Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2011

Samebyarna vann mot fastighetsägarna i det såkallade Nordmalingmålet eller renbetesmålet (se Svenska dagbladet och Dagens Nyheter; domen finns här). Fastighetsägarna får finna sig i att samerna har rätt till vinterrenbete på deras mark, och får använda sig av den i renbeteslagen förutsedda ersättningsmekanismen för att få skador på sin skog ersatta (se också hos Dagens Nyheter). Jag har några få kommentarer, som dock tar mycket plats.

Som förväntat är markägarna missnöjda och anser att domstolen inte hade någon annan möjlighet än att böja sig för den politiskt korrekta opinionen. Det tycker jag är fullkomligt gripet ur luften. Markägarna vann på några punkter i målet, och dessa punkter hade kunnat vara avgörande, om nu markägarna hade haft någon bevisning som höll.

Samerna ansåg nämligen till att börja med att den såkallade bevisbördan skulle vara omvänd i målet. Att någon har bevisbördan innebär att det är upp till den parten att bevisa sitt påstående, annars lägger man till grund för domen motpartens påstående (förenklat sagt). Enligt en vanlig och mycket förenklad tumregel har den bevisbördan som påstår något positivt. I grunden låg alltså i målet bevisbördan hos samerna: de påstod att sedvanerätt till vinterbete fanns, och det var de som skulle bevisa att så var fallet. Samerna tyckte nu att detta skulle vändas, så att det skulle åligga fastighetsägarna att bevisa att någon rätt till vinterrenbete inte fanns. Icke, sade Högsta domstolen: båda parterna har lika svårt att bevisa sina påståenden och då fanns ingen anledning att frångå de vanliga reglerna för bevisbördan – samerna skulle bevisa sitt påstående.

Nåväl, tyckte samerna, låt oss då få en bevislättnad. Det vanliga i tvistemål är att ett påstående måste vara ”styrkt” (i brottmål måste påståendet vara styrkt ”bortom allt rimligt tvivel”). Detta innebär enligt en vanlig (om än missvisande) beskrivning att domstolen måste vara 75 procents säker på partens påstående: det finns alltså utrymme för tvivel, men det bevisade påstående skall vara tre gånger så antagligt som det alternativa påståendet. Kommer den part som har bevisbördan endast upp i 55 procents säkerhet – alltså att hennes påstående ter sig mera antagligt än motpartens påstående, men inte mycket mera antagligt – har hon inte styrkt sin sak och skall förlora målet. Samerna ville alltså att den säkerhet som de behövde uppnå skulle ligga under 75 procent. Icke, sade Högsta domstolen: samerna får föra samma bevisning som alla andra.

Det är egentligen endast en rent rättslig punkt där markägarna förlorade. Enligt gamla jordabalken fanns bestämmelser om ”urminnes hävd” till mark, och de var synnerligen svåra att bevisa eftersom kraven på obruten besittning till mark var höga och besittningen skulle ha varat i minst 90 år. Fastighetsägarna ville att den bestämmelsen skulle tillämpas på samernas påstående (riktigt med vilken argumentation, är lite oklart i domskälen), men Högsta domstolen gick inte med på det: lagtext som reglerar renbete använder inte och har aldrig använt begreppet ”urminnes hävd”. För en jurist är detta ett tecken på att lagstiftaren menar något annat än ”urminnes hävd” när renbetesrätten regleras: om lagstiftaren menade ”urminnes hävd” hade hon nog använt just de orden. Det är alltså inte särskilt överraskande att markägarna förlorade på den punkten.

Sammanfattning: markägarna förlorade på en punkt där deras argumentation inte förefaller ha varit särskilt stark, och samerna förlorade på två punkter. Samerna satte alltså med bevisningens Svarte Petter och fick ”styrka” att de ”sedan gammalt” haft vinterrenbete i de omstridda områdena.

Bevisningen själv kan i domen vara sållad, då svenska domstolar ofta har ovanan att inte i domen diskutera all bevisning som parterna anfört. Men såsom framgår av domskälen verkar fastighetsägarna endast ha anfört några lagar från 1700-talet till stöd för sitt påstående att vinterrenbete i deras område inte förekom. Dessa lagar anvisade samerna vissa områden där de fick vistas och som inte inkluderade Nordmaling. Därav ansåg markägarna följa att samerna inte varit i Nordmaling.

Detta visar att markägarna (eller deras ombud) grundligt missförstått vad en sedvanerätt är. En sedvanerätt kan mycket väl uppstå i strid med lagstiftningen: om ingen bryr sig om lagstiftningen och alla gör på ett annat sätt, skapas fakta på marken, och företeelsen ”sedvanerätt” är just tänkt att fånga upp förhållandena på marken. Lagstiftning kan alltså på vissa (långt ifrån alla) områden lätt bli överspelad av sedvanerätt (vissa lagar, som exempelvis avtalslagen, möjliggör till och med uttryckligen för detta). Att anföra lagar från 1700-talet (då staten fick för sig att kommendera om många ting utan att kunna kontrollera att folk också följde befallningarna) för att motbevisa sedvänja från 1800-talet är nog tecken på vissa hantverksmässiga brister, måste jag tycka (och genast göra förbehåll för att jag läst endast domen, inte sett processhandlingarna).

Den övriga bevisningen tycks styrka samernas påstående (förstås, eftersom Högsta domstolen med ledning av den visar varför den gick på samernas linje). Markägarna försökte påstå att frånvaron av tvister om renbetet skulle visa att renbete inte förekommit i deras område. Men detta förutsätter en hel drös med andra antaganden, såsom till exempel att även en bonde på sena 1800-talet (som nog brydde sig själva fanken om den skog som då ännu många bönder ansåg som värdelös) skulle ha gjort sak av att en vinter åter renar fanns på hennes område. Frånvaron av protester kan innebär antingen att inget problem fanns för att inga renar fanns i området, eller att inget problem fanns för att alla förstod och ingen tyckte att det var konstigt att det fanns renar i området. Jag förstår inte hur markägarnas ombud trodde sig kunna få gehör för påståendet att frånvaro av protester nödvändigt implicerar frånvaro av renar.

Av domen att döma var alltså markägarnas sak förlorad långt före de inledde processen. Det är dock tur att de var beredda att gå hela vägen till Högsta domstolen, eftersom vi alltså nu har ett prejudikat som kanske åtminstone i vissa trakter äntligen klargör läget mellan samerna och markägarna.

Det finns dock en liten detalj till i den här domen som bör uppmärksammas, och det är stycke 20 i domen:

Samebyarna har uppehållit sig utförligt vid nationella och internationella regler om samernas rättigheter som minoritet och ursprungsfolk. De har också gjort gällande att exploatering av naturresurser i Norrland har inkräktat på samernas möjligheter att bedriva renskötsel på traditionellt sätt inom de områden där så brukat ske. Detta ger anledning att framhålla att statens eventuella tillkortakommande i dessa hänseenden inte kan tas till intäkt för att, i tvistemålet mellan samebyarna och fastighetsägarna, till förmån för samebyarna beröva fastighetsägarna någon civil rättighet som tillkommer dem. Att samerna behöver behålla sin rätt till vinterbete för att kunna bedriva renskötsel kan inte vara ett argument i detta mål, som gäller just om samerna har den rätt till vinterbete som de påstår.

Högsta domstolen säger här att samernas rätt som ursprungsbefolkning är en rätt mot staten, inte mot enskilda fastighetsägare. Med andra ord kunde samerna inte använda sin status som ursprungsbefolkning som argument mot enskilda fastighetsägare, eftersom fastighetsägarnas rätt inte negativt påverkas av att staten har vissa förpliktelser mot samerna. Om alltså samerna hade förlorat målet, hade de kanske kunnat klaga mot staten som inte garanterat dem sina rättigheter: mot en annan privatperson kan dock det faktum att Sverige som stat åtagit sig att skydda samerna som grupp inte användas som argument i en tvist om huruvida rätt till vinterbete funnits ”sedan gammalt”.

Jag tycker att domen ser helt igenom rimlig ut. Den låter en ganska hög ribba ligga kvar för påståenden om eventuella samiska rättigheter, den underkänner just de politiskt korrekta argumenten som nu markägarna klagar på (men som alltså inte godkändes av Högsta domstolen) och den visar att den som vill vinna sitt mål nog bör anföra lite mer bevisning än gammal lagtext.

Det ser ut att vara en väldömd dom.

Annonser

Read Full Post »

I förrgår avkunnade Högsta domstolen en dom om jämkning enligt 36 § avtalslagen som jag tycker leder till intressanta följdfrågor. Målet handlade om en frisörsalong som enligt det centrala kollektivavtalet var skyldig att teckna försäkring för sina arbetstagare hos ett visst försäkringsbolag (bolag A). Av kollektivavtalet framgick också att arbetsgivare som inte tecknade försäkring ändå skulle vara tvungna att betala premier för försäkringen från och med det datum då kollektivavtalet trädde i kraft. Kollektivavtalet försökte alltså att ta bort incitamentet för en arbetsgivare att helt enkelt strunta i dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A. Till saken hör också att försäkringsvillkoren hos bolag A, om försäkring hade tecknats där, innehöll en bestämmelse om att tvister avseende försäkringen skall lösas genom skiljenämnd, vilket innebär att en vanlig domstol normalt inte är behörig att slita tvister om avtalet.

Frisörsalongen ville teckna försäkring hos ett annat försäkringsbolag och stämde av detta med fackföreningens lokala avdelning som inte hade några invändningar. Bolag A förde nu talan mot frisörsalongen om skyldighet att enligt kollektivavtalet betala avgifter till bolag A, trots att alltså någon försäkring hos bolag A inte hade tecknats. Frisörsalongen anförde att detta var oskäligt, eftersom försäkring ju hade tecknats hos ett annat bolag: en skyldighet att betala avgifter till bolag A skulle bara leda till dubbla försäkringspremier för frisörsalongen. Frisörsalongen yrkade alltså att dess skyldighet att teckna försäkring hos bolag A skulle jämkas.

Högsta domstolen för ett komplext resonemang i domen. Det första som domstolen gör är att göra en skillnad mellan själva kollektivavtalet och ett enskilt rättsförhållande som uppkommer mot bakgrund av kollektivavtalet. En bestämmelse i ett kollektivavtal kan inte lätt jämkas, det är både lagstiftaren och den juridiska expertisen överens om. Kollektivavtalet är dock något annat än avtalet mellan en enskild arbetsgivare och dennas anställda och andra som kan härleda rättigheter från kollektivavtalet (som bolag A). Detta senare avtal – alltså det enskilda avtalet – kan visst jämkas, och den försiktighet som gäller avseende jämkning av kollektivavtalet gäller inte detta enskilda avtal.

Den andra ribban som domstolen tar sig över är skiljeklausueln i de försäkringsvillkor som gällde för de relevanta försäkringarna hos bolag A. Domstolen anser sig vara behörig att ignorera denna klausul, eftersom ingen av parterna åberopat den. Detta innebär att invändningar mot domstolens behörighet när det finns en skiljeklausul måste åberopas av parterna och att domstolen inte självmant (ex officio) prövar invändningar mot sin behörighet. Samtidigt är det dock det som Högsta domstolen gör i målet genom att resonera om skiljeklausulens betydelse: det ligger enligt min mening en viss självmotsägelse i denna punkt i domen.

Slutligen kommer domstolen till kruxet, till själva jämkningen som frisörsalongen begärt och som domstolen efter ganska långa resonemang anser sig kunna göra i princip. Som sagt grundade frisörsalongen sitt jämkningsyrkande på dels beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen, dels på dubbelkostnaden.

Avseende beskedet från den lokala fackföreningsavdelningen säger domstolen bara kort och gott att det beskedet inte har avtalsverkan, utan att närmare motivera det. Bakgrunden ligger nog i att den lokala fackföreningsavdelningen inte har rätt att efterge kollektivavtalsenliga skyldigheter för arbetsgivarna, eftersom kollektivavtalet inte är slutet av den lokala avdelningen.

Avseende det andra beskedet säger domstolen – vilket förefaller mig vara riktigt – att merkostnaden i sig inte kan utgöra skäl för jämkning, eftersom man i annat fall skulle behöva jämka kollektivavtalsenliga skyldigheter för varje arbetsgivare som valde att ignorera kollektivavtalet och att istället teckna försäkring hos något annat bolag. Det skulle med andra ord medföra att arbetsgivaren i strid med kollektivavtalets lydelse skulle få valrätt avseende var hon vill teckna försäkring, och den konsekvensen är domstolen inte beredd att acceptera. Frågan är dock om inte detta innebär att det i praktiken ändå blir lika svårt att jämka ett enskilt förhållande som har sin bakgrund i kollektivavtalet som det är att jämka själva kollektivavtalet: problemet att man riskerar att underminera själva kollektivavtalet finns ju alltid.

Detta lämnar oss alltså med ett antagligen rätt litet bolag som försökt göra rätt för sig och frågat den lokala fackföreningsavdelningen om lov innan det tecknade försäkring hos någon annan försäkringsgivare än som angivits i kollektivavtalet. Den lokala avdelningen hade inga invändningar, men kunde inte befria bolaget från sin kollektivavtalsenliga skyldighet att teckna försäkring hos ett visst bolag. Jämkning kan inte heller ske, eftersom avdelningens besked tekniskt sett inte utgör något avtal. Bolaget sitter alltså nu – till synes helt utan att ha haft för avsikt att kringgå sina skyldigheter – med en merkostnad som ytterst förorsakats av den lokala fackföreningsavdelningen (som nog i sammanhanget antagligen måste anses utgöra den starkare parten vis-à-vis bolaget). Konstigt.

Men nu kommer det intressanta. Högsta domstolena avslutar nämligen med orden (i stycke 16):

När det gäller beskedet från [den lokala avdelningen] sammantaget med kostnaden för den försäkring som tecknats med anledning av detta, står det naturliga rättsskyddet att finna på skadeståndsrättens område. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen bör då inte tillämpas.

Med andra ord anvisar Högsta domstolen frisörsalongen att föra ännu en process, den här gången mot den lokala fackföreningsavdelningen, och att göra det på skadeståndsrättsliga grundvalar. Den enda grund som jag kan tänka mig skulle kunna anföras är att avdelningen vårdslöst tillfogat frisörsalongen en ren förmögenhetsskada. Sådana skador ersätts inte rutinmässigt i svensk rätt, utan en dom på ersättning anses normalt behöva anföra särskilda skäl för varför den rena förmögenhetsskadan skall ersättas. Frågan är hur man skall hantera Högsta domstolens avslutande ord.

Högsta domstolen kan knappast genom denna skrivning anses ha bundit sig till någon viss bedömning om målet i sin skadeståndsrättsliga form skulle dyka upp hos den igen, utan bedömningen i den andra processen kommer att behöva göras på de grunder som anförs då. Än mindre har Högsta domstolen bundit upp lägre instanser. Domstolen inbjuder alltså en förlorande part att ännu en gång ge sig in i en process vars utgång alltid är osäker.

Dessutom är fråga efter rättegångskostnaderna. Dessa ser i den publicerade domen inte ut att ha varit särskilt höga, men vi vet inget om den förlorande partens (frisörsalongens) egna kostnader för advokater m.m. Skulle frisörsalongen i förekommande fall kunna få ersättning av den lokala fackföreningsavdelningen också för sina rättegångskostnader i detta första mål, som alltså tydligen enligt Högsta domstolen på fel grund gick mot fel part? Jag är ingen kausalitetsexpert (tjena, Mårten!), men jag har svårt att tro att så skulle vara fallet.

Med andra ord ser det ut som om Högsta domstolen inbjuder en part som just förlorad en antagligen inte helt oväsentlig summa pengar att återfå en del av dessa pengar genom en ny process mot en annan part, och att därvid riskera att förlora ännu mer pengar, nämligen om frisörsalongen skulle förlora också målet mot den lokala avdelningen.

Jag är tveksam till om jag vill beteckna denna inbjudan som särskilt lämplig.

Read Full Post »

Det har varit skralt med nya inlägg här på bloggen nu en tid: även bloggförfattare tycks ha ett liv IRL. Idag fick jag dock ett e-postmeddelande som ger mig anledning att rida käpphäst, vilket jag mer än gärna gör.

Jag har tidigare bloggat om lagliga betalningsmedel och om det enligt min mening något besynnerliga i att Arbetsmiljöverket förelägger företag att för personalens säkerhet inte hantera kontanter. Nu får jag i viss mån medhåll av Svea hovrätt i dess beslut ÖÄ 1269-11.

Bakgrunden till tvisten är inte noggrant beskriven i beslutet, men tycks vara att en privatperson ville nedsätta pengar hos Länsstyrelsen i Stockholms län. Nedsättning av pengar har enligt lagen om nedsättning av pengar hos myndighet i vissa speciella situationer den verkan att en gäldenär åtminstone temporärt befrias från sin skyldighet att betala sin skuld till borgenären: länsstyrelsen blir ett slags tvångsombud för borgenären och tar emot pengarna å dennas vägnar. I det aktuella fallet tycks Länsstyrelsen i Stockholms län ha krävt att pengarna som skulle nedsättas skulle inbetalas till dess postgirokonto, medan gäldenären ville betala in pengarna i kontanter. Länsstyrelsen vägrade att ta emot kontanterna och avvisade därför gäldenärens ansökan om att få nedsätta pengar. Gäldenären överklagade avvisningsbeslutet och fick medhåll av tingsrätten, varefter Länsstyrelsen överklagade till Svea hovrätt.

Jag vill inte lägga ut beslutet här (trots att det är offentligt, framgår personuppgifter av det som jag inte vill – eller, såvitt jag vet, får – sprida på nätet). Jag citerar istället ur beslutet.

Hovrätten – som fann att gäldenären principiellt har rätt att erbjuda kontanter till nedsättning – inleder sin motivering så här:

Enligt 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank är sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges
att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64).

Länsstyrelsen argumenterade tydligen att förarbetsuttalandet var oriktigt eller missvisande: enligt dess mening har uttrycket ”lagligt betalningsmedel” endast den innebörden att om betalning med borgenärens godkännande sker i sedlar och mynt, denna betalning har befriande verkan. Hovrätten avvisar bestämt denna tolkning av uttrycket:

Betydelsen av uttrycket kan emellertid inte vara så begränsad att en betalning anses gjord med befriande verkan endast för det fall borgenären godtar betalningen. Att en godtagen betalning har skett med befriande verkan gäller nämligen oberoende av vilket betalningsmedel som har använts och någon särställning för lagliga betalningsmedel blir det därmed inte fråga om. Betydelsen av uttrycket lagliga betalningsmedel får anses vara den som framgår av förarbetena. En annan sak är att
avtal kan träffas beträffande vilket betalningsmedel som ska användas och att en part för att ingå avtal kan ställa villkoret att betalning ska ske på annat sätt än med sedlar
och mynt (jfr 7 § lagen [1936:81] om skuldebrev).

Med andra ord är det enligt hovrätten självklart att en betalning som sker med borgenärens medverkan är befriande – det spelar i så fall ingen som helst roll vilket betalningsmedel (insättning på konto, kontokort, sedlar och mynt, eller vad det nu vara månde) som parterna valt. Poängen med lagliga betalningmedel är att alla är skyldiga att acceptera sedlar och mynt som betalning. Däremot kan man före betalningen, när skulden uppkommer eller på annat sätt innan den betalas, genom avtal komma överens om att betalning skall ske på ett annat sätt, men då behöver man båda parters medverkan (eftersom det ju rör sig om ett avtal).

Intressant nog hade länsstyrelsen också anfört de risker med kontanthantering som Arbetsmiljöverket pekar på i sina förelägganden. Om detta säger hovrätten:

Länsstyrelsen har anfört att kontanthantering medför risk för tillgrepp och administrativa fel samt att myndigheten riskerar att användas för penningtvätt. Vad
länsstyrelsen anfört om svårigheterna med en kontanthantering kan inte medföra en rätt för länsstyrelsen att utan lagstöd neka en nedsättning. Länsstyrelsen förefaller inte heller ha utrett möjligheten att komma till rätta med dessa svårigheter genom att låta ett ombud ta emot kontanter för myndighetens räkning.

Den gubben gick alltså inte heller.

Det leder till intressanta frågor avseende Arbetsmiljöverkets förelägganden. Dessa förelägganden kan alltså inte avse annat än att föreläggandets adressater tvingas till att av arbetsmiljöhänsyn kräva vissa villkor i sina avtal med kunderna. Ett bussföretag som fått ett föreläggande av Arbetsmiljöverket måste med andra ord införa ett villkor i sina standardavtalsbestämmelser om att bolaget inte accepterar andra betalningar än sådana som sker genom sms eller kort. Denna bestämmelse i standardavtalet är inte förhandlingsbar, eftersom företaget annars får problem med myndigheten. Detta innebär att Arbetsmiljöverket ingriper i parternas frihet att själva gestalta sina avtal. Detta kan en myndighet förvisso ofta göra, men det normala är att det krävs lagstöd för sådana ingrepp, och jag är inte säker på att Arbetsmiljöverket har sådant lagstöd. Frågan blir alltså ganska trängande: har Arbetsmiljöverket laglig rätt att underminera sedlars och mynts ställning som lagligt betalningsmedel genom att ingripa i privata subjekts avtalsfrihet?

Spännande, tycker jag.

Read Full Post »