Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2008

Många barn blir enligt kronofogdemyndigheten skuldsatta utan att ha någon möjlighet att undvika detta, skriver Svenska dagbladet. Anledningen är att barn som söker vård måste betala patientavgifer, och vid uteblivet besök eventuellt också en administrationsavgift. I praktiken är det förstås föräldrarna som både bestämmer att barnet skall söka vård, som uteblir från överenskommet besök hos sjukvården och som försummar att betala. Eftersom föräldrarna som vårdnadshavare dock är förmyndare, företräder de bara barnet: det är barnet som skall ha vård, alltså är det barnet som skall betala. Föräldrarna har inget personligt ansvar, utan fungerar som ställföreträdare för barnet som huvudman. De skulder som föräldrarna gör i barnets namn är alltså barnets, inte föräldrarnas.

Det här utgör faktiskt ett äkta juridiskt problem, eller snarare ett rättspolitiskt problem. Fram till 1970-talet tenderade man i lagstiftningen till att se familjen som en enhet. Detta innebar vissa för-, men också många nackdelar. Bland nackdelarna kan nämnas att familjen som enhet hade en viss makt över den enskilda medlemmen och dennas ekonomiska oberoende, att vissa alltså var utlämnade åt föräldrarnas maktfullkomlighet. Som ett led i de allmänna emanciperingssträvandena byggde man därför om det juridiska systemet så att varje person i familjeförbundet blev en rättsligt sett i princip helt oberoende enhet: familjen blev (vilket ju ännu beklagas bland annat från kristdemokratiskt håll, men inte av mig) en rättsligt sett ganska överflödig konstruktion.

För att värna de som inte har förstånd att värna sig själva, nämligen bland annat barn, behöver dessa dock någon vuxen och förhoppningsvis förnuftig företrädare som kan ta hand om deras angelägenheter. Eftersom det dels förefaller opraktikabelt att låta det allmänna bli företrädare för barnen, och dels ett borttagande av föräldraansvaret i detta hänseende politiskt antagligen (tack och lov) inte skulle gå att genomföra, lät man föräldrarna vara företrädare för sina barn. Den kompromissen ledde också till att när föräldrarna gör affärer med sina barn, de måste ha överförmyndarens godkännande. Man gjorde alltså barnen så ekonomiskt oberoende som det bara gick utan att helt avskaffa det ekonomiska föräldraansvaret. En konsekvens av denna barnens självständighet är att de i princip är betalningsskyldiga för sina sjukvårdsbesök, och att föräldrarna – trots att de bestämmer – inte har något ekonomiskt ansvar härvidlag.

Man kan förstås ge föräldrarna ett ekonomiskt ansvar, men det kommer med nödvändighet också att leda till att man åter måste stärka familjens roll: ansvar kan jag ju bara ta om jag verkligen bestämmer, annars fungerar jag inte som någon ansvarig, utan som ett försäkringsbolag för det som andra gör. Om föräldrarna såsom barnens ställföreträdare personligen skulle bli ansvariga för barnens skulder, måste föräldrarna också vara personligen ansvariga för olika skadeståndsgrundande dumheter (fotbollen i grannens vardagsrumsfönster) som barnen ställer till med. Om föräldrarna har det ansvaret, kan de rättsligt heller inte straffa barnet genom att ta en del av eller hela summan tillbaka av barnet: barnet har ju inget ansvar, alltså har föräldrarna ingen rätt att ta pengar ifrån barnet. Detta skulle kunna – och enligt all erfarenhet skulle komma att – missbrukas. Den enda utvägen skulle bli att ge föräldrarna makt över barnens hela ekonomi, med redan historiskt kända resultat.

Man skulle förstås också kunna avgränsa föräldrarnas ansvar på olika sätt, till exempel genom att säga att bara avtalsskulder är skulder som föräldrarna är ansvariga för, eller att föräldrarnas ansvar endast sträcker sig till offentligrättsliga skulder som vårdavgifter eller skatt. Detta kommer dock oundvikligen att leda till svåra gränsdragningsproblem (det finns i stort sett inga regler utan gränsdragningsproblem) och är kanske heller inte särskilt välkommet.

Kronofogdemyndigheten har lyckats peka på ett äkta och intressant juridiskt problem. Det blir spännande att se vad som blir av den här historien.

Annonser

Read Full Post »

I en debattartikel i Dagens Nyheter idag skriver miljöpartisterna Tuija Brax och Yvonne Ruwaida att Europas regeringar och EU måste (lägg märke till valet av hjälpverb: måste, inte bör, borde eller något annat) stifta lagar, upprätta byråkrati och bedriva opinionsbildande verksamhet för att strängare beivra homofobiskt motiverade brott och ”hets mot hbt-personer”. Trots att jag på intet sätt är någon vän av homofober och mest undrar varför folk jämt skall vara så upptagna av vad andra gör i sängen, blir jag faktiskt närmast illa berörd av författarnas snusförnuftiga dogmatiska anständighet som saknar allt sinne för realiteter och proportioner.

För det första har jag aldrig förstått varför såkallade hatbrott skall vara värre än andra brott. När en tjugoårig man spöar en annan tjugoårig man för att den senare fällt någon ironisk kommentar är det för mig lika illa som när offret spöats för att han är homo eller jude. Det som författarna här bedriver, och som också kommit till uttryck i Pride-festivalens omtalade ”restriktioner” (senare ändrat till rekommendationer) för journalister, är åsiktscensur. Som sagt, jag har föga förståelse för homofober, men lika lite förståelse har jag för marxister eller thatcherister av den grövre sorten. Så länge en homofob inte slår, förolämpar eller förtalar någon i straffrättslig mening, har lagstiftaren inte att skaffa med saken, utan yttrandefrihet gäller. Yttrandefriheten visar sig ju – som jag ofta sagt på den här boggen – just i att obehagliga åsikter skyddas. Slår en homofobisk person någon annan, är det inte åsikten, utan slaget som skall bestraffas. Författarna (som tyvärr härvidlag är i stort, men inte gott, sällskap) är blinda för glidningen mellan att bestraffa ett fysiskt angrepp och att bestraffa en åsikt.

För det andra förstår jag inte varför det plötsligt har blivit en uppgift för EU att se till att ”hatbrott” straffas. I vanliga fall är författarnas meningsfränder snara med att klaga över EU:s byråkrati och dess förmåga att tillskansa sig allfler uppgifter: nu plötsligt skall EU se till att andra länder följer svenska vänstervärderingar. Snacka om EU-imperialism av den grövre sorten. EU är i främsta rummet en tullunion och ett ekonomiskt samarbetsområde och sysslar redan med alltför många saker som inte har därmed att göra. Att ge EU makt att föreskriva för nationella regeringar vilka brott som skall straffas särskilt hårt innebär ingenting annat än att göra EU till en faktisk stat. Det är väl knappast det som författarna menar. (I detta sammanhang är det förresten nästan lite roande att se denna bloggares intellektuellt något otillfredsställande likställande av homofobi, xenofobi, fascism, kapitalism och och annat för tillfället av extremvänstern illa omtyckt, liksom den ganska monokausala förklaringen att homofobi beror på nyliberal politik.)

För det tredje är det principiellt sett olämpligt när staten bedriver åsiktskampanjer. Staten skall av yttrandefrihetsskäl inte få göras till reklambyrå för någon viss åsikt. Det är redan illa med alla de åsiktspropagerande myndigheter vi redan har i Sverige: att göra detta hot mot yttrande- och meningsfriheten europeiskt, är väl knappast någon betjänd av.

Författarna visar att den gamla romerska sentensen ”summum ius, summa iniuria” (den högsta rätt kan vara den högsta orätt) ännu håller. I toleransens tecken driver de en kampanj som i sin yttersta förlängning leder till, inte en förbättring av vårt samhälle, utan bara till att intoleransen skiftar från den ena till den andra sidan. Det är synd att det skall vara så svårt att leva efter att sann tolerans innebär att jag låter den som jag verkligen tycker illa om hållas så länge hon inte gör sig skyldig till något konkret fysiskt angrepp mot oliktänkande.

Read Full Post »

Efter FRA:s anmälan av bloggaren Henrik Alexandersson och dennes publicering av gammalt hemligstämplat material går vågorna höga i sommarhettans nyhetstorka. Som jag skrev igår anser jag att FRA:s anmälan var rätt så naturlig: det rör sig inte om något tystnande av en kritiker (trots att anmälan har denna för FRA välkomna bieffekten), utan myndigheten har i sin vanliga paranoia anmält ett misstänkt brott. Detta är i och för sig ok och riktigt, men stormen nu visar att FRA-lagen gjort denna förr så undanskymda myndighet till bloggfolkets fiende nummer ett. Denna fiende jagas nu vid minsta förmenta felsteg. Den i och för sig rimliga anmälan har alltså visat sig vara ett självmål av fantastisk dignitet, vilket också (från en annan principiell synvinkel än min) är Svenska dagbladets Per Gudmundssons åsikt på dagens ledarsida.

En rätt så förutsägbar konsekvens av anmälan är att anmälan av Henrik Alexandersson lett till att fler bloggare publicerat samma dokument (se exempelvis här hos Mårten Schultz som länkar till Alexandersson). Tanken är uppenbarligen att begå så många brott (om det nu är ett brott) att det blir praktiskt omöjligt att beivra det. Ifall något yttrandefrihetsbrott begått, har dess konsekvenser alltså nu blivit lite extra drastiska: en hemsida som tidigare kanske lästs av några hundra eller tusen svenskar om dagen har nu fått verkan som sträcker sig till alla nyhetsintresserade svenskar. Självmålet blir alltså värre för att FRA:s anmälan uppenbarligen gjordes i oförstånd om dess konsekvenser.

Det lustiga är nu att det hela enligt JK:s mening inte ens utgör något yttrandefrihetsbrott, eftersom bloggen saknar ansvarig utgivare (nyheten här hos Svenska dagbladet). Henrik Alexandersson säger enligt artikeln att FRA:s anmälan är ”amatörmässig”, vilket jag inte nödvändigtvis vill hålla med om: FRA verkar ha en känsla av att man står över det i en demokrati allra heligaste,  nämligen yttrandefriheten, och har då förstås vänt sig till den instans som kan beivra missbruk av yttrandefriheten, nämligen JK. FRA tar alltså på ett sätt yttrandefriheten på större allvar än lagstiftningen (som inte låter Alexanderssons blogg få det speciella skydd som ges i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen); att myndigheten sedan anser sig stå över yttrandefriheten (och härvid får medhåll av regeringen) är en annan femma.

Sist och slutligen har hela detta års FRA-historia skadat både FRA, regeringen och landets säkerhet. FRA har visat sig företrädas av tämligen arroganta tölpar som inte kan hantera någon offentlighet; regeringen har visat sig vara politiskt oförmögen att backa från ett illa genomtänkt förslag och ens lyssna på kritiken mot förslaget; och landets säkerhet har visat sig möta föga förståelse hos en generation av efterkrigssvenskar som inte upplevt något annat än välstånd och fred.

Jag upprepar att jag anser att varje demokrati behöver sina militära och polisiära hemligheter, och jag tillägger uttryckligen att viss spaning ingår bland dessa nödvändiga hemligheter. Eftersom hemlighet dock är en mycket främmande fågel i en annars emanciperad demokrati där tron på auktoriteterna tack och lov inte längre är det den fordom varit, måste hemligheten begränsas till det absolut nödvändiga. FRA och FRA-lagen försöker att vända på den steken och istället begränsa offentligheten till det absolut nödvändiga.

Vilka förluster, vilken skada för den egna saken, detta beteende slutligen leder till, återstår att se. Jag är dock rädd att FRA-lagen kommer att ligga regeringen tungt i fatet vid nästa val (så att vi riskerar att få tillbaka en trött och fantasilös socialdemokrati i regeringsställning) och att själva myndigheten FRA kommer att ta skada av det här.

Den enda möjligheten jag ser, som dessutom är en rättspolitisk nödvändighet, är att regeringen backar och avskaffar den nya FRA-lagen redan innan den trätt i kraft den 1 januari 2009.

Read Full Post »

Hans Johnson, en av personerna bakom Slow Food, skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om sin undran som konsument avseende hur olika beslut om mat, djurhushållning och jordbruk fattas i internationella organisationer. Han efterlyser opartiska motiveringar till besluten och nämner här särskilt frågan huruvida det ”[f]inns […] inom forskarvärlden, opartiskt finansierad av allmänna medel, en entydig uppfattning i dessa frågor som rör vår matförsörjning nu och i framtiden?”

Olika beslut inom internationella organisationer fattas på grundval av olika intressen i de olika staterna och enligt det diplomatiska spelets regler. Alla parter använder sig av forskning för att stödja sina ståndpunkter, såvida de inte argumenterar med sociala hänsyn. Johnsons undran kräver alltså två svar, dels om internationella organisationer, dels om forskningen i sig.

Sociala hänsyn som motivering för politiska beslut är också i Sverige välkända: de svenska bönderna behövs för öppna landskap, det är trist när fiskelägena i Västsverige dör, livsmedelsindustrin sysselsätter si och så många arbetstagare. Alla dessa hänsyn är i och för sig beaktansvärda (trots att jag personligen inte skulle vika mig för dem alla eller ens någon av dem), och de påverkar frågan vilken mat vi stoppar i oss. Johnson behandlar komplicerade frågor om internationell handel och nationell arbetsmarknadspolitik under en enda aspekt, nämligen konsumentens matval. Det kan dock inte finnas något entydigt svar på hans första undran, nämligen vilka motiveringar som ligger bakom besluten, eftersom motiveringarna är för komplexa: de är för många för att enkelt listas upp.

Hans andra undran om forskarvärlden vittnar om en ganska långtgående okunskap om hur forskning går till. Forskning som finansierats med offentliga medel inte automatiskt opartisk, lika lite som forskning som finansierats med enskilda medel automatiskt är partisk.

Inom mitt eget område juridik finns för närvarande knappast någon realistisk möjlighet att med offentliga medel ifrågasätta genuspolitiken eller invandringen. De offentliga medlens fördelning styrs av allmänna politiska tendenser i samhället, och för närvarande är det helt enkelt inte möjligt att ifrågasätta vissa förmenta fundamentala sanningar. Den offenligt finansierade forskningen är alltså på intet sätt automatiskt opartisk, utan måste vika sig för dagspolitiska strömningar.

Den privatfinansierade forskningen är inte heller automatiskt partisk. Wallenbergstiftelserna exempelvis finansierar åtskillig svensk forskning, och de förutsätter aldrig något visst givet resultat i forskningen. Detsamma gäller för andra stiftelser och organisationer. Samtidigt kommer inte heller dessa stiftelser ifrån att de måste ha kriterier för hur pengarna skall fördelas, och helt opartiska är de därför inte heller.

Det finns med andra ord ingen opartisk forskning, utan i slutändan måste vi alla ta ställning på grundval av ofullständig information. Hans Johnson måste bestämma sig för vem han vill tro på och acceptera att den han tror på kan ha fel eller kan vara enögd i sin iver att driva en viss tes. Han måste därför acceptera att han riskerar att göra ett felaktigt val. 

Kunskap är viktig och bra, men objektivt sann kunskap finns inte: det finns bara mer eller mindre rimliga hypoteser om hur världen är beskaffad. Det är därför vi har politiken, med den öppna diskurs som denna tillåter.

Read Full Post »

Nu börjar det hagla anmälningar runt FRA: enligt Dagens Nyheter har FRA anmält en bloggare som påstås ha lämnat ut hemligstämplade handlingar på sin bogg, medan myndigheten själv anmälts av en person som på 1990-talet övervakats. Redan tidigare har Centrum för Rättvisa begärt att Europadomstolen skall granska FRA-lagen. Det börjar alltså snart bli dags för mina praktiskt verksamma kolleger att ta ställning till FRA:s verksamhet i olika avseenden.

Anledningen till att det gått så långt är förstås regeringens fullkomligt obegåvade hantering av FRA-lagen. Även om den lagen skulle ha en viktig poäng (vilket i media- och bloggarbruset inte går att urskilja: jag tillåter mig dock att tvivla), är den illa skriven och tillåter en spaning på oskyldiga medborgare som inte bör få förekomma i en demokrati. Det rör sig inte om något Stasi eller annan diktaturstats hemliga polis här – vilket påståtts i debatten: Stasi lyssnade dock inte bara, utan vidtog också brutala åtgärder – utan helt enkelt och mycket mera principiellt om att staten inte har rätt att avlyssna oskyldiga medborgares telekommunikation. Denna kritik har regeringen inte ens velat lyssna till, och nu får man alltså räkningen för sin brist på politisk smidighet i form av en massa anmälningar till höger och vänster.

Samtidigt har frågan dock blivit så infekterad att åtskilliga aktörer går till obefogade superlativer. FRA:s anmälan är förmodligen helt korrekt. Om myndigheten verkligen bedömer att här sekretesskyddat material som inte omfattas av yttrandefriheten publicerats, måste myndigheten anmäla detta. I en rättsstat (i vilken institutioner som FRA i och för sig utgör ett märkligt inslag, men därom mera nedan) måste en myndighet anmäla när den fått information om möjliga brott. Det är inget konstigt med det. Den bloggare som lägger ut hemligt material är modig, men måste räkna med konsekvenserna. Det är som att gömma illegala flyktingar: ett modigt beslut av en enskild som dock medvetet bryter mot lagen. Modet består i att ta sitt straff, inte i att ropa ”Stasi” när den mycket förutsägbara konsekvensen kommer.

Att FRA anmälts är också riktigt och naturligt. Om myndigheten verkligen spanat på ett illegalt sätt, har den enskilda personen självklart rätt till ersättning. Här kommer vi dock till FRA-problemets kärna.

FRA är så himla hemligt att man kan misstänka att inte ens JK får tillgång till alla relevanta uppgifter. Även om JK skulle få det, kommer myndigheten inte att kunna motivera sitt beslut fullt ut gentemot anmälaren, eftersom materialet som JK:s beslut baseras på ju är hemligt. Skulle beslutet gå anmälaren emot, kommer alltså inga misstankar härmed ha undanröjts. Detta gäller i synnerhet eftersom nuvarande JK tenderar till att – trots sin högstämda kampretorik – hålla sina kolleger i samhällsledande ställning om ryggen: det är och förblir en skandal att JK inte förde åtal mot justitierådet Leif Thorsson när denne godkände ett strafföreläggande för brott mot sexköpslagen. Vi har alltså med JK:s goda minne en person som själv erkänt brottslig handling i vår högsta dömande instans. Om JK nu också skulle acceptera FRA:s handlande kan, oavsett vilka goda skäl han må ha för detta, hans beslut med all sannolikhet inte motiveras på ett sådant sätt att åtminstone mina tvivel om att allt inte nödvändigtvis behöver ha gått rätt till undanröjes. Detta är en konsekvens av hemlighetsmakeriet runt FRA.

Varje stat, även demokratier, behöver ha sina hemligheter av militär och polisiär karaktär. Detta är oundgänligt för landets säkerhet. Eftersom all hemlig verksamhet dock dels ger den som håller på med verksamheten ofantligt mycket makt, och eftersom denna verksamhet därför dels också föranleder misstankar om maktmissbruk, bör området för det som är hemligt begränsas så mycket som möjligt. Öppenhet bör råda på alla områden där sekretess inte är absolut nödvändigt.

FRA-lagen, och av mycket att döma också FRA:s verksamhet, utgår dock ifrån att inom FRA:s område allt måste vara hemligt som inte absolut nödvändigtvis måste vara offentligt. Att under dessa omständigheter avlyssna i stort sett alla i Sverige bosatta personers teletrafik är skrämmande, och det faktum att regeringen insisterar på att ge FRA denna skrämmande makt ett tecken på politisk och principiell omogenhet.

Vi får se hur striden om FRA slutar. Vi kan dock i vart fall konstatera att regeringen genom sin illa genomtänkta lag frammanat en storm om FRA som kanske skadar mycket mer än FRA-lagen någonsin skulle kunna vara till nytta.

Read Full Post »

SSU i Södra Älvsborg har ansökt om att få starta en politisk friskola i Borås, skriver Dagens Nyheter. Argumentet som skall rättfärdiga en politisk skola är att det ju också finns religiösa friskolor, och att det rimligtvis inte kan finnas något skäl att göra skillnad mellan ideologi och ideologi.

Detta måste rimligtvis innebära att SSU Södra Älvsborg går ifrån SSU:s linje att religiösa friskolor inte skall få offentliga medel: om SSU skall få offentliga medel, måste också friskolorna få dem. SSU:s linje i frågan byggs förvisso på att religiösa friskolor påstås inte hålla sig till skolans värdegrund, men med tanke på att en ideologisk inriktning på en skola rimligtvis också måste innebära ett ideologiskt nedtonande av konkurrerande samhällsmodeller kan väl ifrågasättas huruvida SSU lyckas hålla sig till skolans värdegrund. SSU Södra Älvsborg tycks alltså argumentera att, om inte kyrkliga friskolor behöver hålla sig till skolans värdegrund, skall inte heller en friskola som drivs av SSU behöva göra det.

Nu är i och för sig ”skolans värdegrund” ett illa kamouflerat sätt att censurera de åsikter om barn får sig till livs och är därför principiellt sett en styggelse som jag inte vill försvara. Värdegrunden handlar förvisso om så vackra saker som demokrati och jämställdhet (detta är inte menat som någon ironisk formulering), men faktum är att våra barn växer upp i ett samhälle där det finns odemokratiska åsikter och där meningarna går isär om vad exakt jämställdhet skall anses innebära. Istället för att censurera bort allt som kan kännas obehagligt för demokrater och jämställdhetsivrare, borde skolan aktivt konfrontera barnen med åsikter som måste bemötas. Istället finns en alltför stark tendens att hålla dessa åsikter utanför skolan, vilket bland annat protesterna mot lärare som är medlemmar i sd eller som hårdrockar på fritiden är prov på. Jag tycker alltså att skolans värdegrund borde skrotas.

Poängen här är dock til syvende og sidst att SSU i Södra Älvsborg har rätt: om vi i åsiktspluralitetens namn tillåter religiösa friskolor, måste vi också tillåta politiska friskolor. Religion är en på axiomatiska (alltså obevisbara) antaganden grundad världsbild som innehåller en viss och bestämd uppsättning förhållningsregler som skall följas. Religion är alltså inte åtkomlig för rationell diskurs och bevisföring: man antingen tror (troende brukar visst säga att man ”skådar ljuset”) eller så gör man inte det. Det som inte passar den ifrågavarande religionens världsbild tenderar till att sorteras bort.

På samma sätt fungerar politiska åsikter. I slutändan vilar en politisk åsikt på ett axiomatiskt antagande om hur världen är beskaffad. Jag som liberal tror att samhället är ett komplicerat samspel av individer och betonar därför individens frihet på bekostnad av kollektivets rätt att bestämma över individens bruk av denna frihet. En konservativ person baserar sin politiska syn på ett antagande om att vi alla mår bäst om vi lever i enlighet med gammal och beprövad erfarenhet, där bara det ändras som absolut och bevisligen inte fungerar; i slutändan är alltså också konservativismen en kollektivistisk föreställning (av vilken jag har vissa drag, men det är bara en schattering på min principiella liberalism). En socialist betonar likheten mellan alla människor och anser att faktorer som talang, arbetsvillighet och förtjänst inte nödvändigtvis skall spela någon roll i allokeringen av resurser, då alla människor – även sådana som inte har några förmågor eller inte är villiga att göra bruk av dem – är lika mycket värda.

I slutändan går det inte att föra i bevis vilken åsikt som är den ”rätta”. Alla dessa åsikter sållar bland det empiriska materialet och tenderar till att betona det som stödjer deras linje och sortera bort det som talar emot. På så sätt liknar alltså politik och religion varandra. Skillnaden ligger i att politiska åsikter inte kommer med något färdigt paket om vad som är rätt i varje enskild situation. Medan man exempelvis som kristen helt enkelt måste dels tro på gud, dels tro att Kristus var guds son eftersom man annars inte rimligtvis är kristen, kan en socialist utgå från ett principiellt ställningstagande att kollektivet står över individen, men i åtskilliga praktiska situationer ändå ställa individen över kollektivet. Politik är alltså mera flexibel än religion; politik är därför i all regel också mera tillgänglig för rationell debatt än religion (även om alla politiska inriktningar har sina fundamentalister). Politik är alltså i slutändan mindre farlig än religion.

Skolverket bör alltså ge SSU rätt att driva en friskola. Man kan sedan beklaga (vilket jag verkligen gör) att folk väljer att döma sina barn till ett liv i ghetto genom att skicka dem till en skola där alla har ungefär samma åsikt. Sammanhållningen i samhället befrämjas knappast genom att Livets ord, SSU och möjligtvis även MUF, LUF, baptisterna, Pingstkyrkan och andra ideologiska samfund skapar sina egna och privata barnghetton.

Om de religiösa samfunden dock får isolera sina barn från samhället finns ingen rimlig anledning till varför inte politiska samfund också skall få göra det.

Read Full Post »

Att alliansregeringen har problem, torde knappast ha undgått någon. På område efter område har vallöften svikits, har åtgärder vidtagits som står i direkt strid med den uppgivna världsbilden hos borgerligheten och har den pedagogiska börda som åvilar alla politiker helt enkelt ignorerats. Som Sofia Nerbrand klokt skriver på Svenska dagbladets debattsida, håller alliansen på att förlora sina vänner (av vilka jag är en, både vän och vän som håller på att förloras).

Högst uppe på listan över misslyckade åtgärder står förstås FRA-lagen, men nu lyckas företrädare för fackförbunden Saco och TCO också slå regeringen på fingrarna på det som måste antas vara borgerlighetens egen högborg, nämligen skattepolitiken. I en debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt går förbundens ordförande igenom den hittillsvarande skattepolitiken och framför svidande kritik som nog vilken borgerligt sinnad person som helst kan ställa sig bakom.

Den här regeringen har lyckats ytterligare krångla till skattesystemet något ganska förfärligt, dels genom att låtsas uppfylla vallöften som inte uppfyllts (fastighetsskatten), dels genom att skapa riktade undantag för vissa typer av klientel (hushållsnära tjänster, som dock i princip är en bra reform, om än inte helt elegant genomförd). Det är dags för en heltäckande genomgång av systemet igen: som jag tidigare skrev här, borde en sådan översyn göras med jämna mellanrum, och den senaste – reformen 1991 – är så länge sedan att det är hög tid att skrida till verket.

Regeringen borde ta fackföreningarnas debattartikel som en väckarklocka. ”Ännu är vi inte oroliga”, sade en företrädare för regeringen till mig i höstas, apropå regeringens redan då usla opinionssiffror. Med tanke på att snart bara två år återstår av mandatperioden är det kanske på tiden att bli det.

Read Full Post »

Older Posts »