”Rättvisa” regleringssystem är alltid krångliga

Fastighetsskatten är ännu en gång på tapeten. Den rödgröna oppositionen presenterade igår sitt förslag till en reform av fastighetsskatten (se Dagens Nyheter och Svenska dagbladet). Förslaget verkar krångligt (vilket också Dagens Nyheters ledarsida påpekar) och ger anledning att fundera på hur man utformar ett ”rättvist” skattesystem.

Ett skattesystem har i många fall två funktioner. Dels skall skatterna finansiera staten och dess verksamhet, dels används skattesystemet som styrmedel för att slussa ekonomisk verksamhet till områden som upplevs som önskvärda. För att det här skall funka – båda funktionerna uppfyllas – krävs att systemet upplevs som något så när rättvist i den bemärkelsen att lika fall behandlas lika och att den som har mycket bidrar med mycket, medan den som har lite inte behöver bidra med samma summa. När man lägger ihop de två funktionerna och det övergripande kravet på skattesystemets utformning, blir det hela väldigt komplext: skatter måste vara pålitliga inkomstkällor som skall främja verksamhet som upplevs som nyttig, samtidigt som de som känner sig orättvist behandlade inte får bli så många att skattefusket breder ut sig och äventyrar skatternas förmåga att fullgöra sina grundläggande uppgifter.

Som om det inte var illa nog är dessutom våra uppfattningar om vad som är rättvist eller ej divergenta, vilket innebär att olika grupper i samhället upplever olika saker som rättvisa. För politiker – som, för att kunna få den makt de behöver för att förändra samhället i den önskade riktningen, måste leverera till sina väljargrupper – innebär det en enorm frestelse att göra systemet så komplext att det i slutändan inte längre går att förstå – vilket i sin tur blir ett problem för skatternas legitimitet.

Det här problemet gäller inte bara för skattesystemet, utan för alla system genom vilka staten försöker att reglera medborgarnas verksamhet. Alla regelsystem måste börja med en huvudregel, som till exempel att innehav av fastigheter tyder på sådant välstånd och innebär en sådan vinst i form av undsluppna hyresbetalningar att det skall beskattas. Bra, en måhända rättvis huvudregel.

Genast börjar dock undantagen tränga sig på. Den som ärvt sin fastighet kanske inte har så mycket pengar som den som nyligen köpt sin fastighet för dyra pengar. Fastighetsinnehavet är i sig en tillgång, eftersom fastigheten kan belånas och i värsta fall säljas, men förmågan att bära en stor skatt varierar. En annan variation än arv kan vara att fastighetsinnehavaren är pensionär och har små regelbundna inkomster. Alltså skapar man ett undantag: låt pensionärerna och andra med små inkomster slippa skatt.

Med undantaget riskerar i sin tur att bli konstigt. Vad händer om fastigheten formellt skrivs i någons namn som har små inkomster, men som stadigvarande sammanbor med någon med stora inkomster? Nå, det är väl inte värre än att man skapar ett undantag från undantaget. Dessutom kanske även de som har mycket pengar inte kan förväntas betala hur mycket som helst för sitt fastighetsinnehav: det skulle riskera att göra fastighetsinnehav så oattraktivt att man tar kål på fastighetsmarknaden. Alltså skapar vi dessutom ett tak för hur mycket skatt man behöver betala. Sedan är marknadsvärden alltför rörliga för att utgöra ett bra underlag för skatten, alltså måste vi ta till något annat: då får vi väl skapa ett system med taxeringsvärden…

Så här kan man fortsätta i oändlighet. Om olika politiska partier får hålla på tillräckligt länge, skapar man system som i slutändan är helt oöverskådliga. Det är en tendens som man ser i alla regleringssystem av någon vikt: det börjar med en förnuftig huvudregel som sedan visar sig vara för omfattande, så att undantag behövs, som i sin tur visar sig vara svåra att avgränsa exakt, så att undantag från undantagen behövs, etc. in absurdum.

Sådana system har dessutom den svagheten att de är svåra att administrera. Förvaltningen måste ju hålla koll på att huvudreglerna och alla undantag och kontra-undantag tillämpas korrekt, så att staten får det som staten skall ha. Ju mera komplext systemet är, desto fler administratörer behövs. Dessa administratörer måste avlönas, vilket innebär att uppbörden eller inkomsterna från systemen minskar (alternativt regleringen i sig helt enkelt blir väldigt dyr), så att man i slutändan kommer till en punkt där det blir ekonomiskt vansinne att ha regleringssystemet.

Enligt min mening finns två sätt att komma till rätta med de här problemen. Det ena sättet är det enklaste: man skapar ett simpelt system och accepterar att det ibland slår snett och blir konstigt, eftersom man ändå aldrig kommer att få ihop ett system som gör alla glada. Den lösningen innebär en stor pedagogisk uppgift för politiken och innebär dessutom att politiker avstår från att leverera till sina väljargrupper. Alltså är den lösningen orealistisk.

Den andra lösningen är att man bygger in tillfällen för översyn med jämna mellanrum. Man skulle ju kunna tänka sig ett slag rullande system, där det vart (säg) tionde år äger rum en generell överyn då hela systemet skall göras om. Bygger man in någon form av kvalificerad majoritetskrav, kan man dessutom säkerställa att de flesta politiska aktörerna får vara med och bestämma hur grundreglerna skall se ut. Under de tio åren finns frihet att mixtra med systemet. Med andra ord accepterar man systemets över tid sjunkande kvalitet, men reagerar på detta genom att redan vid systemets sjösättning komma överens om tidpunkten då det skall göras om från grunden. Den lösningen är kanske inte heller så där vansinnigt realistisk (och dessutom tekniskt svår: vad gör man om parterna vid översynen inte kan komma överens), men jag tycker ändå att det finns en viss attraktion i den.

Den viktiga poängen för mig här är dock att det rättvisan i ett regleringssystem och dess komplexitet är kommunicerande rör: enkla system är grovkorniga, komplexa (och måhända rättvisa) system är svåra att administrera. Vi kan inte inbilla oss att vi kan få ett enkelt system som dessutom är rättvist i de flesta fallen. Det skulle kanske kunna vara ett budskap som politikerna och vi alla andra bör ta till oss.

Vad gäller fastighetsskatten i allmänhet, hörde jag för övrigt i mitten av 1990-talet ett förslag som jag inte riktigt förstår varför det inte diskuterats mera. Förslaget gick ut på att fastighetsskatten skulle beräknas på den senaste förvärvssumman, utan hänsyn till inflation. Det innebär att den som nyligen köpt sin fastighet betalar mycket (eftersom hon visat att hon har stålar), medan den som ärvt sin fastighet inte betalar något eller inte betalar lika mycket. Förvärvssumman skulle enkelt kunna skrivas in i fastighetsregistret i samband med lagfartsregistreringen.

Det låter väl enkelt och hyfsat rättvist?

Read Full Post »

Att begränsa bankers storlek: lättare sagt än gjort

Vänsterpartiets ledare Lars Ohly krävde igår i Almedalen att bankers storlek skall begränsas (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar): hans motivering var att det inte kan gå an att banker som är för stora för att man med gott samvete och utan risk för ekonomin i sin helhet kan låta dem gå i konkurs i praktiken tar hand om vinsterna när det går bra och låter skattebetalaren stå för förlusterna när det går dåligt. Sedan lade han också till en harang om statligt ägande i banker. Den förra idén tycker jag är mycket mera intressant än den senare, men jag skall börja med att kort kommentera statligt ägande i banker innan jag går vidare till den huvudsakliga poängen.

Statligt ägande – inte bara i banker – är en principiell fråga av stor vikt. Ett statligt ägande kan bara ha ett syfte, nämligen att bredda ett företags beslut till att avse annat än bara ekonomiska aspekter av dess verksamhet. Det handlar alltså egentligen inte om ekonomi när man förespråkar statligt ägande, utan det handlar just om att komma ifrån det ekonomiska tänkandet.

Genom en sådan breddning åstadkommer man att ett företag, istället för att bedöma sitt eget bästa (vilket ligger i det ekonomiska systemet) också beaktar andras bästa. Det kan man ha olika uppfattningar om, men enligt min mening är det inte lämpligt att blanda kriterierna för ett beslut om man inte absolut måste. Det är svårt att hitta någon bra kompromiss mellan lönsamhet (så att företaget inte kostar pengar istället för att generera dem), arbetstillfällen, miljön och allsköns andra uppgifter. Man riskerar – och erfarenheten visar enligt min mening att risken materialiseras i nästan alla fall – att inte sköta någon av uppgifterna bra, eftersom man alltid måste ta hänsyn också till andra uppgifter. Då är det bättre med en renodling, och ett företag bör enligt min mening ha till enda uppgift att vara lönsamt. Alla andra önskemål får politiken uppfylla genom reglering av företagens verksamhet istället för direkt ägande.

Det är också så att den politiska processen med nödvändighet är långsam, eftersom alla intresserade grupper måste få komma till tals. Ekonomin är dock inte långsam, utan tvärtom snabbrörlig. Den politiska processen kan alltså inte genomföras på rätt sätt inom ekonomin, vilket vid statligt ägande innebär att den politiska processen riskerar att bli halvdan, samtidigt som det statligt ägda företaget riskerar att bli en föga snabbfotad supertanker. Ingen – varken ekonomin eller politiken – mår bra av denna sammanblandning.

Idén att ha ett stort statligt ägande av bankerna ger jag alltså inget för. Däremot tycker jag att idén att begränsa bankers storlek är bra. Ohly försöker förvisso sälja sin idé som någon form av socialism, men blotta faktum att han har chefen för Bank of England på sin sida (se The Economist‘s artikel om regleringsstriden i England) indikerar att man inte behöver vara socialist för att dela Ohlys åsikt.

Frågan är bara hur man skall göra det. Vad exakt är en stor bank? Är det inlåningen som gör en bank stor? Frågan är i då fall om man skall prata om inlåning från deponenter eller från finansmarknaderna: är det avgörande att banken har många kunder som inte längre har något verkligt alternativ, eller är det avgörande att banken har en stor inlåningspost – av vilket slag som helst – i sin balansräkning? Om det är det senare: var sätter man gränsen? Hur stor får inlåningen vara?

En annan tanke skulle kunna vara att övervaka bankernas riskexponering, så att en bank inte får ta alltför stora risker. Right, men vad betyder det? Det var inte särskilt många som insåg att de värdepapper som nu inte längre går att sälja var riskfyllda, utan tvärtom ändrades reglerna för bankerna så att dessa papper fick ingå i kapitaltäckningskravet (alltså i beräkningen av hur mycket kapital en bank måste hålla i förhållande till sina skulder).  Det grundläggande problemet här är att det är svårt att inse att något är farligt innan något har hänt. När något har hänt, är det dock för sent.

Jag tilltalas alltså principiellt av att begränsa bankernas storlek. Jag anser det vara en skandal att banker som i åratal delat ut feta bonusar till sina anställda och feta utdelningar till sina aktieägare nu visar sig vara så viktiga för systemet i sin helhet att vi helt enkelt inte har råd att låta dem gå i konkurs. Konkurser är en viktig del av det kapitalistiska systemet, eftersom utan den förstörelse av icke-livskraftiga företag vi inte kan få fram vilka affärsidéer som bär sig.  (Min uppskattade kommentator Anaïs får förlåta, men jag ser faktiskt det kapitalistiska systemet i stor parallell med det evolutionära biologiska systemet: det företag som är bäst anpassat till sin omgivning förökar sig, det som inte – längre – är rätt för sin omgivning dör.) När banker inte längre kan gå i konkurs, är de inte längre del av det kapitalistiska systemet, och då är något mycket grundläggande fel på finansmarknaden.

När vi begränsar bankers storlek, måste vi dock vara tydliga. Vi måste kunna definiera exakt var gränsen går för när en bank blir för stor, och vi måste noggrant definiera vilket korsvist ägande mellan banker som skall vara tillåtet: det hjälper inget att begränsa individuella bankers storlek om sedan de mindre bankerna är så tätt ihopvävda att vi – istället för att rädda enskilda jättar med skattebetalarens medel – får rädda hela nätverk av banker.

Denna gräns förefaller mig vara svår, mycket svår att dra på något rationellt och icke-godtyckligt sätt. Jag vill inte utesluta att det går, men innan jag verkligen hejar på Ohly och Bank of Englands ordförande, vill jag veta exakt hur de tänker sig att genomföra en sådan reform. Det innebär också att jag varnar för att genomföra en reform av det här slaget snabbt: vi måste ha grundligt på fötter, vilket i sin tur innebär att vi måste fundera noggrant och länge.

I slutändan tror jag dock på idén. Den begränsning i äganderätten som ligger i idén är jag absolut beredd att acceptera. Här dyker det dock upp ytterligare ett problem: det är en sak att förbjuda nya banker att växa över en viss gräns, det är en helt annan att bryta upp befintliga banker i mindre enheter. I det senare avseendet hamnar vi i konflikt med det implicita löfte som bankerna och deras ägare historiskt fått att få bli hur framgångsrika som helst.

Man kanske kan koppla ett uppbrytande av bankerna till att bankerna måste restrukturera sig om de i framtiden vill genomföra omorganisationer, men det riskerar att låsa in bankerna i dagens organisationsform. Hur vi skall lösa konflikten med äganderätten avseende de banker som redan idag är för stora för vårt gemensamma bästa, vet jag faktiskt inte, och även här vill jag ser konkreta förslag innan jag hejar på de som föreslår reformen.

Det är lätt att få en bra principidé, men det är svårt att genomföra idéerna på ett bra sätt. Djävulen bor i det här avseendet inte bara i detaljerna, utan också i de principiella krockarna med andra mycket viktiga värden.

Låt er alltså inte förföras av tilltalande ord, utan fråga efter på vilket sätt de skall översättas i handling.

Read Full Post »

Hovrättens dom i jävsfrågan

Hovrätten har nu kommit med sin bedömning av jävsfrågan i Pirate Bay-målet, och tyvärr har den stannat vid att domaren Tomas Norström inte anses vara jävig (se Svenska dagbladet och Dagens Nyheter). Jag har tidigare tagit ställning, och hovrättens dom förändrar inte min åsikt: jag anser fortsatt att Tomas Norström varit jävig, och det på grund av sitt medlemskap i SFIR. Jag har aldrig haft problem med hans medlemskap i SFU eller hans uppdrag som skiljeman i immaterialrättsliga sammanhang. Den för mig mest intressanta frågan är därför förstås varför hovrätten – som också anser att Norströms medlemskap i SFIR är den tyngst vägande punkten – inte anser detta medlemskap vara jävsgrundande.

Det kan vara värt att påminna om att det som är frågan i Pirate Bay-målet är huruvida det finns någon omständighet som är ägnat att rubba tilltron till domarens opartiskhet. Frågan är alltså inte huruvida domaren varit opartisk, utan frågan är huruvida omständigheterna skulle få en objektiv bedömare att undra om domaren verkligen kan vara ojävig. Tröskeln är alltså relativt låg, samtidigt som det förstås inte kan få vara alltför enkelt att få bort en domare från ett mål bara för att en av parterna vill förhala processen. Tröskeln är alltså låg och ändå hög.

Det måste också hållas i minnet att det inte räcker för jäv att en domare givit uttryck för en uppfattning i en viss rättsfråga. Anledningen till det är att annars ingen domare skulle få döma två gånger i samma typ av mål, vilket skulle innebära att vi snabbt skulle göra slut på de tillgängliga domarna. En domare måste alltså få ge en uppfattning om rättsfrågor utan att detta automatiskt leder till att hon är jävig.

Samtidigt är SFIR inte bara någon organisation som ger uppfattning åt någon viss rättsfråga, utan är en lobbyorganisation som arbetar för att det upphovsrättsliga skyddet skall stärkas. I detta stärkande av upphovsrätten är Pirate Bay-målet en del. Här rör det sig alltså inte om bedömningen av någon knivig rättsteknisk fråga som är problemet, utan det rör sig om en rättspolitisk uppfattning, en uppfattning om hur rätten skall förändras eller bevaras. Denna rättspolitiska uppfattning leder lätt till att man blir tondöv för andras rättspolitiska och därigenom också rättstekniska uppfattningar, och det är här skon klämmer i jävsfrågan.

Hovrätten tar först upp SFI:s remissvar från 2001 angående genomförande av EG:s e-handelsdirektiv och konstaterar att Norström inte varit aktivt delaktig i utformningen av remissvaret och att man inte kan tillskriva varje medlem i en förening samma åsikt som den som kommer fram i en isolerad skrivelse. Jag är inte riktigt med på hovrättens bedömning här, men måste acceptera att man kan argumentera på det sätt den gör.

En remisskrivelse kan antas utformas i enlighet åtminstone med majoriteten av medlemmarnas åsikt. Även fast det förvisso inte föreligger någon automatik mellan ett medlemskap i en förening och vissa bestämda åsikter, kan enligt min mening en objektiv bedömare undra huruvida en domare som var medlem i föreningen då remissvaret utformades och som sedermera blev styrelseledamot inte redan tagit ställning i sådan grad att hon inte kan anses vara tillräckligt opartisk för att i svåra gränsdragningsfrågor ge båda sidorna om frågan samma chans. Samtidigt måste jag erkänna att det ligger en del i hovrättens argumentation, och här är jag beredd att acceptera att förnuftiga människor kan komma fram till olika slutsatser.

Det som är mera problematiskt för mig är frågan huruvida SFIR har något intresse av målets utgång. Denna fråga besvarar hovrätten nekande, och här tycker jag nog att hovrätten gjort det olovligt enkelt för sig. Rätten argumenterar att:

Även om SFIR får uppfattas som en förening som i första hand ser till rättighetshavares intressen och rättigheter, har det inte framkommit några konkreta omständigheter som tyder på att SFIR har ett särskilt intresse av utgången i just detta mål eller att SFIR engagerat sig i de frågor som ska prövas i målet. Det allmänna intresse som SFIR kan tänkas ha av att motverka intrång i immateriella rättigheter
ligger väl i linje med vad som följer av grundlag (2 kap. 19 § regeringsformen) och i övrigt av svensk lag på området. Detta intresse är i sig inte sådant att det för Tomas Norströms del grundar jäv i målet på grund av att han sitter i föreningens styrelse.

Det håller jag inte med om.

SFIR hade och har på grund av målets enorma publicitet och dess karaktär av första stora mål på svensk mark där medhjälpsansvaret aktualiseras på just detta sätt ett mycket starkt principiellt intresse av utgången: utgången i målet kommer att påverka SFIR:s framtida lobbyarbete. SFIR må inte ha haft något direkt ekonomiskt intresse i målet i den meningen att föreningen skulle få någon del av skadeståndet, men dess lobbyarbete påverkas direkt och mycket starkt. Går målet rättighetsinnehavarnas väg, kan SFIR bedriva lobbyarbete under hänvisning till att domstolarna håller med om föreningens bedömning av rättsliga frågor, vilket utan tvekan är ett tungt vägande auktoritetsargument. Går målet de tilltalades väg, måste SFIR i konsekvensens namn lobba för ännu mer ensidig lagstiftning, vilket i ljuset av Piratpartiets framgångar på senare tid är politiskt mycket svårt. Visst hade och har SFIR ett direkt intresse av målets utgång, och visst kan det få en objektiv bedömare att undra om en styrelseledamot i föreningen verkligen kan vara opartisk i ett så viktigt mål.

Vi får se hur det här går vidare: det finns all anledning att driva den här frågan vidare och jag hoppas att de tilltalade i målet har modet och orken att kämpa upp till högsta instans. Det svenska rättsväsendet verkar för närvarande – vilket är både bra och dåligt -vara ganska oåtkomligt för de bredare implikationerna av sin verksamhet. Frågan är om alla instanser är det, eller om den högsta instansen kan komma med en mera nyanserad dom eller – vilket jag skulle föredra – med en annan bedömning av jävsfrågan. Det viktiga är inte bara att rätt skipas, utan att allmänheten också kan se att rätt skipas och att den skipas opartisk och utan skuggan av tvivel över rättens neutralitet.

”Än är Polen ej förlorat”, sjunger polackerna i sin nationalsång. Än är heller inte de tilltalades kamp för en domare som de inte behöver anse vara jävig förlorad.

Read Full Post »

Originellt och intressant: men verksamt?

Inte tog det länge till dess jag gör en paus i bloggpausen: gårdagens nyhet i Dagens Nyheter om att musikbranschen varnas för sina varningsbrev är för lockande att kommentera. Enligt artikeln slår en Internetleverantör nu bakut mot musikbranschens brev med krav att stänga ner vissa sajter. Argumentet som Internetleverantörens advokat anför hade jag inte hört om tidigare: varningsbreven påstås strida mot marknadsföringslagen. Med andra ord påstås musikbranschen i sitt aggressiva försvar av upphovsrätten begå brott mot marknadsföringslagen. Det är ett originellt upplägg och mycket intressant som en juridisk idé. Jag undrar dock om varningsskottet kommer att vara verksamt ens om Internetleverantören skulle få rätt av Marknadsdomstolen.

Marknadsdomstolen kan enligt 23 § marknadsföringslagen förelägga en näringsidkare som håller på med otillbörlig marknadsföring att upphöra med den. Marknadsdomstolen kan vidare enligt 29 § i samma lag ålägga en näringsidkare att betala en marknadsstörningsavgift. Det förra är lite lättare än det senare, och av artikeln i Dagens Nyheter att döma handlar det i det här fallet om att Internetleverantören vill få Marknadsdomstolen att få musikbranschens samarbetsorgan Ifpi att upphöra med sina aggressiva varningsbrev. Någon marknadsstörningsavgift verkar inte vara aktuell.

Ett föreläggande enligt 23 § marknadsföringslagen om att upphöra med en viss form av marknadsföring (vilket varningsbreven är) skall enligt 26 § samma lag förenas med vite om inte särskilda skäl gör detta obehövligt. Vite är en straffavgift (men utgör ingen bot, då böter endast utgår för brott mot strafflag, vilket marknadsföringslagen inte är) och tillfaller staten. I det här fallet skulle det handla om ett såkallat negativt vite, det vill säga om att Ifpi åläggs att inte göra något (skicka aggressiva varningsbrev) med hot om att betala ett vite för varje brott mot förbudet. Vitet bestäms med hänsyn till den förpliktades ekonomi, vilket torde innebära att det – om Internetleverantören får framgång – skulle röra sig om ganska stora belopp. Att det skulle vara obehövligt att ålägga vite, är inte särskilt troligt. Skulle vitet utdömas, tillfaller det som sagt staten, så att Internetleverantören inte har någon ekonomisk vinning av vitesföreläggandet.

Ok: förutsätt då att Internetleverantören verkligen går till Marknadsdomstolen och faktiskt vinner, det vill säga att Ifpi förbjuds att använda sig av de aggressiva formuleringarna som hela upphovsrättsbranschen tycks använda. Detta är nog faktiskt rätt så troligt, med tanke på att brevskrivarna närmast kommer med påståenden om brott som ännu inte har prövats i domstol och dessutom lyckas få in ett illa fördolt hot om fängelse. Seger på hela linjen för Internetleverantören alltså, förutsätter vi.

Än sen då? Ta följande formulering i det brev som Dagens Nyheter citerar:

Vi har uppmärksammat att ni, genom verksamheten med XXX på motsvarande sätt medverkar till intrång i upphovsrätten till ett flertal verk vars rättigheter tillkommer våra huvudmän.

Ni anmodas härmed att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra de pågående intrången.

Nu kan vi försöka att tona ner det:

Vi har uppmärksammat att ni, genom verksamheten med XXX, möjligtvis kan anses på motsvarande sätt medverka till intrång i upphovsrätten till ett flertal verk vars rättigheter tillkommer våra huvudmän.

Ni anmodas därför härmed att omgående vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att sådana intrång inte framdeles förekommer.

Kommer det att bli någon större skillnad i mottagarens reaktion? Jag tror knappast det. Hotet i sig kvarstår: här finns någon med djupa fickor som säger sig ha anledning att anse att hennes upphovsrätt kränks, och som uppmanar mottagaren att säkerställa att så inte sker. För ordnings – och, faktiskt, också för justehetens – skull kommer även ett hövligare formulerat brev att behöva innehålla en upplysning om att brevets avsändare förbehåller sig rätten att vidta rättsliga åtgärder (här kan det vara bra att uppmärksamma att den i artikeln omtalade Internetleverantören faktiskt gör just detta också – upplyser om att man förbehåller sig rätten att vidta rättsliga åtgärder).

Skrämselhickan hos mottagaren kommer att bli lika svår även med nedtonade brev. Faktum är att det här föreligger en latent eller åtminstone potentiell konflikt, och att det är svårt eller omöjligt att upplysa någon att man är sur på henne (eller möjligtvis kommer att bli sur på henne) utan att brevet känns obehagligt för mottagaren. Även fast jag tycker att Ifpis (eller åtminstone Antipiratbyråns) brev är onödigt aggressivt formulerade, har jag rätt svårt att förstå vilken nytta en av Marknadsdomstolen påbjuden snällhet skall ha.

Det viktigaste här är kanske den eventuella moraliska segern som Internetleverantören kan vinna genom att få framgång i domstol. Det skulle vara ett varningsskott över fören på Ifpi och motsvarande organisationer att – även fast de har lagstiftarens rätt så naiva och förbehållslösa stöd – det ändå inte är fritt fram att bete sig hur som helst. Det skulle kunna vara en välbehövlig dämpning av en bransch som fått hybris.

I sak ändrar även en fällande dom i Marknadsdomstolen dock knappast något över huvud taget.

Read Full Post »