Civilngenjör Ingvar Ericson har under de senaste månaderna fortsatt med sina utredningar om barnläkarmålet och har bett mig att åter få publicera sina resultat på min blogg. Jag hjälper honom gärna. Följande ord är hans egna. Hans undersökning finns bifogad som en pdf-fil.
Dråpmisstänkta läkaren – dags för prövning i domstol
I september fick jag förmånen att göra ett gästinlägg här på Jakob Heidbrinks blog. Det handlade om det ärende som blivit känt som ”barnläkarmålet” och var bl.a. en kronologisk redovisning av vad som hade hänt upp till september i år. Nu har jag på nytt fått förtroendet att göra ett inlägg i ärendet. Anledningen till det är att allt nu pekar på att vi kommer att få se ärendet prövat i domstol. På sätt och vis är väl detta bra. Den barnläkare som misstänks för att
ha bragt den lilla flickan om livet genom en kraftig överdos av narkosmedlet thiopental har ju tydligen konsekvent hävdat att hon överhuvudtaget inte har gett flickan medlet. Stämmer detta är en prövning i domstol är därför hennes enda chans till upprättelse.
Tyvärr har mycket av det som skrivits både i media och i olika fora på Internet kommit att bli spekulationer utan egentlig grund eftersom tillgången på fakta har varit knapp. Läget förbättrades något i oktober när Socialstyrelsen publicerade sitt beslut och expertyttrandena i det tillsynsärende man öppnat men fortfarande är mycket oklart. När förundersökningen blir allmänt tillgänglig kommer vi att konfronteras med material som till stor del varit belagt med
förundersökningssekretess. Inte minst material från de många förhör som utredarna hållit med berörd personal på sjukhuset, vittnen och flickans föräldrar. Sannolikt kommer vi också att få se en del nya expertutlåtanden.
Oavsett vad eventuella vittnen säger sig ha sett eller inte sett så måste den centrala uppgiften för åklagarna bli att förklara, så att det blir ställt utom allt rimligt tvivel, hur de halter thiopental som påvisats vid den rättskemiska analysen uppstått. Det är inte givet att de uppstått som en följd av att flickan fått en kraftig överdos thiopental kort innan hon avled. För att ge den intresserade allmänheten ett bättre underlag för egna bedömningar och för att
inte frågan om hur de angivna koncentrationerna har uppstått ska hamna i skymundan till förmån för framförallt vittnesutsagor har jag under sommaren och hösten gjort en omfattande genomgång av medicinsk, farmakologisk och rättsmedicinsk facklitteratur relaterad till thiopental. Det material jag på så vis har fått fram har jag sedan sökt ställa i relation till de fakta och omständigheter som är kända i fallet. Det är det materialet som jag nu, i form av en
ny rapport i .pdf-form, gör tillgängligt här. Alla uppgifter som jag utnyttjat är allmänna och offentliga och samtliga källor finns dokumenterade i rapporten.
Det är viktigt att fokus bibehålls på frågan om hur de halter thiopental som påvisats vid den rättskemiska analysen har uppstått. Anledningen är det märkliga sätt på vilket barnläkaren utpekades som misstänkt för att ha gett flickan en kraftig överdos och den envetenhet med vilken åklagarna under drygt åtta månader tycks ha sökt finna bevis för just den förklaringen.
Den polisanmälan som flickans föräldrar gjorde hos polisen i Uppsala den 6 oktober 2008 mot ”personal på Karolinska Sjukhuset” för ”vållande till annans död” och som länge varit sekretessbelagd innehåller ingenting som antyder att de då misstänkte att något oegentligt ägt rum under flickans sista timmar. Inte heller innehåller den misstankar riktade mot någon namngiven person eller befattningshavare. Anmälan fokuserar på frågan om de hjärnskador som flickan drabbats av och den förlust av hjärnsubstans som man uppfattat skedde veckan
innan hon dog.
Den 17 december 2008 fick den ansvariga rättsläkaren på RMV i Solna analysbeskedet från laboratoriet i Linköping. Uppenbarligen kommunicerades inte analysuppgifterna till polisen förrän den 4 februari 2009 i samband med att rättsläkaren lämnade slutligt utlåtande över den rättsmedicinska obduktionen. Polisen upprättade omedelbart efter mottagandet en så kallad tilläggsanmälan och åklagaren beslutade om att ta upp den sedan i november nedlagda
förundersökningen.
Den 18 februari höll polisen förhör med föräldrarna men delgav dem enligt uppgift inte innehållet i rättsläkarens utlåtande. (Föräldrarna fick f.ö. utlåtandet först den 12 mars 2009 efter att själva ha begärt utlämning av det från RMV redan den 15 oktober).
Den 27 februari upprättade polisen en ny brottsanmälan. Som brott angavs ”Mord genom att beröva annan livet” och som skäligen misstänkt [den lägre graden av misstanke] angavs barnläkaren. Anmälan baserades antagligen på rättsläkarens slutsats att hon ur rättsmedicinskt perspektiv betraktade ”…dödsfallet som onaturligt till följd av överdosering av annan person”.
Påpekandet av den exceptionellt höga koncentrationen i blodprovet, ”…omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vi ordinär användning”, syns inte ha manat till någon eftertanke. Inte heller har den tydligen föranlett någon begäran om klarläggande från polisens sida. Istället utnyttjades den av åklagaren för ett taktlöst sensationsskapande. Inga förhör syns ha hållits med någon mellan den 4 och den 27 februari utöver det som hölls med föräldrarna den 18
februari. Ändå ansåg sig polisen kunna avgöra att det rörde sig om en överdosering och också identifiera barnläkaren som skäligen misstänkt gärningsman.
Den 5 mars begärdes barnläkaren häktad misstänkt för mord och den 6 mars häktades hon av Solna tingsrätt. Häktningen motiverades med att: ”Eftersom [barnläkaren] var den som ansvarade för vården av [flickan] under hennes sista timmar, är det mest sannolikt att det var [barnläkaren] som gav [flickan] de dödliga medicinerna. Därför är [barnläkaren] på sannolika skäl [den högre graden av misstanke] misstänkt för dråp.”
Om man ger en patient en injektion med thiopental kommer man att kunna påvisa det om man sedan tar ett blodprov. Om man finner en hög koncentration av thiopental i ett blodprov är det däremot inte möjligt att utan vidare dra slutsatsen att den uppstått genom en injektion. ”Post hoc ergo propter hoc.”
Jag har bemödat mig om att samtliga citat och referenser i rapporten ska vara korrekt återgivna. För den händelse någon ändå finner något felaktigt, ofullständigt eller missvisande återgivet eller beskrivet vore jag tacksam för ett påpekande så att jag kan rätta det. I övrigt är alla åsikter, funderingar och slutsatser i allt mina egna.
Ingvar Ericson