Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2011

Kognitivt jäviga som vi alla är, ser vi – i huvudsak genom mediernas förmedling, och media älskar ju sådana saker – ofta fall där tillämpningen av juridiska regler i ett enskilt fall blir stollig. Ett sjukt barn skall utvisas för att det inte är politiskt förföljt. Någon får hjälp varken av den ena eller den andra av två potentiellt ansvariga myndigheter, eftersom hon inte klart faller inom någondera myndighets ansvarsområde. Och så vidare. Jag antar att läsaren vet vad jag menar.

Vi kan också bli upprörda över att juridiska regler emellanåt är sega att förändra. Ett exempel från mitt eget område är avtalslagen (som av somliga beskrivs som en ruin, vilket andra kontrar med att den i så fall är en ganska fin ruin), men mera brännande exempel är kanske miljöskyddsregler och andra mera offentligrättsliga bestämmelser som inte hänger med en föränderlig teknisk och ekonomisk verklighet. Juridiken är konservativ.

Varför skall det vara så? Eller rättare (eftersom ordet ”skall” i sammanhanget kan missförstås): vad är anledningen till att det är så?

Idag snubblade jag över en text som faktiskt lyckades slå huvudet på spiken. Så här säger Ian Ayres och John Braithwaite i sin bokResponsive Regulation. Transcending the Deregulation Debate:

Rules that strive for universal applicability cannot avoid some particularistic irrationality. (s. 110)

och

Universalistic laws cannot, or at least should not, be rushed through lest they are later found to create more problems than they solve by failing to consider some critical circumstance among the infinite array of possible conditions to which they might be applied. […] In every country, the consequence has been that legislators are notoriously slow to enact new regulatory laws when they are needed […].

Regler med anspråk på allmängiltighet tar alltså tid att skriva, eftersom de kommer att tillämpas på många olika situationer : reglerna skall alltså vara genomtänkta med syfte på många olika situationer och det tar tid att göra. Även när sådana regler skrivs och är genomtänkta som de skall, kommer de i enskilda situationer att få konstiga konsekvenser.

Detta leder till två knäckfrågor:

a) Skall vi ha regler med anspråk på allmängiltighet? Mitt bestämda svar är ”ja”, eftersom jag sätter rättsreglers förutsebarhet främst bland alla möjliga önskemål. Förutsebarhet går bara att åstadkomma när regeln har anspråk att tillämpas med allmängiltighet.

b) Vad skall ha företräde i en enskild situation då den allmängiltiga regeln får konstiga effekter, regeln eller önskan att undvika den konstiga effekten. Mitt svar är ”regeln”, av samma anledning som ovan: jag sätter förutsebarhet så högt att jag är beredd att acceptera hårda, konstiga eller till och med enskilda orimliga beslut som föranleds av regeln.

Jag är alltså egentligen ganska nöjd med juridikens stollighet och konservatism.

 

Annonser

Read Full Post »

Rättvisa löner

Dagens Nyheter har idag en artikel om löne- och arbetsvillkorsskillnader ombord på Stena Lines fartyg. Tydligen tjänar filippinska sjömän endast 18 kronor i timmen och har mycket mindre ledigt än sina europeiska kolleger. ”Diskriminering”, säger de europeiska sjömännen. ”Justa lönevillkor på Filippinerna ”, säger Stena Line.

Problemet är att parterna använder helt olika måttstockar och att ingen av måttstockarna är a priori felaktig. De europeiska sjömännens måttstock är arbetets karaktär: européerna och filippinerna utför samma typ av jobb, men får olika betalt. Samma arbete, olika lön – visst är det orättvist?

Inte om man använder Stena Lines måttstock. Hur väl eller dåligt avlönat ett arbete är, säger rederiet, beror på vilka levnadskostnader man har och hur de allmänna arbetsvillkoren ser ut i hemlandet. Tjänar de filippinska sjömännen exempelvis 3 000 kr. i månaden efter skatt och betalar 1 000 kr. i hyra för sin bostad hemma, utgör den del av lönen som går till bostaden densamma som för europeiska sjömän som tjänar 18 000 kr. i månaden och betalar 6 000 kr. i hyra. Om nu filippinerna skulle tjäna 18 000 kr., skulle de i realiteten tjäna mycket mer än sina europeiska kolleger, då hyran i hemlandet nog inte omedelbart stiger bara för att sjömannen tjänar 18 000 kr. i månaden. Medan europén har 12 000 kr. kvar i plånboken och med dessa pengar måste betala dyrare livsmedel och nöjen med mera, skulle filippinen ha 17 000 kr. kvar i månaden och med dessa pengar betala billigare livsmedel och nöjen än europén. Det är väl knappast uppenbart rättvist heller.

Dessutom finns här mera systematiska hänsynstaganden som inte är direkt beroende av sjömännens lön, utan utgör följdverkningar. Framför allt kan jag tänka på två problem som skulle uppstå om filippinerna skulle få samma lön som sina europeiska kolleger.

Det första är att sjömansyrket skulle riskera bli omåttligt populärt på Filippinerna. Den som anställs av ett europeiskt rederi och får europeiska löner, skulle bli någon form av löneadel och alltså ha dragit den stora vinstlotten i arbetslivets lotteri. Lotten skulle kanske till och med inbringa en större vinst än att utbilda sig till dataingenjör eller något annat yrke som producerar välfärd och/eller jobb på Filippinerna. Höga sjömanslöner kan alltså riskera leda till en speciell sorts brain drain.

Det andra problemet är att filippinska sjömän med europeiska löner helt enkelt inte längre är attraktiva på arbetsmarknaden. Varför bekosta hemresor med mera för sjömän som kommer långväga ifrån när man kan hyra arbetskraft som i slutändan är billigare för att arbetsgivaren inte har samma kostnader för att få hem sjömännen? (Det är vanligt inom sjöfartsbranschen att arbetsgivaren bekostar resan till hemorten och därifrån till fartyget.) Med andra ord skulle samma lön för alla sjömän ombord leda till att filippinska sjömän utkonkurreras, med påföljd att arbetslösheten stiger på Filippinerna. Samma lön för samma arbete riskerar alltså att bli den arbetsrättsliga motsvarigheten till en tullmur: oönskad konkurrens låses ute och svaga länder förblir svaga.

Något liknande gäller ledighetsbestämmelserna, även fast de inte är lika lätta att försvara som löneskillnaderna. Även ledighet innebär ju en kostnad för arbetsgivaren och mindre ledighet en fördel för filippinska sjömän i konkurrensen om jobb inom sjöfarten.

Det som jag kan uppleva som eventuellt upprörande – men det skulle kräva mer information innan jag helt bestämmer mig – är att det här tydligen är fråga om både livrem och hängslen för arbetsgivaren: filippinska sjömän får både en mycket lägre lön än sina europeiska kolleger och mindre ledighet. Sammantaget innebär detta att de blir väldigt mycket billigare än sina europeiska kolleger.

Innan vi skäller ut arbetsgivarna, bör vi dock rannsaka oss själva. Den moderna globalieringen har kunnat åstadkommas till ett närmast obefintligt pris av inflation just för att vi européer lagt ut de okvalificerade och lågkvalificerade jobben på låglönearbetare. Om vi på allvar kräver samma lön för samma arbete, säger vi också att vi är beredda att betala mer för våra kylskåp, våra datorer, våra sjöresor och mycket annat som många av oss redan upplever som dyrt. Vi kommer alltså minska vår egen välfärd. Frågan bör alltså lyda: är vi beredda att fortfarande åka båt till Tyskland eller Finland om vi måste betala 500 eller 1 000 kr. mer för biljetten? Är vi beredda att acceptera att förhållandevis miljövänliga sjötransporter av kostnadsskäl ersätts med biltransporter? Om vi svarar ”nej” på dessa frågor, bör vi hålla tyst om löneskillnaderna.

Klara ställningstaganden till vad som är rättvist är ofta beroende av att vi renodlar frågan till att gälla två eller maximalt tre ganska enkla komponenter mellan vilka vi väljer. Så snart vi gör bilden komplicerad och mångfacetterad, blir våra ställningstaganden svårare och den moraliska frågan har inte längre något lika klart svar. Sjömännens argumentation ställer den europeiska sjömannen A på båten X mot den filippinska sjömannan B på samma båt. Då är det lätt att ta ställning.

När man dock ser implikationerna för både Filippinerna som nationell ekonomi och folk där samt implikationerna för oss själva och för miljön, blir bilden komplicerad och i vart fall jag kan inte längre lika klart ta ställning. Jag hoppas alltså att Uppdrag Granskning ikväll lyckas med att ge en mångfacetterad bild och att vi slipper den simplistiska ”samma lön för samma arbete”-diskussionen.

Jag är dock ganska övertygad om att jag hoppas förgäves.

Read Full Post »

Jäv?

Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) kom för någon vecka sedan med ett beslut i ett jävsärende som jag tycker kan finnas anledning att diskutera. I målet var fråga om en domare som bedömt en ansökan om anstånd (uppskov) med betalning av skatt enligt 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken är jävig att avgöra själva den underliggande taxeringsfrågan.

Situationen var alltså att Skatteverket påfört en enskild person en skatt. Normalt innebär detta i svensk rätt att skatten skall betalas även om den enskilda överklagar taxeringsbeslutet. I tveksamma gränsfall där taxeringens giltighet är osäker kan dock den enskilda begära anstånd med betalningen till dess målet är avgjort. Domstolen kommer då att på ett preliminärt material att pröva huruvida sådant anstånd skall beviljas. I förevarande mål hade domaren funnit att det inte fanns skäl att bevilja anstånd. Domaren hade alltså ansett att det prima facie fanns tillräckliga skäl för att anse taxeringen som giltig. Frågan var om domaren därefter var jävig i målet rörande det fullödiga överklagandet av själva det slutliga taxeringsbeslutet.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att så inte var fallet. Materialet i anståndsärendet är med nödvändighet ofullständigt, och en bedömning av detta material betyder inte att domaren tagit ställning i den underliggande frågan huruvida taxeringen slutligen är giltig eller ej.

Frågan har paralleller inom civil- och brottmålsprocessen, där frågor om kvarstad (frysning av svarandens medel) eller häktning också innebär preliminära bedömningar av ett ofullständigt material i själva sakfrågan. Med andra ord tycks den underliggande principen för Högsta förvaltningsdomstolens beslut vara att dessa förhandsbedömningar inte binder domaren till något slutligt ställningstagande, och att det därför inte kan vara tal om något jäv.

Jag personligen tycker att detta inte låter helt odiskutabelt. Den ifrågavarande punkten talar om att domaren skall anses jävig ”om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.” Det innebär att domaren inte personligen de facto behöver vara jävig, men att det finns skäl att frukta att allmänheten anser henne vara jävig och därför rättsväsendets förtroende hos allmänheten sätts på spel. En domare som gjort en förhandsbedömning att ett beslut om taxering ser ut att vara välgrundat, att kärandens krav i ett tvistemål kan anses vara välgrundat eller att det finns starka misstankar mot en viss person som  därför skall häktas, ses nog förmodligen av många som rätt bunden till sitt beslut. Domaren måste ju sedan i förekommande fall vid beslut i huvudsaken i vart fall implicit medge att hon haft fel i sin preliminära bedömning.

Kan vi verkligen utgå ifrån att domare besitter denna storhet? Och, långt viktigare med tanke på formuleringen i 4 kap. 13 § 10 punkten rättegångsbalken: kan vi verkligen utgå ifrån att allmänheten litar på att domare besitter den storheten?

Jag tillåter mig tvivla.

Read Full Post »

Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver mycket intressant om Libyenkriget. Alla kan inte tyska, men för dem som kan är detta närmast obligatorisk läsning.

*****

Kort sammanfattning: Vi har i Libyen att göra med ett inbördeskrig. Båda sidor är beväpnade och genomför militära aktioner. Det finns inget annat än medierapporteringar att gå på vad gäller påståendena om att Gaddafi skulle ha gjort civilister till måltavla för sina styrkors insatser: det som vi vet är att båda sidorna för krig mot varandra.

De breda formuleringarna i säkerhetsrådets resolution tillåter tolkningar som går långt utöver skyddet av civila, och dessa tolkningar var avsiktliga. Mycket riktigt har också Västmakterna tagit resolutionen till intäkt för att genomföra militära aktioner i sådan omfattning att det enda rimliga syftet bakom dessa aktioner måste antas vara att få bort Gaddafi. Med andra ord tillåter sig världssamfundet att ingripa till den ena sidan förmån i ett pågående inbördeskrig.

Gaddafi är utan tvekan en avskyvärd diktator. Det har han dock varit sedan över 40 år tillbaka. Gaddafi har tillåtits att företräda Libyen och måste – alldeles oavsett hans legitimitet inåt mot den egna befolkningen – anses förestå Libyens folkrättsligt lagliga regering. Med andra ord upprepar säkerhetsrådet genom sin resolution amerikanernas misstag från 2003 att tro att man genom militärt våld kan åstadkomma ett regimskifte i önskad riktning.

Detta underminerar folkrättsliga fundamenta. Man kan eventuellt tala om en gryende konsensus – helt klart är det ännu inte – att främmande makter har en plikt att ingripa mot folkmord. Gaddafis handlande uppfyller dock inte kraven på folkmord, utan trots den brutalitet som han i vanlig ordning ådagalägger handlar det folkrättsligt om den lagliga regeringens obestridda rätt att med våld skydda sig mot de som med våld vill störta regeringen. Säkerhetsrådet har i sin resolution skapat ett farligt prejudikat att det är godtagbart att utifrån ingripa i inbördeskrig: helt bortsett ifrån att detta ifrågasätter själva den grund på vilken det westfaliska systemet vilar – att stater även i extreme situationer har rätt att reglera sina interna förhållanden själva, bortsett måhända folkmord – öppnar den för en ovälkommen beskäftig interventionism med politiska, snarare än juridiska, förtecken.

Det var rätt av Tyskland att lägga ned sin röst i säkerhetsrådet.

En personlig anmärkning: Jag anser att artikeln är obligatorisk läsning då den ger ett perspektiv som inte kommer till sin rätt i den upprörda debatten. Alldeles oavsett de moraliska ställningstagandena anser jag att författaren har sina poänger. Det skall också påpekas att Frankfurter Allgemeine Zeitung är den ledande konservativa tidningen i Tyskland.

 

Read Full Post »

Tidiga insikter

Enligt propositionen till rättegångsbalken (1942:5) yttrade den utredande processrättskommissionen år 1926:

Kommissionen erinrar därvid om att man vid ett angivande av de allmänna krav, som böra ställas på en god rättegångsordning, plägar säga, att den skall garantera rättsskipningens säkerhet, skyndsamhet och billighet. Till en viss grad äro emellertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. (prop. 1942:5 s. 266 f.)

Jepp. De olika kraven är kommunicerande rör och vi kommer aldrig att kunna maximera allt på en gång.

Kanske något att minnas när vi nästa gång klagar över rättegångar som inte gått tillräckligt till djupet eller som dragit ut på tiden eller på ett rättsväsende som kostar för mycket.

Read Full Post »

Sveriges radio rapporterar att polisens egna uppgifter visar att gränspolisen i Stockholm avvisat minst 45 personer på grund av tiggeri och dagdriveri. De flesta av dessa uppges vara romer. Polisens tidigare försvar att de avvisade uppträtt aggressivt saknar tydligen stöd i polisens egna anteckningar. Polisen hänvisar till ett förarbetsuttalande från 1954 som anger att det skall förhindras att utlänningar tar sig till Sverige för att ägna sig åt ”dagdriveri”. Det går förstås inte att enbart på grund av medierapporteringen avgöra vad som har hänt, men när jag hörde inslaget i morse, baxnade jag. Det finns mycket i den argumentation som i inslaget förs å polisens vägnar som är fel.

Det första är helt uppenbart att mycket har ändrats sedan 1954. Framför allt är Sverige numera en medlemsstat i Europeiska unionen, och denna – vars rätt går före svensk rätt – tillförsäkrar medborgarna i samtliga medlemsländer att utan uppehållstillstånd vistas i upp till tre månader i en annan medlemsstat för att söka arbete. Eftersom ingen kontroll får förekomma, går det dock i praktiken inte att kontrollera huruvida en EU-medborgare i ett annat EU-land aktivt söker arbete, så att vistelserätten i praktiken är fri. Kommer man i konflikt med lagen, kan vistelserätten förverkas, men det är det inte tal om här. Tiggeri är inget brott och har inte varit det på rätt länge.

Det andra är jämställandet av gatumusik med tiggeri. Man kan på mycket goda grunder säga att gatumusik är arbete (jag har hört några av de bästa konserter jag fått vara med om på olika gator i olika länder): en musiker som spelar i det publika rummet utför ett jobb och tjänar pengar på det. En försäljare på gatan tigger inte: lika lite tigger en musiker. Polisen hade kanske kunnat göra ett nummer av något eventuellt tillstånd som man kan tänka sig krävs för att få spela musik på gatan (såsom det krävs tillstånd för att idka försäljning), men det är ju inte det som åberopas. Med argumentet att musiken helt enkelt ersätter den vädjande blicken och den öppna handen avfärdas gatumusik som tiggeri.

Om man förutsätter att polisens företrädare är sofistikerade – vilket de inte ger sken av att vara – skulle man kunna säga att det inte kan handla om någon tjänsteförsäljning eftersom musikern inte kan exkludera icke-betalande lyssnare. Men det argumentet är inte heller hållbart: man kan lika gärna säga att den musikern som inte ser till att endast betalande personer får tillgång till hennes framförande är en usel företagare. Att jämställa en prestation som lämnas i hopp om – men utan garanti för – betalning med tiggeri är att tänja på begreppen när man lider argumentationsnöd.

Det tredje som är fel är den påstådda bundenheten till förarbetsuttalanden från 1954. Förarbetsuttalanden – alltså uttalanden i regeringens försäljningsprospekt när en lag läggs framför riksdagen för godkännande – är aldrig formellt sett bindande. Ingen begår ett juridisk-tekniskt fel genom att avvika från förarbetsuttalanden, förutsatt förstås att man argumenterar för varför uttalandet inte är relevant. Inom förvaltningsrätten – till vilken utlänningslagstiftningen hör – är bundenheten till förarbetsuttalanden av rättssäkerhetsskäl förvisso rätt hård, men formellt sett är och förblir förarbetsuttalanden icke-bindande.

I detta sammanhang är det viktigt att uppmärksamma att även förarbetsuttalanden förstås har ett bäst-före-datum. Detta datum är inte fixerat i tiden, men att utan kritisk granskning tillämpa ett mer än halvsekelgammalt förarbetsuttalande är enligt min mening närmare ett juridisk-tekniskt fel än att bortse ifrån det. Polisen försöker här att gömma sig bakom en formalism som jag uppfattar som närmast upprörande.

Det fjärde som är fel är att med polisens argumentation all gatumusik är tiggeri och alltså sedeslöst och ett gravt brott mot ordningen. Jag undrar i så fall varför jag ännu inte fått se och höra några rapporter om svenska gatumusiker som inte endast ombetts packa ihop sina grejor, utan som också tagits med till polisstationen för förhör och eventuell sanktion. Det kan förstås hända att det är så att svenska gatumusiker kniper käft om att ha blivit utsatt för sanktioner, men det har jag svårt att tro på. Om det görs en skillnad mellan svenska och utländska gatumusiker i det här avseendet, handlar det om inget annat än utlänningsfientliga åtgärder från polisens sida.

Det man borde ha förväntat sig är en pudel, i synnerhet eftersom polisens uppgifter om att de deporterade gatumusikerna skulle ha uppträtt aggressivt så lätt går att kontrollera. Att man istället väljer att blåneka, vittnar antingen om ett ganska stort mått av brist på förståelse för hur journalistiken fungerar eller om att man inte ser något i grunden fel med de kritiserade åtgärderna.

Jag vet inte vilket av de två alternativen jag skall tycka är värre: att polisen ljuger i förhoppning om att komma undan med sin lögn, eller att den tydligen anser att den har carte blanche att tillämpa egenpåhittade regler på ett diskriminerande sätt.

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver idag på ledarplats om lobbyism och personval. Det är förtjänstfullt att tidningen inte låter sig frestas att stöta i det populistiska hornet och mana till jakt på lobbyister: även folkrörelser är i många fall lobbyister, liksom forskningsinstitut och till och med enskilda personer med någon viss agenda. I ett samhälle med många röster och många grupperingar med olika intressen, är lobbyism enligt min mening ett närmast oundvikligt och också i huvudsak välkommet fenomen. För att kunna skapa sig en överblick över hur intressekonflikterna i samhället ser ut, behöver vi företrädare för dessa intressen – och alltså lobbyister.

Ändå har själva ordet ”lobbyist” en dålig klang. Det låter som köp av politikers röster i stängda och mörka rum. Även om den bilden är felaktig, är det många som reagerar emot att politiker kan få favörer av olika grupperingar för att avge ”rätt” röster i riksdagen. Men även på den punkten är känslan inte helt lätt att förena med klar tanke: partimedlemmar som betalar in till partikassan, kan väl rimligtvis anses ha en särskild och från andra grupper avvikande agenda? Är då partimedlemmar betalande lobbyister för någon viss politisk inriktning? Ja enligt definitionen, nej eftersom vi vill ha partier och politiska intressegrupper.

Problemet ligger i att det inte tycks finnas någon hållbar definition på vad lobbyism är. LO är en lobbyorganisation som betalar rundliga pengar till Socialdemokraterna: jag har aldrig hört någon som är upprörd över företagens lobbying som också skulle ha klagat på LO:s lobbying. Omvänt gäller detsamma: det som för vissa borgerliga politiker framstår som LO:s lobbying är tydligen något annat än Svenskt näringslivs eller andra företagsorganisationers stöd av Moderaterna. Lobbying ligger till stor del i betraktarens ögon, kan man säga, och ett sådant begrepp lämpar sig föga för lagstiftning.

Man måste här också beakta att lobbyism gränsar mot korruption, men är något annat. Korruption är att mot betalning företa någon viss bestämd åtgärd, exempelvis när någon riksdagsledamot skulle låta sig betalas för ett trycka på en viss knapp under omröstningen. Lobbyism är snarare ett gynnande av en viss åsiktsriktning: det är alltså inte någon bestämd åtgärd som köps, utan åtgärder åt ett allmänt håll som stöds. Att betala en summa pengar till ett visst parti för att man tycker om dess allmänna inriktning är något annat än att betala en individ för att trycka på en viss knapp.

En utväg som ofta diskuteras är att man, istället för att lagreglera lobbying (som man alltså inte kan definiera), bör instifta en öppenhetsplikt: var och en som kandiderar till ett offentligt ämbete skall visa varifrån pengarna kommer, och är någon ansluten till en organisation vars syfte det är att få sina medlemmar valda till offentliga ämbeten, gäller detsamma organisationen. Detta är i och för sig en rimlig och förnuftig utväg, men jag vill varna för att tro att det kommer att hjälpa oss med våra uppfattade eller äkta problem. Jag vill peka på två förhållanden som innebär att det inte nödvändigtvis är lätt att lagstifta om transparens heller.

För det första måste man bestämma sig huruvida verkligen alla pengar måste redovisas eller endast pengar över någon viss brytpunkt. I det förra fallet blir problemet ett informationsöverflöd: om varje krona som man får skall redovisas, måste man till och med skapa namnlistor när man samlar in pengar genom insamlingsbössor; om någon betalar för ett brev som någon kandidat skickar, skall också de 12 kronorna bokföras och redovisas. Det blir mycket information som skall lämnas, vilket leder till en ofantlig byråkrati och därmed till ganska stora kostnader. För visst vill vi hellre att våra politiker och politiska kandidater sysslar med sakfrågorna än med bokföring?

Om man dock skapar en brytpunkt, går det att dölja donationer. Om brytpunkten ligger på 5 000 kr., kan den som vill donera 100 000 kr., men inte dyka upp med sitt namn, se sig om efter 20 medhjälpare som var och en donerar 4 999 kr. – penningkällan själv donerar de resterande 20 kr. Ett vattentätt system leder alltså till byråkrati, ett mera öppet system till missbruksmöjligheter för den som behöver dem.

Dessutom – och det är den andra punkten – är systemet svårt att övervaka. Skall man ha en myndighetsperson som hänger med politikern på sina politiska luncher och säkerställer att politikern inte får en flådig lunch på Grand Hôtel i Stockholm som en lobbyist betalar för? Övervakningsproblemet blir störst när man skapar ett system där verkligen varje krona måste redovisas, men även när endast större summor måste redovisas, behövs övervakning: den lobbyism som vi är rädda för är ju just sådan lobbyism som skyr ljuset och som därför har incitament att kringgå reglerna.

Jag är inte säker på att det är ens värt den möda som det kommer att kosta att försöka med juridikens hjälp reglera lobbyism. Det går säkerligen, men reglerna – det visar exempel från alla de länder som har sådana regler – kommer inte att slutligen lösa problemet och dessutom skapa sina egna problem.

Det sagda innebär inte att jag tycker att vi lever i den bästa av alla världar. Det innebär kanske snarare tvärtom att jag är rätt cynisk och anser att vi lever i en ganska dålig värld och att det inte går att göra så mycket åt den saken. Lösningen ligger kanske snarast i att vi som medborgare inser att ”det allmänna intresset”, alltså någon lösning som objektivt sett skulle vara den bästa för oss alla som kollektiv betraktad, normalt inte finns. Alla företräder vi någon speciell synvinkel, har någon medveten eller omedveten personlig agenda som någon annan förnuftig människa på goda grunder anser leder oss käpprätt åt skogen.

Lösningen ligger kanske just i det, nämligen i en kulturell cynism. Alla har sina egna intressen. Något allmänt accepterat allmänna bästa finns inte. Alltså kan vi lika gärna fortsätta ha rätt lösa tyglar och istället utgå ifrån att varje förslag som någon lämnar i det politiska rummet är påverkat av andra, av speciella intressen, av personliga intressen.

Alla är vi lobbyister – och då är i slutändan ingen någon lobbyist.

*****

Jag kommer för övrigt att vara utomlands nu på ett tag och kommer inte att ha tillgång till Internet över huvud taget. Åter i Sverige och därmed potentiellt på bloggen från dne 23 mars.

Read Full Post »

Older Posts »