Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 augusti, 2008

Annkatrin Meyerson, jur kand vid juridiska institutionen i Göteborg, skriver idag på Dagens Nyheters debattsida om misstänktas rätt att ha försvarare närvarande vid förhör. Rubriken är som vanligt något missvisande: Meyersons artikel handlar inte om taktiska anvisningar till den misstänkte, utan om den principiella och därför långt viktigare frågan om vilken rätt till bistånd en misstänkt skall ha under förhör.

Man kan till en börja anmärka att författarens underlag för sina empiriska påståenden är något tunt i det att hon stödjer sig på en undersökning vid Göteborgs tingsrätt vilken hon förefaller generalisera till att gälla hela riket. Jag är intuitivt benägen att hålla med henne om generaliseringen, men den kan nog inte göras lika lätt som hon gör det. Man skall således ta hennes empiriska påståenden med en nypa salt vad gäller deras applicerbarhet över hela landet.

Med detta sagt har hon dock helt rätt i allt annat hon skriver. En misstänkt person – oavsett ålder – bör ha ett juridiskt ombud vid sin sida, och måste därför upplysas om att sådan möjlighet finns. Man kan – för de av oss som aldrig suttit i polisförhör – tänka på det hela som en situation då man som skolelev efter något påstått regelbrott eller skolkning blir inkallad till klassföreståndaren eller rektor. Det är förbaskat skrämmande att ensam sitta på en stol mittemot en myndighetsperson som har alla maktmedel till sitt förfogande och svara för det man gjort eller vet. Man blir lätt nervös, tänker på hur man rör sig, var händerna finns, att man svettas av nervositet, och då säger man saker som man inte tänkt igenom, saker som riskerar att landa fel hos den andra personen. Det hela blir lättare när man har sin förälder vid sin sida, någon som man vet har bättre koll på läget än man själv har och som man kan anta kommer att stå på ens sida vad som än händer.

På samma sätt är det i polisförhör. De flesta av oss har ingen aning om brottsbalken, om reglerna som gäller för polisförhör, om vad som kan vara besvärande för oss och vad som inte är det. Har man någon vid sin sida som kan det här, kan man koncentrera sig på det man har att säga, kan man framställa sin sak utan att stressas alltför mycket av situationen. Att ha ett ombud vid sin sida bör alltså inte bara vara ett erbjudande från det allmännas sida, det bör vara en lagstadgad rättighet som för polismyndigheten leder till sanktioner om den inte beaktas.

Meyerson skriver att många advokater i såkallade taxemål inte bryr sig om att dyka upp till förhör när man bara får betalt för två timmars förberedelsetid. Den tiden skall användas till mycket och då framstår förhörstiden som bortkastad. Det här problemet kan man lösa på olika sätt. Dels kan man öka rättsväsendets och därmed rättshjälpens andel av statsbudgeten. Då rättsliga frågor numera dock inte längre upplevs som någon statens kärnverksamhet, är det knappast troligt att så sker.

Dels kan man dock också kräva av den som är medlem i advokatsamfundet och företräder klienter i brottmål att han eller hon skall närvara vid förhör under ett visst antal timmar i månaden. Detta skulle förstås vara en form av tvång som jag principiellt ställer mig tveksam till, men med medlemskap i advokatsamfundet går igen vissa privilegier, och då kan det vara rimligt att kräva en viss motprestation. Med tanke på den vikt som i en rättsstat tillkommer en misstänkt persons försvar vid misstanke om brott, tycker jag, får advokaternas frihet att sköta sitt jobb i det här fallet träda tillbaka för de misstänktas rätt till hjälp i en förhörssituation.

Meyerson pekar alltså på en viktig rättsstatlig fråga, där Sverige ligger efter common law-länder som Storbritannien och USA, som på denna punkt är långt mera medvetna om viktiga rättssäkerhetsgarantier än vi är. Jag tror knappast att hennes artikel allena kommer att föranleda några åtgärder – i synnerhet inte som statsministern i helgen utlovade ett åtgärdspaket som fokuserar på brottsoffret, snarare än gärningsmannen – men det är ett angeläget ämne hon tar upp.

Hoppas att någon på regeringskansliet och inom advokatsamfundet lyssnar.

Read Full Post »

Tredubbla antalet värnpliktiga, kräver socialdemokraterna enligt Svenska dagbladet. Ett märkligt krav, kan man tycka, med tanke på att även socialdemokraterna – i likhet med den nuvarande regeringen – är förtjusta i att ta ut den såkallade fredsdividenden, det vill säga att spara på försvarets bekostnad eftersom det inte anses finnas något akut hot mot Sveriges säkerhet. Det hela blir lite klarare genom att socialdemokaterna också föreslår att värnplikten kortas till tre till fyra månader (från idag 330 dagar, alltså c:a elva månader).

Förslaget förefaller på alla sätt illa genomtänkt. Dels är en värnpliktsarmé redan idag föga lämplig att genomföra de uppdrag som dagens säkerhetspolitiska situation kräver: den har helt enkelt inte nog med utbildning och specialisering när uppdraget förändras från territorialförsvar till utlandsinsatser. Dels blir det problemet inte mindre genom att korta ner den redan rätt så korta värnpliktstiden: att fungera i strid – vilket ju ändå måste vara målet med en militär utbildning – kräver att man fått sig en viss drill till livs, att man fungerar utan att tänka. Det kan ifrågasättas huruvida man kan åstadkomma något sådant på bara tre eller fyra månader.

Sist och slutligen är det förmodligen militärt feltänkt att ha kvar en värnpliktsarmé över huvud taget. Det är dock också statsrättsligt märkligt att tala om värnPLIKT när det i praktiken rör sig om att kräva att en del av männen i varje årgång skall stå till landets förfogande. Det är i sig enligt min mening inget fel i att kräva att den som åtnjuter ett samhälles förmåner också ger tillbaka till samma kollektiv (och då mer än bara skatter). Det hela blir dock även rättsligt betänkligt när det bara gäller en liten del av befolkningen, eftersom medborgarna behandlas omotiverat olika. Varför skall inte värnplikten, om den nu gäller, gälla alla lämpliga personer i 18- till 20-årsåldern, oavsett kön?

En sådan utökning av värnplikten är dock inte möjlig redan av det skälet att försvaret inte har pengar att utbilda alla de som skulle inkallas. Detta leder till ytterligare en olikbehandling av olika grupper: varför skall endast en del av alla principiellt värnpliktiga de facto tvingas att ge ett år (eller efter socialdemokraternas förslag: fyra månader) av sitt liv till kollektivet? Antingen alla eller ingen, verkar likabehandlingsprincipen påbjuda.

Värnplikten har antagligen militärt överlevt sig själv och vi är dessutom – oavsett dess militära värde – inte beredda att betala för den. Skippa då värnplikten och inför en yrkesarmé som har förutsättningar att lösa de militära uppgifter som statsmakten ger den.

Det skulle vara långt mera rättvist och effektivt än socialdemokraternas något märkliga förslag.

*****

Uppdatering: Långt mera radikalt, men med samma slutsats, argumenterar Niclas Berggren.

Read Full Post »