Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2011

Svenska dagbladet har uppmärksammat att bolaget bakom Arlandabanan (som trafikerar en speciell banlinje mellan Stockholms Central och Arlanda flygplats) genom ett rätt avancerat upplätt lyckas tjäna många miljoner på skattebetalarens bekostnad. Att det ifrågavarande bolaget är utländskt (australiensiskt), bidrar förstås till indignationen, eftersom det ju handlar om ”våra” pengar och utlänningar alltid är lite halvskumma.

Den nationalistiska grundtonen åsido, är det förstås problematiskt att ett bolag lyckas transferera miljoner till skatteparadis och samtidigt inte skatta en krona i Sverige. Tydligen – vilket endast framkommer i artikelns nästsista stycke, väl dolt för den morgontrötta läsaren – pågår också en tvist mellan bolaget och Skatteverket om upplägget i förvaltningsrätten. Med andra ord är det ännu så länge inte klart huruvida upplägget håller för juridisk granskning: skulle förvaltningsrätten och i förekommande fall efter detta kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen komma fram till att upplägget i själva verket utgör skatteflykt (och alltså har passerat gränsen för det tillåtliga), finns egentligen ingen anledning att vara upprörd annan än att någon lagt sig på fel sida om den fina gränsen mellan legitim skatteplanering och illegitim skatteflykt (om denna gräns bloggade jag för övrigt här). Big deal, i så fall. Upprörande blir det hela väl bara om bolagets upplägg faktiskt fungerar juridiskt. Ännu är det för tidigt att ta till brösttonerna.

Vilket dock på vanligt manér inte hindrar någon att göra det ändå. Om saken finns enligt min mening följande att påpeka.

1) Skatteplanering och skatteflykt är indikationer på att det är något som inte fungerar med skattelagstiftningen. Den perfekta skattelagstiftningen finns förvisso inte – det kommer alltid att finnas de som beskattas trots att det inte varit tanken och de som inte beskattas trots att det varit tanken – men vissa ganska självklara upplägg borde skattelagstiftningen ändå kunna komma åt. För de mera förtäckta kryphålen har vi lagen om skatteflykt, som av många anses vara konstitutionellt problematisk. Mycket mer kan vi inte rimligen göra för att fånga alla dem som vi vill få skatt av, och som sagt kommer det då fortfarande finnas de som kommer undan skatt. Sluta vara så himla upprörd varje gång, det hör till systemet att det är så.

2) Inget i det här fallet med Arlandabanan hade varit något som helst problem om inte staten hade funnit för gott att subventionera byggandet av Arlandabanan. Artikeln låter påskina att problemet antingen ligger i skattesystemet eller i det utländska bolagets onskefulla planer att stjäla pengar av den svenska odalsbonden, men man kan lika gärna argumentera att problemet ligger i subventionen. Skulle staten ha struntat i att dela ut räntefria lån, skulle bolaget inte kunnat håva in skattepengar som vinster. Låt bli att spendera pengar på privata byggföretag, så uppstår inte det här problemet. Alternativt, skriv subventionsavtal som innebär att lånet förfaller till betalning om och när subventionsmottagaren säljs. Så himla svårt kan det inte vara. Man kan lika gärna identifiera subventionen som boven i dramat som det australiensiska bolaget.

Detsamma gäller för övrigt Andreas Cervenkas konstiga kommentar till ärendet. Om det upplevs som problematiskt att riskkapitalbolag äger infrastruktur, men strunta då i att låta dem bygga eller att sälja till dem samhällsviktig infrastruktur. Det här är en politisk fråga, inte en näringslivsfråga: om vi anser att vi får mer för pengarna genom att låta det privata näringslivet bygga och driva (ofta billigare än det allmänna förmår) infrastruktur, får vi väl leva med att det privata näringslivet gör vinst på verksamheten och i förekommande fall stor vinst. Om vi inte kan acceptera den vinsten, kan vi hålla infrastrukturen inom det allmänna. Det är inte svårare än så.

3) Socialdemokraternas talesman Lars Johansson tycker att Trafikverket eller regeringen borde omförhandla lånet. Visst, det bör man kanske göra: som sagt är subventioner sällan eller aldrig någon bra idé. Men:

För det första bör vi väl först se vilket resultat den rättsliga prövningen får. Först då vet vi grunderna på vilken en omförhandling bör föras.

För det andra betyder en omförhandling inte automatiskt också en förändring av avtalet. För att avtalet skall förändras, måste båda parterna vara med på noterna: det ligger i avtalsbundenheten. Om motparten inte vill gå med på en förändring, kan Trafikverket och regeringen omförhandla tills de blir blå i ansiktet, men avtalet kommer fortfarande att löpa utan ränta. Den möjlighet som i så fall kanske finns, är att jämka avtalet med tillämpning av 36 § avtalslagen, så att det sedan löper med ränta. För detta skulle krävas att räntefriheten kan betraktas som oskälig. I den bedömningen spelar en mängd faktorer in, bland annat förstås avtalets konkreta utformning. Jag kan alltså inte säga något om den möjligheten annat än att den på grundval av artikeln förefaller finnas, och att detta i så fall förstås också skulle påverka omförhandlingen. Men, som sagt, bolaget har rätt att kämpa om sina subventioner med alla till buds stående medel: om statsmakterna är så oförsiktiga att bidra till ett sådant upplägg som det nu förekommande, får statsmakterna skylla sig själva.

Mitt budskap är sammanfattningsvis:

Sluta låtsas som om privata bolag vore starkare än staten. Staten är starkare, men att använda sig av denna styrka kostar på: utan subvention, måhända ingen Arlandabana. Med subvention, stora privata vinster. Choose your poison.

Börja förstå att problemet i dessa upplägg ligger i subventioneringen av privata byggföretag. Om ett bygge anses vara samhällsekonomiskt eller politiskt angeläget, men företagsekonomiskt olönsamt, låt staten bygga det och ge inte subventioner till privata istället. Om staten anser att vinsterna med bygget inte är tillräckligt stora för att rättfärdiga det ihållande engagemang från skattebetalaren som krävs, bör bygget tydligen inte bli av.

Acceptera privat vinst, och i förekommande fall stor privat vinst. Jag är själv ganska ointresserad av mer pengar än jag rimligen kan göra av med och ser inget självändamål i rikedom, men jag unnar dem som är driftiga nog att göra sina vinster. I en blandekonomi där staten lägger beslag på uppemot hälften av BNP är det oundvikligt att något av denna privata vinst har tagit vägen genom skattebetalarens penningkista. Big deal – det ligger i systemet. Om systemet inte passar, inför antingen totalsocialismen eller nattväktarstaten, så försvinner problemet.

Moralisk upprördhet i all ära, men lite nyanser bör ändå finnas. I fallet med Arlandabanan ligger problemet i subventionen.

Och ingen annanstans.

Read Full Post »

Den här flitigt aktive kommentatorn Johan Tisell ringde mig idag avseende en fråga som han gjort praktisk erfarenhet av, men som jag kände att jag saknade verklig insikt i. Han fick därför en erbjudan att skriva ett gästinlägg, vilket följer här nedan:

Då jag nyligen avlutat ett tvistemål om fordran, har jag grubblat på värdet av muntlig bevisning och samhällets i stort totala brist på efterlevnad av menedsreglerna i tvistemål.

De rättsfall jag känner till om menedsdomar är typiskt en kompis som vittnar falskt till förmån för gärningsmannen. Ofta i trafik-, misshandels-  och sjörättsmål. T.ex. har Hugo Tiberg skrivit om ett exempel för några år sedan. Det typiska är att den först dömde får en normal dom för fortkörning, rattfylla och liknade. Sedan får den ljugande kamraten ett strängare straff, då även en 18-åring typiskt får ovillkorligt fängelse för mened.

Det är lätt för samme åklagare som vunnit ursprungsmålet, att använda samma bevisning i menedsmålet, då det är samma beviskrav i de båda målen – de är ju båda brottmål. Man kan också, på goda grunder, anta att åklagaren känner sig motiverad att sätta åt den som ljuger honom rakt i ansiktet.

Men i tvistemål är det annorlunda. I ovan nämn mål, var det redan i den skriftliga förberedelsen uppenbart att någon av parterna (och i ena fallet, fanns även ett vittne) måste avse att begå mened. Parterna var oense både om vem som deltagit i ett visst möte och vad som sagts. I domen framgår tydligt vem rätten funnit mest trovärdig, dock vilar slutet på en kombination av detta och viss skriftlig bevisning.Om nu parten, som upplever att motparten ljugit, vill att samhället skall bestraffa den som bör ha ljugit, vad händer då?

Om det är den vinnande parten som anser att den tappande parten ljugit, struntar nog den vinnande parten i att anmäla. I vart fall om den tappande parten fullgör domslutet.

Om det är den tappande parten som anmäler mened anses den nog bara att vara en dålig förlorare eller rent av rättshaverist.

Skall istället rätten åläggas att rapportera mened till åklagare? Det är förekommande att olika myndigheter har strikt skyldighet att anmäla brott, t.ex. enligt miljöbalken skall tillsynsmyndighet anmäla misstänkt brott. Jag tycker dock inte att rätten skall ha denna skyldighet, då det skulle kunna rubba rätten förtroende som opartisk, särskilt i tvistemål, där rätten är passiv. En parallell kan göras med läkares dubbla skyldighet att både bota men också anmäla t.ex. skär- och skottskador samt behov av körkortsåterkallelse.

Antag då att en vinnande part trots allt och på ett trovärdigt sätt anger menedsbrott? I mitt fall ovan kan man tänka sig att utöver vad som framkommit under ed så finns annan bevisning som visar att den som uppgav sig delta i möte bevisligen var på annan plats samtidigt. Detta torde vara fullgod bevisning också i brottmål.

Jag tror ändå att ingenting händer, åklagarna prioriterar inte detta.

Slutsaten är att detta är en ytterligare förklaring till varför muntlig bevisning har så ringa värde i Sverige. Utöver det som ibland debatteras här om vittnespsykologi.

Johan Tisell

Read Full Post »

I anledning av något jag läste i morse funderar jag på äktenskapets juridiska klassificering. Det jag har att erbjuda är tankar, inga svar: jag har funderat på detta lite till och ifrån under ganska lång tid, men jag har aldrig haft och kommer nog inte heller att få tid att göra något mera systematiskt av det. Se det här som inbjudan till ett samtal om juridiska klassifikationer.

Äktenskapet har traditionellt sett som en form av status. Var man gift, fick man vissa skatteförmåner, ens barn behandlades på ett särskilt sätt och man fick ett visst socialt anseende som man inte hade annars. Man fick ha sex med sin make eller maka utan att råka ut för straffrättsliga påföljder. Den tiden är svunnen.

Äkta makar beskattas var för sig. Barn utom och inom äktenskap behandlas lika. Särkullbarn – som i sig kan vara födda inom eller utom äktenskap – behandlas alltmer lika, även om ännu vissa skillnader finns kvar (såsom att särkullbarn kan få ut sitt arv genast efter sin förälders dödsfall och inte behöver vänta till dess den nya maken eller makan också avlidit). Det sociala anseendet är nog borta: jag vet ingen som längre tisslar och tasslar för att något par samlever och har barn som inte är gift. Den våldsfria sexualiteten är i stort sett straffrättsligt irrelvant och i vart fall inte längre kopplad till huruvida sexet förekom inom eller utom äktenskapet.

Senast sedan homosexuella äktenskap införts, har äktenskapet heller inget med barnalstring längre att göra. Heterosexuella äktenskap har sedan länge frivilligt eller ofrivilligt kunnat vara barnlösa, och detsamm gäller homosexuella äktenskap. Homosexuella har alltid haft möjlighet att utanför den trångsynta lagstiftningens ram skaffa sig barn, och detta faktum har i tilltagande utsträckning även juridiskt erkänts av den svenska lagstiftaren.

Det som finns kvar, är äktenskapets ekonomiska dimension. Makar har ett underhållsansvar gentemot varandra. De presumeras ha egendomsgemenskap, men denna kan upphävas genom äktenskapsförord (som i sig inte kräver några vidare formaliteter). Ifall de bidragit till varandras förvärv av exempelvis fastigheter, behandlas de närmast som ett enkelt bolag, där den tillskjutande maken eller makan som inte står som ägare kan hävda dold äganderätt.

Även i andra avseenden liknar äktenskapet ett ekonomiskt avtal. Det kan sägas upp med omedelbar verkan: endast om gemensamma barn under 16 års ålder finns, gäller en lagstadgad uppsägningsfrist (man kan också begära den, men det kräver alltså ett initiativ av parterna).

Det som fortfarande utgör status, är statusen att vara barn, som medför arvsrätt och vissa anspråk gentemot föräldrarna. I vissa avseenden trumfar barnstatus äktenskapet, såsom exempelvis som nämnt vid äktenskapsskillnad, där föräldrarnas vilja att skiljas alltså temporärt får ge vika för barnets intresse av en försoning mellan makarna, eller när det gäller arvsrätten, där särkullbarnet får ut sitt arv även när den ena makan eller maken ännu är livet.

När man väger ihop allt detta, uppstår enligt min mening verkligen frågan om man inte skall juridiskt behandla äktenskapet som ett avtal i stort sett vilket som helst. Det skulle förvisso vara ett speciellt avtal med speciella regler, men sådana finns ju en del utav: fastighetsköpet med sina formaliteter är ett, ett gåvoavtal som skall fullgöras i framtiden ett annat. Om vi inte har några problem att klassificera fastighetsköpet eller gåvan som ett avtal, varför skall då inte äktenskapet definieras som ett avtal?

Omklassificeringen skulle ha vissa följder. Man skulle kunna fundera på i vilken utsträckning makarna har möjlighet att med rättsligt bindande verkan stipulera särskilda avtalsvillkor för sitt äktenskap. Avtalslagens ogiltighetskapitel och jämkningsbestämmelser skulle kunna bli aktuella. Den dolda äganderätten skulle kunna bli ett mera naturligt inslag i äktenskapsavtalet (i analogi med bestämmelserna om enkla bolag).

Detta skulle också medföra att avtalsfrihetens princip skulle få viss verkan på äktenskapsområdet. Detta skulle i sin tur kunna leda till att den diversifiering av fenomenet ”familj” som redan är ett socialt faktum skulle kunna få juridiskt erkännande i det att man skulle behöva behandla varje familj som en individuell avtalskonstellation. Förhållandet till barn – både gemensamma och särkullbarn – skulle kunna hanteras enligt reglerna om avtal till förmån för tredje man.

Min känsla är att en omklassificering av äktenskapet från status till avtal skulle bättre återspegla både de rättsliga och de sociala förhållandena i dagens samhälle. Eftersom jag dock är långt ifrån någon expert på familjerätt, hoppas jag på kvalificerade kommentarer: ligger det något i det jag säger, eller är jag ute och cyklar? Jag är medveten om att det kan finnas rättspolitiska önskemål om att bevara äktenskapets karaktär av status, men hur ser det ut med systematiseringen av de bakomliggande juridiska reglerna och sociala fenomenen?

Är äktenskap som status fortfarande en korrekt beskrivning av juridikens normer och sociala fakta, eller är den beskrivningen numera endast utflöde av rättspolitiska önskemål?

Read Full Post »