Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 augusti, 2008

Piratkopiering av kurslitteratur påstås ha blivit ett ekonomiskt problem för förlagen, skriver Dagens Nyheter. De intäkter som försvinner genom sådan kopiering saknas när ny litteratur skall produceras och kurslitteraturen blir därför smalare än den skulle behöva bli. Problemet påstås ha sin grund i att studenterna inte har råd med kurslitteraturen.

Hmnja… Visst, kurslitteraturen är dyr, och ibland kan jag undra om det pris som förlagen tar ut verkligen i alla delar är motiverat. Men låt oss för stunden anta att det är det. Den kurslitteratur som jag har på min lista för nästa kurs jag ger kostar allt som allt knappt 5 000 kr. Det är en stor summa, men då skall man komma ihåg att kursen faktiskt varar i 13 veckor: Det rör sig alltså om en kostnad på 380 kr. i veckan eller 1 500 kr. i månaden. Åtminstone två av böckerna är dessutom sådana som kommer att användas även i senare kurser: dessa två böcker kostar tillsammans knappa tusenlappen.

Under höstterminen 2006 utgjorde bidragsdelen i studiemedlen 623 kr., det maximala lånebeloppet 1191 kr. (enligt Malmö högskola) per vecka, eller inalles 1 814 kr. Litteraturen i min kurs utgör alltså en kostnad på c:a 20 procent av studiemedlen: med tanke på att studiemedlen i främsta rummet är tänkta att bekosta studier, inte resor eller nöjen, anser jag inte att detta är ett för högt belopp. Studiemedlen framstår i stort sett som adekvata: även rent empiriskt är buden om huruvida studiemedlen räcker eller inte högst motsägelsefulla (enligt E24 här). När jag själv läste på 1990-talet, hade jag (då jag inte hade rätt till svenska studiemedel) betydligt mindre än studiemedlen och jag köpte ändå alla böcker.

Problemt består enligt min mening huvudsakligen i att studenterna prioriterar andra utgifter än litteratur, och att man som student inte behöver sitta på ett bibliotek längre och låna böckerna: man KAN ladda ner från nätet, vilket i sig är en inbjudan att göra det. Någon bortförklaring behövs väl knappast när det rör sig om att folk tar chansen att spara pengar: vem tar inte gärna den chansen?

Hur förlagen skall reagera på det, vet jag inte. Kanske större möjligheter att till en billig peng ladda ner på lagliga sidor (vilket borde bli rätt billigt, eftersom tryck och distribution av böcker antagligen utgör den största posten) vore en lämplig lösning.

Högre studiemedel kommer dock knappast att lösa problemet.

*****

Se för övrigt också Mårten Schultz insiktfulla blogginlägg i sammanhanget. Till det som Mårten skriver kan man kanske tillägga att för oss universitetslärare en lärobok inte är lika meriterande som ett fullödigt vetenskapligt verk: därav Mårtens tal om att rojaltyn är den enda morot som finns för att skriva lärobokslitteratur.

Read Full Post »

Låt staten ta ansvar för kulturundervisningen i skolan, skriver ett gäng kulturintresserade människor på Svenska dagbladets Brännpunkt. Kommunerna frestas alltför lätt att spara just på kulturevenemang, och bildningen faller därför bort när pengar inte finns till allt.

Författarna har rätt i sak: det var enligt min mening över huvud taget en misslyckad reform att kommunalisera skolan. Sverige är inte stort nog för att på byråkratisk väg kunna leverera någon meningsfull mångfald på utbildningsområdet, och eftersom det ändå är staten som i slutändan bestämmer vad som skall göras i skolan, är det bara rätt att staten betalar. Det rör sig alltså både om att alla i Sverige skall få samma utbildning och om att kommunerna inte bör åläggas betala för en verksamhet som staten beställer. Staten bör därför stå för finansieringen av skolan över huvud taget.

Det är också riktigt att det brister i bildningsivern i den svenska skolan idag. Detta är dock ett fenomen som inte är begränsat till Sverige – mitt forna hemland Tyskland har samma problem, trots att friskolor i princip inte finns – och det finns därför rent empiriskt ingen koppling mellan statlig finansiering och styrning och kvalitet. Det viktiga är frågan vad som lärs ut i skolan, inte vem som betalar för saken. Även om staten skulle åter ta över skolan, skulle problemet att finansiering måste finnas för teaterbesök etc. ändå kvarstår – man har bara lagt frågan från den kommunala till den statliga nivån.

Av denna anledning är också författarnas svängar mot friskolorna och marknadsorienterade reformer i skolan felaktiga. En skola som alla tvingas gå till kan få vara hur dålig som helst och ingen kan göra något åt det. När elever försvinner till andra skolor som är bättre, borde detta däremot utgöra en tydlig signal om att den kommunala skolan inte håller måttet (vilket bland annat beror på det ständiga och delvis missriktade experimenterandet med olika för dagen populära pedagogiska modeflugor). Eleverna – eller kanske snarare deras föräldrar – kan nog anförtros omsorgen om barnens framtid: det behöver ingen tjänsteman eller kulturarbetare sköta.

Kommunerna och skolpolitikerna borde därför inte klaga över att elever försvinner till friskolorna, utan de borde fråga efter anledningarna till denna utveckling och göra något åt problemet. Det är lätt att ”åtgärda” ett problem genom att förbjuda dess existens – det är dock mycket bättre att verkligen försöka att bli bättre på undervisning istället.

Friskolorna har sitt existensberättigande. De måste få verka på grundval av en enhetlig kärna i det som eleverna förväntas lära sig, och denna kärna bör bestämmas av staten. Staten bör betala för den utbildning som våra barn får, med en fast summa per elev, och denna summa bör vara väl tilltagen. Om sedan någon friskola kan uppfylla sina förpliktelser med de statliga pengar den får, kanske ha en särskild pedagogisk inriktning och dessutom måhända göra någon vinst på det hela, är detta bara bra för alla inblandade.

Författarna kommer alltså till rätt slutsats, men bör fundera på om utgångspunkterna är de rätta. Marknadslösningarna är inte orsaken till bildningsproblemet i skolan, utan det är snarare att bildning som ett led i demokratiseringen blivit något ofint överklassaktigt.

I praktiken har detta bara gynnat de som redan har bildning och därför lätt kan försvara sin plats vid köttgrytorna.

Read Full Post »