Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2010

Denna gång ett lite mera tekniskt inlägg, eftersom frågan är teknisk och eftersom jag har ont om tid att förklara vad frågan innebär. Jag uppmärksammades via bloggen (tack, JTS) på denna dom från Högsta domstolen, som jag tycker är besynnerlig.

Fallet handlar om förvärv av löpande skuldebrev i stock och negotiabilitetsverkningar vid ett sådant förvärv. En i ett orderskuldebrev uttryckt skuld för en försträckning för förvärv av en bostadsrätt hade överlåtits i olika omgångar, och när den sista förvärvaren krävde gäldenärerna på betalning, invände dessa att skulden redan var betald. Ett solklart fall för 15 § skuldebrevslagen, kan det tyckas: invändningen är svag och därför extingverad.

Icke, sade Högsta domstolen. Såvitt jag hittills kunnat förstå (jag har ännu inte haft tid att noga analysera domen), säger domstolen att betalningsrutinerna för löpande skuldebrev ändrats sedan 1936. Numera betalar inte gäldenären längre hos borgenären och får skuldebrevet tillbaka, utan gäldenären betalar in medel på ett konto, får aldrig skuldebrevet tillbaka och det antecknas inte heller på skuldebrevet att det betalats. Med andra ord har risken för misstagsöverlåtelser av i och för sig redan betalda skuldebrev ökat markant, och frågan är nu hur detta skall hanteras.

Högsta domstolen hänger upp sitt resonemang i godtrosrekvisitet och kommer fram till den mycket långtgående slutsatsen att (åtminstone, om jag förstår saken rätt) finansiella förvärvare av stockar av löpande skuldebrev måste förstå denna risk för misstagsöverlåtelser, och att de därför inte kan vara i god tro endast på grund av att de företagit stickprovskontroller med tidigare borgenärer när stocken av skuldebrev förvärvades. Istället – och det är tydligt – måste förvärvare nu före förvärvet höra av sig till skuldebrevens gäldenärer och fråga dessa huruvida det finns invändningar mot skuldebrevet. Med andra ord måste förvärvaren före förvärvet vända sig till gäldenären för att ta reda på invändningar som kan ha uppkommit i kausalförhållande eller gentemot tidigare borgernärer. Endast när inget svar kommer, anses förvärvaren vara i god tro avseende gäldenärens invändning.

Det skall också påpekas att detta utan tvekan inte är något konsumentmål. Agneta Bäcklund är skiljaktig avseende motiveringen och hänger upp sitt resonemang uteslutande i konsumentkrediträtten. Det följer att majoritetens godtrosregel gäller alldeles oavsett gäldenärens identitet: även kommersiella gäldenärer skyddas alltså tydligen av majoritetens nya regel.

Under min nu pågående kurs i krediträtt har jag ännu lärt ut att tanken bakom de löpande skuldebreven är att de skall snabbt kunna omsättas och att kraven på god tro inte får ställas för höga för att inte undergräva den besparing i transaktionskostnader som negotiabiliteten är tänkt att åstadkomma. Jag hade fel, och Högsta domstolen höjer alltså nu godtrosribban markant. Det återstår ännu att se vilka följdverkningar detta har för besläktade rättsområden och för områden som direkt eller indirekt är beroende av skuldebrevslagen. Håstad säger i ett särskilt yttrande tydligt det som man misstänker, att nämligen de löpande skuldebreven här i praktiken närmats de enkla skuldebreven.

Jag har svårt att acceptera denna dom. Jag kan helt förstå Bäcklunds dissensdom, men jag ställer mig ytterst frågande till majoritetens dom. Kan det verkligen gå an att Högsta domstolen på detta sätt ingriper i rätten som den hittills uppfattas och i praktiken redigerar en befintlig lag? Det är en sak att tänja på reglerna för att åstadkomma ett skäligt resultat i ett enskilt fall (vad det nu skall vara), men att underminera en central regel i en central lag inom förmögenhetsrätten – kan det verkligen gå an?

Vad anser den ärade bloggpubliken?

Annonser

Read Full Post »

Claes Martinson och jag har haft våra duster på den här bloggen om juridifiering och om frågan vilket ansvar juristerna har för att regler inte tillämpas på ett sådant sätt att de eldar på, snarare än verkligen löser, sociala konflikter (exempel på detta, framför allt i kommentarfältet, finns här, här och här). Jag påstår att den såkallade juridifieringen är driven av medborgarna, och att jurister i många fall inte har något annat val än att tillämpa de regler som följer – direkt eller indirekt – av lagstiftning och övrig juridik. Jag är fortfarande inte fullt säker på att jag förstår Claes, men jag tror att han menar att jurister genom sin formulering av problemet skapar problemet, och att de sedan har ett val hur detta problem skall lösas. I detta val, tycks Claes mena, bör ett avgörande kriterium för vilken lösning som väljs vara frågan vilka konsekvenser för olika sociala sammanhang en vald lösning ger.

Jag rekommenderar varje läsare starkt att själv bilda sig en uppfattning om Claes och min respektive position genom att själv läsa vad vi har skrivit. Min poäng är dock en annan, nämligen att jag idag på Björn Östbrings blogg [sorry, Björn] upptäcker ett citat ur en avhandling som jag garanterat kommer att läsa, nämligen Björn Baderstens avhandling Medborgardygd. Jag har en känsla av att boken kan innehålla åtskilligt bränsle till den pågående debatten. Jag upprepar här det citat hos Björn som gjort mig så nyfiken:

I ett litet fiskarsamhälle någonstans utmed Yorkshires kust fanns en gång en oskriven regel som reglerade insamlingen av drivved som flutit iland efter de stormar som med jämna mellanrum drog in över kusten. Den som först var på plats på stranden efter det att stormen lagt sig och högvattnet dragit sig tillbaka kunde i lugn och ro samla på sig den ved havet fört med sig och stapla den i små högar i sanden ovanför högvattenlinjen. Under förutsättning att två stenar var placerade i toppen på varje hög betraktades drivveden som insamlarens egendom, fri att fraktas hem när helst det passade; risken för att någon senkommen insamlare skulle tränga sig på var liten. En tydlig begränsning fanns emellertid. Var inte högen borttagen efter att ytterligare två högvatten passerat förverkades rätten till drivveden och vem helst kunde frakta bort veden och betrakta den som sin egendom. Författaren som fascinerat beskriver denna »först-till-kvarn«-regel talar inte om hur den från början uppstod; förmodligen är detta sedan länge bortglömt. Han talar heller inte om varför befolkningen i det lilla samhället åtföljde regeln, bara att de så gott som alltid gjorde det. Vad vi med säkerhet kan säga är att fiskarsamhällets invånare inte skulle ha vänt sig till domstol eller polis för att få ordningen upprätthållen i det fall någon mot förmodan skulle brutit mot den. På något sätt var regeln självuppfyllande.

En neoklassiskt skolad nationalekonom skulle mycket snart fästa uppmärksamheten vid effektiviteten i en sådan sedvana, med vilken äganderätten till en värdefull resurs snabbt kan fastställas. Samme ekonom skulle också med viss stolthet notera att principen om att den som först anländer till stranden har rätt att i lugn och ro samla in den drivved han önskar gör processen relativt effektiv ur arbetsdelningssynpunkt; åtminstone jämfört med en situation då många hade rusat runt och slagits om veden. En institutionellt skolad ekonom skulle därtill noterat att vanan att markera varje vedhög med två stenar drastiskt reducerar transaktionskostnaderna, genom att den snabbt ger information till omgivningen huruvida högen är någons egendom eller ej och genom att inga eller mycket begränsade resurser behöver läggas ner på att bevaka veden innan den tas från platsen av dess rättmätige ägare. I båda fallen är förklaringslogiken densamma: sedvanan kan betraktas som en relativt effektiv och rationell lösning på ett ekonomiskt koordinationsproblem, privatekonomiskt såväl som samhällsekonomiskt.

Denna ekonomisk-rationella förklaring till sedvanans uppkomst fångar emellertid bara en begränsad del av det problemkomplex vår illustration i själva verket ger upphov till. Egentligen, skulle någon hävda, handlar det inte alls om rationalitet. Det är i vart fall en alltför ensidig bild av ett problem som i grunden handlar om etik och moral, om enskilda människors förmåga att samverka i en mänsklig gemenskap. I ett vidare samhällsperspektiv kan exemplet därför tjäna som illustration av en mer fundamental moralisk och politisk-filosofisk frågeställning: Vad gör en samhällsordning möjlig?

Är det inte där någonstans Claes och jag tenderar att skilja oss i svaret? Jag ser fram emot att läsa boken.

Read Full Post »

Knappast rättsstatligt

I all hast och med långt mindre resonemang som vanligt: idén om att minska antalet ledamöter i riksdagens utskott för att på detta sätt stänga ute Sverigedemokraterna från utskottsarbete är i mina ögon rent vansinne, av flera skäl. Dels är det betänkligt att stänga ute representanterna för drygt tjugu procent av väljarkåren från utskottsarbetet, och rimligen borde i så fall de partier som är mindre än Sverigedemokraterna vad gäller antalet röster (Kristdemokraterna och Vänstern) åka ut först. Det torde dock knappast någon vilja göra.

Dels kommer en utestängning bara att leda till att de som inte känner att de blir hörda av de etablerade partierna och därför röstar på Sverigedemokraterna får sympatisörer. En utestängning istället för en ärlig diskussion kommer – av all europeisk erfarenhet att döma – endast att leda till att Sverigedemokraterna får tio till femton procent av rösterna i nästa val (brödramord under mandatperioden torde vara det enda som i så fall kan förhindra en sådan utveckling). Man får inte meningsmotståndare tysta genom att låta bli att tala med dem – de kommer bara att skrika högre.

Slutligen är det knappast rättsstatligt att ha en regel – antalet ledamöter i utskotten – som ändras för ett visst fall när i just detta fall regeln inte leder till de resultat man önskar sig. Det är en sak att i nästa riksdag, efter nästa val, minska antalet ledamöter i utskotten. Det är en helt annan att minska antalet ledamöter nu, i uttalat syfte att stänga ut demokratiskt valda representanter för en grupp i befolkningen. Skulle någon föreslå något sådant om ett invandrarparti eller ett muslimskt parti skulle komma in i riksdagen, skulle hon spännas på sträckbänk och få sina ben krossade ett i sänder. Håll er till en standard i förhållande till alla, alldeles oavsett hur smaklösa vissa personers åsikter må vara.

Om antalet ledamöter i utskotten minskas, har nämligen Sverigedemokraterna rätt: allt tal om demokrati och rättsstat gäller i så fall bara dem som delar mainstrems uppfattning, vilket är just det som med vårt demokrati- och rättsstatsbegrepp skall undvikas.

Read Full Post »

En märklig anomali

Det här inlägget kräver en inledande politisk förklaring, eftersom allt annat skulle vara att ge sken av en objektivitet som jag inte verkligen kan bjuda på i sammanhanget. Jag är inskriven republikan, det vill säga medlem i Republikanska föreningen. Jag anser monarkin, även en monarki av den jämförelsevis harmlösa typ som den svenska är, vara en anakronism som är skamlig för ett modernt land och omänsklig mot de som föds till rollen som monark. Detta är min Vorverständnis, min förförståelse. Jag hoppas dock att jag ändå lyckas anföra sakliga juridiska argument i den fråga som jag nu tänker behandla.

Regeringen avser inte att föreslå för riksdagen att ändra mutlagstiftningen på så sätt att den som försöker muta statschefen, konungen, kan åtalas för mutbrott, skriver Svenska dagbladet. Socialdemokraterna håller med regeringen.

Motiveringarna är märkliga. Statsministern tycker att man nog tänkt igenom den nuvarande lagstiftningen och att någon ändring därför inte behövs: med det argumentet är förhoppningsvis all lagstiftning immun mot förändring, eftersom man vill hoppas att lagstiftningen är genomtänkt. Socialdemokraternas partichef tycker att det räcker med insyn och media för att förebygga mutbrott: med den argumentationen är det märkligt att politikerna eller offentliga tjänstemän kan mutas – vi har ju en offentlighetsprincip som ger insyn och media finns där i alla fall.

Det mest förnuftiga argumentet kommer Kristdemokraternas Göran Hägglund med: han säger att kungen och hans familj inte har beslutandemakt och att man därför inte kan köpa sig beslut av honom eller hans familjemedlemmar. Det är helt riktigt när det gäller formella politiska beslut.

Med visst fattar kungen och hans familj beslut vars ekonomiska effekter skattebetalaren får stå för? Visst är det ett gynnande beslut att använda en viss leverantörs mat på middagar (leverantören kommer ju garanterat att använda detta i sin reklam)? Visst är det ett gynnande beslut att anlita en informations- eller pr-byrå istället för en annan? Visst finns det ingen som helst anledning att låta bli att belöna kompisar med överprissatta avtal? Och visst är allt detta beslut som allmänheten som bekostar kalaset har rätt att ha åsikter om? Det är ju inte så att kungen sätter sprätt på sina egna pengar (av vilka han för övrigt har så att det räcker och lite därtill).

Kungen åtnjuter enligt 5 kap. regeringsformen straffimmunitet. Det innebär att frågan huruvida kungen håller sig inom lagens råmärken är en fråga för varje monarks omdöme. Fortkörningsböter finns inte för kungen, eller någon vårdslöshet i trafiken. Skulle kungen få för sig att i gammaldags anda slå sina anställda, har juridiken inte heller någon åsikt om det. Nu påstår jag inte att den nuvarande kungen gör sådant – fast jag tror nog att det där med hastighetsbegränsningar inte är så populärt hos vår motorsportintresserade regent – men jag tycker att det är en märklig anomali i ett land som hela tiden prisar sig självt som ack! så jämställt och egalitärt. Vi har i ordets sanna bemärkelse personer i det här landet som står ovanför lagen. Någon rättslikhet finns alltså inte i strikt bemärkelse i det här landet: vi har medborgare och en monark, och den senare spelar efter andra regler än vi andra dödliga.

Detta ensamt är kanske redan illa nog, men det blir än värre när medbrottslingar inte heller bli åtkomliga. Kungen och kronprinsessan kan inte mutas, vilket på gott och ont följer av Sveriges grundlag. Samtidigt innebär detta att den som genom att bjuda på ekonomiska fördelar tillskansar sig beslut som i slutändan går på skattebetalarens kostnad inte heller är åtkomlig för juridiken, eftersom det inte finns någon som kan bestickas. Kretsen av immuna personer blir alltså större än förutsätts i grundlagen.

Och regeringen tänker inte göra något åt det. Det är illa.

Men typiskt för ett så medeltida statsskick som monarkin.

Read Full Post »

Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om järnvägsinfrastrukturen. Jag skall genast säga att de har sina poänger, att det verkligen inte är lätt att sköta järnvägsnätet på rätt sätt. Jag undrar dock om Miljöpartiet – eller snarare den röd-gröna allians vars talan författarna verkar föra – har rätt svar.

Det är en mängd olika argument som anförs, och de är inte riktigt ordnade eller ens verkligen utmärkta. Om jag läser det hela rätt, finns följande argument i texten (och då bortser jag från sandlådeargumenten att de andra är dumma och att allt blir guld och gröna skogar bara Miljöpartiet får råda):

1) järnvägsinfrastrukturen måste byggas ut;

2) regeringens beslut att höja banavgifterna var fel;

3) det är fel att vägtrafiken får en hyggligt stor del av infrastrukturpengarna;

4) avregleringen av persontrafiken kommer att leda till försämrade villkor för de flesta resenärer.

Det verkar förnuftigast att ta argumenten i denna ordning.

1) Järnvägsinfrastrukturen måste byggas ut. Jepp, det är nog riktigt. Ost-väst-förbindelserna mellan stambanorna är skamligt dåliga (försök att ta er från Jönköping till Stockholm, så vet ni vad jag pratar om) och stambanorna själva lider av brist på underhåll och av brist på kapacitet för dem som vill åka tåg. Så långt, så rätt. Frågan är dock var och hur vi skall bygga ut, och där skiljer i varje fall jag mig från Miljöpartiet.

Vill vi verkligen åstadkomma skiftningar i trafiken från väg till järnväg, är det nämligen fel att se persontrafiken i isolering. Vi måste se persontrafiken tillsammans med godstrafiken, då de två systemen använder samma spårnät. Transporterna står för en stor del av kapacitetsanvändningen. Godstrafiken går dock inte från små samhällen eller mindre städer till små samhällen eller mindre städer, utan framför allt på huvudstråken från näringstäta befolkningscentra till hamnar – framför allt Göteborg – och andra näringstäta centra. Det innebär att Bottniabanan (som var och är en av Miljöpartiets älsklingsbarn) är feltänkt. Den kanske – kanske – minskar en del av flygtrafiken i Norrland, men den godstrafik som går från Stockholm till Göteborg, och där det verkligen finns konkurrens mellan väg och järnväg, påverkas inte. Med andra ord är det redan vältraffikerade sträckor som ytterligare måste byggas ut, alltså med andra ord just saker som Citytunneln. Det är knappast en trafik som kommer alla tillgodo – vilket påstås i artikeln – och de regionalpolitiska klagomålen kommer inte att låta vänta på sig.

Det gäller med andra ord inte att bygga ut i glesbygd för att få landsortsbefolkningen att i mindre utsträckning lita till bilar, det gäller att investera än mera i områden där mycket redan finns. Det kanske låter de fagra löftena framstå i något annorlunda dager. Därmed inte sagt att den nuvarande regeringen politik vad gäller utbyggnad av järnvägen är att lovprisa, men fullt så stora som påstås kommer inte skillnaderna i valalternativen att bli.

2) Regeringens beslut att höja banavgifterna var fel. Nja. En kapacitetsutbyggnad på den skala som implicit utlovas i artikeln kommer, om inget annat, att ta mycket tid i anspråk. Det skall planeras och köpslås om dragningen av sträckan. Eventuella expropriationsprocesser skall avklaras, i förekommande fall upp till högsta instans. Avtalet skall upphandlas i konkurrens. Bygget skall börjas och slutföras. En utbyggnad av någon som helst mera väsentlig sträcka som påbörjas på planeringsstadiet idag blir en realitet kanske om 20 år.

Till dess har vi kapacitetsproblemen, och de måste hanteras på något sätt. Ett sätt är ett nytt trafikledningssystem som tillåter tågen att åka tätare inpå varandra, men detta system måste i sin tur upphandlas och byggas upp utmed järnvägssträckorna, och även detta kommer att ta tid. Dessutom kostar det nya systemet i den delen som sitter i själva loket i runda slängar en miljon kronor, och man kan bråka länge vem som skall betala. Systemet finns på Bottniabanan, men just frågan om vem som skall betala omställningen av loken – tågoperatörerna eller den som kräver ett nytt system, nämligen staten – får det hela att gå i långbänk.

Alltså behövs något annat. Det enda som inte leder till att man medvetet gynnar någon viss tågoperatör är att höja banavgifterna. De minst resursstarka operatörerna – som också kan antas vara de med de gammalmodiga vagnarna som författarna tycker så illa om – kommer då att dra sig ur anbudsförfarandet och kvar är ett antal operatörer som faktiskt är kapabla och villiga att köra under de nya villkoren. Om tågresandet nu är så attraktivt som författarna påstår, är alltså höjda banavgifter ett åtminstone tillfälligt bra sätt att hantera kapacitetsproblemen. Sedan är i och för sig frågan vad man använder avgifterna för, och där kan man ha åsikter. Men själva avgiftshöjningen förefaller i dagens läge inte vara feltänkt.

3) Det är fel att vägtrafiken får en hyggligt stor del av infrastrukturpengarna. Både ja och nej. Ja i den bemärkelsen att ett visst lidande kanske krävs för att transportvägar skall ställas om från väg till järnväg. Med andra ord kan det – förutsatt att man verkligen tycker så illa om biltrafiken – vara förnuftigt att skapa bilköer för att få folk att satsa på tågen. Nu är i och för sig bilköer i det här landet inte precis vanligt förekommande – jämför bara med Tyskland eller Storbritannien – men de är tillräckligt irriterande för att kanske behöva åtgärdas – förutsatt att man inte av princip tycker illa om biltrafiken.

Lastbilen och bussen har gentemot järnvägen den fördelen att de är geografiskt flexibla. De behöver inga stationsbyggnader och kan utan större problem nå också orter utanför järnvägsnätet. Även med ett väl utbyggt järnvägsnät kommer biltrafiken att behövas, nämligen som leverantörstrafik till just järnvägsstationer: på något sätt måste den som bor i Årsta kunna ta sig till Stockholms central för att kunna ta tåget. Det järnvägen kan göra är att minska den långväga biltrafiken, men inte den kortväga. Med andra ord finns skäl att också bygga ut vägnätet: det är i viss utsträckning en felaktig dikotomi som författarna håller sig med.

4) Avregleringen av persontrafiken kommer att leda till försämrade villkor för de flesta resenärer. Den risken finns. När Storbritannien och Nya Zeeland anförs som exempel är det dock lite missvisande. Storbritanniens stora misstag – och det jobbar man ännu med – var att privatisera också själva infrastrukturen. Det ledde till katastrof och problemen är ännu inte riktigt åtgärdade. Ingen talar i Sverige om att privatisera infrastrukturen. Vi lär oss med andra ord av andras misstag.

Nya Zeeland består av två öar som båda har extremt svår natur för att dra järnvägsspår. De få spår som finns är reliker från en svunnen tid och går inte mellan platser av någon större betydelse. Att privata aktörer där har svårt att över huvud taget få ruljans på sin ekonomi är ganska självklart. De naturliga villkoren i Sverige är annorlunda, och Nya Zeeland är ett i våra sammanhang dåligt exempel.

Samtidigt är många regleringar efter privatisering – och varje privatisering kräver en reglering – helt enkelt dåliga. Just det där att avreglering inte betyder att alla regler avskaffas, utan att man avskaffar ett monopol och därför behöver regler som ordnar marknaden, verkar vara svårt för många politiker, i synnerhet borgerliga sådana, att greppa. Av detta följer dock inte att ett bolag som SJ – som har en inte precis ärorik historia – är rätt kandidat för ett lagstadgat monopol. Jag personligen föredrar en privat aktör som på morgonen skjutsar mig från Skövde till Falköping över SJ, och jag förstår för mitt liv inte förälskelsen i den gamla kolossen SJ.

Det finns fler argument. Jag har inte ens börjat tala om de goda erfarenheterna från avregleringen av godstrafiken eller om samhällsekonomiska nyttokalkyler som nog inte kommer att te sig annorlunda när en rödgrön regering skulle tillträda (detta träffar framför allt höghastighetsspåren, som inte lönar sig i glesbefolkade Sverige). Men det här inlägget är redan för långt.

Mitt budskap är att valet inte avgörs på järnvägsfrågor. Det är helt enkelt omöjligt att inom de närmaste fyra åren fixa fram det järnvägsparadis som Miljöpartiet idag utlovar.

Om vi nu i det här glesbefolkade landet över huvud taget någonsin skulle få något sådant.

Read Full Post »

Revisorn för HQ Bank har entledigats från sina uppdrag av flera tunga spelare i näringslivet, rapporterar Svenska dagbladet. Caroline Neurath tar i samma tidning till brösttonerna och avslutar sin analys med orden:

Kanske behöver de (revisorerna i allmänhet, min anm.) påminnas om varför deras yrke existerar. Det handlar om tillsyn och granskning. Inte att slå rekord i antal namnunderskrifter.

Så rätt och ändå så fel.

Revisionen har i främsta rummet en uppgift gentemot ägarna, nämligen att hjälpa ägarna att rätt förstå hur deras bolag egentligen ligger till. Det är från denna punkt som dagens uppgifter för revisorerna utvecklats, och utgångspunkten har aldrig helt förlorats (och kan nog inte helt gå förlorad heller). Allt annat är påbyggnad: att tvinga ägarna att ha revisor är tänkt att ge allmänheten insyn i åtminstone publika aktiebolags ekonomiska ställning, men revisorns förpliktelse är i främsta rummet till hennes uppdragsgivare.

Visst, revisionen i bolag har också fått den funktion som Neurath beskriver. Den vackra tanken är att revisorerna handlar i aktieägarnas och potentiella investerares, alltså i någon form av allmänintresse. Den trista realiteten är dock att revisorer utses av den konstellation av aktieägare som kontrollerar bolaget och som inte nödvändigtvis har något intresse av att alla problem med bolaget skoningslöst hamnar i årsredovisningen. Den revisor som insisterar på att sätta stränga anmärkningar i årsredovisningen blir nog inte långvarig i bolaget: hon skapar mer problem än hon löser – ur aktieägarmajoritetens synvinkel.

Det vet förstås också revisorerna. Alltså har de incitament att vara snälla och överseende med sina uppdragsgivares tabbar. Visst, det finns en revisorsnämnd och det finns en viss, rudimentär tillsyn över revisorsyrket, och denna tillsyn kan måhända tänkas att i grova fall ha synpunkter på en enskild revisors arbete. Eftersom dock tillsynsorganen också litar till revisorer, och eftersom dessa revisorer i många fall torde kunna antas vara intresserade av att kunna hoppa över från tillsynen till de tillsedda, sitter i slutändan samtliga i samma båt, nämligen i samma arbetsmarknad.

Revisorerna behöver inte påminnas om sitt yrkes funktion: den kan de antas vara väl så medvetna om. Precis som de kan antas vara medvetna om vilken hand som föder dem.

Read Full Post »

De energideklarationer av fastigheter som numera krävs vid överlåtelse av ett hus är enligt Riksrevisionen ineffektiva, rapporterar Svenska dagbladet. Anledningen är att deklarationerna inte följs upp och att dessutom regelverket är utformat på ett tydligen onödigt komplicerat och inte enhetligt sätt. Eftersom jag nyligen köpt en villa och alltså utsatts för tvånget att genomföra en energideklaration, kan jag bara instämma. Jag skulle till och med gå längre i min kritik och säga att kravet på energideklaration är principiellt felkonstruerat.

Den är nämligen en ganska lustig sak, den där energideklarationen. Vid överlåtelse av fastigheten krävs att man anlitar en energirådgivare för att energideklarera fastigheten. Rapporten skickas in till Boverket. That’s it. Ingenting mer händer, i vart fall inte ur hussäljarens eller husköparens perspektiv. Man har anlitat och betalat en expert för att ta fram en rapport som möjligtvis Boverket läser, men som parterna själva ganska ofta torde vara totalt ointresserade av. Jag själv vet inte ens vad som stod i den där deklarationen när det begav sig.

Anledningen till det, antar jag (och här utgår jag ifrån mig själv) är att resurserna är begränsade. Jag har just lagt ner en del pengar på att köpa ett hus. Varje hus man köper kräver åtminstone några omedelbara åtgärder – det gör hus alltid – och ofta vill man förändra något, dra in eller slå ut en vägg, renovera köket eller badrummet, tapetsera om. När allt detta är betalt, har man knappast lust eller råd att dessutom lägga sig till med treglasfönster, en ny värmepanna eller något annat dylikt kostnadskrävande.

Man blir ju heller inte tvungen till det. Energideklarationen är, såsom också framgår mellan raderna i Svenska dagbladets artikel, inte något som leder till krav på fastighetsägaren. Den är istället dels tänkt som ett råd till fastighetsägaren avseende hur energi kan sparas i huset, dels avsett att utgöra underlag för Boverkets statistik. Jag undrar lite vad denna statistik hos Boverket egentligen avser.

Eftersom reglerna för energideklarationen nämligen inte är enhetliga och klara, kräver en rättvisande statistik i det här fallet ganska många kvalitativa element. Det handlar ju inte om att samla in massvis med standardiserade uppgifter, utan om att samla in bedömningar av varierande slag. För att förstå en sådan bedömning, måste man sätta sig in i den, och det kostar tid och alltså pengar. Bara i en liten kommun som Skövde äger varje vecka cirka 15 överlåtelser rum: räknar man upp det till hela landet, ser det ut som om Boverket, om det verkligen gjorde något förnuftigt med rapporterna, skulle behöva sätta samtliga sina anställda att dygnet runt läsa energideklarationer. Jag tvivlar på att så sker, och alltså utgår jag ifrån att energideklarationens enda verkliga syfte är att utgöra en upplysning till fastighetsägaren.

När jag resonerat mig fram till det, blir det hela dock besynnerligt. Fastighetsägaren är inte förpliktad att vidta några som helst åtgärder. Om hon inte redan från börja tänkt sig att vidta energisparande åtgärder i huset, kommer hon inte ens att ta någon större notis av deklarationen. Deklarationen samlar damm eller hamnar i papperskorgen.

För mig ser det ut som att lagstiftaren inte kunnat bestämma sig vad den egentligen vill och därför skapat en marknad för energirådgivare som ingen än just energirådgivare har någon glädje av. Menar man allvar med att vilja nedbringa fastigheternas energikonsumtion, måste man i förekommande fall tvinga fastighetsägarna att genomföra sådana åtgärder som energirådgivaren rekommenderar. Det är uppenbart att detta skapar en risk för korruption, där energirådgivaren på VA- och byggbranschens uppdrag kan rekommendera långt mer än som är befogat. Dessutom är det onekligen ett rätt stort direkt ingrepp i den enskildas plånbok: fastighetsägaren skall inte bara hitta pengar för att köpa ett hus, utan också för att fixa husets energiförbrukning.

Det finns enligt min mening i och för sig inga principiella juridiska hinder mot att kräva att fastighetsägare följer energideklarationens rekommendationer, förutsatt att man gör det med syftning på framtiden, alltså bara kräver åtgärder i sådana hus som nu framöver överlåts. Däremot krävs det en del politiskt mod som jag inte tror att något parti uppbringar. Trots att det blivit modernt att åberopa det mångomtalade klimathotet i tid och otid, är fastighetsägarna och de potentiella fastighetsköparna i Sverige en alltför stor grupp för att man verkligen skulle från politiskt håll vilja klämma åt deras plånböcker.

Eftersom man nu inte hade det politiska modet att löpa ut sina övertygelsers lina, skapade man en halvmesyr som inte kommer att åstadkomma sitt syfte. Det enda sättet att försvara den gödning av energirådgivningsbranschen som kravet på energideklaration innebär är att peka på informationsbehovet. Fastighetsägarna antas då behöva information för att förstå vad de behöver fixa till i sina hus. Men varför tvinga fastighetsägarna att betala för information som de inte bett om? På något sätt har jag en känsla att jag förväntas vara tacksam för information avseende mitt hus energiförbrukning som jag inte ville ha och som jag dessutom tvingades betala några tusen för. Det är mer än märkligt.

Man kan också tänka sig att många energisparande åtgärder är ganska uppenbara för de flesta. Enkelglasade fönster, direktverkande el och annat i samma kategori är inte bra för din elräkning. Det behöver antagligen de flesta ingen energirådgivare för att inse.

Slutligen energideklarationens koppling till klimathotet. Ett förändrat klimat – om klimathotet nu är äkta, på vilket mycket tyder, men vilket inte är helt klart ännu – är en abstrakt framtida kostnad. När jag köper ett hus är möjliga klimatförändringar alltså för avlägsna och abstrakta för att jag skall fakturera in den kostnaden. Min elräkning däremot är högst konkret. Jag har alltså ett eget intresse att ta reda på hur jag kan spara el, utan att någon tvingar mig till det. Någon åtgärd gör jag dock bara om jag kan räkna hem min investering.

Om jag sätter in, säg, en luftvärmepump för 60 000 kr., lönar sig denna investering i det ögonblick när minskningen i mina uppvärmningskostnader överstiger 60 000 kr. Om jag alltså per år sparar 10 000 kr. genom att sätta in en luftvärmepump, vinner jag på min investering först efter det att sex år har gått. Om jag inte är säker på att bo kvar i samma hus om sex år, kommer jag att vara försiktig med att investera pengar i ett uppvärmningssystem som lönar sig först för den som kommer efter mig bor.

Energideklarationen ger alltså fastighetsägaren information som denna många gånger kan antas redan ha och rekommenderar åtgärder som ofta inte ryms inom fastighetsägarens ekonomiska ramar. Boverket kan misstänkas inte heller ha någon större nytta av energideklarationerna som de ser ut idag. Politiken kommer knappast att uppbringa det politiska modet att tvinga fastighetsägarna att genomföra energibesparande åtgärder som kostar dyra pengar. De enda som drar omedelbar nytta av energideklarationen är energirådgivarna och kanske några tjänstemän på Boverket vars jobb säkras genom det tillkommande arbetet med förvaltningen av deklarationerna.

Energideklarationerna är ett energiskt slag i luften. Avskaffa dem.

Read Full Post »

Older Posts »