Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2009

I dagens Svenska dagbladet begrundar Per Gudmundson på ledarplats valet i Honduras och folkomröstningen i Schweiz. Hans påståenden är faktiskt inte helt lätta att förstå, och dessutom från min synvinkel delvis felaktiga.

Gudmundson säger att valet i Honduras skulle vara odemokratiskt för att maktskiftet där inte skett demokratiskt. Det låter som ett cirkelresonemang. Det han tycks mena är att valet föranletts av en kupp, och att denna saknar demokratisk legitimitet. Varför så skulle vara fallet, motiverar inte Gudmundsson, men den enda förnuftiga tolkningen är att kuppen inte var ett val, och att den därför var odemokratisk. Varför detta sedan innebär att det nu efterföljande valet är odemokratiskt, förblir höljd i dunkel. Det enda som man kan konstatera är att i Honduras fall problemet ligger i att det var en kupp, inte slutet på en mandatperiod, som föranlett ett val. Alltså är det avgörande kriteriet för den bristande demokratin i Honduras forceringen av valet, inte valet självt. Detta i sig kan vara hur demokratiskt som helst.

Men sedan skiftar Gudmundson vinkel och talar om folkomröstningen i Schweiz, där byggande av minareter förbjöds. Detta bryter på ett icke närmare specificerat vis mot de mänskliga rättigheterna, nämligen rätten till fri religionsutövning, menar Gudmundson.

Jag är inte riktigt med hur detta resultat åstadkoms – muslimer får ju fortfarande offentligen utöva sin religion, även fast minareter inte får byggas. Gudmundson (och andra, för den delen) är lite väl snara med att ropa ”religionsfrihet”, även om det schweiziska beslutet är så småaktigt och dumt att jag inte heller kan tycka att det är bra. Men brott mot de mänskliga rättigheter…? Jag vet inte.

Slutligen gör Gudmundson en tankevurpa. Eftersom det schweiziska beslutet enligt hans åsikt bryter mot de mänskliga rättigheterna, är det enligt hans mening inte demokratiskt. Det kan jag faktiskt inte hålla med om.

Det finns två principiella rättsfilosofiska inriktningar, nämligen dels naturrätten, dels positivismen. Enligt naturrätten finns det ett antal gudagivna eller annars ”naturliga” rättigheter som inte ”kan” lagstiftas bort. Det problem som naturrätten har är förstås att den som har makten mycket väl kan lagstifta bort vilka rättigheter som helst: i slutändan är det, när det kommer till kritan, våldet som bestämmer. Makten kommer ur gevärens mynningar, som Mao sade.

Naturrätten kan alltså bara säga att de omhuldade rättigheterna inte bör lagstiftas bort och att den som gör det moraliskt sett gör fel. Visst, men vad följer av det? Ett moraliskt fördömande, såvitt jag kan se, inte mycket mera. De naturrättsliga rättigheterna är alltså rättigheter som inte nödvändigtvis har med den faktiskt existerande juridiken att göra.

Positivismen är mycket mera cynisk, eller kanske helt enkelt realistisk. Positivismen anser att juridiken är ett utflöde av statens våldsmonopol. De regler som statsmakten sätter är de juridiska reglerna. Moralen är något annat: moralen tillhör politiken och påverkar uppkomsten av juridiska regler, men är annars i förvaltningen av statens tvångsmakt i stort sett irrelevant. Juridiken är i detta perspektiv maktens instrument, och det är politiskt, men inte juridiskt, relevant att bedöma lagstiftningens moraliska innebörd.

När det nu gäller mänskliga rättigheter, är dessa därför fundamentalt olika mycket värda, beroende på huruvida man har ett naturrättsligt eller ett positivistiskt synsätt. En naturrättare av modernt slag hyllar de mänskliga rättigheterna som de mest grundläggande rättigheterna över huvud taget. Eftersom de mänskliga rättigheterna ur naturrättens synvinkel just är naturliga, står de över juridiska regler och utgör den sanna och enda måttstocken.

Positivismen ser det på ett annat sätt. En positivist kan säga att ett visst samhälle vid en viss tidpunkt kommit överens om att lägga vissa värden till grund för sin statliga organisation, och att vissa värden påverkar den politiska processen och därigenom också juridikens innehåll. Samhällen har dock olika värden och värderingar, och varje samhälle måste bedömas på sina egna premisser. Det går inte att bedöma något samhälle från en synpunkt som ligger utanför det självt.

De mänskliga rättigheterna är alltså från positivismens synvinkel inte naturgivna eller står ovanför lagen, utan är rättigheter som våra västerländska samhällen valt att ge sina medborgare efter andra världskriget. Att inbilla sig att dessa rättigheter skulle överleva ens en minut i det ögonblick som inte en majoritet av befolkningen längre står bakom dem, är i en positivists ögon ett felslut.

Föga överraskande för den som läst fler än bara detta av mina inlägg är jag positivist. För mig följer nu en viktig sak av min delvis skeptiska hållning till mänskliga rättigheter, vars värderingar jag till största delen delar (åtminstone de värderingar som den första generationens mänskliga rättigheter, alltså de individuella, ger uttryck för), men som jag inte ser som något absolut eller ens tidsbeständigt. Det viktiga är följande.

Visst är val demokratiska om de formellt är demokratiska. Efter en mycket ingående debatt med signaturen Profanum Vulgus måste jag tillstå att formellt demokratiska val kräver yttrande- och informations-, kanske också församlingsfrihet, då formellt fria val antagligen är omöjliga utan dessa friheter. Men därutöver? Behövs religionsfrihet för att ett land skall vara demokratiskt? Behövs rätten till en rättvis rättegång?

Jag tror inte det. Vad gäller det förra uppmärksammar jag att, om detta menas allvarligt, vi förklarar bland annat Sverige före 1950 för odemokratiskt (eftersom religionsfrihet först då infördes) och således slänger ihop landet med nazismens Tyskland eller stalinismens Sovjet. Det tror jag knappast befrämjar ett sansat debattklimat. Vad gäller det senare, tycker jag att det analytiskt och argumentativt är viktigt att skilja demokrati- från rättsstatsbegreppet. Vi kan ha det förra utan det senare – majoritetens diktatur – och vi kan ha det senare utan det förra – i stor utsträckning Singapore eller Hong Kong.

Gudmundson faller i samma fälla som många andra. Istället för att motivera varför han tycker illa om det schweiziska förbudet mot att bygga minareter och att därigenom utsätta sig för möjlig kritik, drämmer han till med stora ord om mänskliga rättigheter och demokrati. En kritik som inte behöver vila på föga artikulerade trossatser torde dock vara mera produktiv.

Som till exempel kritiken att samhällsförändringar knappast stoppas av byggförbud, och att all erfarenhet visar att det är långt mera framgångsrikt att positivt och flexibelt förhålla sig till förändringar än att försöka bevara det som inte längre finns.

*****

Uppdatering: Idag kommer så ytterligare reaktioner på det schweiziska valet. Det mesta är förutsägbart. Det är dock ett uttalande som jag reagerar över, nämligen professor Auers:

Det är första direkta krocken mellan folkviljan och internationell lag. I slutändan kommer internationell lag att vinna eftersom minaretförbudet inte kan införas.

Det blir väldigt intressant att se huruvida han har rätt. Den schweiziska regeringen sitter i världens rävsax, om det nu verkligen skulle visa sig att folkomröstningsbeslutet strider mot för Schweiz bindande internationella avtal: skall landet följa internationella åtaganden, eller det schweiziska folkets beslut? Jag tror att folkomröstningsresultatet alla gånger smäller högre än tämligen abstrakta internationella åtaganden. En regering som ignorerar folkomröstningen kommer nog inte att bli långlivad.

Vilket – om jag får rätt – också skulle visa att de naturrättsligt präglade mänskliga rättigheterna inte hjälper om de ignoreras.

Annonser

Read Full Post »

Dagens Nyheter rapporterar idag om att Sveriges konsumenter kräver att sms-lånen förbjuds. Visst, det kan man göra – det bör man kanske göra. Men inbilla er inte att problemet försvinner.

Sms-lånen är tveksamma på alla plan. Jag kan förvånas över att någon går på det dumma knepet att det skulle vara en bra idé att låna 3 000 kr. och betala 3 300 kr. tillbaka om en månad: hur är man funtad, kan jag undra. Icke desto mindre är det en trist realitet att alltför många personer, utbildade som outbildade, är beredda att betala ohyggliga pengar för ett kort lån för att tillfredsställa ett begär eller för att på ett vansinnigt dyrt sätt ta sig ur en tillfällig svacka. Sms-lånen är tydligen en guldgruva, och någon större tveksamhet att utnyttja människors dumhet eller trångmål (i den ordningen) verkar inte finnas hos de finansbolag som står bakom lånen.

Så visst kan man leka med tanken att förbjuda sms-lån eller att åtminstone göra konsumentkreditlagen, med dess krav på kreditprövning med mera, användbar på sms-lånen. Då har man skjutit budbäraren.

Budskapet är dock kvar: det finns alltför många människor som är beredda att låna till kortfristig konsumtion. Detta  begär efter snabba pengar försvinner inte för att man förbjuder sms-lån. Det kommer snart att komma ett nytt sätt att skuldsätta sig effektivt och grundligt – mark my words.

En processrättslärare i England sade till mig att det finns två saker i livet som är säkra: på lång sikt är vi alla döda, och ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen. Han hade helt rätt: ett förbud av sms-lånen kommer inte att lösa problemet med överskuldsättning – andra sätt kommer att uppfinnas.

En annan fråga och besvärande detalj är faktiskt om ett förbud av sms-lån kommer att vara juridiskt möjligt. I den mån det rör sig om utländska europeiska kreditgivare som erbjuder lånen, innebär nämligen ett förbud av sms-lån att Sverige inskränker kapitalets fria rörlighet, och den får medlemsstaterna inte ingripa i hur som helst. Med andra ord är Sveriges juridiska rörelsefrihet inskränkt har. Det kan alltså mycket väl hända att Sveriges konsumenter skjuter förbi målet.

Personligen kan jag tycka att den som tar sms-lån sätter sig i sin egen obäddade säng. Det är alltså inte ”de här lånen” som förstört en människas liv, det är faktiskt – och jag tycker att det är viktigt att konstatera här – den ifrågavarande människan själv. Detta leder inte nödvändigtvis till att jag skulle vara emot ett förbud, även fast jag måste erkänna att jag principiellt är mot förbud mot verksamheter som ganska öppet skyltar med de tveksamt höga räntor som tas. Ett förbud känns ganska främmande från min liberala synvinkel, men jag kan hålla med om att det från en välfärdsideologisk synvinkel kan vara befogat.

Til syvende og sidst kommer det ändå att göra vare sig till eller ifrån: ekonomisk aktivitet följer alltid den mest lönsamma stigen – människans kortfristiga tänkande.

Read Full Post »

Dagens Nyheter fortsätter att spela bollen med sin rapportering om kollektivtrafiken i Stockholm. Tidningen publicerade för tio dagar sedan misstankar om att SL:s entreprenör Busslink skulle ha skickat falska fakturor till SL, och idag skriver tidningen om att knappt hälften av alla SL:s entreprenörsavtal bryter mot lagen om offentlig upphandling (LOU) samt att landstingets revisorer varnade SL:s styrelse om detta redan för ett år sedan. Jag har tidigare bloggat om brott mot LOU, men då från en annan synvinkel än den från vilken jag tänker skriva idag.

LOU försöker att hantera ett ganska viktigt ekonomiskt problem. En allt större del av pengarna i ekonomin tar omvägen via den offentliga sektorn, som sätter sprätt på skattemedel genom att beställa kontormaterial, medicinsk utrustning och allsköns andra nyttigheter, däribland busstrafik. Detta innebär dels att en allt större del av ekonomin är beroende av skattemedel, dels att skattebetalaren har ett intresse av att pengarna förvaltas på ett sådant sätt att vi får så mycket valuta för dem som möjligt.

Dessa två konsekvenser av den statliga ekonomiska aktiviteten leder ganska uppenbart till två krav, nämligen dels – från näringslivets sida – att det finns en möjlighet att komma åt pengarna, det vill säga att det finns en möjlighet att få sluta avtal med det allmänna. Detta förutsätter i sin tur att statliga och kommunala avtal kommer ut och annonseras och att förfarandet är öppet och inte riggat till någon kompis till byggnadnämndens ordförande förmån.

Det andra kravet är från skattebetalaren och går i samma riktning, nämligen att staten eller kommunen (eller deras bolag) skall inhämta så många olika anbud som möjligt, så att det finns en möjlighet att se vad marknaden kan ge, så att det man får för pengarna maximeras. Samtidigt måste säkerställas att de som slutligen får kontraktet med det allmänna är så seriösa som möjligt, så att inte skattepengar försvinner i gapet på undermåliga entreprenörer.

Näringslivets och skattebetalarens krav sammanfaller alltså här. För att dessa två krav skall kunna tillgodoses, finns nämligen inget annat medel än att formalisera upphandlingsprocessen i ganska stor detalj, och det är det som LOU försöker göra. Det finns krav på hur annonserna som förkunnar att ett offentligt avtal är tillgängligt skall utformas, det finns krav på hur budgivningsprocessen skall gå till – och det finns krav på att offentliga avtal skall komma ut på marknaden med jämna mellanrum, så att inte den som för 15 år sedan lyckades lämna det bästa budet blir en monopolist.

Det här låter ju rätt och rimligt: vad är problemet?

Problemet är att systemet är oflexibelt. Precis som i alla andra fall där vi försöker att garantera rättssäkerhet, förlorar vi också vid offentlig upphandling flexibilitet (vilket jag i ett annat sammanhang bloggat om här). Säkerhet och därmed reglering minskar flexibilitet; flexibilitet och därmed frånvaro av strikta regler minskar säkerheten. Systemet för offentlig upphandling är stelt och upplevs – precis som många andra rättssäkerhetsgarantier – som besvärande av de som måste upphandla offentliga avtal. Detta framgår tydligt i dagens artikel om att nära hälften av alla SL-entreprenörsavtal bryter mot lagen, där SL:s presschef säger att ”det här är komplicerade och omfattande processer som tar mycket tid”.

Men det handlar om mer än bara tjänstemännens bekvämlighet. Det här kostar ju faktiskt pengar också. Det är inte gratis att annonsera efter entreprenörer, det är inte gratis att hålla sig med all den byråkrati som en regelenlig offentlig upphandling kräver. Till obekvämligheten kommer alltså ekonomiska synpunkter som incitament till att strunta i att följa LOU.

Därutöver finns ytterligare en aspekt, nämligen att vissa kanske önskvärda krav inte är tillgodosedda inom LOU. LOU handlar om ekonomi, om pengar. Det är inte helt enkelt att exempelvis lägga in miljökrav i en offentlig upphandling. Ett krav på att produkten skall vara närproducerad (och att alltså transporterna skall vara få och korta) stöter exempelvis lätt på patrull, då ett sådant krav innebär att endast producenter i närheten kan få avtalet. Det politiskt önskade är alltså inte alltid förenligt med det i lagen stadgade. Detta kan man ha delade åsikter om, men jag tror att även en kritisk åsikt måste förhålla sig till följande risk.

Om man tillåter begränsningar i skyldigheten att upphandla på en bred marknad – alltså om man exempelvis tillåter krav på närproducerade produkter – blir det väldigt enkelt att rigga upphandlingen. Inom högskolevärlden är sådana riggningar välkända. Här finns ett krav på att utannonsera tjänster, så att den mest meriterade skall kunna få tjänsten. Om man nu redan har en anställd som man tycker om, kan man fixa jobbet åt denna på så vis att man helt enkelt utformar kravprofilen på ett sådant sätt att rimligtvis endast den egna anställda kan uppfylla dem. Skulle man exempelvis utlysa en tjänst som avser allmän civilrätt med särskild inriktning på kontraktsrätt, i synnerhet transporter, och där sökanden helst skall ha disputerat inom de senaste fem åren, samt att sökanden gärna får ha någon utländsk examen utöver sin svenska också, tror jag inte att så många fler än jag själv skulle komma i fråga för den tjänsten.

Detsamma gäller för offentlig upphandling. Det är ganska lätt att utforma en annons så att den ser ut att inbjuda till anbudsgivning för miljöanpassad närproducerad mat, men som i realiteten betyder att bara kommunfullmäktigens ordförandes kompis Bengtsson kan få avtalet. Det pågår med andra ord en kapplöpning mellan de intressen i näringslivet och hos skattebetalarna som kräver öppna och ärliga tävlingar om offentliga avtal och de intressen hos politiker och tjänstemän som vill hålla systemet enkelt och helst så simpelt att man kan dela ut politiska favörer till viktiga personer inom den egna maktbasen. Som tämligen ny spelare på plan tillkommer också politiska miljökrav med mera hos skattebetalarna som i sin tur kan krocka med andra skattebetalares krav på att få ut det mesta av pengarna.

Jag tror att det i slutändan är omöjligt att utforma ett system som tillfredsställer alla. Vid alla diskussioner om offentlig upphandling bör vi dock hålla i minnet att vi försöker att göra en fyrkant av en cirkel, och att detta blir en olöslig uppgift.

Med detta sagt, verkar just SL:s avtalshantering överlag – och alltså inte bara vad gäller följsamheten mot LOU – vara rätt så dålig. Här ser det ut att finnas mer att kritisera än att den svåra LOU inte tillämpats på rätt sätt.

Read Full Post »

Låt polisen köpa svartsprit, är den klatschiga rubriken över dagens debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Den centrala poängen som fångas upp i rubriken (i själva artikeln finns ett antal ytterligare poänger) är att polisen skall kunna få beställa och köpa svarsprit för att bevisa langning. Detta, tillsammans med några andra poänger i artikeln, är värt att kommenteras.

Polisen får idag inte hålla på med såkallad brottsprovokation. Detta innebär att polisen inte får kontakta folk i syfte att förmå dem att begå brott: om någon däremot skulle råka vända sig till en polisman eller -kvinna med erbjudande om att denna skall köpa svartsprit, är det en annan femma – då har vederbörande redan påbörjat sitt brott och polisen har inte provocerat fram detta. En fin gränsdragning, kan tyckas, men den har sina skäl.

Det finns främst två skäl bakom detta förbud mot brottsprovokation. Det första är att brott som polisen inte provocerar fram kanske aldrig begås. Med andra ord ökar ju faktiskt brottsligheten genom att polisen lirkar fram någons brottsliga ådra. I somliga fall, som exempelvis vid förvärv av narkotika, skulle dessutom – vilket är det andra skälet – polismannen själv riskera att göra sig skyldig till brott, eftersom man inte får köpa narkotika. Det anses inte rimligt att antalet brott i samhället skall öka genom att polisen provocerar fram sådana och i värsta fall själv begår brott. Polisen skall beivra brott som begås utan dess medverkan, inte provocera fram brott för att kunna rättfärdiga sin existens.

En variant av dessa skäl är att någon polis i sin iver att få fram en brottsling skulle kunna tänkas frestas till att inte bara provocera, utan pressa fram brott. Detta är ett återkommande tema i amerikanska polisfilmer, men det är inte för den skull helt osannolikt. Den som med patos jagar brottslingar kan lätt driva över en gräns och kan lätt ställa till med ett maktmissbruk som skadar andra. Det är därför bättre att stämma i bäcken och inte låta polisen provocera fram brott över huvud taget.

Detta leder förstås till att polisen i somliga fall kan ha en svår match att bevisa och beivra brott, såsom exempelvis just vid alkoholförsäljning över nätet till ungdomar. Frågan är vad som väger tyngre: ivern att få fast alla som langar alkohol till ungdomar eller en närgången kontroll (som ändå i somliga fall misslyckas) av polisens verksamhet. Jag satsar mina pengar på det senare: makt korrumperar, och ju större makten, desto större risken för korruption.

Poliser utgör en av de få grupper i vårt samhälle som har rätt att bruka våld, som har tillgång till känsliga data avseende var och en av oss, polisen får tillgripa tvångsmedel av mycket varierande slag. Det måste räcka någon gång, i synnerhet som alla brott ändå aldrig kommer att kunna beivras om vi vill behålla någon form av rättsstatlighet. Ett beivrande av alla brott, och alltså en upptäckt av varje begånget brott, skulle kräva en sådan kontrollapparat att ingen av oss skulle vilja leva i ett samhälle som håller sig med den sortens kontroll av medborgarna.

I artikeln görs vidare ett stort nummer av polisers åsikter. Med förlov sagt är polisers åsikter i sammanhanget relativt ointressanta. Att fråga poliser om de vill ha fler maktmedel är som att fråga läkarkåren om den vill ha mer medicinsk apparatur, är som att fråga militären om den vill ha fler och nyare vapen. Klart att en majoritet vill ha fler möjligheter att utöva sitt yrke och att få testa alla yrkets möjligheter. Frågan här är en helt annan: vill vi medborgare leva i ett land där polisen får makt att testa var och ens laglydighet genom att exempelvis erbjuda en stor summa pengar för transport av narkotika eller för att testa hur fort bilen går på en 70-väg? Jag vill hoppas att svaret på denna fråga är ”nej”.

Till slut ett litet ord om alkoholrelaterad brottslighet. Brottslighet är delvis en funktion av vad som är förbjudet. Är det förbjudet att sälja alkohol till personer under 18 års ålder, har vi större brottslighet än när det enbart är förbjudet att sälja alkohol till personer under 16, helt enkelt för att den förra gruppen är större än den senare. ”Alkoholrelaterad brottslighet” inbegriper också langning, svartbränning för husbehov och andra jämfört med våldsbrottslighet relativt harmlösa brott.

Författarna glider här, mellan att utmåla langning som farligt eftersom den alkoholrelaterade brottsligheten är omfattande (och där måste alltså langningen stå utanför den alkoholrelaterade brottsligheten för att argumentet skall bli meningsfullt) och att låta langning ingå i den alkoholrelaterade brottsligheten (som polisen påstås vara dålig på att hantera). Denna glidning låter argumenten framstå i mycket bättre dager än de kanske bör. Argumentationen hade varit mycket bättre om författarna hade ställt langning i relation till alkoholrelaterad våldsbrottslighet och hållit sig till detta.

Jag är inte något större kompis med den svenska alkoholpolitiken, som jag anser åtminstone delvis motverkar sitt eget syfte, bland annat genom att skapa krogköer av halvberusade personer: dessa köer i sig tenderar till att öka våldsbrottsligheten. Det skulle också vara intressant om någon någon gång skulle relatera den svenska statistiken över alkoholrelaterat våld till andra länders statistik i samma avseende: min helt ogrundade misstanke är att statistiken inte skiljer sig så där värst mycket, vilket i så fall skulle innebära att den svenska alkoholpolitiken inte leder till de eftersträvade resultaten. Så länge dock den svenska alkohollagstiftningen finns, skall den självfallet implementeras.

Helst dock inte genom brottsprovokation.

Read Full Post »

Vattenfalls ansvar

Svenska dagbladet följer upp sin rapportering om Vattenfall och dess ansvar i händelse av en kärnkraftsolycka i Tyskland. Jag tror att rapporteringen kan vara något svår att förstå och vill därför säga några förklarande ord.

Det finns två påståenden och en fråga här, nämligen dels påståendet att Vattenfall har ett obegränsat ansvar för sin kärnkraftsdrift i Tyskland, dels påståendet att koncernen är pantsatt för en eventuell olyckshändelse. Frågan i dagens artikel är huruvida det senare avtalet kan sägas upp.

Att Vattenfalls tyska kärnkraftbolag är ansvarig utan begränsning följer av § 31 Atomgesetz (den tyska kärnkraftslagen): i paragrafens första stycke anges att den som driver ett kärnkraftverk är obegränsat ansvarig. Det innebär att om och när det händer en olycka i ett tyskt kärnkraftverk dess innehavare utan begränsning får ersätta alla skador. Situationen skiljer sig alltså ännu så länge från den i Sverige: här finns ett tak på ersättningsskyldigheten, fast man funderar på att ta bort det (om vilket jag bloggat här).

Att någon är obegränsat ansvarig innebär att hon, han eller det i förekommande fall får använda hela sin förmögenhet till att betala skadestånd. Man kan alltså gott gå i konkurs om man ådrar sig en stor skadeståndsskyldighet. Går man i konkurs, innebär detta att alla tillgångar sätts under tvångsförvaltning, säljs och att de inflytande pengarna används till att betala skadestånden. Skulle alltså något allvarligt hända i Vattenfalls kärnkraftverk i Tyskland, kan tyskarna komma åt hela det bolag inom koncernen som bedriver kärnkraften i Tyskland genom att begära det i konkurs. I konkursen skulle all detta bolags egendom behöva säljas och pengarna användas till att betala bland annat skadeståndet som föranletts av kärnkraftsolyckan i Tyskland. Märk dock mina formuleringar här: det är i grundscenariot inte hela koncernen, utan bara det kärnkraftdrivande bolaget i Tyskland, som skulle gå i konkurs.

Man kan nämligen begränsa även sitt obegränsade ansvar genom att organisera sin koncern på ett klokt/smart/lurigt sätt. En koncern är en samling olika personer, nämligen juridiska personer: juridiskt sett utgör ett bolag en person. När en person har ett avtal eller någon annan skyldighet (såsom skadeståndsskyldighet) vidkommer detta i princip inte någon annan person: om min fru råkar tappa ett föremål från balkongen och skada en granne, är inte jag ansvarig för detta, utan bara hon. Detsamma gäller för bolag, även om dessa är organiserade i koncerner. Det faktum att ett bolag äger det andra spelar alltså ingen roll för bolagens (bristande) ansvar för varandra: gör det ena bolaget något som medför skadeståndsskyldighet, är det andra bolaget inte ansvarigt för det, precis lika lite som jag är ansvarig för min frus skadeståndsskyldighet.

Med andra ord innebär den tyska lagregeln att just Vattenfalls tyska bolag i förekommande fall går i konkurs, och ingen annan. Genom att grunda ett bolag som bedriver den farliga verksamheten, kan man alltså isolera resten av koncernen från ansvar. Detta har tyskarna tydligen också uppmärksammat och därför fått Vattenfall att skriva under ett avtal som innebär att hela koncernen, inte bara det enskilda tyska kärnkraftbolaget som ägs av Vattenfall, blir ansvarig om något händer i de tyska kärnkraftverk som ägs av Vattenfalls bolag. Antagligen har man organiserat detta så att koncernen är lika ansvarig som det tyska bolaget (ett solidariskt ansvar), vilket innebär att tyskarna i förekommande fall inte ens skulle behöva bry sig om att först mjölka det tyska bolaget på pengar, utan att de kan vända sig direkt mot själva koncernen, inklusive vattenkraft och allt.

Detta avtal har förstås lett till ett visst missnöje med Vattenfall i Sverige, för att uttrycka saken milt. Frågan är alltså huruvida man kan säga upp det.

Nu börjar jag komma ut på hal is, eftersom avtalet – som jag inte sett – med stor sannolikhet skall bedömas efter tysk rätt, men såvitt jag vet är reglerna i det här avseendet desamma i Sverige och i Tyskland. Grundregeln är att ett avtal som löper på obestämd tid fritt kan sägas upp (efter ny svensk rättspraxis måste man dock iaktta en skälig uppsägningstid). Avtal som löper på bestämd tid – såsom exempelvis ett avtal som löper på fem år – kan över huvud taget inte sägas upp om det inte finns någon bestämmelse om detta i själva avtalet; det enda man kan göra är att häva avtalet, men det förutsätter att motparten brutit mot avtalet. Eftersom tyskarna inte brutit mot avtalet, är hävning utesluten. Eftersom avtalet löper på bestämd tid, nämligen fem år, kan det inte sägas upp förrän det löper ut, och några avtalsbestämmelser som skulle stadga om något annat verkar enligt dagens artikel inte finnas. Vattenfallkoncernen ser ut att vara fast och vi får väl hoppas att inget allvarligt sker i Tyskland fram till dess avtalet med tyska staten kan sägas upp.

Jag har tidigare sagt, och jag vidhåller, att jag i mångt och mycket inte har så många synpunkter på det som Vattenfall gör kommersiellt. Vill man ha ett affärsmässigt bolag av europeiskt snitt, får man acceptera att detta bolag beter sig affärsmässigt. Den del av det svenska eldistributionsnätet som ägs av Vattenfall utgör inte precis någon familjejuvel i tillgångssamlingen (denna roll torde spelas av vattenkraftverken), och att Vattenfall äger kraftverk som drivs med fossila bränslen är underligt med tanke på koncernens marknadsföring, men ser för mig ut att vara kommersiellt fullt logiskt.

Om Vattenfall dock verkligen skulle ha pantsatt hela koncernen för sitt tyska bolags verksamhet, och skulle ha gjort det utan att underrätta ägaren/svenska staten/regeringen, kommer det hela i ett annat läge. Då börjar jag undra vad i hela friden som ledningen höll på med. Skulle Vattenfall ha underrättat regeringen om avtalet och fått klartecken, måste det statsråd som godkände detta – förmodligen i så fall Maud Olofsson – anses spela roulette med viktiga tillgångar i den svenska statens ägo.

Det är i och för sig föga troligt att något som sätter hela Vattenfallkoncernen på spel skulle hända – kärnkraften är idag mycket säker. Även en mycket låg sannolikhet kan dock bli verklighet, och Vattenfalls ledning ser ut att ha helt förblindats av sin iver att växa. Det kanske är dags att över huvud taget syna de statsägda bolagen mycket närmare i sömmarna.

Att det här avtalet blivit känt för allmänheten får nämligen närmast betecknas som en slump.

Read Full Post »

Svenska dagbladet innehåller idag dels en allmän artikel om barnkonventionen, dels en debattartikel av flera olika organisationer som engagerar sig i barns rättigheter, där brister i Sveriges uppfyllande av konventionen påtalas. Jag är ingen expert på barnrättigheter, och jag är allmänt mycket tveksam till det ofta rätt så allmänt hållna snacket om rättigheter på längden, tvären och i djupet, eftersom det ofta saknas en känsla för att rättigheter alltid är begränsade på något sätt och aldrig är absoluta. Jag kan alltså inte säga mycket i sak om själva konventionen. Det jag dock kan göra, är att fundera lite på bakgrunden till artiklarna, där två inslag ger upphov till ytterligare frågor.

Den ena frågan är varför man över huvud taget måste göra en konvention till lag. Innebär inte det att man så att säga förringar konventionen, från att ha varit folkrätt och alltså bindande allmänt, till att bli en vanlig svensk lag?

Nja, inte riktigt. För det första är en konvention i all regel inte bindande för någon stat innan den ratificerats av statens parlament. Det innebär att regeringens underskrift på en konvention (som utgör ett folkrättsligt avtal) allena inte är bindande, utan att parlamentet måste ge sitt godkännande. Med andra ord kan en stat glatt låta sin regeringsföreträdare skriva under en konventionstext (då syns man nämligen också på fotot och kan få politisk cred för det) och sedan tyst och stilla strunta i att ratificera konventionen, varigenom den aldrig blir bindande för staten. Detta innebär att konventioner inte är bindande för alla, utan bara för dem som ratificerat dem.

Ok då. Men Sverige har ju ratificerat konventionen, då binder den väl rimligen alla i Sverige? Nja, inte det heller, faktiskt.

Inom folkrätten finns två uppfattningar, och båda är fullt accepterade. Den ena uppfattningen är att när en stat ratificerat en konvention, denna är bindande för alla medborgare i landet. Nederländerna har exempelvis denna uppfattning. Problemet med denna uppfattning är att enligt traditionellt sätt att se saken enskilda medborgare inte är delaktiga i folkrätten: det är bara stater. Med andra ord berör folkrätten endast staten som juridisk konstruktion, inte dess medborgare. Det innebär att det blir lite konstigt att låta medborgare få rättigheter och skyldigheter genom en internationell konvention bara för att deras stat ratificerat den: medborgarna har inget med konventionen att skaffa.

Därav följer den andra uppfattningen, nämligen att staten är bunden av konventionen gentemot andra stater, men att konventionen inom staten själv inte har någon som helst vidare verkan. Detta är Sveriges uppfattning. Sverige har alltså enligt svensk uppfattning som stat en förpliktelse mot Argentina att uppfylla barnkonventionen, men denna förpliktelse angår inte Alva eller Bertil i Sverige. Staten och medborgarna är två olika personer, och den enas skyldigheter är i detta sammanhang inte den andras rättigheter. Så är det med alla konventioner i Sverige: Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna blev exempelvis inte svensk lag förrän 1994, och dessförinnan kunde inte svenska medborgare åberopa sina ”mänskliga” rättigheter inför en svensk domstol eller en svensk myndighet.

Personligen kan jag tycka att det ligger ett visst mått av hyckleri i att lova Maldiverna att uppfylla någon viss konvention, men att inte ge konventionens rättigheter till Bengtsson eller Gür. Om man nu ratificerar en konvention, bör denna också komma medborgarna till godo, och det på ett effektivt sätt, nämligen genom att medborgarna kan klaga inför domstol under åberopande av konventionen. Allt annat tycks mig vara ett spel för gallerierna, eller åtminstone ett moraliskt inte helt tilltalande plockande av russinen ur kakan, nämligen av de russin som lagstiftaren i sin höga vishet är beredd att slänga åt medborgarna.

Men: så är det alltså i Sverige. För att vi medborgarna skall få åberopa barnkonventionen direkt, krävs att den blir svensk lag. Därav ropen idag på svensk lagstiftning.

Men här får jag ytterligare ett problem. Barnkonventionen innehåller inga sanktioner. Det innebär att den stat som bryter mot barnkonventionen förvisso riskerar andra staters bannor, men att det inte finns någon skadestånds- eller annan mekanism för att bestraffa en stat som bryter mot sina förpliktelser. Inom folkrätten är detta naturligt: det skulle se konstigt ut om en domstol tillsatt av u-länder skulle få döma ut bestraffningar av i-länder till höger och vänster, eller tvärtom. Staterna är suveräna, vilket innebär att ingen får sitta till doms över dem. (Det finns några undantag här, men de är sällsynta och därför mycket uppmärksammade: det normala är att folkrätten saknar sanktioner för avtalsbrott.)

Inom den svenska rätten skulle detta dock vara konstigt: du får en rätt till utbildning, men när du kräver in den, kan domstolen förvisso säga att du har rätt till utbildning, men den kan inte tvinga kommunen att skaffa en plats åt dig och den kan inte heller utdöma ett skadestånd. Detta håller för närvarande sakta på att förändras, eftersom Högsta domstolen helt enkelt tagit sig rätt att döma ut skadestånd för brott mot Europakonventionen, men jag är alls inte säker på att domstolen skulle göra samma sak för barnkonventionen. Det innebär att det blotta faktum att barnkonventionen görs till lag och därför formellt binder svenska myndigheter inte är någon garanti alls för att den också följs.

Men, vi lever ju i en demokrati: visst följer våra myndigheter lagstiftningen? Nja. Lagen om offentlig upphandling ignoreras med stor regelbundenhet, trots att den har sanktioner. Sekretesslagstiftningen överanvänds: allt möjligt som borde vara offentligt undanhålls medborgarna. Vårdgarantier har en tendens att stanna på pappret. Exemplen kan flerfaldigas. Det är lite si och så med efterlevnaden av lagstiftningen, och en lagstiftning utan tänder är närmast dömd att ignoreras i de viktiga fallen, nämligen i dem då lagstiftningen är störande för staten, kommunen eller myndigheten.

En enkel överföringsåtgärd till lag är därför knappast vishetens sista slut, utan det arbetet måste göras lite grundligare, i vart fall om lagstiftningen skall fungera. Sedan kan man undra.

Är det verkligen förnuftigt att allt mer blir rättigheter i juridisk bemärkelse? Är det så smart att vi måste gjuta etiska och moraliska ställningstaganden i lagtext för att ha en skarpare sanktion tillgänglig än att kalla ett svin för ett svin? Är förhoppningar och målsättningar verkligen ett lämpligt ämne för lagstiftning? Riskerar vi inte att nedgradera lagstiftningen? Bör inte lagstiftningen vara rätt så klar, förutsebar och tillämpbar som möjligt, istället för att utgöra någon form av ”signal” från samhällets sida?

Jag är som sagt dåligt insatt i just barnkonventionen, men jag kan inte låta bli att undra.

Read Full Post »

Under rubriken ”Välfärdsstaten skall inte ersättas av gåvor” skriver idag socialdemokraten Lars Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt om den såkallade gåvoincitamentsutredningen. Föga förvånande är han emot förslaget att göra gåvor till vissa ändamål avdragsgilla. I grunden är detta en politisk fråga som man i slutändan måste rösta om, men Johansson glider på några ställen på ett sätt som jag inte riktigt anser avspeglar hela det rådande läget. Skall vi diskutera förslaget på ett förnuftigt sätt, måste faktaunderlaget stämma.

Den första glidningen är att Johansson å ena sidan talar om den offentliga finansieringens demokratiska legitimitet, men sedan jämför detta med att privata donationer leder till ett beroende av donatorn. Detta är två skilda saker. Den offentliga finansieringen av exempelvis forskningen må vara aldrig så demokratisk, den leder icke desto mindre till en beroendeställning hos mottagarna. Detta ser man ganska tydligt i den vinkling som nästan alla inom forskarvärlden är medvetna om behövs för att vinna framgång med en ansökan om finansiering. Det senaste decenniet har denna vinkling bestått i genus: hade du inte genus med i din forskningsansökan, var chanserna att få pengar genast mycket mindre, och detta närmast oavsett i vilket ämne du ville forska. Genus skulle det vara, oavsett om detta passade forskningsbehovet eller inte. För närvarande är klimat under stark uppsegling.

Denna förkärlek för vissa infallsvinklar är nära nog ofrånkomlig, men i många fall olycklig. Den som vill forska om primtalen eller om teoretiska förklaringar till varför vi anses sluta avtal när vi kliver ombord på en buss, har helt enkelt ställt en fråga som inte har med genus att göra. Man kan ställa andra frågor om liknande ämnen som har med genus att göra, men fokuseringen på genus och numera klimat har lett till att vissa frågor som kanske skulle vara viktiga att ställa har ytterst svårt att hävda sig i bidragskonkurrensen. Det innebär att hela forskarkollektivet ställer frågor som för forskningen i vissa fall är så där halvintressanta, bara för att där finns möjlighet att få pengar för att forska över huvud taget. Märk att detta är ett fenomen som den offentligt finansierade forskningen lett till. Jag har svårt att se varför detta beroende på något sätt skulle vara bättre än ett beroende av Wallenbergstiftelserna eller någon annan donator till forskningen. Faktum är att Wallenbergstiftelserna många gånger tycks ha mera respekt för forskningens egen logik än den offentliga finansieringen.

Beroendet är alltså lika i båda fallen, när finansieringen är offentlig och när finansieringen är privat. Den demokratiska legitimiteten skiljer sig måhända, men då bör Johanssons argument också uttryckas på det sättet.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida den offentliga finansieringen är så himla mycket mera demokratisk än den privata. Åtminstone inom forskningen är själva proceduren nära nog densamma, med sakkunnigutlåtanden och peer reviews. Resultaten av processen redovisas normalt inte, så att man inte får veta varför en ansökan vunnit över den andra. Kanske är det Johansson menar att de demokratiska instanserna beslutar vart pengarna skall gå, alltså huruvida det generellt skall forskas om genus eller klimat. Detta är dock bara ett argument i så måtto att det vid offentlig finansiering handlar om offentliga medel som självfallet måste förvaltas av demokratiska organ. När det handlar om privata medel, har jag svårt att förstå på vilket sätt det finns något krav på att någon annan än den som betalar bestämmer vilket ändamål medlen skall gå till. Är det demokratiskt betänkligt att Wallenbergstiftelserna investerar i primtalen istället för genus? Jag tycker nog att detta åtminstone inte är så självklart som Johansson antyder.

Johansson försvarar också det nu existerande systemet med att de ideella organisationerna inte betalar skatt för de bidrag och gåvor som ges. Detta argument går förbi utredningen. Poängen är att den som donerar måste betala skatt också för de pengar som hon ger till allmännyttiga ändamål. Med andra ord måste en potentiell donator tjäna så mycket pengar att hon kan skatta mellan 50 och 60 procent av sina pengar (om hon är en privatperson) och ändå ha så mycket över att donationen inte bara blir en oanvändbart låg summa pengar. Det är där skon klämmer: i andra skattesystem – där det ofta finns en avdragsrätt – kan även måttligt förmögna personer ha råd att donera pengar till allmännyttiga ändamål, eftersom donatorn inte behöver betala skatt. Frågan om mottagarens skattskyldighet är en annan fråga som inte lämpligen diskuteras samtidigt.

Slutligen låter det hos Johansson som om en avdragsrätt för donationer skulle innebära välfärdsstatens slut. Det tvivlar jag på. Det tyska välfärdssystemet är på många punkter fullt jämförbart eller bättre än det svenska. Icke desto mindre finns i Tyskland en avdragsrätt för donationer till allmännyttiga ändamål. Välfärdsstat och avdragsrätt för donationer är rent empiriskt inte ömsesidigt uteslutande storheter.

Det finns en mängd problem (däribland juridisk-tekniska) med en avdragsrätt för donationer, och det finns en mängd problem när staten lastar över välfärdsstatliga uppgifter till ideella organisationer. I slutändan är det hela en fråga som vi måste rösta om, då klara besked om avdragsrättens lämplighet inte går att få. För att vi skall kunna bedöma frågorna, måste man dock kräva att åtminstone riksdagens skatteutskotts ordförande diskuterar något så när ärligt, så att vi kan bilda oss en upplyst uppfattning och inte röstar för eller emot spöken.

Jag ifrågasätter huruvida Johansson uppfyller detta krav.

Read Full Post »

Older Posts »