Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Rätt och samhälle’ Category

Idag får jag via regeringens nyhetsbrevtjänst denna broschyr på skärmen. Den är, såvitt jag kan se, i stort sett rättvisande vad gäller det som faktiskt står där. Jo, transportarbetet har ökat. Jo, på detta sätt måste reformen betraktas som lyckad. Det som jag irriteras av är förtigandena. Dessa förtiganden innebär att skriften utgör en partsinlaga i debatten långt mera än någon balanserad informationsskrift. Tre saker förtjänar att särskilt framhävas.

För det första har trafiken ökat och det finns säkerligen utrymme för trafiken att öka ännu mer, i synnerhet på personsidan. Infrastrukturen har dock inte hängt med. Det framgår endast i bisatserna, men det är staten som har huvudansvaret för infrastrukturen: Trafikverket, en statlig myndighet, förvaltar nio tiondelar av det svenska spårnätet. I synnerhet i Stockholmsområdet är nätet nära sin kapacitetsgräns. Det innebär att nätet är känsligt för störningar.

Om ett tåg blir stående på grund av något fel på ett ställe där andra tåg inte kan köra om eftersom det saknas sidospår, kan trafiken på stora delar av tågnätet påverkas, med förseningar som följd. Det finns helt enkelt inga marginaler längre. På godssidan har detta lett till att flera aktörer uppgivit att de upplever transporter på järnväg som osäkra: den producerande industrin håller idag inga lager värda namnet längre, och är tåget med nästa leverans av produktionsmaterial försenat, står fabriken stilla. Med andra ord leder just den framgång som reformen innebär till ökade krav på infrastrukturen, och där har inte alls lika mycket skett de senaste 20 åren som inom lagstiftningen.

Den svenska infrastrukturen är gammal, sliten och otillräcklig. Det innebär att de eventuella fördelar som konkurrensen mellan operatörer kommer att leda till riskerar att gå om intet, eftersom det inte går att lita på spårnätet. Att fixa detta är endast och uteslutande statsmakternas uppgift, och trots olika engångssatsningar som olika regeringar funnit nåd att företa, brister det på denna punkt. Den här baksidan på medaljen borde ha nämnts i en balanserad informationsskrift.

För det andra finns på en öppen marknad där det kostar att få använda annans spårnät och där aktörerna är beroende av att gå med vinst incitament för operatörerna att spara på tågunderhållet, i synnerhet sådan underhåll som inte syns för resenärerna. Detta är ett av de tyngsta argumenten mot reformen. Jag kan inte (ännu) avgöra hur mycket äkta substans argumentet har, men det är tillräckligt plausibelt för att jag tills vidare skall ta det at face value.

Problemet med bristande tågunderhåll är att det potentiellt påverkar infrastrukturen. Ett tåghjul som inte är perfekt runt, slår mot rälsen, med påföljd att rälsen slits mycket snabbare än annars skulle vara fallet. En pantograf – den delen på taket av tåget som tar el från kopplingsledningen – som inte är väl underhållen riskerar att skada kopplingsledningen, så att denna rivs av, med resultat att hela sträckor är utan el. Med andra ord påverkar tågunderhållet infrastrukturen och dess skick. Eftersom tågoperatören inte har något finansiellt ansvar för infrastrukturen, finns en risk att tågoperatören inte bryr sig om infrastrukturen och alltså inte heller om tågunderhållet. Man kan förvisso tänka sig att Trafikverket gör tågoperatören skadeståndsrättsligt eller kontraktsrättsligt ansvarig för skadan, men också sådant tar tid och är resurskrävande. Processer utgör kostnader som man lämpligen bör undvika. Risken finns alltså att det delade ansvaret leder till att staten och därmed skattebetalaren får stå för bristande tågunderhåll och dessutom lida av upprepade förseningar i tågnätet för att någon eller några av operatörerna inte hållit sina fordon i skick.

Som sagt vet jag inte huruvida detta argument mot reformen är hållbart, men det borde åtminstone ha nämnts som en öppen fråga i en balanserad informationsskrift. Att förtiga detta argument förvandlar skriften från information till propaganda.

För det tredje innebär en fragmenterad marknad istället för ett monopol nya och andra samordningssvårigheter. Som antagligen framgått, är spårnätet ett nät där samtliga aktörer är beroende av varandra. Inom den gamla monopolkoncernen fanns samtliga aktörer inom samma bolag. Detta uteslöt förvisso inte maktkamper och revirkissande, men det fanns chefer som uppifrån kunde säga åt olika enheter att samarbeta och det fanns personliga kontakter anställda emellan. Detta byråkratiska nät har nu ersatts av ett nät baserat på avtal. Bengtsson och Nilsson som tidigare fanns inom samma bolag, fast på olika enheter, sitter nu mittemot varandra med ett avtal mellan sig som både Bengtsson och Nilsson har tjänsteskyldighet att bevaka i sina arbetsgivares intresse. Eftersom kostnader inte längre stannar inom samma bolag, blir det en annan fråga än tidigare vem som får ta vilket ansvar. Kostnaden skiftas numera från en oberoende aktör till en annan, och det innebär friktioner som branschen ännu inte lärt sig att hantera. Jag tvivlar inte på att läroprocessen kommer att leda till resultat, men en del av det kaos som vi några gånger fått uppleva på tågmarknaden har att göra med att det är svårt att gå från en organisationsform till en annan. Även detta borde ha sagt i en balanserad informationsbroschyr.

Vi har en föreställning om att staten på något underligt vis skulle vara oberoende av enskilda intressen, att staten vill oss alla väl och är en neutral skiljedomare mellan oss. Det är staten inte. Den här såkallade informationsskriften, som i realiteten utgör strategisk marknadsföring, är ett bra prov på detta.

Annonser

Read Full Post »

Privata apotekskedjor är sura på staten och dess Apoteket AB, rapporterar Svenska dagbladet (nyheten är gammal, vilket framgår av länkarna som följer nedan: Dagens Apotek rapporterade redan i slutet av november om samma fråga). Det statliga Apoteket får enligt statens ägardirektiv inte ha mer än 35 procent av marknaden. Det är oklart hur detta skall räknas, men Apoteket utgår ifrån att marknadsandelen skall räknas i antal apotek. De privata bolagen däremot tycker att detta skall uttryckas i andel av omsättningen. Regeringen har tillsatt en utredning om frågan, liksom om frågan huruvida någon begränsning alls skall finnas. Rapporten är försenad och beräknas komma i mitten av januari. Jag själv tycker att hela frågan är besynnerlig.

Det kan finnas skäl att begränsa en tidigare monopolists rörelsefrihet för att andra aktörer skall kunna släppas in på marknaden. Men rörelsefriheten för alla som har en dominerande ställning på en marknad är redan beskuren: det är bland annat det vi har konkurrenslagen till. Med andra ord är det besynnerligt att staten – om den nu skall sälja läkemedel över huvud taget – sätter en begränsning på sig själv.

Om staten uppträder på en marknad där andra aktörer finns, bör staten agera marknadsmässigt: annars kan man lika gärna behålla monopolet. Om statens bolag agerar marknadsmässigt, skall det bland annat ha som målsättning att växa. Hur och hur mycket det växer skall sedan avgöras av det statliga bolagets ledning, som därvid skall hålla sig inom konkurrenslagstiftningens ramar. Jag förstår inte varför politiken skall sätta en gräns för hur mycket ett bolag som förväntas agera marknadsmässigt skall få växa. Att skydda de privata nykomlingarna är inget skäl: de privata nykomlingarna skall helt enkelt inte finnas på marknaden om de inte kan stå sig i marknadsmässig och juste konkurrens. Om konkurrenter till Apoteket AB behöver mer skydd än vad som framgår av konkurrenslagstiftningen, och det trots att Apoteket AB sålt av en försvarlig del av sina butiker, är detta en tydlig indikation på att apoteksmarknaden är ett naturligt monopol (vilket den knappast är). Det finns ingen anledning att erbjuda valfrihet på konstgjorda premisser.

Men även de privata apoteksbolagens gnäll om att Apoteket AB:s begränsning skall räknas i omsättning är besynnerlig. Översätt! De privata apoteksbolagen kräver alltså 65 procent av den omsättning som sker på apoteksmarknaden. Vem har givit dem rätt till det? Varför skall vi på detta sätt subventionera privata bolag, i all synnerhet när dessa bolag i normalfallet utgörs av stora internationella kedjor? Det är svårt att hitta något annat ord än ”trams” för den begäran.

Att butiker tvingats stänga, är väl knappast konstigt: om Skövde – där jag bor – är representativ, har en enorm överetablering skett genom att alla bolag smällt upp butiker lite varstans (vilket jag påpekade redan i fjol vintras). I centrum i Skövde finns nu åtminstone tre apoteksbutiker som jag är medveten om och som inte ligger mer än fem minuters gångavstånd från varandra. Är det någon som tror att de alla i längden kommer att kunna överleva? Att misslyckas hör kapitalismen till, och de kapitalistiska privata bolagen bör ha anständigheten att spela på kapitalistiska villkor.

Om vi skall ha en marknad, skall vi ha en marknad och inte något konstgjort fördelningssystem av pengar till olika aktörer.

 

Read Full Post »

Ingvar Ericson – som tidigare i ärendets början skrev på min blogg om olika tekniska spörsmål – kräver en utredning avseende barnläkarmålet. Utan att helt ställa mig på hans sida måste jag säga att jag tycker att han har ett antal viktiga poänger. Ingvars inlägg på Newsmill finns här.

Read Full Post »

Svenska dagbladet granskar pensionsreformen och visar att de enda som hittills klart vunnit på reformen är mäklarbolag som sätter den egna vinningen högre än kundernas framtida pension. Tidningen pekar på kognitionsvetenskaplig forskning som visar att vi människor inte alltid – ganska sällan, faktiskt – förmår fatta i strikt mening rationella beslut. Med andra ord är valet av ”rätt” pensionstillgång individen övermäktig, vilket innebär att man lätt faller för reklam och köper dyra förmedlingstjänster som inte levererar något mervärde. Såvitt jag kan bedöma, är detta allvarlig och fullt korrekt kritik. Frågan är vad man skall göra åt saken.

En sak är glasklar: vi kan inte återgå till någon form av garanterade pensioner. Pensionsåtaganden har blivit en skuldfälla för både företag och stater i takt med att en minskande andel av befolkningen i arbetsför ålder skall finansiera en ökande andel icke-produktiva medborgare (barn, sjuka, pensionärer). Ekvationen går inte ihop.

Alltså måste vi hitta ett regelsystem som tar hänsyn till vad vi som kollektiv har råd med (och det kommer alltid också att vara beroende av de önskemål som vi vill finansiera kollektivt, från den Heliga Treenigheten vård-skola-omsorg, via försvar till kulturpolitik). Tanken med pensionsreformen var att undgå garantiåtaganden från statens sida genom att låta individen själv sköta sitt pensionssparande, vilket alltså innebär att individen själv avsätter pengar till sin framtida pension. Somliga tar risker och vinner eller förlorar stort på dem, andra spelar försiktigt och får mindre i pension än de kunde ha fått om de vågat mera, åter andra engagerar sig inte alls eftersom den kortsiktiga alternativkostnaden i form av förlorad fritid att sätta sig in i olika fonders aktuella prestation väger tyngre än den långsiktiga kostnaden i form av minskad pension (jag själv hör till den gruppen och är därmed bara mänsklig – kognitionsvetenskapen visar nämligen att vi tenderar att väga vinster på kort sikt tyngre än vinster på lång sikt), och den sista gruppen betalar andra för att göra valet. Inte lyckat.

Vad är alternativet? Man skulle kunna kasta ut samtliga privata bolag och låta alla pengar förvaltas av statliga fonder (som förr i tiden). Dessa fonder skulle kunna hålla koll på varje individs bidrag och endast betala ut det som individen sparat ihop. Skillnaden mot förr skulle vara att det inte finns någon garanterad pension. Problemet med den lösningen är att den inte är politiskt hållbar.

Ett kollektiv är nämligen inte nödvändigtvis bättre på att fatta rationella beslut än en individ. Kognitionsvetenskapliga studier har visat att grupper lätt domineras av någon eller några och att det är helt fruktansvärt svårt att stå emot en grupp när man har en avvikande minoritetsuppfattning. Grupptryck funkar, helt enkelt. Vill det sig illa, gör en statlig pensionsfond dåliga investeringar under något år, men påföljd att alla medborgares pension sjunker. Hur skulle man få medborgarna att acceptera detta? Det politiska trycket att ersätta den olyckliga investeringen genom ett skatteuttag – alltså genom att låta den arbetsföra befolkningen betala för den icke-arbetsföra – skulle bli övermäktigt. Med andra ord innebär nuvarande pensionssystem också att man i systemet byggt in spärrar mot att en del av befolkningen idkar självbetjäning i den andra delens plånböcker. Den spärren är måhända en förklaring att demokratin inte alltid är pålitlig, men med tanke på att vi alltför ofta faller för frestelsen att skjuta problemet (miljöproblemet, skuldsättningsproblemet, överbefolkningsproblemet) på någon annan som inte kan värja sig – som exempelvis ännu ofödda generationer av arbetsföra människor – är denna omyndigförklaring av demokratin kanske inte helt utan skäl.

En annan möjlighet skulle kanske vara att införa en prisreglering, ett maxtak på avgiftsnivån. Problemet här är kanske att maxtaket i praktiken skulle kunna tänkas innebära att avgiftsnivån sätts, eftersom de flesta bolag skulle lägga sig på denna maximala nivå. Om dock antagandet om konkurrensens välgörande effekter är riktigt – och det är åtminstone inte helt fel, det har vi empiriska belägg för – kommer det att finnas bolag som av konkurrensskäl lägger sig under maximinivån och marknadsför sig med sina billiga avgifter. Man skulle också som en informationsskyldighet kunna kräva att bolagen anger den pension som faller bort vid olika avgiftsnivåer på ett framträdande ställe och i absoluta tal för, säg, tre olika inkomstnivåer. En sådan regel skulle hantera informationsassymetrin mellan bolaget och kunden. Med tanke på att människor endast är förmögna att ta till sig en begränsad mängd information, är dock frågan i vilken utsträckning som folk skulle ta till sig dessa uppgifter när de samtidigt skall ha koll på så många andra faktorer.

Den perfekta lösningen finns inte. Jag har på sistone i olika Facebook-diskussioner och här på bloggen försvarat marknaden och konkurrensen, och jag fortsätter att göra det. Jag tycker i de flesta fall inte att någon kollektiv lösning är uppenbart överlägsen individualiserade lösningar. Jag har heller inte något alltför stort problem med att låta folk hantera ansvar och att acceptera att några gör dåliga val och råkar illa ut: det hör enligt min mening livet till. Men när en bransch som tydligen inte själv begriper vad den håller på med – de olika derivatprodukter som hjälpte att sprida den amerikanska bolånekrisen runt globen är ett bra exempel – använder sitt informationsövertag till att göda sig själv på sina kunders bekostnad, har vi utan tvivel med ett marknadsmisslyckande att göra. Att sådana kräver lagstiftningsåtgärder, går till och med mera extrema libertarianer med på.

Finansbranschen som sådan måste fås att bete sig på ett socialt godtagbart sätt och måste förhindras övervältra sina förluster på skattebetalaren medan man håller vinsterna inom verksamheten. Som en aspekt av detta måste försäkrings- och fondmäklarna fås att spela med kort som kunden kan förstå. Jag tycker inte att fler regleringar och högre informationskrav är att mål i sig: de är ofta dåliga eller kontraproduktiva. Men i detta fall måste vi ta oss en funderare hur vi kan få ihop ett hållbart pensionssystem på ett sådant sätt att inte mellanhänder får en licens att trycka sina egna pengar.

Hur man än vänder sig, så har man ändan bak.

Read Full Post »

InfoTorg Juridik meddelar att Nils Wahl av regeringen nominerats till generaladvokat vid EU-domstolen och att Carl Gustav Fernlund nominerats till domare. Grattis till båda herrarna, som båda utan tvekan är kompetenta i materian och på så sätt väl skickade att sitta på dessa poster. Nomineringarna påminner mig dock om något som jag velat blogga om en längre tid, men som fallit i glömska, och det är problemet med arbetsspråket vid Europeiska Unionens domstol.

Så här står det på domstolens hemsida:

Vid direkt talan blir det språk som används i ansökan (vilken ska avfattas på ett av Europeiska unionens 23 officiella språk) rättegångsspråk i målet, det vill säga det språk som kommer att användas under förfarandet. När det gäller mål som rör begäran om förhandsavgörande är rättegångsspråket det språk som används av den nationella domstol som hänskjuter begäran till domstolen. Anförandena under förhandlingarna simultantolkas, efter behov, till Europeiska unionens officiella språk. Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.

Problemet ligger i den sista meningen: ”Domarna överlägger utan tolk på ett gemensamt språk som av tradition är franska.” Det är inget mindre än skrämmande.

Som många av läsarna vet är jag född och uppvuxen i Tyskland. Jag har ingen svensk släkt. Jag kom till Sverige första gången 1992 och efter en vända i Tyskland återvände jag 1994 för att läsa juridik vid Stockholms universitet. Jag har med andra ord vid det här laget (jag är född 1971) tillbringat knappt hälften av mitt liv i Sverige och omgiven av svenska språket. Jag har utbildats i juridik på svenska och skrivit en akademisk avhandling på svenska. Jag har ännu inte lyckats publicera mig på något annat språk än svenska.

Och ändå är jag osäker. Jag kan aldrig med full övertygelse om att jag har rätt ge mig in i en strid om vad ett ord betyder eller vilken grammatisk konstruktion som lämpligen bör väljas. Jag gör det förvisso ändå, men jag slår ur underläge. Eftersom jag också är fil.kand. i lingvistik är jag bara alltför medveten om att jag aldrig kommer att kunna utveckla samma språkkänsla på svenska som en infödd etnisk svensk. Min svenska innehåller en del systematiska fel som jag är medveten om, men som är mycket svåra att få bort eftersom de är automatiserade och inte alltid i stunden tillgängliga för medveten kontroll.

Mot denna bakgrund kan jag inte förstå hur någon som inte är franskspråkig i minst samma utsträckning som jag är svenskspråkig kan överlägga om en dom på franska. Juridisk argumentation är beroende av att den är precis och entydig, vilket är svårt nog på ett språk som man till fullo behärskar: i nästan alla språk finns någon variant på kanslisvenska eller ”legalese” som har sitt ursprung just i juridikens (kanske unikt) starka behov av pregnans. Hur i hela friden skall man kunna klara av det när man inte får uttrycka sig åtminstone på ett främmande arbetsspråk som man har stor erfarenhet av (vilket numera i de flesta fall torde vara engelska) och helst på sitt eget modersmål? Vem kom på vansinnet att inte ens ha tolkar tillgängliga som vid behov kan tillfrågas om det rätta uttryckssättet?

Eftersom jag är så lyckligt lottad att ha en stor internationell bekantskapskrets, har jag också kontakt med personer som jobbar som referenter vid EU-domstolen. Dessa referenter anställs bland annat efter deras förmåga att skriva och tala franska. De förbereder domar och ger utkast till förslag, på samma sätt som en föredragande gör i svenska domstolar. Den upplevelse som dessa referenter har tycks vara att det är de som är domarna: domarna, påstår mina bekanta, kan inte tillräckligt mycket franska för att kunna hänga med i alla svängar i domsförslaget och kan framför allt inte formulera sina avvikande meningar på ett sådant sätt att alla betydelsenyanser framgår. Jag kan inte bedöma huruvida mina bekantas intryck är korrekta, men det är skrämmande nog att ett sådant intryck finns. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter tycker jag att mina bekantas intryck är åtminstone rimliga och plausibla.

Visst är det så att domstolens domar översätts till samtliga EU:s arbetsspråk och att alla versioner är lika auktoritativa. Visst är det så att förhandlingsspråket i många fall är ett annat än franska. Men när domarna, som kanske kunnat följa förhandlingen själva och som under förhandlingen åtminstone haft tillgång till tolk sedan skall prata om nyanser i domen på franska, kan jag inte förstå annat än att viktiga aspekter av målet faller bort för att domarna inte kan uttrycka sig ordentligt. Med andra ord är det då referentens förslag som blir styrande i långt större utsträckning än ett sådant förslag alltid blir styrande (eftersom det är svårt att tänka utanför förslagslådan).

Dessutom finns här en aspekt av överlägsenhet genom språklig förmåga. Enligt en anekdot som jag hört klagade en gång Horace Engdahl, vars engelska verkligen inte går av för hackor, på att en diskussion med en modersmålstalare liknar ett slagsmål där man har ena armen bakbunden och den andra i gips. Alla som någon gång försökt diskutera på ett språk (inklusive svenska) där motparten rent språkligt är överlägsen, känner nog igen känslan. Med andra ord ger valet av arbetsspråk de fransktalande belgiska och franska domarna en ofantlig fördel att driva sin egen linje. Huruvida dessa domare använder sig av denna fördel eller ej, vet jag inte, men bara det faktum att en sådan fördel finns är skrämmande.

Det här måste ändras: EU-domstolens praxis går före medlemsstaternas inhemska lagstiftning, och denna praxis måste då tas fram på ett sätt som ger alla domare möjlighet att fullt ut påverka det som sker i överläggningsrummet. Om man nu anser att det behövs ett gemensamt språk (i sig inte tvingande), ställ åtminstone tolkar till domarnas förfogande. Den frågan är nog minst lika viktig som att äntligen avsluta EU-parlamentets flyttcirkus mellan Bryssel och Strassbourg, även om den kanske inte gör sig lika bra som ett TV-inslag.

Read Full Post »

Svenska dagbladet och Dagens Industri rapporterar om att alla vårs Viktor Muller nu planerar att avsätta rekonstruktören Guy Lofalk. Det citat som anförs lyder: ”Saab har beslutat att avsätta Lofalk till varje pris”. Detta uttalande kan tolkas på två sätt, nämligen antingen så att SAAB:s styrelse själv skall avsätta Lofalk eller att den skall se till att någon annan gör det, men för mig framstår den förra tolkningen som mycket mera sannolik: det är SAAB som beslutat att Lofalk skall avsättas, i vilket tycks ligga att SAAB skall göra det självt. Konstigt, tycker jag.

Enligt 10 § lagen om företagsrekonstruktion är det rätten, det vill säga tingsrätten, som utser rekonstruktören. Gäldenären eller borgenärerna har inget att säga till om. Enligt 11 § första stycke samma lag skall rekonstruktören ha borgenärernas förtroende – inget nämns om gäldenärens förtroende. Enligt tredje stycket i paragrafen kan rekonstruktören entledigas om hon inte är lämplig eller om det finns andra skäl till entledigande. Eftersom dock gäldenärens förtroende inte utgör någon av grunderna för att någon skall kunna utses som rekontruktör, har jag svårt att se hur det skall kunna utgöra grund för att en rekonstruktör skall kunna entledigas på grund av bristande förtroende från gäldenärens sida.

De argument som anförs i det brev som tidningarna citerar tycks gå ut på att Lofalk är inkompetent, men det kräver rimligen något mer än blanka påståenden. Det är också ytterst konstigt att dessa påståenden kommer efter det att Lofalk begärt att rekonstruktionen skall avbrytas, med vilket konkursen skulle vara ett faktum: rimligen borde SAAB och Muller ha reagerat när de påstådda händelserna inträffade, inte nu i efterhand när saker och ting inte gått Mullers väg.

Muller har en karriär som internationell affärsjurist bakom sig, men han tycks ha glömt att man bör sätta sig in i lagstiftning och att man behöver bevisa sina påståenden. Redan tidigare har hans förhållande till lagen om företagsrekonstruktion varit konstig: han antydde i somras att poängen med att söka rekonstruktion var att vinna tid för att få en fungerande affärsmodell för SAAB på plats. Det är inte tanken med lagen. Tanken med lagen är att man skall vinna tid att skära bort de delar i ett företag som hotar en kärnverksamhet som går att rädda, inte att rent allmänt ge ledningen tid och utrymme att hitta på något nytt.

Jag har all förståelse för att Muller och de anställda hos SAAB är panikslagna och vill rädda företaget till varje pris. Jag har i synnerhet förståelse för de anställda. Vad gäller Muller anser jag dock att det är dags för honom att inse att hans förhoppningar gått om intet och att han sedan länge inte mer är ensam herre på täppan.

Vänersborgs tingsrätt har visat mod tidigare och tagit det juridiskt korrekta, men socialt och politiskt impopulära beslutet att inte bevilja rekonstruktion; hovrätten visade mindre ståndaktighet gentemot den starka opinionsvinden. Jag hoppas nu att detta brev bidrar till att också hovrätten inser att Muller tappat den sista lilla biten av verklighetsförankring han måhända någon gång haft.

Avsluta SAAB-eländet. Låt bolaget gå i konkurs och utse en konkursförvaltare som förmår rädda det som räddas kan.

*****

Uppdatering: På denna blogg finns något som påstås vara det brev som Muller skrev till styrelsen. Av brevet i sin helhet framgår att Muller förstår att det är domstolens sak att avsätta Lofalk. Det som dock också framgår är att Mullers kritik mest beror på att Lofalk inte tillvaratar ägarnas intressen. Lofalk skall dock inte tillvarata ägarnas intressen, det är inte det som är tanken med en rekonstruktion. Lofalks uppdrag är att rädda verksamheten så gott det går. Dokumentet ger intrycket av att vara ett långt klagomål på att Lofalk inte funnit sig i rollen som konsult till styrelsen, vilket tyder på en konstig förståelse av rekonstruktionsförfarandet.

Men ett varningens ord: vi har ingen garanti att det publicerade dokumentet är äkta. Om det är äkta, fortsätter jag dock att betvivla Mullers verklighetsförankring och lämpligheten av att SAAB skulle få fortsätta rekonstruktionen. Om det är äkta, finns dock också en del frågor att ställa till Guy Lofalk.

Read Full Post »

Mårten Schultz tipsar om denna artikel i Dagens arena: Stockholms stads tycks vara i färd med (enligt artikeln kommer ett överklagande att lämnas in, så saken är ännu inte biff) att efter lång tid sluta avtal med en ny entreprenör om vård av tortyrskadade flyktingar – istället för Röda korset är det aktiebolaget Wemind som skall få kontraktet. Oppositionen – liksom tydligen Röda korset – är uppröd, och enligt artikeln att döma är det två ställen där skon klämmer. Dels anförs som argument att Röda korset haft hand om verksamheten i 26 år, dels anförs att det enligt upphandlingsspecifikationen skulle tillhandahållas minst tre psykoterapeuter i verksamheten, vilket oppositionen tolkar som tre heltidstjänster, men av Wemind och den upphandlande tjänsteman tolkas som tre personer. Med andra ord anser Stockholms stad att kravet är uppfyllt genom att Wemind tillhandahåller tre personer, som dock inte behöver ha heltidsanställningar. Från båda sidorna – Wemind och staden på den ena, och oppositionen på den andra (Röda korsets hållning konkret framgår inte av artikeln) – är detta tyvärr alltför vanliga argument som anförs. Tjafset – för det är ett tjafs – indikerar att vi måste göra något åt upphandlingsförfarandet.

Det första argumentet, att Röda korset minsann haft uppdraget i 26 år, är helt enkelt inget argument. Det som att säga att adeln ju innehaft de ledande posterna i diplomatkåren i hundratals år och inte uppenbart misskött sitt uppdrag. Skall i båda fallen den som sitter på den åtråvärda positionen rätt att vara kvar till dess man missköter sig? Jag har svårt att förstå varför tiden som Röda korset gjort det här över huvud taget anförs som argument. Visst, en organisation bygger upp erfarenheter och kunskaper, men också det gäller i adelns fall: de vänner i synnerhet ur högadeln jag har utmärker sig samtliga genom att ha ett utmärkt informellt kontaktnät över hela världen, vilket säkerligen gynnar vilken diplomatisk tjänst som helst. Tidsargumentet är i grunden det mest konservativa argument som finns: inget skall få förändras till dess någon bevisligen missköter sig. Jag kan inte se någon som helst styrka i argumentet, som dock med regelbunden trötthet framförs i dessa sammanhang.

Det andra argumentet är tyngre.

Upphandlingar går i mycket grova drag till så att beställaren – den som vill ha en tjänst utförd – bestämmer sig för vad exakt det är man vill ha. Sedan publiceras kraven – de såkallade upphandlingsspecifikationerna – och alla intresserade får lämna in bud för att få uppdraget. För att det här skall gå rätt till, får upphandlingskraven efter publicering endast ändras i undantagsfall, och de då ändras på ett sådant sätt att alla som lämnat bud eller är i färd med att lämna bud har en rimlig chans att ändra sina anbud så att de tar hänsyn till de förändrade kraven. Slutligen skall den få uppdraget som under realistiska antaganden kan lämna det bästa erbjudandet, vilket normalt betyder lägsta priset.

Det där med priset bör nog klargöras lite till, eftersom det finns vanföreställningen om att upphandlingar alltid bara går efter det billigaste och att kvalitet är egalt. Detta är helt enkelt inte riktigt: kvalitetskraven skall ha bestämts i upphandlingsspecifikationerna. I dessa kan man i stort sett – det finns några viktiga begränsningar som jag här inte har plats att ta upp – bestämma vilka kvalitetskrav som helst, förutsatt att dessa inte är formulerade så att man viker tjänsten åt en viss person (jag bloggade om det här). Med andra ord kommer kraven inte efter det att upphandlingen publicerats, utan tanken är att de skall finnas med i kungörelsen att en upphandling kommer att äga rum. Sedan kan en anbudsgivare ge ytterligare kvalitet utöver upphandlingsspecifikationerna och förutsatt att hon uppfyller specifikationerna och därutöver ger bättre kvalitet, men det är en annan femma.

Mycket ligger alltså i formuleringen av upphandlingsspecifikationerna: de måste vara så exakta som möjligt och är de otydliga (vilket man tydligen kan anse om de i artikeln nämnda kraven på heltidstjänster) måste de tolkas, vilket i sin tur kräver kunskap: en tjänsteman som skall väga olika bud mot varandra måste förstå på vilket sätt de olika anbudsgivarna tolkat specifikationerna, och det kan vara nog så svårt. Det är här två problem dyker upp som ingen hittills lyckats lösa.

Dels är juridik- eller ekonomiutbildade upphandlingstjänstemän normalt välsignade med total okunskap om den verksamhet som skall upphandlas. Det innebär att de varken kan formulera förnuftiga upphandlingsspecifikationer eller bedöma något annat än priset i ett anbud. Det medför att tjänstemännen med skrämmande regelbundenhet inte märker när ett uppenbart underbud lämnas: anbudsgivaren – som tyvärr inte heller alltid har branschkunskap – lämnar ett anbud som helt tydligt inte kan räknas hem, men tjänstemannen – som bara förstår priset – märker inte det och blir glad över det låga priset. Med andra ord har man då upphandlat ekonomiska problem i verksamheten. Många, om inte de flesta, skandaler den senaste tiden tycks ha sin bakgrund i tjänstemännens och/eller anbudsgivarnas inkompetens avseende den upphandlade verksamheten.

Det andra problemet är att – som Röda korset i förevarande fall – den som förlorar anbudet surnar till. Antingen på så sätt att hon tycker att den konkurrent som fått uppdraget lämnat ett uppenbart underbud, eller på så sätt att hon inte håller med om att upphandlingsspecifikationerna är uppfyllda – tydligen också som Röda korset (och Dagens arena) här – eller på så sätt att hon inte förstår varför någon annan, som lämnat ett högre men mera realistiskt anbud, fått uppdraget. Att surna till tar sig konkreta uttryck i ett överklagande. Upphandlingen måste alltså dras i domstol, i förekommande fall i flera instanser, och försenas.

Konsekvensen blir dock inte bara en försening – hela karusellen medför en fördyrning också. Om det bara handlade om de tjänstemän som måste specificera uppdraget och ge uppdraget till någon, skulle det fortfarande vara förhållandevis billigt för skattebetalaren. Men när sedan överklaganden kommer, med alla krav på att anlita juridisk och ekonomisk expertis (ofta i sin tur upphandlad), kan det mycket väl blir så att hela kalaset blir mycket dyrare för skattebetalaren än en vanlig halvkorrumperad byråkratisk upphandling – där tjänsteman Bengtsson ser till att hennes kompis Larsson från fotbollsklubben får uppdraget – skulle vara.

Syftet med formella upphandlingar är lovvärt: att få bästa möjliga kvalitet till billigast pris för skattebetalaren. I praktiken mäktar förvaltningen inte med upphandlingarna, och frågan måste få ställas om den marginella vinst (om det är nu är någon vinst över huvud taget) som skattebetalaren gör på det formella upphandlingsförfarandet är värd det stora AMS-program för jurister och ekonomer som upphandlingscirkusen innebär. Att sedan på upphandlingsområdet rosenskimrande och i de flesta fall starkt idealiserade folkhemsminnen möter en strikt ekonomisk och rationell (utan värdering) hållning, gör inte saken lättare.

En förändring av upphandlingsordningen kommer att bli svårt, bland annat för att nuvarande upphandlingsmodell också har betydelse för den internationella konkurrensen och EU-marknaden (se SOU 2011:73 om erfarenheterna av upphandlingsförfarandet). Det finns med andra ord EU-regler som Sverige är bundet av vad avser upphandling. Men efter några decenniers misslyckanden (och för all del även ytterst lyckade upphandlingar) är det verkligen läge att ta ett steg tillbaka och göra något åt ett förfarande som förvaltningen i alltför många känsliga fall inte mäktar med.

Read Full Post »

Older Posts »