Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2010

Jag tillhör inte dem som beklagar den såkallade juridifieringen, alltså fenomenet att många områden i livet som tidigare reglerades socialt numera tenderar till att regleras juridiskt. Juridifiering används normalt som ett nedsättande ord. Vad som betecknas som juridifiering växlar lite med talarens politiska uppfattning, men det kan vara allt från det att tjänstemän i kommunerna numera inte längre får sluta avtal med vem som helst och hur som helst – sådant regleras numera av ganska strikta regler i lagen om offentlig upphandling – till att skolan kan bli skadeståndsansvarig när en elev mobbas. Det var bättre förr, har folk sagt sedan åtminstone Aristoteles dagar (han hade en klagan över den fördärvade ungdomen), och jurister skall över huvud taget veta hut och sin plats.

Som sagt, sådant klagande lämnar mig kallt. Jag anser att juridiken svarar mot de krav som folk ställer på den. Kommer det en mobbad elev till domstol och klagar på att skolan struntar i hennes öde eller – än värre – att lärarna är på mobbarnas sida, vill jag se den offentliga reaktion som skulle följa om domstolen sade: ”Nej, hörru, lilla vän, sådant här angår inte juridiken – du får väl vara mindre konstig och anpassa dig, så blir det nog bra. Käromålet ogillas.” Vi själva skapar juridfieringen genom att efterfråga statens hjälp mot våra med-borgare. Vägen till statens hjälp går genom lagstiftning och domstolar, och alltså skapar vi själva alltmer jobb åt min yrkeskår, juristerna. Sic tempora, sic mores, för att parafrasera Cicero: sådan tidsålder, sådana seder.

Det som bekymrar mig mer än juridifieringen är det faktum att många inte tycks förstå att juridikens verkan har rätt snäva gränser. Det är till och med jurister som emellanåt inte förstår det. Det talas om signaler från samhället som om enskilda skulle upphöra med någon verksamhet bara för att 349 personer i riksdagen sagt aja-baja, och det finns en förväntan att allt otrevligt i samhället upphör bara vi har en juridisk regel om det. Sexköpen upphör inte för att de förbjuds. Narkotika försvinner inte för att den förbjuds. Mobbning upphör inte för att vi höjer skadestånden till offret. Om det var så enkelt, skulle vi sedan länge leva i paradiset, eftersom alla otrevliga saker skulle ha försvunnit i och med ett förbud.

Men att lagar inte skapar attityder är en numera ganska uttjatad käpphäst från min sida. Idag vill jag lägga till ett perspektiv, nämligen att vi som individer tenderar till att ha en åsikt när det gäller lagstiftning och förbud och att vi sedan har en annan åsikt när det gäller oss själva och vårt dagliga liv. Ett mycket bra exempel på detta hittar jag i Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Det såkallade lågprisflyget blir inte så lågpris när man räknar in alla skatter och avgifter. Big news. Konsumentverket hör sedan länge med jämna mellanrum av sig till Ryanair (som föga förvånande är det av TT valda exemplet) och påpekar att alla skatter, avgifter och tillkommande kostnader skall bakas in i priset, varefter bolaget rättar sig efter verkets önskemål en tid och sedan kör samma vals igen. Big news. Nu funderar Konsumentverket att utfärda ett förbudsföreläggande, varefter Ryanair påstås behöva betala vite varje gång bolaget bryter mot föreläggandet. Big deal.

Ett förbudsföreläggande fungerar nämligen inte automatiskt. Även när ett föreläggande utfärdats, måste Konsumentverket kräva in vitet för varje enskilt fall då Ryanair bryter mot föreläggandet, och Ryanair har i varje enskilt fall möjlighet att gå till domstol och påstå att Konsumentverket är ute och cyklar. Jag skulle nog med intill visshet gränsande säkerhet anta att Ryanairs fickor härvidlag är djupare än Konsumentverkets: bolaget kan helt enkelt sänka Konsumentverket i den här typen av processer, och jag tvivlar på att verket har resurser att verkligen sätta makt bakom orden. Förbudsföreläggandet löser inte problemet, eftersom det verkliga kruxet är ett annat.

Ryanair har så många kunder att bolaget är fantastiskt lönsamt. Det är samma personer som – efter avslutad resa, får man förmoda – klagar på bolagets prisinformationspolitik. Med andra ord köper man gärna den billiga resan (som tydligen alltså inte är så billig), åker och klagar sedan. Det är inte heller så att Ryanair skulle ha något grundmurat rykte som hederligt, utan att Ryanairs prisinformation är en skandal, vet varje halvt upplyst samhällsmedborgare sedan länge. Ändå flyger folk med Ryanair. Ryanairs kunder kräver tydligen tydlig prisinformation, men struntar i den när den inte ges. Man kräver att staten skall dra Ryanair i örat, men berikar ändå gärna bolaget genom att köpa dess resor även om man blir lite halvlurad.

Det enda som verkligen skulle kunna få Ryanair att ändra sin politik, är inte något förbudsföreläggande, det är att kunderna uteblir. Men det gör de inte: folk flyger gärna Ryanair, eftersom det ju är så billigt. Kravet på ett offentligt ingripande stämmer inte riktigt överens med det personliga beteendet.

Och flyget är inte det enda exemplet. Trafikföreseelser och -brott – att köra för fort eller med en starköl för mycket i magen – är något som på något besynnerligt sätt alltid angår andra. Jag noterar hur irriterade mina medtrafikanter blir när jag på en 70-väg faktiskt kör 70 km i timmen, i synnerhet när 70-sträckan endast gäller en korsning. Jag undrar också ibland hur många lättöl (som faktiskt normalt har 2,1 % alkohol) man kan dricka och ändå köra bil. Jag känner ingen som jag verkligen tror alltid håller sig till hastighetsbegränsningarna eller som alltid låter bilen stå efter en klunk (jag menar en klunk) för mycket. Ändå blir folk mäkta upprörda över andras följsamhet mot trafiklagstiftningen.

Ett annat exempel där lagstiftaren till och med givit upp är röd gubbe: det är fortfarande förbjudet att gå mot röd gubbe – händer något, finns nog ingen försäkring som betalar – men det finns ingen sanktion, inga böter, nada. Anledningen till detta är helt enkelt att lagstiftning inte går att upprätthålla när folk inte bryr sig om att följa den: polisens och rättsapparatens resurser är begränsade, och det går inte att vinna ett krig mot just precis hela övriga samhället.

Min uppmaning är därför att fundera innan man skriker efter förbud, påbud eller andra juridiska ingrepp. Är den juridiska regeln som föreslås något som går att övervaka? Är det fenomen som vi vill bekämpa med lagstiftningens hjälp tillräckligt marginellt för att den stora delen av befolkningen inte skall bryta mot det nya förbudet? Juridik är framför allt ord på papper: vi behöver domstolar, rättegångar, kronofogdar och andra för att genomdriva dessa ord. Menar vi inte våra ord på allvar, eller vill vi bara skicka en signal, är det bäst att välja ord som inte gör anspråk på att uttrycka en regel, utan som öppet utgör en meningsyttring, som exempelvis en högtidlig förklaring i riksdagen att någon viss verksamhet är förkastlig. På så sätt är juridik som barnuppfostran: man bör mena vad man säger och genomdriva sina ord, annars märker adressaten snabbt att ens ord inget är att bry sig om.

Och om vi vill komma åt bolag, är den bästa vägen att få de att göra som vi vill den som går via penningpungen. Om nu Ryanairs prisinformationspolitik är så skandalös, sluta flyga med Ryanair.

Det kommer att ta mera skruv än tio förbudsförelägganden från Konsumentverket.

Annonser

Read Full Post »

Svenska dagbladet snubblar jag över en artikel som lämnar mig konfunderad. En arbetslös person i Sverige, klassad som lätt förståndshandikappad, ärver en tillgång – fondandelar – som finns i Finland och som personen i fråga får tillgång till när hon fyllt 33, vilket betyder år 2015. Fondandelarna är värda ett antal hundra tusen. ”Du har en förmögenhet”, säger Försäkringskassan då (och får medhåll av förvaltningsdomstolarna), och drar in på olika bidrag. Resultatet är att en i praktiken medellös person som i framtiden kommer att få en mindre förmögenhet idag måste kämpa för att få ihop privatekonomin.

Nu skall genast påpekas att inget tyder på att det här är Försäkringskassans fel. Felet – om det nu finns ett fel – ligger nog i lagstiftningen, som kanske inte skrevs av någon som hade fantasi nog att tänka på att någon bidragstagare kan ärva en tillgång som hon får disponera över först i framtiden. Det händer och är oundviklig: livet är sjukare än vilken akademikerhjärna som helst, brukar jag säga till mina studenter, och den här typen av ”missar” (igen: om det nu är en miss) i lagstiftningen är nära nog oundviklig. Det finns alltid praktiska situationer som är så sällsynta eller skruvade att lagtextförfattaren inte hade anledning att tänka på dem och som därför i enskilda situationer kan leda till ytterst märklig resultat.

Varav då min konfundering? Jo, min magkänsla börjar undra vad som egentligen utgör en förmögenhetstillgång. In abstracto är svaret enkelt: en förmögenhetstillgång är allt som kan omvandlas till pengar. Frågan är central här: har vår bidragstagare en förmögenhetstillgång, är hon – även moraliskt – inte nödvändigtvis berättigad till bidrag; har hon ingen förmögenhetstillgång, finns det verkligen ett fel i lagstiftningen. Är alltså det arv som hon får ut år 2015 en tillgång som kan omvandlas till pengar?

Det är mycket som kan omvandlas till pengar. Framtida krav är ett ganska typiskt exempel: en stor del av den vardagliga finansiella industrin bygger på det, i form av såkallat factoring. Factoring betyder att man belånar eller säljer krav för vilka man får betalt först om en tid. Tänk dig att du är småföretagare och har kundkrav på vilka du normalt lämnar 30 dagars kredit: fakturan förfaller till betalning först 30 dagar efter datum för fakturans utställande. Jag uppfattar marknadens praxis sådan att jag numera blir förvånad om jag måste betala tidigare än vid nästa månadsskifte: den företagare som kräver betalt omedelbart eller inom tio dagar känns nog ganska snål.

Samtidigt har företagaren själv räkningar att betala. De svider alltså att behöva vänta på betalning i 30 dagar, i synnerhet när det dyker upp oförutsedda kostnader. Alltså tar företagaren till factoring. Vid detta arrangemang tar ett finansiellt institut över fakturan och blir alltså den som har rätt att göra kravet gällande mot kunden. Företagaren får betalt omedelbart, med avdrag för den ränta som löper under tiden fram till dess kunden skall betala (till kreditinstitutet) och för den risk som alltid är förbunden med att lämna kredit (man vet ju inte om man får betalt om 30 dagar). Om företagaren alltså har ett krav på 100 kr., kan hon få exempelvis 80 kr. idag av kreditinstitutet, mot att kreditinstitutet tar över kravet och får 100 kr. om en månad av kunden. Företagaren har reda pengar på handen och kreditinstitutet tjänar en slant på någon annans faktura. Kunden betalar det som hon skall betala, nämligen 100 kr. och märker ofta inte ens att hon betalar till någon annan än sin motpart. Alla är nöjda.

Det framtida kravet är alltså en förmögenhetstillgång i näringsidkarens hand. Även andra framtida tillgångar kan vara förmögenhetstillgångar. Bönder kan sälja nästa års skörd idag. Det kallas för en terminsaffär och innebär att bonden tar risken att ta för lite betalt idag – priserna för skörden har kanske stigit till nästa år – och köparen tar risken att betala för mycket – priserna har kanske sjunkit till nästa år. Samtidigt vet köparen idag att hon får bonden skörd nästa år – hur den än utfaller – och bonden får reda pengar idag för något hon har faktiskt tillgång till först nästa år. Alla är nöjda.

Med andra ord är en förmögenhetstillgång som utfaller först om fem år redan idag en förmögenhetstillgång. Den arbetssökande i Sundsvall skulle exempelvis kunna låna pengar mot sitt arv och betala tillbaka pengarna (plus antagligen ganska väl tilltagen ränta) först om fem år. Hon skulle också kunna sälja sin tillgång till någon annan (här kan i och för sig ett testamente komma i vägen, men det bortser jag ifrån nu), som idag betalar en viss summa som tar hänsyn till att fondandelar faktiskt kan sjunka i värde till om fem år och som alltså är mindre än fondandelarna idag är värda.

Det hela innebär att vår medellösa arbetssökande faktiskt redan idag sitter på pengar. Samtidigt har man då inte tagit hänsyn till att hon faktiskt klassas som lätt förståndshandikappad och att en försäljning av en sådan tillgång som det är fråga om här faktiskt inte är helt enkel. Hon kan tänkas ha någon form av god man som måsta vara med på noterna innan hon kan sälja eller belåna sitt arv, överförmyndaren kan tänkas behöva vara med på noterna och sedan är det ju rent generellt inget bra tips att sälja just nu, när man inte vet varthän ekonomin är på väg.

Samtidigt är de olika bidragsformerna tänkta för personer som är beroende av pengarna, inte för personer som tycker att det är för jobbigt eller att det är dåligt läge att sälja någon tillgång de har. Skulle vår arbetslösa person här kunna få bidrag och behöva betala för sig själv igen först när arvet blir disponibelt för henne, skulle det inte finnas någon anledning att vägra folk bidrag som bor i fashionabla villor i förnäma förorter och som tillfälligt har svårt att få ihop pengar till det nödvändigaste. Vill vi bevara bidragets funktion som sista utväg, måste vi kräva att folk gör sig av med sina förmögenhetsvärden innan de är berättigade till bidrag, även om tillgången ifråga kan vara svår eller otymplig att omsätta till reda pengar.

Reglerna förefaller alltså vara rätt skrivna och det verkar inte vara lika synd om personen i artikel som mina moraliska instinkter först signalerade. Frågan är dock varför mina moraliska instinkter och min juridiska analys glappar så mycket – det brukar de inte göra. Kanske är det journalistens makt: artikeln är tendentiöst skriven och appellerar trots sin kyliga ton till vår rättvisekänsla.

Ännu mer skäl att aldrig lita på sin moraliska intuition, utan att tänka först och skrika sedan.

Read Full Post »

”Drogliberal” är ett retoriskt mästerverk. Det låter som om den som utsätts för tillmälet – för normalt är det i närheten av att vara ett skällsord – skulle strunta i huruvida folk använder droger eller ej, skulle ignorera det personliga elände som missbruk för med sig, och i största allmänhet skulle tycka att droger antingen är inget att yvas över, är helt normala eller till och med levererar sköna upplevelser. Detta är dock försåtligt, för de flesta som får stå ut med tillmälet är personer vars liberalism inte går längre än att de inte tycker att nuvarande narkotikapolitik levererat resultat, att den fallerat och att den inte lever upp till de fagra löften med vilka den motiveras.

Jag är en drogliberal av den senare typen. Jag använder inte själv droger, jag har sett folk som gått ner sig i narkotikaträsket och tror mig därför ha en uppskattning av vad droger i praktiken betyder och jag skulle önska att droger inte fanns. Icke desto mindre tror jag inte på förbudslinjen, i vart fall inte någon förbudslinje som är så oflexibel och rigid som den nuvarande. Jag är drogliberal i den bemärkelsen att jag tycker att vi för allas bästa bör tillåta narkotikamissbruk under kontrollerade former för i vart fall vissa grupper. Jag är drogliberal i den bemärkelsen att jag tycker att åtminstone sådana droger som inte drar med sig några större sociala konsekvenser – framför allt cannabis och kat – bör tillåtas för eget bruk och säljas under kontrollerade former.

Jag har många olika skäl. Alltsom oftast upplever jag att mina skäl inte ens noteras eller att de viftas undan av folk som inte vill rubbas i sina övertygelser. Jag uppskattar därför det längre reportage som Svenska dagbladet idag publicerade angående försöket med heroinkliniker i Danmark. Kanske en sådan upphängare för min egen argumentation ger utrymme att mera sansat diskutera narkotikapolitikens för- och nackdelar. Jag tar mig nu frihet att leverera mina argument och att inte fullt ut bemöta motståndarsidans argument. Jag litar på att mina meningsmotståndare nog kommer att höra av sig; dessutom har de ju redan ett slags åsiktsmonopol i debatten.

Det centrala argument är prisargumentet och det därtill hörande kriminalitetsargumentet. Detta argument består av ganska många olika led som måste var för sig diskuteras, eftersom varje led för sig enligt min mening innebär att nuvarande narkotikapolitik är förfelad.

För det första: Kriminaliseringen i sig skapar ett artificiellt högt pris på narkotika. För att någon skall tycka att det är värt risken att låsas in på ganska lång tid, måste priset på gatan för narkotika vara tämligen högt. Smugglaren skall ta sig förbi tullen, skall undgå polisens uppmärksamhet och måste vara svår att spåra om någon skulle tjalla. Alltså begär smugglaren ett högt pris för den vara som bara den riskbenägna kan leverera. Utan kriminalisering, om narkotika kunde säljas under kontrollerade former, skulle varan inte betinga ett lika högt pris. Kriminaliseringen skapar alltså en vara med mycket breda vinstmarginaler.

För det andra: De breda vinstmarginalerna drar till sig den organiserade brottsligheten. Denna skyr inget för att försvara sin marknad. Bönder i tredje världen tvingas i många fall under hot att odla vallmo eller annan råvara för narkotika. På narkotikans väg från odlarna via producenterna fram till slutkunderna mutas poliser och domare, utpressas folk att bli distributörer, skjuts de som vägrar gå med på maffians krav eller som vill sluta, kort sagt, undermineras samhällen och deras funktion att bevara den inre freden. Kriminaliseringen leder alltså via prisökningen till problem som inte stannar i de länder som förbjuder narkotika, utan som sprider sig till många andra länder.

För det tredje: Det höga priset leder till att de som blivit beroende av narkotika måste använda i stort sett alla sina mentala och fysiska resurser till att skaffa sig pengar för att finansiera sitt missbruk. Räcker de egna resurserna inte till, får den beroende ta till andra personers resurser. Förbudslinjen har på över 40 år inte lyckats utradera missbruket, och har istället skapat, inte bara den organiserade brottsligheten, utan också en mängd småkriminella inbrottstjuvar och rånare. Kriminaliseringen har alltså inte bara lett till att själva den verksamhet som förbjudits ökat kriminaliteten (för varje gång vi förbjuder något i strafflag skapar vi en ny kategori kriminella), utan också till att annan kriminalitet ökat.

För det fjärde: De fysiska resurser som den beroende kan använda består inte bara i kriminell energi, utan också i prostitution. Det är förvisso inte alltid lätt att bestämt säga vad som är hönan och vad som är ägget – blir prostituerade narkotikaberoende, eller blir narkotikaberoende personer prostituerade – men åtminstone en del av den prostitution med vilken vi lever måste förklaras med prostitutionens breda vinstmarginaler. Yrket behöver man inte stort lära sig och man får förhållandevis bra betalt för en förhållandevis begränsad insats. Genom kriminaliseringen av narkotika driver vi alltså folk i den prostitution som vi i våra högtidstal säger oss vilja utradera.

För det femte: Viljan att förbjuda narkotikans alla aspekter har drivit oss att också bestraffa eget bruk av narkotika. Folk som är beroende och som alltså kämpar att få ihop medel för att finansiera sitt missbruk, som därigenom drivs i småkriminalitet och prostitution, anses alltså dessutom vara brottsliga, i stort sett av ingen annan anledning än att de är beroende. Detta är enligt min mening vansinne och innebär att vi med eftertryck och stålhätteförsedda kängor sparkar rätt i huvudet på den som redan ligger.

För det femte: Enligt min mening har den traditionella narkotikapolitiken ingen framgång att peka på. Det påstås ibland att kriminaliseringen av narkotika bidragit till att få narkotika tabubelagt. Med andra ord påstås ibland att kriminaliseringen skapar attityder. Jag tillåter mig tvivla. Sveriges narkotikapolitik är ju inget unikt, utan många länder har i stort sett samma lagstiftning runt narkotika. I det svenska fallet finns en ganska grundmurad (och sund) skeptisk inställning till narkotika hos den breda allmänheten. I andra länder – ett talande exempel är USA – är i synnerhet cannabismissbruk inget att orda om. På en tältplats i Alaska blev jag av tältgrannarna bjuden på en joint på samma sätt som man i den svenska skärgården av båtgrannarna kan bli bjuden på ett glas vin. (Jag tackade för övrigt nej till inbjudan.) Lagstiftning skapar inga attityder, även om politiker och jurister gärna vill tro det: lagstiftning är en konsekvens av attityder, inte deras upphov.

Om dock narkotikapolitiken inte skapat någon attityd, har den inte skapat något annat än kriminalitet och personligt elände. Propagandan runt narkotikapolitiken har blivit sådan att frågan inte längre går att diskutera: att säga att man är emot förbudslinjen är en genväg till att bli utfrusen ur den politiska debatten. Därför är det danska experimentet så välkommet: det öppnar inte alla slussar genast – vilket delvis var fallet i Schweiz, Spanien och Nederländerna – och det vittnar om ett nytänkande. Vi borde titta närmare på vad danskarna gör, hur de gör det och vilka resultat de får. Vi borde vara beredda att diskutera om det finns bättre vägar till att uppnå det gemensamma målet – ett så narkotikafritt och fredligt samhälle som möjligt – än den förbudslinje vi haft och har.

Och vi borde sluta att skapa kriminalitetsproblem i tredje världen och ännu mer personligt elände för de narkotikaberoende stackars satar som vi har här hemma.

*****

Uppdatering: För den som har 35 minuters tid i sitt liv, finns här en mycket bra och allsidig debatt om narkotikapolitkens pro och contra i en amerikansk kontext.

*****

Uppdatering: Beatrice Ask framhärdar i en debattartikel i Aftonbladet, som inte är så mycket till debatt, egentligen, utan mera en allmän slagdänga i valrörelsetider. Något argument anför hon egentligen inte, och jag vidhåller att svensk narkotikapolitik är ett fiasko.

Read Full Post »

Migrationsverket utreder huruvida en anställd som lämnat en omdiskuterad kommentar på facebook kan jobba kvar på myndigheten, rapporterar radions Eko och Dagens Nyheter. Enligt min mening är detta en skandal: en i och för sig berömvärd anständighet får myndigheten att glömma medborgarnas frihet att ha och yttre politiska åsikter.

För även tjänstemän är medborgare. Ingen slutar vara medborgare bara för att man har ett offentligt jobb. Det som är svårt i ett offentligt jobb på en myndighet, är att man stundtals – på vissa myndigheter kanske mycket ofta – måste implementera lagstiftning som man inte tycker om. Det är dock i och för sig inget problem, utan är ett välkänt fenomen som går att hantera. Det finns nog ingen enskild person som helt håller med hela den svenska lagstiftningen. Icke desto mindre förmår många, förhoppningsvis de flesta, tjänstemän att implementera den.

Nu tolkas i och för sig den ifrågavarande tjänstemannens kommentar som vore han rasist. För det första kan man då väl anmärka att det ordet blivit någon form av generalbeskyllning för alla som törs påpeka att invandringen fört sociala problem med sig. Skällsordet rasist har blivit på ett liknande sätt innehållslöst som ordet fascist blev på 1970-talet. Vi saknar förmåga att skilja det lilla från det stora, och tolkningen av tjänstemannens kommentar som rasistisk är… kreativ, för att säga det minsta. Kommentaren är inte särskilt begåvad, men rasistisk? Nåväl.

Men även om vi förutsätter att kommentaren är rasistisk, är detta inget som Migrationsverket skall ha åsikter om. Talet om att verkets tjänstemän minsann påverkar enskildas liv och att därför vissa åsikter inte får förekomma, är gravt överdrivet, för att säga det minsta.

För när skiljde vi senast en tjänsteman i socialförvaltningen för att denna tycker att socialbidragstagare är lata? När skiljde vi senast en polis från tjänsten för att hon tycker att brottslingar är slödder? När skiljde vi senast en tjänsteman på Skatteverket från tjänsten för att hon tycker att skatterna i Sverige är orimligt höga?

Vi är selektiva i vår varseblivning. Upprörda blir vi över tjänstemännens privata åsikter i stort sett bara när det rör sig om invandring eller kön (men jag har känslan av att klimat snart kommer att segla upp som stark kandidat också). Senast vi hade ett liknande ärende på lite högre nivå rörde det åklagaren Hillegren som givit uttryck för uppfattningar om våldtäktsbrottet som inte föll i smaken (jag bloggade då om saken här och här). I det fallet, precis som i alla andra liknande fall, fick den goda smaken oss att glömma mycket grundläggande värderingar utan vilka vi hela vårt liberalt och socialistiskt präglade samhällsbygge blir rangligt och riskerar att störta samman.

Det allmänna skall ge fanken i vad medborgarna tycker och tänker. Det allmänna har, precis som andra arbetsgivare, rätt att av sina tjänstemän kräva att de sköter sitt jobb och att de är lojala mot myndigheten. Men det allmänna har inget att skaffa med tjänstemannens politiska inställning. Det får inte spela någon roll om någon är moderat, socialdemokrat, sverigedemokrat, vänsterpartist, anarkist eller vad som helst annars. Det allmänna skall inte styra våra politiska uppfattningar, utan skall implementera medborgarnas politiska uppfattningar.

Tjänstemannen i det aktuella ärendet har inte påståtts ha misskött sitt jobb. Han har inte påståtts ha bemött utlänningar på ett olämpligt sätt. Han har över huvud taget inte påståtts ha misskött sig. Han påstås ha olämpliga åsikter.

Men vad är en lämplig åsikt? Är bara folk välkommet på Migrationsverket som tycker att alla kulturer är lika sympatiska? Är bara folk välkommet som tycker att alla utlänningar är hjärtligt välkomna till Sverige? Är bara folk välkommet som tycker att den vid varje tidpunkt gällande utlänningslagstiftning är vishetens yttersta höjdpunkt?

Som alltid i yttrandefrihetssammanhang är det farligt att börja mixtra med yttrandefriheten, helt enkelt för att man inte vet var det slutar. Martin Niemöller sade avseende nazisternas förföljelse av oliktänkande:

Erst kamen sie für die Kommunisten, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Kommunist war. Dann kamen sie für die Juden, und ich habe nicht gesprochen, weil ich kein Jude war. Dann kamen sie für die Katholiken, und ich habe nicht gesprochen, weil ich ein Protestant war. Dann kamen sie für mich, und jetzt war keiner mehr übrig der für mich hätte sprechen können.

[Först kom de för kommunisterna, men jag sade inget, eftersom jag inte var kommunist. Sedan kom de för judarna, men jag sade inget, eftersom jag inte var jude. Sedan kom de för katolikerna och jag sade inget, eftersom jag var protestant. Sedan kom de för mig, och då fanns inte längre någon som skulle ha kunnat tala för mig.]

Jag påstår inte att vi ens tillnärmelsevis är i närheten av någon systematisk förföljelse av oliktänkande. Jag påstår dock att det går häpnadsväckande fort när vi väl har börjat sålla mellan lämpliga och olämpliga åsikter. Vi måste akta oss om vi inte vill vakna en dag och märka att plötsligt en mängd åsikter och åsiktsyttringar är förbjudna. Det allmänna skall inte lägga sig i enskildas åsikter. Det är farligt.

Yttrandefriheten måste nämligen bestå i att få säga smaklösa, dumma, motbjudande och inskränkta saker, som jag inte tröttnar på att betona.

Read Full Post »