolen att endast se till viss bevisning och ignorera annan. DN borde nog förtydliga vad som skall träda i den fria bevisvärderingens ställe innan redaktionen ifrågasätter principen. Bevisvärdering är alltid och oavsett system angriplig och den fria bevisföringen är antagligen den minst dåliga lösningen på problemet.

Om däremot påstående om ledande frågor och undanhållen bevisning är sanna, blir det hela mycket mera problematiskt, och då kan man tala om ett allvarligt problem (fast jag kanske ännu skulle vänta med det mycket starka begreppet ”rättsröta”). Det är ett ofta visat sociologiskt och psykologiskt faktum att polisen och i viss mån även åklagaren kan dras med i sin jakt, att aktörerna är så fokuserade på att få fast en gärningsman – vilken som helst – att förnuftet slår slint och man förblindas. Det är därför vi har delat upp funktionerna mellan att åtala, försvara och döma: åklagaren och hennes hjälpreda polisen, liksom även försvararen kommer oundvikligen att få ett partsperspektiv, även om åtminstone åklagaren rent rättsligt sett är hållen att också beakta omständigheter som talar för den tilltalade. Detta är en faktor i den mänskliga psykologin och går nog inte att komma ifrån.

Därför skall domstolen inte vara delaktig i vare sig åtalet eller försvaret, utan skall kyligt och utan emotionellt engagemang försöka ta ställning till vems berättelse – åklagarens eller försvararens – som är mest övertygande. De flesta är medvetna om att total objektivitet är omöjlig, utan att även domstolen kommer att påverkas av sina känslor och förutfattade meningar. Det förtar dock inte domstolens skyldighet att försöka förhålla sig neutralt. Lyckas inte domstolen med det trots att ha försökt, må det vara hänt: försöker domstolen inte ens, är det en katastrof.

Hur det förhåller sig med domstolarnas prestation i Quick-målet, kan jag inte bedöma: jag har varken sett förundersökningsmaterialet eller domarna. Jag noterar dock att justitiekansler Göran Lambertz ansett domarna vara av acceptabel kvalitet. Detta är en tungt vägande uppgift, även fast justitiekanslerns retorik i det offentliga rummet inte passar särskilt väl ihop med hans faktiska agerande varje gång det gäller: alltid när det kommer till kritan tycks justitiekanslern försvara sina kolleger.

Att däremot Quicks försvarare Claes Borgström inte överklagat domarna när det begav sig, är knappast anmärkningsvärt. Försvararen får inte överklaga utan klientens medgivande, eftersom det är klienten som är huvudmannen och försvararen som är uppdragstagaren. Försvararen har inte till uppgift att strida för någon objektiv sanning, utan endast att strida för sin klients intressen. Om det låt i Quicks intresse att fällas, fick inte Borgström överklaga, så enkelt är det. Åtminstone här finns ingen rättsröta, vilket Maria Abrahamsson med lite research själv hade kunnat notera.

Det vi nu diskuterar på ett mera allmänt plan, men i anledning av Quick-rättegångarna, är ett urgammalt problem: qui custodiat ipsos custodes – vem övervakar övervakarna? I slutändan måste vi alltid lita till någon som har sista ordet, om det nu är domstolarna eller (vilket journalister gärna vill) media. Alla sista instanser är människor och kommer därför med jämna mellanrum att göra fel, liksom Trond Sefastsson bevisligen gjorde och liksom domstolarna i Quick-målet kanske gjorde. Det enda vi kan göra är att reagera när det blivit fel, att straffa de som inte uppfyllt sina plikter och att inte blint lita på någon, vare sig hon är journalist, jurist, politiker eller läkare.

Någon garanti för att allt står väl till kommer vi dock aldrig att få.

Read Full Post »

Dumhetens apostel är Svensson själv

Alf Svensson kallar på Svenska dagbladets Brännpunkt mig och andra som är emot skolavslutningar i skolan för ”dumhetens apostlar”. ”Den som sa’ det, han va’ det”, brukar det sägas, och det gäller definitivt i detta fall.

Svensson verkar för det första inte förstå att staten inte har med religiös förkunnelse att skaffa – inte för svenska kyrkan, inte för islam, för judendomen, eller för någon annan form av vidskepelse. Staten skall hålla sig utanför folks tanke- och trossystem. Det är vanlig, enkel och inte särskild avancerad statsfilosofi, som för övrigt ingår i kulturarvet precis på samma sätt som de systematiskt obevisbara fantastiska och fantasifulla påståenden i bibeln som ligger Svensson så varmt om hjärtat.

Av detta följer att problemet inte är kyrkorummet, vilket Svensson antyder, utan att problemet är den prälle som dillar om gud och Jesus och andra klart kristna trosföreställningar som jag inte vill att vare sig mitt barn eller något annat barn skall höra å statens befallning och oemotsagt. Ta bort prästen och vi får gärna ha våra skolavslutningar i de akustiskt underbara rum som de flesta kyrkor är. Så länge prästen är med är dock skolavslutning i kyrkan på alla sätt fullt liktydigt med att ha skolavslutningen på socialdemokraternas partihögkvarter: världsuppfattning som världsuppfattning, och socialdemokratin är i början av 21:a århundrandet lika mycket kulturarv som de plågade och stympade kroppar med vilka de kristna gillar att smycka sina kyrkor.

Detta innebär för det tredje också att Svensson förstås är helt ute och cyklar när han jämför skolavslutningar i kyrkan med besök på Operan: en opera är ingen propangaföreställning, vilket en gudstjänst är. Svensson verkar inte förstå innebörden i sin egen religion. När jag närvarar vid en gudstjänst, deltar jag i åkallelsen av en entitet som jag uppfattar som ett fantasifoster, jag skall lyssna på predikan av en person vars enda anspråk på auktoritet är att hon tagit till sig ett motsägelsefullt och tämligen avintellektualiserat trossystem som några avdöda människor för 2 000 år sedan hittat på och jag skall utan chans till att få säga emot acceptera att det berättas för mig att denna entitet som åkallas under föreställningen älskar alla människor, men låter gärna kvinnorna i östra Kongo våldtas av några nedknarkade och avtrubbade kommandosoldater. Det är upprörande att Svensson och andra på fullaste allvar kan försvara denna indoktrinering av våra barn: varför inte skicka barnen på ett kommunistiskt skolningsläger på sommaren också?

Nu argumenteras det ofta att ingen ju behöver vara med på skolavslutningen, och att det därför inte är något problem att staten ger kristendomen en chans till att utöva agiprop. Det stämmer förstås inte: vad gör jag som förälder mot mitt barn när jag i syfte att markera att jag tycker att skolavslutningar i kyrkan är fundamentalt fel förbjuder det att vara med sina kompisar på skolårets sista dag? De facto, om än inte de jure är skolavslutningen obligatorisk, och staten tvingar alltså mig att acceptera att min dotter utan möjlighet till gensaga utsätts för kristen propaganda från relativt späd ålder. Precis lika lite som jag kommer att utsätta min dotter för moderat, socialdemokratisk, kommunistisk eller nazistisk propanganda när hon är sju år gammal (vilka samtliga ideologier för övrigt väl tillhör vårt kulturarv), precis lika lite vill jag att hon utsätts för kristen, judisk, muslimsk eller för den delen ateistisk propaganda.

Jag raljerar, och jag skall strax sluta. Jag är dock arg, för första gången på länge verkligen arg: att jag förklaras för ”dum” för att jag inte delar Svenssons dyrkan av en gud som jag  – i det ytterst osannolika fall att denna gud över huvud taget finns – upplever som en utstuderad sadist, är en fräckhet. Jag brukade ha respekt för Svensson som meningsmotståndare, men uppenbarligen upplever han den nymorgnade konsekventa tillämpningen av principen om statens neutralitet i trosfrågor som så hotande för sin religions chanser att indoktrinera de som inte är intellektuellt mogna nog att värja sig, att han måste fuska i argumentationen och försöka få mig och mina meningsfränder att förskräckt hålla tyst om det som ligger oss minst lika mycket om hjärtat som någonsin kristendomen Svensson.

Friheten från att behöva delta i andras trosutövning mot vår vilja.

Read Full Post »

Med stor sannolikhet en förnuftig kompromiss

Den utredning som efter den såkallade Lavaldomen skulle titta på svensk arbetsrätt kommer idag med sitt förslag, och ledamöterna publicerar en sammanfattning på Dagens Nyheters debattsida. Det märks av författarnas tonfall och skrivningar att detta är ett infekterat ämne, och ett delsyfte med artikeln får nog antas vara att bemöta mytbildningar om utredningens innehåll innan de uppkommit.

Lavaldomen gick i korthet ut på att svenska fackföreningar enligt EG-rätten inte har rätt att sätta ett utländskt företag på tillfälligt uppdrag i Sverige i blockad endast av den anledningen att detta företag inte följer gällande svenskt kollektivavtal. Det som enligt EG-rätten är tillåtet är endast att kräva att utländska företag skall följa minimivillkoren för arbetsrätten i värdlandet, och eftersom Sverige inte har sådana officiella minimivillkor, utan endast kollektivavtal, finns inga minimivillkor som de utländska företagen måste hålla sig till.

Detta hotar det som kallas den svenska modellen på så sätt att denna modell i sin kärna består av att staten håller sig utanför arbetsmarknaden och låter parterna själva bestämma hur villkoren skall se ut. Ett indirekt EG-rättsligt krav på att det skall finnas lagstiftning om minimilöner etc. skulle alltså innebära att man ger upp den svenska arbetsmarknadsrättsliga modellen. Trots att facken skjutit långt över målet i sin kritik av EG-domstolen, kan man konstatera att det finns ett äkta (om än begränsat hot) mot den svenska arbetsrätten i Lavaldomen.

Det som utredningen nu föreslår är att det enligt lagstiftningen skall bli möjligt för arbetsmarknadens parter att tydligt och konkret ange minimivillkoren för utländska företag på svensk mark, och att dessa villkor genom statens försorg skall bli tillgängliga för de som överväger att ta uppdrag i Sverige. Därmed skulle åtminstone de krav på förutsebarhet och tydlighet som ställs i Lavaldomen tillmötesgås. Huruvida detta sedan skulle räcka för EG-domstolen, är en annan femma: den frågan kan bara domstolen svara på, och vi får helt enkelt vänta på vad denna säger, förutsatt att utredningens förslag blir lag.

Det som känns obekvämt med förslaget är att arbetsmarknadens parter ges möjlighet att bestämma sina konkurrenters legala villkor på marknaden, och detta utan statlig insyn och kontroll. Samtidigt är det dock så att de facto all arbetsrätt – även i länder med en annan arbetsrättslig modell är vår – är påverkad av parterna, och att det finns andra områden där privata parter får bestämma de juridiska reglernas konkreta innehåll. (Ett nära besläktat exempel är entreprenadjuridiken enligt svensk rätt, som till största delen helt enkelt framgår av det privata standardavtalet AB04.)

Det som är bra med modellen är att det fortsatt skall vara arbetsmarknadens parter som bestämmer reglerna på arbetsmarknaden, inte staten. Det innebär i många fall (inte alla dock, eftersom i synnerhet LO alltför ofta har möjlighet att beställa lagstiftning av socialdemokraterna när dessa är i regeringsställning) att reglerna på arbetsmarknaden bestäms av de som själva är påverkade av dem och att regler som parterna gemensamt kommit överens om normalt kan antas bli efterlevda i större utsträckning än regler som den ena parten på politisk väg lyckas pådyvla den andra. Den svenska arbetsrättsliga modellen har lett till en synnerligen fredlig och ordnad arbetsmarknad i Sverige, vilket är till fördel för både arbetstagarna och arbetsgivarna. Det finns anledning att försvara den modellen.

Utredningens förslag såsom det presenteras i debattartikeln förefaller alltså vid första påsyn vara en bra kompromiss mellan inbördes närmast oförenliga positioner. Vi får se hur den fortsatta debatten går: i allas intresse bör vi hoppas att den blir sansad och inte alltför polemisk.

Inte från någon sida.

Read Full Post »

Krocken mellan straffrätt, etik och kanske biologi

En lärare som accepterat ett strafföreläggande för sexuellt ofredande av sina elever har fått jobb på en skola igen, skriver Svenska dagbladet. Jag säger som Goethe: ”två andar strida, ack, uti mitt bröst”.

Som jurist måste jag nog anse att den som tagit sitt straff är rentvådd: precis lika lite som en rånare som suttit av sin tid i fängelse därefter skall behöva dras med sin historia för resten av livet, precis lika lite skall en lärare som skickat ofredande bilder till sina elever behöva göra det. Samtidigt säger en annan del av min juristhjärna att detta förstås är en fiktion, och att vi inte kan bortse ifrån folks förflutna: även inom juridiken håller vi oss inte till fiktionen, utan vi tar hänsyn exempelvis till tidigare brottslighet vid påföljdsutmätningen. Detta lämnar utrymme för min mera juridiskt obelastade och moraliskt känsliga del av hjärnan.

En person som sexuellt ofredat en annan lever med en viss form av sexualitet som förstås strafflagstiftningen endast i begränsad utsträckning kan göra något åt, nämligen på så sätt att den kan sätta ett pris på sexualitetens utlevande som är högre än den tillfälliga tillfredsställelse som utlevd sexualitet ger. I vissa fall fungerar dock inte denna avskräckande faktor, och i synnerhet sexualitet som inriktar sig på omogna och alltså värnlösa människor tycks vara en sådan form av sexualitet som för den person som lever med den formen av böjelse är svår att kontrollera. Har man en gång gått över gränsen, tycks dessutom (precis som vid andra tabubrott) tröskeln sänkas och risken bli större att det händer igen. På det sättet känns det obekvämt att någon som enligt eget medgivande gått över den straffrättsliga gränsen återigen skall utsättas för den akuta frestelsen att göra detta igen.

Det finns också vissa yrken där det allmänna uppträder med sådan eftertrycklighet att det över huvud taget kan ifrågasättas huruvida den som haft närkontakt med strafflagstiftningen bör få utöva det yrket, och det alldeles oavsett andra personliga och yrkesmässiga kvalifikationer. Den som läser den här bloggen med någon regelbundenhet vet att jag anser domaryrket vara ett sådant yrke – vilket innebär att jag känner ett starkt obehag inför att vi har ett justitieråd i Sverige som accepterat ett strafföreläggande för köp av sexuella tjänster, och att jag anser det vara en skandal att dömda hustrumisshandlare får sitta kvar som lagmän i domstol – och jag är nog benägen att också anse läraryrket vara ett sådant yrke.

Skillnaden mellan lärar- och domaryrket är förvisso att domaren, men inte läraren, är satt att förvalta den lagstiftning som hon (i det fall hon är dömd eller har accepterat ett strafföreläggande) själv inte förmår hålla sig till. Läraren har inte samma problem att behöva klandra andra för att inte ha hållit sig till regler som hon själv inte förmår hålla sig till. Däremot utövar läraren en påtaglig och högst konkret makt över sina elever, och en lärare som inte bara uppträder omoraliskt (det måste vi nog acceptera i den bemärkelsen att det är svårt att göra någon formell sak av det hela), utan har brutit mot strafflag kan tyvärr misstänkas för att använda denna sin makt i otillbörliga syften. Brottslingar som lärare kan därför utgöra ett problem.

Här uppstår dock ett annat problem: medan jag anser att domare över huvud taget inte skall få dyka upp i straffrättsliga sammanhang (vilket innebär att jag är tveksam till och med mot en domare som fått sig ett strafföreläggande på grund av fortkörning), känns det märkligt att förbjuda en lärare att utöva sitt yrke bara för att hon kört för fort. När man dock måste göra skillnad mellan brott och brott, försvinner den principiella gränsdragningen: det är svårt att med ett principiellt kriterium ange vilka brott som skall diskvalificera en lärare, och därför bör kanske inget brott diskvalificera. Slutsatsen känns inte helt behaglig, men jag tror nog att det är den enda intellektuellt acceptabla.

Jag anser alltså att rektorn i den skola som läraren numera jobbar på gör rätt: en viss övervakning (det är nog det som ligger bakom ”handlingsplanen” som omtalas i artikeln) är på sin plats. Sedan får vi hoppas att det tidigare strafföreläggandet tillsammans med handlingsplanen leder till att tröskeln mot brottsliga förfaranden nu blir tillräckligt hög för att läraren skall avhålla sig från att begå samma handling igen.

Läraren bör dock absolut få jobba kvar, och vi bör heller inte stänga läraryrket för de som tidigare blivit dömda. Än värre än att begå ett misstag vid anställningsbeslut är nog att grunda offentliga beslut om anställning på godtycklighet.

Read Full Post »

Konstig debatt om apoteksmonopolet

Som bekant skall det statliga apoteketsbolaget förlora sitt monopol från 1 juli nästa år. Motiveringen till varför så skall ske är ganska grumlig, men ett led i argumentationen är att priserna skall pressas – ökad konkurrens är lika med pressade priser, tycks man resonera. Socialdemokraterna, som de statsmonopolförespråkare de är, håller inte med om verklighetsbeskrivningen och påstår nu att priserna istället kommer att öka när monopolet försvinner, skriver Svenska dagbladet.

Debatten är på alla sätt och från alla sidor konstig. Vad gäller regeringens avregleringsförslag, tycks pressade priser inte riktigt figurera så stort som man politiskt påstår. I artikeln svarar socialminister Göran Hägglunds sakkunnige Joakim Pettersson på socialdemokraternas kritik att tanken med reformen är att stora apoteksbolag kan pressa läkemedelsindustrin till lägre priser, och att alltså priserna i konsumentledet inte kommer att öka.

Det som han dock inte säger – och det är nog rätt så påfallande – är att priserna i konsumentledet kommer att falla: som han citeras (man måste alltid göra förbehåll för journalisters ofta tveksamma citeringsteknik) verkar det som att regeringens förslag går ut på att omfördela vinstmarginalerna från läkemedelsindustrin till de stora apoteksbolagen. Om detta är fallet, faller dock den politiska motiveringen för avregleringen: för mig som konsument spelar det ingen som helst roll huruvida ett statligt monopol, läkemedelsindustrin eller privata apotekskedjor kammar hem vinsterna. Om den avreglering som nu skall ske inte förväntas leda till lägre priser eller bättre service i konsumentledet, verkar det inte finnas någon anledning till att avreglera.

Socialdemokraternas kritik är dock också konstig. Ylva Johansson framför bland annat kritik mot att regeringens förslag kommer att leda till att de stora europeiska apotekskedjorna kan hålla sig med breda vinstmarginaler även i Sverige, men att ”de små aktörerna förlorar”.

Förlorar? De finns ju inte! Varken de stora eller de små aktörerna har någon marknad i monopolapotekets Sverige. Hur kan då de små aktörerna ”förlora”? De sitter i samma sits som tidigare: de får inte sälja i Sverige. Johanssons argument är kanske valid som ett argument som innebär att regeringens avreglering inte kommer att gynna de som påstås böra gynnas, men som argument i sin egen rätt låter det konstigt från socialdemokraternas sida.

Det finns enligt min mening egentligen bara ett sätt att motivera avregleringen, och det är att staten (som med sin stora plånbok är en spelare som inget privat bolag verkligen kan gå upp emot) inte skall bedriva näringsverksamhet. Staten skall reglera och övervaka marknader, men tillträdet till marknaderna skall vara öppet för alla som uppfyller objektiva krav på kvalifikation, vilket också innebär att det godtyckliga kravet att aktören skall vara statlig ägd inte accepteras. Om man delar den meningen, finns ett egenvärde i att avreglera alla marknader och i att sälja statliga bolag.

Delar man inte denna mening, kan man ha två åsikter. Antingen anser man att all ekonomisk verksamhet skall vara statlig eller ägd av staten: denna extremposition verkar dock inte företrädas av någon större del av den svenska befolkningen. Den andra åsikten är att det i vissa lägen och på vissa marknader finns behov av monopol. Då bör man dock också göra sig mödan att definiera vilka dessa lägen och marknader är, och det bör man helst göra med någon grad av konkretisering: ”etiska värden” gills inte så länge det inte erbjuds någon definition på vad som utgör relevanta etiska värden.

Apoteksmonopolet motiverades när det infördes med att ingen skulle tjäna på annans sjukdom. Denna motivering håller inte för granskning, då den skulle innebära att alla läkare och sjuksköterskor måste jobba gratis: annars tjänar de på annans sjukdom. Såvitt jag vet har tvångsarbete för vårdpersonal aldrig föreslagits, och motiveringen till apotekets statliga karaktär och dess monopol är därför inte principiell, utan opportunistisk.

Numera brukar apoteksmonopolet motiveras med att det leder till lägre kostnader för konsumenter. Eftersom sjukvården och (genom högkostnadsskyddet) också medicinering i Sverige till stora delar betalas med skattemedel, kan det finnas en statsfinansiell anledning till att hålla kostnaderna nere. Det kan mycket väl tänkas att det på den genom patentlagstiftningen ganska smala läkemedelsmarknaden inte finns förutsättningar för konkurrens, och att därför monopolet utgör den bästa lösningen för att undkomma läkemedelsmarknadens eventuella dysfunktionalitet.

Att avreglera bara för avregleringens skull, eller att bibehålla det bestående bara för att man räds förändringar, är dock intellektuellt ohederligt och föga övertygande. Det skulle vara trevligt om partierna någon gång ville ta medborgarna på allvar och anföra rationella istället för skenargument.

Read Full Post »