Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

”Här kommer sexbrottslingar undan”, skriver Dagens Nyheter idag och påstår att Karlskrona är sämst på att utreda sexualbrott. Grunden för detta? Kvotienten mellan antalet anmälda sexualbrott och åtal. Om det ändå vore så enkelt!

Hela resonemanget bakom DN:s populistiska räkning vilar på att det bakom varje anmälan ligger ett äkta brott, och att det enda problemet är att bevisa att så har skett. Ligger man i tillräckligt hårt, får man fram bevisningen, och då kan man åtala och gärningsmannen sättas i fängelse.

Nu är det inte riktigt så simpelt. Även enligt modern sexualbrottslagstiftning finns beteenden som en part förvisso kan uppleva som obehagliga, men som likväl inte utgör brott. Det finns alltså en del påståenden i statistiken som inte utgör brott. Vidare kan det finnas okynnesanmälningar – jodå, sådana lär finnas – som påverkar statistiken.

Det finns i sig ingen anledning att tro att frekvensen av felaktiga anmälningar är konstant över hela landet. Det kan gå mode i anmälningar, det kan finnas lokala organisationer som anmäler hellre än att låta ett eventuellt brottsligt beteende vara obeivrat, och allt detta kan förekomma i lokala variationer. Det är alltså inte ens verkligen möjligt att jämföra hela landets alla kommuner med varandra genom en så enkel måttstock som kvotienten mellan anmälningar och åtal.

Sedan är det helt riktigt att sexualbrott är notoriskt svårbevisade. Högsta domstolen påminde bara relativt nyligen återigen om att det i situationer där ord står mot ord inte räcker med att målsäganden (offret) anses vara mera tillförlitlig än den åtalade: det som krävs är stödbevisning, något utöver parternas egen berättelse som styrker brott. Även förekomsten av stödbevisning varierar över ärenden och över landet, och det kan mycket väl slumpa sig så att det i Karlskrona funnits en serie ärenden där sådan bevisning inte kunde hittas.

Slutligen ligger det något riktigt, riktigt farligt i en hållning som tycks utgå ifrån att den enda tillfredsställande situationen är den där alla anmälningar leder till åtal och helst till fällande dom. Vart har rättssäkerheten tagit vägen? Om anmälan ensam skall få räcka för åtal, då behövs väl ingen polis? Om det samtidigt – vilket ofta sker – framhålls som dåligt att långt ifrån alla åtal leder till fällande dom, tycks väl bakom detta resonemang stå uppfattningen att det där med bevisning bortom allt rimligt tvivel inte är så viktigt. Varför alltså inte genast sätta alla i fängelse som anmäls för sexuella övergrepp? Då har vi väl enligt den tankegången uppnått den bästa av alla världar.

Det är i det sammanhanget föga hjälpsamt att ta fram en enskild berättelse och låta den stå som ett enda stort ”J’accuse” (efter Zolas berömda tidningsartikel i Dreyfussaffären). Även fast jag noterar att polisen i denna artikel inte får komma till tals – vilket i sig torde strida mot pressetiken – vill jag inte påstå annat än att ”Karins” berättelse åtminstone inte ter sig osannolikt och förmodligen förekommer i varianter i alltför många sexualbrottsfall. Men hur vägen går därifrån till utsagor om hur systemet fungerar, i synnerhet om dessa utsagor stöds på endast en jämförelse mellan antalet anmälningar och antalet åtal, är mig en gåta. Vad har detta att göra med att Karlskrona är ”sämst” på sexualbrott? Det finns ingen självklar länk mellan artiklarna, utan då måste man nog göra ett mycket bättre jobb än DN bemödar sig om att göra.

Inget av detta skall antyda att det inte ligger något i kritiken mot polisen: det kan säkerligen vara så att sexualbrott inte tas på allvar. Men den form i vilken kritiken framförs är avslöjande: den ger stöd för det påstående som förekommer i debatten att det på sexualbrottsområdet är synnerligen dåligt beställt med känslan för rättssäkerhet, låt vara faktiskt rättssäkerhet.

”Hellre må tio oskyldiga gå fria än en oskyldig bli dömd”, har det sagts för länge sedan. Att oskyldigt sitta i fängelse för något så förfärligt som våldtäkt är nog helt jämförbart med att bli våldtagen. Vi skall självklart kritiskt övervaka vad polisen och rättsväsendet gör.

Men kritiken måste ha respekt för rättssäkerheten och utgå från oskuldspresumtionen.

 

Read Full Post »

”Säpo tappar i terrorkamp”, lyder en tämligen sensationalistisk rubrik i Svenska dagbladet idag. Problemet uppges vara att svenskar som misstänks vara benägna att använda våld för att främja sina politiska mål (vilket torde vara en hyfsad arbetsdefinition på terrorism) inte kan övervakas utomlands, då Säpo saknar rätt att övervaka telefontrafik  eller att begära ut uppgifter från FRA, och alltså att övervaka vad de misstänkta håller på med.  Det finns flera saker att fundera på här: jag vill ta upp två.

För det första implicerar ”tappa” att Säpo på något sätt blir sämre, alltså att det varit bättre förr. Det finns dock inte nödvändigtvis mycket som tyder på det, eftersom FRA aldrig fått syssla med polisiär verksamhet [uppdatering: detta påstående är för långtgående – se Mark Klambergs kommentar här nere]. Dessutom ligger det väl i terrorismens natur att man inte riktigt vet hur aktiva dess utövare är: för att något skall anses ha blivit sämre, måste man veta exakt hur det var förr, och det går väl av naturliga skäl inte att beskriva? Hur vet Säpo att man ”tappar”? Myndigheten har inte de medel till sitt förfogande som den gärna skulle ha, så långt är jag med; man kan kanske också tycka att det vore lämpligt om myndigheten hade dessa medel (varom mera strax). Men ”tappa”? Det är en konstig formulering.

För det andra – och det är nu min centrala poäng – är det inte givet att målet (förebyggande av terrorverksamhet) är så viktigt att det rättfärdigar medlen (övervakning av teletrafik). Vi har här att göra med en klassisk värdekonflikt som riskerar att gå förlorad i den ena sidans påståenden om inadekvata brottsbekämpningsmedel och den andra sidans påståenden om den personliga integritetens förträfflighet. Problemt är mycket mera grundläggande än så, nämligen att det inte är givet vilket av dessa två värden, säkerhet för brott eller värn för den personliga integriteten, som i varje fall skall ha företräde.

Om vi nämligen utan kvalifikationer rankar den personliga integriteten högst, säger vi att den personliga integriteten får kosta liv, och i förekommande fall många liv. Förvisso har vi idag inget terrorproblem att tala om i Sverige, men det utesluter på inget sätt att vi får det, eller att en enstaka terrorattack i stil med 11 september sker här i landet (vilket då inte heller skulle leda till något större terrorproblem i sig – det har inte USA heller – men vilket är en stor mänsklig och samhällelig katastrof). Är vi beredda att för kommunikationshemlighetens skull riskera en människas liv utav 9,5 miljoner människors? Jo, kanske. Är vi beredda att riskera 3 000 människors liv? Jag tror att många skulle förneka det. Är vi beredda att riskera en längre serie återkommande attacker med ett tiotal döda till följd? Det tror jag ganska bestämt att vi inte skulle vara.

Problemet i det avseendet är att vi inte vet vad det är som underrättelseverksamhetens blotta existens lyckas förhindra. Vi ser inte det som inte sker. Vi kan alltså inte göra någon upplyst avvägning av vad ingrepp i den personliga integriteten skall få kosta, utan vi måste jobba med hypoteser av mer eller mindre svart natur. Det är svårt att bygga principiellt godtagbar lagstiftning på sådana spekulationer.

Men det innebär inte att jag vill sätta terrorbekämpningen främst, heller. Problemen är nämligen där exakt desamma. Är vi beredda att göra intrång i en oskyldig människas privatsfär för att rädda liv? Jo, kanske. Är vi beredda att acceptera att stora grupper av befolkningen får sin personliga kommunikation läst av statstjänstemän för att rädda några personers liv? Hmnja, svårt. Är vi beredda att ställa hela den svenska befolkningen under konstant övervakning för att säkerställa att ingen kommer till skada genom politiskt motiverade brott? Knappast.

Problemet med övervakning är ju också mångfacetterat. Å ena sidan kan man tycka att den som har rent mjöl i påsen inte behöver vara rädd för att någon tittar. Å andra sidan kan dock information missbrukas: får vi ett parti vid makten eller en generell samhällsströmning som misstänkliggör någon politisk åskådning, blir det lätt att snabbt röka ut och fängsla obehagliga personer. Man behöver bara föreställa sig vilken potentiering av mardrömmen som hade skett om nazisterna haft tillgång till dagens övervakningsteknik för att förstå att den personliga integriteten är något att värna om. McCarthy-eran i USA är ett mindre drastiskt, men fullt lika valid exempel. Eftersom extreme rörelser inte utmärker sig genom någon större respekt för lagstiftning, är juridiska säkerheter mycket svaga i sammanhanget: det enda säkra sättet att förebygga missbruk är att inte samla in data som kan användas i skumma syften.

Vi har alltså å ena sidan liv att värna, å andra sidan vår politiska frihet att värna. Är den politiska friheten värd liv? Är livet värt förlusten av den politiska friheten? Jag vill hoppas att endast mycket få personer är benägna att besvara någondera fråga utan tvekan jakande. Det handlar om kompromisser, om avvägningar: hur mycket politisk frihet är vi beredda att offra för en marginell ökning av vår personliga säkerhet? Hur mycket personlig säkerhet är vi beredda att sätta på spel för vår politiska frihet? Svaren kommer att variera och förändras över tid.

Om Säpo ”tappar” i kampen mot terrorismen, må det vara ett pris som tills vidare är värt att betala för politisk frihet i ett land som faktiskt inte har något direkt problem med terrorism. Om och när vi får ett problem med terrorismen, måste vi kanske diskutera igen om vi vill offra politisk frihet för att öka vår personliga säkerhet. Ingen rätt, ingen frihet, är utan gränser, och alla ”rättigheter” är relativa vis-à-vis andra ”rättigheter” (jag sätter termen i citationstecken, just för att den ger ett intryck av att beteckna något absolut, vilket den inte gör). Vi måste alltid väga.

Anyone who trades liberty for security deserves neither liberty nor security,

sade Benjamin Franklin. Det är simplistiskt och därför felaktigt.

Anyone who thoughtlessly trades liberty for security, or security for liberty, will be hard-put to achieve either,

vore bättre.

Och det vore bättre om Säpo – och Svenska dagbladet – förmådde att diskutera den värdekonflikt som vi står inför på ett rationellt sätt, istället för att bedriva enkelriktad propaganda för att underlätta Säpos verksamhet.

Read Full Post »

I Svenska dagbladet ondgör sig professor emeritus Christer Fritzell över den byråkratiska styrningen av skolan, som han menar utgör ett tecken på en alltför snäv syn på kunskap. Det är svårt att inte hålla med Fritzell, men samtidigt finner åtminstone jag det svårt att hålla med honom.

För det första stör jag mig på att artikeln glider mellan olika former av argument utan att dessa skiljs åt. Han inleder med att kritiserar den undersökning som nyligen funnit att flickor i förhållande till pojkar får förvånansvärt höga slutbetyg i förhållande till deras resultat på de nationella proven. Fritzell anser att detta kan vara ett tecken på att lärarna på goda grunder vägrar att låta betygsättningen reduceras till ett genomsnitt på skriftliga prov.

Ifrån denna kritik glider Fritzell över till argumentet att en modern kunskapssyn måste inkludera sociala färdigheter som föräldrarna inte längre självklart kan förväntas ge barnen. Följden av detta anser han vara att lärarna måste ta hänsyn till elevens socio-ekonomiska bakgrund, och att kunskapsbegreppet måste inkludera ”människors möjligheter att tillsammans skapa mening i tillvaron”.

Medan detta är en åsikt som man kan dela eller inte dela, glider Fritzell därefter över till en kritik av betygskriterierna för de nationella proven som i sammanhanget ter sig konstig. Om jag förstår honom rätt, menar han att betygskriteriernas ganska öppna formulering gör det omöjligt att mäta objektivt hur väl eller dåligt målen uppnåtts. Det är en kritik som i förhållande till kritiken att kunskapssynen är för snäv är svår att verkligen förstå.

Därefter börjar jag verkligen tappa tråden. Utbildningsministerns förslag att utvidga de nationella proven till SO-ämnena gör det ännu svårare att mäta kunskapen på ett objektivt sätt. Därifrån går han till att konstatera att flickor tydligen av lärarna bedöms uppfylla de luddigt formulerade målen för betygen på ett bättre sätt än pojkar, vilket nog är ett ganska trivialt påstående (och dessutom vilar, som Fritzell själv säger, på ett aprioriskt antagande att lärarna faktiskt bryr sig om betygskriterier som enligt Fritzell inte verkligen går att förstå på ett objektivt sätt).

Nästa steg är att Fritzell antar att betygsättningen nog kommer att variera för andra delgrupper av elever än enbart flickor och pojkar. Sedan ställer han den för honom retoriska frågan om någon är betjänt av ”Google-kunskaper eller andra [triviala] självklara basfärdigheter”. Sedan avslutar han med att professionella pedagoger nog är bäst lämpade att betyg på ett likvärdigt sätt, eftersom de har ”insikt om kunskapens förankring i komplexa mönster mellan individ, samhälle och kultur”.

Så långt Fritzell.

Jag personligen har svårt att se den röda tråden i argumentationen, men jag upplever följande punkter som centrala:

a) Kunskap är mer än självklara basfärdigheter och ”Google-kunskap” (med vilket jag antar att Fritzell menar encyklopedisk kunskap man lätt kan slå upp).

b) Strävan efter likvärdighet i betygsättningen riskerar att skymma utsikten på, eller i värsta fall förstöra, insikten att kunskap är mera än basfärdigheter.

c) Lärare är professionella och därför är det deras sak att avgöra hur mycket kunskap – i motsats, antar jag, till lexikalt vetande – en elev har.

Jag har stora problem i synnerhet med punkt c), då min erfarenhet av professionella pedagoger inte är den bästa. Jag stör mig också på den nedvärderande formuleringen med vilken Fritzell avfärdar basfärdigheter, som enligt min erfarenhet numera är långt ifrån triviala eller självklara: många studenter klarar inte av att skriva en argumenterande text på hyfsat korrekt svenska. Men det är inte min centrala poäng här.

Min poäng är frågan om förvaltningen av skolan.

En skola som förvaltas av det allmänna måste på något sätt styras av det allmänna. Detta sker genom lagar, förordningar, kommunala föreskrifter och rektorsbeslut. Inom skolans ram finns förstås olika regleringsområden, allt från systemet för hur rummen används, via anställningskrav för lärare till tilldelning av medel för inköp av material.

Den fråga som Fritzell tycks ställa är hur långt den byråkratiska styrningen av skolan som verksamhet betraktad skall gå. Här är jag osäker på hur fundamentalt han ställer frågan: texten tillåter två alternativ, nämligen antingen att Fritzell ifrågasätter huruvida betygskriterier över huvud taget skall finnas, eller att han ifrågasätter hur detaljerade och objektivt mätbara betygskriterierna skall vara.

I den mån Fritzell ifrågasätter huruvida betygskriterier över huvud taget skall finnas, kanske man kan ge honom rätt: ett betygskriterium ger oundvikligen uttryck för någon viss syn på kunskap, och det är verkligen en öppen fråga om det är byråkraters syn på kunskap som skall styra. I den mån man dock skall ha betyg – i sig självt en öppen fråga: jag själv anser att betygen utgör den morot och piska som utgör en komponent av flera vid framgångsrik inlärning – måste man ha någon syn på kunskap som skall premieras. Om det nu inte är byråkraterna som skall få styra kunskapen, måste i sådant fall någon annan göra det. Vem skulle det vara? Lärarna? Men är inte också de – som alla andra grupper – rekryterade ur en grupp med en viss sammansättning och typiska socio-ekonomiska drag? Varför skall lärarnas – eller de akademiska pedagogernas – syn på kunskap anses vara bättre? För att de är professionella? Är inte det samma typ av argumentation som den man ibland kan höra från bankvärlden: ”Lägg er inte i, ni förstår ju ändå inte den mystiska verksamhet vi håller på med”? Jag har svårt att acceptera det argumentet.

Tar man den andra varianten av argumentationen – att betygskriterierna inte skall vara för detaljerade – så ligger det förvisso en del i den. Samtidigt är det ett faktum att det skolan omgivande samhället tar betygen som en indikator på ett visst mått av förvärvad kunskap. Det innebär att betygsättningen – i synnerhet vid vissa vägskäl, som klass 9 eller slutet av gymnasiet – starkt påverkar enskildas liv, att lärarna utövar makt över eleverna. Denna makt är för utomstående svår att kontrollera, eftersom den till stor del utövas bakom stängda dörrar i klassrummet. Alltså finns ett i sig åtminstone inte obefogat krav på att lärarna skall kunna rättfärdiga sin betygsättning, och det innebär med nödvändighet en viss objektivisering av kunskapskraven och därmed en risk för att kunskapsbegreppet snävas in.

Jag är den förste att erkänna att betygsättning innehåller oundvikliga subjektiva element, och att det är ytterst svårt att på ett förnuftigt sätt åstadkomma objektiva kriterier. På så sätt ligger det en inherent motsättning mellan det faktum att skolan såsom en offentligt styrd förvaltning måste anpassas till byråkratiska krav och ett bredare kunskapsbegrepp. Denna motsättning går inte att få bort och alla lösningar kommer att ha drag av kompromiss över sig som lämnar ingen sida helt nöjd. Det kan säkerligen vara så att vi i dagens debatt betonar den byråkratiska mätbarheten i alltför stor utsträckning. Rättssäkerheten – ett ideal som nog alla jurister omhuldar på ett eller annat sätt – kan inte utgöra det enda värde som skolan skall sträva efter.

Men att svara på de krav som byråkratin åtminstone till del befogat ställer med ”låt bli, vi vet vad vi gör”, är inget mindre än ett anspråk på expertstyre i en tid då många – inte bara utbildningsministern, utan även stora delar av högskolelärarkåren och allmänheten – upplever skolan som inadekvat. Kritiken mot den härskande trenden måste rimligtvis ta hänsyn till den kritik man själv utsätts för.

Det är inte bara utbildningsministern och byråkratin som inte lyssnar – de professionella pedagogerna är inte heller särskilt bra på att föra debatten framåt i en fruktbar riktning. Hur vi i tumultet där två tämligen döva parter skriker åt varandra skall kunna komma fram till en byråkratisk styrning av skolan som inte förstör mer av höga ideal än absolut nödvändigt för att verksamheten skall fungera på ett något så när över landet likvärdigt sätt, är mig en gåta.

Stackars skoljurister som skall omforma det larmet till författningstext.

Read Full Post »

Dubbelt fel

Samernas rätt till sedvanerättsligt renbete är uppe på tapeten igen, och Högsta domstolen arbetar nu med Nordmalingsfallet. Målet har föranlett denna notis i tidskriften Fokus. Notisen är osmaklig och dessutom sällsynt oinformerad.

Den är oinformerad eftersom målet inte är det första i sitt slag. I det såkallade Skattefjällsmålet (som genererade det längsta publicerade rättsfallet någonsin i svensk rätt, hela 252 sidor i NJA) fann Högsta domstolen att äganderätten till renbetesfjällen i norra Jämtland tillhörde staten, inte samerna. Det nya med målet nu är att det är det första målet sedan den nya regeringsformen trätt i kraft som prövar i stort sett samma fråga.

Notisen är dessutom osmaklig i det att den på ett ospecificerat vis slår en länk mellan Leif Thorssons godkännande av ett strafföreläggande 2005 och Nordmalingsfallet. Exakt vari problemet består, framgår inte av notisen, men misstanken ligger nära till hands att, alldeles oavsett vad domstolen till slut kommer fram till, utgången på något sätt är ”fel” enbart av den anledningen att Thorsson för närvarande är ordförande i domstolen.

Leif Thorsson är en jurist av första rang och dessutom en av de få människor jag vet som har storheten att även i personliga angelägenheter skilja mellan sak och person. Jag vet det första eftersom jag träffat honom i åtskilliga sammanhang vid det här laget, och jag vet det senare eftersom jag tillhör skaran av de personer som efter det omtalade strafföreläggandet ansåg och offentligen uttalade att Thorsson borde avgå. Detta har Thorsson aldrig gjort till sak gentemot mig, utan han har tvärtom alltid varit hövlig och tillmötesgående. Jag vet som sagt mycket få personer som har den personliga storheten. Vad gäller den personliga lämpligheten, skulle jag behöva tänka länge innan jag skulle kunna nämna någon som jag anser vara bättre skickad än just Leif Thorsson att avgöra detta mål.

Min anledning till att ha ropat efter Thorssons avgång var nämligen en farhåga för just det som Fokus låter ske nu. Personer med ytterst begränsad insyn i olika juristers kunskap, skicklighet och tidigare gärning misstänkliggör både ett justitieråd personligen och Högsta domstolen enbart av en formell anledning. Detta var förutsebart, eftersom vi som kollektiv i regel saknar förmåga att värdera tidigare brottslighet med urskiljning, utan normalt går på ett registerutdrag som vore det ett argument. Det är extremt olyckligt att detta skall behöva ske i ett så känsligt sammanhang som det nu aktuella målet.

Fokus viftar med högafflarna och reagerar inte ens med magens, utan snarare med knytnävens intelligens. Rätt vidrigt att en tidskrift som utger sig för att vara ett forum för fördjupade och sakliga analyser hemfaller åt populism av det mest elakartade slaget.

Read Full Post »

Svenska dagbladet innehåller idag en notis om att avskaffandet av apoteksmonopolet inte lett till lägre priser. Nej, det var ju att förvänta att det inte skulle bli det, bland annat för att ingen annan än socialministern i sin politiska retorik utlovat sänkta priser (om vilket jag bloggade här). Man kan också notera att det med stor sannolikhet är alldeles för tidigt för att dra konkreta slutsatser om hur prisutvecklingen kommer att se ut framöver: som jag skrev här, måste en reform av den dignitet som avmonopoliseringen av apoteksväsendet har få sätta sig innan man vet hur det blev. Tills vidare tycks vi åtminstone i tätorterna ha fått en herrans massa apotek som har öppet längre och på fler dagar än de gamla monopolbutikerna. Hur länge det förblir så, får vi se när den oundvikliga konsolideringen av denna nyligen avmonopoliserade marknad skett.

Jag positionerar mig mitt i det liberala fältet och jag är mycket skeptisk till statliga monopol och statlig näringsverksamhet av princip. Icke desto mindre blir jag matt av debatten, från båda sidorna. Den ena sidan verkar se ”avreglering” (”avmonopolisering” skulle vara ett bättre uttryck, eftersom alla marknader behöver spelregler) som något undergörande medel i sig, som per automatik leder till någon sorts konsumentparadis. De misslyckade avmonopoliseringarna (huruvida man lyckas, tycks nämligen bero på hur man avreglerar) är dock numera så många att det inte finns fog för någon sådan tro.

Den andra sidan verkar tro att allt blir paradisiskt, bara politiska beslut får styra verksamheten. Eftersom politik dock bland annat – inte uteslutande – är ett spel om makt där favörer köps och säljs, kan man inte heller av politiken förvänta sig att den kan skapa något slags konsumentparadis.

Reglering av marknader – inklusive såkallad avreglering – är svårt, och veterligen har inget politiskt system ännu lyckats hitta de vises sten. Det handlar om vilka målsättningar man har, vilka kompromisser om målsättningarna man är beredd att ingå och om att med eftertanke och omsorg omforma de slutligen utformade målsättningarna till lagtext och implementera denna. Inte ens då finns någon garanti för att man kommer att lyckas, utan alltsomoftast förbiser man någon konsekvenseffekt av en reglering eller någon lucka som förhindrar att man kommer fram till målet. Regleringsdebatten skulle därför må mycket bra av fler nyanser.

Från båda sidorna.

Read Full Post »

Jurister har en kännetecknande yrkessjukdom, nämligen den sjukdomen att de undrar vad ord betyder – egentligen. Vad är ett köp, egentligen? Kan man egentligen ”köpa” elektricitet även fast man som köpare efteråt inte har någon vara i handen, utan fått del av en (tillfällig) effekt? Vad betyder det, egentligen, att ett avtalsvillkor är ”oskäligt”? Vad innebär det, egentligen, att en skada måste vara ”förorsakad” av ett vårdslöst beteende för att skadestånd skall utgå?

Min hjärna går därför genast i spinn när jag i Svenska dagbladet läser att EU planerar att införa en ursprungsmärkning på en mängd möjliga varor. Bland annat skall alltså ett krav införas att det på kläder skall stå ”Made in China” eller ”Made in EU”. Förespråkarna anser detta vara en form av konsumentupplysning: konsumenten skall med ledning av ursprungsmärkningen kunna förvissa sig om bland annat produktionsmetoder och miljöpåverkan avseende de varor som hon köper. Jag har svårt att förstå hur man kan få ett ”Made in”-märke till konsumentupplysning annat än för nationalistiska konsumenter.

För det första det där med produktionsmetoder och miljöpåverkan. Hur skall det framgå av en nationell ursprungsmärkning? Endast om man utgår ifrån att samtliga fabriker i Kina, Bangladesh, Egypten eller vilket land det nu må röra sig om har exakt samma produktionsmetoder, kan man anse att ett ”Made in”-märke ger upplysning om dessa förhållanden. Det är en generalisering som gränsar mot diskriminering, i synnerhet eftersom vi här i Europa sällan eller aldrig lär få höra om fabriker och företag som sköter sig exemplariskt – vi får bara höra om företag som blandar gifter i leksaksfärger eller textiler, eller som behandlar sina anställda som slavar.

Made in”-märkningen leder alltså till att i generaliserande anda de (relativt få) riktigt vidriga företagen i olika länder tillåts färga av sig på de företag som vi aldrig får höra talas om. Den argumentationen vilar på samma grundval som argumentationen att alla judar skulle vara zionistiska extremister eller alla muslimer självmordsbombare. Den utgör knappast ett bra argument för införande av en ursprungsmärkning.

Sedan själva det där ”Made in”. Som också sägs i artikeln, är det förbaskat svårt att avgöra var exempelvis ett klädesplagg framställts. Ponera följande, fullt realistiska situation.

Ull klipps av får som är uppvuxna på Nya Zealand. Ullen exporteras till Pakistan för färgning och därifrån till Bangladesh för bearbetning till tråd och vävning. Det färdiga tyget forslas till Egypten där det klipps till efter mönster som är framtagna i Sverige. Det klippta tyget transporteras sedan till Rumänien, där det sys ihop. Var är plagget tillverkat?

Denna fråga avgörs efter regler som kallas för ursprungsregler och vilka jag bloggade om för länge sedan här. Den korta poängen i förevarande sammanhang är att ursprungsregler kan manipuleras. Man kan ta till en värdemetod, så att saker och ting anses komma ifrån det land där senast värde lades till produkten. I exemplet ovan skulle det alltså vara Rumänien, då ihopsytt tyg (alltså plagg) klart är mera värt än klippt tyg. Då skulle alltså plagget vara ”Made in EU” – vilken konsumentupplysning, när de avgörande produktionsmetoderna torde vara de som härskar i Pakistan (eftersom färgning är den mest miljöpåverkande och mest hälsofarliga aspekten av denna produktionskedja).

Man kan också anse att plagget kommer ifrån det land där det mesta av den avgörande råvaran kommer ifrån. Eftersom exempelplagget är gjort av ull, skulle det alltså anses vara producerat på Nya Zealand och antagligen till och med kunna säljas lite dyrare än annars, eftersom Nya Zealand torde ha ett bra rykte här i Sverige – man skulle kunna lägga på ett ”vänligt i-landstillägg”.

”Made in”-kravet infördes en gång i tiden i England av Oliver Cromwell i syfte att lättare kunna tullbelägga utländska varor. Kravet var alltså från första början ett protektionistiskt krav: målet var att kunna fördyra utländska varor. Det kan hända att kravets karaktär ändrats under de seklen som gått, men den argumentation som de olika företrädarna för kravet framför i artikeln är en skenargumentation, och alltså kan jag inte annat än misstänka att det åter handlar om protektionism när EU nu diskuterar ett sådant krav.

Protektionism är en politisk fråga. Jag är för frihandel, bland annat för att ett skyddande av exempelvis den italienska klädes- eller den portugisiska skoindustrin riskerar slå mot människor som verkligen inte har något annat alternativ än att tillverka kläder eller skor, medan italienarna och portugiserna har andra alternativ. I en demokrati måste det dock vara tillåtet att ha en annan uppfattning, och jag låter mig alltså i förekommande fall överröstas.

Men om det skall ske vill jag gärna hör en öppen argumentation för protektionism, inte en skenargumentation som går ut på konsumentskydd. Ursprungsmärkning må tjäna många syften, men konsumentskydd är inte ett av dem.

 

Read Full Post »

I jakten efter annat läser jag hos den tyska rättsvetenskapsmannen Bernhard Winscheid i dennes lärobok i romersk rätt från 1887 om egendomsbegreppet, som Winscheid endast vill använda på fysiska saker (i min översättning):

På samma sätt bör man inte tala om intellektuell egendom: den mänskliga andens skapelser är av helt annat slag än fysiska saker och får av den anledningen inte behandlas efter samma regler.

(Bernhard Winscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts, 6 uppl., Bd 1, Frankfurt a.M. 1887, s. 564)

Med tanke på den stundtals märkliga debatten om upphovsrätten och andra immaterialrättsliga rättigheter innehåller dessa ord en vishet som det finns anledning att begrunda.

Read Full Post »

Högafflarna fram!

Avslöjandet att ett friskolebolag drivits av en dömd ”pedofil” (vad nu närmare menas med det) och att dömda personer – till yttermera visso dömda för sexualbrott – suttit i bolagets styrelse har väckt en upprörd debatt (se här och här). Många tar till brösttoner och det ropas efter utdrag ur brottsregistret och förbud – det enda som verkar saknas är högafflarna och facklorna. Jag tycker att debatten är osmaklig.

Det kan finnas personer som är olämpliga för ett visst yrke. Vissa kategorier av dömda personer kan höra dit, i synnerhet om deras brott föranletts av en psykisk sjukdom eller störning som inte går att behandla. En person med patologiska vredesutbrott bör inte få jobba i yrken där man stressas av andra personer, såsom polis, säkerhetsvakt eller taxiförare. En person med en patologisk brist på empati har inget i ett vård- eller utbildningsyrke att göra. En ”pedofil” kanske inte bör jobba med barn.

Men det är långt ifrån alla brottslingar som efter avtjänat straff är olämpliga för vissa yrken. En person som i berusat tillstånd och efter att ha blivit starkt provocerat pucklat till någon annan med ett tillhygge och därför dömts för grov misshandel är inte automatiskt olämplig som lärare eller taxichaufför. En person som dömts för ett överlagt och kallblodigt mord är inte automatiskt olämplig som läkare. En person som dömts för skattebrott är inte automatiskt olämplig som innehavare av ett järnvägsbolag, i synnerhet som denna person utan vidare får driva ett handelsbolag.

Vi talar om att någon ”sonat sitt brott” efter avtjänat straff, att rättvisan (vad det nu vara månde) är återställd och att man måste kunna få börja på en ny kula. Samtidigt likställer vi poster i brottsregistret med monströsa egenskaper. Vi har i praktiken yrkesförbud avseende vissa yrken för folk vars brott har lite eller inget med det ifrågavarande yrket att göra. Vi jagar efter flera år ännu människor som en gång gått över den gräns som skiljer straffbart från icke-straffbart, och vi gör det mekaniskt, utan att fråga vilket brott det är som personen i fråga gjort sig skyldig till. Vi funderar inte på hur sannolikt det kan tänkas vara dels att det sker ett återfall i brottslighet över huvud taget, dels att ett återfall underlättas av att få utöva ifrågavarande yrke. I praktiken låter vi inte brottslingar sona sina brott: vi förföljer dem under mycket lång tid – jag misstänker att vi förföljer dem till deras livs ände.

I det nu aktuella fallet undrar jag varför någon som dömts för koppleri inte kan sitta i styrelsen för ett bolag som driver en skola. Styrelseledamoten står ju inte i klassrummet, och även om hon gjorde det, är frågan om ett koppleribrott skulle underlättas av att personen i fråga är lärare. Beslut om att erbjuda eller icke erbjuda ett nytt program, om att öppna ytterligare en skola eller inte har väl knappast med koppleri att göra?

Detsamma gäller faktiskt den dömda ”pedofilen”. För det första skulle det vara intressant att veta exakt vilket brott människan gjort sig skyldig till. Våldtäkt mot barn? Eller kanske barnpornografibrott? Om det var det senare: tog människan själv bilder på övergrepp mot barn? Eller tittade hon bara på sådana bilder? Eller ritade hon barnpornografiska bilder? Eller tittade hon – likt den uppländske översättaren av mangaserier – kanske till och med bara på ritade bilder? Ordet ”pedofil” är oprecist i den allmänna debatten och används utan urskiljning för att frammana den mentala bilden av ett monster. Som lagstiftningen ser ut behöver inte varje dömd ”pedofil” vara något monster (fast det säkert finns sådana i de dömdas skara).

Dessutom, och det är kanske den mest centrala frågan: vilken risk för barnen uppstår genom att den dömda ”pedofilen” innehar aktierna i ett bolag som driver skolan? Om den ifrågavarande personen skulle stå i klassrummet och ha daglig kontakt med barnen, skulle jag också reagera – men när han endast äger aktierna i bolaget? Vad i hela friden har aktieinnehavet med barnen att göra?

På hela detta område brer sig enligt min mening ut en moralism som med blodsprängda ögon och fradga vid munnen jagar folk som inte passar högt ställda moraliska förväntningar. Det finns en enligt min mening ganska vidrig intolerans inför svaghet, dumhet och avvikande beteenden bakom denna moralism. Men det kanske mest är en social iakttagelse som inte har så stor bäring på juridiken.

Det som dock har bäring på juridiken är att vi i tilltagande grad tenderar till att låta denna moralism ligga till grund för lagstiftning, för yrkesförbud, för statligt administrerat tvång. Det är i grunden exakt samma typ av moralistiskt beteende som en gång fick oss att straffbelägga homosexualitet, som låg bakom censuren av filmer, som låg bakom straffbudet för försökt självmord. Vi återvänder till ett historiskt normaltillstånd som jag ändå skulle hoppats att vi lämnat bakom oss. Tydligen inte.

Sexuella övergrepp mot barn är i en sådan vidrighetsklass att många av oss vid minsta antydan om att något sådant skulle ha skett reagerar instinktivt, med stark ilska och ett stort mått av aggressivitet. Vi slutar tänka och verkar vilja slå, vilja skada. Desto viktigare är det att hålla huvudet kallt, sätta igång de små grå och fundera på vad vi håller på med.

Måtte vi ännu se den dag då så sker.

Read Full Post »

DN Debatt skriver idag företrädare för flera kundkategorier om elnätbolagens prissättning. Jag har inte möjlighet att ifrågasätta deras påståenden i sak,  och vill därför bara bidra med lite allmänna juridiska och regleringstekniska synpunkter runt artikeln.

Något som inte kommer fram i tillräcklig utsträckning i artikeln är skillnaden mellan de olika marknaderna på elmarknaden, trots att författarna nämner dem. Dels har vi produktionen av el: där finns i Sverige kärnkraftverk och vattenverk (i huvudsak) plus lite spridda och i det stora hela inte särskilt betydelsefulla vindkraftverk, solceller och oljekraftverk. Denna el kan sedan säljas, antingen av producenten själv eller av någon mellanhand. Här finns en väl fungerande marknad: man kan köpa sin el av ett stort antal olika handlare. Därutöver finns själva nätet, och det är här skon klämmer för artikelförfattarna.

Nätet i sin stomme ägs av staten och förvaltas av Svenska kraftnät. Med det är bara stommen – huvudsakligen de stora linjerna från norr till syd. Ifrån stamnätet går regionala och från dessa lokala nät. Dessa är privatägda av några få bolag: de ägs till övervägande del av Vattenfall, E-on och Fortum. För att elproducenten eller elhandlaren skall kunna överföra el till sina kunder, krävs ett nät att överföra kraften. Det innebär alltså att de få spelare som äger näten står i fruktansvärt stark ställning gentemot leverantörerna av el.

Kraftnät är nämligen naturliga monopol, precis som järnvägsspår. Det är företagsekonomiskt vansinne att bygga ett nytt kraftnät där ett fungerande kraftnät redan finns, för att inte tala om den förstöring av mark och andra naturvärden som det skulle medföra om man mångdubblade kraftnäten. Det innebär alltså att de som äger näten inte hotas av någon konkurrens, samtidigt som tillgång till el i ett modernt samhälle närmast måste betraktas som en livsnödvändighet, inte i samma dignitet som vatten, mat och kläder, men nära inpå. Nätägarna skulle i princip kunna sätta vilka priser som helst och förvägra enskilda leverantörer som inte behagar dem tillträde till nätet.

Detta försöker man nu förhindra dels genom allmän konkurrenslagstiftning, dels genom speciella regleringar för elmarknaden. Bland de senare finns en prisreglering: nätbolagen får inte sätta vilka priser som helst, utan måste hålla sig inom en ram som godkänns av Energimarknadsinspektionen (EI). Det är denna ram som idag ifrågasätts.

Nätbolagen skall nämligen kunna få ersättning för drift och underhåll av näten och dessutom en viss vinstmarginal, det vill säga avkastning på eget kapital. Dessa poster kan man manipulera, vilket visas i artikeln. Om man nämligen antar att näten är nya, representerar de mycket eget kapital: ett nytt nät är mera värdefullt än ett gammalt. Beräknar man då avkastning på eget kapital, blir det mycket pengar: 5 procent av 100 miljoner är mer än 5 procent av 50 miljoner.

”Problemet” för nätbolagen är dock att ett nytt nät inte behöver lika mycket underhåll som ett gammalt nät, och då riskerar man inte få ersättning för driften. Kostnaden för driften av underhållet kan nämligen tas ut på två sätt, antingen på förhand eller i efterskott. Det senare är svårt att göra, eftersom det skulle innebära att företaget måste ligga ute med pengar för driften till dess kostnaderna kan åter inhämtas från kunderna. Alltså beräknar man driftkostnaden på förhand, och då är kostnadsberäkningen beroende av antaganden: hur mycket underhåll kommer nätet att behöva? Tja, det beror ju på hur gammalt nätet är: ett gammalt skruttigt nät behöver mer underhåll, och debiterar man förstås också kunderna mer för, än ett splitternytt nät.

Jag kan inte bedöma sanningshalten i påståendet att nätbolagen skulle ha på ett för dem fördelaktigt sätt kombinerat antagandet om ett nytt nät när det gäller avkastning på eget kapital med antagandet om ett gammalt nät när det gäller förhandsberäkningen av underhållskostnaderna. Jag skulle dock inte bli förvånad om det vore sant. Incitament till en sådan fördelaktig kombination av antaganden ligger i varje regelstruktur: den som vill maximera sin egen nytta – alldeles oavsett om det rör sig om en enskild skattebetalare som lägger sina intäkter och utgifter på ett sådant sätt att skatten minimeras eller om ett nätbolag – hittar luckorna i systemet. Prissättningssystemet för elbranschen är dessutom med nödvändighet så komplicerat att icke-experter (om de ens skulle vara intresserade) inte genomskådar det. Det handlar om en rationell maximering av egennyttan, och skulle därför inte vara överraskande. Men jag vet som sagt inte.

Frågan är hur man kan komma åt denna något perversa incitamentsstruktur. En del av svaret är att det var oklokt att privatisera naturliga monopol som elnät: det måste ändå betraktas som en motsvarighet till det britiska experimentet att privatisera själva järnvägsnätet. Naturliga monopol utgör inga marknader, och därför finns inga konkurrensfördelar att inhämta. Naturliga monopol mår antagligen bäst av att förvaltas av ett enda bolag som antingen är ägt av det allmänna och därför måste ge stor insyn i sin verksamhet eller som på annat sätt tvingas att ge insyn i sin verksamhet. Fördelen med allmänt ägda bolag på sådana marknader är att misskötta bolag inte behöver exproprieras, vilket gör en eventuell sanktionsmekanism kraftigare. Problemet med sådana bolag är när de drivs av politiska istället för kundintressen. Vad som väger tyngre, för- eller nackdelarna, är en politisk fråga: jag tenderar till att naturliga monopol av infrastrukturkaraktär bör vara allmänt ägda, men det är en personlig uppfattning, inget mer.

En expropriation skulle dock inte lösa de akuta problemen (om de nu är äkta). Sådana akuta problem kan dock lösas, de också. Man kan tänka sig en oberoende värdering (kanske genom en utländsk myndighet) av nätet som binder kraftbolagen, så att de inte har möjlighet att manipulera denna post i kostnadsberäkningen. Varje förbättring av nätet skulle då kunna leda till en justering av värderingen, men kräva att kraftbolaget visar att en förbättring verkligen ägt rum.

Man skulle också kunna kräva en redovisning av driftskostnader i detalj och sedan minska eller öka ersättningen för nästa ramperiod. Det innebär att man kraftbolagen skulle behöva redovisa vilket faktiskt underhåll de bedrivit under den gångna perioden för prissättningsplanen: har det faktiska underhållet inte kommit upp till antagandena, minskas det högsta tillåtna priset för nästa period med mellanskillnaden, har det faktiska underhållet överstigit antagandena, ökas priset. Om alltså nätbolagen lägger till grund ett underhåll om 100 miljoner under en period, men faktiskt bedriver underhåll för bara 80 miljoner, skulle nästa period justeras så att ett antagande om underhåll för 100 miljoner minskas till 80. Problemet är att det skulle skapa incitament att konstant överskatta driftskostnaderna: har underhållet i mitt exempel understigit antagandena med 20 miljoner, antar man helt enkelt underhåll för 120 miljoner nästa period.

Man kan också tänka sig att underhåll måste godkännas, men den byråkrati som ett sådant krav leder till, är nog knappast hanterlig. Då kan man lika gärna fundera på att åter förstatliga näten, med alla de nackdelar det för med sig. Författarnas förslag att schablonisera underhållskostnaderna riskerar att leda till att plötsliga underhållsbehov som inte omfattas av normala års driftkostnader inte täcks upp, alternativt att de överkompenseras under nästkommande prissättningsperiod. Helt så oproblematisk som författarna påstår, är inte den regleringen heller.

Det grundläggande regleringstekniska problemet ligger i att naturliga monopol i privata händer närmast automatiskt tycks kräva någon form av prisreglering. Prisreglering är dock svårt om man inte vill riskera konstiga incitament. Någon fullständigt tillfredsställande lösning kommer vi nog aldrig att hitta.

Till dess kan vi dock börja med att tvinga nätbolagen att göra koherenta antaganden i sina beräkningar och värdera deras nät istället för att låta dem själva värdera sina tillgångar.

Read Full Post »