Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 augusti, 2008

Två nyheter sticker ut ur nyhetsflödet lite grann idag, nämligen dels nyheten att SAS ska försöka att få sina anställda med på en lönesänkning på sisådär 10 till 15 procent (E24), dels att landstinget i Sörmland håller på att snickra ihop ett krispaket som enligt uppgift skall kosta 700 anställda jobbet (Svenska dagbladet). I båda fallen är det fråga om organisationer i ekonomisk kris, men faktiskt och rättsligt ter sig situationerna ändå något olika.

I SAS fall handlar det om ett flygbolag som inte lyckas hålla lågprisbolagen stången. Reser man runt i Europa och har lite tid att landa på udda flygplatser finns helt enkelt inget skäl att betala mellan 2 500 och 4 000 kr. för en flygresa som man kan få för 1 000 kr. SAS måste alltså banta för att kunna hålla ställningarna: flygplanen kostar pengar, personalen kostar pengar, underhållet av det administrativa infrastrukturen kostar pengar, drivmedlen kostar pengar.

Alla dessa kostnadspunkter har sina begränsningar vad gäller sparmöjligheterna. Flygplanen måste underhållas (SAS har över huvud taget en ganska gammal flygplansflotta, så att valet står mellan dyrt underhåll av gamla plan och dyrt inköp av nya). Drivmedelskostnaden finns det inte mycket att göra åt. Den administrativa infrastrukturen måste bevaras om man vill kunna erbjuda de kvarvarande kunderna ett brett utbud av destinationer. Återstår personalen.

Personalkostnader kan man spara in på flera olika sätt. Det ena är att sparka personal. Det har dock den tråkiga sidoeffekten för företaget (jag skippar de anställdas personliga öde ett tag) att man måste minska på flygturer etc. Alltså återstår alternativet att få de anställda att gå med på en lönesänkning. Eftersom lönerna är avtalsstadgade och eftersom avtal inte kan ensidigt ändras, beror möjligheten till en lönesänkning helt på de anställdas vilja och förmåga att gå med på en sänkning som för den enskilda personen kan vara ingripande. Vi får se hur det hela utvecklas, men jag skulle inte vilja vara vare sig i företagets eller arbetstagarnas kläder just nu: det här måste bli oerhört tuffa förhandlingar.

På ett mera principiellt plan uppkommer frågan om man inte helt enkelt skall lägga ner SAS. Det finns i luften en viss nationalism i det att varje nation av rang (och åtskilliga utan rang) upplever att de måste ha sitt eget flygbolag. I alla fall i Väst- och Nordeuropa, där vi numera har anledning och möjlighet att lita på våra grannar, är detta kanske en förlegad syn och SAS har blivit överflödigt. Flygvolymen kommer att finnas i vilket fall som helst, och går det att tjäna pengar på en viss trafik kommer också någon att erbjuda tjänsten. SAS lite konstiga struktur med statligt ägande och konstant kris borde ge anledning till eftertanke.

Detsamma gäller för Sörmlands landsting, men här är situationen en annan. I Sverige har vi kommunalt självstyre – påstås det. I praktiken är politikerna i Stockholm (som har ansvaret för hela riket) så angelägna om att alla i hela landet skall ha samma service och levnadsstandard att kommunernas (och här inkluderas rättsligt sett också landstingen) möjlighet att själva gestalta sina villkor är obefintlig. Den makt som finns går ut på att få flytta ett trafikljus, bygga en idrottshall eller öppna respektive stänga en vårdinrättning. Även lönerna för flertalet kommunala och landstingskommunala anställda förhandlas på riksnivå.

När en kommun därför hamnar i en ekonomisk kris – som må vara självförvållad eller bero på sviktande skatteunderlag – finns inga stora möjligheter att avvärja krisen annat än att lägga ner verksamhet som inte påbjuds i lag och i många fall till och med verksamhet som egentligen enligt lagstiftningen borde finnas. Det handlar inte om att spara på lyxen, det rör sig ofta om att spara på kärnverksamheten. Alternativet, att höja skatten, ter sig föga tilltalande i ett land som redan tar ut mer skatt än de flesta andra utan att vi nödvändigtvis får tillbaka mera än andra länder.

Sörmland funderar alltså på att lägga ner BB:n och att stänga andra vårdplatser. Självklart föranleder det protester, och jag skulle nog förmodligen själv vara rätt upprörd om jag bodde i Nyköping och BB skulle försvinna. Ingen kommunalpolitiker kan dock trolla med knäna och med hänsyn till både invånarna i Sörmland, leverantörerna till landstinget och kommande generation (som bör ärva mer än bara skulder) måste budgeten balanseras. Finns inget annat utrymme, försvinner viktig kärnverksamhet.

Staten har under efterkrigstiden ålagt kommunerna alltfler uppgifter utan att något stort bekymra sig om huruvida kommunerna har råd med uppgifterna. Staten betalar inte heller för de uppgifter som man ålägger andra att utföra, utan beställer bara och låter andra betala notan. Den politiska smällen får kommunpolitikerna ta. Det vore ärligare om de som bestämmer – nämligen rikspolitikerna i Stockholm – också betalade för kalaset.

De två kriserna visar alltså enligt min åsikt på två mera grundläggande problem i Sverige. Det ena problemet är att vi fortfarande är förtjusta i statliga verksamheter som sådana, utan att något stort bekymra oss om huruvida vi behöver dem. Det andra är att vi skilt makten över budgeten från plånboken: staten bestämmer och kommunen betalar. Inget av dessa två sätt att sköta landet slår mig som särskilt lämpligt.

Det är kanske här den borgerliga regeringens reformprogram borde fokusera.

*****

Uppdatering:  Enligt denna artikel i Dagens Nyheter tvingas nu SAS till att också ta till den andra besparingsåtgärden, nämligen att säga upparbetstagare. ”Vi är inte alls i ett konkursläge”, säger VD:n Mats Jansson. Det må vara riktigt, men kris inom SAS tycks det numera ständigt vara. Dags att kanske stänga butiken.

Read Full Post »