Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2008

Barnombudsmannen har lämnat sin årsrapport till regeringen, rapporterar Svenska dagbladet. I artikeln nämns två aspekter av rapporten särskilt.

Den första – som enligt min mening är synnerligen dåligt genomtänkt – är ett förslag om att skolor som inte ingriper mot mobbning till barnombudsmannens tillfredsställelse skall kunna dömas till vite. Detta förslag utgör en skenlösning på ett högst reellt problem.

För det första kommer skolorna knappast att kunna jobba mera effektivt mot mobbning om man minskar deras medel: hur skall skolorna kunna fylla sin uppgift när man tar ifrån de pengar som kommunen anslagit för verksamheten?

För det andra är det en konstig rundgång i systemet om staten – genom sina domstolar – skulle kunna döma kommunerna till vite för deras skolors missar. Man skulle alltså använda skattemedel för att betala en domstol som kommer fram till att staten skall ta skattemedel av kommunen för att skolan inte motverkat mobbning. De enda som blir glada för ett sådant system är de byråkrater som anställs för att administrera det: det utgör ett enormt slöseri med skattemedel.

För det tredje måste staten bestämma sig: om kommunerna skall ha ansvar för skolan, är det kommunerna som betalar, och de måste då också själva få bestämma över den verksamhet som de betalar för, inklusive åtgärder mot mobbning. Annars bör staten ta över skolan, men då också vackert betala för verksamheten. I den pågående återcentraliseringen av skolan bör den logiska slutpunkten bli att staten återigen står för fiolerna. Detta utesluter dock egentligen att skolorna kan dömas till böter, eftersom staten då skulle ta pengar av sig själv.

Det andra som barnombudsmannen tar upp (och som hon också skrev i en debattartikel i Dagens Nyheter igår) är att det är helt oacceptabelt att elever bestraffas kollektivt, till exempel genom att en hel lektion avbryts för att en elev inte sköter sig, eller att toaletterna stängs för alla på grund av att några få vandaliserat dem. Här har barnombudsmannen helt rätt: skuld är individuell, ansvar är individuellt, och straff skall endast utdömas individuellt. Kollektiva bestraffningar är ett brott mot mänskliga rättigheter som ingen – inte ett barn, inte en ungdom och inte heller någon vuxen – skall behöva utsättas för.

Annonser

Read Full Post »

Dagens Nyheter publicerar idag i sammanfattning förslagen från gymnasieutredningen. I korthet går förslaget ut på att strömlinjeforma gymnasiet: det skall bli mindre lokal variation – den skall läggas på regionnivå och behöva tillstånd från Skolverket – och de individuella valen skall minska i omfattning. Båda förslagen låter förnuftiga.

Skolan – gymnasiet inbegripet – har som uppgift att förbereda våra barn på ett liv i vuxenvärlden, där anspråken som det omgivande samhället ställer på en individ inte kan förutsägas. Skolan måste alltså vara bred för att ge eleven friheten att efter avslutad skolutbildning välja inriktning utan att hämmas av mindre väl genomtänkta val som lät häftiga i 16-årsåldern. Detta passar säkert inte alla elever, men faktum är att inte ens 17- och 18-åringar har livserfarenhet nog att själva få bestämma vad de behöver i arbetslivet och för sin egen persoliga framtid. Det finns ett skäl för att vi har en myndighetsålder.

Skolans innehåll bör alltså bestämmas av vuxna, inte av eleverna. I den mån som elever skall ha valmöjligheter, bör dessa finnas inom områden som är breda nog att inte leda till att eleven efter avslutad skola lyckats måla in sig i ett hörn (såsom musik, annan konst eller dylikt). Man kan alltså gott erbjuda tre eller fyra språk att välja emellan, men ett främmande språk utöver engelska skall det vara. Man kan också säga att det skall vara en naturvetenskap: vilken det sedan blir, får vara elevens sak att avgöra. Att elever dock skall kunna välja bort ämnen som främmande språk, samhällsorienterade ämnen eller naturvetenskaper helt, är fullkomligt vansinnigt, och en beskärning av valfriheten skulle verkligen vara välkommen.

I samma anda bör lokala variationer och högt specialiserade gymnasieskolor inte förekomma annat än under villkor att de erbjuder hela kärnan i skolans ämnen. Man kan för all del ha ett rockmusikgymnasium, men endast under förutsättning att minst matematik, svenska, engelska, ytterligare ett främmande språk, ett samhällsorienterat ämne, en naturvetenskap och idrott också finns med på schemat. Detta leder till att ett rockmusikgymnasium kanske inte är lika lockande längre: det får inte handla om att välja musik istället för något annat ämne, utan får endast handla om att välja ett ämne till. Det viktiga är att våra barn får redskapen för att klara sig i ett samhälle vars framtida krav ingen kan förutsäga.

Efter alltför mycket snack om tidig specialisering och ”spetskompetens” i smått löjeväckande låg ålder tycks trenden nu gå mot en betoning av bredare kunskap igen. Gott så. Vi får bara hoppas att det kanske någon gång i en snar framtid är slut med det ständiga experimenterandet i skolan, så att vi äntligen kan få lite ro i den stora organisationen som skolan är.

På det stora hela taget är den nuvarande regeringens skolpolitik förnuftig. Hoppas att nästa regeringen – oavsett vilken politisk färg den har – också tycker det.

****

Nu har utredningen presenterats (se här hos Dagens Nyheter). Förslagen låter intressanta och tämligen välgenomtänkta. I synnerhet lärlingsutbildningen kan kanske bli ett bra val för den som är skoltrött men ändå inte känner sig beredd att börja jobba på ett ”normalt” jobb. Det enda som stör mig är begreppet ”anställningsbarhet”: på samma sätt som jag inte tycker att Högskoleverket skall rekommendera studier på grundval av en analys av nuvarande arbetsmarknad, tycker jag inte att man skall ge sken av att man nu vet vad som kommer att krävas för anställningsbarhet efter tre år i gymnasiet.

Det är inget fel i att fråga näringslivet – som ju skall anställa de som läst ett yrkesprogram – vad det är som detta skulle vilja att yrkesfolk kan. Det är dock fel att endast låta näringslivet styra. Jag noterar därför med glädje att det är fyra ämnen som ingen skall kunna slippa ifrån. Jag personligen tycker att det är för lite, men det är åtminstone en kärna.

Man kan också notera att det är folkpartiet som i början av 1990-talet tryckte på att alla elever skulle läsa teoretiska ämnen. Nu är det samma parti som säger att alla inte vill läsa vidare på högskolan. Folkpartiet har alltså uppenbarligen lärt sig något under de gångna 15 åren. Vi får hoppas att andra partier är lika beredda att lära av sina misstag.

Read Full Post »

I Financial Times skriver Martin Wolf om slutet på den era då en del av finansmarknaderna var oreglerade. Utgångspunkten för hans resonemang är Federal Reserves räddning av investmentbolaget Bear Stearns: genom att den amerikanska centralbanken räddade ett investmentbolag, går resonemanget, finns nu en klar signal om att det inte längre går an att dessa fonder får göra vad de vill. Antingen lever man oreglerat, men då får man inte heller räkna med statsstöd (alltså skattebetalarens pengar) när något går snett, eller också så finner man sig i att det finns regler, och då kan man också göra anspråk på hjälp om det behövs. Enligt International Herald Tribune har den amerikanska senaten påbörjat en granskning av den process som lett fram till Federal Reserves ingripande.

Jag har uppriktigt sagt alltid varit förvånad över att det påstods att investmentbolag över huvud taget inte behöver någon reglering. Jag håller helt med om att regleringen måste vara försiktig: investmentbolag förvaltar inte småsparares pengar (i alla fall inte direkt) och de som har pengar nog att investera i ett sådant bolag har också möjlighet att själva kontrollera vad uppdragstagarna gör med pengarna. Det finns alltså skäl att reglera vanliga banker relativt hårt, medan investmentbolag får utrymme att vara aggressiva, risktagande och kreativa. Jag har alltså inga problem med att det inte är samma reglering som gäller för vanliga banker som för investmentbolag. Tvärtom tycker jag att det är mycket viktigt att det inte är samma reglering.

Jag förvånas dock över att det på fullt allvar påstods att den finansiella marknaden är så transparent att det inte behövdes någon reglering över huvud taget. Någon sådan marknad finns inte: som redan Adam Smith konstaterade kommer två affärsmän som möts alltid genast att konspirera mot det allmännas bästa. För att kapitalismen skall fungera, behöver marknaderna spelregler som gäller för alla och som förebygger missbruk och manipulationer av hela marknaden. Investmentbolagen har de senaste tio åren seglat upp som de viktigaste spelarna på de finansiella marknaderna: hur i hela friden kunde vi få för oss att de inte behövde regler?

Federal Reserves skäl för att rädda Bear Stearnes var att bolaget är så viktigt för de finansiella marknaderna att dess konkurs skulle innebära en risk att hela marknaden kollapsar. Det har vi för närvarande inte råd med (om vi nu över huvud taget någonsin har råd med det). Om dock bolaget är så viktigt att det allmänna måste ingripa för att rädda det, har det allmänna kanske också rätt att reglera vad det bolaget får göra. Som sagt finns ingen anledning att skydda några småsparare här, men några regler behövs för att undvika att bolagen riskerar hela den vitala finansmarknaden.

Liberalisering skall vi ha, tycker jag. Varje regel vi lagstiftar om måste vara välmotiverad. Inskränkningar av enskildas eller bolags frihet att i stort sett göra vad de vill måste motiveras synnerligen väl. Jag är beredd att acceptera de problem och de förluster som en sådan försiktig inställning leder till.

Jag tror dock inte på anarki, och jag förvånas över att vi kunde få för oss att de finansiella marknaderna i längden skulle må bra av ett gäng anarkister som inte lyder under några regler över huvud taget. Som jag sagt tidigare måste vi nu fundera på hur vi kan förbättra systemet. En förbättring av systemet får dock inte innebära att vi i slutändan omöjliggör investmentbolagens verksamhet.

Vi behöver en reglering, men får vara försiktiga att vi inte stävjar kreativiteten.

Read Full Post »

Tidningarna skriver idag om att presstödet skall förändras: storstadstidningarna skall mista presstödet, medan landsortstidningarna får ha kvar sitt stöd. Frågan är en illustration på ett klassiskt problem, nämligen krocken mellan olika regelsystem som drar i olika riktningar.

Å ena sidan har vi här ett yttrandefrihetsproblem. Pressen anses (ännu så länge) utgöra en vital del av den demokratiska politiska diskussionen i samhället, och då krävs att olika meningar kan föras fram. Har man bara en tidning på orten, kan det bli svårt, därför kan det finnas skäl att förebygga monopobildning genom att stödja ortens andra tidning.

Å andra sidan har vi konkurrensrätten. Varför skall exempelvis Svenska dagbladet få pengar för att vara den näst största tidningen? Varför skall inte den näst största TV-kanalen få pengar? Den näst största Internet-sajten? Den näst största bloggen? Om det inte finns tillräckligt många som är beredda att betala för en service, varför skall skattebetalaren se till att servicen finns kvar?

Som så ofta vid sådana krockar finns inget givet svar på problemet. Jag håller dock med E24 om att det nya systemet är en halvmesyr. Jag undrar bland annat hur man avgör gränsen mellan det som är en storstads- och det som är en landsortstidning: gränsdragningen kan ju leda till konkurser och är därför enormt viktig. Dessutom är frågan – och den måste ställas på EU-nivå – var vi vill dra gränsen för konkurrensrättens inflytande. Jag är osäker på om vi behöver presstödet, men jag är lite irriterad att det här diskuteras i termer av ”gränsöverskridande konkurrens” – som om svenska tidningar hade någon nämnvärd marknad utanför Sverige.

Fundamentala krockar mellan olika regelsystem går inte att lösa på ett sätt som innebär att alla inblandade regelsystem tillgodoses fullt: man måste välja vilket system som skall ha företräde. Vad gäller presstödet måste vi ta ställning till om pressen ännu har den viktiga roll jämfört med andra medier att det är just den som skall stödjas. När vi tagit ställning till den frågan, måste vi – om svaret utfaller till presstödets fördel – bestämma oss för vad som är viktigare, konkurrens eller tidningarna.

Det försök att tillgodose båda regelsystem som regeringen nu verkar lansera undviker denna grundläggande debatt och är redan av den anledningen inte genomtänkt.

Read Full Post »

Hans-Åke Scherp, docent i pedagogik, skriver på Svenska dagblagets Brännpunkt om regeringens skolpolitik. Att säga att han är kritisk är för milt: han sågar politiken (som han endast och uteslutande tillskriver utbildningsminister Björklund) längs med fotknölarna. Eftersom jag tidigare här försvarat regeringens skolpolitik, vill jag säga några ord om Hans-Åke Scherps inlägg.

Som lärare i juridik har jag förstås mött den numera tämligen välkända betygshetsen på juristlinjen och min erfarenhet stämmer med det som Hans-Åke Scherp skriver: betygshets leder till dåliga resultat. Det leder dock också till dåliga resultat när elever inte i tidig ålder får veta var de står. Att skydda elever från betyg är inget bra pedagogiskt medel, utan en björntjänst. Föräldrasamtalen fyller uppenbarligen inte samma funktion som en siffra, och det närmast ideologiska motståndet mot tidiga betyg (där jag för övrigt hittills inte sett någon forskning över huvud taget för att stödja några som helst uttalanden, inte heller mitt eget) förefaller leda till oönskade resultat.

Jag blir också bekymrad när Scherp skriver att ”[i]dag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare”, inte för att jag skulla anse att dessa mål inte skulle vara värda att eftersträva, utan för att jag undrar var kunskapen tagit vägen. Scherp förkastar utantilläxor, katederundervisning och somligt annat som tillhörande 1800-talet. Nu är det dock så att dels vissa ämnen inte går att lära sig utan utantillärning (prova att lära dig ett främmande språk utan glosor och du förstår vad jag menar), dels att det finns en viss uppsättning grundfakta som man inte kan leka sig fram till och som det inte heller finns någon genväg till att lära sig. Det kan vara och är enligt min erfarenhet helt acceptabelt att i vissa fall använda föreläsningar och annan ”katederundervisning”. Allt annat är liktydig med att kräva av våra barn att de skall genomföra mänsklighetens samlade intellektuella utveckling på tolv år: vissa fakta gör man bäst i att lära sig utantill.

Hjärnan mår dessutom bra av utantillärning (i viss utsträckning, allt kan överdrivas), genom att den tränas att komma ihåg. Hjärnans förmågor utvecklas inte utan träning och förmågan att hålla fakta i huvudet och få fram dem vid behov måste tränas precis som allt annat. Jag blir rädd när jag läser att skolans uppdrag definieras i termer av att elever skall kunna forma sitt liv som de själva vill (intiativrika samhällsmedborgare), skall kunna hitta på saker (kreativa) och kunna ta ansvar för… ja, vem eller vad då, egentligen? Alla dessa höga mål är ingenting, precis ingenting värda om man inte kan begripa ett logiskt resonemang, om man inte kan grundläggande vetenskapsfilosofi, om man inte vet vem i samhället som har makt över vad, om man inte kan något främmande språk, om man inte vet om de historiska misstag vi redan gjort.

Scherp må ha rätt i att regeringen överbetonar betygen och kontrollen. Han själv överbetonar dock friheten och tonar ned det som vi måste ge våra barn i form av kunskap för att de skall kunna fäkta för sig själva en dag. Kanske är det så att disciplinskolan här möter flumskolan, och att båda har sina viktiga och riktiga poänger. Frågan är väl närmast hur vi skall kunna skapa en stor organisation som skolan som garanterar att våra barn lär sig något (och det gör alltför många inte idag) samtidigt som vi tar tillvara den pedagogiska forskning som finns. Det svarar inte Scherp på och därmed går hans kritik egentligen ut i tomma intet.

En skola utan kunskap är farlig för våra barn. Scherp talar om motivation och om frihet och om ansvar. Våra barns frihet tar vi dock bara ansvar för om vi är motiverade att ge dem den faktakunskap de behöver för att bemästra en komplex värld.

Read Full Post »

I Svenska dagbladet ondgör sig PJ Anders Linder i och för sig helt riktigt över den kommande lagen att även små bensinstationer i glesbygd måste sälja alternativa drivmedel. Jag tror att han har helt rätt i sina prognoser och att denna nya regel är ytterligare ett slag mot landsbygden. Jag tror dock knappast att landsbygden kommer att blomma om lagen skulle stoppas i sista sekund. Jag tror över huvud taget inte att landsbygdens villkor kan påverkas särskilt mycket genom lagstiftning.

Glesbygdens problem är att allt det som idag är socialt attraktivt och spännande inte finns där. Bioprogrammet är torftigt (om det nu finns någon biograf), urvalet bland butiker obefintligt (kul om det finns någon butik över huvud taget), det finns ont om skolor av hög klass och få chanser till vidareutbildning. Detta kan vi göra något åt endast om vi är beredda att kasta pengar åt glesbygden: pengar som försvinner, eftersom glesbygden inte bär sig ekonomiskt. Med andra ord är det enda vi lagstiftningsvägen kan göra åt situationen att subventionera glesbygden. Subventioner för att muta folk att göra saker som de annars inte skulle göra är alltid tvivelaktiga, och i en demokratisk ekonomi med begränsade resurser är det dessutom fel att utan mycket viktiga skäl lägga mer pengar på folk som väljer att leva ute på vischan än på folk som väljer att leva i staden. Båda gör sina val och bör stå för dem.

Den som bor på landet – riktigt på landet, säg i en by någonstans utmed Vättern mellan Vänersborg och Lidköping – måste ha flera egenskaper. Hon måste vara intresserad av natur, tycka om att vara hemma och inte röra sig över alltför stora avstånd och acceptera att hon får lära känna några människor rikigt väl istället för att ha ett brett utbud av olika livsstilar. Den typen av människor är inte precis den som i dagsläget är förebilden i vår kultur. Det innebär att de unga som vill komma någon vart i livet kommer att behöva flytta: flytta till utbildningsorter eller dit där det finns jobb. När de väl är vana storstadslivet är det en minoritet som lockas av det lugna livet på landet; det gör de först när de är gamla igen, och då kostar dem det allmänna i form av service.

Lagstiftningen skall vara neutral och tillgodose de flestas, eller – om det inte är möjligt – en pluralitets behov. Ungefär hälften av Sveriges befolkning bor i storstadsregioner. Storstadsregionerna har mycket snarlika problem och det är närmast självklart att lagstiftningen främst skall inriktas på dem. Vi räddar inte glesbygden, men kan mycket väl skada storstadsregionerna om vi låter glesbygdens behov styra lagstiftningen.

En gång i tiden fanns i Sverige en lag för städerna och en för landet. Det systemet avskaffades av mycket goda skäl. Glesbygdens problem är enligt min mening ingen anledning att återinföra ett sådant system.

Mijöpartiet och socialdemokraterna borde förvisso fråga sig om det är rimligt att kräva samma sak av en bensinstation i Strömsund i norra Jämtland som av en bensinstation på Roslagsgatan i Stockholm. Att vi skulle kunna ”förbättra” livet i glesbygden genom lagstiftning är dock nys – glesbygdens problem ligger utanför lagstiftningens räckvidd.

Read Full Post »

Åklagaren Sven-Erik Alhem skriver i gårdagens DN Debatt att ett ägaransvar bör införas vid fortkörning. Konkret innebär detta att det är fordonets ägare, inte bara den som kör, som skall kunna straffas vid fortkörning. Om min fru alltså tar den bil som vi äger tillsammans, men som är registrerad i mitt namn och kör för fort, men kan inte identifieras, skall jag kunna straffas.

Alhems förslag vilar på samma princip som en regel som skulle säga att vi för varje mördare som inte kan identifieras skall ta en vapenproducent och sätta i fängelse. Det är samma princip som nazisterna använde när de inte kunde identifiera vem av en bys invånare som genomfört ett attentat mot en tysk postering: ett antal byinvånare sköts. Förslaget är så dåligt att jag undrar om Alhem verkligen funderat igenom det.

Alhem försvarar sitt förslag med att det finns andra länder och andra regelsystem – oljespill anför han, där redaren (skeppsägaren) kan straffas även om det inte är hans folk som varit på fartyget – där sådana regler om ägaransvar finns. Det argumentet är liktydig med att säga att vi helst skall införa fler diskriminerande lagar, eftersom andra länder accepterar diskriminerande regler. Argumentet har ingen som helst bärkraft.

Alhem vill genom sitt förslag komma åt fortkörningen. Detta är ett lovligt syfte – även om jag personligen undrar om vi inte har andra, mera trängande problem än fortkörningens omfattning – men vi skall akta oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Det är helt oacceptabelt att straffa folk som inte gjort något. Inom skadeståndsrätten har vi vissa regler om principalansvar (där arbetsgivaren får ersätta skador som hennes folk ställt till med), men där finns en närmare länk mellan skadan och den ersättningsskyldige (arbetsgivaren tjänar ju på sitt folks agerande) och det handlar om ersättning och inte om böter till staten och registrering i register.

Alhem vill kasta grundläggande rättssäkerhetsgarantier över bord. Det är fullkomligt oacceptabelt. Istället för att driva på den allmänna lagstiftningspaniken borde Alhem värna vårt frihetliga rättsliga arv.

Read Full Post »

Older Posts »