Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2008

Lågvarv på bloggen

Det har visat sig att jag kommer att vara enormt upptagen nästa vecka: det blir en paus i bloggandet. Bloggen återupptas den 5 maj.

Read Full Post »

Gör samverkan mellan universitet och näringsliv i form av praktikplatser till ett kriterium för resurstilldelningen till universiteten, kräver ordföranden för Sveriges förenade studentkårer, Elin Rosenberg, på Svenska dagbladets Brännpunkt. Hennes argumentation i sak är ganska tunn, men det verkar som att Rosenbergs centrala poäng är den som hon nämner avslutningsvis: ”För SFS är saken klar: studenterna förväntar sig och vill ha mer kontakt med omvärlden integrerat i sina studier. Nu väntar vi på er andra!”

Vad studenterna förväntar sig är faktiskt inte riktigt universitetens bekymmer. Det jag menar kan uttryckas i en anekdot: i en kör där jag sjöng kom vi av någon anledning in på en diskussion om hur ett visst stycke skulle tolkas, och det blev rätt mycket tjafs mellan sångarna. Vår dirigent lyssnade ett tag, drämde sedan bestämt taktpinnen i notstället och sade med myndig stämma: ”Det här är ingen demokrati, hör ni. Ni sjunger det som jag säger åt er att sjunga.”

Det är kanske lite brutalt uttryckt, men det är faktiskt rätt. Det finns en del verksamheter som inte bör styras av avnämarnas perspektiv. Musik kan vara en sådan verksamhet, militär verksamhet hör definitivt dit och även utbildning. Den som går en utbildning har ingen aning om vad som är viktigt och vad som inte är det. Att låta studenter eller elever bestämma hur utbildningen skall se ut, är att spänna vagnen framför hästarna: det är lärarna, de som redan är i yrket, som vet vad som är viktigt och vad som inte är det. Studenterna är inga kunder, utan de är människor som vill lära sig av andra som redan kan. Lärarna har faktiskt ett diktatoriskt mandat inom utbildningen (tyvärr, kan man kanske tillägga med tanke på skolan och Lärarhögskolans bristande kvalitet).

Det är också så att de flesta studenter och även yrkesverksamma har en tendens att uppskatta endast det som direkt kan tillämpas. Den bakgrund av fakta som inte direkt kan användas, men som ökar förståelsen av det man håller på med, underskattas normalt. Detta tar sig uttryck till exempel i den vanliga klagan att man aldrig fått användning av de matematiska regler man fått lära sig i skolan. De sidoeffekter som denna matematikundervisning givit i form av av en grundläggande förståelse av vad matematik är och ett förvärv av ett mera komplex sätt att tänka, ser de personer som klagar inte. Allt som man direkt kan använda kräver dock ett solitt fundament av teori, och det är denna som man måste lära sig om man vill bli riktigt bra på det man gör.

Det finns en fara i att blanda in praktik i teoretiska studier, nämligen den att studenten får för sig att just det som hon fått se på en viss arbetsplats utgör ”verkligheten” (som jag sade tidigare i ett annat sammanhang blir jag alltid lite upprörd över att min verksamhet på universitetet alltså implicit anses vara overklig). Arbetsplatserna varierar dock mycket: de är organiserade på olika sätt och betonar olika aspekter av jobbet. En student som fått för sig att en viss verksamhet är ”verkligheten” kommer att styra sina studier efter denna uppfattning och sedan måhända vara väl kvalificerad för ett jobb på ett företag och tämligen okvalificerad för ett liknande jobb på ett annat företag. Det innebär att studenten befinner sig i en rätt obehaglig situation när hon sedan inte får jobb på just det företag där praktiken ägde rum. Universiteten bör utbilda folk som kan lite av varje område i sitt ämne, så att studenterna efter avslutad utbildning kan ta vilket jobb som helst. Specialiseringen sker sedan på jobbet. Det innebär att universiteten lär ut teorin och att den praktiska erfarenheten kommer efter studierna.

Vidare tar praktik tid från studier. De flesta studier är redan tidsmässigt så begränsade att det knappt hinns med att lära ut ens den grundläggande teorin (tre terminer för huvudämnet i en fil.kand. är till exempel inte precis mycket). Vill man förlänga studierna, klagar dock samma studenter som vill ha praktik på att det kostar för mycket i studielön. Ett exempel på vad praktik kan leda till är de jur.kand.-uppsatser som blandar praktik med teori som sedan några år tillbaka tillåts på olika lärosäten. Dessa uppsatser tenderar till att vara försenade (eftersom praktiken slukat för mycket tid), vara grunda till sin intellektuella nivå och inte vara särskilt praktiska heller. Jag råder alla mina uppsatsstudenter att skriva uppsats på heltid och att ta arbetslivserfarenheten sedan.

Det som Sveriges förenade studentkårer verkar efterlysa är utbildningar som sker på företag. Sådana utbildningar är inga universitetsstudier: universitetens uppgift är att lära ut teori, ingenting annat. Elin Rosenberg och andra tycks alltså vara på fel utbildningsplats, och borde kanske direkt efter skolan ha sökt sig till ett företag som erbjuder fortbildning inom ramen för jobbet. Regeringens förslag till lärlingsutbildningar går i den riktningen. Det skulle kanske vara en bra idé att skilja praktik och teori i utbildningsväsendet och skapa företagscentrerade utbildningar som inte ger så mycket teori och bibehålla universitetsutbildningarna som teoretiska studier.

Sveriges förenade studentkårer vill i praktiken avskaffa universiteten. De står därmed i en svensk teorifientlig tradition som givit oss många praktiker men få verkligen internationella teoretiker. Den politik som föreslås av Elin Rosenberg leder enligt min mening till en fördumning och avintellektualisering av samhället som jag är rädd för. Samtidigt erkänner jag att alla inte passar på universiteten och att det finns många av mina studenter som skulle må bättre av yrkes- än teoretiska studier. Jag tror dock bestämt att det är fel väg att gå om man förstör universiteten för att tillgodose de som inte egentligen borde behöva vara på universitetet.

Låt universiteten förbli teoretiska och skapa yrkesinriktade utbildningar utanför universiteten istället.

Read Full Post »

Som jag alltid vidhållit på den här bloggen tjänar yttrandefriheten till att beskydda de inskränkta, de fördomsfulla och de profeter som ingen i deras samtid förstår. (Det här är alltså tre olika kategorier, inte samma kategori ur tre olika synvinklar.) Tyvärr verkar det vara många i den politiska sfären som inte förstår det: Svenska dagbladet rapporterar att Justitiekanslern behövt rycka ut till yttrandefrihetens försvar – igen.

Bakgrunden är att det extremt obehagliga, inskränkta, fördomsfulla och provinsiella partiet Nationaldemokraterna ville dela ut flygblad och annan propaganda på en skola i Köping och blev nekat tillträde. Skolan åberopar att kommunen beslutat att främlingsfientliga eller icke-demokratiska partier inte skall släppas in på skolorna. Det är skrämmande hur lite denna skolas ledning förmår värdera grundläggande yttrandefrihet mot kommunala beslut.

Kommunens beslut innebär nämligen att de som sitter vid makten effektivt förbjuder vissa åsikter och förhindrar att de som hyser de förbjudna åsikterna försöker övertyga andra om att ändra sin uppfattning. Detta beslut är i grunden odemokratiskt: om en majoritet skulle dras in i Nationaldemokraternas förfärliga linje, skulle kommunens minoritet bestämma över majoritetens åsikter. Det är förfärande hur lätt de som vill värna olika gruppers ”rätt” att slippa uppleva obehag tar till diktatoriska medel. Jag tycker synnerligen illa om Nationaldemkraterna, men tyvärr har detta extremistparti en poäng i att de som med högstämd röst talar om demokrati inte är beredda att tillämpa demokratin också på Nationaldemokraterna.

Det allmänna skall inte ta ställning för eller emot en viss politisk uppfattning, utan alla åsikter – från stalinister via kommunister, liberala, konservativa till nationalister och nationalsocialister – måste få föras fram och diskuteras. När vi förbjuder vissa åsikter, har vi de facto ingen demokrati, utan ett slags meningspluralitet inom ett i grunden diktatoriskt system.

Med detta vill jag dock inte ha sagt att man inte får ingripa när någon manar till våld, direkt förolämpar någon enskild eller till och med själv tar till fysiskt våld. Dessa beteenden utgör direkta hot mot samhällsfreden och är legitimt förbjudna i lag. De har heller inget med yttrandefriheten att göra, utan består i handlingar, inte meningar, uppfattningar eller åsikter. En politisk åsikt däremot, oavsett om den handlar om att vi borde kollektivisera alla tillgångar i samhället eller att vi borde sluta ta emot flyktingar och utvisa alla som inte har svenskt medborgarskap, måste få föras fram, diskuteras, värderas och få en rimlig chans att vinna röster. Det är det som är demokratins ofrånkomliga kärna, även om det innebär att olika illa ansedda minoritetsgrupper kommer att få uppleva mycket obehag.

För övrigt är det inget som jag bara kräver av andra att de skall tåla: som tyskfödd svensk har jag ett flertal gånger fått kallas för ”nazist” bara för att jag har ett visst ursprung. Detta tillmäle utgör nog en straffbar förolämpning, skulle jag tro, men jag anser mig vara större än att springa till farbror polisen för det. Det lustiga i sammanhanget är att det enligt en viss typ av opinion verkar vara helt ok att tala illa om tyskar, fransmän, östeuropéer och i synnerhet nordamerikaner i det här landet, men inte att tala illa om araber eller afrikaner. Det finns olika måttstockar vad gäller främlingsfientlighet, och dessa måttstockar avslöjar i sig en konstig bild av icke-svenskar: européer och nordamerikaner förväntas kunna försvara sig själva mot elaka tillmälen, medan det är synd om icke-européer som måste skyddas från extremistiska tillmälen. Med andra ord anses icke-européer som underlägsna och värnlösa i jämförelse med européer eller nordamerikaner. Detta är en ganska nedlåtande attityd, tycker jag, och avslöjar också vilka politiska övertygelser som många av de hyser som står bakom yttrandefrihetskränkningar som den i Köping.

Justitiekanslern kommer att få kritik för sitt beslut. Det får man dock lätt om man försvarar grundläggande demokratiska värden i en tid som sätter en ideologiskt färgad moralismen högre än det demokratiska arvet.

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver om demonstrationer i anledning av att Porsche försöker att göra den tyska bilproducenten Volkswagen till ett vanligt företag. Idag är Volkswagens ägarstruktur skyddad av att delstaten Niedersachsen – som äger 20,3 % av aktierna i företaget – genom en särskild lag givits rätt att blockera förändringar i Volkswagen. Nyheten är intressant även ur ett svenskt perspektiv, eftersom Porsche indirekt också äger Scania.

Protesterna är ett utflöde av att arbetarna på Volkswagen är rädda om sin priviligerade position. Genom att Volkswagen åtminstone delvis styrs genom politiska, inte ekonomiska beslut, kan Volkswagenarbetarna tillskansa sig fördelar som inte andra tyska arbetare får. Bland annat kan man påverka beslut om fabriksnedläggningar och alltså värna sina jobb. Bra måhända för arbetarna, dåligt för alla andra.

Det finns en vanföreställning om att ekonomin och ekonomiska beslut är ett område där politiken har ett legitimt ord med i spelet. Så är det inte: politiken kan legitimt sätta spelreglerna på marknaden, men dessa spelregler måste gälla alla, inte gynna någon viss part. När den tyska aktiebolagslagen säger en sak och en särskilt lag om Volkswagen säger en annan, är detta ett otillbörligt ingripande i aktieägarnas rörelsefrihet. Antingen bör Tyskland skapa en aktiebolagslag som ger alla aktieägare i alla företag samma rättigheter, eller så bör Niedersachsens priviligerade position avskaffas.

Detsamma gäller den svenska aktiebolagsrätten. Familjen Wallenberg kan bara styra så mycket av svensk ekonomi som den gör genom att en aktie faktiskt inte är lika en aktie i Sverige. A-aktier har normalt fler röster än B-aktier, vilket innebär att en aktieägarminoritet kan styra ett företag mot majoritetens vilja. Om man nu menar allvar med talet om ekonomisk demokrati, måste väl alla som riskerar sina pengar i ett företag ha samma rätt att säga till om företagets framtid, oavsett om de heter delstat Niedersachsen, familj Wallenberg, Anna Svensson eller Johan Nilsson.

I Sveriges fall handlar oförmågan att avskaffa A-aktiesystemet till stor del om att man skulle skapa rätt mycket oordning i den svenska ekonomin om Wallenbergarna plötsligt skulle behöva hosta upp med det kapital som krävs för att de skall kunna behålla sin röstmajoritet i olika bolag. I Tyskland handlar det om att den tyska fackföreningsrörelsen – liksom för övrigt den svenska – tolkar begreppet solidaritet så att dess betydelse upphör vid landsgränserna. Företagsflytt betecknas nästan som landsförräderi, istället för att det anses vara ett offer som vi i Västvärlden (som har råd) gör för att folk i tredje världen skall få jobb. ”Solidaritet” i den tappningen betyder att alla inom en mycket avlägsen framtid skall ha det lika gott som vi utan att vi skall behöva offra något. Lustigt solidaritetsbegrepp, måste jag nog ändå säga.

Internationell handel inbegriper handel med företag. Företag är dels producerande enheter (så att det behövs långsiktiga ägare som har ett intresse av själva verksamheten) och dels en kapitalinvestering (där de som investerar kapitalet har rätt att behandlas på rättvisa villkor så att de får de vinster som företaget genererar). Företag är också arbetsgivare, men det innebär inte att de är förpliktade att ge jobb till någon viss nationalitet. Företag är inte heller inte politiska församlingar, och politiken bör hålla sig utanför styrningen av företag. Varvskrisen och andra näringskriser i Väst de senaste 40 åren har visat vad politisk styrning leder till: en massa bortkastade pengar till ingen nytta alls. Det är ingen av oss, varken som konsument eller som skattebetalare, betjänt av. När det gäller företag tycks vi dock inte se att vi inte ”bara” är anställda, utan också konsumenter som vill ha billiga varor (som inte kan produceras med västlöner) och skattebetalare som inte vill betala alltför mycket skatt (vilket inte fungerar om vi lägger ut en massa pengar på subventioner och annat).

De tyska demonstrationerna visar att det inte finns någon helhetssyn, utan att ekonomisk nationalism tar över förståndet när det väl gäller. Ekonomisk nationalism är lika farlig och kortsynt som all annan nationalism. Vi fortsätter att tänka ungefär lika långt som näsan räcker och försöker att bevara det gamla istället för att förbereda oss för det nya. Synd att vi i början av 2000-talet inte kommit längre.

Read Full Post »

I HSB Skåne har det blivit bråk, skriver Sydsvenska dagbladet. Förre VD:n Roy Hansson har enligt sin egen uppfattning blivit uppsagd, medan styrelsen i organisationen påstår att han sagt upp sig själv. Tvisten är värd upp till fem miljoner kronor: har Hansson sagt upp sig själv, får han inga pengar; har styrelsen sagt upp honom, får han ett avgångsvederlag som i sammanhanget benämns som en ”fallskärm”. Ordet har fått mycket dåliga konnotationer, och jag vill därför säga några ord om vad det egentligen är det här rör sig om.

Lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) undantar i sin 1 § 1 st. 1 p. arbetstagare i företagsledande ställning från lagens tillämpningsområde. Det innebär att en VD inte får LAS skydd. Med andra ord har en VD ingen laglig rätt att enligt 12 § LAS få lön och andra anställningsförmåner (som till exempel pension) under uppsägningstiden. Uppsägningstidens längd för vanliga arbetstagare (men alltså inte VD:ar) bestäms i 11 § LAS, men överstiger aldrig sex månader. Med andra ord har en anställd i icke-företagsledande befattning rätt att under maximalt sex månader behålla sin lön och andra anställningsförmåner. Detta utgör också ett slags ”fallskärm”, nämligen en viss trygghet för en arbetstagare att inte genast dagen efter uppsägningen stå på bar backe. I grunden är det alltså bara rätt och rimligt att även en VD och andra företagsledande personer ser till att de får något slags buffert. ”Avgångsvederlag” är därför ett bättre ord än ”fallskärm”, eftersom det ger bättre associationer till ”uppsägningslön”.

En uppsägning av en vanlig arbetstagare måste vara sakligt grundad, 7 § 1 st. LAS. Inte heller detta gäller för personer i företagsledande befattning, utan här gäller samma regel som för alla långvariga avtalsförhållanden: ger man bara en skälig uppsägningstid, får man avbryta avtalsförhållandet (alltså sparka VD:n) av vilket skäl som helst. Eftersom de flesta arbetsgivare nog inte skulle gå med på ”saklig grund” som ett krav för uppsägning av en VD (man vill inte hamna i arbetsdomstolen med ett sådant mål), finns i många fall ingen begränsning av en VD:s rätt till avgångsvederlag. VD:n får alltså – precis som alla andra arbetstagare – avgångsvederlag även om han skulle sägas upp för bevisad inkompetens.

Så långt, så rättvist. Det man kan diskutera är avgångsvederlagens storlek. Storleken på avgångsvederlaget är dock ingen juridisk fråga, utan en fråga om förhandlingsstyrkan hos respektive arbetsgivaren och den presumtive VD:n. Vill arbetsgivaren nu absolut ha en viss person som VD, får man betala dyrt och förmodligen också gå med på en för VD:n förmånlig klausul om avgångsvederlag. En statlig utredning fann i slutet av 1990-talet att det inte finns skäl att ingripa i detta avtalsförhållande, eftersom arbetsgivaren och VD:n kan tänkas vara ungefär jämstarka. Det finns ingen skyddsvärd part i förhållandet, helt enkelt, och därför får marknadskrafterna spela fritt.

Det hela blir alltså en renodlad ekonomisk och moralisk fråga. Jag kan undra om en VD hos ett regionalt kooperativt förbund verkligen skall vara värd lite drygt 833 333 kr. i månaden, inklusive pension och allt. (Siffran får man fram om man lägger till grund den mest förmånliga uppsägningstiden på sex månader för vanliga arbetstagare och delar det ifrågavarande avgångsvederlaget för Roy Hansson med sex). Med tanke på att även en VD bara är en vanlig människa och ingen trollkarl med övernaturliga krafter kan jag nog tycka att det är förfärande mycket pengar för en inte särskilt fantastisk kompetens. I slutändan är det dock medlemmarna i HSB Skåne som måste bestämma om de har förtroende för en styrelse som undertecknar sådana avtal.

Mitt budskap är att det faktum att en VD får avgångsvederlag i sig inte är upprörande och att det därför kanske skulle vara bra att kalla avgångsvederlag för avgångsvederlag och sluta med ordet ”fallskärm”. Sedan är en helt annan fråga om avgångsvederlagens storlek är rimlig. Så länge det inte är skattebetalarna som får stå för notan angår det i det här sammanhanget dock egentligen ingen annan än parterna hur mycket pengar som betalas till vem och under vilka omständigheter.

Read Full Post »

E24 rapporterar om att Stockholms turistbyrå kräver av sina anställda att de går igenom en kurs under en vecka innan de kan börja jobba, och att de anställda inte får betalt för kursen. Turistbyrån försvarar det här med att de anställda ju får kunskaper som också kan användas på andra ställen, och – får man anta är meningen – att de anställda genom kursen i sig får en fördel som är värd pengar. Det hela skrivs under rubriken ”Kommunens krav unga ska jobba gratis”.

Förutom att rubriken rent språkligt hade mått bra av ett kolon är den faktiskt vilseledande. Frågan är nämligen om kursen är ett jobb, eller om den är en utbildning. Man kan legitimt se kursen på båda sätten. I vilket fall som helst kräver inte kommunen att unga skall jobba gratis, utan kommunens turistbyrå kräver att unga som vill ha ett visst jobb går igenom en utbildning gratis, vilket är en helt annan femma.

Hur det än vara månde med den saken, kan man konstatera att det är förbaskat snålt av Stockholms turistbyrå att inte betala för ungdomarnas tid. Samtidigt kan man säga att ingen tvingar ungdomarna till att jobba just hos Stockholms turistbyrå, och att turistbyrån faktiskt har en poäng i att den här kursen ger mycket som kan användas i andra sammanhang. Eftersom turistbyrån har denna poäng, skulle jag – i motsats till Bengt Larsson på fackförbundet Unionen – dra mig för att kalla det här för ”skamligt”. Det ordet bör nog sparas till mera upprörande förhållanden. Det är faktiskt i viss mån tveksamt huruvida den som går en kurs verkligen gör ett jobb åt arbetsgivaren, eller om det inte snarare förhåller sig så att man jobbar upp sin egen kompetens för att kunna göra ett eftertraktat jobb. Man får ju inte heller betalt för studier som kvalificerar en till att jobba som läkare eller jurist.

Man kan dessutom jämföra med andra arbetsplatser som betalar illa för mindre kvalificerade jobb, om det nu gäller praktik (där exempelvis EU-kommissionen inte betalar en spänn, eller i vart fall inte gjorde det i mitten av 1990-talet, när jag funderade på att göra en sådan praktik) eller sommarjobb (exempelvis många advokatbyråers sommarnotatietjänster, som är uselt betalda). Det är helt enkelt så att om ett jobb är tillräckligt attraktivt för att många skall vilja göra det och för att arbetsgivaren skall kunna välja och vraka, marknaden för det här jobbet blir arbetsgivarens. Detta är inte i sig moraliskt eller politiskt fel, utan är ett utflöde av helt normalt fungerande marknadsmekanismer. ”Skamligt” är för starkt i sammanhanget.

Stockholms turistbyrå verkar tro – liksom många andra verksamheter i Stockholm – att det är ett sådant privilegium att få jobba hos turistbyrån att man gott kan kräva lite gratisinsatser från arbetstagarna. Detta är korkat, men så länge någon tycker att det är värt jobbet att ställa upp gratis en vecka, verkar turistbyrån ju faktiskt ha rätt i sin inställning. Man kan anmärka att andra Stockholmsinstitutioner har en annan policy: Vasamuseet, där jag under studietiden var guide, betalar för kurstiden i efterhand, när man klarat provet som avslutar kursen. Den ordningen tyckte jag då och tycker nu är helt ok. Att inte betala något över huvud taget är arrogant till inställningen och snålt till attityden.

Jag hoppas för de anställda att turistbyrån ändrar sin policy. Jag måste dock samtidigt konstatera att de anställda får ligga som de bäddat: tar man ett sådant jobb, får man nog finna sig i villkoren.

Read Full Post »

Dagens Nyheters debattsida publicerar Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten en debattartikel som diskuterar miljögifter i kläder. Författarna åberopar en undersökning av Naturskyddsföreningen som enligt skribenterna visat att vissa miljögifter som är förbjudna inom EU hamnar i europeiska vatten genom att dessa gifter finns med i importerade textiler. När dessa textiler tvättas, hamnar gifterna i avloppsvattnet. Av energiskäl är det inte möjligt att ta bort gifterna ur vattnet vid avloppsreningen. Författarna visar också att det finns en regleringslucka i den europeiska kemikalielagstiftningen som innebär att sådana importer inte kan stoppas. Det föreslås att denna lucka sluts.

Författarna kan ha en poäng. När det rör miljögifter finns ganska klara skäl till att lagstifta. Eftersom miljön nämligen inte ägs av någon enskild som skulle kunna försvara sin egendom mot angrepp från andra, tenderar enskilda till att bedriva verksamhet på bekostnad av denna omvärldsfaktor: förstör man miljön, är motreaktionen mycket långsammare och mindre tydlig än när man hugger ned grannens träd. På det här området finns alltså inga marknadsmekanismer som fungerar och det kan i förekommande fall vara befogat att förbjuda vissa ämnen. (Sedan används sådana förbud i alltför många fall i protektionistiska syften, men det är en annan femma: jag pratar teori här, inte verklighet.) Det kan alltså finnas skäl att förbjuda det miljögift som författarna talar om, och att förbjuda det även i importerade kläder.

Det jag reagerar emot är följande formulering: ”Vi har genom två stickprov på två helt skilda produktgrupper vid två tillfällen med 6 månaders mellanrum, kunnat vis att textiliers innehåll av nonyfenoletoxylat finns i halter som kan vara förklaringen till att vi fortfarande hittar nonylfenol i svenska vattendrag.” Lägg märke till orden ”kan vara förklaringen” – inte ”är förklaringen”. Två stickprov på två produktgrupper på två tillfällen låter inte som tillräckligt för att bygga ett förbud på denna undersökning. Man skall kanske ta det lite sakta.

Inom miljöområdet propageras ofta för en såkallad ”försiktighetsprincip” som går ut på att man hellre skall förbjuda ett ämne eller en verksamhet så snart misstankar finns om skadlig miljöpåverkan, än vänta på att misstankarna styrkts på ett vetenskapligt sätt. Jag är rätt så tveksam till principen (eftersom alltför många naturvetenskapliga ”upptäckter” visar sig vara pr-jippon av forskarlag som är intresserade av anslag), men kan i vissa mycket allvarliga fall hålla med om den. Jag tror dock inte att det här är ett fall där jag skulle förespråka en tillämpning av försiktighetsprincipen.

Här handlar det nämligen om produkter från typiskt sett mycket fattiga länder, och framställningen av dessa produkter garanterar många fattiga människors inkomst. Innan vi drämmer till med ett förbud, skall vi vara säkra på att textilerna verkligen är orsaken till förekomsten av detta miljögift i våra vatten och bör vi undersöka i vilken takt textilproducenterna i utlandet kan anpassa sig till nya regler på den europeiska marknaden. Annars riskerar vi att i största välmening skapa ett fattigdomsproblem som ingen kan vara intresserad av. Vi bör alltså ta Naturskyddsföreningens undersökning som utgångspunkt för närmare studier, inte som utgångspunkt för lagstiftning.

Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten har en mycket viktig och riktig poäng, men det är ändå tveksamt när organisationerna på grundval av en uppenbarligen tämligen begränsad undersökning föreslår långtgående regleringar som påverkar den internationella handeln.

*****

I övrigt måste jag få hänga upp mig på rubriken igen: ”Stadium säljer kläder som förgiftar våra vatten”. I artikeln pekas som exempel ut sex butikskedjor (varav Stadium är en) och det nämns att ännu fler säljer de kläder som Naturskyddsföreningen undersökt. Jag undrar vilken av DN:s rubriksättare som har problem med just Stadium, men kan i vilket fall som helst konstatera att DN:s rubriksättning som vanligt är skandalöst dålig. Den börjar ge anledning till att fundera på en ändring av brottsbalken, så att även bolag kan stämma för förtal (det kan de nämligen för närvarande inte). Det här handlar inte om yttrandefrihet längre, utan om ren och skär sensationsjournalistik.

Read Full Post »

Svenska dagbladet rapporterar att obducenten och allmänläkaren, liksom även deras ombud, professor emeritus Andres Agell, fått framgång i den första rundan av sin skadeståndstalan mot staten. Talan är enligt Attunda tingsrätt inte preskriberad och kommer att prövas i sin helhet. Det blir en spännande rättegång.

I grunden är det bra att tingsrätten tillåter prövning. Den här rättegången och dess betydelse för svenskt rättsväsende har nu diskuterats så länge att man kan hoppas att genom den här skadeståndsprocessen det äntligen blir en slutpunkt i det hela. Justitiekanslerns preskriptionsinvändning är förvisso förståelig – det har gått lång tid och i synnerhet vittnesbevisningen kommer därför med nödvändighet präglas av den osäkerhet som de ständiga återberättelserna i medierna inneburit – men i slutändan finns det enligt min mening ett värde i att städa upp. Oavsett hur det blir, oavsett om de forna läkarna nu slutligen får finna sig i ett rättsligt nederlag eller om de får upprättelse (vad det nu skulle vara i sammanhanget) är det viktigt att det äntligen blir någon klarhet i huruvida och i vilken omfattning som utredningen i styckmordsrättegången och den påföljande handläggningen av målet i domstolarna och hos Socialstyrelsen varit korrekta eller ej.

Läkarna har krävt 40 miljoner i skadestånd för sina förlorade år. Även om de skulle vinna målet, hyser jag starka tvivel att de skulle få så mycket pengar. I fallet Joy Rahman utdömdes ett rekordstort skadestånd på tio miljoner kronor för åtta år i fängelse för ett mord som Rahman inte begått. Hans reaktion var att fråga: ”Vad är ett liv värt?”

Jag har svårt att tänka mig att två läkare skulle få tjugo miljoner vardera för en indragen legitimation på grund av en måhända felaktig dom för brott mot griftefriden. Den summa som läkarna krävt skulle förändra skadeståndsbeloppen i svensk rätt dramatiskt, utan att pengarna på något vis skulle kunna ge läkarna de förlorade åren tillbaka. Även här blir det alltså spännande vad tingsrätten slutligen finner vara rätt.

Slutligen en liten personlig notis: Anders Agell har plågat Sveriges jurister med det här målet under en ganska lång tid nu. År 2005 gick han till och med så långt att han på Nordiskt juristmöte i Reykjavik höll ett halvtimmeslångt anförande om fallet inför en till största delen helt oförstående nordisk publik som inte var intresserad av interna svenska förhållanden, och som dessutom egentligen skulle lyssna på ett helt annat ämne. Om den här rättegången nu äntligen får tyst på Agell, kommer åtminstone jag att dra en lättnadens suck, och det alldeles oavsett huruvida han har rätt i sin uppfattning eller inte.

*****

I anledning av en kommentar (tack, Anders) har jag nu skummat domen. Tingsrättens ton ger anledning till att tro att den redan bestämt sig i ansvarsfrågan: domen tycks inte verkligen utgå ifrån att läkarnas påståenden ännu måste bevisas och rättsligt värderas, utan domstolen tycks redan ha bestämt sig för att bifalla skadeståndsyrkandet. Eller vad sägs om följande skrivning: ”Invändingen om preskription innebär således att staten försöker förstöra läkarnas möjligheter att få till stånd en rättslig genomlysning av orsakssammanhangen i de såsom fel och försummelser vid myndighetsutövning påstådda åtgärderna som skulle kunna falla för preskriptionsstrecket. Detta utgör enligt tingsrättens bedömning ett allvarligt ingrepp i läkarnas rättssfär.”

Tugga på det här: att staten utövar sin rätt att framföra en preskriptionsinvändning när nu läkarna först sent omsider kommer på att de kanske kan föra en skadeståndstalan skall utgöra ett ”ingrepp i läkaranas rättssfär”?! Det är en konstig syn på juridiken som tingsrätten ger uttryck för. Självklart får staten åberopa preskription, och har staten rätt i detta, måste invändningen bifallas. Domaren tycks ha glömt sin juridiska utbildning, eller ha vunnit sin jur.kand.-examen i något lotteri. Den här skrivningen är en skandal av samma dignitet som behandlingen av läkarna skulle vara om de har rätt i sitt påstående att de är oskyldiga. Är man sent ute med att klaga, förlorar man sin rätt: det är helt normalt och banne mig inget ingrepp i någons rättssfär.

Jag vidhåller dock i övrigt att det är bra att målet prövas. Tingsrätten är uppenbarligen hågad att falla till föga för Anders Agells upprörda och tämligen ojuridiska rättighetspatos, men har icke desto mindre rätt i att preskriptionslagen faktiskt inte klart uttalar när preskriptionstiden skall börja löpa. Rent tekniskt är det alltså inte nödvändigtvis fel av tingsrätten att underkänna preskriptionsinvändningen. Man kan dock bara hoppas att tingsrätten gör ett bättre jobb med motiveringen när det kommer till att pröva målet i sak, alltså att pröva själva skadeståndsyrkandet. Annars kommer nog förhoppningsvis hovrätten att underkänna tingsrättens dom: de här skrivningarna som tingsrätten nu levererat måste rättas till.

Tingsrättens dom är en mellandom. Det innebär att den inte får överklagas för sig, utan endast när tingsrätten givit dom i huvudsaken. Mellandomen har en central poäng som är värd att fundera på, men är tekniskt enligt min mening rätt illa utformad. Vi får se vad hovrätten säger när den väl prövar målet: oavsett hur det går lär väl antagligen antingen staten överklaga mellandomen när det blir möjligt, eller läkarna överklaga domen i huvudsak. Slutligen har det här målet goda chanser att komma upp till Högsta domstolen.

Jag hoppas bara att det därefter äntligen är sluttjatat om det här målet.

*****

(Mycket sen) uppdatering: Den 5 augusti i år förklarade Attunda tingsrätt rådmannen i styckmordsrättegången för jävig. Jag konstaterar alltså att min kritik uppenbarligen inte varit helt missriktad. Jag hoppas att målet nu får en utgång som slutligen avslutar den här tråkiga och upprörande historien.

Read Full Post »

Ulrica Schenström vägrar att komma till konstitutionsutskottet (KU) för en utfrågning avseende regeringens krisberedskap, skriver tidningarna (Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här). Med tanke på att allt indikerar att hon var rätt plakat under en tid då hon hade ansvar för landets krisberedskap, utgör hennes vägran ett erkännande om att det hela är så pinsamt att hon inte törs svara för sina handlingar. Berit Andenor (socialdemokraterna) är föga överraskande rätt sur på Schenström. (Man behöver dock bara minnas turerna runt Lars Danielsson och krisberedskapen under tsunamin för att inse att socialdemokraterna är lika goda kålsupare som Schenström.)

Hela historien illustrerar väl de brister som det svenska systemet med maktkoncentration till riksdagens majoritet och därmed i praktiken till regeringen har (om vilket jag tidigare skrivit här). Det finns ingen skyldighet att samverka med KU, alltså ingen kallelse som kan verkställas av polisen, inga tvångsåtgärder. Samtidigt utgör KU riksdagens organ för övervakning av regeringen. När det alltså nu finns en anmälan av oppositionen och majoriteten går med på att låta anmälan behandlas i KU, saknar KU medel att säkerställa att den som kallats inställer sig. Konstig demokrati vi har i det här landet.

Vi behöver oberoende organ som kontrollerar regering och riksdag. Det finns olika sätt att skapa sådana organ: man kan återinföra riksdagens andrakammare (där Sveriges regioner var företrädda; ledamöterna hade självständiga mandat av väljarna), man kan skapa en författningsdomstol som i Tyskland eller USA, man kan skapa något annat av riksdagsmajoriteten oberoende organ. Möjligheterna finns, men vilken sittande regering har lust att gå med på att minska sin makt? Tänk vilka pinsamheter ett förhör med Schenström skulle kunna leda till för den nuvarande regeringen, som i opposition inte var sen att slå mot Lars Danielsson.

Vi kommer alltså att behöva leva med vårt i praktiken tämligen odemokratiska svenska system under många år till. På ett sätt hoppas jag att händelser som tsunamin och Schenströms pubrunda förekommer med tät frekvens: då kanske det skulle gå upp för de flesta hur vinklat till regeringens fördel nuvarande system är.

Det kanske skulle kunna leda till det politiska tryck som behövs för att en ändring skall kunna ske.

Read Full Post »

Theresa Benér recenserar idag i Svenska dagbladet en teaterpjäs om den internationella handeln. Jag har inte själv sett pjäsen – men sugen på att se den har jag blivit – men jag tycker att Benérs reflektioner i anledning av pjäsen är mycket tänkvärda.

Pjäsen följer en T-shirt på dess färd genom världen. I princip är denna färd enligt min mening en bra sak: många olika mellanhänder i många olika länder tjänar en slant på T-shirtens framställande och dess försäljning i olika led. Problemen börjar dock redan i utgångspunkten: T-shirten är producerad av texansk bomull, och Texas har egentligen inte klimatet för att framställa bomull. Bomull från Texas finns endast för att den amerikanska skattebetalaren är beredd att subventionera den. I Europa finns liknande fall: grekiska bomullsodlare (de finns) kan bara överleva för att vi européer kastar subventionspengar på deras verksamhet. Någon frihandel är vi ännu långt ifrån i världen, i synnerhet vad gäller produkter som har anknytning till jordbruk.

Vi behöver alltså mer frihandel, inte mindre som det ofta påstås i debatten. I frihandel ingår också att staterna låter bli att subventionera verksamheter, utan accepterar att det är konsumenterna, de som i slutändan betalar för verksamheten, som avgör om den skall bära sig eller inte. Det som mer frihandel då kommer att leda till är bland annat att bomullsodling i Texas inte lönar sig, och att många gårdar i Texas antingen får lägga om sin produktion eller kommer att gå i konkurs. I båda fallen leder det till att texanska bönder kommer att förlora sin inkomst, åtminstone under den tid det tar att ställa om produktionen. Detsamma gäller sedan grekiska bomullsodlare och andra verksamheter som vi egentligen inte borde ha, eftersom de helt uppenbarligen kostar mer än de smakar.

Frihandel leder alltså till sociala problem. Brist på frihandel leder dock till bland annat miljöproblem: bomullodling i Texas är inte precis miljövänlig, och svälteffekterna av biobränslesubventionerna har jag skrivit om här. Enligt min mening innebär detta att effekterna av subventioner är värre än effekterna av frihandel. Vi behöver i rättvisans namn mera, inte mindre frihandel. De sociala problemen som frihandel leder till kan vi hantera bättre än de miljöproblem som våra subventioner leder till.

Benér gör också en annan klok reflektion: opinionsbildare litar till marknadsföring för att få fram sitt budskap, och det spelar ingen roll om den opinion som marknadsförs är för eller emot ”konsumismen”, för eller emot globaliseringen eller för eller emot kapitalismen. I grunden litar alltså även de som kritiserar nuvarande system på de mekanismer som den kapitalistiska marknadsekonomin skapat. Detta ger anledning till eftertanke: kanske är det inte systemet i sig självt som det är fel på – det finns befogad kritik också mot marknadsekonomin – utan det som vi använder systemet till.

De flesta problem som motståndarna till dagens system identifierar beror faktiskt – såsom exemplet med de texanska bomullsodlarna visar – på att systemet inte genomförts konsekvent, utan att det förvrängts och störts av regleringar som syftar till att plocka russinen ur kakan. Gärna frihandel, men inte till priset av att texanska bönder inte kan odla bomull. Gärna etableringsfrihet för svenska, men inte för lettiska byggföretag. Gärna frihet att passfritt resa till olika länder, men inte för de där konstiga svarhyade figurerna.

Som sagt, jag är sugen på att se den pjäs som Benér skriver om. Under tiden gläds jag åt en tänkvärd recension på en kultursida över ett så infekterat ämne som internationell handel.

Read Full Post »

Older Posts »