Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Fri bevisprövning

Idag kommer tingsrättsdomen i styckmordsmålets senaste vända. De utpekade läkarna kräver staten på skadestånd för det lidande de utsatts för genom att – felaktigt, som de hävdar – ha utpekats som mördarna till Catrine da Costa (uppdatering: här blev det visst fel – läkarna utpekades att ha styckat hennes kropp) och att på grund av detta ha fått sina legitimationer indragna. Redan igår (jag är alltså sen, men så är det med föräldraledigt folk) publicerade läkarnas ombud en debattartikel i Svenska dagbladet vars syfte inte är helt klart för mig. Det som dock tycks framgå är att ombuden vill se en förändring av bevisreglerna i svenska domstolar. Det är ett intressant spår, och jag håller med ombuden.

I Sverige har vi, såsom ombuden skriver, fri bevisföring och fri bevisprövning. Fri bevisföring innebär att man får komma med i stort sett vilken bevisning som helst. Domstolen får förvisso avvisa uppenbart irrelevant bevisning, men finns någon som helst förmodad relevans (huruvida ett bevis är relevant eller ej, vet man ju först när man tittat på det), kan man komma dragandes med i stort sett vad som helst. Det amerikanska: ”Objection, your honour” (eller kanske snarare: ”your honor”) finns alltså inte i svenska domstolar.

Den fria bevisvärderingen betyder att domstolarna inte har några som helst regler att hålla sig till när de bedömer bevisningens styrka och relevans. Det hela blir en fråga om intryck. Ett vittnesmål kan utan vidare slå ut klar skriftlig bevisning, en tidningsuppgift kan tänkas i något mål väga tyngre än ett expertutlåtande.

Tanken bakom den fria bevisvärderingen är att det är svårt eller kanske omöjligt att i lag – och alltså generellt och utan att veta något som helst om det enskilda fall i vilken en bevisregel skall tillämpas – ange vad som väger tyngst i ett enskilt mål. En vittnesuppgift kan vara avgörande för att visa att ett påstått avtal är förfalskat. En tidningsuppgift som visar att experten är anställd hos någon som har ett stort ekonomiskt eller personligt intresse i målet kan undergräva expertens auktoritet. Eftersom den juridiska processens funktion inte är att fastställa någon form av objektiv sanning, utan endast att ta ställning till vilken av två påståenden mera bär riktighetens prägel, bör det vara upp till parterna hur de vill bevisa sina påståenden, och då måste reglerna vara tillräckligt flexibla för att möjliggöra detta.

Den fria bevisvärderingen andas alltså stort förtroende för domstolarna. Det är faktiskt något tveksamt i vad mån domstolarna lever upp till det förtroende de fått. Här på bloggen har det förekommit mer än en berättelse från olika till synes inbördes oberoende personer (jag vet ju inte vem folk bakom identiteterna är) som påstår att domstolarna i många fall inte tar till sig akten utan rutinmässigt går på en myndighets åsikt, att domstolarna inte tar hänsyn till all bevisning, att domstolarna inte redogör för vilken bevisning som värderats på vilket sätt och att domslutet emellanåt inte tycks ha mycket att göra med den talan som parterna fört. Även tidigare justitiekansler, numera justitieråd (ledamot i Högsta domstolen), Göran Lambertz har framfört påståenden av detta slag. Jag måste erkänna att jag, när Lambertz kom med sina uttalanden i frågan, var mycket kritisk mot honom, men jag håller på att mjuka och att tro att vi faktiskt kan ha ett riktigt stort problem på handen.

Frågan är vad vi skall göra åt det hela. Om jag förstår ombudens argumentation rätt, vill de – i likhet med Lambertz – införa regler som tvingar domstolarna att i detalj motivera hur de sett på varje bevis. Om detta kopplas till reglerna om domvilla, alltså till att varje avsteg från motiveringsskyldigheten skall medföra att domen utan vidare kan överklagas, respektive resning medges, torde detta kunna lösa en del av problemet.

Ingen domare vill nämligen se sina domar underkända i högre instans. I dagens läge skyddas många domar genom regler om prövningstillstånd, vilka innebär att man måste få ett särskilt tillstånd för att få föra talan i högre instans. Skulle man införa en till domvillareglerna kopplade motiveringsskyldighet, skulle domarna i lägre instans behöva göra ett mycket grundligare jobb, om de vill undvika att få sina mål tillbaka för en förnyad prövning. Jag tycker faktiskt att en sådan regel skulle ha en så välgörande effekt på rättskipningen att jag skulle förespråka den alldeles oavsett huruvida vi har ett problem med illa genomtänkta och motiverade domar eller ej.

Det enda problem som jag kan se i detta är att detta kommer att kräva mera tid och arbete i domstolarna än som investeras nu, i synnerhet om klagomålen är befogade. Balanserna – antalet mål som ännu inte prövats – är redan stora: Centrum för rättvisa turnerar för närvarande runt landet med en undersökning om mål i långbänk i de svenska domstolarna. En motiveringsskyldighet som innebär att varje anfört bevis måste bedömas och individuellt tas ställning till kommer, om inget annat, kräva mycket längre domar, och sådana tar tid att utforma. För närvarande är domar i svenska domstolar mycket korta (se den idag senaste brottmålsdomen från Högsta domstolen här: sex sidor med ganska stort radavstånd): exempelvis brittiska domstolar avkunnar mycket längre domar (se det mål som idag råkade vara överst i UK Supreme Court: sexton sidor rätt tät text). Längre domar kräver mera tid och alltså mera resurser.

Trenden är dock att domstolsväsendet får klara sig med mindre pengar. Domsagorna, det vill säga det område som en domstol är ansvarig för, blir större och större när tingsrätter slås ihop och länsrätter blir förvaltningsdomstolar. Personal sparas in. Åtgärderna har å ena sidan potentialen att befrämja rättssäkerheten genom att det i större domstolar tenderar till att finnas större bibliotek och fler domare med skiftande erfarenhet. Å andra sidan blir det dock ett proportionellt mindre gäng som får ta hand om samma antal mål och ärenden, vilket minskar rättssäkerheten.

En motiveringsskyldighet under bibehållen fri bevisvärdering är alltså enligt min mening en förnuftig åtgärd, men måste backas upp av resurser i form av personal hos domstolarna för att den skall leda till de önskade resultaten. Att bara införa en motiveringsskyldighet skulle riskera att ytterligare öka balanserna i domstolarna.

När man ändå håller på, skulle man också kunna reformera andra delar av processordningen. Enligt min mening bör de kollegialt utformade domarna avskaffas, alltså tekniken att förena sig om en och samma text i en dom: låt varje domare skriva sin egen dom eller ansluta sig till någon annans formuleringar. Då blir det klarare hur varje individuell domare tänker: juridik är nämligen inte objektiv, utan bygger på ställningstaganden avseende en jämförelse mellan regel och verkliga skeenden som till syvende og sidst är subjektiva. Låt alltså människan framträda istället för att som nu gömma personen bakom domstolens kollektiv.

Därtill vore det väl samtidigt bra att förbjuda domare generellt att åta sig skiljedomsuppdrag, just för att de skall skipa statens rättvisa, inte ta näringslivets tvistlösningsuppdrag. Men det är en annan debatt.

Read Full Post »

Slavens skulder

Svenska dagbladets nya serie om fruimport (första avsnittet finns här, det andra här; en debattartikel i ämnet finns här) är obehaglig. I och för sig har vi alla anat att denna typ av slavimport förekommer i Sverige, eftersom historierna tidigare dykt upp i tidningarna, men det är lätt att blunda och att rycka på axlarna. En längre serie som belyser problemet från flera sidor förändrar detta. Storleken av medlidande utgörs av eländets storlek delad med produkten av det mentala och det geografiska avståndet, sade en geografilärare till mig en gång: genom sin serie har Svenska dagbladet minskat det mentala avståndet en aning och förhöjt medlidandet.

Det finns också tre korta berättelser från kvinnor som varit slavar åt svenska män (här, här och här). I och för sig bör berättelserna tas med en nypa salt, eftersom det ligger i kvinnornas intresse att överdriva det de utsatts för, men jag tvivlar inte en sekund på att berättelserna i princip är helt sanna. Detta får juristen i mig att reagera på en specifik uppgift i berättelserna, nämligen att en av slavimportörerna skulle ha tagit upp lån i kvinnans namn. Jag undrar hur det gick till.

I grunden är det juridiskt korrekt att mannen inte behöver betala kvinnans skulder. I Sverige är gifta par ingen juridisk enhet (och har inte varit det på 90 år), och var och en av äkta makar svarar för sina skulder och äger sina egna tillgångar. Så långt, så riktigt.

Men hur i hela friden kan skulderna ha kommit till? Kvinnorna uppger att de i princip inte kan svenska, och som sagt finns ingen större anledning att betvivla denna uppgift. Hur kan ett kreditinstitut låna ut pengar till någon som knappt förstår det papper hon skriver under? Den som inte förstår vad hon förklarar kan normalt inte anses ha den rättshandlingsvilja bakom sin förklaring som medför avtalsverkningar, och avtalet skulle i så fall vara ogiltigt. Detta gäller i synnerhet eftersom man i många fall torde kunna anta att banktjänstemannen förstod eller borde ha förstått att ”kunden” i princip inte kan svenska. I så fall torde avtalet knappast kunna göras gällande.

För att rädda sina pengar kan banken vilja hävda att tjänstemannen i fråga litat på maken som uppgivit att han förklarat allt i noga ordning för sin hustru. Det är förvisso en bekväm ursäkt, men jag undrar om det kan vara så enkelt för bankerna. Kreditinstitutet skall säkerställa att konsumenten förstår innebörden i sina åtaganden. Räcker det då med att maken förklarar för tjänstemannen att hustrun nog förstår vad hon håller på med? Jag tvivlar på det. I de fall då banken haft direkt kontakt med kvinnan misstänker jag alltså att skulderna inte kan göras gällande.

Om dock maken förevisat en fullmakt från kvinnan, blir läget ett annat och mycket värre för kvinnan. Man torde i så fall kunna utgå ifrån att fullmakten skrevs under i hemmet och under hot. Banktjänstemannen skulle då inte ha någon anledning i sig att betvivla fullmakten, och banken skulle inte ha något ansvar.

Frågan är om fullmakten kan anses vara giltig. Svarar man nej, medför detta att också själva skulden kan vara ogiltig. Om fullmakten skrevs under i en hotfull situation, skulle 29 § avtalslagen kunna vara tillämplig: i det fallet måste dock kvinnan reklamera hos, det vill säga underrätta, banken om att hon utsatts för hot så snart hotsituationen är avvärjd, det vill säga i praktiken så snart hon tagit sig ur slavimportörens våld. Jag tror knappast att kvinnorna gjort det – vem tänker på sådant när man just lyckats ta sig till ett skyddat boende? – och kraven på att reklamationen skall ske omgående är höga. Paragrafen kan alltså med stor sannolikhet inte tillämpas. Andra traditionella ogiltighetsanledningar som stadgas i avtalslagen är enligt min mening inte nödvändigtvis direkt tillämpliga gentemot banken.

Alltså ytterligare ett steg tillbaka, åter till språket. Ett grundkrav för ett giltigt avtal – och ett sådant är en fullmakt – är som sagt att båda parterna förstått innebörden av det de lovat i avtalet. (Här finns vissa undantag för godtroende tredje part, men de är knappast tillämpliga i förhållande till slavimportören.) Här behöver dock maken inte ha ljugit: sade han att han skulle med fullmakten i handen ta hand om kvinnans ekonomiska angelägenheter, stämmer ju detta. Då visste kvinnan vad hon gjorde när hon skrev under, fullmakten är giltig och skulderna är giltiga.

En annan utväg är att vända sig mot slavimportören själv. En fullmakt utgör ett uppdragsavtal, och en uppdragstagare måste handla till sin huvudmans bästa. Detta har mannen utan tvekan inte gjort. Det innebär att han är ansvarig för den ekonomiska skada som han åsamkat sin hustru. Det låter ju fint, men problemet är att kvinnan då fortfarande är ansvarig i förhållande till banken. Banken har inget med problemet mellan slavimportör och slav att göra. Med andra ord är det fortfarande kvinnan som kommer att krävas på pengarna och hon kan sedan kräva sina pengar tillbaka av sin plågoande. Det hjälper henne knappast.

Slutligen kan man jämka oskäliga avtal genom att tillämpa 36 § avtalslagen. Problemet här är frågan hur man skall jämka. Eftersom banken enligt det scenario som jag nu diskuterar inte behövt misstänka något, är det knappast rimligt att låta banken och dess ägare bära förlusten genom att helt enkelt skriva bort skulden: det skulle ju dessutom slavimportören vinna på. Det enda som skulle leda till ”rätt” resultat, skulle vara att ta bort kvinnan ur avtalet och sätta in mannen som gäldenär i hennes ställe.

Detta utgör dock knappast någon jämkning, utan utgör istället närmast ett nytt avtal (även om någon fullödig avtalsnovation inte torde föreligga). Man ingriper inte i ett bestående avtalsförhållande, utan tillskapar ett helt nytt avtal, nämligen ett avtal mellan banken och slavimportören. Det är ett stort steg jämfört med hur 36 § avtalslagen hittills tillämpats, men med tanke på att stadgandet grundar sig på ett ganska luddigt rättvisetänkande, ser jag inga tekniska hinder mot att göra så. Att mannen skulle pådyvlas ett avtal han inte vill ha, är knappast något problem – det har domstolarna gjort tidigare. Detta förutsätter dock att domstolarna är modiga nog att ta ett sådant ganska revolutionerande grepp, vars konsekvenser på lång sikt kan bli svåra att överblicka.

Även om domstolarna skulle vara beredda att hjälpa kvinnan, förutsätter detta dock att kvinnan stämmer mannen i domstol och att hon i förekommande fall är beredd att driva målet ända upp till Högsta domstolen. Detta kostar pengar som en förrymd slav knappast har. Utan domstols hjälp kan slavimportören inte mot sin vilja tvingas att ta på sig avtalen som ledde till skulderna, inte ens om banken skulle vara beredd att hjälpa.

Och så är jag vid min käpphäst igen: vi kan skapa ett system av rättsregler som är så flexibelt att det teoretiskt sett kan leda till rimliga resultat i varje enskilt fall. 36 § avtalslagen är uttryck för ett sådant försök. Problemet är omsättningen i praktiken: utsatta personer behöver i all regel domstols hjälp för att komma till sin rätt. Även om domstolarna är beredda att hjälpa – vilket inte alltid är fallet, då domstolarna måste ha ett öga på konsekvenserna på längre sikt av sina avgöranden – måste målet komma till domstolen. Med tanke på de kostnader och den tidsutdräkt som är förenade med att driva ett mål i domstol, kommer juridiken i de flesta fall inte att kunna vara den utsatta personen till hjälp.

Detta aktualiserar frågan om rättshjälp i civilmål, vilket skulle innebära att skattebetalaren tar på sig rättegångskostnaderna för den enskilda. Jag är principiellt tveksam till skattefinansierade lösningar när det handlar om enskildas pengar, men just i fråga om människohandel och slavimport är jag benägen att göra ett undantag.

Men det kanske bara beror på att några journalister minskat avståndet mellan mig och offren och därigenom förhöjt värdet på mitt medlidande.

Read Full Post »

Igår var jag med i SVT:s program Debatt och diskuterade barnläkarmålets implikationer för förhållandet mellan juridik och vården. Programmet finns här (den länken kommer att försvinna om 30 dagar, alltså i början av mars 2010) och en debattartikel som jag ombads skriva i samband med programmet finns här.

Read Full Post »

Äntligen – efter en tidsutdräkt som ännu tarvar en förklaring har nu åtalet i barnläkarmålet kommit, elva månader efter det att barnläkaren anhölls i sin utevaro. Dagens medicin har stämningsansökan på sin hemsida. Mårten Schultz har redan sagt det som behöver sägas om vissa reaktioner i media (se Dagens Nyheters ganska tveksamma ledarartikel), och i morse i P1 Morgon vidhållit att rättsväsendet bör fortsätta vara den instans som utan tidigare filtrering genom Socialstyrelsen eller annan utreder misstanke om brott.

Jag håller med honom: vi bör lugna oss med att såga åklagaren (vilket inte utesluter att kritiska frågor ställs avseende tidsutdräkten) eller döma läkaren. Vad gäller kravet på att Socialstyrelsen skall bli utredande instans, haltar liknelsen med haverikommissioner och dylikt på andra tekniska områden. Dessa kommissioner utreder inte brott, utan fastställer faktiska, för naturvetenskapen tillgängliga händelseförlopp. Det man möjligen kan fundera på är att obligatoriskt koppla in någon form av sakkunnig kommission för att klarlägga de naturvetenskapliga fakta vid brottsmisstänkta skeenden inom vården (där det dock måste påpekas att Rättsmedicinalverket, RMV, är just en sådan instans), men att låta någon annan än polis och åklagare utreda brott kan knappast komma i fråga. Det skulle vara som att låta jurister bygga domstolsbyggnader: det blir inte bra.

Några ord dock om själva åtalet. På pappret – märk väl, på pappret: inget är säkert innan förhandling har hållits och endast de som varit med under hela förhandlingen kan bedöma vad som där förevarit – ser åtalet faktiskt bra ut. Mycket av den kritik som tidigare framkommit går förbi det åtal som nu tagit formen av stämningsansökan.

Åklagaren har vittnesförhör som täcker förloppet strax före flickans död. Av den publicerade stämningsansökan framgår inte vilka vittnena är, men enligt uppgifter i media utgörs de till största av flickans anhöriga. Det är upp till domstolen att bedöma deras vittnesuppgifter, men det finns åtminstone teoretiskt ingen anledning att låta flickans anhörigas vittnesmål väga lättare än, säg, ett misshandelsoffers eller våldtäktsoffers vittnesmål. Man kan alltså inte på rak arm bortse ifrån dessa vittnesmål.

Därutöver finns också vittnesmål av undersköterskor som skall styrka att något utöver det morfin som flickan fick via kateter injicerades i henne. Dessutom anförs ett gäng experter som skall styrka, dels att flickan dött av tiopental, dels att RMV:s analyser är tillförlitliga. Det senare har för övrigt mig veterligen ifrågasatts: det enda som ifrågasatts är RMV:s slutsatser. Även här finns dock expertvittnesmål som går ut på, dels att användningen av tiopental inte varit medicinskt motiverat, dels att den höga koncentrationen av tiopental kan förklaras med att ”en mycket hög dos av tiopental inficerats nära före döden” och då flickan var i livet.

Här står alltså Ingvar Ericsons utredningar (se här, här och här) som jag publicerat här på bloggen emot andra sakkunnigas bedömning. Vi kan nog lita på att försvaret kommer att anföra bedömningar av den typ som Ingvar gjort, men vad som slutligen väger över i domstolen, är upp till denna att bedöma. Jag avhåller mig från en bedömning.

Det man måste konstatera är att åklagarens talan – förutsatt att den nu håller under närmare granskning vid domstolsförhandlingarna – på pappret täcker alla de frågor som behöver täckas. Åklagaren visar att tiopental injicerats utan att detta varit medicinskt motiverat, antagligen visar han också – det framgår inte av den kopia av stämningsansökan som Dagens medicin publicerar – att det var läkaren som injicerat tiopental, och han visar att detta skett medan flickan varit i livet. Sammanlagt med de tydligen kända biverkningar som tiopental har och det faktum att dessa med stor sannolikhet måste anses vara kända i kompetenta läkarkretsar, leder den oemotsagda stämningsansökan till slutsatsen att den tilltalade i vetskap om att döden skulle påskyndas injicerat en stor dos tiopental i flickan. Detta räcker för uppsåt och fällande dom. Vi får se hur försvaret argumentera och det slutliga ställningstagande huruvida åtalet håller ankommer på domstolen.

Jag vill nämligen som sagt på inget sätt föregripa förhandlingen: mitt syfte här är att äntligen ta av en del av udden i den kritik som nu länge riktats mot åklagaren. Jag är fortfarande frågande till varför det här åtalet dröjt så länge, men det åtal som framgår av den publicerade stämningsansökan ser så tät och gedigen ut som man rimligen kan begära. Det är dags att sluta hacka på åklagaren och vänta till dess vi fått se en förhandling och en domstolsbedömning.

Några ord också om delar av den kritik som framkommit. Jag delar inte Ingvar Ericsons bedömning att åklagaren måste visa hur den samtida koncentrationen av tiopental och morfin uppkommit: det räcker om åklagaren kan visa att läkaren i vetskap om de dödliga effekterna med säkerhet bortom allt rimligt tvivel har injicerat tiopental – alla andra frågor är irrelevanta för åtalet. Jag delar inte det krav att läkaren måste visas ha haft något motiv till sitt handlande: juridiskt räcker det att kunna visa att hon handlat i full vetskap om och med ett accepterande av hennes handlandes följder.

Domstolsförhandlingen blir intressant och domslutet kommer att diskuteras hur det än går. Det skulle också förvåna mig om alla parter nöjde sig med tingsrättens dom: rättsväsendets slutliga ställningstagande får vi veta om först när vi har en lagakraftvunnen dom, antagligen från hovrätten eller Högsta domstolen. Åklagaren tycks ha gjort det jobb man kan kräva (även om det tog en sablans tid), och nu är det upp till domstolarna att ta ställning till åtalet. Instansordningen är just till för att rätta eventuella misstag som kan förekomma.

Hittills vet vi bara en sak: de som myndigt påstått att åklagaren är en klåpare eller värre, har fel. En bedömning av vittnenas tillförlitlighet kan ingen av oss göra som inte hört och sett deras vittnesmål. Det som vi nu kan diskutera är den offentliga stämningsansökans innehåll.

Ingenting annat.

Read Full Post »