Avskaffa arbetsgivarens automatiska rätt att säga upp arbetstagare som fyllt 67 år, kräver Birgitta Ohlsson och Barbra Westerholm idag på Dagens Nyheters debattsida. Argumentationen tycks gå ut på två stora linjer, nämligen dels (och mest grundläggande) att vi inte har råd att ha folk i pension i upp till tre decennier eller mera, dels (subsidiärt) att det ligger något märkligt i att den som fyllt 67 och ännu är i stånd att arbeta skall bli av med jobbet endast på grund av åldern.
Bloggaren Per Westberg reagerar mot förslaget, med två argument. Dels anser han att förslaget skulle vara ett obehörigt ingrepp i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta kollektivavtalen, dels reagerar han emot att den som fysiskt är slut vid 67 års ålder skulle tvingas att arbeta kvar. Vad gäller hans andra argument (tvånget att vara kvar) verkar han inte ha uppmärksammat att Ohlsson och Westerhom inte skriver att folk skall tvingas att vara kvar, utan endast att arbetsgivaren inte skall ha rätt att säga upp vid 67 års ålder: det är alltså ingen som skall tvingas kvar, utan den som så önskar skall få jobba vidare.
Westbergs första argument är däremot mera valid. Jag håller dock även på den punkten inte med honom. Pensionen betalas till den absolut största delen av de som ännu jobbar, inte av facket eller av arbetsgivarna. Den som idag får pension, får sina pengar av oss som idag jobbar. Detta kan vara rimligt och skäligt (jag själv tycker det), men det är också uppenbart att det med stigande genomsnittsålder är en ekvation som är svår att få ihop rent ekonomiskt. Det finns alltså intressen som inte företräds av arbetsmarknadens parter och som berörs av pensionsåldern, och då är det inte givet att det är arbetsmarknadens parter som skall få bestämma lösningen på problemet. Det finns goda skäl att ingripa med lagstiftning. Här utgör författarnas förslag en tänkbar lösning.
Jag är benägen att hålla med om denna lösning. Allt fler av oss jobbar inom fysiskt inte särskilt krävande tjänsteyrken (där Westbergs argument om att vara fysiskt slut inte gäller) och bör kunna jobba vidare. Det är inget som säger att en skattekonsult, bankrådgivare eller handläggare på försäkringskassan skulle vara slutkörd vid 67 års ålder. Om en sådan person vill jobba vidare, bör inte arbetsgivaren kunna förhindra det genom att utan att behöva uppge skäl kunna säga upp vederbörande.
Den baksida som Ohlsson och Westerholm inte talar om är dock att det också finns gamla personer som inte inser att slutet på deras produktiva tid är nått. Incitamentet att sluta kan vara svagt, i synnerhet när hela det sociala livet finns på arbetsplatsen. Det kan alltså uppstå en situation i vilken arbetstagaren inte vill gå, trots att hon (eller kanske snarare han: det är i all regel män som inte inser att de kan ersättas av någon annan) inte längre är produktiv. I dessa lägen har arbetsgivaren ett genuint och enligt min mening skyddsvärt intresse av att få bli av med denna arbetstagare.
Jag har inget bra förslag på hur man skulle kunna balansera dessa intressen mot varandra, men på något sätt måste uppsägningsskyddet åtminstone försvagas när folk passerat någon viss ålder. 67 år är väl en ganska rimligt tilltagen gräns. Man bör, om författarnas förslag genomförs, försöka finna kriterier som möjliggör för arbetsgivaren att bli av med en gammal person som inte längre är i rimlig mening produktiv. Dessa kriterier bör också utformas så att det inte blir alltför byråkratiskt eller ekonomiskt belastande att säga upp en gammal arbetstagare.
Vad gäller slutligen förslaget att bibehålla rätten att gå i pension vid 61 års ålder, måste jag säga att det enligt min mening egentligen inte finns någon anledning att göra skillnad mellan rätten och skyldigheten att gå i pension. Den som vill gå i pension bör kunna uppge lika sakliga skäl som den arbetsgivare som vill säga upp en gammal människa. Om någon är fysiskt slut före 67 års ålder, bör detta kunna påvisas för att personen skall få belasta pensionssystemet. Efter 67 års ålder bör arbetstagaren lika lätt kunna komma ifrån sitt arbete som det bör vara för arbetsgivaren att säga upp personen i fråga. Detta skulle också förhindra att folk pensioneras som egentligen bör sägas upp: pensionssystemet är ingen a-kassa, men har alltför länge tillåtits att fungera som sådan.
Jag tycker alltså att Ohlssons och Westerholms förslag är bra, men det behöver åtskilligt slipande innan det kan bli verklighet.