Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2008

Svenska dagbladet skriver idag om regeringens förslag till breddning av domarrekryteringen: advokater, affärsjurister och andra skall få kunna bli domare. Målet är att motverka den sneda sociala fördelningen inom domarkåren. Förslaget är nog viktigt. Jag tvivlar inte på att de allra flesta domare (rötägg finns alltid) bemödar sig om att vara objektiva och neutrala till parternas kön, härkomst, sexuella läggning, livsstil etc. Det är dock ett faktum att omedvetna fördomar kan styra vårt tänkande: för att låna Donald Rumsfelds ord är de okända omedvetna fördomarna farligare än de kända omedvetna fördomarna. En blandning av olika omedvetna fördomar i domarkåren kan därför vara välbehövlig.

Jag undrar dock tills vidare hur exakt det här skall gå till. Enligt Ds 2007:11, som behandlar ämnet, är tanken att jurister utan notarietjänstgöring – till vilka jag själv hör – skall kunna gå in som fiskaler i överrätt. Om det är så det är tänkt att fungera, finns två problem: dels är frågan om lönen. En advokat – eller för den delen en lektor – är nog knappast särskilt frestad att göra fiskaljobbet om detta skulle innebära att man även får fiskallön. Jag har svårt att förstå vem man skall kunna rekrytera andra än sådana som får en egotripp av att få döma och påverka rättspraxis, vilket samtidigt kanske inte är de mest lämpade personerna.

Dels är problemet hierarkierna inom domstolen. Jag har som sagt inte suttit själv, men om man får tro på de talrika anekdoter som jag fått höra från vänner och bekanta, är domstolarna inte precis någon arbetsplats där olika åsikter kan komma till uttryck. Jag har svårt att föreställa mig en före detta advokat som accepterar att hans formuleringar i ett domsförslag utsätts för en närgången granskning av en lagman som tycker att bara hennes formuleringar duger i en dom.

Samtidigt är det ju närmast självklart att någon som jag inte kan komma in i domstol och fritt döma själv. Jag har ingen erfarenhet av förhandlingsledning och måste lära mig. Jag är dock å andra sidan inte någon som ännu befinner mig i utbildning: i synnerhet mina högre kvalifikationer på det akademiska området skulle göra det svårt för mig att acceptera att jag inte har någon frihet att själv bestämma över det jag håller på med.

Den eftertraktade breddningen riskerar alltså att stupa på livets realiteter. Jag tror därför att reformen måste angripas från ett annat håll: avskaffa den traditionella domarutbildningen. En sådan reform kommer att minska regeringskansliets tillgång till juridisk arbetskraft, men det är ändå en anomali att domarkåren skall utbildas i regeringskansliet. Regeringen får väl betala de löner som krävs för att få kvalificerade jurister, istället för att täcka sitt behov med lågavlönade personer som inte har något annat val, eftersom de befinner sig i utbildning.

Domarrekryteringen bör sedan ske genom att tjänster utlyses från tingsnotarieplatsen och uppåt, med vanliga anställningsrutiner, såsom intervjuer, lämplighetsbedömningar och sidomeritvärdering. Detta skulle dessutom ha den välgörande effekten att minska betygshetsen på juristutbildningen: om betygen är ett element bland många vid tillsättningen, väger de inte längre lika tungt och studenterna kan förhoppningsvis slappna av och koncentrera sig på det de lär sig, istället för bara på slutresultatet.

Den nuvarande domarrekryteringen är en relikt från 1800-talets statscentrerade föreställningsvärld. Domstolsverket och regeringskansliet borde äntligen inse att det i ett modernt samhälle krävs moderna anställningsformer. En breddning av domarrekryteringen genom att tillåta advokater att få bli hovrättsfiskaler tror jag inte på.

Annons

Read Full Post »

Enligt uppgift i medierna (jag hänvisar här till Rapports hemsida) anser Eva Bengtsson – under 1970-talet offer för sexuella övergrepp på en bordell – att det inte borde finnas någon preskriptionstid för pedofiler. Vi blir nog alla väldigt illa berörda av sexuella övergrepp mot barn, och kanske ännu mer när i samhället ledande personer ägnar sig åt dem. Att ropa efter ett avskaffande av preskriptionstiden för sådana brott går dock för långt.

Preskriptionen fyller två funktioner: dels skall någon gång det förflutna vara det förflutna – vi skall inte belasta våra samhällsinstitutioner med händelser som hände för alltför länge sedan. Dels utgör preskriptionen ett utflöde av insikten att bevisningen blir allt svårare att föra ju längre den anspråksgrundande händelsen ligger tillbaka i tiden. Enligt min mening innebär båda dessa grunder att preskription egentligen alltid bör finnas.

Alla brott lämnar svåra minnen hos offret, i all synnerhet om det finns något element av våld i det. Beroende på offrets predisposition och graden av våld kan även ett rån eller en misshandel leda till svåra psykiska påfrestningar. Från denna synvinkel finns ingen större principiell skillnad mellan sexuella övergrepp mot barn, rån under hot om misshandel och rån med misshandel. Barn är särskilt värnlösa, absolut – med det är också en 80-årig kvinna som av ett tonårsgäng blir rånad på sin handväska. Om vi avskaffar preskriptionen för sexuella övergrepp mot barn, bör vi av principiella skäl också avskaffa preskriptionen för andra våldsbrott.

Detta skulle dock innebära att ett offer efter flera årtionden kan väcka åtal för ett rån som begåtts på skolgården. Är det rimligt? Jag tror inte det – det måste finnas en tidpunkt då det förflutna är det förflutna, så jobbigt det än är. Missförstå mig inte, pedofilibrott – inte pedofili i sig så länge den inte yttrar sig i handling – är avskyvärda. Men även dessa måste få preskriberas någon gång: det finns ingen särskild plats i helvetetför pedofilibrottslingar, utan de får samsas med alla andra våldsmän och -kvinnor.

Read Full Post »

Skatteverket är enligt dess generaldirektör berett att köpa stulna uppgifter för att komma åt skatteflyktingar. Mårten Schultz skriver på sin blogg att han tycker att det direkt stötande att man är beredd att finansiera allvarlig brottslighet för att komma åt annan brottslighet. Bakgrunden till diskussionen är den tyska skatteflyktshärvan: tyska SÄPO köpte stulna uppgifter om tyska skatteflyktingar i Liechtenstein och förmedlade dessa till tyska skatteverket. Det visade sig bland annat att en av det tyska näringslivets absoluta tungviktare, postens chef Klaus Zumwinkel, hade icke-deklarerade tillgångar i Liechtenstein. 150 andra tyskar är enligt uppgift i tyska Handelsblatt under utredning och fler lär följa. Tyska skatteverket säger sig vara 200 miljoner euro på spåret, i runda slängar alltså circa 2 miljarder kronor.

Jag är inte lika säker som Mårten på att det är stötande att använda köpta bevis. Ibland kan jag tycka att ändamålen helgar medlen. I den tyska härvan handlar det om att den såkallade eliten – som flitigt ropat efter att andra skall vara sparsamma och modesta i sina krav – ser till att sko sig själv på det allmännas bekostnad. Denna grupp är så skicklig på att sopa igen sina spår att det knappt ens finns någon teoretisk möjlighet att komma åt deras brottsliga verksamhet på normal väg, i all synnerhet med tanke på den banksekretess som ännu finns i Liechtenstein (liksom i Luxemburg och Schweiz samt några andra ”skatteparadis”, eller kanske snarare fristäder för brottslingar). För att tvinga tillbaka den ekonomiska toppskikten i samhället in i regellydnadens huvudfåra måste man alltså ta till ovanliga medel: i värsta fall får man köpa bevisen.

I svensk rätt har vi fri bevisföring och fri bevisvärdering. Det finns över huvud taget inga hinder mot att föra fram bevisning: i NJA 1986 s. 489 slog Högsta domstolen fast att ett blodprov som tagits i strid med den glasklara bestämmelsen i 28 kap. 13 § 2 st. rättegångsbalken ändå kunde föras fram som bevisning – domstolen skall vid bevisvärderingen ta hänsyn till att beviset kan vara belastat med tveksamhet. Om skatteverket skulle köpa bevisning mot skattebrottslingar, skulle alltså denna bevisning få framföras, men domstolen skulle behöva vara försiktig vid bevisvärderingen. Detta borde rimligtvis påverka priset som skatteverket är berett att betala för uppgifterna. (Om den möjliga vinsten för det allmänna dock uppgår till 2 miljarder kronor, kan priset ändå bli rätt högt.)

Vad gäller Mårtens argument att man genom att köpa bevis stödjer allvarlig brottslighet, kan jag förstå och respektera argumentet. Jag tycker dock att det här finns paralleller till tryckfriheten: den polis som lämnar uppgifter om en förundersökning till pressen – även när detta sker mot betalning – skyddas förvisso inte av meddelarfriheten (jfr JK:s beslut den 24 september 2003), men behandlas priviligerad i det att ärendet handläggs som ett tryckfrihetsmål, med all den omgång som detta innebär. Vi är alltså relativt toleranta mot denna typ av brottslighet: tryckfriheten står högre. Om vi nu inte har några större problem med att skydda brott mot förundersökningssekretessen genom ett särskilt domstolsförfarande kan man väl åtminstone diskutera huruvida kanske åtminstone i vissa fall skattesystemets effektivitet är viktigare än banksekretessen. Jag tror att ett principiellt ställningstagande att inköp av bevisning från en potentiell brottsling är ”direkt stötande” går lite för långt: det finns mer i detta ärende än man ser vid första ögonskastet.

Read Full Post »

Enligt tidningen The Guardian i Storbritannien har den brittiska regeringen förslagit att EU skall införa regler om att flygbolag skall samla sammanlagt 19 olika uppgifter om varje resande. Dessa uppgifter skulle sedan undersökas av ett dataprogram för att fastställa ovanliga mönster i uppgifterna och göra en riskbedömning. Målet påstås vara att höja säkerheten i flygbranschen. (EU har för övrigt redan sådana regler avseende flygningar mellan Europa och USA, tack vare amerikanska påtryckningar; det brittiska förslaget går alltså ut på att bredda reglernas tillämpning till att avse också inomeuropeiska flygningar.)

Jag tror inte att man verkligen kan påstå att vi klarar oss utan inskränkningar i den personliga friheten och vår privata integritet. Sådana inskränkningar har alltid funnits och blir ännu viktigare när vi nu har att göra med den guerillataktik som moderna terrorister tillämpar. Eftersom ingreppen i den personliga integriteten dock alltid är farliga – vem vet om och när någon regering vill använda uppgifterna emot oss? – måste man vara försiktig med dem. Det här förslaget går över gränsen: jag tror inte för fem sekunder att man förhindrar terroristattacker genom de uppgifter som det här är fråga om – på sin höjd underlättar de att få tag på de överlevande hjärnorna bakom en attack. (Detsamma gäller för övrigt övervakningskameror: deras preventiva effekt kan nog starkt ifrågasättas.)

Man får ofta höra att den som har rent mjöl i påsen inte har något att hålla hemligt, och att det därför inte är för mycket krävt att folk skall lämna uppgifter om både det ena och det andra i deras privatliv. Argumentet fungerar dock bara så länge man lever i ett fungerande och säkert samhälle. Stalinismen och nazismen, liksom för övrigt alla andra diktaturer, visar hur lätt och snabbt det går att vända en stat från relativt fri till totalt diktatorisk. Ju fler uppgifter statsmakterna har, desto lättare är det att sålla fram obehagliga eller obekväma medborgare. Om nu svenska staten skulle få för sig att söka fram och sätta i fängelse alla medlemmar i herrklubbar, skulle detta bli så mycket enklare genom alla de uppgifter om var och en av oss som hela tiden lämnar till olika instanser.

Man skall också komma ihåg att ”statsmakterna” inte är någon levande varelse. De som är levande varelser är människor som företräder de institutioner vi kallar ”statsmakter”. Som olika skandaler då sjuksköterskor tittat i journaler som de inte hade att göra med visar, kan enskilda frestas: skall det verkligen vara möjligt för min arbetsgivare att genom uppgifter om mitt mobiltelefonnummer och någon kompis på Luftfartsverket få fram huruvida jag tycker om att spela på kasino i Monte Carlo (vilket jag personligen för övrigt inte gör: jag fattar inte fascinationen med hasardspel)? Exemplet kan låta långsökt, men är inte det: sekretesslagstiftning måste tillämpas också den, och det finns alltid möjlighet att oupptäckt bryta mot lagstiftning.

Precis som jag köper en hemförsäkring för det osannolika fallet att det brinner hos mig, måste vi vara försiktiga med vem vi lämnar våra uppgifter till för det osannolika fallet att någon försöker vända våra svagheter emot oss. Transportbolag har ingenting med mina privata uppgifter att göra, lika lite som det angår statsmakterna vart jag reser och vilka kompisar jag har i utlandet. Om det finns någon konkret misstanke mot mig, kan man sätta mig under övervakning: men att sätta mig under övervakning för att kanske lyckas få fram någon ospecificerad misstanke mot mig är bakvänt.

Read Full Post »

Svenska dagbladet skriver idag om ett lagförslag som innebär att det skall vara straffbart för vuxna att i sexuella syften ta kontakt med barn på Internet. Jag har inte sett lagförslaget, men är skeptisk till hur någon åklagare någonsin skall kunna bevisa uppsåt: det här luktar ogenomtänkt paniklagstiftning. Jag är dock beredd att låta mig positivt överraskas.

I samma artikel sägs dock också att många remissinstanser anser att lagen kommer att fungera som en ”markering från samhällets sida”. Det som normalt menas med den frasen är att lagen förvisso inte kommer att fungera som lagstiftning – i den här lagens fall att uppsåt inte kommer att kunna bevisas och att därför ingen eller endast få kommer att bli fälld(a) enligt lagen – men att ”samhället” (”det allmänna”  skulle vara ett bättre uttryck) genom lagen visar att vuxna inte skall ragga upp barn på Internet. Det är oklart vad en sådan markering skall leda till: den kan antingen utgöra något slags solidaritetsförklaring med de utsatta barnen (”men titta på lagstiftningen, vi tycker inte att sådant skall få förekomma”) eller så skall den leda till att åtminstone någon av förövarna låter bli att ragga upp barn på nätet (”oh jävlar, det är ju förbjudet i lag, då kanske det inte är ok att ragga upp barn på nätet”). Det första syftet är hedervärt, men bör inte föranleda lagstiftning, det andra syftet är i bästa fall blåögt.

För att börja med det andra syftet: det finns enligt min mening en övertro på att lagstiftning förändrar samhällsmoralen. Jag tror nog att denna tro går tillbaka på Uppsalaskolan (resonemang i den riktningen förekommer hos både Lundstedt och Karl Olivecrona) och försvaras ofta med hänvisning till lagen om barnaga: innan den lagen kom till, var flertalet svenskar emot ett sådant förbud, efter lagens tillkomst stöddes den snart av majoriteten.

Man skulle dock kunna peka på hur många andra områden som helst där lagstiftning inte fungerat som någon verksam markering. Rattfylleri har varit förbjudet länge och anses ändå av väldigt många som ett kavaljersdelikt; diskriminering är förbjuden i lag och ändå diskrimineras människor för sin sexuella läggning, sitt etniska ursprung eller sin religiösa övertygelse; det är faktiskt förbjudet att gå mot röd gubbe (även om det inte finns någon påföljd stadgad), men vem bryr sig om det? De flesta människor har dessutom knappast någon större kunskap om vad som står i lagstiftning: dagen efter att rubrikerna har försvunnit, har lagen glömts bort. Utan att ha gjort någon empirisk studie tycker jag att den evidens som jag kan se tyder på att lagstiftning – i synnerhet lagstiftning som inte leder till att någon blir dömd – inte ändrar moralen, utan på sin höjd kan förstärka trender som redan finns. Även det senare förefaller dock vara tveksamt. Det är bäst att hålla isär juridik och moral på det här området.

Vad gäller solidaritetsförklaringen – det första syftet – kan väl den göras på annat sätt än genom lagstiftning? Det får mig att bli lite upprörd (apropå Zarembas artikelserie i DN: kanske blir jag till och med kränkt i min egenskap av jurist?) när jag ser lagstiftning degraderas till politiska viljeyttringar om enskildas moral. Lagstiftningen innehåller de regler som ger det allmännas maktapparat – polis, domstol, kronofogdemyndighet, militär – rätt och möjlighet att ingripa mot enskilda: det måste alltså finnas tungt vägande skäl för att lagstifta. All lagstiftning, till och med reglerna för testamenten, utgör i slutändan – nämligen när lagstiftningens innehåll skall genomdrivas – regler för hur våldsmonopolet skall användas. Att lagstifta bara för att visa att man har vackra moraliska önskemål är enligt min mening ett ringaktande av den betydelse lagstiftningen har. Varför kan det inte räcka med en resolution från riksdagen? Finns det inte redan en uppsjö av privata intresseorganisationer och myndigheter som markerar att det inte är ok att ragga barn på Internet? Kan över huvud taget någon få för sig att det är ok?

Lagar skall vara allvarligt menade och stiftas i medvetenhet om att de utgör en reglering av statens våldsmonopol. Lagar måste, för att vara verksamma, kunna tillämpas. För att kunna tillämpas i ett demokratiskt samhälle måste lagarna vara tydligt utformade och rättssäkra. På alltför många områden där samhällsdebatten blir upprörd – och det gäller för närvarande framför allt sexualbrotten och diskriminering – eftersätts dessa krav. Vi riskerar respekten för lagstiftningen och faktiskt också funktionsdugligheten i det juridiska systemet om vi fortsätter att stifta tämligen innehållslösa lagar som inte kan tillämpas på något juridiskt förnuftigt sätt.

Read Full Post »

Dagens nyheter skriver idag om Vägverkets misslyckade hantering av upphandlingen av trängselskattsystemet (läs också IBM:s och Vägverkets reaktioner på DN:s frågor). Det är förstås vanskligt att uttala sig om en avtalssituation som man inte är fullt insatt i, men artikeln ger i alla fall upphov till vissa allmänna reflexioner.

Den som upphandlar – i synnerhet ett offentligt organ, som har endast små möjligheter att ändra specifikationer när avtalet redan är i hamn – måste veta vad han eller hon vill. Man måste alltså tänka efter före. Det är inte helt proffsigt att plötsligt komma på att man ju också måste fotografera registreringskyltar bakifrån, utan det bör man ha tänkt på innan man börjar upphandla. Alltför ofta är det specifikationerna från huvudmannen som är oklara, och denna oklarhet blir ofta dyr: har man väl slutit avtal med någon entreprenör, befinner man sig i händerna på denna, vilket ett vinstdrivande företag förstås kan väntas utnyttja.

Efterfakturering för tveksamma ändringar och tillägg i en entreprenad är inte särskilt sällsynta. Eftersom entreprenören kan ställa in sitt arbete om den inte får betalt i tid – retentionsrätt – befinner sig huvudmannen i en utpressningssituation. Det enda man kan göra är egentligen att lova pengar och att sedan inte betala, under hänvisning till att man inte anser sig vara förpliktad att betala. (Detta var för övrigt scenariot i det rätt spännande engelska rättsfallet Williams v. Roffey Bros & Nichols (Contractors) Ltd – fallet ger en intressant inblick i den engelska byggbranschen). Detta funkar förstås bara om entreprenören är beredd att jobba på kredit: vill entreprenören ha förskottsbetalning eller betalning efter uppgjord betalningsplan, finns inte mycket annat att göra än att bråka i efterhand.

Och det verkar nog vara det som Vägverket borde göra nu. Om Vägverkets advokatbyrå säger att åtminstone några av fakturorna är tveksamma, borde man kanske försöka att få tillbaka pengarna: de summor det rör sig om är tillräckligt stora för att man skall kunna löpa risken att förlora ända upp i högsta instans.

Här finns förstås ett problem i att Vägverket kanske kan anses ha accepterat IBM:s krav i och med att fakturorna betalades. Ett tips allmänt för den som anser att motparten kräver betalt utan att ha rätt till det, och som inte har möjlighet att bråka innan avtalsprestationerna är utväxlade, är att betala under protest. Man kan ju betala och samtidigt göra motparten uppmärksam på att man förbehåller sig rätten att ifrågasätta betalningen i domstol. Då förlorar man förvisso sin taktiska fördel att sitta på pengarna, men man får motpartens utlovade avtalsprestation och kan sedan försöka att få sitt tillbaka. Med tanke på Vägverkets ekonomiska styrka borde det ha funnits utrymme att göra detta i förevarande fall.

Som sagt: jag vet inte mer om fallet än som framgår av DN:s rapportering. Om artikeln dock skulle sanningsenligt återspegla Vägverkets hantering av ärendet, kan man nog anse att det finns vissa tveksamheter i hur myndigheten skött sin hantering av avtalet med IBM.

Read Full Post »

Detta är kanske lite sent påkommet, men det finns ett ganska nytt fall som visar att inskränktheten också kan bekämpas på andra sätt än genom juridiska medel. Pastor Åke Greens åsikter om homosexualitet kan nog betecknas som svårslagna i sin totala brist på upplysning, tolerans och medmänsklighet (i den predikan som ledde till herr Greens ryktbarhet påstår människan att AIDS är guds straff för att människan tillåter homosexualitet – har Green någonsin fått en enda lektion i grundläggande biologi? Har han blivit godkänd i ämnet?). Icke desto mindre har han frikänts från anklagelserna om hets mot folkgrupp: hans åsikter – hur motbjudande de än är – är skyddade av yttrandefriheten.

Nu har dock nyterhetsrörelsen IOGT-NTO uteslutit människan ur föreningen (vilket den fått betala dyrt för: Greens fundamentalistiska åsiktsfränder lämnar uppenbarligen nykterhetsrörelsen i snabb takt). Det är så man bör behandla åsikter man tycker är obehagliga: konfrontera dem och sätt ett socialt pris på dem, istället för att ropa efter förbud och skadestånd.

Zaremba har förmodligen rätt i att i att det är skambelagt i vår kultur att vara arg (och att konfrontera den man är arg på med sin ilska), men att det är helt ok att vara offer. Går man till domstol eller polis, och får man rätt i sin ilska av dessa instanser, är man ett offer: staten skulle väl inte reagera om man inte var liten och värnlös? Dessutom undviker man obehaget att se motparten när denna konfronteras med klagomålen.

Om man verkligen vill bekämpa inskränktheten, är det ens egen skyldighet att stå upp mot den. Inte genom att lämna in en anmälan (i synnerhet inte genom att lämna in en anonym anmälan, vilket nog är höjden av feghet), utan genom att stå på sig, genom att visa att man blir arg och genom att utkräva ett socialt pris för inskränktheten. Faktiskt också genom att göra som IOGT-NTO, som visat prov på förvånansvärt mod, givet föreningens medlemskap.

Read Full Post »

Idag kom så det tredje och sista avsnittet i Maciej Zarembas serie om kränkningspolitiken på lärarhögskolan. Zaremba drar slutsatsen att den anmälare som i artikelserien beskrivs som den ideologiska hjärnan bakom den första framgångsrika anmälan om kränkning anser att det ”finns […] saker som inte bör berättas i någon form” samt att ”man [måste] ljuga i vissa lägen” för att undvika att behöva berätta om sådana saker.

Det är lite (o)lustigt att, medan vi är tillförsäkrade yttrande- och tryckfrihet i grundlag, vi i sammanhang som inte ligger inom medieområdet inte tycks vara tillförsäkrade yttrandefrihet. (Yttrandefrihetsgrundlagen gäller tekniska upptagningar av typen film m.m., tryckfrihetsförordningen tryckta skrifter.) Missförstå mig inte: jag tror nog att jag åtminstone ligger nära den politiskt korrekta fåran vad gäller mina åsikter och övertygelser. Icke desto mindre tycker jag att det är viktigt att nazister, kommunister, homofober, främlingsfientliga och andra ytterst inskränkta personer skall ha rätt att ge uttryck för sin åsikt även utanför medieområdet. Den enda inskränkningen jag skulle göra gäller när dessa personer uppmanar till våld eller annat direkt övergrepp (i fysisk bemärkelse) på medlemmar av grupper de inte tycker om. Det måste också vara tillåtet för sådana inskränkta grupper att blida sina egna föreningar: om någon till exempel nu tycker att det är så himla roligt med en herrklubb – de är enormt tråkiga, tro mig: jag har försökt – ska han få ha sin lekstuga. Vi kommer inte att kunna bekämpa inskränktheten genom att förbjuda den: så enkelt är det tyvärr inte.

 [En aside: jag är medveten om att detta kommer att ha föga önskvärda följdeffekter, såsom till exempel att det finns nätverk av mäktiga eller inflytelserika personer som jag inte har tillgång till och som därför effektivt kan stänga min tillgång till vissa åtråvärda positioner. Så kommer det dock alltid att vara: ta bara journalist- och publicistklubbarna (eller för den delen fackföreningarna) som exempel. Är man inte med där, kommer man inte åt viss information. Skall vi därför förbjuda sådana sammanslutningar? Men tillbaka till huvudämnet.]

Jag tycker alltså att även den mest idiotiska och obehagliga åsikten måste fritt få framföras. Det enkla skälet till denna åsikt är att vi faktiskt inte vet vilka åsikter som är de ”rätta”. För ännu sextio, sjuttio år sedan var den ”rätta” åsikten att man i Sverige skall vara medlem i lutherska svenska kyrkan (religionsfriheten kom till Sverige år 1951 i och med lag (1951:680) om religionsfrihet). Det var säkert många goda och välmenande medborgare som tyckte att alltför mycket religionsfrihet riskerade samhällets grundvalar – se bara på det spanska inbördeskriget, som åtminstone hade en religiös komponent, eller på problemen i Nordirland. Bäst att inte blanda religioner.

Nuförtiden är standardmeningen den omvända, och det kunde bara åstadkommas genom yttrandefrihet. Om vi skall kunna utvecklas vidare, måste vi ha yttrandefrihet. Att en blivande lärare tycker att det finns saker som inte bör få berättas och som man i värsta fall får ljuga om är skrämmande. För det tyska folkets internationella anseende är det nog bäst att inte berätta om förintelsen: i värsta fall får man ljuga om det. Ändamålet helgar medlen.

Det som kanske är mest bekymmersamt är att, som i Lärarhögskolans fall, det sällan blir domstolarnas uppgift att bedöma var råmärkena går. Om vi nu skall tala om kränkningar, är det kanske yttrandefriheten som är mest kränkt.

Read Full Post »

Mårten Schultz tipsar på sin blogg om Maciej Zarembas artiklar igår och idag om kränkningsbegreppets tillvaro på Lärarhögskolan. Jag ser redan fram emot nästa omgång imorgon; under tiden vill jag slå ett slag för inskränkthetens juridiska irrelevans.

Inskränkthet kan vara upprörande. Man kan utan tvivel ta illa vid sig av folk som himlar med ögonen när man plockar fram något favoritdiskussionsämne (i mitt fall ofta militärhistoria) och säkert än mer när folk uttalar sig fördomsfullt om ens sexuella läggning eller ens religion (eller brist på sådan: religiösa människor visar inte sällan en häpnadsväckande intolerans inför min ateism). Men frågan är om det obehaget man måhända känner skall vara juridiskt relevant i den bemärkelsen att man skall riskera påföljder som skadestånd eller till och med straff för att vara inskränkt.

Motiveringen till att ge skadestånd för ”kränkning” (begreppet har utsatts för så förintande kritik att det nog förtjänar att skrivas inom citationstecken, i alla fall emellanåt) måste vara att samhället som sådant har ett intresse av att skydda folk från obehaget att uppleva kränkningar. Jag undrar hur det blivit samhällets uppgift att ingripa när folk är dumma (i ordets ursprungliga bemärkelse, alltså bristande i intelligens eller bildning). Varje ingripande mot någon förmodad heteronormativitet på den ena sidan utgör ett ringaktande av dennes heterosexuella livsstil på den andra sidan. Varje betoning av kvinnors utsatta läge är ett förtigande av mäns utsatta läge (till exempel att män i långt högre utsträckning än kvinnor riskera att falla offer för rån och andra våldsbrott). Att skydda minoriteter innebär automatiskt att man beskär majoritetens frihet.

Det kan väl inte vara juridikens uppgift att skapa ett samhälle där ingen någonsin behöver vara upprörd. Jag själv är upprörd mest hela tiden – varför skulle jag annars blogga – men inte springer jag till polisen för det? Kanske bör konflikter mellan enskilda personer lämpligen hanteras mellan dessa personer, i vart fall så länge inte fysiskt eller psykiskt våld i mera konkret bemärkelse förekommer. Det är inte juridikens uppgift att åtgärda ”kränkningar” – med lagens våld har mig veterligen ingen hittills blivit vidsynt och tolerant.

Än mera upprörande blir det när det är den som klagar som får rätten att definiera vad som utgör en ”kränkning”. Med sådana smått idiotiska definitioner ger man enskilda makt över andra enskilda – bara jag definierar lämplig kränkning kan jag nog sätta dit vilken jävel som helst. Det är – eller borde åtminstone vara – en platityd att makt korrumperar: varför har vi givit minoriteter som utsatts för förtryck makten att förtrycka andra? Skall vi göra situationen bättre genom att vända på steken: ”nu är det vår tur”?

Det måste finnas en rätt att vara inskränkt. Inskänkta personer skall lämpligen utsättas för sociala påtryckningar att hålla sig till vanligt folkvett. Att använda juridiken – med all dess tvångsmakt och dess angrepp mot enskilda med hela samhällsapparaten i ryggen – är fel väg att gå.

Read Full Post »

Erkänna Kosovo?

Expressen skriver idag att Sverige bör erkänna Kosovo som självständig stat å det snaraste. Jag kan förstå det politiska argumentet, men om man ser det hela ur folkrättsligt perspektiv är det kanske inte fullt lika enkelt.

En stat skall enligt folkrätten ha ett territorium, ett folk och en regering, och denna regering skall utöva effektiv kontroll över territoriet. I Kosovos fall återstår det väl att se huruvida regeringen har kontroll över territoriet: det är ju tills vidare NATO som står för säkerheten. Om det nu skulle bli inbördeskrig igen i Kosovo och om det slutligen skulle visa sig att Serbien – med Rysslands stöd – ändå mot förväntan lyckas hålla kvar Kosovo som en del av Serbien, har vi lyckats erkänna en stat som inte finns. Detta skulle då väl knappast politiskt eller folkrättsligt vara särskilt lyckat.

Folkrättens krav på att en regering skall kunna utöva effektiv kontroll över sitt territorium har nog skäl för sig. Det kanske är fegt, men ändå klokt, att ta det lite lugnt med att erkänna Europas kanske senaste stat.

Read Full Post »