Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2009

Justitieminister Beatrice Ask meddelar att justitiedepartementet utreder hur man skall kunna komma åt penningtvätt, skriver Dagens Nyheter. Chefen för Ekobrottsmyndighetens brottsbytesenhet hänvisar till Norge, där man har regler som innebär att polisen får frysa pengar som misstänks utgöra brottsbyte, även utan att något konkret brott kan identifieras från vilket pengarna skulle härstamma. Beatrice Ask svarar att det inte är givet att Sverige har svagare regler än andra länder.

Sug på det där sista. Tydligen finns en kapplöpning där målet är att ha minst lika hårda regler som andra länder, och antagligen helst hårdare regler. Detta kan vara förståeligt när det handlar om brottslingar som skaffar undan pengar som de kommit över genom brott, men ändå är en sådan kapplöpning skrämmande: hårda regler är regler som kan ödelägga liv när de används på ett felaktigt sätt, och kan man åstadkomma samma resultat på ett mildare sätt – vilket alltså minskar risken för att misstag får förödande konsekvenser – bör man väl välja dessa istället för att göra hårdheten till ett mål i sig?

Båda typer av regler – milda och hårda – kan nämligen slå fel. De milda reglerna kan slå fel på så sätt att de inte fångar beteenden som borde fångas, vilket i penningtvättsammanhang betyder att de möjliggör penningtvätt där sådan borde förhindras. Hårda regler kan också slå fel, men då på så sätt att de förhindrar beteenden som inte borde förhindras. I förevarande sammanhang riskerar hårda regler att leda till att pengar blir frysta som inte borde bli frysta.

Vad detta kan leda till fick vi i Sverige se när det rörde sig om de såkallade somaliasvenskarna, medlemmarna i ett muslimskt betalningsförmedlingssystem som anklagats för att finansiera terrorverksamhet. Det som då upprörde var två saker, nämligen dels att de misstänkta aldrig fick höra vad det konkret var som de misstänktes för – vilket medförde att de inte kunde försvara sig -, dels att de misstänkta sakande medel att försörja sig själva. Man hade helt enkelt lagt beslag på alla deras tillgångar i hopp om att så småningom kunna styrka brott. I det fallet hade vi med andra ord att göra med en hård regel mot penningtransaktioner som ledde till att individers liv ödelades. Är det så vi skall ha det helt generellt?

Jag kan förstå frustrationen hos poliser som får en tydlig känsla av att brottslig verksamhet försiggår och som ser vinsterna från brotten förskjutas från det ena kontot till det andra, från den ena verksamheten till den andra, utan att polisen kan ingripa. Jag kan förstå att de rättssäkerhetsgarantier som innebär att polisen måste kunna styrka brott och härleda de påstådda vinsterna från ett visst uppgivet brott är störande, formalistiska och upplevs som hindrande samhällsnyttig verksamhet. Visst.

Men, gott folk, det är just det som är poängen med rättssäkerhetsgarantier. Rättssäkerhetsgarantier har nämligen flera olika funktioner. En funktion är den som vi alla är medvetna om, nämligen att förhindra medvetna maktmissbruk. Denna funktion är dock bara toppen på ett isberg. De flesta situationer där rättssäkerhetsgarantier aktualiseras utmärks nämligen inte av ett medvetet maktmissbruk, utan utmärks av maktmissbruk som föranleds av att någon slarvar, eller maktmissbruk som föranleds av att någon i förblindad iver jagar ett annat, legitimt, mål och därvid kör över allt och alla som står i vägen. Rättssäkerhetsgarantier är till för att förhindra att folk överkörs, inte bara genom medvetna åtgärder, utan också genom fartblindhet.

Regeln att pengar, för att kunna frysas och så småningom förverkas, måste länkas till ett klart brott är en regel som skall förhindra maktmissbruk genom fartblindhet. Tänk er att någon med ett halvskumt förflutet på oklara vägar plötsligt kommer över en större summa pengar. Det halvskumma förflutna kan absolut, som i somaliasvenskarnas fall, bestå i att man kommer från en fallerad stat och oklarheten avseende pengarnas ursprung kan absolut bestå i att den misstänkta, som i somaliasvenskarnas fall, deltar i ett kulturellt arrangemang som vi kristet präglade västeuropéer inte genast förstår. Den personen skall alltså enligt Ekobrottsmyndigheten behöva finna sig i att polisen först fryser pengarna och sedan letar efter ett brott. Skall vi ha det så?

Man kan också tänka sig att polisen skall kunna visa att brott begåtts och att brottet på något vis kan antas ha med den misstänkte att göra, samt att den misstänkte har en misstänkt stor summa pengar till sitt förfogande. Då har man skärpt kraven något, men problemet kvarstår att den misstänkte då får se sina tillgångar frysta av den enkla anledningen att hon är i dåligt sällskap och således kan knytas till en sfär där brott begås. Skall det räcka för att ta ifrån folk deras pengar?

Åtminstone jag tycker inte så. Jag kan hålla med om att det är en synnerligen tråkig sidoeffekt av rättssäkerhetsgarantierna att det även vid bevisad brottslig verksamhet är svårt till omöjligt att få tillbaka bytet av den dömda brottslingen. Detta utgör ett äkta problem. Om dock problemets lösning ligger i att vi skippar rättssäkerhetsgarantier, bör vi dra öronen åt oss. Rättssäkerhetsgarantiernas formalism har historiskt visat sig vara det enda juridiska skydd som vi har mot avsiktligt och oavsiktligt maktmissbruk.

Jag hoppas alltså att Justitiedepartementet tänker mycket noga över vad det är som nu skall föreslås. Sälj inte ut rättssäkerheten för att få mera framgång i jakten på dem som illegitimt profiterar på rättssäkerheten. ”Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli dömd”, står det i domarreglerna.

Det bör gälla även i fortsättningen.

*****

Uppdatering: Justiterådet Leif Thorsson påpekar för mig att mitt avslutande citat inte finns i domarreglerna, utan det står: ”Förty är det fast bättre att giva en brottslig lös, än pina och plåga honom som obrottslig är.” Resultatet är förvisso detsamma som i mitt citat, men det skulle vara trevligt att kunna ange rätt källa. Jag har hittills förgäves letat efter citatets ursprung: någon som kan hjälpa till med detta?

Uppdatering: Mitt rop på hjälp har hörsammats. Profanum Vulgus (se kommentaren nedan) hänvisar till den här upplysande sajten.

Read Full Post »

Jag är en stor vän av yttrandefriheten: ingen av de friheter som är oss tillförsäkrade skattar jag lika högt, rätten till liv och kroppslig integritet undantagna. Att få säga det man tänker, att utbyta meningar med andra och att inte behöva hålla med är för mig grundvalen i ett samhälle som är värt att leva i.

Yttrandefriheten har dock gränser, och dessa är inte alltid lätta att bestämma. Först och främst utgör yttrandefriheten i juridisk bemärkelse en försvarsrätt mot det allmänna, staten, kollektivet i dess anonymitet. Med andra ord får inte det allmänna förhindra att jag säger min mening, att jag publicerar denna mening i skrift eller digitalt. Att det allmänna inte får förhindra mitt bruk av yttrandefriheten innebär att jag inte skall behöva löpa risk att straffas för att ha sagt min mening, att jag inte skall behöva genom offentlig order eller åtgärd förlora mitt jobb eller min bostad för att jag tycker som jag tycker och givit uttryck för min uppfattning.

Det innebär att jag på principiella grunder ställer mig tveksam till lagbestämmelser som hets mot folkgrupp,  förbud mot att förneka förintelsen (som finns i Tyskland) eller andra stadganden som skall skydda olika samhällsgruppers intresse att inte behöva höra vissa uppfattningar. Om yttrandefriheten skall ha något värde, måste den skydda de obehagliga åsikterna, eftersom de åsikter som alla håller med om inte behöver något skydd – ingen kan förväntas angripa dem.

Att yttrandefriheten dock är en försvarsrätt mot det allmänna, gör den svagare när det är privata parter som förhindrar åsiktsyttringar. En privat arbetsgivare kan genom användning av den arbetsrättsliga lojalitetsplikten förhindra att anställda yttrar sig negativt om henne: detta berör inte yttrandefriheten i sin centrala juridiska bemärkelse, eftersom den privata arbetsgivaren inte representerar det allmänna. Om jag vill undgå denna form av inskränkning av min yttrandefrihet, måste jag byta arbetsgivare. Yttrandefriheten är inte densamma när privatpersoner möts som den är när enskilda möter det allmänna.

Däremellan – mellan det allmänna och det privata – finns blandformer, och det är dessa blandformer som är svåra att ta ställning till. Exempelvis finns ett förbud mot förtal: enligt 5 kap. 1 § brottbalken får vi inte omtala andra på ett sätt som ”är ägnat att utsätta” dessa för andras missaktning. Exakt vad detta betyder, är förstås inte lätt att säga, vilket är ett problem i sammanhanget. Ett annat problem är att man enligt svensk rättsuppfattning inte kan heller förtala ett bolag, utan endast privatpersoner.

Ytterligare ett problem – det centrala problem för mig här – är att det alltså rör sig om enskilda som använder sig av statens tvångsmakt för att få tyst på andra enskilda, eftersom enligt 5 kap. 5 § brottsbalken åtal normalt endast får väckas av den som känner sig utsatt för förtal (brottsoffret, eller – på juridiska – målsäganden). Vinner målsäganden, har det allmänna förbjudit en enskild att säga sin mening, men det allmänna har endast gjort så på grundval av en annan enskilds initiativ. Utgör detta en yttrandefrihetsfråga, eller rör det sig om ageranden mellan enskilda?

I det svenska sammanhanget kan man tydligt säga att detta uppfattas som en yttrandefrihetsfråga, eftersom enligt tryckfrihetsförordningen förtal i tryckt skrift utgör ett brott som måste prövas enligt den särskilda ordning som anges i tryckfrihetsförordningen. Med andra ord uppfattar svensk grundlag frågan som en fråga om försvarsrätt mot det allmänna. För detta talar också att den enskilde som väcker åtal för förtal faktiskt lånar statens tvångsmakt. Här är det allmänna alltså med på ett så stort hörn att yttrandefriheten gör sig gällande, i vart enligt svenskt sätt att se saken.

Inte heller enligt svensk rätt är dock yttrandefriheten obegränsad. Jag får inte yppa statens hemligheter till främmande makt – då kan det bli åtal för spioneri. Jag får som sagt inte förolämpa eller förtala någon. Jag får inte hetsa mot folkgrupp. Jag får inte framkalla allmän fara genom att skrika ”elden är lös” på en fullsatt teater. Yttrandefriheten är utgångspunkten, men den är inte obegränsad, och den har aldrig varit obegränsad. Man måste hitta kompromisser. I svensk rätt kan man göra sig skyldig till brott genom att nedsättande yttra sig om kollektivet homosexuella, men man kan inte göra sig skyldig till brott genom att yttra sig negativt om ett bolag. Det är en avvägning, och dennas utgång är inte på förhand given: den ena kulturen gör si, den andra så.

Det är inte självklart att man inte kan förtala ett bolag: om det finns ett skyddsvärt intresse att Mikael Persbrandt inte skall behöva se sig utpekad som alkoholist, kan man också säga att det finns ett skyddsvärt intresse av att Gunnars livsmedelshörna AB inte skall behöva se sig utpekat som en smugglarbutik. Man kan se det som att enskildas (inklusive enskilda bolags) intresse av att ha sin integritet skyddad går före andras rätt att kritisera alla och envar. Jag säger med eftertryck inte att jag tycker så, men jag säger med samma eftertryck att det är legitimt att ha en annan uppfattning i dessa frågor än den svenska rättsordningen. Rättigheter är inte naturgivna, och varje samhälle och varje tid måste finna sina egna rättigheter och begränsa dem på sitt eget sätt.

Därför blir jag lite illa berörd av den i och för sig sympatiska reaktion som Lars Engqvist, Björn Rosengren och Håkan Tidlund idag i Dagens Nyheter ger uttryck för avseende företaget Doles försök att stoppa en film som kritiskt granskar företagets verksamhet. Författarna tar i: tror man på artikeln, utgör Doles dåliga smak den västerländska civilisationens undergång. Så illa är det inte, även fast jag håller med om att det från mina egna utgångspunkter är tveksamt huruvida Dole bör vinna framgång med sin talan. Det svenska filmteamet har gjort sin film, och den amerikanska domstolen måste på grundval av de avvägningar som gäller i USA avgöra huruvida Dole kan förhindra visning av filmen i USA. Domstolens beslut härvidlag utgör en fråga om yttrandefriheten i USA, och svaret på den frågan påverkar inte nödvändigtvis oss här i Sverige. Den svenska yttrandefriheten hotas inte direkt genom ett domstolsbeslut i USA.

Däremot kan domstolen i USA få för sig att förbjuda visning av filmen även i utlandet, och då med hot om sanktioner i USA, till exempel på så sätt att SVT skulle få betala böter i USA om filmen visas i Sverige. Då, och endast då, får vi ett svenskt yttrandefrihetsproblem i så måtto att ett kollektiv med statlig  tvångsmakt – USA – försöker att med denna tvångsmakt förhindra yttranden här i landet. Detta problem löser vi dock inte genom att föreskriva för USA hur yttrandefriheten enligt vår mening skall se ut, utan genom att få USA att inse att dess värderingar är lika lite giltiga här hos oss som våra är i USA. Vi bör i så fall se till att USA:s domstolar begränsar sin jurisdiktion till USA, vilket då också innebär att vi bör avhålla oss från åsikter om hur US-amerikanerna skall gestalta sitt eget samhälle.

Det är lätt att drämma till med olika äkta eller förmenta rättigheter. Problemet är dock nästan aldrig frågan huruvida rättigheten finns: få personer säger öppet att de är emot yttrandefriheten. Problemet ligger i var gränsen för rättigheten skall dras.

Och det säger författarna inte ett enda ord om.

Read Full Post »

Länsrätten har nu givit Haninge kommun rätt att meddela sexåringar omdömen där det framgår huruvida eleven uppnått eller inte uppnått målen för skolverksamheten, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Haninge kommun undrar nu hur Skolinspektionen kunde kritisera kommunen för något som inte länsrätten anser vara fel, och Socialdemokraterna är igång med sin vanliga klagovisa avseende betyg igen.

Först om kommunen. Om Haninge kommuns företrädare verkligen inte begriper hur Skolinspektionen kunde ha någon annan uppfattning än länsrätten, undrar jag vilken insikt i grundläggande juridik som denna företrädare för kommunen har. Lagtext – alldeles oavsett hur ”lättförståelig” den är – ger sällan eller aldrig ett klart, enkelt och alldeles oomtvistligt svar på rättsliga frågor. Det är helt enkelt inte möjligt att abstrakt och för många olika situationer konkretisera något förhållande så pass att orden inte lämnar utrymme för tolkning. Att så är fallet framgår, om inget annat, av det faktum att mitt yrkesskrå jurister över huvud taget existerar: om det vore så enkelt att man bara behöver läsa lagtexten för att komma fram till rätt svar, skulle vi genast kunna skippa hela juristutbildning och istället trycka en lagbok i handen på alla som vill jobba med juridik. Det faktum att vi utbildar jurister under flera års tid, och att vi gjort så under flera tusen år, indikerar starkt att lagtext allena inte leder till kunskap om juridiken. Något mer behövs.

Eftersom orden inte allena kan uttrycka vad som skall gälla, eftersom det på grund av språkets karaktär alltid kommer att finnas utrymme för tolkningar, behöver vi i ett rättssamhälle någon som i tvivelsmål kan auktoritativt avgöra vilken som skall anses utgöra den korrekta tolkningen. Denna roll har domstolarna, bland annat länsrätten.

Med andra ord präglades tvisten mellan Haninge kommun och Skolinspektionen av det helt normala och vanliga förhållandet att parterna hade var sin rimliga tolkning av de tillämpliga bestämmelserna och att dessa tolkningar inte gick ihop. I detta läge vände sig parterna till domstolen som auktoritativt avgjorde vilken av två möjliga tolkningar som skall anses utgöra den korrekta. Före domstolens dom hade vi två utan vidare möjliga tolkningar, nu har domstolen använt sin lagliga auktoritet att förklara att vi skall följa den ena av dessa två tolkningar. Svårare än så är det inte, och jag undrar vilket förståelseproblem som företrädaren för Haninge kommun talar om.

Vad gäller Socialdemokraternas ståndpunkt, är det intressant att närmare titta på citatet i Dagens Nyheters artikel:

Vår hållning är att vi vill ha en uppföljning av varje enskilt barn och gärna skriftliga omdömen, men inte betygsliknande.

Öh…? Ok, varje barn skall följas upp – det måste väl rimligtvis innebära att det kontrolleras huruvida barnet tillägnat sig det som skolan tänkt att barnet skall tillägna sig. Med andra ord kan väl en uppföljning inte innebära annat än att man bedömer huruvida barnet nått målen eller inte. Sedan skall det lämnas skriftliga omdömen, men de får inte vara betygsliknande.

Vad innebär det? Det skall alltså lämnas ett omdöme. Det omdömet tycks på något sätt vara kopplat till uppföljningen. Samtidigt får det inte vara betygsliknande, vilket i sammanhanget tycks betyda att det inte av omdömet klart får framgå huruvida barnet uppnått målen eller inte. Med andra ord får resultatet av uppföljningen inte framgå av omdömet. På vilket sätt är då omdömet kopplat till uppföljningen? Vad är det som skall framgå av omdömet? Jag får inte ihop vad det egentligen är som Socialdemokraterna vill – det enda jag får fram är att de inte vill det som länsrätten nu beslutat får göras enligt gällande lagstiftning.

Sedan kan man undra varför betyg eller betygsliknande omdömen över huvud taget skall anses utgöra en sådan styggelse. Det brukar nämnas att signalen av att bli underkänd skulle vara att ”man inte duger”, men med förlov sagt har jag själv aldrig uppfattat betyg på det sättet och har svårt att förstå hur någon kan uppfatta betyg på det sättet.

Målen i skolan utgör en bedömning av vad ett barn bör lära sig för att efter avslutad skolgång kunna fungera som en självbestämd medborgare i samhället. En jämförelse mellan det som eleven presterat och de stipulerade målen utgör alltså en bedömning av huruvida barnet är på väg att få makt över sitt eget liv eller inte. Har barnet inte kommit lika långt som anses vara nödvändigt – vilket framgår av en jämförelse mellan barnets prestation och målen – utgör detta alltså ett varningstecken att just denna elev är i färd med att hamna i en beroendeställning vis-à-vis de som kan mer och därför har mer inflytande i allmänna frågor. Om vi inte ger betyg, ger vi alltså inget varningstecken, utan vi låter barn som inte kan bedöma situationen själva sumpa bort sina chanser till ett liv över vilket de i största möjliga utsträckning själva bestämmer.

Jag har svårt att se vilken rättvisa eller vilka ändamålsöverväganden som ligger bakom Socialdemokraternas vägran att ge tydliga signaler till våra barn och deras föräldrar. För mig ser det ut som att Socialdemokraterna kräver att vi låter de som inte kan det som de behöver kunna leva i illusionen att de lever ett liv i självbestämmande.

Och det ser för mig ut som en cementering av för närvarande rådande maktstrukturer.

Read Full Post »

Originell synvinkel

Dilsa Demirbag-Sten skriver idag i en mycket originell debattartikel i Dagens Nyheter om frågan avseende föreskrifter om klädsel i bland annat vuxenskolor. I mycket håller jag med henne: blasfemilagar är en yttranderättsfrihetlig styggelse, och den kollektiva identiteten som varierande högljudda grupper (islamisterna är inte ensamma på den punkten) torgför under kränkthetsflaggan är, också den, oroväckande. Jag sympatiserar alltså med Demirbag-Stens huvudsakliga poäng.

På ett ställe far dock retoriken iväg med henne, och det är när hon jämför ett förbud mot burka eller niqab i skolan med förbud mot bikini i moskén. Det senare är nämligen ingen yttrandefrihetsfråga.

De mänskliga rättigheterna – i synnerhet de i första generation, alltså de som har sitt första konkreta uttryck i den franska nationalförsamlingens förklaring efter den stora franska revolutionen – utgör i huvudsak rättigheter som utgör ett försvar mot statens övermakt. Numera diskuteras det i och för sig flitigt att mänskliga rättigheter också skulle ha horisontella verkningar mellan enskilda medborgare, men denna diskussion är långt ifrån avslutad. Vi kan alltså här utgå ifrån att de mänskliga rättigheterna i första generation – vilka omfattar yttrandefriheten – utgör försvarsrättigheter mot staten.

Av detta följer att det är en kvalitativ skillnad mellan en skola och ett religiöst tempel eller en privat arbetsplats. Yttrandefriheten såsom försvarsrättighet mot det allmänna gäller på det allmännas, inte det privatas område. Med andra ord är det yttrandefrihetsrättsligt obetänkligt att tillåta privata organisationer såsom religiösa samfund att vara inskränkta. Privata organisationer får kräva att de anställda (åtminstone på arbetstid) bara skall ge uttryck för den mening som organisationen officiellt företräder. Privata organisationer får kräva att medlemmarna har viss klädsel på sig. Privata organisationer får utestänga vissa grupper (traditionella kandidater är romer, judar, homosexuella, kvinnor) från sin verksamhet. Detta är inskränkt och otrevligt, men yttrandefrihetsrättsligt faktiskt helt ok. De privata organisationerna gör nämligen i all sin inskränkthet just bruk av yttrandefriheten – de yttrar sig på ett inskränkt sätt.

Annat är det med det allmänna. Det allmänna – som utgör alla medborgare i kollektiv – är alltid starkare än vilken enskild person som helst. Det är detta kollektiv, det är det allmänna, staten, som har att respektera yttrandefriheten. Det innebär att det allmänna inte får lägga hinder i vägen för enskilda att yttra sig, såvida detta inte är oundgängligen nödvändigt. För att polisen skall vara åsiktsneutral, krävs att ingen polis ger uttryck för en politisk mening i sitt jobb: polisen företräder det allmänna. För att det allmänna skall vara åsiktsneutral krävs att det allmänna inte tar ställning över huvud taget till religiösa frågor, vare sig för ateismen (som jag själv företräder) eller för kristendomen eller för islam eller någon annan: det allmänna skall vara neutralt i religiösa frågor.

Med andra ord är det yttrandefrihetsrättsligt betänkligt när en skola föreskriver att någon viss grupp – nämligen just vissa strömningar inom islam – inte får ge uttryck för sin religiösa uppfattning genom symboler (niqab eller burka), medan andra får göra detta (genom att bära kors runt halsen eller kippa på huvudet). Det är däremot obetänkligt att en kyrka eller en moské är stängd för kvinnor i bikini. Demirbag-Stens jämförelse haltar och bevisar inte det den skall bevisa.

Det är synd att jag på detta sätt skjuter ner en ganska rolig och fin retorisk poäng, men en retorisk poäng utan substans är tyvärr bara en förespegling. För att Demirbag-Stens argumentation skall vara hållbar i sin helhet, måste vi bortse från hennes jämförelse mellan burka i skolan och bikini i moskén.

Read Full Post »

Djurgården IF (DIF) funderar på att försöka få tillbaka de pengar som klubben kan tänkas förlora i bötesstraff för att två personer klev in på planen under pågående match, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Antingen gör man upp i godo med de personer det gäller, eller så funderar man på att gå till domstol. Det här låter ju så uppenbart, varför har ingen gjort det förut?

Dels kan man nog tänka sig att klubbarna inte precis är förtjusta i den sorts pr som genereras av att de stämmer sina egna supportrar. Detta är ett ganska ofta förekommande argument mot att genomdriva sina rättigheter i domstol: man vill göra framtida affärer med den man i så fall drar inför skranket, och det försvåras onekligen av att man åsamkat motparten det besvär som det innebär att gå till domstol. Trots att DIF alltså knappast vill ha just de supportrar som frågan gäller i det här fallet, är klubben rädd att få dålig pr bland fansen. Det är med andra ord inte bara skillnad mellan att ha rätt och att få rätt, det är också skillnad mellan att ha rätt och att vilja genomdriva denna rätt i domstol.

Men inte heller rent juridiskt är det här totalt simpelt. Jag håller förvisso med Mårten Schultz om att det borde vara simpelt, men frågan är om domstolarna håller med oss på den punkten. Här gäller det att hålla isär olika frågor.

Det centrala i en skadeståndsprocess mellan DIF och dess två supportrar skulle vara hur 2 kap. 2 § skadeståndslagen skall tolkas. Paragrafen är som synes lite lustigt formulerad: det framgår att något som kallas för ren förmögenhetsskada ersätts vid brott, men det framgår inte av paragrafen huruvida denna typ av skada ersätts i andra situationer. Här måste alltså benas upp dels vad som egentligen är ren förmögenhetsskada, dels vad som gäller i andra situationer än när denna typ av skada förorsakats genom brott.

Ren förmögenhetsskada är enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppstått utan samband med sak- eller personskada. Det innebär följande. En ekonomisk förlust kan förorsakas på många olika sätt. En sak kan gå sönder som kostar att ersättas. Om saken behövs för att kunna tjäna sin ägares levebröd – budbilen för en liten budfirma, exempelvis – gör ägaren också förluster genom att inte kunna använda bilen i sin näringsverksamhet. Om ägaren själv skadas, kan hon inte gå till jobbet, och åtminstone karensdagarna utgör en ekonomisk förlust – dagar då hon inte kan tjäna in några pengar. Dessa typer av ekonomiska skador anses i svensk rätt utgöra ett utflöde av den underliggande sak- eller personskadan, och de skall helt regelbundet ersättas av skadevållaren (den som förorsakat skadan) i den utsträckning som den skadelidande kan bevisa att hon verkligen lidit skada.

Det finns dock andra ekonomiska skador som inte har samband med någon sak- eller personskada. Råvaror till en industris produktion är försenade och produktionen måste stoppas: företagets ägare gör en ekonomisk förlust. Jag lurar vårdpersonal att jag är psykiskt sjuk och jag tas därför in på behandling som är onödig: vårdens huvudman gör en ekonomisk förlust. I bägge situationer har en förlust uppstått som inte har med sak- eller personskada att göra. I det förra fallet använder vi avtalsrättsliga regler (som utgör specialregler), eftersom 1 kap. 1 § skadeståndslagen stadgar att avtalsrättsliga regler går före skadeståndslagens regler. Enligt avtalsrättsliga regler skall skador uppkomna genom förseningar ersättas.

I det andra fallet har vi dock inget avtal och fortfarande en ekonomisk förlust utan samband med sak- eller personskada. Frågan är alltså hur skadeståndslagen behandlar dessa situationer.

Här anges som sagt i 2 kap. 2 § skadeståndslagen att ren förmögenhetsskada ersätts om den förorsakats genom brott. Detta är en klar regel. Eftersom DIF:s skada består av en ekonomisk förlust (bötessumman) som inte har med sak- eller personskada att göra, är det alltså glasklart att de aktuella två supportrarna är skadeståndsskyldiga gentemot DIF om de skulle befinnas straffansvariga enligt ordningslagen. Då finns inte ens någon diskussion här.

Frågan är hur det ser ut om något brott inte har begåtts. Här säger ju skadeståndslagen inget. Man kan i denna situation välja att tolka 2 kap. 2 § skadeståndslagen på två sätt, nämligen antingen  så att ren förmögenhetsskada bara skall ersättas när den förorsakats av brott, eller som så att det finns ett utrymme att ge skadestånd för ren förmögenhetsskada också i andra fall, men att man då måste anföra argument för varför ren förmögenhetsskada skall ersättas även utan explicit lagstöd.

Det är helt klart att det är den andra tolkningen som är den gällande: domstolarna kan ge skadestånd för ren förmögenhetsskada också i andra fall än brott, men då måste man argumentera särskilt. 2 kap. 2 § skadeståndslagen är tänkt att utgöra en tröskelregel: domstolarna skall ta sig en extra funderare innan de ger skadestånd för ren förmögenhetsskada.

Frågan är alltså – om supportrarna inte skulle vara straffansvariga – om det finns argument som kan anföras för skadeståndsskyldighet. Jag misstänker att detta är möjligt: att det – även utan straffansvar – är ett gravt brott mot ordningen att kliva in på plan, vet alla, och även om det inte är belagt med straff, bör den som gör så åtminstone stå för de följder som åsamkas klubben. Inget större problem, egentligen, men det är viktigt att minnas att man måste anföra argument.

Om vi alltså nu är eniga om att skadeståndsskyldighet föreligger i princip, återstår dock en fråga, nämligen hur mycket som skall betalas. Om DIF nu fälls också för bengaliska eldar med mera på läktaren, är det väl knappast riktigt att de som klev in på plan också skall stå för den nota som de som tänt eldarna förorsakat. Det är upp till den skadelidande att bevisa hur stor skadan är, och som vi senast såg i fallet Anna Odell räcker det inte med att komma in med någon ungefärlig beräkning: man skall vara precis. Jag har svårt att tro att DIF kommer att få alla sina pengar tillbaka, utan domstolen kan i förekommande fall tänkas ta till i underkant för att inte göra fel i överkant mot en enskild person utan större tillgångar.

Det här är alltså inget helt enkelt område, där det finns en del fallgropar gömda i terrängen. Jag skulle tycka det vore bra om DIF försökte, och jag skulle tycka det var ännu bättre om klubben fick framgång med åtminstone någon för dessa dumhuvuden kännbar summa. Inte för att jag skulle heja på DIF (jag hejar på inget lag, utan är totalt ointresserad av ligafotboll).

Utan för att det skulle lägga det ekonomiska ansvaret där det hör hemma: hos de dumhuvuden som utger sig för att vara supportrar, men egentligen bara är ute efter att bråka, skrika och vara allmänt olidliga.

Read Full Post »

I våras häktades en barnläkare vid Astrid Lindgrens sjukhus, misstänkt för att uppsåtligen ha berövat ett spädbarn i hennes vård livet. De flesta minns nog den historien.

Idag presenterar jag här på bloggen ett inlägg och tillhörande dokument av en av mina läsare, civilingenjör Ingvar Ericson. Ingvar har alltsedan jag skrev om målet i våras varit i oregelbunden kontakt med mig om olika frågor. Han har under de gångna månaderna lagt ner ett imponerande arbete i ett försök att klarlägga så långt det går vad det är som har hänt och att ta ställning till de frågor som barnläkarmålet ger upphov till. Jag finner hans tankar och utredningar tillräckligt intressanta och beaktansvärda för att publicera dem här.

Det som följer är Ingvars ord.

När det tidigt i våras offentliggjordes att en läkare vi Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm misstänktes ha mördat en liten flicka och att hon därför på morgonen hämtats till förhör från sin arbetsplats väckte det berättigad uppmärksamhet och startade en intensiv debatt i media och på flera platser på Internet. Upprördheten var stor bland många debattdeltagare. Tyvärr blev mycket som skrevs spekulationer utan egentlig grund eftersom tillgången på fakta i ärendet av utredningsskäl var knapp. Debatten ebbade så småningom ut i avvaktan på beslut i åtalsfrågan. Uppgifter har därefter lämnats från åklagarna som inneburit att tidpunkten för ett sådant beslut flyttats fram gång på gång. När detta skrivs i början av september har fortfarande, sju månader efter att förundersökningen påbörjades, inget beslut kommit.

När ett beslut kommer, kommer det oavsett om det innebär att förundersökningen läggs ner eller att åtal väcks att ånyo blåsa liv i debatten från i våras. I syfte att ge den debatten litet bättre förutsättningar än de som rådde i våras har jag under sommaren sökt samla in och sammanställa så mycket fakta kring hela händelseförloppet som det varit möjligt att få fram med hänsyn till rådande förundersökningssekretess. För det ändamålet har jag utnyttjat Internet och uppgifter i dags- och fackpress. Jag har också begärt, och till viss del fått, kompletterande uppgifter från berörda myndigheter. Det är det materialet som jag nu gör tillgängligt här tillsammans med några egna funderingar och observationer. Alla uppgifter som jag redovisar är allmänna och offentliga.

Eftersom materialet är rätt omfattande har jag valt att redovisa det i två separata dokument i .pdf-form. Redovisningen inleds med en historik som innehåller fakta och i några speciellt angivna fall en kommentar från min sida. Därefter följer en analys där jag utifrån de uppgifter jag fått fram försökt granska tre olika hypoteser som jag anser skulle kunna förklara de vid den rättsmedicinska undersökningen påvisade höga halterna av thiopental och morfin. Ingen av dem är dessvärre invändningsfri. Avslutningsvis har jag så ställt ett par frågor som jag tycker fortfarande saknar bra svar.

Det läkemedel som den här frågan framförallt kretsar kring är thiopental. Det är ett preparat som huvudsakligen används för att initialt skapa medvetslöshet inför en narkos. De mängder som används i detta syfte skapar inom 30 – 45 sekunder en medvetslöshet som bara varar i 5 – 10 minuter. (ref Wikipedia;  Sodium thiopental). Denna användning är väl undersökt och dokumenterad. Däremot finns mycket litet publicerat om effekterna av injektion av stora mängder thiopental. Det material som finns gäller nästan uteslutande användning i samband med avrättningar i USA. Vid den rättsmedicinska undersökningen av den lilla flickan har man mätt upp mycket höga halter thiopental och morfin och man misstänker därför att man aktivt berövat henne livet. Jag därför sökt ställa samman litet material från några av de undersökningar som gjorts på avrättade fångar och de uppgifter som i det sammanhanget kommit fram beträffande rättsmedicinsk analys av thiopental. Det materialet har jag samlat i en separat bilaga, ”Death by lethal injection”, för den som är intresserad av litet mer bakgrundsinformation. Mina slutsatser av detta material finns redovisade i huvuddokumentet liksom referenserna till originaldokumenten.

Troligen kommer det här fallet också att blottlägga den konflikt som idag finns mellan medicinsk praxis och vårt juridiska system. Enligt riktlinjerna från Svenska Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik får läkare ”…under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas”. Men, från åklagarhåll menar man att ”…det faktum att flickan skulle ha avlidit inom en kortare tid utan den livsuppehållande behandlingen medför enligt nu gällande lagstiftning, inte att någon har rätt att vidta en aktiv åtgärd som medför att hon avlider tidigare.” Frågan är om någon gjort det!

Sammantaget är omständigheterna i det här fallet fortfarande mycket förbryllande. Den misstänkta barnläkaren har sagt att hon inte gett flickan thiopental utan bara morfindropp enligt vedertagen medicinsk praxis. Den rättsmedicinska undersökningen har å andra sidan angivit halter av både thiopental och morfin som är inte bara är höga utan, i vart fall när det gäller thiopental, ”extrema” även ställt i relation till vad som används vid avrättningar i USA. Och till dags dato har inget framkommit i media som indikerar att åklagarna funnit någon som sett om någon och i så fall vem som har gett flickan de misstänkta läkemedlen.

Min avsikt med det här materialet är försöka möjliggöra en nyanserad debatt med åtminstone litet mer fakta än vi hade tillgång till i våras. Det är min förhoppning att den därigenom också ska kunna bidra till att förhindra en upprepning av de tragiska rättsfall som följde på dialys-olyckan i Linköping 1983 och läkemedelsförväxlingen i Kalmar 2002. Ärenden som för många fortfarande upplevs som ett ”öppet sår” i relationen mellan medicin och juridik.

Jag har bemödat mig om att samtliga citat och referenser ska vara korrekt återgivna. För den händelse någon ändå finner något felaktigt, ofullständigt eller missvisande återgivet vore jag tacksam för ett påpekande så att jag kan rätta det. I övrigt är alla åsikter, funderingar och slutsatser i allt mina egna.

Ingvar Ericson

Dråpmisstänkta läkaren – en studie i osäkerhet

Death by lethal injection-1

Read Full Post »

Den borgerliga alliansen i Trelleborgs kommun föreslår att lärarnas lönesättning skall påverkas av deras elevers resultat på de nationella proven under tre år, skriver Svenska dagbladet. Föga förvånande är Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén starkt kritiskt – det är väl hennes jobb inför alla förändringar som hotar att göra livet mera obekvämt för medlemmarna. Kanske inte någon fundamental fråga alltså, kan man kanske tycka. Jag undrar dock över Siréns uttalande att den borgerliga alliansen i Trelleborg  ”inte vet vad en bra lärare är”.

Vet hon? Vet någon?

För handen på hjärtat: finns någon som har en kravspecifikation som alltid stämmer? Är en bra lärare den som får eleverna att känna sig trygga i salen? Är en bra lärare den som har en doktorstitel i sitt ämne i bagaget? Är en bra lärare den som under undervisningstiden får eleverna känna intresse för ämnet? Är en bra lärare den vars elever gör bra ifrån sig på nationella provet? Inget av detta? Allt av detta? Somt av detta? Kan man avgöra detta enligt några som helst något så när objektiva kriterier?

Jag tror knappast det. Jag kan hålla med om att en lärare av i synnerhet yngre barn – som det dock i det här sammanhanget inte är tal om: förslaget rör gymnasielärare – har ett socialt uppdrag, att få eleverna växa in i det organiserade liv som de för första gången möter i förskola och skola. Jag tror knappast heller att en lärare som svänger järnpiskan i klassrummet och skrämmer eleverna får dessa att göra bra ifrån sig på nationella proven. De här sakerna hör ihop och kan antagligen inte verkligen snyggt skiljas ifrån varandra.

Samtidigt finns det en sann kärna i det som borgerligheten i Trelleborg säger: det är svårt att se att den svenska skolan fortfarande skulle ha något kunskapsuppdrag. Missförstå mig inte, jag vet att kunskapsuppdraget finns kvar, men det har enligt min erfarenhet med i synnerhet förstaterminsstudenter närmast helt försvunnit i allt det där andra som skolan också skall göra. Skolan tycks av vissa falanger i den politiska debatten närmast anses vara en uppfostringsanstalt in i det sociala livet som råkar i den processen också förmedla lite kunskaper.

Man kan ha den åsikten, visst. Men man kan också legitimt ha en annan åsikt, att nämligen skolan i främsta rummet är en statlig institution som förmedlar kunskap som behövs för att klara sig i vuxenlivet, och som i den processen råkar också förmedla sociala färdigheter. I Sirén uttalande ligger att den senare åsikten på något sätt skulle vara fel, dum, oupplyst eller ”för snäv”. Varför det? Vad exakt – annat än att Sirén gör en annan viktning mellan uppgifterna – är fel på åsikten att skolan i främsta rummet skall förmedla kunskap, inte förmågan att samarbeta i grupp, utan att det senare är en välkommen biprodukt av det förra?

Faktum är nämligen att det här rör sig om politiska åsikter. Poängen med politiska åsikter är att de i grunden är axiomatiska: de går inte att bevisa eller motbevisa. Det går inte att föra i bevis att en i grunden kollektivistisk hållning är bättre eller sämre än en i grunden individualistisk sådan – man kan bara ha olika preferenser. Det är därför vi brukar rösta om politiska frågor, för att ingen til syvende og sidst kan föra sin åsikt i bevis.

Det är ingen hemlighet att jag delar den åsikt som Alliansen i Trelleborg framför. Jag tycker att en människa som är aldrig så socialt skicklig inte kan leva ett liv i självbestämmande om hon inte har kunskap om fakta och sammanhang vilka påverkar hennes liv. Jag anser att skolan är den plats där våra barn skall få den kunskap som de behöver för att kunna bedöma innebörden i sina ekonomiska åtaganden, som de behöver för att kunna skriva en text utan att framstå som mentalt mindre begåvade, som de behöver för att förstå de risker och chanser som naturvetenskaperna innebär, med mycket mera.

Att försöka baka samman många av de många kriterier som man kan identifiera för vad en bra lärare är genom att säga att det är elevernas prestation på de nationella proven över tid som skall vara styrande, förefaller mig på inget sätt att vara snävt. Som sagt, en lärare som inte kan få eleverna att känna sig trygga i klassrummet, som inte förmår att tända någon gnista av intresse för ämnet, som inte kan få dem att lära – och lära sig av – varandra, kommer knappast att få se sina elever göra lysande ifrån sig på de nationella proven. De nationella proven är toppen på ett berg där det finns många av de kriterier inbakade som från olika sidor brukar anföras som tecken på en bra lärare. Att koppla lönen till prestation härvidlag torde väl vara ett incitament för bra lärare att hålla uppe ångan och ett incitament för dåliga lärare att jobba på sin kunskapsförmedling i stort.

Man kan ha en annan åsikt, visst. Man kan absolut tycka att det som borgerligheten föreslår i Trelleborg är fel.

Men att myndigt förklara att det minsann bara är de som finns inom yrket som vet vad en bra lärare är, att politiker – som ändå företräder väljare vars barn har plikt, skyldighet att vara i skolan – principiellt sett är inkompetenta att ens offentligen uttala vad man anser vara en bra lärare, det är så in i Norden arrogant att man baxnar. Även om jag inte skulle hålla med om förslaget, skulle jag vara frestad att hålla med om det bara för att inte hålla med Sirén.

Inte precis någon bra företrädare som Lärarförbundet valt som ordförande alltså – men det kanske jag inte kan bedöma, jag är ju inte med i Lärarförbundet.

Read Full Post »

Jag har idag av ett justitieråd uppmärksammats på att Domstolsverket i sin outgrundliga vishet befunnit för gott att spärra sajter som anses utgöra ”socialt nätverkande” för de anställda på domstolarna (inklusive domarna). Inte bara jag, utan även Mårten Schultz (se bloggroll), har träffats av Domstolsverkets onåd. Nu på kvällen informeras vi om att Mårtens blogg går att se utan foton; min blogg förblir spärrad. Även presidenten i Svea hovrätt Johan Hirschfeldt (se bloggroll), som mest publicerar sina artiklar på sin blogg, har blivit spärrad. Detta har däremot inte vederfarits doktoranden i Stockholm Mark Klamberg. Ingen tycks veta hur det står till med ordförandens i justitieutskottet, Thomas Bodström, blogg.

Lite roligt tycker jag nog att det är: i sin iver att avhålla de anställda från att surfa på arbetstid täpper Domstolsverket till några av de få platser utanför de juridiska tidskrifternas sfär som finns för juridisk diskussion och upplysning. Snacka om att vara övernitisk och kontraproduktiv!

Samtidigt är det hela sorgligt. Tydligen känner Domstolsverket att domstolarna mår bäst i upphöjd ensamhet, utan kontakt med yttervärlden i form av bloggar, nätverkssidor (tydligen förväntas domare inte hålla kontakt med någon annan än kollegerna på den lokala domstolen) och annan mera socialt betonad opinionsbildning. Mårten har några välvalda ord att säga om det. Domstolsverkets syn på informationsfriheten verkar också något förlegad.

(Jag var förresten tillfrågad om att hålla det föredrag som sedan Mårten fick hålla, och jag hade redan tänkt mig att säga ungefär samma sak som han – tydligen har vi båda missuppfattat hur Domstolsverket lämpligen bör reagera på Förtroendeutredningens slutsatser.)

*****

Uppdatering: Rätt skall vara rätt. Enligt Dagens juridik och Mårtens blogg är den här bloggen åter tillgänglig för domstolsverkets personal, vilket också det justitieråd som tidigare informerat mig om bloggens avstängning berättat för mig. En pinsam fadäs för verket är den här historien dock i alla fall. Åter hänvisar jag till Mårtens väl valda ord.

Read Full Post »

Ingemar Hamskär och Claes-Mikael Jonsson, chefsjurister på respektive TCO och LO, skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt en artikel om juristernas ökade maktbefogenheter, som de anser urholka demokratin. De har utan tvivel en viss poäng, men eftersom de inte framställer den andra sidan av medaljen framställs deras poäng som mycket starkare än den egentligen är. Jag håller i sak inte med författarnas slutsatser och skall därför försöka att här visa den andra sidan av medaljen.

Om man skalar bort alla retoriska överdrifter och utsvävningar, framstår författarnas centrala poäng för mig som varande den att jurister, i synnerhet inom EU, men också i tilltagande grad inom Sverige, givits möjligheter att överpröva politiska beslut. Detta anser författarna vara farligt och de varnar därför för grundlagsutredningens förslag att ta bort uppenbarhetsrekvisitet (kravet på att en konflikt skall vara uppenbar) i 11 kap. 14 § regeringsformen. Uppenbarhetsrekvisitet innebär att en domstol endast i det enskilda fallet får bortse ifrån en lag om det är uppenbart att lagen inte är förenlig med en annan bestämmelse av högre rang, vilket författarna anser vara den korrekta ordningen.

Ok. Redan här finns några luckor i argumentationen som kanske måste förklaras. För det första finns alltså i svensk rätt en normhierarki inom lagstiftningen. Grundlagen anses teoretiskt väga tyngst, därefter följer lag, därefter en förordning utfärdad av regeringen och slutligen följer myndighetsföreskrifter. Man talar med ett sammanfattande begrepp om dessa texter som författningar. Uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § regeringsformen är ett resultat av denna hierarki: om en bestämmelse av lägre rang bryter mot en bestämmelse högre upp i hierarkin, skall bestämmelsen högre upp i hierarkin vinna. Detta är alltså vad avser lagar (som stiftas av riksdagen) och förordningar (som utfärdas av regeringen) inskränkt genom att det skall vara uppenbart att en konflikt föreligger, vilket tolkats ganska strikt, så att bestämmelsen nästan aldrig tillämpas.

Man kan kanske försvara denna inskränkning i prövningen av förenligheten mellan olika normer av olika valör när det gäller lagar: riksdagen är, som också författarna säger, folkets främsta företrädare. Problemet är dock att uppenbarhetsrekvisitet också gäller regeringens förordningar: även här skall alltså konflikten vara uppenbar. Varför det? Varför skall regeringens förordningar tillämpas när det förvisso finns starka skäl att tro att de strider mot riksdagens lagar, men detta inte är uppenbart? På grundval av författarnas egen argumentation bör 11 kap. 14 § regeringsformen åtminstone reformeras så att uppenbarhetskravet endast skyddar riksdagens lagar, inte regeringens förordningar: riksdagen är väl ändå tänkt att gå före regeringen?

För det andra – och det är långt mera fundamentalt – har dock jurister inte rätt att ”överpröva” politiska beslut. Det skulle innebära att jurister får uttala sig om lämpligheten i demokratiskt fattade beslut, och ingen lagstiftning (inte heller inom EU) går så långt. Det som domstolarna i många länder (däribland Tyskland, som av författarna verkar anses vara de politiska beslutens förlovade land) får göra, är att pröva huruvida politikerna hållit sig till spelreglerna.

Med det menar jag att juristerna inom EU, i USA, i Tyskland och i andra länder givits rätt att på talan av berörda parter (aldrig självmant) pröva huruvida exempelvis en lag överensstämmer med grundlagen. Föreligger det en konflikt – som normalt inte behöver vara uppenbar – får juristerna underkänner hela lagen och ogiltigförklara den. Detta är en skillnad mot den svenska rätten, där domstolen, även om konflikten mellan lagen och grundlagen skulle vara uppenbar, endast får underlåta att tillämpa bestämmelsen i ett enskilt mål: domstolen får aldrig underkänna hela lagen. Vi har alltså lagar som potentiellt inte stämmer överens med grundlagen, utan att domstolarna kan göra något åt det, eftersom vi sätter politikernas makt att i varje given situation i princip göra vad de vill högre än politikernas plikt att hålla sig till reglerna.

Skillnaden mellan Sverige och andra länder (däribland inräknat EU) är alltså att i Sverige politikerna genom enkel lagstiftning kan gå emot grundlagen: ingen makt i landet har rätt att ogiltigförklara lagen, och är konflikten med grundlagen inte glasklar (”uppenbar”), får en domstol inte vägra att tillämpa den eventuellt grundlagsstridiga lagen. Det innebär att grundlagen inte spelar någon större roll i den svenska politiken och inte heller i den svenska rättsordningen. Grundlagen har många drag av att vara en uppsättning hövlighetsregler, inte juridiskt bindande bestämmelser. Fördelen med det är att politiken är obunden att i varje situation fatta det beslut den vill, nackdelen att vi i viss utsträckning saknar rättsstatlighet i Sverige.

Jag är alltså – vilket torde ha framgått – av den åsikten att vi skall ge domstolarna makt att tvinga politikerna att hålla sig till de spelregler som gäller. Gillar inte politikerna spelreglerna, har de ju makt att ändra dessa, men då måste man göra sig mödan att ändra grundlagen innan man kan stifta den lag man vill ha. Jag tycker att det är en mycket bättre avvägning mellan politikens frihet och dess bundenhet vid de regler som gäller än den avvägning som vi för närvarande har i Sverige. Men det finns ett problem, och det är där författarna har sin centrala poäng som jag också måste medge.

Om man ger domstolarna makt att underkänna lagar eftersom de strider mot högre bestämmelser, och om man inte binder detta vid ett uppenbarhetsrekvisit, måste man ge domstolarna makt att tolka både lagen och den högre bestämmelsen. I många fall är dock både lagen och grundlagen otydliga, och då kan man vid vissa tolkningar komma fram till att lagen strider mot grundlag, medan man vid andra tolkningar kommer fram till att de två bestämmelserna är förenliga. Eftersom en domstol inte får säga: ”Vi vet inte, och därför ger vi er ingen dom”, måste domstolen bestämma sig för vad som gäller. Det innebär att domstolen får ett politiskt val: skall man välja den tolkning som leder till att lagen måste underkännas, eller skall man välja den tolkning som innebär att lagen kan godkännas? Det är alltså helt rätt att domstolarna vid det system som jag förespråkar får politisk makt.

Samtidigt är denna makt ytterst begränsat. Som sagt har politikerna alltid möjlighet att ändra grundlagen och att genom en ändring av grundlagen få sina lagar godkända. Det är dock bökigt att ändra grundlagen (man måste fatta två likalydande beslut i riksdagen, med ett mellankommande val), och lagstiftning som potentiellt strider mot grundlagen kommer därför att fördröjas. Politiken blir alltså mindre flexibel och därmed långsammare. Samtidigt anser åtminstone jag att ett sådant pris är värt att betala: vill riksdagen ändra grundlagen hipp som happ för att få igenom tveksamma lagar, får folket som sådant en chans att ta ställning till frågorna. Politikerna kan inte gömma de potentiella konflikterna mellan lag och grundlag i teknikaliteter. Jag anser att den begränsade politiska maktbefogenhet som domstolarna inom vissa länder och EU har – och som domstolarna i Sverige föreslås att få – tvingar politikerna till att spela med öppnare kort än för närvarande sker i Sverige, och det tycker jag är en avgörande fördel med den maktförskjutning som nu föreslås av grundlagsutredningen.

Jag misstänker författarna för att ha hamnat i en situation där de regler som man så högtidligt kungör i grundlagsform (eller, vad gäller EU, i fördragsform), men som man hittills inte behövt bry sig om, börjar störa den dagliga verksamheten, och istället för att öppet förändra reglerna vill de bli av med kontrollinstansen. Det tycker jag är bakvänt, och jag tycker inte att vi bör lyssna till författarna på den här punkten.

Även om de har en valid poäng.

Read Full Post »