Barnombudsmannen har lämnat sin årsrapport till regeringen, rapporterar Svenska dagbladet. I artikeln nämns två aspekter av rapporten särskilt.
Den första – som enligt min mening är synnerligen dåligt genomtänkt – är ett förslag om att skolor som inte ingriper mot mobbning till barnombudsmannens tillfredsställelse skall kunna dömas till vite. Detta förslag utgör en skenlösning på ett högst reellt problem.
För det första kommer skolorna knappast att kunna jobba mera effektivt mot mobbning om man minskar deras medel: hur skall skolorna kunna fylla sin uppgift när man tar ifrån de pengar som kommunen anslagit för verksamheten?
För det andra är det en konstig rundgång i systemet om staten – genom sina domstolar – skulle kunna döma kommunerna till vite för deras skolors missar. Man skulle alltså använda skattemedel för att betala en domstol som kommer fram till att staten skall ta skattemedel av kommunen för att skolan inte motverkat mobbning. De enda som blir glada för ett sådant system är de byråkrater som anställs för att administrera det: det utgör ett enormt slöseri med skattemedel.
För det tredje måste staten bestämma sig: om kommunerna skall ha ansvar för skolan, är det kommunerna som betalar, och de måste då också själva få bestämma över den verksamhet som de betalar för, inklusive åtgärder mot mobbning. Annars bör staten ta över skolan, men då också vackert betala för verksamheten. I den pågående återcentraliseringen av skolan bör den logiska slutpunkten bli att staten återigen står för fiolerna. Detta utesluter dock egentligen att skolorna kan dömas till böter, eftersom staten då skulle ta pengar av sig själv.
Det andra som barnombudsmannen tar upp (och som hon också skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter igår) är att det är helt oacceptabelt att elever bestraffas kollektivt, till exempel genom att en hel lektion avbryts för att en elev inte sköter sig, eller att toaletterna stängs för alla på grund av att några få vandaliserat dem. Här har barnombudsmannen helt rätt: skuld är individuell, ansvar är individuellt, och straff skall endast utdömas individuellt. Kollektiva bestraffningar är ett brott mot mänskliga rättigheter som ingen – inte ett barn, inte en ungdom och inte heller någon vuxen – skall behöva utsättas för.