Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for augusti, 2010

Trafikverket – som svalt det tidigare Banverket – och SJ är i ordkrig med varandra, rapporterar Svenska dagbladet. Jag småler: det är kul med den här sortens bråk mellan parter som annars vinnlägger sig om att framställa sig som snälla, trevliga, service-mindade och allmänt hederliga. Bakgrunden till bråket är vinterns tågförseningar, som för SJ ledde till stora förluster. Dessa förluster vill bolaget nu ha ersatt av Trafikverket, och har därför sedan maj hållit inne med avgifterna för att få utnyttja spårsystemet.

Bakgrunden till innehållandet är en allmän regel i kontraktsrätten att man inte behöver betala hela det avtalade priset när motprestationen man betalar för inte levererats. Om jag alltså exempelvis istället för 60 kilo äpplen endast får 58 kilo, skall jag inte behöva betala för 60, utan bara för 58 kilo. Om jag betalar för att få köra fem tåg, men endast får spår som duger för tre tåg, skall jag inte behöva betala för fem tåglägen.

Problemet är i det här fallet att SJ inte kräver betalt för att inte ha kunnat utnyttja tåglägen, utan för de pengar som bolaget betalat till resenärerna. Trots att det förstås låg i SJ:s kommersiella intresse att ersätta sina kunder – om än efter rätt så mycket tvekan – fanns faktiskt ingen juridisk förpliktelse för SJ att betala ersättning i den omfattning som skett. SJ vill alltså inte betala mindre för att inte ha fått de tåglägen som utlovats, utan vill ha ersättning för pengar som betalats till tredje man, till resenärerna. Dessa pengar hade dock bolaget ingen skyldighet att betala. Frågan är då om Trafikverket förorsakat SJ den skada som bolaget nu vill ha skadestånd för och om Trafikverket är skyldigt att betala. (SJ självt tycks i och för sig säga att så inte är fallet, men jag kör ändå: det här är för kul för att låta bli.)

Trafikverkets case är ganska tydligt. Enligt punkt 6 i mallen för trafikeringsavtal – som en tågoperatör måste skriva under när hon vill köra tåg – skall villkoren för ansvar och ersättning regleras av JNB Del 2. Denna finns här och innehåller framför allt två punkter som är av intresse.

I punkt 5.2.a) anges att ersättningsskyldigheten inte omfattar följdskador. Skadan att ersätta resenärer när man inte kan köra tåg är en följd av att man inte kunnat köra tåg för att Trafikverket inte fullgjort sin prestation att tillhandahålla spår. Skadan uppstod alltså inte omedelbart för att tågen inte kunde rulla, utan först som ett resultat av att bolaget kände sig skyldigt att ersätta resenärerna, och den torde därför inte omfattas av verkets ersättningsskyldighet.

I punkt 5.9 och framåt regleras dessutom detta ansvar mot tredje man särskilt. Det måste uppmärksammas att villkoren här förutsätter att skadan för tredje man enligt någon särskilt bestämmelse skall ersättas av (i det här fallet) Trafikverket. Det ser inte ut som om det fanns något sådant stadgande mellan SJ och Trafikverket, och SJ har alltså inte rätt till ersättning. Detta gäller än mer eftersom SJ faktiskt inte var tvunget att betala ersättning till resenärerna, utan gjorde detta för sitt kommersiella ryktes skull. Man kan alltså inte ens beteckna den ersättning som SJ betalade som skadestånd i snäv juridisk bemärkelse, utan den utgjorde en frivilligt påtagen kostnad. Klart att Trafikverket inte vill betala SJ:s PR-arbete.

Dessutom stadgas i punkt 6.1 en såkallad force majeure-klausul som befriar part från ansvar gentemot den andra om det förekommer hinder mot prestation på grund av ”omständigheter, varöver part inte råder”. Prestationen från Trafikverkets fall är att tillhandahålla körbara spår, vilket alltså inte skett.

Frågan är om befrielsegrunden i avtalet täcker också snöröjning, vilket är det som SJ mest klagar på: bolaget fick spår när Trafikverket enligt SJ:s mening borde ha insett att spåren inte kunde köras. I villkor 6.1 föregås den citerade befrielsegrunden – omständigheterna över vilka en part inte råder – i och för sig av en lista som mest omfattar människoskapade hinder mot prestation, men slasktratten i slutet – omständigheterna över vilka en part inte råder – torde ändå täcka också naturliga prestationshinder som stora snömängder. Här finns i och för sig utrymme för tolkningar: man skulle kunna säga att befrielsegrunder endast kan vara människoskapade hinder mot prestation. Det verkar dock med viss tveksamhet vara främmande för svensk rätt att tolka ett avtalsvillkor så snävt.

För SJ talar i princip enbart att man kanske kan säga att Trafikverket inte fullgjorde sin skyldighet att undanröja eller minska följderna av prestationshindret. Hindret var snömängderna och åtgärden att minska eller undanröja följderna skulle ha varit röjning. Denna tycks enligt vad som framkommit i media sedan i vintras inte ha varit fullt så bra som man kan kräva, och i den delen skulle Trafikverket i och för sig kunna vara ansvarigt. Problemet kvarstår dock att skadan utgör en följdskada och alltså inte skalle ersättas enligt punkt 5.2.a)

SJ verkar alltså egentligen bry sig om Trafikverkets kommersiella moral, snarare än om juridiska regler. ”Måste vi betala till våra resenärer för något som vi faktiskt inte rår för, bör väl för bövelen också Trafikverket betala till oss för något verket inte rår för”, verkar argumentationen lyda. Det kanske man kan tycka är en rimlig argumentation, men SJ blandar på ett konstigt sätt sitt affärsmoraliska klagomål med åberopanden av juridiska sanktioner.

SJ vill alltså få betalt för att bolaget tycker att Trafikverket i anständighetens namn borde betala. För att pressa verket att göra det som SJ anser är anständigt, innehåller bolaget pengar som det är juridiskt skyldigt att betala. Man använder alltså en juridisk sanktion – innehållande av pengar som sanktion för ett kontraktsbrott – i en situation där inget kontraktsbrott finns.

Det som SJ gör är att det sätter sig självt i dröjsmål med betalningen av banavgifterna. Med andra ord begår SJ kontraktsbrott som sanktion för ett brott mot det som bolaget anser vara den affärsmoraliska anständigheten. Alldeles oavsett den moraliska frågan torde Trafikverket nu ha rätt att i sin tur svara med att hålla inne sin prestation, nämligen att tillhandahålla tåglägen.

Det skulle vara inte så lite ironiskt om SJ, för att få Trafikverket att blöda för inställda tåg i vintras, nu skulle få inställda tåg för att bolaget vägrar fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter. Det ser ut att vara en inte helt genomtänkt taktik.

Vi syns på en perrong nära dig, i väntan på ett tåg vars tågläge dragits in av Trafikverket!

Annonser

Read Full Post »

Svenska dagbladet rapporterar att läkemedelsförsäljningen utanför apoteken – alltså försäljningen av receptfria läkemedel i matvarubutiker etc. – inte fungerar som tänkt. Tanken är att säljarna skall rapportera sin försäljning till bolaget Aptekens service, men det tycks saknas kriterier för hur rapporteringen skall gå till. Bolaget och alltså Läkemedelsverket vet inte huruvida försäljningssiffrorna inkluderar moms, exempelvis. Det visar sig också att hela 27 procent av de anmälda försäljarna inte rapporterar in sin försäljning. Eftersom ingen licens krävs för att få sälja, finns också misstankar om att det finns en hel del försäljning som äger rum utanför det registrerade systemet och som inte är anmäld. Kontrollen – som ligger på kommunerna – fungerar inte, för att kommunerna inte riktigt vet hur de skall göra. Ett praktexempel på hur man inte skall (av)reglera, med andra ord.

En sak är dock viktig att hålla i minnet: detta handlar alltså inte om att det är något fel på regleringen av de privata apoteken, utan om att det är något fel på regleringen av försäljningen av receptfria läkemedel utanför apoteken. Svenska dagbladets rapportering kan alltså inte användas som slagträ i debatten om huruvida det var klokt att avreglera själva apoteksverksamheten.

Regleringen av den receptfria försäljningen är alltså bristfällig. Denna brist har dock en förutsättning, nämligen att vi verkligen behöver ha kontroll över försäljningen av receptfria läkemedel. Frågan är alltså varför vi behöver den sorts statistik som här efterfrågas. Det kan hända att det finns mycket goda skäl, men de framgår inte av artikeln. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte skälet för att ett läkemedel är receptfritt är att det vid normal användning är ofarlig. Om det är så, är dock frågan varför vi behöver veta hur mycket av dessa läkemedel som säljs. Vid onormal användning är nämligen allt, precis allt, farligt. Senast i fjol höstas dog ju en kvinna som druckit för mycket vatten i en radiotävling – av vattenförgiftning. Om vid normal användning alltså receptfria läkemedel faller i samma kategori som vatten, undrar jag varför statistik över försäljningen efterfrågas.

Det innebär också att jag inte verkligen kan ansluta mig till den Sara L. Bränström i Svenska dagbladet framförda undran varför det inte krävs tillstånd. Är läkemedlen vid normal användning ofarliga, och kräver vi inga tillstånd för att sälja vatten, bör vi väl heller inte kräva tillstånd för att sälja receptfria läkemedel.

Om man dock nu förutsätter att statistik verkligen behövs av någon giltig anledning, är det verkligen en gåta varför man inte reglerat det här bättre än vad man gjort. Även i detta fall tror jag dock inte att tillstånd skulle vara den centrala kategorin: även existensen av ett tillstånd måste ju kontrolleras, och det verkar ju just vara i kontrollen som de största bristerna uppstått. Ett tillstånd är således en ingrediens som bör ingå i kontrollen – eftersom dess existens är mycket lätt att kontrollera, vilket gör kontrollerna enkla och alltså kostnadseffektiva i just detta avseende – men ensamt löser ett krav på tillstånd ingenting.

Det som skulle krävas är en fungerande kontrollapparat avseende inrapporteringen. Denna kontrollapparat skulle behöva vara tämligen omfattande. Enligt uppgift är 5 998 försäljare av receptfria läkemedel anmälda. För att fastställa huruvida inrapporteringen är rättvisande, skulle man alltså behöva gå igenom varje inrapportering och kontrollera huruvida den stämmer överens med de normer som gäller för rapporteringen. Detta i sin tur förutsätter att normer finns, vilket då kräver att det finns kompetent folk som fastställer normer och i förekommande fall anpassar normerna till en föränderlig verklighet. Redan det ser ut att kräva rätt så många byråkrater.

Sedan behöver man folk som kontrollerar att inrapporteringen i sig är korrekt, vilket torde förutsätta besök i butikerna. Jag misstänker att detta – tillsammans med en allmän önskan om att hålla statens verksamhet liten, på bekostnad av kommunerna; så mycket för det kommunala självstyret – ligger bakom det faktum att kommunerna utsetts till kontrollinstanser. Det betyder dock att kommunen måste anställa någon som dels har koll på vilka mediciner som är vad – alltså huruvida de sålda medicinerna verkligen är receptfria eller inte – och dels har koll på bokföring, eftersom det är butikernas interna bokföring som skulle behöva granskas för att fastställa eventuella avvikelser mellan inrapporterad och äkta försäljning. Även det kräver alltså kompetens som förmodligen inte lätt att komma över, och som dessutom skulle behöva nyanställas.

Nu kan man i och för sig kanske nöja sig med stickprov, istället för att hålla på med den heltäckande kontroll som jag hittills gått ut på. Stickprov innebär dock att statistiken även i ett fungerande kontrollsystem är behäftad med statistisk osäkerhet, eftersom stickprov innebär att ett underlag tas fram som sedan genom statistiska beräkningar räknas upp till försäljningen i hela landet. Även stickprov skulle dessutom nödvändiggöra en viss och antagligen rätt stor byråkrati runt kontrollsystemet.

Och så är det: har man många spelare som samtliga skall kontrolleras – antingen direkt eller genom stickprov – blir kontrollen komplicerad att genomföra. Komplicerade kontroller betyder en omfattande byråkrati runt kontrollsystemet. Vill man inte betala för den byråkratin, måste man släppa på kontrollen.

Det finns såvitt jag kan bedöma ingen väg ut ur det dilemmat. Man skulle i och för sig kunna ge alla rätt att anmäla misstänkt försäljningsverksamhet och/eller misstänkt felaktiga inrapporteringar. Man skulle alltså i så fall lägga ut myndighetens kontrollsystem på medborgaren, eller i praktiken på försäljarnas olika konkurrenter. Frågan är dock då för det första hur dessa parter skulle skaffa sig den kunskap som krävs för att göra en välgrundad anmälan och hur man skulle förhindra okynnesanmälningar, dels huruvida vi verkligen vill ha ett system där ömsesidig misstänksamhet mellan medborgarna premieras, där anmälningar blir ett potentiellt vapen i den ekonomiska konkurrensen.

Avreglering innebär inte att man helt enkelt tar bort alla regler. Man måste fundera igenom dels vilka grundläggande villkor som skall gälla för en verksamhet som avregleras, dels hur man säkerställer att de villkor som man alltså tycker är så viktiga att de skall gälla även när näringsfrihet i princip råder också verkligen efterlevs av branschen. Det innebär att en avreglering inte innebär mindre, utan i många fall mer byråkrati.

Jag undrar när lagstiftarna lär sig denna till synes ganska enkla läxa.

Read Full Post »

Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz har å Folkpartiets vägnar föreslagit att utländska studenter – som numera betalar för sina studier i Sverige – skall kunna komma undan studieavgifterna om de förbinder sig att efter studierna arbeta i Sverige under några år (Svenska dagbladet rapporterar här, Dagens Nyheter här). Förslaget tas emot positivt av Dagens Nyheter och – faktiskt – av utländska studenter. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är negativa: som vanligt åberops att utbildning är en rättighet. Jag är kluven.

Först talet om utbildning som rättighet. Även om vi nu förutsätter att utbildning är en rättighet – vilket man inte behöver göra – är det ju förstås en helt öppen fråga vem som skall stå för kostnaden för rättighetens utövande. Man kan fundera varför det skulle vara Sveriges skyldighet att ge pakistanier en gratis utbildning. Såvitt jag kan se, kan man utan logiska motsättningar säga att rättigheten utbildning i så fall skall garanteras av hemstaten. Det följer inget för den svenska politiken avseende utländska studenter av att utbildning måhända kan betecknas som rättighet.

Det är ju nämligen inte så att ”skattebetalaren” är ett helt anonymt kollektiv, utan den praktiska effekten av en sådan rättighet i förevarande sammanhang är att Mauricio, Fatima, Ahmed eller Dolores har ett anspråk på mina pengar: fördelning genom skattemedel kan – bör – mycket väl omformuleras till direkta anspråk från person A på person B:s pengar. Du vill åt mina pengar.

När det finns ömsesidighet i sammanhanget – att A:s anspråk motsvaras av ett annat anspråk som B har på A:s pengar eller andra resurser – kan man kanske principiellt försvara denna omfördelning. När A dock, efter att ha fått sitt anspråk tillgodosett, lämnar landet och B aldrig kan utöva sina motsvarande krav, är det en legitim och befogad fråga varför B skall betala till A. Det är denna fråga som Folkpartiet ställer, och medan man kanske kan vara tveksam avseende svaret som partiet ger, kan frågan inte viftas undan så lätt som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill göra.

Då är det principiella argumentet mot avgifter att Sverige inte precis är ett land som attraherar vare sigsom bostadsort eller genom utbildning i världsklass starkare. Om jag måste betala för studier i England – där jag får lära mig den internationella lingua franca engelska – och måste betala för studier i Sverige – där jag får lära mig det i internationella sammanhang föga gångbara språket svenska – är det lite som talar för Sverige. Även om Englands klimat inte precis är vänligt, är åtminstone nätterna på vintern inte lika långa, och Sverige har heller inte något Oxford, Cambridge eller St. Andrews (som ligger i Skottland) att erbjuda. Varför skulle man välja Sverige? Skolorna känner redan av förlusten av utländska studenter (som hittills givit utdelning via den svenska statskassan).

Den frågan är dock överspelad: vi har – på gott och ont – infört avgifter, och Folkpartiets förslag måste bedömas mot denna bakgrund. Det betyder inte att vi inte kan diskutera frågan om avgifter igen, bara att vi – givet att vi har avgifter – måste diskutera Folkpartiets förslag på dessa premisser.

Min kluvenhet kommer sig av att det är alltför lätt att se hur många problem som helst i Folkpartiets förslag. Därav är problemet att man skall betala studieavgifterna i efterhand om man väljer att inte fullgöra sitt åtagande att arbeta i Sverige det minsta. Det är som vilket kontraktsbrott som helst: avtal kan visst brytas, bara man är beredd att betala för sig. I viss mån kan kanske argumentet anföras att den individuella studenten som kommit på bättre tankar i efterhand kan tänkas sakna ekonomiska resurser för att på detta sätt köpa sig ur sitt åtagande. Det argumentet är dock inte riktigt bärkraftigt: den som tar en kredit som hon inte kan betala tillbaka är lika fast i en omöjlig situation som den som inte vill jobba i Sverige. Man bör kanske bygga in en säkerhetsventil i Folkpartiets förslag, så att vi kan hantera särskilt ömmande fall, men principiellt ser jag inget större problem med den föreslagna konstruktionen.

Ett större problem ligger i vad som händer om det jobb man lovat utföra inte materialiseras. Vad händer om man inte hittar jobb: skall man då få del av det svenska välfärdssystemet? Skall också sådana pengar i förekommande fall behöva betalas tillbaka? Även om det finns en arbetsgivare som lovat att anställa studenten, kan liknande problem dyka upp.

Vad händer om exempelvis Volvo – som ju uppges vara intresserat – lovar att anställa, men vid slutet av studentens studier är i en krissituation (igen) och inte kan eller vill uppfylla sitt löfte? Detta problem skulle man kanske kunna komma runt genom att kräva att den student som vill använda sig av den föreslagna möjligheten redan före studierna skall ha ordnat en arbetsgivare, och att denna arbetsgivare sedan är ansvarig för betalning av studieavgifterna om studenten inte fullföljer sin del av avtalet.

Det skulle dock för arbetsgivaren innebära att man binder upp sig ekonomiskt för folk som kan komma på alla möjliga idéer och över vars beteende under och om fem år man inte har något inflytande. Det skulle fresta arbetsgivaren att i sin tur sluta ett avtal med den utvalda studenten att denna – om hon efter studierna inte kan eller vill jobba här i landet – skall ersätta arbetsgivaren för de pengar som arbetsgivaren i så fall skulle behöva betala till staten. Då är vi dock tillbaka till ursprungsproblemet, nämligen att arbetsgivaren lika lite som någon annan vet hur den ekonomiska situationen ser ut om fem år, och att även en ärlig student riskerar att inte kunna jobba i Sverige.

Slutligen förstår jag inte riktigt varför förslaget är begränsat till vissa ämnen. Rimligtvis måste väl en arbetsgivare vilken som helst veta vilken student som kan vara intressant att anställa efter avslutade studier. Om exempelvis en privat tankesmedja vill möjliggöra för en student i nationalekonomi att läsa gratis i Sverige, finns väl inga principiella argument att inte öppna den av Folkpartiet föreslagna porten också för denna student och hennes presumtiva arbetsgivare? Det enda argumentet jag kan se är en hållning där icke-tekniska eller naturvetenskapliga utbildningar inte är samhällsekonomiskt nyttiga, men då uppstår genast frågan varför vi över huvud taget erbjuder sådana utbildningar, till yttermera visso gratis för svenska studenter.

I slutändan vill jag se hur förslaget ser ut när den väl gjutits om till ett lagtextförslag innan jag tar slutlig ställning. Som Mårten Schultz skrev häromdagen i Svenska dagbladet, är riksdagspolitikerna lagstiftare, och det är på grundval av lagen, inte på grundval av de tankar på vilka lagen vilar, som vi skall bedöma deras kvalitet. Jag kan se de principiella poängerna med Folkpartiets tanke.

Jag är dock misstänksam mot den djävul som bor i detaljerna.

Read Full Post »

Näring för tanken

Jag kanske gör mig omöjlig (igen) i mina borgerliga meningsfränders ögon, men den här artikelnThe Economist kan kanske nära tanken lite. Förvisso är inte alla misslyckanden som här beskrivs överförbara till Sverige, som har ett helt annat straffrättsligt system och en annan rättskultur än USA.

I tider då stora delar av borgerligheten och den nationellt socialistiskt sinnade högern inom SD ständigt ropar efter hårdare straff, kan dock kanske detta citat ge anledning att ta sig ytterligare en funderare:

[T]here is nothing in our history of over 100 years of reform that says we know how to reduce recidivism by more than 15 or 20 percent.

Med tanke på att en intagen i en sluten svensk anstalt i genomsnitt kostar 896 075 kr. om året, är det kanske en vinst som är för liten för att rättfärdiga hårdare straff.

*****

Uppdatering: I en studie som förefaller vara metodologiskt angriplig (bara stockholmare i undersökningen), men som ändå i sammanhanget åtminstone har indikativt värde, visas dessutom att domstolarna redan dömer hårdare än vad ”folket” (vem det nu är) tror, och också hårdare än de straff  ”folket” begär, skriver kriminologerna Kristina Jerre och Henrik Tham i Dagens Nyheter.

Om kostnadsargumentet alltså verkligen skulle vara svagt – vilket jag trots invändningarna nedan inte tror – kan ett demokratiskt argument anföras (hårdare straff bärs inte upp av något mandat) och dessutom studien tjäna som indikator för att den eventuella moraliska känsla som står bakom straffet (vedergällningsbegär, anser jag fortsatt att det handlar om) till fullo är tillfredsställd.

Sammantaget verkar det inte vara så självklart att hårdare straff är någon vidare bra idé.

Read Full Post »

Sedan en tid tillbaka är jag intresserad av reglering och regleringsteknik. Något man numera ganska snabbt stöter på kallas behavioural economics, som utgör en blandning av ekonomi och kognitiv psykologi.

Den ekonomiska delen avser ekonomi som studien av incitamentsstrukturer: vad får folk att välja såsom de gör? Traditionell ekonomisk vetenskap utgår ifrån att folk i grunden är rationella, att de väljer det som de tror i längden är bäst förenligt med deras intressen. Därvid är traditionell ekonomi absolut beredd att acceptera att vi alla har flera intressen och att dessa kan stå i konflikt med varandra. För att mäta intressens tyngd hos varje individ använder man traditionellt mätenheten pengar: hur mycket är du beredd att betala för en god och smaskig hamburgare, jämfört med ett längre liv utan fetma? Genom att på sådant sätt identifiera och mäta intressen och deras tyngd, kan man göra avvägningar mellan olika individers respektive intressen och komma fram till en lösning på olika intressekonflikter som är bäst för helheten, för samhällsekonomin.

Ett grundantagande i denna ekonomins hållning är att folk a) vet vad de vill och b) vet att rationellt väga sina intressen mot varandra. Det är här  behavioural economics kommer in. Inom psykologin har man nämligen kunnat visa i många olika experiment att folk a) absolut inte alltid vet vad de vill, utan att de väger intressen olika beroende på hur man ställer frågan och hur andra väljer, och b) att folk ofta inte är kapabla att rationellt – eller till synes rationellt – väga sina intressen mot varandra. Man kan visa att människor i interaktion med andra människor ger upp en personlig fördel för att bestraffa någon som de uppfattar som en fuskare i sociala sammanhang (trots att moraliska överväganden väger tyngre i scenarier som ligger långt bort i tiden än i scenarier som utspelar sig inom den närmaste framtiden). Man har kunnat visa att den kortsiktiga vinsten idag närmast alltid trumfar den stora vinstmöjligheten imorgon (10 kr. med 100 procents säkerhet idag är faktiskt mycket mindre än 5 000 000 kr. med 1 promilles säkerhet om två veckor). Man har kunnat visa att folk ger upp sina idéer om vad som är rätt när de upplever att alla andra runt omkring dem har en annan uppfattning.

Psykologins insikter betyder – och det är här ekonomin kommer in – att man kan lägga upp situationer på ett sådant sätt att folks val påverkas utan att de märker det. Beroende på hur man ordnar situationen, kommer det att bli övervägande sannolikt att en stor andel personer kommer att följa den väg som den ordnande vill.

Ett exempel är de små flugor som numera ofta är målade på urinoarer i herrtoaletter (kvinnliga läsare må ursäkta detta mycket manliga exempel, men det är ett av behavioural economics mest klassiska). Målar man en fluga på en urinoar, kommer den genomsnittlige mannen att försöka sikta när han kissar, antingen i tron att det rör sig om en fluga som kan skrämmas bort, eller i ett försök att tvätta bort bilden. Resultatet är att det inte skvalar i samma utsträckning längre på pubarnas herrtoaletter. Ett annat exempel som har testats är att berätta för villaägare med höga elräkningar hur mycket som grannarna på gatan i genomsnitt betalar för elen: ingen vill vara sämre än genomsnittet och elräkningen tenderar att sjunka efter en sådan upplysning. Eller olika kollektiva arrangemang: ett exempel från USA – där ju någon allmän pension inte finns – är att företagare som kräver av sina anställda att de tydligt skall säga ifrån när de inte vill vara med på företagets pensionsförsäkring (opt-out) får fler anställda att gå med på försäkringen än företag som kräver att den anställda skall själv anmäla sig för att gå med (opt-in).

Samtliga dessa scenarier utmärker sig genom att de inte tvingar folk att göra något. Män på urinoar har fortfarande alla möjligheter att stritta som de vill. Villaägare kan ge fanken i grannarna och värma stugan till 35 graders värme. Anställda som inte vill lägga pengar på någon pensionsförsäkring kan gå ur systemet. Faktum är dock att de flesta beter sig så som den som ordnar saken vill (precis som de flesta av oss faller för frestelsen att köpa smågodis när detta ligger nära kassan på snabbköpet), och att man alltså utan att använda tvång kan styra folk till sitt eget och andras bästa.

Några av behavioural economics överstepräster (ordet skall inte förstås som pejorativt här) är Richard Thaler och Cass Sunstein, som talat och skrivit om libertarian paternalism, med vilket begrepp de menar just en paternalism – alltså ett statligt omhändertagande av den enskilda medborgaren – som inte är förenat med tvång, utan med ett ordnande av incitamentsstrukturer. Staten tar hand om oss utan att vi vet om det, helt enkelt genom att likt en marknadsförare (marknadsförarna upptäckte de relevanta psykologiska mekanismerna långt före psykologerna) ordna vår omgivning så att vi omedvetet väljer det som de statliga tjänstemännen anser vara bäst för oss. Thaler och Sunstein har i ämnet skrivit den i den anglosaxiska världen rätt så kända boken Nudge, som jag dock själv ännu inte hunnit läsa.

Sunstein har blivit rådgivare åt Vita huset i regleringsfrågor och har alltså fått den amerikanska presidentens öra. Thaler har nu fått den brittiska premiärministerns öra. Vi kan alltså förvänta oss att – som alltid när det handlar om trender som fått fotfäste i den anglosaxiska världen – samma trend också kommer till oss (till vilket måhända detta inlägg bidrar). Frågan är hur vi skall ställa oss till det.

Jag själv är enormt kluven. Det finns många sidor på frågan. En är att – förutsatt att behavioural economics verkligen funkar – juridiska regleringar kan tänkas få större genomslagskraft, att antalet brott mot reglerna minskar och att vi alltså kanske upplever mindre tvister. Det låter åtminstone bra (huruvida det verkligen är bra, är en annan fråga). En annan sida är att det ju kan vara bra om folk inte blir överviktiga, låter bli att röka, tecknar pensionsförsäkringar och gör annat som är bra för dem.

Ändå tycker jag också att hela idén låter enormt skrämmande: en grupp av tjänstemän bestämmer vad som är bäst för mig, anlitar ett gäng psykologer och ekonomer, gjuter med mina kollegers hjälp en viss incitamentsstruktur i lagtext och får mig sedan att göra det de vill. Jag märker förvisso inte det, och blir alltså inte upprörd över det, men icke desto mindre styrs jag av andra i vars verksamhet jag inte har insyn.

Det är kanske inte så skrämmande när det handlar om att minska fetma, få folk att avsluta pensionsförsäkringar eller att minska sina uppvärmningskostnader. Men hur blir det när det gäller annat, när det gäller ”frivilliga” dagsverken för staten (som skulle vara en form av skatt), lydnad inför auktoriteter (vilket möjliggör för auktoriteterna att göra vad de vill), när det gäller de verkligen viktiga frågorna? Är inte en omsättning av behavioural economics till regleringsteknik en version av George Orwells 1984? Är det inte 1984 även om insikterna används i syften som många skulle acceptera som goda?

Faktum är att de psykologiska insikterna finns, och att det finns ett gäng ekonomer och jurister som redan börjat tänka på hur vi kan använda psykologins rön inom lagstiftningen. Vi kan inte förhindra att folk har idéer, vi bör inte förhindra att de meddelar andra sina idéer och vi bör inte heller förhindra att de som lyssnar på idéerna blir övertygade (som tydligen Barack Obama och David Cameron blev).

Men så länge tid är, bör vi kanske få våra egna idéer avseende vad vi tycker om själva företeelsen behavioural economics, eller kanske snarare den regleringsteknik som använder sig av dess insikter, nämligen libertarian paternalism.

*****

Uppdatering: En bra illustration till hur det kan se ut när våra preferenser manipuleras finns i serien Yes, Prime Minister.

Read Full Post »

Hans Bergström skriver idag i Dagens Nyheter om något som han kallar juristmakt (jag tackar Ingvar Ericson för tipset). Enligt hans beskrivning tycks det på statens myndigheter finnas ett gäng illasinnade jurister som i ett anfall av extrem(-istisk) individualism undergräver samhället och kollektivets samhörighet. Jurister är onda människor, helt enkelt, och måste förvisas till en skamvrå någonstans. I vart fall får de inte släppas ut i samhället.

Jag överdriver förstås, men Bergströms uppenbara frustration skjuter in sig på ett tacksamt mål – vem tycker om jurister? – utan att de olika strängarna i hans argumentation går ihop. I Bergströms artikel är ”jurister” en enhetlig grupp människor med enhetliga åsikter, och dessa åsikter är samtliga skadliga för samhället och andra kollektiv. Precis som alla andra ihopbuntningar av grupper i samhället, precis som vid rasism, antisemitism eller andra vi-och-de-ideologier, är förstås Bergströms argumentation helt åt skogen, trots att han har sina poänger. Det har många andra kollektivistiska meningsriktningar också, annars skulle de inte få anhängare.

Om jag förstår saken rätt, finns ett antal olika trådar i Bergströms argumentation. Den första tråden är att det finns vissa självklara befogenheter för myndigheter som förvaltar hela grupper av människor – såsom skolan – att sätta kollektivets intresse före individens. Det är enligt min mening absolut riktigt. Problemet är bara att olika människor har olika uppfattningar om exakt vilka självklara befogenheter kollektivet har över individen. Dessutom tillkommer den lilla svårigheten att ingen av oss någonsin tillhör bara ett kollektiv, och att kollektiven kan ha olika anspråk på individen.

I skolexemplet som Bergström väljer är väl den uppenbara frågan om det är den religiösa gruppen eller en utbildande gruppen som smäller högst: har skolan makt över religionen, eller är det tvärtom? Tillsammans med det första problemet – vilka befogenheter är självklara? – innebär det att det finns en stor bredd av legitima åsikter. Jag själv hävdar bestämt skolans företräde före religionen, men jag anser inte att staten har rätt att lägga sig i folks klädval. I burkadebatten är jag därför väldigt kluven. Tydligen innebär det att jag inte är någon vettig person, eftersom frågan enligt Bergström ju har en självklar lösning.

Den andra tråden är att vi fått ideologiproducerande myndigheter. Har är Bergström lite ute i ogjort väder när han påstår att detta i samtliga de fall som han räknar upp är myndighetens fel. Diskrimineringsombudsmannen är exempelvis tänkt som just en opinionsbildande myndighet. Det är inte diskrimineringsombudsmannens fel att den skall vara opinionsbildande, det är politikernas och alltså i förlängningen väljarnas uppdrag. Förekomsten av ideologiproducerande myndigheter är alltså åtminstone i viss utsträckning en produkt av den demokratiskt bildade folkviljan och inte myndigheternas eller till och med juristernas fel.

Där Bergström har en poäng är att vissa myndigheter fått en viss intern kultur som kanske inte var tänkt att ha just den utformningen från början. Jag skulle till exempel i likhet med Bergström anse Skolinspektionen vara en sådan myndighet. Att en sådan kultur uppstår, är dock inte svårt att förstå: den som rekryterar andra till jobb är själv bara människa och anser förstås – det gör faktiskt alla, medvetet eller omedvetet – att den är den bästa kandidaten som delar den rekryterandes åsikter i vissa väsentliga frågor. En ideologisk inriktning som en gång uppstått på en myndighet har alltså en tendens att fortplanta sig och att efter en tid dominera hela myndigheten. Det är knappast uppseendeväckande och är såvitt jag förstått en ganska grundläggande organisationsteoretisk insikt.

Det lustiga är dock att det är betraktarens ideologiska hållning som styr vilka myndigheter som uppfattas som ideologiserande. För Bergström (och mig) är myndigheter vars organisationskultur kan uppfattas som vänster ideologiserande. För en socialist är det myndigheter som framstår som kapitalets företrädare som är ideologiserande. Vi borgerliga har kanske något mera att klaga över, eftersom Sverige är ett huvudsakligen vänsterinriktat land (centre-left, skulle man säga på engelska, vilket egentligen passar bättre än ”vänster”) och dess myndigheter därför mera tenderar till att ha en vänsterinriktad organisationskultur än en högerinriktad, men att beskriva detta förhållande som ett enormt samhällsproblem är att förbise det mycket mänskliga i det hela. Jag har svårt att säga hur vi skulle komma åt det problemet.

Den tredje tråden är då de onda juristerna. Precis som alla andra är också jurister människor, och diskussionen på denna och de andra juridikinriktade bloggarna visar att det bland jurister finns en liknande åsiktsspridning som bland folk i allmänhet. Möjligen tenderar jurister till att vara något mera konservativa än andra yrkesgrupper, helt enkelt för att rättssäkerhetens främsta element – förutsebarheten – i grunden är konservativ, men i princip är spridningen i åsikter lika stor bland jurister som bland alla andra befolkningsgrupper.

Jurister påverkas dessutom – precis om alla andra – av sin arbetsplats. En jurist på Migrationsverket har förmodligen inte så där värst mycket gemensamt med en delägare på en kommersiellt inriktad advokatbyrå. En jurist som jobbar – och jobbar kvar – på Skolinspektionen kommer att påverkas av myndighetens organisationskultur. Så har det alltid varit, och så kommer det att förbli, eftersom människan är ett flockdjur som anpassar sig till flocken.

Den fjärde tråden är att myndigheterna ”tas över” av jurister, och dessutom i tilltagande grad. Jag förstår inte varifrån Bergström fått det. Myndigheters verksamhet styrs av lagar och förordningar, och jag vill hoppas att myndigheterna även tidigare haft jurister som kan tolka lagar och förordningar. Denna tolkning kommer aldrig att bli oomstridd – precis som Bergström säger, kan man få mycket olika tolkningar ur samma juridiska material – och därför kommer den förhärskande tolkningen alltid att avspegla myndighetens kultur. Att denna kultur skulle ha påverkats av något särskilt juridiskt sätt att se världen är ett blankt påstående vars riktighet jag från min horisont måste ifrågasätta. Om det ändå vore så väl.

Bergströms exempel från New York är också illa vald. En åklagar- eller polismyndighet har begränsade resurser och måste välja vad den vill lägga sitt krut på. Är det då viktigare att lägga resurserna på smutsvatten, eller är det viktigare att lägga dem på inbrott, rån och misshandel? Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse – som finns i alla västerländska samhällen, även Sverige – är just tänkta att förhindra att alla brott blir lika viktiga. Zero Tolerance-politiken i New York – där man för övrigt kan tvista om huruvida den var anledningen till att New York kom tillrätta med sitt kriminalitetsproblem: brottsligheten sjönk vid samma tid också i städer som inte följde New Yorks politk – var uppburen av ett politiskt beslut att dirigera de rättsliga myndigheternas resurser just till småbrott och åtföljdes dessutom av resursförstärkningar. Jurister fanns med bland påskyndarna av den nya strategin och bland skeptikerna.

Den femte och sista tråden är den där skon verkar klämma. Bergström verkar ha problem med integritetsskyddets enorma popularitet och med att ”kränktheten” blivit ett socialt massförstörelsevapen som innebär att den som känner sig kränkt av någon som helst anledning redan vunnit debatten. Jag är benägen att hålla med Bergström på denna punkt.

Jag har bara ytterst svårt att förstå vad detta kulturfenomen har att göra med juridik och än mindre med jurister som yrkeskår. Kanske känner jag mig till och med kränkt.

Read Full Post »

Minkuppfödningen upprör (se bland många andra en veterinär i Svenska dagbladet och Lars Ohly i Dagens Nyheter, den senare med de sedvanliga kraven på avgång av en minister). Jag själv är inte särskilt intresserad av djurrättsfrågor – jag intresserar mig mest för min egen species bland djuren – och har därför inte verkligen någon åsikt i frågan, annan än att minkuppfödning förefaller vara en tämligen poänglös verksamhet. I radions Ring P1 gjorde dock en av debattanterna (vars namn jag glömt; lyssna själva) en enligt min mening principiellt viktig poäng som är värd att utveckla vidare.

Kvinnan i fråga ansåg att kontrollen av djurskyddsbestämmelser är bristfällig bland annat för att den genomförs av okunniga personer. Enligt hennes mening hade det att göra med att kontrollanterna helt enkelt inte kan bedöma ett djurs verkliga välbefinnande, varför myndighetsföreträdarna istället skjuter in sig på lättkontrollerade formella bestämmelser. Hon tillade dessutom att bestämmelserna om djurskydd är så många i Sverige att det är svårt att driva näring som har med djur att göra.

Nu är jag som sagt inte den som är mest påläst om djurskydd och jag kan inte bedöma sanningshalten i det kvinnan i radio sade. Jag tycker dock att åtminstone den första delen av hennes argumentation – den om kontrollanternas kunskaper – låter väldigt övertygande, och att den andra delen åtminstone inte verkar vara helt gripen ur luften (även fast jag som sagt inte inser det värdefulla i just minkfarmer). Det problem som hon pekar på är centralt och borde uppmärksammas oftare.

Som jag redan ofta skrivit här på bloggen, har vi enligt min mening en kollektiv tendens att inbilla oss att det räcker med att lagstifta för att få ett visst äkta eller förment problem att försvinna. Problem med brottslighet? Hårdare straff är lösningen! Problem med vilseledande prospekt i börsföretag? Hit med lagregler om prospekts innehåll! Problem med mobbing? Dra skolan, mobbaren, föräldrarna till mobbaren och skolverket inför domstol!

Det finns många problem med denna inställning. Det första är ett kognitivt problem. Det finns en risk – det är inte så i alla fall, men risken finns – att en enda story som lyckas finna vägen till tidningarnas förstasidor och etermediernas öppningsnyheter uppfattas som ett allmänt problem. Bilderna från minkfarmerna är vidriga, det håller jag med om. Det som jag dock inte – i vart fall inte snabbt så här på eftermiddagen – kan ta reda på är hur många minkfarmer som finns, på hur många farmer som fotona är tagna och hur många missförhållanden som annars uppdagats inom näringen. Jag vet med andra ord att det på åtminstone en minkfarm förekommit helt fruktansvärda förhållanden, men jag vet inte om det här rör sig om ett enda rötägg eller om missförhållandena är utbredda.

Om jag dock inte vet hur stor del av näringen som uppvisar ett så vidrigt beteende, kan jag väl inte rimligen kräva lagstiftningsåtgärder avseende hela näringen? Det vore ju lite som att förbjuda all knivtillverkning när någon knivskärs på allmän plats. Reaktionen måste väl stå i någon rimlig proportion till problemet, och vi vet faktiskt inget om problemets storlek, utan bara att åtminstone ett problem finns. Det kan vara ett minimalt problem och det kan vara ett jätteproblem – vet vi vilken typ av problem vi har att göra med? (Avseende denna kognitiva fråga kan jag för övrigt varmt rekommendera Dan Gardners bok Risk. The Science and Politics of Fear.)

Nästa generella poäng som inlägget i Ring P1 lägger fingret på är frågan om kontroll. Om vi inte har resurser och/eller förmåga att kontrollera att lagstiftning efterlevs, bör vi avstå från att lagstifta och fundera på om vi kan göra annat istället för att komma åt ett problem. Lagstiftning är ingen patentlösning för att komma till rätta med problem i samhället, utan ett instrument som endast har verkan om det används med urskiljning och förnuft. Eftersom lagstiftning handlar om att sätta i verkan samhällets tvångsapparat, måste vi också vara beredda att använda just denna tvångsapparat och att låta den vara välsmord.

I viss utsträckning kan man förvisso anta att människor följer lagstiftning just för att det rör sig om lagstiftning. Det måste vara så: inget samhälle, inte ens den hårdaste diktaturen, har förmåga att kontrollera allt som medborgarna gör. Tack och lov! Lagstiftningens effektivitet över lag är alltså beroende av att lagar har en i allmänhet handlingsdirigerande effekt, att folk följer lagstiftning just för att den är lagstiftning.

På denna nivå måste vi dock räkna med att det i varje given population finns en viss procentdel som inte vill följa lagstiftningen just för att den är lagstiftning. Det kommer alltså alltid att förekomma regelbrott. Dessa regelbrott kan vara mer eller mindre drastiska, men även här gäller en normalfördelning, precis som i allt annat. Det kommer alltså oundvikligen att förekomma drastiska regelbrott, och dessa måste vi då ta för vad de är, nämligen just undantag i en lagstiftning som annars är effektiv. Denna aspekt av kontrollfrågan ansluter alltså till det kognitiva problemet som jag pekat på: vi får inte av enstaka fall vilseledas att tro att de skulle vara representativa, utan vi måste fråga efter proportionerna, efter huruvida lagstiftningen i allmänhet fungerar. Den frågan ställs alltför sällan när medieupphetsningen väl är i gång.

Om vi vill minimera antalet regelbrott – vi kan som sagt inte eliminera dem – måste vi vidare vara beredda att kontrollera lagstiftningens adressater. Utan kontroll är det alltför lätt att strunta i lagen. Detsamma gäller om det rör sig om lagstiftning där det finns förhållandevis många som är beredda att bryta mot lagen, alltså vid lagar som inte är uppburna av en mycket stor majoritet av befolkningen.

För kontrollen behövs kontrollanter, och dessa måste veta vad de håller på med. Om vi alltså vill kontrollera alla hästars, katters, hundars, minkars och andra djurs välmående, måste vi ha kontrollanter som förstår sig på hästar, katter, hundar, minkar eller vilket annat djur det nu må gälla. Detsamma gäller för tekniska processer: man kan bara kontrollera om lagarna efterlevs om man förstår den verklighet som lagen skall reglera.

Problemet är att det inte finns så många som kan allt det här. Den som kan mycket om hästar kan normalt inte lika mycket om iller i medicinska experiment. Den som kan mycket om sprängämneskemi kan normalt inte lika mycket om havsvattenkemi. Den som vet allt om gasmarknaden står sig slätt när hon skall kontrollera fjärrvärmemarknaden.

När man inte verkligen förstår vad man håller på med, tar man det enkla. Stämmer stallets storlek? Är röret tjockt nog? Finns rätt rubrik i börsprospektet? Huruvida sedan ett djurs levnadsförhållanden, en fabriks konstruktion eller informationen som lämnas verkligen är så bra som man hoppas, vet vi inte efter dessa formella kontroller. Där brister kunskapen och vi får leva med regelbrotten.

När sedan dessa regelbrott uppdagas, blir det – beroende på grovleken i regelbrottet – stora rubriker, folk ropar efter ministers huvuden och efter mera lagstiftning, vi får nya regler som blir än svårare att kontrollera, vilket garanterat leder till nästa regelbrott. Det tar aldrig slut. Vi får inte det perfekta samhället genom lagstiftning och regler.

aAlldeles oavsett huruvida vi i framtiden har minkfarmer i Sverige eller ej, är denna poäng värd att minnas. Om vi till lagstifta, måste vi vara beredda på att regelbrott förekommer. Vill vi minimera regelbrotten, måste vi vara beredda att kontrollera och att betala för kontrollen och de myndigheter som då behövs. Om vi är beredda att grunda ännu en myndighet, måste vi vara säkra på att vi har en tillräckligt stor resurs av kompetenta personer som vill vara myndighetstjänstemän.

Annars är det lika bra att låta bli att lagstifta.

*****

Uppdatering: Min skepsis inför sensationella mediereportage som grundval för politiska beslut tycks ha varit befogad: Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar att länsstyrelsen i Västra Götaland vid en snabbutryckning efter larmet inte hittat några allvarliga missförhållanden. Huruvida minkfarmer skall stängas eller ej, är fortsatt en öppen fråga – stäng dem för mig, eller låt de finnas kvar, det är mig egalt – men åtminstone den senaste kampanjen tycks ha grundat sig på något enskilt missförhållande som alltså inte verkar vara utbrett.

*****

Uppdatering: Efter att ha kontrollerat 40 procent av minkfarmerna i landet säger Jordbruksverket att det sensationella larmet var missvisande, skriver Dagens Nyheter. Denna historia utgör en varning mot att lagstifta på grundval av media.

Read Full Post »

Older Posts »