Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2010

Det finns områden som är så politiskt infekterade att de görs om hela tiden. Läroplanen för skolan är ett sådant område, där nya läroplaner, betygskriterier och annat avlöser varandra efter bara kort tid. Resultatet blir en stressad organisation utan klart mål, eftersom man inte lyckats få styrfart mot det gamla målet innan målflaggan försvinner och hela tankfartyget måste styras i en ny riktning.

Även på andra områden förekommer dock sådana missar: Dagens Nyheter rapporterar om den låga utnyttjandegraden av svensk kärnkraft och jämför den ofördelaktigt med den finska kärnkraften. Anledningen till den låga utnyttjandegraden uppges bland annat vara det tidigare avvecklingsmålet, där kärnkraften skulle ha varit avvecklat i år. Kombinerat med tuffa säkerhetskrav – och de måste ställas med tanke på verksamhetens potentiellt katastrofala farlighet – blev detta förödande: operatörerna har koncentrerat sig på att uppfylla de säkerhetskrav som gäller och har förståeligt nog struntat i att investera i sina verk mer än absolut nödvändigt. Det skulle jag heller inte ha gjort om jag levt under hotet att min investering inte kommer att kunna ge utdelning tillräckligt länge för att räknas hem.

Lärdomen tycks vara att vi måste lägga större vikt på planeringssäkerhet över huvud taget. Visst måste lagstiftning förändras, den måste anpassas till förändrade förhållanden och för all del också till förändrade politiska majoriteter. Det som jag dock emellanåt saknar i lagstiftningsdebatten är att planeringssäkerhet ges ett eget värde, att det faktum att den lagstiftning som skall ändras är av relativt nytt datum görs till ett eget kriterium i debatten. Det tar tid till dess regler tar skruv: ofta måste det finnas övergångsbestämmelser för att inte utsätta dem som inrättat sig efter viss lagstiftning för orimliga bördor, nya handlingsdirektiv måste dras upp hos dem som träffas av lagstiftningen, folk måste förstå vad som förväntas av dem och sedan tar det normalt också någon tid till dess nya processer leder till resultat.

Jurister anklagas ibland för att vara ett konservativt släkte. Det är vi kanske. Jag tror dock att det har att göra med att vi ser hur konstigt det kan bli när regler hela tiden förändras och ingen verkligen får överblick över hur man förväntas bete sig, med påföljd att man till slut inte längre vågar inrätta sig efter regler och planera sitt handlande efter dem, då reglerna ju kan ändras efter nästa tidningsutgåva, bara ”opinionen” (läs: journalister och bloggare med genomslagskraft) blir tillräckligt upprörd(a).

Lagstiftningen bör inte vara ”modern” (vad det nu skall betyda) hela tiden. Den bör vara tillräckligt genomarbetad för att hålla en stund även när de underliggande förhållandena börjat ändras. Lagstiftning kräver tid, både när den tas fram och för att den skall få effekt. Det skulle vara önskvärt att även politikerna och allmänheten inser detta.

För då skulle vi kanske slippa de planeringsmissar som oundvikligen sker när planeringsunderlaget blir så halt som lagstiftningen numera ofta är.

Read Full Post »

Den avreglerade skolan

Jag har i olika sammanhang på den här och min egen blogg (som ju ändå bara är speglar av varandra vad gäller mina inlägg: här finns ett smakprov) sagt att avreglering inte får innebära en frånvaro av reglering, utan en förändring av regleringen. En lyckad avreglering skapar ett plan där olika aktörer fritt kan agera, på samma villkor och under samma förutsättningar. En misslyckad avreglering skapar antingen ett område där den starkas rätt gäller eller trasar sönder ett sammanhängande område till olika småplättar där olika regler gäller.

Ett exempel på en riktigt helt igenom misslyckad avreglering är skolan, som under åtskilliga decennier nu misshandlats å det grövsta. De förstaterminare jag möter i jobbet har – vilket inte är deras fel – stadigt mindre kunskaper, saknar förmåga att uttrycka sig vårdat i skrift och har ingen erfarenhet av text- eller argumentationsanalys. Det gör mitt jobb allt svårare, eftersom jag, om jag vill kunna vara säker på att de jag godkänner på mina kurser också förtjänar det, får göra ett hästjobb med att lära mina studenter saker som jag tycker att de borde ha lärt sig i skolan. Jag klagar alltså på skolpolitiken delvis i egen sak.

Jag är dock också bekymrad över att vi åter håller på att fastna i en situation där den kunskapsbaserade medelklassen reproducerar sig själv. Imponerande karriärer som den som Socialdemokraternas Jan Eliasson gjort, är knappt längre tänkbara i Sverige: vi ger inte barn från icke-akademiska hushåll längre medlen att välja en karriär baserad på kunskap och intellektuella prestationer. Våra integrationsproblem är delvis en funktion av skolans brister.

Det är därför välgörande att läsa dagens debattartikel av Lärarförbundets Metta Fjelkner i Svenska dagbladet. Hon har till mycket stor del rätt, även om jag inte håller med om allt. Jag tror inte att det krävs att friskolorna finansieras av staten för att skolan åter skall bli bra. Jag ser inte kopplingen mellan vem som håller i penningpåsen och kvaliteten: så länge penningpåsen är tillräckligt stor för behoven (och det är den: det finns endast liten koppling mellan skolbudgeten och pedagogiska framgångar), spelar det enligt min mening ingen roll vem som håller i den, men det kräver att en förutsättning är uppfylld.

Den förutsättningen är att den mångomtalade kvaliteten säkras på ett effektivt sätt. Det måste finnas mål, det måste finnas sanktioner för skolor som inte uppfyller målen. Det får inte vara upp till marknaden att bestämma vilken kvalitet som efterfrågas: upptäckten att en skola är dålig förutsätter att elever fått dåliga erfarenheter, vilket innebär att den tydligaste marknadsmekanismen – att elever inte längre söker sig till någon viss skola – förutsätter att vi offrar barn på marknadsmekanismernas altare. Det får inte heller vara upp till kommunpolitiker att bestämma hur skolan skall skötas: det är sällan skolan blir en central valfråga, och undervisningens innehåll och kvalitet får inte vara beroende av huruvida en kommun är en utflyttningskommun – och alltså har finansiella bekymmer – eller en tillväxtkommun med få finansiella problem.

Den för mig centrala åtgärden – som också Fjelkner kräver – i skolpolitiken ligger i att staten åter tar ett centralt ansvar och också centralt sköter den allmänna skolans finansiering. Samtidigt måste det gå mycket snabbare att stänga friskolor som inte håller måttet, alternativt att utmäta ägarna för att finansiera de åtgärder som krävs. Man skulle exempelvis kunna kräva att den som vill driva en skola i bolagsform ställer personlig borgen för skolverksamheten och skapa regler som innebär att staten under vissa villkor tillfälligt på ägarens bekostnad får ta över driften av en skola till dess att målen är uppfyllda igen. Under sådana villkor ser jag inte problemet med att privata bolag driver skolor och gör en vinst på dem. Lösningen på regleringsproblemet ligger som sagt i sättet för regleringen och i utformningen av sanktionsmedlen för brott mot reglerna.

Staten måste med andra ord åter centralt ta makt över skolan, och tar man den makten, måste man också vackert betala för de åtgärder man kräver. Vilka åtgärder som skall krävas, är öppet för diskussion, men det kan vara mycket bra att orientera sig mot vår granne i öster: Finlands skola presterar med likartade kulturella förutsättningar långt bättre än den svenska, och det finns anledning att svälja stoltheten och lära sig av den forna östra landsändan.

Jag misstänker starkt att skolans kommunalisering var ett sätt att spara pengar för staten. Det är barnen som under de gångna 20 åren fått betala statens besparingar med sina utsikter att leva ett liv i självbestämmande. Jag är medveten om att alla former av verksamhet gör anspråk på att just de skall få mera pengar, men som sagt tror jag inte att skolan behöver mer pengar, utan den måste spendera de pengar som redan finns att tillgå på ett bättre sätt.

Trots mina djupa liberala övertygelser: vissa verksamheter mår bra av att styras centralt. Skolan är en av dem.

 

Read Full Post »

Svenska dagbladet rapporterade igår kväll om demonstrationer framför Sveriges ambassad i London till förmån för Wikileaks grundare Julian Assange. Tidigare samma dag publicerades i tidningen Roland Porier Martinssons kolumn om det som han anser vara ett förvrängt perspektiv på USA:s agerande gentemot Wikileaks. Jag har enormt svårt att acceptera vare sig demonstranternas eller Poirier Martinssons argumentation.

Vad gäller demonstranterna, gör dessa enligt min mening det fel som både Mårten Schultz och jag redan påpekat, nämligen att sammanblanda våldtäktsanklagelserna mot Assange med Wikileaks läckande av diplomatpost. Jag medger för all del att sammanträffandet av båda händelserna – under omständigheter (förundersökning inleds, inleds inte, inleds) som får det hela att se ut som en tanke – är uppseendeväckande och olyckligt. Icke desto mindre betyder ”Justice for Assange” i häktningsmålet ingenting annat än att han frias om det skulle visa sig att han skulle vara oskyldig till våldtäkt. Att kräva ”Quit prosecuting the truth teller”, som det står på en av plakaterna på bilden, är en konstig form av logik: bara någon berättar en obekväm sanning om en stat som många älskar att hata, skall åklagarmyndigheten hålla fingrarna ifrån den personen även i avseenden som ingenting har att göra med personens berättande av sanningen.

Sine ira et studio – utan ilska och ivrighet – brukar krävas av den juridiska processen. Om Assange är en våldtäktsman, bör han behandlas som sådan. Om han inte är det, bör han frias. Så enkelt är det faktiskt, alldeles oavsett Assanges förtjänster eller tillkortakommanden i andra avseenden.

Det är också (o)lustigt att demonstranterna alltså kräver att rättsväsendet skall ta hänsyn till politik. Den politiska önskan om Wikileaks fortsatta arbete skall styra rättsväsendets behandling av Assange i straffrättsliga sammanhang. Om det accepteras, är vi snart vid en punkt där en politisk opinion legitimt kan kräva att mutanklagelser eller anklagelser om tjänstefel lämnas utan utredning för att det finns någon politisk önskan som väger tyngre. Välkommen till bananmonarkin, i så fall.

Om – om – det svenska åklagar- och domstolsväsendet skulle ha låtit sig ledas av politiska hänsynstaganden i sin utredning av våldtäktsanklagelserna mot Assange, skulle det vara en skandal av sådan dignitet att vi skulle ha anledning att fundera över hela vårt sätt att hantera rättsliga frågor i det här landet. Jag håller det i likhet med Mårten för osannolikt att vi har sådan anledning, men jag låter mig överbevisas om att jag har fel. Det förs dock ingen bevisning, utan det som framkommer är konspirationsteorier av mer eller mindre avancerat slag. Jag har ytterst svårt att tro på konspirationer som kräver att fler än fem personer helt håller tyst om konspirationen. Det finns mera avancerade konspirationer – 11 september var en sådan – men de är ytterst sällsynta och har sannolikheten emot sig i sådan grad att jag för egen del kräver tung bevisning innan jag tror på något sådant. Att anmälarna, åklagare och domstolen skulle vara med i en konspiration utan att någon tingsnotarie eller bekant till någon av de inblandade skulle läcka information om konspirationen till någon bloggare eller journalist är helt enkelt väldigt långt ute på sannolikhetsbanan.

Vad gäller Poirier Martinssons argumentation, förefaller han att helt ha missat poängen. Man behöver inte vara någon USA-hatare för att tycka att det sätt på vilket landet nu tar upp kampen mot Wikileaks är förkastligt och inte värdigt en stat med USA:s moraliska anspråk. Det är en sak att låta rättsprocessen ha sin gång, att låta en åklagare utreda misstanke om spioneri och att lagföra Wikileaks för eventuella brott. Det är en helt annan sak att utsätta finansierings- och betalningsförmedlingsföretag för press att skära av någon från penningflöden på grundval endast av utrikesdepartementets åsikt om att målpersonen eller -företaget begått ett brott.

Utrikesdepartementets blanka påstående om att Wikileaks begått brott är, även om detta påstående skulle vara sannolikt, i sig inte ens ett indicium om Wikileaks skuld, lika lite som blanka påståendet om våldtäkt gör Assange till en våldtäktsman. Endast rättsväsendet har, efter en process i vilken skuldfrågan prövats, i en rättsstat rätt att konstatera att någon begått brott. USA:s utrikesdepatements åsikt i frågan om Wikileaks agerande är irrelevant för skuldfrågan.

Åsikten är dock inte irrelevant för ett privat företag vars verksamhet kan förvandlas till ett sannskyldigt helvete om staten USA skulle bestämma sig för att göra livet svårt för företaget. Det faktum att åtminstone Paypal medgivit att det amerikanska utrikesdepartementet propsat på att Paypal nog borde gå till handling mot Wikileaks är i sig en indikation på att en part i ett ännu så länge helt öppet mål utsatt motparten för sanktioner. Paypal har lånat sig som redskap för ett politiserat agerande från USA:s utrikesdepartement i en straffrättslig fråga, vilket i sig är en skandal. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet genom press på Paypal skaffar sig sanktionsmedel mot en part som till dess att det finns en fällande dom måste betraktas som oskyldig, kastar tvivlets skugga över USA:s hållning till rättsstatlighet, due process och fair trial. Det måste få sägas, och det borde sägas främst av de som betraktar USA som en i stort sett positiv makt i världen (såsom jag själv).

Poirier Martinssons hållning tycks vara att det enkla faktum att USA är bättre än Saudi Arabien och att USA hittat ett sätt som utåt låter sanktionerna mot Wikileaks framstå som en privat aktörs handlande innebär att kritiska frågor eller höjda ögonbryn är ett tecken på anti-amerikanism. Om detta är den korrekta tolkningen av hans argumentation, måste jag nog tycka att hans argumentation är så totalt befriad från nyanser att den är lika konstig som argumenten som anförs av demonstranterna i London.

Och där står vi, i ett moras där den ena sidan inte förmår skilja våldtäkt från informationsspridning och den andra sidan inte förmår skilja mellan värnande om rättsstatlighet och anti-amerikanism. Hurra för det demokratiska samtalet!

Read Full Post »

Jag hör inte till Wikileaks reservationslösa påhejare. Den senaste publiceringen av diplomattelegram anser jag vara betänklig: inte ens i en demokrati bör alla statliga förehavanden enligt min mening vara offentliga. De som nu börjar drömma om att lammen skall kunna ta plats bredvid lejonen i den internationella sfären, är i mina ögon något blåögda.

Enligt min mening riskerar Wikileaks att försvaga stater som i sammanhanget är relativt harmlösa – såsom USA – eftersom där finns folk som är beredda och kapabla att för det som de uppfattar som det moraliskt rätta läcka känsliga dokument till sajten, medan det i de stater som verkligen skulle behöva öppenhet – Kina, Saudi Arabien, Nordkorea och andra – inte verkligen är möjligt att göra samma sak. Västs hemligheter dras alltså ut i ljuset, medan de ännu värre skurkstaterna gnuggar händerna och fortsätter att hårdkontrollera informationen.

Inte heller de i och för sig intressant och hederliga försöken att kategorisera olika former av information på ett sådant sätt att Wikileaks läckande av diplomatpost blir helt försvarlig övertygar mig: problemet är nämligen kategorin i mitten, när information om det förflutna tillåter slutsatser om framtiden, och den löses inte så enkelt som det låter påskinas. Att privata informatörer riskerar att få sina liv förstörda, hörs heller inte särskilt ofta i debatten. Världen riskerar genom Wikileaks aktion att bli en sämre plats, helt enkelt, samtidigt som det finns en chans att den kanske blir bättre. Vi vet inte, vi får se: det finns för mig i vart fall ingen anledning att hurra för Wikileaks.

Den svenska förundersökningen mot Assange kan, såsom konspirationsteoretikerna anser, vara en plot att komma åt en för statshemligheterna farlig människa. Det kan dock också handla om att en person som i ett sammanhang med erkänt stort mod gör något som många beundrar – läcka statshemligheter eller sådant som uppfattas som statshemligheter – i ett annat sammanhang gör något som många människor avskyr, nämligen våldtar kvinnor. Jag vet inte om Assange är en våldtäktsman eller inte, men jag anser att det bör prövas i den ordning som gäller för sådana anklagelser. Visst kan man beskylla åklagarmyndigheten för att ha varit senfärdig i att komma på att man skulle höra Assange igen, men man kan också undra varför Assange – om han nu är oskyldig till det som han anklagas för – inte tog en sväng förbi Stockholm och ställde upp för ytterligare ett förhör.

Jag har svårt att tro konspirationsteoretikerna, men jag vill heller inte utesluta att de kan ha rätt: jag vet inte, men jag vet också att ingen annan vet heller. Alltså vill jag faktiskt se ett domstolsförfarande avseende våldtäktsbeskyllningarna mot Assange.

Men när jag idag i Sveriges radio fick höra att Paypal medgivit det uppenbara, att nämligen det amerikanska utrikesdepartementet genom blotta påståendet att Wikileaks begått brott kunnat få företaget att stänga av penningflödet till sajten, blir jag riktigt bekymrad. Då är vi nämligen helt utan tvekan utanför varje rättslig prövning: en stats politiker meddelar företag att de tycker att någon är en brottsling och vips! står personen eller organisationen utan medel. Hur värjer man sig mot det? Vilken domstol vänder man sig till när ens avtalsmotpart lyder politiska order?

I Sverige har vi haft ett sådant mål, nämligen målet mot de terrormisstänkta Al Barakaat-medlemmarna. Där fann EG-domstolen att strypningen av dessas finansiella tillgångar var ett brott mot de mänskliga rättigheterna (jag bloggade om detta här). Det amerikanska utrikesdepartementets agerande mot Wikileaks nu är exakt parallellt, och måste fördömas på exakt samma sätt. Om Wikileaks begått ett brott, är det en domstols, inte tjänstemäns, uppgift att frysa organisationens tillgångar och penningflöden och att döma folk. Ogrundade och icke närmare motiverade påståenden mot någon vars beteende eller åsikter man inte tycker om får inte utgöra grunden för sanktioner. Det faktum att det amerikanska utrikesdepartementet nu alltså missbrukat en privat part för att få sitt agerande icke-statligt (och därmed utanför de även för USA bindande konventionerna om mänskliga rättigheter) gör hela beteendet ännu mera föraktligt. Här har vi den verkliga skandalen, inte i den diplomatpost som Wikileaks ursprungligen läckt.

Men, å andra sidan: när det jämt påstås att kapitalistiska företag skulle vara starkare än stater, är detta kanske på ett riktigt sjukt sätt en påminnelse om att den slutliga makten ligger där den alltid legat: nämligen hos statliga organ med snabb tillgång till statens tvångsmakt. Kanske kan det vara en tröst för mina socialistiska meningsmotståndare.

 

Read Full Post »

Efter den svenska erfarenheten i början av 1990-talet och den amerikanska erfarenheten under de senaste åren (plus den spanska, irländska och många andra nationella erfarenheter), är många bekymrade över den svenska bolånemarknaden. Svenskarna skuldsätter sig enormt för att köpa hus, och när (inte om) räntorna nu stiger, kommer det att svida ordentligt i mångas plånböcker.

Debatten om detta har nu pågått en tid. Senast i somras införde Finansinspektionen ett bolånetak på 85 procent av fastighetens värde. Det innebär att banker och andra finansinstitut inte längre få låna ut mer än 85 procent av en fastighets värde. Tanken var att husköparen skulle då behöva lägga egna pengar emellan och att det skulle hålla priserna nere. Som så ofta i regleringssammanhang – där de reglerade förstås anpassar sig till regleringen – har detta kontrats av kreditgivarna, och de resterande 15 procent av fastighetens värde (som tidigare utgjorde underlag för det såkallade topplånet) lånas nu ut som blancolån, alltså lån utan säkerhet. Finansinspektionen sköt alltså i luften, och bopriserna fortsätter att stiga. Frågan är vad vi gör nu, då nybyggen – alltså en dämpning av priserna genom att öka utbudet – ju inte precis kan börjas över en natt.

I detta läge värmer Swedbank upp gammal skåpmat och föreslår att ränteavdragen minskas. Ett slopande av ränteavdragen skulle öka hushållens verkliga ekonomiska kostnader och därigenom ändra potentiella husköpares kalkyl inför köpet. Idén är faktiskt både riktig och konsekvent.

Ränteavdraget är en kvarleva från det gamla skattesystemet, där man inte gjorde samma skillnad mellan inkomster av arbete och inkomster av kapital som man gör idag (se ocksådenna blogg för en ganska teknisk förklaring av systemet). Idag betalar man ju kommunal och statlig skatt på sina arbetsinkomster (till satserna 30, 50 och 55 procent – det sista steget avser värnskatten), medan man betalar 30 procent för inkomster på kapital. Man talar om olika inkomstslag, och dessa beskattas alltså efter olika regler.

Det konstiga med ränteavdraget är nu att räntor är något som hör till inkomstslaget kapital, medan avdraget får göras mot de skatter som man betalar på inkomstslaget arbete. När det gäller intäkter, håller man alltså isär de två olika inkomstslagen, men när det gäller förluster, får kapitalförluster kvittas mot den skatt som man betalar på arbete. Med andra ord behandlas de två inkomstslagen efter olika regler så när som på ränteavdraget. Principiellt sett finns alltså egentligen ingen motivering till ränteavdraget.

Alternativet till ränteavdraget är förstås att man håller ränteförluster inom inkomstslaget kapital. Det innebär att räntor fullt ut får dras av från kapitalinkomster och det endast är mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och räntor som utgör underlag för beskattningen. Problemet med den lösningen är att det är väldigt få personer som har kapitalinkomster i paritet med sina ränteutgifter. Om man inte har några kapitalinkomster, skulle alltså räntorna behöva betalas av beskattad arbetsinkomst och utgöra en ren kostnadspunkt i hushållens ekonomi. De som har stora kapitalinkomster – alltså redan förmögna personer – skulle däremot kunna utöka sin finansiella rörelsefrihet ytterligare genom att låna pengar: räntorna på de lånade pengarna skulle då kvittas mot inkomsterna från kapital och den förmögna personen kunna undvika att betala kapitalskatter över huvud taget.

Ännu ett alternativ skulle vara att över huvud taget inte tillåta avdrag för ränteutgifter, varken på arbets- eller kapitalinkomst. Det skulle förstås sänka viljan att låna över huvud taget rätt kraftigt. Medan det kan vara bra för privatpersoner (även om det är ganska paternalistiskt, alltså förmyndaraktigt), skulle det också innebära att företag skulle dra sig för att låna. Det senare skulle inte vara lika fördelaktigt i stort, eftersom många – om inte de flesta – investeringar i nyetablering eller expandering kräver lånta pengar. Man skulle alltså med en sådan regel inte bara dämpa bolånemarknaden, utan också riskera att dämpa den reella ekonomin.

Kanske man skulle kunna skapa detaljerade regler som skulle innebära att man endast förvägrar privatpersoner ränteavdrag, eller att man förvägrar ränteavdrag bara för fastighetsköp eller något annat. Det skulle dock innebära att skattesystemet blir ännu ett snäpp mera komplicerat. Eftersom ett lättbegripligt skattesystem ofta antas ha ett värde i sig, ter sig denna lösning inte heller särskilt attraktiv.

Med andra ord förefaller samtliga lösningar på problemet ränteavdrag ha sina negativa sidor. I valet mellan många olika halvdåliga lösningar förefaller mig den principiella lösningen vara den riktiga. Låt räntor stanna inom inkomstslaget kapital: räkna av dem från kapitalinkomster så att bara mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och ränteutgifter beskattas med kapitalskatt. Detta gynnar dem som redan har mycket, men de andra lösningarna – en dämpad reell ekonomi eller ett ännu struligare skattesystem – verkar från min horisont vara ännu mindre eftertraktansvärda.

På något sätt måste vi nämligen komma tillrätta med den expanderande bolånebubblan innan den exploderar i ansiktet på oss.

 

Read Full Post »