Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 22 augusti, 2008

Efter att tidigare folkpartiet mjuknat i fråga om huruvida man med alla till buds stående medel skall genomdriva FRA-lagen (om vilket jag bloggat här), börjar också centern backa så sakteliga, skriver Svenska dagbladet. Inte att undra på det: förtroendet för regeringen har enligt Svenska dagbladet dalat ytterligare. Regeringspartierna börjar kanske inse att de just i FRA-lagens fall gjort ett misstag i det att de fått till och med sina egna anhängare – av vilka jag är en – att bli riktigt upprörda. Misstaget består främst i den otroligt arroganta hantering av frågan som i synnerhet stats- och försvarsministern gjort sig skyldiga till, där kritiken påstods vara en brist på förståelse hos kritikerna, istället för att det skulle ha erkänts att problemet kanske verkligen ligger i själva lagen.

Problemet ligger enligt min mening i själva lagen. Jag håller alltså egentligen med Thomas Bodström och Peter Eriksson att hela lagen bör rivas upp och arbetet börja om från början. Att göra så skulle förvisso innebära en enorm prestigeförlust för regeringen, men det är i slutändan det enda vettiga.

Jag noterar därför med glädje den långsamma reträtt som regeringspartierna nu tycks ha inlett från FRA-lagen. Jag hoppas verkligen att reträtten just på den här punkten blir en flykt och att vi kan sluta slåss och börja konstruktivt jobba framåt i frågan om den legitima spaningens tillåtliga omfattning.

Ibland är det nämligen ännu idag bättre att fly än illa fäkta.

*****

Se för övrigt också Mårten Schultz brillianta analys av centerns förslag. Jag vidhåller att jag välkomnar den reträtt som förslaget utgör, men måste nog hålla med Mårten om att det är ett konstigt förslag som partiet kommer med.

Read Full Post »

Antalet anmälda fall av barnmisshandel ökar, skriver Svenska dagbladet i anledning av en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå). Sifforna är självfallet skrämmande, och det svider nog ordentligt i hjärtat på de allra flesta när man får läsa om småbarn som blir slagna och i vissa fall till och med dödade. Det finns bara en sak som jag reagerar emot i rapporteringen, och det är att Brå i sin statistik tycks (tycks: jag har inte haft tid att läsa eller ens skumma själva rapporten) bunta ihop alla barn från 0 till 6 år i en och samma grupp. Det tror jag är fel med hänsyn till de mekanismer som kanske finns bakom barnmisshandel.

Innan jag fick min dotter, kunde jag inte för mitt liv förstå hur folk kan skada ett spädbarn. Nu är det en annan sak: jag ursäktar inte att folk skadar ett spädbarn, men jag tror mig förstå mekanismerna bakom denna form av misshandel.

När ett barn skriker med två timmars mellanrum eller, för att det har kolik, till och med konstant över en längre period, ökar stressnivån hos föräldern eller föräldrarna något alldeles enormt. Det är inte bara själva skrikandet som får en att bli stressad – man vill ju hjälpa, men eftersom barnet inte kan kommunicera annat än med skrik är man hänvisad till gissningslekar där man ibland inte träffar rätt problem. Det är också sömnlösheten: ett barn som vill ha mat varannan timme och som sedan äter i 30 minuter, ger sin mamma inte ro mer än 90 minuter i taget. På de 90 minuterna skall mamman då lägga ifrån sig barnet, se till att det är ombonat och somna själv. I praktiken får mamman en timmes sömn i taget. Man kan bli rikigt, riktigt knäpp för mindre: sömnlösheten kan få en att göra mycket konstiga grejor.

Om föräldrarna nu missförstått det där med jämställdheten, så att också pappan ser det som sitt ansvar att vara vaken när ändå stackars mamman är det, riskerar båda föräldrarna att bli knäppa, eftersom ingen av dem får tillräckligt med sömn och ro för att kunna ha något tålamod kvar. I dessa situationer kan man komma till en brytpunkt, där man instinktivt och med enorm styrka bara har en känsla: ta bort problemet, jag mäktar inte med.

Jag har själv varit där. Som tur var har jag då haft möjlighet att lämna min dotter till min fru och att gå därifrån en halvtimme eller så. Vi lyckades också ganska snabbt att etablera ett samarbete mellan oss som innebar att vi båda fick åtminstone så mycket sömn att ingen av oss helt blev av med sin rationalitet. Jag kan dock förstå att alla inte lyckas med det, och jag kan således förstå det såkallade ”shaken baby syndrom” (om vilken en informationskampanj skall startas, skriver Svenska dagbladet).

Spädbarn bör därför utgöra en egen grupp i statistiken: det är helt enkelt inte rättvisande att bunta ihop de med barn i högre ålder. Skrämmande är statistisken i båda fallen.

Read Full Post »

Ove Bring om Georgienkriget

Folkrättsprofessorn Ove Bring skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt att ”Europa borde sätta ner foten och klargöra för Moskva att aggression är totalt oacceptabelt”. Naturligtvis har han rätt, det kan inte vara fråga om det – frågan är dock hur Europa skall åstadkomma detta.

Bring säger egentligen inget om detta, utan han säger bara att Europa med ”fredliga medel” bör etablera ”någon form av politisk kostnad” för Ryssland. Det utesluter alltså enligt Bring att vapen används, och då kan vi förmodligen utgå ifrån att både ett fullödigt militärt ingripande och vapenleveranser faller utanför Brings formulering om ”fredliga medel”. Vad är det som kvarstår då?

Det kan i vart fall inte röra sig om någon reaktion som kan samordnas inom FN, eftersom Ryssland med sitt veto i säkerhetsrådet självfallet kommer att förhindra alla beslut där. FN kan enligt Dagens Nyheter i nuläget inte ens komma överens om att godkänna den fredsplan som såväl Ryssland som Georgien accepterat. Där finns alltså inget att hämta. Det innebär att folkrättens främsta instrument återigen visar sin impotens.

Men Bring talar om en ”politisk kostnad”. Det måste antas innebära att han själv inte ser hur en folkrättslig kostnad skulle kunna utkrävas. Vad gäller det politiska, är dock även det ett problematiskt område. Rysslands nuvarande styrka har mycket att göra med landets stora energitillgångar, och med att Västeuropa är helt beroende av rysk gas (vilket visade sig när ryssarna stängde av den gaspipeline som för genom Ukraina när man hade otalt med det landet – som en på den tiden ovälkommen bieffekt ströps också tillförseln till Västeuropa; se också The Economist om Europas energiberoende av Ryssland). Man kan inte utkräva politiska kostnader som enbart leder till att man skjuter sig själv i foten: förödmjukelsen att så tydligt visa upp Europas säkerhetspolitiska maktlöshet skulle nog bara uppmuntra de ryska strävandena efter att återskapa sitt forna imperium.

Tidskriften The Economist är inne på samma linje som professor Bring och rekommenderar att Väst utnyttjar den ryska fåfängan genom att förhindra att landet blir medlem i de finare internationella klubbarna, såsom exempelvis världshandelsorganisationen WTO. Det låter ju bra, men dels tillåter jag mig att tvivla om det verkligen skulle fungera, dels tror jag inte att Väst kan komma överens som några sådana åtgärder.

Jag tror inte att det skulle fungera eftersom jag uppfattar Rysslands utrikespolitiska strävan som en strävan efter att bli fruktat, inte aktat. Den ryska nationalismen förefaller mig vara en gammaldags nationalism (vilket för övrigt också Bring skriver) och den bygger tyvärr i all regel på att landet skall vara så starkt att ingen kan blanda sig in i dess handlande. ”Respekt” i den bemärkelsen betyder på den internationella arenan, liksom tyvärr också så många gånger i vardagslivet, att den som ”respekteras” skall få göra vad fan hon vill, inte att den handlande skall vara aktad. När strävan är att bli fruktad, ingår i detta att man är stark nog att bära konsekvenserna: den politiska kostnad som Bring vill utkräva skulle alltså riskera att göra Ryssland ännu mera sjävmedvetet, eftersom landet då kan visa att det är så starkt att det inte behöver bry sig. Att Ryssland reagerar så visar dess reaktion på att vissa Västländer (däribland Sverige) lagt det militära samarbetet på is: man ställde helt enkelt in sin kooperation med NATO (se Dagens Nyheters artikel).

Väst lär inte heller kunna komma överens om sanktioner: i synnerhet Tyskland har för många ryska intressen för att riskera samarbetsklimatet med Ryssland. Vidare uppkommer dock här den gamla frågan om huruvida man skall försöka få med de internationella skurkarna i samarbete för att visa dem att kooperation lönar sig, eller om man tvärtom skall frysa ut dem. Jag har inget bra svar på den frågan, men jag är närmast säker på att den typen av diskussion kommer att förlama Väst tillräckligt länge för att det skall bli för sent för handling när man väl lyckats komma överns.

Min slutsats blir att det finns stater som är immuna mot omvärldens reaktioner, och att det i dagsläge framför allt är Ryssland och USA, men även Iran och Nordkorea som är i denna kanske avundsvärda situationen. Det innebär inte att jag inte håller med Bring: visst, om inget annat för den egna moraliska självkänslans skull bör en politisk kostnad utkrävas, om det nu på något sätt skulle vara möjligt.

I övrigt tycker jag dock att det börjar bli akut läge att se över våra försäkringar i form av ett försvar som går att ta på allvar, och att kanske uppdatera policyn (se också Wilhelm Agrells Brännpunktsartikel om överoptimistiska och politiserade omvärldsanalyser i Försvarsberedningen). När det kommer till kritan måste vi nämligen i förekommande fall kunna sätta hårt mot hårt, då fina ord och politiska kostnader inte kommer att bita.

Jag hade aldrig trott att jag en dag skulle förespråka större försvarsutgifter, men Rysslands beteende denna sommar får mig dit.

Read Full Post »