Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2008

Skolavslutningarna i kyrkan är på tapeten igen, och positionerna är lika förutsägbara som alltid. Å ena sidan talas det om en ”kränkning” av någon – ospecificerat vem – när avslutningarna sker i kyrkan, å andra sidan betonas det fina i ”traditionerna”. Kristdemokraten Mikael Oskarsson sammanfattar positionerna ganska väl i sin debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt; vilken position som han själv företräder kan det väl knappast råda någon tvivel om.

Jag själv är övertygad ateist, antireligiös (jag uppfattar religion i alla dess former som vidskepelse) och antikyrklig (eftersom kyrkorna tenderar till att lägga sig i frågor som enligt min mening inte angår dem). Icke desto mindre kan jag tänka mig skolavslutningar i kyrkan, och jag kan också acceptera att barnen sjunger de sånger – de psalmer – som sjungits i decennier på skolavslutningar, även om gud åkallas i dessa sånger. Det är lite som att lyssna på Bach, faktiskt: musiken blir ju inte sämre av att den präglas av vidskeplighet.

Mitt problem med skolavslutningar i kyrkan är att de alltför ofta får en gudstjänstliknande prägel, men en präst som talar om gud och Jesus och som tar tillfället i akt att indoktrinera barnen. För mig som ateist är det ungefär samma sak som om man skulle skicka barnen till moderaternas eller socialdemokraternas partikansli på orten, där barnen får sjunga fina sånger och samtidigt höra om partiets partiprogram. Jag anser att det är fel att utsätta barn för en världsuppfattning som många av dem rimligtvis inte kan ta ställning till, och som på mycket goda grunder kan ifrågasättas.

Jag anser därför att problemet inte ligger i valet av samlingslokal, utan i att uthyraren kyrkan tar tillfället i akt att meddela om dess uppfattning i trosfrågor. Yttrandefriheten omfattar inte bara rätten att få säga vad man vill – inom de gränser som sätts av straffbestämmelser mot förolämpning, förtal och hets mot folkgrupp – utan också rätten att slippa säga något man inte vill säga. Precis lika lite som jag vill att min dotter mot sin vilja eller utan att tillfrågas skall behöva delta i en kommunistisk förstamajdemonstration, vill jag att hon skall behöva be en bön eller lyssna på en predikan.

Det handlar alltså inte om att jag blir ”kränkt” i min egenskap av ateist, utan det handlar om att min yttrandefrihet begränsas utan stöd i lag. Kommunerna får alltså för min del gärna fortsätta med skolavslutningar i kyrkan, men det måste säkerställas att det inte bes gemensamma böner eller förekommer predikningar.

Skolavslutningen skall – som all statlig verksamhet – vara neutral mellan olika trosuppfattningar, däri inbegripet ateismen.

Read Full Post »

Åklagarväsendet skall få mer pengar, lovar statsminister Fredrik Reinfeldt enligt Svenska dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges television. Ett bra första steg, kan man väl säga: regeringens sätt att hantera rättsväsendet på samma sätt som dess socialdemokratiska föregångare riskerade att skapa ett Sverige där rättsstatlighet är liktydig med att bli haffad av polis utan att något händer därefter. Samtidigt är det för tidigt att ropa hej ännu: ”it ain’t over till the fat lady sings”, eller med andra ord vill jag se höstbudgeten och nästa års budget innan jag lyckönskar regeringen till dess senkomna insikt.

Statsministern säger enligt Dagens Nyheter att det skall bli tillräckligt mycket pengar ”för att klara krisen”. Jag blir misstänksam när jag läser detta. Nuvarande kris är toppen på ett strukturellt problem som kommer att kräva mycket pengar över längre tid. Att nu skjuta till de 59 miljoner som riksåklagaren begärt, bara för att sätta åklagarväsendet på svältkur igen om något år löser inga problem, utan löser just bara krisen (i bestämd form, nämligen förevarande kris). De strukturella problemen är inte lösta genom en liten lottovinst i höstbudgeten.

Dessutom bör kanske uppmärksammas att vi nu rör oss uppåt i näringskedjan utan att ha nått toppen ännu. Om polisen och åklagarväsendet nu får mer pengar, är det redan glasklart var nästa flaskhals kommer att uppstå, nämligen i domstolarna. Även domstolarna är redan överbelastade (vilket kammaråklagare Jakob Holmbergs kommentar till mitt blogginlägg här ger uttryck för, liksom även hovrättspresident Fredrik Wersälls debattartikel som utgör anledningen till nämnda blogginlägg), så att fler åklagare som i princip är beredda att föra mål till process inte heller kommer att hjälpa om vi inte har domare som kan höra parterna och i sinom (och skälig) tid avkunna dom. Mer pengar till riksåklagaren och mer pengar till polisen betyder en större belastning av domstolarna, som alltså i sin tur kommer att behöva mera pengar.

Även om – mot förväntan – både åklagarna och domstolarna skulle få mera pengar, kommer ytterligare en flaskhals in i bilden nämligen kriminalvården (eller fängelserna, som det heter på normalsvenska). Kriminalvården är redan nu överbelastad: vi har för få fängelser i det här landet, helt enkelt, jämfört med hur många människor vi gärna vill sätta i finkan för brott mot sexköpslagen, cigarettsmuggling och rattfylleri utan dödlig utgång. Om polisen, åklagarväsendet och domstolarna får mer pengar, kommer det med all sannolikhet att resultera i fler inspärrade personer, vilket innebär att det måste finnas plats för dem. Fängelser är dock bland det dyraste man kan bygga.

Inget av detta är alltså gratis. De pengar som ett fungerande rättsväsende kostar måste tas någonstans, och det kommer att innebära mindre pengar till vägbyggen, utbildning och a-kassa. Det enda alternativet jag ser till att lägga ner mer pengar på rättsväsendet är att avkriminalisera: beteenden som inte utgör brott intresserar inte polisen och inte heller åklagarna (men måhända domstolarna, nämligen inom ramen för exempelvis ett skadeståndsmål). Arbetsbelastningen minskar alltså då för dessa institutioner, vilket också innebär att de inte slukar lika mycket pengar. En genomarbetad avkriminalisering ter sig dock politiskt omöjlig, med tanke på att politikernas enda möjliga svar på ett förment samhällsproblem alltför ofta är att kriminalisera det.

Statsministerns uttalande är således välkommet. Vänta dock med fyrverkerierna och festligheterna till dess vi vet hur mycket denna regering (och dess efterföljare) tycker att rättsväsendet är värt. Så länge vi inte har någon siffra och någon uthållighet i rättsväsendets budgetramar utgör statsministerns uttalande nämligen ingenting annat än krishantering.

Han hanterar förtroendekrisen för regeringen.

*****

Maria Abrahamsson kommer på Svenska dagbladets ledarsida med en liknande analys. Precis som hon dock tidigare inte såg åklagarväsendets problem som en del av kriminalvården, ignorerar hon nu domstolsväsendet.

Däremot har hon nog rätt i att riksåklagaren i höst måste få 59 miljoner om regeringen inte skall anklagas för svek. Därmed kanske årets problem är löst: sedan återstår det som sagt att se hur det ser ut på lång sikt och strukturellt.

Read Full Post »

Flygbolaget Norwegian vägrar att lämna ut passagerarlistor till polisen, om inte polisen lämnar en skriftlig och motiverad begäran därom, skriver Svenska dagbladet. Andra bolag – däribland SAS – lämnar listorna rent rutinmässigt. Den norska polisen är upprörd och anser att Norwegian inte har rätt att hålla på listorna, medan den norska datainspektionen stöder bolaget i sin hantering av frågan.

Frågan rör ett mycket grundläggande ställningstagande som vi bör diskutera, nämligen frågan hur mycket privatsfär vi är beredda att offra för ”säkerhet” i dess olika former. Utlämnande av listor över passagerare på olika flyg tjänar till att upptäcka huruvida måhända misstänkta personer rört sig inom Europa. Tanken skulle då vara att man vid varje given tidpunkt vet var en person befinner sig, alternativt att man kan rekonstruera en persons rörelser efter det att hon begått ett brott. Priset vi betalar är att det allmänna får veta var jag semestrat eller varit på konferens eller när jag hälsat på släktingar i utlandet. Detta är oroväckande, eftersom det i ett fritt land inte angår det allmänna vart jag åker: jag har rätt att ha min privatsfär.

Nu skall man inte låtsas som att det skulle finnas något system över huvud taget med total frihet, eller att det skulle vara möjligt att skärpa övervakningen till den grad att inga säkerhetsrisker finns kvar. Alla system innebär kompromisser: något renodlat system finns inte. Det rör sig alltså om detaljer, inte om frågan huruvida vi skall ha total frihet eller total övervakning. Dessa detaljer må te sig som struntsaker, men i längden spelar de faktiskt roll.

Då jag är uppvuxen i ett land som inom loppet av bara några månader vändes från relativ demokrati till en totalitär diktatur – Tyskland 1933 – kan jag få kalla kårar när jag funderar på hur lätt det skulle vara att omvandla Sverige till en polisstat. Våra personnummer, tillsammans med all annan övervakning som sker, gör det förfärligt enkelt att spåra och i värsta fall arrestera eller döda misshagliga personer. Det finns förvisso inga som helst tecken på att det skulle ske i Sverige inom den närmaste framtiden, men man kan aldrig vara säker. När allt kommer omkring köper jag inte heller någon hemförsäkring i det ögonblick som jag hör inbrottstjuven stiga in genom fönstret, utan jag har den även när inget inbrott och ingen brand ens är sannolik.

Efter 11 september 2001 har vi fått panik och offrat en hel del friheter och en hel del privatsfär i den hopplösa jakten efter total säkerhet. Jag kan nog hålla med om att vissa av våra friheter måste offras, men åtgärderna har varit många och tillsammans blir de skrämmande. Jag anser därför att polisen bör ha rätt att begära ut passagerarlistor, men jag håller helt med Norwegian om att det åtminstone måste finnas någon rimlig motivering. Det skall inte vara möjligt för det allmänna att rutinmässigt övervaka hela befolkningen: polisen bör jaga sådana personer som på goda grunder kan misstänkas för att förbereda eller att ha begått brott, men inte ge sig ut efter fiskeexpeditioner i hopp om att kanske finna något som kan leda till något.

Vi kommer nog aldrig att hitta någon slutlig kompromiss i frågan om säkerhet kontra våra personliga friheter. Det innebär dock inte att vi bör sluta diskutera exakt var kompromissen skall ligga – tvärtom, vi bör vara vaksamma att vi inte urholkar antingen säkerheten eller den personliga friheten utan att ha varit medvetna om det.

Jag gratulerar Norwegian till modet att riskera begå lagbrott av principskäl. Om Norwegian tolkat lagen på fel sätt, bör bolaget förstås bötfällas. Om Norwegian dock tolkat lagen på rätt sätt, är det skamligt för de andra bolagen att de utan att tänka efter springer polisens ärenden.

I vilket fall som helst bör detta vara anledning att diskutera hur långt polisens befogenheter skall få sträcka sig.

Read Full Post »

Dagens Nyheters debattsida försvarar sig justitiekanslern (JK) Göran Lambertz mot det angrepp som Centrum för rättvisa levererade i en debattartikel om vilken jag bloggat här. Lambertz, som den skicklige jurist han är, försvarar sig effektivt, och lyckas kasta tvivel över mitt tidigare antagande att Centrum för rättvisa har stöd för sina påståenden. Jag antar att mycket beror på hur man tolkar praxis från Europadomstolen, och att både JK och Centrum för rättvisa håller sig med något så när rimliga tolkningar.

JK är också skicklig på att växla mellan ”jag” och ”vi” i retoriken, alltså att växla mellan sig själv som chef för myndigheten och myndigheten som tjänstemannakollektiv (som när det talas om en artikel som ”jag”, alltså Lambertz som person, skrev i Juridisk tidskrift, men samtidigt om ”våra beslut” om skadeståndsbeloppet, alltså myndighetens beslut som kollektiv). Detta retoriska knep innebär att JK kan byta område när han försvarar sig: han står inte kvar och tar all kritik själv, men han kan heller inte sägas skylla på sin underhuggare. Oavsett vad man tycker om JK:s artikel i sak, är detta skickligt gjort.

JK byter också fot på ett annat sätt som jag tycker är mindre beundransvärt. Han försvarar det faktum att han drivit upp ett mål till Högsta domstolen med att han var tvungen att följa gällande rätt i den ursprungliga frågan. Lambertz påstår att han egentligen hela tiden ville ha det utfall som Högsta domstolen sedermera kom fram till, men att han som regeringens advokat och allmänhetens företrädare inte bara kunde dela ut pengar, utan behövde ett klargörande från högsta instans. Jag personligen är lite tveksam till huruvida detta är sant – ingen kan förhindra att JK utbildar sin egen praxis, så länge denna inte strider mot gällande rätt, vilket den på skadeståndsområdet egentligen bara kan göra när JK beslutar att inte ge skadestånd i situationer i vilka domstolarna skulle ha gjort det. Lambertz har också hittills tolkat sitt uppdrag tämligen fritt när det gällde andra områden.

Det ligger mera i att JK ibland har ett uppdrag att testa ett mål, och att det här gällde den principiellt viktiga frågan huruvida skadestånd för brott mot Europakonventionen kan utdömas utan stöd i lag. Det innebär dock att en enskild person offrades på rättssystemets altare (en vanlig och helt ofrånkomlig företeelse), och detta borde JK kanske ha kunnat erkänna i någon bisats.

Argumentationen om behovet av att följa svensk rätt blir dock skenhelig när JK sedan i frågan om skadeståndets belopp gör en omsvängning om 180 grader och så att säga går Högsta domstolen i förväg. Han säger att domstolens praxis baseras på en dom från Europadomstolen som numera är överspelad, och att man därför inte behöver följa denna praxis. Med förlov sagt är det på exakt de grunder som JK anför i argumentationens förra del inte JK:s, utan Högsta domstolens sak att konstatera detta. JK gör sig till en sorts bättre instans än Högsta domstolen.

Summan av JK Lambertz argumentation blir att han i fråga om huruvida skadestånd får delas ut över huvud taget måste hålla sig till Högsta domstolens praxis, men att han i fråga om skadeståndets belopp får anse att Högsta domstolens praxis är överspelad och att han därför inte behöver hålla sig till den. Resultatet av argumentationen blir att det alltid blir bäst för staten: vägra att utge skadestånd där det bara går, och om man nu måste utge skadestånd, tolka praxis så att skadeståndsbeloppen minimeras.

Att Lambertz med denna argumentation i ryggen påstår att han är något mera eller annat än statens advokat är ganska irriterande.

Read Full Post »

Vi måste hjälpa barn med språksvårigheter mera, skriver språkpedagogen Birgitta Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt. Det har hon absolut rätt i: den som inte förstår vad det är som man vill av henne, har absolut inget incitament att lära sig. Jag själv vistades som utbyteselev i Brasilien under ett år, och den första tiden i skolan var fullkomligt bortkastad rent intellektuellt. Utan att förstå portugisiska kunde jag inte tillgodogöra mig undervisningen. När jag sedan hade kommit ikapp med portugisiskan, hade bland annat mattelektionerna redan nått en nivå som jag inte utan mycket möda skulle ha kunnat uppnå. Jag valde att sova mig igenom tiden istället.

Så långt, så riktigt. Men Johansson ansluter en harang om någon gen som påstås stå i orsakssamband med våldsamt beteende, och den argumentationen är en låtsasargumentation.

Argumentationen går ut på att genen ifråga hjälper oss att hantera obehagliga upplevelser, och att brister i den genen således leder till att obehagliga upplevelser inte kan hanteras. Detta i sin tur leder till att personen som bär på en sådan gen – enligt uppgift i all regel pojkar och män – tenderar till att lösa sina problem genom våldsamhet. Johansson gör sedan kopplingen att upplevelsen av att inte kunna följa med i skolans undervisning är obehaglig, och att detta då riskerar att leda till våldsamheter. Med förlov sagt tror jag inte att ett upprop att barn med språksvårigheter bör få bättre hjälp behöver den typen av skenargumentation.

För det första är förhållandet genetik-sociala problem på intet sätt rätlinjigt. Förhållandet är komplext, vilket innebär att ett barn med trygga hemförhållanden förmodligen har bättre stöd i att hantera obehagliga upplevelser än ett barn med otrygga hemförhållanden. Våldsamheten som uttryck för den genetiska bristen är också kulturellt betingad: genen gör det svårt att hantera obehagliga upplevelser, kulturen tillåter män att hantera konflikter på ett våldsamt sätt. Det anglosaxiskt präglade och av den krigiska maorikulturen påverkade Nya Zeeland är på den punkten mycket mera förlåtande mot våld än den svenska kulturen. Det kan med andra ord förvisso finnas ett samband, men det är inte så monokausalt som Johansson låter påskina.

För det andra har barn rätt till utbildning. Behöver de språkligt stöd för att kunna tillgodogöra sig denna utbildning, är det i Sverige självklart att de skall få det. Det är det som är bakgrunden till hemspråksundervisningen: hur skall ett arabisktalande barn kunna lära sig engelska när den engelska grammatiken förklaras på svenska? (Att sedan många skolor är så urbota pantade att de låter hemspråksundervisningen gå på tiden för lektioner i svenska istället för – som det borde vara – låta hemspråksundervisningen gå på extratid, är en annan femma och förtar inte poängen med hemspråksundervisningen.) Det behövs inga pseudogenetiska förklaringar till varför vi skall ge mer språkstöd i skolan.

För det tredje och slutligen bär enligt uppgift ungefär 30 procent av den manliga befolkningen på den genetiska bristen. Språksvårigheter i genuin bemärkelse (och inte bara ett av sociala förhållanden betingat fattigt språk) är ett problem för, låt oss ta en hög siffra, 10 procent av befolkningen. 10 procent av 30 procent innebär alltså att det är circa 3 procent av den manliga befolkningen, eller med andra ord (för att återigen ta en hög siffra), två procent av den totala befolkningen som behöver stöd av de anledningar som Johansson identifierar. Vi har antagligen samhällsproblem som berör större grupper i samhället, och som därför kanske är mera angelägna, än just detta genetiska problem, förutsatt förstås att det över huvud taget är ett problem.

Johansson gör som många andra: i sin förtvivlan över att en viktig och berättigad poäng inte går att få fram, snickrar man ihop en på ett pseudovetenskapligt resonemang baserad argumentation som man hoppas få bättre framgång med. En sådan argumentation gör dock mera skada än nytta, eftersom den argumenterande gör sig till åtlöje.

Synd att Johansson inte förmådde skriva en bättre debattartikel om ett verkligen angeläget ämne.

*****

På ett långt mera kompetent sätt än jag någonsin skulle kunna göra förs samma poäng fram av professor Lars Oreland på Svenska dagbladets Brännpunkt. Hans kritik är mera nedtonad, men jag uppfattar honom som att han säger samma sak som jag.

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver om hur lätt det är att ”kapa” ett hus, att ta över en fastighet genom några förfalskade namnteckningar och köpebrev. Problemet har sin grund i att tingsrätterna (som sköter fastighetsregistreringen) inte kontrollerar de handlingar domstolarna får in, utan bara accepterar dem som äkta. Utan någon som helst kontroll är det förstås lätt att fuska – eller ”kapa”, som uttrycket uppenbarligen låter.

Ett liknande problem har dykt upp avseende bolag. Även dessa kapas, vilket jag bloggat om här. I båda fallen handlar det i grunden om huruvida man skall lita på att folk i gemen är ärliga.

Detta är faktiskt en mycket grundläggande fråga i vilket rättssystem som helst. Om man tycker att rättssystemet är till för att skydda mot bedrägerier, bör man lämpligen vidta åtgärder för att förhindra sådana. Det innebär att man kontrollerar, vilket med nödvändighet ökar pappershanteringen och byråkratin. Vi har ett sådant system inom näringslivsvärlden, där även småföretagare avkrävs statistik, intyg och kvitton i sådan omfattning att det blir svårt att överskåda alla krav.

Inom andra områden, i synnerhet när det rör sig om privatpersoner, tenderar vi i Sverige dock till att minimera byråkratin: vi anser att byråkratin i princip endast har en uppgift som registrator. Det är sällan man avkrävs legitimation när man uppger sitt personnummer. Det är sällan någon på en myndighet reagerar när man ringer och vill ha något fixat: ingen kontrollerar att den som ringer verkligen är den person hon uppger sig vara. Man tror i allmänhet att folk är ärliga.

I grunden är detta en sympatisk inställning, och den gör det också lättare för var och en av oss att möta det allmänna. Det är förhållandevis snabbt och enkelt att få det man vill. Jämför man med England, Tyskland eller Brasilien (som är de länder där jag kommit i kontakt med byråkratin), är det svenska systemet smidigt och obyråkratiskt. Vi betalar dock ett pris, nämligen i form av osäkerhet.

När man tror folk om gott, kommer man lätt att luras av de som inte är ärliga. Den som inte är misstänksam mot alla hon möter, kommer att med jämna mellanrum bli besviken i sin tillit. Någon – som till exempel det paret som DN skriver om idag – kommer att få ta hårda smällar när vi tror att alla i grunden är ärliga och goda.

Enligt uppgift har den svenska inställningen fungerat i det förflutna. Jag hyser starka misstankar om att det inte riktigt är sant, utan att minnet förgyller. Det är dock i vilket fall som helst lätt att konstatera att den traditionella inställningen inte längre fungerar idag. Vad det beror på är egentligen egalt – jag själv tror att det beror på att vi på 1970-talet fick för oss att hederlighet är något förlegat borgerligt -, faktum är att det inte längre fungerar. Alltså måste vi göra något åt det. Det pris som vi kommer att få betala är att vi kommer att behöva hantera mer byråkrati: vi kommer att behöva skicka intyg, vi kommer att behöva vittnen, vi kommer att behöva dyka upp personligen istället för att bara skicka ett brev, ett mejl eller ringa till myndigheten. Det är obekvämt och det är trist att det skall behöva vara så.

Om vi vill undvika att våra med-borgare drabbas av bedragare i någon större utsträckning, är det dock tyvärr nödvändigt.

Read Full Post »

Lärarnas Riksförbunds ordförande skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om skolpolitiken. Hon har en riktig poäng när hon kritiserar att en skola sålts till inventariepris (alltså utan att ta hänsyn till goodwill och marknadsvärde) och utan anbudsförfarande till en privat aktör. Detta förfarande är tveksamt rent rättsligt sett och det bör prövas av domstol om en kommun verkligen får göra så. (Vad domstolen sedan skall göra åt en eventuellt olaglig försäljning, är dock en annan femma: statsrättsligt går en sådan försäljning egentligen inte att sanktionera.) Det är dock ungefär det enda som jag förstår i hela artikeln.

Den eventuellt olagliga skolförsäljningen tas som utgångspunkt för ett rätt osammanhängande resonemang om att lärarna är bekymrade om elevernas rätt till en likvärdig utbildning på hög nivå. Vad i hela friden har det med en skolas privata eller kommunala styre att göra? Vad har försäljningen av en skola med undervisningens innehåll att göra? Även om jag accepterar poängen att just den avknoppning som det talas om i artikeln kan tänkas ha varit mot lagens regler – förutsatt att alla faktauppgifter stämmer – förstår jag på intet sätt hur det kan tänkas påverka innehållet i skolutbildningen. Här kopplas två frågor ihop som har just ingenting med varandra att göra, och artikeln avslutas med ett klämkäck utrop om EG-kommissionens plikt att sätta ner foten vars koppling till svensk skolpolitik inte heller framgår. Det här är inget resonemang, utan en osammanhängande sörja av endast till hälften förklarade argument.

Om det icke-resonemang och den sammankoppling av inbördes orelaterade frågor som sker i artikeln skulle vara representativ för Lärarnas Riksförbunds medlemmar, är det inget under att den svenska skolan är som den är. Om inte lärarnas främsta fackliga representant kan för ett stringent resonemang, hur skall då eleverna kunna lära sig det koherenta resonemangets regler?

Debattartikeln återspeglar på detta sätt utmärkt den svenska skolans kris.

Read Full Post »

Older Posts »