Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2008

Avskaffa arbetsgivarens automatiska rätt att säga upp arbetstagare som fyllt 67 år, kräver Birgitta Ohlsson och Barbra Westerholm idag på Dagens Nyheters debattsida. Argumentationen tycks gå ut på två stora linjer, nämligen dels (och mest grundläggande) att vi inte har råd att ha folk i pension i upp till tre decennier eller mera, dels (subsidiärt) att det ligger något märkligt i att den som fyllt 67 och ännu är i stånd att arbeta skall bli av med jobbet endast på grund av åldern.

Bloggaren Per Westberg reagerar mot förslaget, med två argument. Dels anser han att förslaget skulle vara ett obehörigt ingrepp i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta kollektivavtalen, dels reagerar han emot att den som fysiskt är slut vid 67 års ålder skulle tvingas att arbeta kvar. Vad gäller hans andra argument (tvånget att vara kvar) verkar han inte ha uppmärksammat att Ohlsson och Westerhom inte skriver att folk skall tvingas att vara kvar, utan endast att arbetsgivaren inte skall ha rätt att säga upp vid 67 års ålder: det är alltså ingen som skall tvingas kvar, utan den som så önskar skall få jobba vidare.

Westbergs första argument är däremot mera valid. Jag håller dock även på den punkten inte med honom. Pensionen betalas till den absolut största delen av de som ännu jobbar, inte av facket eller av arbetsgivarna. Den som idag får pension, får sina pengar av oss som idag jobbar. Detta kan vara rimligt och skäligt (jag själv tycker det), men det är också uppenbart att det med stigande genomsnittsålder är en ekvation som är svår att få ihop rent ekonomiskt. Det finns alltså intressen som inte företräds av arbetsmarknadens parter och som berörs av pensionsåldern, och då är det inte givet att det är arbetsmarknadens parter som skall få bestämma lösningen på problemet. Det finns goda skäl att ingripa med lagstiftning. Här utgör författarnas förslag en tänkbar lösning.

Jag är benägen att hålla med om denna lösning. Allt fler av oss jobbar inom fysiskt inte särskilt krävande tjänsteyrken (där Westbergs argument om att vara fysiskt slut inte gäller) och bör kunna jobba vidare. Det är inget som säger att en skattekonsult, bankrådgivare eller handläggare på försäkringskassan skulle vara slutkörd vid 67 års ålder. Om en sådan person vill jobba vidare, bör inte arbetsgivaren kunna förhindra det genom att utan att behöva uppge skäl kunna säga upp vederbörande.

Den baksida som Ohlsson och Westerholm inte talar om är dock att det också finns gamla personer som inte inser att slutet på deras produktiva tid är nått. Incitamentet att sluta kan vara svagt, i synnerhet när hela det sociala livet finns på arbetsplatsen. Det kan alltså uppstå en situation i vilken arbetstagaren inte vill gå, trots att hon (eller kanske snarare han: det är i all regel män som inte inser att de kan ersättas av någon annan) inte längre är produktiv. I dessa lägen har arbetsgivaren ett genuint och enligt min mening skyddsvärt intresse av att få bli av med denna arbetstagare.

Jag har inget bra förslag på hur man skulle kunna balansera dessa intressen mot varandra, men på något sätt måste uppsägningsskyddet åtminstone försvagas när folk passerat någon viss ålder. 67 år är väl en ganska rimligt tilltagen gräns. Man bör, om författarnas förslag genomförs, försöka finna kriterier som möjliggör för arbetsgivaren att bli av med en gammal person som inte längre är i rimlig mening produktiv. Dessa kriterier bör också utformas så att det inte blir alltför byråkratiskt eller ekonomiskt belastande att säga upp en gammal arbetstagare.

Vad gäller slutligen förslaget att bibehålla rätten att gå i pension vid 61 års ålder, måste jag säga att det enligt min mening egentligen inte finns någon anledning att göra skillnad mellan rätten och skyldigheten att gå i pension. Den som vill gå i pension bör kunna uppge lika sakliga skäl som den arbetsgivare som vill säga upp en gammal människa. Om någon är fysiskt slut före 67 års ålder, bör detta kunna påvisas för att personen skall få belasta pensionssystemet. Efter 67 års ålder bör arbetstagaren lika lätt kunna komma ifrån sitt arbete som det bör vara för arbetsgivaren att säga upp personen i fråga. Detta skulle också förhindra att folk pensioneras som egentligen bör sägas upp: pensionssystemet är ingen a-kassa, men har alltför länge tillåtits att fungera som sådan.

Jag tycker alltså att Ohlssons och Westerholms förslag är bra, men det behöver åtskilligt slipande innan det kan bli verklighet.

Annonser

Read Full Post »

Regeringspartiernas flertal sägs nu äntligen ha bestämt sig att köra över den fundamentalistiska falangen hos kristdemokraterna. Enligt Sveriges radios ekoredaktion (till vilken både Dagens Nyheter och Svenska dagbladet hänvisar) håller justitiedepartementet nu på att lägga sista hand på ett förslag som gör äktenskapet könsneutralt, men som ger enskilda präster rätt att vägra viga homosexuella.

Ordet ”äktenskap” är som vilket annat ord som helst en mänsklig skapelse och har ingen fast betydelse. Ordet kan således ha en betydelse för mig som ateist och en annan för en djupt religiös person. Detta ändras inte genom lagstiftning. Det som ändras är lagstiftningens definition av vad som där menas med ”äktenskap” och den definitionen kan avvika både från det som jag och från det som mina religiösa med-borgare lägger i ordet. Såtillvida ingriper inte lagstiftningen – trots påståenden om motsatsen – i religionsfriheten, utan skapar bara en definition av äktenskapet som lever upp till det som vi i alla möjliga och omöjliga sammanhang försäkrar oss själva: att nämligen i vårt land alla skall behandlas lika som befinner sig i samma situation.

Det finns ingen skillnad mellan heterosexuella par som älskar varandra och vill ingå ett juridiskt bindande förbund, och homosexuella par som vill göra samma sak. Alltså bör äktenskapslagstiftningen inte göra skillnad mellan heterosexuella och homosexuella, vilket alla riksdagspartier förutom kristdemokraterna har insett. Det är bra att en liten grupp personer som vill göra skillnad mellan det som funktionellt och etiskt är likvärdigt inte längre tillåts bromsa alla andra.

Det är dock också bra att ingen präst tvingas att viga homosexuella par. Det hade enligt min mening varit ännu bättre om präster inte alls längre skulle få viga folk – präster är inte statens tjänstemän och skall inte få administrera det formbundna avtal som äktenskapet också är – men den lösning som justitiedepartementet nu har valt är en stark andra bästa lösning.

Likabehandlingsprincipen väger tungt i vårt samhälle, men det gör också yttrandefriheten. Religioner är inget som styrs av staten och präster är som sagt inga statliga tjänstemän. Präster skall, precis som vilken annan medborgare som helst, därför normalt inte behöva följa statens påbud i frågor som rör deras personliga moraliska övertygelse.

Yttrandefriheten garanterar att även de som är inskränkta och trångsynta har rätt att få vara det, så länge de inte aktivt skadar någon annan. Skadar de någon annan, skall det vara handlingen, inte den övertygelse med vilken handlingen företogs, som skall bestraffas. (Detta medför att straff för misshandel och andra brott enligt min mening inte heller skall förhöjas för att motivet var rasistiskt.) Den präst som inte vill viga homosexuella, skadar dock ingen annan, så länge det homosexuella paret har möjlighet att bli vigt på annat sätt. Den möjligheten finns hos borgerliga vigselförrättare och hos domstolarna. Homosexuella förvägras alltså ingen rättighet genom att prästers rätt att vara inskränkt respekteras.

Justitiedepartementet filar alltså på ett förslag som är tidsenligt och förnuftigt. Det är på tiden att äktenskapslagstiftningen ändras.

Read Full Post »

Smittskyddsinstitutet vill göra det ”lagligt” att sprida HIV, skriver Svenska dagbladet. Rubriken är förvisso missvisande, men även med rätt rubriksättning skulle det vara ett uppseendeväckande förslag som smittskyddsinstitutet kommer med.

Först rubriken: det sägs att förslaget går ut på att göra ”lagligt att sprida HIV”. Det stämmer egentligen bara delvis och vittnar dessutom en viss grundhållning till lagstiftning som jag tycker är farlig. Smittskyddsinstitutets förslag går ut på att inte genom fängelse bestraffa personer som medvetet smittar andra med HIV. Detta är en förändring jämfört med dagens situation: idag anses medvetet spridande av HIV utgöra grov misshandel och bestraffas därefter. Om beteendet avkriminaliseras, är det förvisso inte längre i strid med brottsbalken att medvetet sprida HIV, men att beteckna det som ”lagligt” innebär i vart fall enligt min språkkänsla något mera, nämligen att beteendet sett från lagstiftarens perspektiv skulle vara helt ok. Det är inte nödvändigtvis sant.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan att välja att inte straffbelägga ett beteende och att säga att det är helt ok att bete sig på det sättet. Det finns åtskilligt omoraliskt som inte är straffbelagt och som inte heller bör vara straffbelagt. Att inte vilja ta en invandrare från Afrika i hand när man hälsar är i många fall ett tecken på rasism, men det är inte straffbelagt. Att kriminalisera ett sådant beteende skulle leda till ett behov av övervakning som är långt värre än den förödmjukelse som den diskriminerade upplever, och alltså bör staten hålla sig utanför denna sfär. Därmed är inte sagt att staten godkänt beteendet.

Strafflagstiftning är nämligen ett enormt ingrepp i medborgarnas frihet. Blotta existensen av ett straffhot är en form av ganska närgången övervakning, i synnerhet när straffhotet sätts i verkan. I en situation då någon är misstänkt för en brottslig gärning står den enskilda personen ensam (tillsammans med sin försvarare) mot hela samhällets maktapparat och utsätts för närgången granskning av polis, åklagarmyndighet och domstol. Eftersom ingreppet är så kännbart, skall man vara försiktig med det, och inte använda strafflagstiftningen för att genomdriva majoritetens eller någon viss grupps moraluppfattning. Man skall också noga väga huruvida en kriminaliserings nackdelar verkligen vägs upp av dess fördelar.

Allt som inte är förbjudet är inte ok: det krävs förhoppningsvis inte strafflagstiftning för att värna moraliska beteenden. En syn på staten som innebär att det allmänna genom strafflagstiftning sätter de moraliska reglerna för samhället är en syn som sätter staten främst och medborgarens förhållande till sina med-borgare på andra plats. Jag tycker att det är att spänna vagnen framför hästen. Jag tycker därför att ”avkriminalisera” är ett bättre uttryck än ”att göra något lagligt”. Det ena innebär att staten inte ingriper med sin tvångsapparat, det andra att staten tycker att det är helt ok att bete sig på ett visst sätt. Det är en så stor skillnad att man enligt min mening bör vara försiktig med ordvalet.

Det som smittskyddsinstitutet föreslår är en avkriminalisering, och institutet skall ha heder för att det motiverar sitt förlag på rätt sätt. Institutet argumenterar att det blir svårt att få HIV-smittade personer att samarbeta om smittskydd om dessa riskerar att utsättas för straffrättens sanktionsapparat. Institutet argumenterar att det inte finns någon anledning att särbehandla HIV i förhållande till andra smittsamma sjukdomar. Det är en rationell och som sådan acceptabel argumentation.

Jag håller dock inte med institutet. Som jag uppfattar det utgör HIV en egen kategori, eftersom det inte finns något botemedel och eftersom sjukdomen har en så hög potentiell dödlighet. De bromsmediciner som finns är mycket dyra. Den som har HIV måste inrätta hela sitt liv efter sjukdomen, och många mycket viktiga aspekter av den enskildes liv påverkas. Därför ligger enligt min mening också något särskilt farligt i ett medvetet spridande av HIV, och denna särskilda farlighet för tredje man motiverar att staten ingriper med straffrättens tvångsapparat. Den förenkling av smittskyddsinstitutets arbete med att få HIV-smittade personer att kooperera som kanske skulle följa av en avkriminalisering anser jag inte väga tyngre än att tredje man så långt som möjligt måste skyddas från människor som lättsinnigt sprider potentiellt dödliga och obotliga infektioner.

Istället för att avkriminalisera medvetet spridande av HIV anser jag därför att vi genom instruktion till smittskyddsinstitutet bör tvinga detta att samarbeta med polisen i dess jakt på personer som medvetet tillfogar andra skada.

Read Full Post »

Förre riksbankschefen Lars Heikensten skriver på Dagens Nyheters debattsida om den pågående finanskrisen. Hans inlägg är välkommet och, såvitt jag kan bedöma, även välbalanserat. Jag undrar dock på en punkt vad han menar.

Heikensten svarar kritikerna av den förda penningpolitiken med att påpeka att dessa sällan anger på vilket annat sätt penningpolitiken borde ha bedrivits. Han har helt rätt i det: det är lätt att påstå att något måste ha varit fel eftersom vi nu befinner oss i ett krisläge, men det är mycket svårare att peka på exakt vad man borde ha gjort annorlunda och på vilket sätt detta andra sätt att hantera penningpolitiken hade förhindrat finanskrisen. Kritiken är helt enkelt inte riktigt seriös.

Heikensten går dock lite grann i samma fälla. Han skriver:

Bonussystem till handlare i en bank måste avspegla de risker för bankens kunder och t.o.m. bankens kapital som tas. På samma vis måste bankernas ledningar och ägare fås att beakta att de beslut de tar kan få betydande samhällsekonomiska effekter och leda till kostnader för skattebetalarna. Genom att lagstifta om hur bankkriser ska hanteras kan spelreglerna göras tydligare.

Det är lätt att hålla med Heikensten om att bankdirektörernas sätt att hantera andras pengar är en skandal (vilket Heikensten inte uttryckligen säger, men enligt mitt sätt att läsa debattartikeln antyder). Jag undrar dock hur lagstiftning om hur bankkriser skall förhindras skall kunna påverka bankdirektörernas löne- och bonussättning. Skall bankdirektörerna göras personligen ansvarig för fallerade banker om de tagit ut en lön som en domstol i efterhand bedömer vara orimlig? Det tror jag knappast är det som Heikenstam menar. Det framgår dock inte vad han annars menar.

Att lagstifta är enormt svår och att lagstifta bra är ännu svårare. All lagstiftning ger incitament att bete sig på ett visst sätt, och när man försöker förhindra ett visst beteende, ligger incitamentet perverst nog ofta i att försöka hitta sätt att kringgå lagreglerna för att ändå få göra det man vill. Finansvärlden har – bland annat under de år som föregått nuvarande kris – visat åtskilligt prov på kreativitet och juridisk fantasi: det finns ingen anledning att tro att dess företrädare skulle sakna sätt att kringgå nästan vilken lagstiftning som helst. Man måste räkna med att finansvärldens företrädare – den aktuella krisen till trots – är enormt smarta och välutbildade personer som man inte riktigt kommer åt med ett ramregelverk.

Det enda sättet att förhindra ett kringgående av vilken välmenad regel som helst är därför att riksdagen sätter direktörernas löner. Enskilda personers lönesättning är dock inget som angår riksdagen, inte ens när nu skattebetalaren fått rycka in och rädda det finansiella systemet. Riksdagen skall inte sätta Teliaanställdas löner och riksdagen skall inte heller sätta bankdirektörers löner. I den mån som staten är aktieägare – vilket staten kan tänkas bli om bankerna antar erbjudandena om hjälp – kan staten på bolagsstämman försöka genomdriva principer för lönesättning som upplevs som sunda. Annars skall staten – och alltså lagstiftningen – hålla sig undan lönebildningen, vare sig det gäller kollektivavtalsanställdas eller bankdirektörers löner. Tidskriften The Economist har en viktig poäng i denna veckas ledare:

From the taxpayer’s point of view, it might make sense to limit dividend payments to other shareholders until the government’s preference shares have been paid off. But governments need to avoid populist gestures. Banning bonuses, for instance, would drive good people out of companies that badly need them.

Heikensten får nog förtydliga sitt förslag, eftersom det är så där lagom ospecificerat för att alla skall kunna föreställa sig det de vill. Jag själv är tveksam till huruvida han med lagstiftning kan åstadkomma det han vill.

Jag tror att Heikensten riskerar att skjuta över målet.

Read Full Post »

Riksdagen skall imorgon rösta om ett förlängt försök med 1952 års tvångsmedelslag, skriver Dagens Nyheter. Lagen ger säkerhetspolisen (SÄPO) rätt att i vissa fall av misstänkt allvarlig brottslighet hemligt avlyssna de misstänkta. Detta är ett klart och odiskutabelt ingrepp i den personliga integriteten, vilket också medges av de som står bakom förslaget. Jag tycker att lagen kan behövas, men jag är osäker på huruvida jag tycker att alla de brott som räknas upp verkligen är av sådant slag att SÄPO bör få avlyssna misstänkta personer. Inte att jag nu i elfte timmen skulle kunna stoppa förslaget, men alla lagförslag kan ju tas tillbaka, och alla stiftade lagar avskaffas. Jag vill mana till reflektion.

Trots min opposition mot FRA-lagen är jag inte principiellt emot alla former av avlyssning. Som alla rättigheter måste också rätten till personlig integritet vägas mot andra rättigheter, däribland det allmännas intresse av att kunna avstyra samhällsfarlig verksamhet. Det finns brott – såsom brott mot rikets säkerhet – som är av sådant allvarligt slag att ett förebyggande av sådana brott är ett intresse som väger tyngre än de misstänktas personliga integritet.

Alla brott som räknas upp i artikeln är dock inte sådana. Alla högmålsbrott (som regleras i 18 kap. brottsbalken) till exempel är inte av sådant slag. Exempelvis anser jag som republikan att den straffskärpning som enligt 18 kap. 2 § brottsbalken gäller för vissa brott begångna mot kungen eller annan medlem av kungahuset är ett hån mot den demokratiska principen att alla medborgare är lika mycket värda, och att planerade brott mot kungahuset inte motiverar avlyssning. Detta kanske är en struntsak.

Riktigt farligt tycker jag dock är förslaget att utöka avlyssningsbefogenheter när det gäller finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. Den allvarliga brottsligheten finansierar sig genom olika kanaler, och det här högst sällan att en inbetalning i den ena ändan av det finansiella systemet klart kan kopplas ihop med en utbetalning till brottslingar i den andra ändan av systemet. Här jobbar polisen alltid med indiciebevisning, och någon glasklar brottsmisstanke finns sällan. Det är enligt min mening i de allra flesta fall oproportionerligt att avlyssna någon på grundval endast av indiciebevisning, och de få fall där det finns klara misstankar är inte så många att en generell avlyssningmöjlighet bör medges.

Fallet med Al-Barakaat inger också farhågor: det är i alla fall från ett abstrakt perspektiv inte otänkbart att alla som på något sätt hade att göra med somaliesvenskarna enligt förslaget skulle ha fått avlyssnas utan att de huvudmisstänkte ens givits någon möjlighet att försvara sig. Eftersom jag inte håller med Fredrik Stenhammar om dennes försvar av åtgärderna mot somaliesvenskarna, är jag ännu mer tveksam till avlyssningsbefogenheter i dessa fall.

Förslaget är alltså i sig enligt min mening inte i sig oacceptabelt, men jag misstänker att politikerna och polisen återigen tar tillfället i akt att genomdriva större maktbefogenheter för polisen i ett sammanhang där man kan dölja vad man gör. Vi har blivit panikslagna och har slutat tänka på frihetliga grundprinciper när det kommer till terrorlagstiftning, och det här förslaget kan misstänkas vara ytterligare ett exempel på denna kortsynthet. Jag håller alltså med den vänster- och den miljöpartist som i justitieutskottet reserverat sig mot förslaget.

Vi måste värna vårt samhälle och ibland måste vi göra det med obehagliga medel. Vi får dock aldrig gå längre än vad nöden kräver.

Jag är inte säker på att detta förslag är rätt balanserat.

Read Full Post »

Slutet för fotoförbudet?

Maria Abrahamsson argumenterar idag på Svenska dagbladets ledersida för att fotoförbudet i svenska domstolar skall avskaffas. Det hon menar med det är att det skall bli tillåtet att sända rättegångar i TV, vilket faktiskt är förbjudet idag. Problemet är inte fullt lika enkelt som Abrahamsson gör det.

Hon har helt rätt i att det är märkligt att förundersökningen blir offentlig och får spridas på vilket sätt som helst när rättegången börjar, medan domstolsförhandlingarna i och för sig också är offentliga, men inte får spridas på vilket sätt som helst. Å ena sidan har vi alltså tryckfrihetsförordningen som anger att i princip alla dokument som innehas av myndigheter och som inte angår ett pågående ärende är offentliga och fritt får göras tillgängliga för envar. Å andra sidan har vi en rättegångsbalk som anger att den domstolsförhandling till vilken vem som helst i princip får komma och på vilken vem som helst i princip får lyssna inte får göras tillgänglig för envar. Det passar inte ihop. Den avgörande frågan måste då vara vilken princip som skall ha företräde.

Abrahamsson anser att informationsfriheten skall ha företräde. Domstolar är de instanser som mest påtagligt sysslar med statens maktutövning: de får beordra polisen att sätta någon i fängelse, de får beordra kronofogdemyndigheten att – om så krävs med våld – ta pengar ifrån en enskild gäldenär, de får finna att tillämpningen av en i formell demokratisk ordning beslutad lag i ett enskilt fall uppenbart strider mot grundlag och därför skall underlåtas. Visst måste medborgaren få kontrollera vad det är som domstolarna gör.

Detta får medborgaren också göra, nämligen genom att närvara vid rättegången. Rättegångssalar är dock lokaler som kan hysa endast en begränsad grupp av människor, och det är praktiskt sett ofta omöjligt att låta vem som helst som är intresserad av de mest omskrivna målen få närvara. Det innebär att domstolsoffentligheten är begränsad. Ytterligare en begränsning ligger i att exempelvis jag, som bor i Skövde och jobbar i Jönköping, inte har möjlighet att närvara vid en rättegång i exempelvis Stockholm. TV-sändningar skulle avskaffa denna begränsning.

Varför är då TV-sändningar förbjudna? Det skäl som en gång i tiden angavs var att domstolen riskerar att mista sin värdighet om hundratals TV-kameror trängs i rättssalen: det riskerar att bli cirkus. Att denna farhåga har visst fog för sig visar rättegångar som OJ Simpson-rättegången i USA, där TV-kamerornas närvaro inte precis bidrog till det sansade förhandlingsklimat som en domstol nu en gång för alla är beroende av om domen skall bli bra.

Å andra sidan är domstolens värdighet en storhet som bör kunna försvaras på andra sätt än genom att begränsa insynen i dess hantering av förhandlingarna. Respekt är något man förtjänar, inte något man skall få bara för att man innehar en viss position. Den tiden är lyckligtvis förbi då lagen och domstolen fick respekt endast för att de omgavs med en viss mystik. I samma anda är det fel att skydda domstolens värdighet genom att principiellt förbjuda kameror i rättssalen. Istället bör domstolen ges möjligheter att ge order till journalister om hur de får filma och att genomdriva sina order med kännbara sanktioner. Dessutom bör domstolen kunna beordra om stängda förhandlingar (lyckta dörrar) utan kameror om målets karaktär så kräver (exempelvis vid pedofilibrott). Man kan säkerställa domstolens värdighet även genom andra medel än genom ett totalförbud mot TV-sändningar.

Ett annat skäl som anges av vänsterbloggaren Svensson är att det skulle vara att återinföra den medeltida skampålen om folk som faktiskt ännu inte är dömda, utan bara tilltalade, skulle utsättas för hela TV-publikens förakt och misstänksamhet. Det ligger mycket i det Svensson skriver, men man måste ändå konstatera att redan dagens system (som Svensson vill bibehålla) omöjliggör ett skydd av den tilltalade. En välgjord teckning kan ge tillräckligt med information om vem det är som är tilltalad. Den som verkligen är intresserad av den tilltalades identitet kan vidare gå till domstolsförhandlingen och själv se vem det är som sitter där. Den som övervarar förhandlingarna kan vidare utan vidare berätta för andra vad det är hon har sett. Skampålen finns där redan idag och fotoförbudet gör kanske en kvantitativ, men ingen kvalitativ förändring.

I slutändan tror jag att de av Abrahamsson givna skälen överväger. Fotoförbudet bör avskaffas. Det bör dock ske omsorgsfullt och med åtskillig eftertanke, just för att undvika de värsta av de skampålseffekter som Svensson befarar.

*****

Uppdatering: En dag för sent upptäcker jag att Mårten Schultz gör en annan avvägning än jag. Mårten tycks hålla med Svenssons resonemang.

Read Full Post »

Försvaret är det synd om: inte bara att organisationen sönderstressas av regelbundet återkommande bud och motbud från statmakter som inte tycks kunna bestämma sig för vad vi egentligen skall ha ett försvar, myndigheten är också osäker på sin värdegrund. För att kunna få fram någon lämplig värdegrund har man anlitat en konsult, och notan för dennas arbete uppgår vid det här laget till 100 miljoner kroner. Försvaret är så nöjt med konsultens arbete att konsulten nu skall anlitas igen, till en uppskattad kostnad av 18 miljoner kronor, skriver Dagens Nyheter.

Man kan hoppas att kostnaden den här gången inte skenar iväg, men det är inte min poäng här. Det som föranleder en juridisk kommentar är nämligen inte kostnaden i sig – trots att den nog är uppseendeväckande – utan den process som lett till att kostnaden skenat iväg.

Parterna visste i början inte vad projektet skulle gå ut på. Därför skrevs ett ramavtal som definierade vilka typer av tjänster som konsulten skulle tillhandahålla och sedan verkar man ha haft styrgruppsmöten på vilka det närmare bestämdes vilket arbete som egentligen skulle utföras. Man tycks vid det beslutet ha tagit fasta på vilket arbete som enligt gruppens mening behövdes, inte på vilken ekonomi det fanns i projektet. Nu har alltså notan hamnat på ett mycket högt belopp.

Försvaret torde inte vara ensamt om den upplevelsen. Liknande anekdoter berättas i dataprogramsvärlden: uppdragsgivaren vet att hon vill ha ett dataprogram som fullgör någon viss funktion, men har ingen aning om exakt vilka krav som kommer att behöva ställas på programmet. Alltså anlitar man en konsult som parallellt med programmeringsjobbet gör en kontinuerlig analys av olika målfunktioner och -konflikter; uppdraget specificeras i efterhand allteftersom arbetet fortskrider. Dessa avtal blir i all regel dyra, mycket dyra, precis som försvarets avtal nu blivit.

Problemet är att det i den moderna ekonomin finns ganska många områden där man vet att man kan göra något, men man vet inte exakt vad som kan göras och på vilket sätt man skall gå till väga. Man behöver som uppdragsgivare alltså både expertis för att kunna analysera problemet och för att kunna lösa det. När målbilden är så obestämd är det omöjligt att i förväg ge en klar beskrivning av uppdraget. Det som uppdragstagaren får betalt för är dock dennas tid och arbete. Alltså kommer uppdragstagaren att ta betalt också för den tid som läggs ned på att specificera uppdraget och kostnaden skenar iväg. Det finns dock på grund av uppdragets själva karaktär ingen möjlighet att verkligen kontrollera kostnadsutvecklingen: man kan ju inte sätta en summa pengar som limit för det som uppdragstagaren får göra, med risk för att arbetet, när pengarna tagit slut, måste avslutas innan det fullgjorts.

Det stora moralisk-juridiska problemet med den här typen av avtalskonstruktion är att uppdragstagaren förstås har ett ekonomiskt incitament och dessutom kunskapsövertaget för att pådyvla uppdragsgivaren onödigt arbete. Uppdragsgivaren kan inte bedöma huruvida något visst arbete är nödvändigt: om hon kunde det, skulle ju uppdraget kunna specificeras. Det kan alltså finnas en frestelse för uppdragstagaren att blåsa upp uppdraget, i synnerhet när motparten är staten, som alltid kan antas kunna betala notan.

Det är alltså enormt viktigt att uppdragstagarens arbete noggrant följs upp och att det noga kontrolleras vilket arbete som lagts ned på uppdraget och varför. Notor skall inte bara betalas, utan de måste noga granskas innan uppdragsgivaren gör sig av med sin taktiska fördel att sitta på penningpåsen. Av Dagens Nyheters artikel tycks framgå att styrgruppen i försvarets fall gjort just detta: vi får i vårt eget intresse som skattebetalare hoppas att det är sant. Om det är sant, finns ingen anledning att kritisera vare sig försvaret eller konsulten för de höga kostnaderna: uppdraget var i sådant fall av en karaktär som innebär att möjligheterna att kontrollera kostnaderna är begränsade.

Det som däremot kan och bör diskuteras är om försvarets värdegrund är värd 118 miljoner kronor. Eftersom jag aldrig riktigt begripit värdet av värdegrunder som finns på något dammigt papper, tillåter jag mig att tvivla på den punkten.

Read Full Post »

Older Posts »