Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 17 augusti, 2008

Ett gäng ”samhällsdebattörer” (som de kallas i ingressen) skriver på Dagens Nyheters debattsida om regeringens planer på att införa inkomstkrav för anhöriginvandring. De riktar in sig på barnens rätt att vara med sina föräldrar och argumenterar länge och utförligt om barnkonventionens betydelse i sammanhanget.

Jag kan inte verkligen bedöma det hela med utgångspunkt i barnkonventionen, men jag har lite svårt för hela i så måtto att asylrätten till sin funktion är en skyddsmekanism för enskilda som är politiskt förföljda. Det finns rättsliga motargument mot författarnas position, och barnkonventionen är inte den enda relevanta synpunkten.

Alysrättens funktion innebär dels att det skall röra sig om politisk förföljelse, inte ekonomisk förbättring: det är inte ett giltigt skäl för just asyl att ha det illa ekonomiskt, faktiskt inte ens om man har det så illa att man håller på att svälja ihjäl. Personligen skulle jag vilja hålla asylrätten snäv, så att inte ens krigsflyktingar faller under den: min anledning till det är att jag tycker att det rör sig om tre olika situationer – politisk förföljelse, krigstillstånd och ekonomisk misär – som rimligtvis måste behandlas olika, och där det rimligtvis måste finnas olika regler. Författarna gör ingen åtskillnad.

Jag har därför lite svårt för författarnas slutkläm, som låter så här:

Vi som har undertecknat denna artikel är inte överens om alla delar i invandringspolitiken. Men vi är ense om att utgångspunkten måste vara att om vi i Sverige ger uppehållstillstånd till en person som är gift och har fyra barn, så måste vi förstå att det är en familj vi ger tillstånd till. För att det är det enda humana förhållningssättet, för att familjeåterförening är en bevisat positiv faktor för integration och för att Sverige ska vara en förebild och inte ett sänke när EU formulerar sin gemensamma invandringspolitik.

När asyl är grunden för uppehållstillståndet, kan jag inte hålla med om det. Asyl är en rätt för den individuella förföljda personen, inte för dennas familj. Eftersom författarna genom ett retoriskt knep förklarat min åsikt för inhuman, vill jag lägga till några ord.

Enligt min mening är det idealiska en situation som den före första världskriget, när hela tjafset med uppehållstillstånd och nationalitet faktiskt inte ens existerade: den som kom hit, kom hit, och fick se till att klara sig själv. Man behövde inte be någon myndighetsperson om tillstånd, utan gränserna var öppna. Detta förändrades som sagt med första världskriget, och en återgång funkar inte längre idag, eftersom vi lever i välfärdsstater, där uppehåll här för med sig rättigheter. I en välfärdsstat finns anledning – om ingenting annat ekonomisk anledning – att kontrollera vem som omfattas av dess rättigheter.

Mitt större problem är dock att dagens läge är annorlunda än den i slutet av 1800-talet. Många fler har möjlighet att flytta, och många fler av de som har möjlighet tillgriper den. Vi har alltså helt andra mängder folk som flyttar på sig.

Detta är i princip deras goda rätt, men man kan inte blunda för att det skapar sociala problem i mottagarländerna. Så önskvärt det vore att alla får flytta som de vill, så klart är det att ett samhälle på 50 000 invånare som plötsligt måste klara av en invandring på 10 000 personer kommer att få problem att socialt, byråkratiskt och ekonomiskt fungera normalt. Vi löser inte bara problem med att låta folk komma hit, vi skapar dem också, och därför måste vi få kontrollera vem som kommer.

När det gäller att skydda politiska flyktingar, är grunden till skyddet att individen är i akut fara. Inte individens barn, inte dess hustru eller make, inte heller kusiner, en skröplig mormor eller nära familjevänner – individen. Det skydd som vi ger individen täcker helt enkelt inte familjen (såvida inte denna också är i akut fara, men prövningen bör då ske individuellt). Det finns ett legitimt intresse att hålla invandringens omfattning per år på en nivå som de mottagande samhällena kan klara av. I våras påpekade Södertälje att måttet börjar bli rågat, att man inte orkar mera – så länge vi inte inför flyttvång, kommer invandrare söka sig till invandrare och skapa de sociala problem som vi faktiskt har med invandringen.

Det är inte per definitionem inhumant att vilja begränsa invandringen. I varje individuellt fall kommer det att finnas hårda knater runt rätten att invandra, och det kommer att förekomma orättvisor. Den yttersta orättvisan ligger dock i att folk tvingas flytta på sig över huvud taget, och denna orättvisa är endast i få fall vårt ansvar här i Sverige. Däremot har vi ett ansvar för de som bor inom vårt land, och det innebär att det måste finnas gränser.

Dessa gränser går att diskutera, och det kan mycket väl hända att författarna har en poäng. Jag värjer mig dock emot att förklaras till något slags inhumant monster, bara för att jag tenderar till att hålla med regeringen snarare än författarna. Jag tror inte att jag är det, utan jag försöker – i motsats till författarna, som inte nämner de sociala problemen i Sverige med ett enda ord – att se fler sidor av problemet än bara en.

Författarna skulle kanske vara lite mera ödmjuka.

*****

Dagen efter debattartikeln svarar migrationsminister Tobias Billström på kritiken. Efter att ha varit kritisk mot artikelförfattarna, kan jag inte annat än att vara kritisk mot Billström. Han bemöter inte alls den rättsliga kritik som ligger i artikeln, utan ger bara allmänna försäkringar om att regerinens förslag inte kommer att strida mot barnkonventionen. Precis lika lite som i fallet med FRA-lagen kommer dock i detta fall en försäkran som går ut på att lita på att regeringen nog kommer att göra rätt att vara tillräcklig.

Särskilt upprörande är det när Billström säger att utlänningar med uppehållstillstånd ju kan få åka hem för att hälsa på sina familjer. Just i asylfallet – där jag själv vill begränsa asylrätten till den enskilde – kommer detta inte att vara möjligt, eftersom själva grunden för att flyktingen finns här är ju att denna är politiskt förföljd.

Ibland har även i grunden förnuftiga förslag otrevliga konsekvenser, och över huvud taget finns ingen lag eller regel som inte i gränsfall leder till resultat som kanske är lite väl hårda. Man måste dock ha det politiska modet att erkänna att man jobbar efter en prioriteringsordning där i förekommande fall Sveriges intresse av att kunna hantera invandringen rankas högre än familjens intresse av att få vara tillsammans. Allt annat är bara fega undanflykter.

Read Full Post »