Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 augusti, 2008

Man kan bekämpa skattefusk på flera sätt.

Ett sätt är att trots visst eller utbrett fusk hålla fast vid att en viss skatt uttas och att samtidigt investera stort i kontrollåtgärder. Detta alternativ riskerar att leda till att skatten äts upp av kontrollkostnaderna och bör alltså bara tas till när skatteintäkten trots kontrollen blir större än kostnaderna.

Ett annat sätt är att sluta ta ut skatten. Där det inte finns någon skyldighet att betala skatt, kan heller inget skattefusk förekomma. Detta alternativ utgör alltså motsvarigheten till avkriminalisering i straffrätten. Problemet med det alternativet är att staten har ett självklart fiskalt intresse – på något sätt måste stålarna håvas in – och en skatt som inte tas ut är en förlorad inkomst.

Ett tredje sätt är slutligen att sänka skatten till en nivå så att fler skattskyldiga uppfattar skatten som rimlig och är beredda att ärligt betala den. Då minskar man alltså fusket (men utrotar det förmodligen inte). Ur statsfinansiellt perspektiv kan det alternativet bli ett nollsummespel – den sänkta skatten vägs upp av att fler betalar den – eller till och med ge en intäkt, om så pass många fler betalar den sänkta skatten att intäkten sammanlagt blir större. Åtminstone i initialskedet sjunker dock skatteintäkten normalt.

Inom området för hushållsnära tjänster (ett ganska komplicerat och oskarpt begrepp) anses skattefusket vara utbrett. Övervakning är svårt att åstadkomma om man inte vill tränga sig in i folks privata bostad och dessutom kontrollera kontantaffärer, vilket – bortsett från integritetsaspekterna – skulle kosta mycket pengar. Alternativet att avskaffa skatten är inte riktigt gångbart, då detta skulle behöva avgränsas så att inte all skatt på arbete försvinner: skatten på arbete är en så stor intäktspost för staten att den inte gärna kan vara utan skatten.

Kvarstår att sänka skatten till en nivå som folk tycker är rimlig. Regeringen har försökt tidigare, men avgränsningarna av vilka tjänster som faller under den sänkta skatten och vem som faller under undantaget har uppenbarligen blivit så komplicerade att åtgärden inte fått genomslag (vilket regeringen intressant nog konstaterar genom att skattebortfallet inte blev stort nog). Nu skriver Dagens Nyheter att regeringen skall gå ett steg längre och medge frihet från arbetsgivaravgifter även när det är en privatperson som utför tjänsten (för närvarande är det bara bolag som faller under undantaget).

Enligt artikeln tvivlar skatteverket på att ens denna förändring kommer att leda till att flertalet städjobb och andra hushållsnära tjänster blir vita: besparingen för den enskilde är inte stor nog, tror verket. Att det är just arbetsgivaravgiften som skall efterges leder också till lite märkliga gränsdragningar när det är personer för vilka man ändå inte betalar arbetsgivaravgift som anställs, vilket DN:s Maria Crofts uppmärksammar. Båda kritikpunkterna förefaller vara berättigade.

Man skall dock inte låta det bästa bli det godas fiende. Mitt ärende här är egentligen inte frågan efter städjobbens vita eller svarta karaktär (trots att jag etiskt föredrar om de är vita), utan arbetslösheten som samhällsproblem.

I ett kunskapssamhälle har vi ett problem med den delen av befolkningen som inte kan eller vill hänga med i de höga intellektuella krav som numera ställs i många jobb. I ett industrisamhälle finns fabriker som sysselsätter flera tiotusentals människor, av vilka de flesta inte behöver någon vidare utbildning. Det finns alltså i ett industrisamhälle fler jobb för skoltrötta sextonåringar än det finns i ett kunskapssamhälle.

Industrijobben kommer inte att komma tillbaka. Det har inte ens med globaliseringen att göra, utan främst med det faktum att vi även med stängda gränser numera kan ersätta de flesta okvalificerade jobben med maskinella processer: en robot tar över en människas jobb. Alltså måste vi skapa andra jobb för de som riskerar att lämnas utanför när samhället blir kunskapsbetonat.

Jag ser ingen annan möjlighet att skapa sådana jobb än inom servicesektorn. Problemet är dock att jag som privatperson, när jag vill ge någon ett serviceuppdrag och alltså jobb, måste betala denna service med mina skattade pengar. Kostar servicen mycket eftersom skatten är hög, kommer jag i många fall inte att ha råd med att låta andra få del av det faktum att jag egentligen har det mycket bra ställt. Priset på en tjänst måste alltså vara betalbar, och kan man åstadkomma detta genom att sänka en skatt, är det väl bra.

Servicetjänster behöver inte leda till pigjobb. Det som var illa med det gamla pigsystemet var att pigan var tvungen att bo hos herrskapet, att hon inte hade reglerade arbetstider och att hon som kvinna dessutom var lovligt byte för överkåta mansgrisar i arbetsgivarfamiljen. Tiderna har ändrats, och att ge folk som mig möjlighet att betala för en tjänst innebär inte att jag får möjlighet att hålla mig med slavliknande arbetskraft.

Det här området är på alla sätt svårt och exakt var skattenivån skall ligga och vilken övervakning av arbetsmiljö med mera som är nödvändig är en fråga om ”trial and error”. Nuvarande lösning var ett första steg som uppenbarligen inte fungerade, och nu får man göra nästa experiment.

Som ett trevande steg i rätt riktning verkar förslaget vara bra.

Annons

Read Full Post »

Det är inte ofta jag håller med Thomas Bodström i det han säger. Idag har han dock enligt min mening i stort sett träffat rätt: på Dagens Nyheters debattsida lägger han fram en lista med krav avseende en omgjord FRA-lag som jag helt kan ställa mig bakom. Det enda jag möjligtvis vill kritisera i artikeln är hans historieskrivning avseende socialdemokraternas värnande av det liberala rättssamhället, där jag nog tycker att åtminstone somliga av den förra regeringens åtgärder mycket väl kan utsättas för en liknande kritik som den FRA-lagen fått.

I huvudsak har han dock helt rätt.

Read Full Post »