Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Civilngenjör Ingvar Ericson har under de senaste månaderna fortsatt med sina utredningar om barnläkarmålet och har bett mig att åter få publicera sina resultat på min blogg. Jag hjälper honom gärna. Följande ord är hans egna. Hans undersökning finns bifogad som en pdf-fil.

Dråpmisstänkta läkaren – dags för prövning i domstol

I september fick jag förmånen att göra ett gästinlägg här på Jakob Heidbrinks blog. Det handlade om det ärende som blivit känt som ”barnläkarmålet” och var bl.a. en kronologisk redovisning av vad som hade hänt upp till september i år. Nu har jag på nytt fått förtroendet att göra ett inlägg i ärendet. Anledningen till det är att allt nu pekar på att vi kommer att få se ärendet prövat i domstol. På sätt och vis är väl detta bra. Den barnläkare som misstänks för att
ha bragt den lilla flickan om livet genom en kraftig överdos av narkosmedlet thiopental har ju tydligen konsekvent hävdat att hon överhuvudtaget inte har gett flickan medlet. Stämmer detta är en prövning i domstol är därför hennes enda chans till upprättelse.

Tyvärr har mycket av det som skrivits både i media och i olika fora på Internet kommit att bli spekulationer utan egentlig grund eftersom tillgången på fakta har varit knapp. Läget förbättrades något i oktober när Socialstyrelsen publicerade sitt beslut och expertyttrandena i det tillsynsärende man öppnat men fortfarande är mycket oklart. När förundersökningen blir allmänt tillgänglig kommer vi att konfronteras med material som till stor del varit belagt med
förundersökningssekretess. Inte minst material från de många förhör som utredarna hållit med berörd personal på sjukhuset, vittnen och flickans föräldrar. Sannolikt kommer vi också att få se en del nya expertutlåtanden.

Oavsett vad eventuella vittnen säger sig ha sett eller inte sett så måste den centrala uppgiften för åklagarna bli att förklara, så att det blir ställt utom allt rimligt tvivel, hur de halter thiopental som påvisats vid den rättskemiska analysen uppstått. Det är inte givet att de uppstått som en följd av att flickan fått en kraftig överdos thiopental kort innan hon avled. För att ge den intresserade allmänheten ett bättre underlag för egna bedömningar och för att
inte frågan om hur de angivna koncentrationerna har uppstått ska hamna i skymundan till förmån för framförallt vittnesutsagor har jag under sommaren och hösten gjort en omfattande genomgång av medicinsk, farmakologisk och rättsmedicinsk facklitteratur relaterad till thiopental. Det material jag på så vis har fått fram har jag sedan sökt ställa i relation till de fakta och omständigheter som är kända i fallet. Det är det materialet som jag nu, i form av en
ny rapport i .pdf-form, gör tillgängligt här. Alla uppgifter som jag utnyttjat är allmänna och offentliga och samtliga källor finns dokumenterade i rapporten.

Det är viktigt att fokus bibehålls på frågan om hur de halter thiopental som påvisats vid den rättskemiska analysen har uppstått. Anledningen är det märkliga sätt på vilket barnläkaren utpekades som misstänkt för att ha gett flickan en kraftig överdos och den envetenhet med vilken åklagarna under drygt åtta månader tycks ha sökt finna bevis för just den förklaringen.

Den polisanmälan som flickans föräldrar gjorde hos polisen i Uppsala den 6 oktober 2008 mot ”personal på Karolinska Sjukhuset” för ”vållande till annans död” och som länge varit sekretessbelagd innehåller ingenting som antyder att de då misstänkte att något oegentligt ägt rum under flickans sista timmar. Inte heller innehåller den misstankar riktade mot någon namngiven person eller befattningshavare. Anmälan fokuserar på frågan om de hjärnskador som flickan drabbats av och den förlust av hjärnsubstans som man uppfattat skedde veckan
innan hon dog.

Den 17 december 2008 fick den ansvariga rättsläkaren på RMV i Solna analysbeskedet från laboratoriet i Linköping. Uppenbarligen kommunicerades inte analysuppgifterna till polisen förrän den 4 februari 2009 i samband med att rättsläkaren lämnade slutligt utlåtande över den rättsmedicinska obduktionen. Polisen upprättade omedelbart efter mottagandet en så kallad tilläggsanmälan och åklagaren beslutade om att ta upp den sedan i november nedlagda
förundersökningen.

Den 18 februari höll polisen förhör med föräldrarna men delgav dem enligt uppgift inte innehållet i rättsläkarens utlåtande. (Föräldrarna fick f.ö. utlåtandet först den 12 mars 2009 efter att själva ha begärt utlämning av det från RMV redan den 15 oktober).

Den 27 februari upprättade polisen en ny brottsanmälan. Som brott angavs ”Mord genom att beröva annan livet” och som skäligen misstänkt [den lägre graden av misstanke] angavs barnläkaren. Anmälan baserades antagligen på rättsläkarens slutsats att hon ur rättsmedicinskt perspektiv betraktade ”…dödsfallet som onaturligt till följd av överdosering av annan person”.

Påpekandet av den exceptionellt höga koncentrationen i blodprovet, ”…omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vi ordinär användning”, syns inte ha manat till någon eftertanke. Inte heller har den tydligen föranlett någon begäran om klarläggande från polisens sida. Istället utnyttjades den av åklagaren för ett taktlöst sensationsskapande. Inga förhör syns ha hållits med någon mellan den 4 och den 27 februari utöver det som hölls med föräldrarna den 18
februari. Ändå ansåg sig polisen kunna avgöra att det rörde sig om en överdosering och också identifiera barnläkaren som skäligen misstänkt gärningsman.

Den 5 mars begärdes barnläkaren häktad misstänkt för mord och den 6 mars häktades hon av Solna tingsrätt. Häktningen motiverades med att: ”Eftersom [barnläkaren] var den som ansvarade för vården av [flickan] under hennes sista timmar, är det mest sannolikt att det var [barnläkaren] som gav [flickan] de dödliga medicinerna. Därför är [barnläkaren] på sannolika skäl [den högre graden av misstanke] misstänkt för dråp.”

Om man ger en patient en injektion med thiopental kommer man att kunna påvisa det om man sedan tar ett blodprov. Om man finner en hög koncentration av thiopental i ett blodprov är det däremot inte möjligt att utan vidare dra slutsatsen att den uppstått genom en injektion. ”Post hoc ergo propter hoc.”

Jag har bemödat mig om att samtliga citat och referenser i rapporten ska vara korrekt återgivna. För den händelse någon ändå finner något felaktigt, ofullständigt eller missvisande återgivet eller beskrivet vore jag tacksam för ett påpekande så att jag kan rätta det. I övrigt är alla åsikter, funderingar och slutsatser i allt mina egna.

Ingvar Ericson

Därför kan flickan inte ha fått en överdos av thiopental

Annonser

Read Full Post »

Idag gör jag väl reklam, antar jag, eller i vart fall bidrar jag till Centrum för rättvisas pr-arbete. Centret har i ett direkt till mig riktat e-postmeddelande underrättat mig om att det idag lämnar in eller lämnat in en stämningsansökan på svenska staten vid Stockholms tingsrätt. Det fall frågan gäller är i korthet följande (en sammanfattning finns också på Centrets hemsida här).

En person föds inom äktenskap med en brittisk mor och en svensk fader. Genom äktenskapet ärver personen svenskt medborgarskap. När personen är i åttaårsåldern flyttar familjen till Sverige och kort därefter skiljer sig föräldrarna. Personen blir dock, tillsammans med sin mor, kvar här i landet. Fadern ifrågasätter tydligen efter hand faderskapet, och år 2000 upphävs faderskapet i domstol. Skatteverket underrättas (som ett led i dess folkbokföringen). Detta kommer då till slutsatsen att, eftersom den tidigare antagna fadern inte var pappan till vår huvudperson, denna aldrig någonsin förvärvat svenskt medborgskap, och registrerar personen som brittisk medborgare istället. Personen blir alltså mot sin vilja i sextonårsåldern av med sitt svenska medborgarskapet.

Det tar fyra och ett halvt års rättegångar, ändå upp till Regeringsrätten, tills den högsta instansen slutligen år 2006 förklarar att enligt 2 kap. 7 § regeringsformen i princip ingen kan mot sin vilja bli av med ett svenskt medborgarskap (mål RÅ 2006 ref. 73; domar från detta år finns tyvärr inte på domstolens hemsida). Personen får tillbaka det svenska medborgarskapet och allt är frid och fröjd.

Eller tydligen inte. Stämningsansökan som Centrum för rättvisa idag lämnar in handlar om skadestånd för de 54 månader som käranden på felaktiga grunder inte haft svenskt medborgarskap och alltså inte kunnat rösta, inte kunnat bli polis eller militär (vilket käranden uppges ha velat) och fått bära ett efternamn (moderns) i vilket personen inte fann någon identitet. Skadeståndet betecknas uttryckligen som ideellt, det vill säga det påstås inte att käranden lidit ekonomiska förluster, utan snarare ett lidande som bör kompenseras.

Som Centrum för rättvisa påpekar, finns en skevhet i det juridiska systemet på det här området. Enligt bland annat Europakonventionen är medlemsstaterna förpliktade att se till att det finns effektiva sanktioner för brott mot förpliktelser enligt dessa rättsliga system. Detta innebär i princip ett skadestånd (eller i vart fall pengar: man bör nog beteckna de ersättningar som utges i dessa system närmast som en bot till förmån för enskild eller ett punitive damage – bestraffande skadestånd – än ett kompenserande skadestånd, eftersom pengar inte kan ersätta kränkningen, som Mårten Schultz så träffsäkert argumenterar i sin bok Kränkning). Eftersom Sverige inte anser att folkrättsliga fördrag ger rättigheter till enskilda svenskar (om vilket jag bloggat här), och specifik lagstiftning om skadestånd för kränkningar av Europakonventionen saknas, har man länge inte kunnat få något sådant skadestånd.

Sedan ganska nyligen har dock Högsta domstolen ändrat rättspraxis, och tillerkänner enskilda skadestånd när deras rättigheter enligt Europakonventionen kränkts. Den tekniska grunden för detta är skadeståndslagen, och i bakgrunden finns alltså Sveriges folkrättsliga förpliktelse att erbjuda effektiva sanktioner för statens brott mot Europakonventionen. Det senare saknas dock för regeringsformen: där finns förvisso i 2 kap. en massa rättigheter uppräknade, men de betraktas (ännu så länge) som rättesnören för riksdag och regering, inte som personliga rättigheter någon av oss kan göra gällande inför domstol. Vi kan alltså få pengar för kränkningar av internationell, men inte av svensk rätt på det här området.

Detta vill alltså Centrum för rättvisa nu ändra på genom sin stämningsansökan. Det finns hur många spännande frågor som helst i detta mål. En fråga är exempelvis summan som käranden begär: 150 000 kr. Hur har man kommit fram till den? Hur översätter man några år utan svenskt medborgarskap till pengar? En annan är frågan om vårdslöshet (culpa), som är ett krav enligt skadeståndslagen för att skadestånd skall utgå: var Skatteverket vårdslöst när det frånkände käranden sitt medborgarskap? Kan man inte beteckna detta som ett ärligt misstag: länsrätten och kammarrätten höll ju med Skatteverket, och käranden fick rätt först i Regeringsrätten?

Den mest intressanta frågan är dock den politiska. Regeringsformen som den ser ut idag (eller kanske rättare, som dess tillämpning ser ut idag) är en rätt tandlös tiger. Där står en massa fina ord, som dock inte kommer medborgaren till del. Om riksdag, regering eller någon myndighet väljer att strunta i regeringsformen, är det långt ifrån säkert att en enskild person kan göra något åt det. Skulle Centrum för rättvisa nu få framgång, skulle detta drastiskt ändras: plötsligt skulle det finnas en effektiv sanktion mot grundlagsbrott, och var denna sanktion slutar, är inte alldeles självskrivet: kan man bara klaga på åtgärder från en myndighet (som i det här fallet), eller kan man tänka sig att också angripa till och med lagstiftning när denna bryter mot de rättigheter som räknas upp i regeringsformen? Det senare skulle leda till att domstolar i ett slag får mycket mera makt i Sverige än de någonsin haft – en konstitutionell revolution genom domstolspraxis.

Man kan hoppas att tidigare justitiekansler, numera justitieråd, Göran Lambertz kommer att sitta med i den nämnd som skall avgöra målet, om – eller kanske snarare när – det når Högsta domstolen. Eftersom han så tydligt är profilerad på rättighetsfrågor, skulle det vara enormt intressant att få höra vad han har att säga om detta ytterst kniviga mål. Från politiskt håll kan man vänta sig knorr eller kanske i vissa fall till och med ramaskri: skulle det visa sig att enskilda kan få skadestånd för kränkningar av regeringsformen, har den mångomtalade och på lösa grunder fruktade juridifieringen av det svenska samhället tagit ett enormt kliv framåt.

Det här är ett mål där domstolarna kommer att få utstå kritik hur de än gör. Jag hoppas att det ger dem anledning att våga vara kyliga och fatta beslut som är principiella, välresonerade och så öppna i sina rättspolitiska ställningstaganden som möjligt. Oavsett hur domstolarna dömer, hoppas jag alltså att de vågar sticka fram hakan, för någon kommer att vilja sätta knytnäven i den hur domstolarna än gör.

Jag är under tiden glad att jag inte behöver ta ställning utan får kommentera ärendet från läktarplats.

*****

Uppdatering: Nu några timmar efter det huvudsakliga inlägget skrevs kommer jag på att jag ju också skulle säga att Clarence Craaford skrivit om ärendet i senaste numret av Svensk juristtidning (SvJT 2009 s. 1069) – vilket jag härmed gjort.

Read Full Post »

Bolånen fortsätter att öka, skriver Svenska dagbladet, och Finansinspektionen är oroad. Det borde den vara: folk som lånar friskt till sitt boende när räntan ligger på sisådär 1,5 procent kommer att åka på en smäll när räntan ligger på 6 procent eller över. Jag är inte säker på att ens välutbildade personer alltid är tillräckligt riskaverta för att räkna med även rätt osannolika räntehöjningar i sin budget. Vad en bolånekris, om och när räntorna stiger, kan innebära, har vi erfarenhet av i Sverige sedan början av 1990-talet och i USA sedan c:a ett och ett halvt år tillbaka. Lånefester är riskabla, inte bara för samhällsekonomin, utan också för privatekonomin.

Privatekonomin har varit på tapeten på sistone, nämligen när det gäller sms-lånen (jag publicerade likalydande blogginlägg här och här och fick mothugg av Claes Martinsson här). Sms-lånen har blivit den politiska förkortningen för överskuldsättning: min poäng är att sms-lånen på sin höjd är ett symtom på hur lätt det är att hamna i en skuldfälla och inte utgör det egentliga problemet. Bankernas beteende på lånemarknaden ger mig vatten på min kvarn.

Jag har nämligen av en pålitlig källa fått veta – och jag har själv sett det interna meddelandet inom banken – att åtminstone en svensk storbank internt organiserat en tävling mellan olika kontorsdistrikt om vilket distrikt som kan öka sin försäljning av försäkringar (inte krediter) mest. Med andra ord driver bankerna sina anställda till att öka avsättningen av bankernas produkter på försäkringssidan. Det är nog inte långsökt att anta att något liknande förekommer också avseende krediter.

Med andra ord försäkrar bankerna oss om att de alltid har sina kunders bästa framför ögonen (och det måste bankerna försäkra oss om, annars skulle de implicit medge att de inte håller sig till gällande lagstiftning) och driver samtidigt sina anställda till att avsätta finansiella produkter. De anställda hammnar alltså i en rävsax, där de utbildas i gällande lagstiftning men samtidigt får mål och incitament som innebär att försäljningen skall öka. Den kund som inte står emot en skicklig säljare (för det är det en banktjänsteman är), riskerar att överskuldsätta sig.

Skuldsättning är ett problem för den enskilda och i förlängningen – när många enskilda fått problem – också för samhället i stort. Enskilda – oavsett utbildning eller intelligenskvotient – kan förledas att fatta dumma beslut, och somliga beslut, såsom beslutet att leva på kredit i för stor utsträckning, kan ha förödande konsekvenser. Frågan är vad vi skall göra åt det.

Vad gäller sms-lånen tycks dessa nu bli reglerade: justitieministern har ju utlovat en utredning före jul. Skulle sms-lånen förbjudas eller hårdregleras, utgör detta ett uttryck för inställningen att den enskilda inte alltid vet vad som är bäst för henne, ett uttryck för paternalism, att nämligen någon annan än den enskilda vet bättre. Detta kan sedan vara banktjänstemannen eller någon politiker eller någon akademiker, det spelar väl egentligen ingen roll. Det finns ett visst berättigande i denna inställning, utan tvivel. Det är därför inte uteslutet att vi får se liknande politiska initiativ som dem avseende sms-lånen även på andra delar av finansmarknaden. Som sagt kan det finnas skäl för sådana initiativ.

Samtidigt måste vi dock vara medvetna om medaljens baksida. Baksidan är att var och en av oss kommer att riskera få höra: ”Jo, den kredit som du vill ha ger vi dig inte, eftersom vi inte tror att du kommer att kunna betala tillbaka. Vi tycker inte att du tänker använda krediten på ett hållbart sätt, nämligen.” Det får somliga av oss höra redan nu, men ju mer bankerna pressas till att ”ta sitt ansvar” för andras liv, desto fler av oss kommer att hamna i denna situation.

Jag vet inte hur andra ser på det, men jag skulle känna mig förnedrad. Jag skulle känna mig omyndigförklarad. Jag kräver för egen del rätten att få ta risker med mitt liv, att få lägga mig i marginalen av det jag klarar av. Eftersom jag själv kräver denna rätt för mig, har jag väldigt svårt att frånkänna andra samma rätt. När bankerna vill riskera sina pengar och när kunden vill riskera sina, ser jag inget principiellt giltigt skäl till varför någon skulle få ha synpunkter på det, annat än när det förekommer svek eller bedrägeri.

Jag är inte heller övertygad om att andra alltid vet bättre än jag vad jag håller på med. Jag är i synnerhet tveksam till att en banktjänsteman som inte känner mig (eftersom jag har mycket lite kontakt med bankerna över huvud taget, i vart fall som kund) vet bättre än jag. Jag tror inte att politiker vet bättre än jag, och inte heller Finansinspektionen. Så länge det inte tydligt visas att någon annan vet bättre hur mitt liv bör levas än jag själv, är jag helt enkelt inte beredd att ge någon annan makt att bestämma över mig, mina krediter och mitt sätt att göra av med pengar. Detsamma gäller då för mig även avseende andra: folk måste få bestämma över sina egna liv, utan något myndigt ingripande från en förment eller äkta experts sida.

Denna inställning leder dock till att jag också måste acceptera personliga katastrofer när någon genom en rad dumma beslut (och dessa har som sagt inget med personens allmänna förmågor att göra, utan alla kan fatta dumma beslut) försätter sig i en ohållbar situation. Det gör jag också. Även jag skulle dock vilja se förändringar på två punkter.

För det första tycker jag att en personlig konkurs på något sätt måste begränsas. Bolag upplöses när de går i konkurs, vilket innebär att bolagets skulder försvinner, helt enkelt för att den som är skyldig pengar inte längre finns. Något liknande borde man försöka åstadkomma för privatpersoner. En idé som på intet sätt är genomtänkt är att begränsa personliga konkurser i tiden (säg tre eller fem år), varefter skulderna avskrivs i sin helhet. Det skulle ge folk fortsatt incitament att försöka undvika konkurs, samtidigt som kreditgivarna skulle få högst påtagliga incitament att vara försiktigare i sin kreditgivning.

Den andra förändringen avser skolutbildningen. Med all respekt för slöjd, musik och konst i skolan undrar jag varför privatekonomi och grundläggande avtalsjuridik inte utgör obligatoriska ämnen i skolan. Det är sorgligt att vuxna personer inte kan bedöma risker med krediter, att de inte kan räkna ut ränteprocent och inte göra upp en budget. Det som krävs är enligt min mening en mera långsiktig insats mot överskuldsättning, där åtgärder som att förbjuda lån faktiskt inte spelar någon roll. Istället för att hela tiden bekämpa symptom, med andra ord, tycker jag att vi borde fundera mycket närmare på hur vi egentligen kan bota sjukdomen.

Jag tvivlar på att vi botar den genom simpla, simplistiska och medieeffektiva åtgärder som förbud.

Read Full Post »