Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2009

Bloggpaus

Personliga åtaganden kommer den närmaste framtiden att förhindra att jag bloggar stadigt. Något inlägg kanske jag får till, men bloggandet återupptas med regelbundenhet först mot mitten av augusti 2009 igen.

Annonser

Read Full Post »

Göran Rosenberg föreslår idag i en kolumn i Dagens Nyheter att det bör införas en allmänn samhällstjänst (som ersättning för den snart avskaffade allmänna värnplikten, ser avsikten ut att vara, och för alla, kvinnor som män). Det omedelbara syftet med en sådan tjänst skulle vara att fostra unga människor in i det samhälle ”de ytterst delar med varandra” och att sammansvetsa nationen. Det ultimära syftet är att stärka den samhörighet mellan medborgarna som måhända krävs för att demokratin skall fungera. En välkommen bieffekt är enligt Rosenberg att en sådan tjänst skulle ”stärka samhällets förmåga att fullgöra sina åtaganden”.

Jag har själv en gång tyckt som Rosenberg och har därför förståelse för hans åsikt och för den bekymrade panna i djupa veck som ligger bakom artikeln. Icke desto mindre är jag emot en allmän samhällstjänst.

Min första invändning är totalt icke-juridisk, utan snarare påverkad av mitt intresse för historia. Nationer är inget som är naturligt, utan nationsbygget har med vapen i hand fått genomdrivas mot befolkningens vilja och intressen. Med början i Dackefejden och andra medeltida uppror som vände sig mot statens alltmer ökande kontroll av regionala förehavanden har centralmakten fått brutalt sätta sig över den klanstruktur som utgör regionala identiteter. Vi har onekligen vunnit en del på detta, då vi genom denna centrala kontrollmakt har möjlighet att värna svaga och att garantera någon form av något så när enhetliga levnadsförhållanden över hela landet. Icke desto mindre är nationen en konstgjord produkt, och jag är inte säker på att vi bör med tvångsåtgärder hålla liv i denna skapelse. Om vi tycker att vi måste bygga nationer, anser jag nog snarare att det i så fall bör ske på åtminstone europeisk nivå, att alltså ungdomar från olika länder och kulturer bör tvingas att ge en del av sitt liv till gemensamt arbete i samhällets tjänst. Att fortsätta bygga på nationen Sverige upplever jag som ett försök att cementera en struktur som i dagens värld stjälper, snarare än hjälper. Men som sagt är denna invändning icke-juridisk.

Mina juridiska invändingar är två. Dels är obligatorisk samhällstjänst för att stärka samhällets förmåga att uppfylla sina åtaganden inget annat än dagsverken. Det är en form av skatteuttag utöver de pengar som alla betalar på sina inkomster. En sådan samhällstjänst kan fullt jämföras med ett system där en arrendator inte bara betalar pengar för sitt arrende, utan också därutöver fullgör arbete på jordägarens mark. I arrende- och andra förhållanden kan åtminstone dagsverken kombineras med sänkt avgift, men utgångspunkten i Rosenbergs resonemang tycks ju vara att samhällstjänsten skal utgöra en förstärkning av de samhälleliga tjänster som vi redan betalar skatt för, så att samhällstjänsten läggs ovanpå skatterna. Samhällstjänst utgör i det perspektivet en form av tvångsarbete. Jag kan inte tycka att staten/det allmänna/samhället har rätt att av medborgarna kräva sådan tjänstgöring.

Detta leder till den andra invändningen. Samhällstjänst som tvångsarbete kommer att negativt påverka dem som försöker att förvärvsarbete på samma områden där det finns samhällstjänstgörande ungdomar (gissningsvis undersköterskor, renhållningsarbetare och andra relativt lågkvalificerade jobb). Samhällstjänst skulle alltså vara ett tvångsarbete som menligt påverkar en del av arbetsmarknaden. Samhällstjänst skulle med andra ord innebära ett ingrepp i arbetsmarknadspolitiken och därför också i arbetsmarknadsparternas frihet att själva gestalta arbetsmarknaden. Eftersom jag i grunden är mycket positiv till att låta arbetsmarknaden regleras genom kollektivavtal och inte lagstiftning, är jag skeptisk mot samhällstjänst.

Rosenberg gör förvisso förbehåll för att detaljerna i en eventuell samhällstjänst måste utredas. Eftersom jag dock inte delar hans utgångspunkt – värnandet om den nationella samhörighetskänslan – tenderar jag till att se de juridiska problemen, och jag har svårt att se hur dessa problem skall lösas. Det problem som är tyngst är problemet att samhällstjänst innebär tvångsarbete. Sådant tvångsarbete kan jag acceptera som ett straff (även fast jag också i det avseendet tycker att det är lite obehagligt), men jag kan inte acceptera det som led i ett nationsbygge.

Om vår samhörighetskänsla är beroende av tvång, om vi inte frivilligt förmår att välja samhörighet till den grupp av människor som vi delar en politisk organisation med, är den mycket mera grundläggande frågan huruvida vi över huvud taget skall ha den politiska organisation som vi har idag. Att framtvinga kulturell samhörighet med juridiska tvångsmedel slår mig som en upprepning i annan tappning av kungarnas sammansvetsande av sina länder med blod och järn.

Och det känns knappast som någon framtidsmodell.

Read Full Post »

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har enligt Svenska dagbladet gjort en rejäl vurpa på den hala isen. I ett tacktal för maten på en tillställning hos Föreningen svenska kompositörer av populärmusik sade hon enligt tidningen att hon gladdes över domen i Pirate Bay-målet. Nyheten är färsk ännu, så att bloggosfären inte tycks ha kommit igång på riktigt, men det är i det närmaste självklart att det nu kommer att klagas på etablissemanget (whatever that is) i allmänhet och på ministerstyre i synnerhet.

Juridiskt sett – och här lämnar jag alltså för stunden den politisk-moraliska bedömningen utanför – rör sig frågan om ministerstyre om 11 kap. 2 § regeringsformen, som stadgar:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall.

Därtill kommer samma kapitels 7 §, där det står:

Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighetskall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.

Med andra ord skall de styrande här i riket hålla sig utanför domstolars och förvaltningsmyndigheters rättstillämpning i enskilda fall. Ministern får inte hjälpa Selina som är i färd att avvisas till Irak och kommunen får inte se till att socialförvaltningen ger Berta en plats på ålderdomshemmet. Det som de styrande får göra, är att ge ramarna, att bestämma lagstiftningens och reglernas innehåll. När det kommer till tillämpningen, har de styrande inte längre makt över enskilda ärenden.

För att Adelsohn Liljeroth skall ha gjort sig skyldig till ministerstyre, skall hon alltså ha bestämt hur domstolarna i Pirate Bay-målet skall döma. För att man skall kunna komma dit, måste man alltså argumentera att domarna är så lyhörda gentemot just kulturministern att hennes glädje över målets preliminära utgång i en överklagad och dessutom på jävsgrunder angripen dom i tingsrätten redan fått sin givna utgång.

Jag har här på bloggen fått många inlägg som åtminstone delvis har fått mig att tvivla på det svenska rättsväsendets allmänna tillstånd, men att domare skulle vara så ryggradslösa och hunsade att just kulturministerns ord leder till en viss given utgång, anser jag fortfarande vara alltför magstarkt. Jag skulle inte ens vilja acceptera något sådant om själva statsministern hade gjort en liknande vurpa: ministerstyre måste enligt min mening vara något mera handfast än att uttrycka gillande eller ogillande av en viss dom. (I förvaltningsärenden är detta en annan femma, eftersom förvaltningsmyndigheter är långt mera beroende av den politiska makten än vad domstolarna är, men nu rör det sig ju just om domstolar i Pirate Bay-målet.)

Jag kan därför som jurist inte anklaga kulturministern för ministerstyre. Som medborgare måste jag dock undra vad i hela friden hon håller på med. Att uttrycka gillande eller ogillande av en dom som inte har vunnit laga kraft (det vill säga en dom som ännu inte är slutlig då den kan överklagas eller har överklagats), är politiskt taktlöst. Kulturministern tar ställning i en fråga där vi inte ens vet hur den rättsliga bakgrunden exakt ser ut, och är alltså tydligen lika omdömesgill som någon som i ett pågående krig satsar hela sitt politiska kapital på att den ena sidan kommer att vinna.

Dessutom påverkar hon förvisso sannolikt inte själva domstolsprocessen, men hon påverkar debatten om den. Hur skall debatten om Pirate Bay-målet, om jävsfrågan där och om upphovsrättens vara eller icke-vara någonsin bli sansad om inte ens en minister kan hålla den glappande käften i styr medan domstolarna håller på att ta ställning till den rättsliga frågan? En dom som bekräftar tingsrättens ställningstagande i frågan – alldeles oavsett om den kommer i hovrätten, i tingsrätten (om processen där skulle behöva tas om på grund av jäv i första rundan) eller i Högsta domstolen – kommer nu automatiskt att misstänkas vara påverkad av politiken. I synnerhet om Adelsohn Liljeroth gillar tingsrättens dom, borde hon ha undvikit att utsätta domstolarna för den misstänksamhet som en även fortsatt fällande dom kommer att innebära.

Jag har hittills inte haft något särskilt intryck av kulturministern. Hon sköter väl sitt uppdrag vad gäller debatten om kulturutredningen, tycker jag – jag har svårt att bli engagerad i kulturdebatten. Efter det här måste jag dock säga att jag har ett intryck av kulturministern.

Och det intrycket är inte särskilt smickrande för henne.

Read Full Post »

Företrädare för näringslivet publicerar idag på Dagens Nyheters debattsida en lista med krav på förändringar av kollektivavtalen i de kommande avtalsrörelserna. Ur ett företags- och i förlängningen samhällsekonomiskt perspektiv förefaller kraven vara relativt rimliga, även om de är rätt så obekväma för arbetstagarna. Det kanske mest obekväma krav är kravet på flexibiliteten i arbetslivet, där näringslivet kräver att det skall kunna jobbas mer när mycket jobb finns och mindre när arbetet tryter. Det innebär, översatt till den individuella nivån, att man under vissa perioder förväntas jobba mer än sina 40 timmar i veckan och hantera detta inom familjelivet och ens sociala åtaganden och att man andra perioder skall behöva hitta på någon sysselsättning hemma. Kravet är kanske inte orimligt, men det är mycket obekvämt och därför antagligen svårt att få igenom.

Til syvende og sidst är det här en fråga för arbetsmarknadens parter att komma överens om. Näringslivet tycks inte ropa efter lagstiftning, utan just efter förändringar i kollektivavtalen, och sådana förändringar är det upp till näringslivet och fackföreningarna att komma överens om. Det hela är alltså en förhandlingsfråga, och måste bedömas ur ett förhandlingsteoretiskt perspektiv.

I detta perspektiv ser näringslivets utsikter att få framgång trots den pågående krisen inte särskilt goda ut. Det är förvisso närmast självklart att just i den artikel som publicerats idag inga löften ges om motprestationer från näringslivet – trots att man knappast kan förvänta sig eftergifter från arbetstagarparten om inte arbetsgivarna är beredda att bjuda till någonstans – men ser man sig omkring, tycks det inte finnas mycket som näringslivet är berett att ge.

Trots Lundby-Wedin-skandalen och den insikt om att fackföreningsföreträdare är av samma skrot och korn som deras motparter i företagen som denna skandal bör ha lett till även hos den mest vänstersinnade av medborgare, kan man konstatera att lönesänkningar inte precis verkar vara näringslivets melodi. Regeringens något klumpiga försök att strypa det misslyckade bonussystemet åtminstone i statligt ägda företag visar att näringslivstopparna inte är beredda att själva minska sin lön i paritet med det som förväntas av arbetstagarna. Några anställningsgarantier kan förstås inget företag ge, eftersom det är att be om konkurs när konjunkturerna är dåliga. En utbyggnad av trygghetssystemen skulle kosta samma summa eller mer än som kan sparas genom frysta eller sänkta löner och skulle alltså innebära ett tagande med den ena handen av det som den andra handen gav.

Den enda verkliga möjligheten för näringslivet att förbättra förhandlingsklimatet och öka chanserna för näringslivet att få igenom sina krav, är att näringslivstopparna bjuder till på lönesidan. Nu är det förvisso helt sant att direktörernas löner normalt utgör en relativt sett mindre summa än totalsumman av alla löner (inklusive arbetsgivaravgifter med mera) som ett företag måste bära, fast man i de mest eklatanta fallen av löne- och bonusskandalerna kan undra om inte några anställda hade kunnat hållas kvar i företaget om företagsledarna tagit mindre betalt. I normala fall utgör alltså en sänkning av direktörslönerna ingen verklig fördel för företaget.

Icke desto mindre finns här en viktig symbolfunktion som näringslivet med konstant blindhet förbiser. Om jag ber någon att dra åt svångremmen, kommer denna person med intill visshet gränsande säkerhet att vara mera beredd att göra så om jag tydligt och verkligt och offentligt gör samma sak. Inte att de mest välbetalda direktörerna behöver dra åt något särskilt: jag tvivlar på att det innebär någon verklig minskning av levnadsstandarden om man går från 4 till 3,5 miljoner kronor om året. Ändå är det förhandlingspsykologiskt viktigt att förhållandet mellan arbetstagarnas och direktörernas löner behåller ungefär samma proportioner, att inte direktörslönerna fortsätter stiga medan arbetstagarnas löner minskar och lönespridningen därigenom ökar.

Missta mig inte: jag tror att vi med intill visshet gränsande sannolikhet har för lite lönespridning i Sverige. Det ligger något märkligt i att någon som under långa år studerat och dragit på sig studieskulder tjänar lika mycket som en person som under samma tid arbetat och alltså tjänat pengar. Den som studerat hamnar jämförelsevis på minus, vilket antagligen är en av anledningarna till snedrekryteringen till högskolorna: när inte ekonomin lockar, är det en kulturell fråga huruvida högskolestudier lockar eller inte. På samma sätt betalas helt okvalificerade jobb antagligen något för bra i Sverige, eftersom de i kombination med stor anställningstrygghet för den som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden innebär en kostnad för företagen som det tar några år att väga upp med en motsvarande produktivitet från arbetstagarens sida. Jag anser alltså att vi har ett problem med lönestrukturen i Sverige.

Däremot tror jag inte på att höga löner måste höjas ytterligare för att vi skal ha kompetenta företagsledare. Dels kan företagsledarnas kompetens i många fall ifrågasättas, dels är en företagsledare – så viktig hon är – inte ensamt ansvarig för företagets framgångar: annars skulle det räcka med enmansbolag för att bli riktigt, riktigt framgångsrik och rik i Sverige, vilket det helt klart inte gör. Slutligen dels är den svenska företagsledareliten till övervägande delen svensk, trots att det internationellt betalas högre direktörslöner: de svenska direktörerna verkar inte ha någon större internationell arbetsmarknad, vilket innebär att vi inte behöver jämföra direktörslönerna internationellt för att hålla kvar de direktörer vi har.

Näringslivet och näringslivstopparna anser sig ofta vara en elit, och det är de kanske också på så sätt att åtminstone de som själva äger och driver företag är mera riskbenägna och mera påhittiga än vi vanliga anställda. När det gäller anställda direktörer är detta mera tveksamt, men jag vill kanske medge att åtminstone några av dem är folk med förmågan att bedöma en marknad och att hålla kontakter på ett bättre sätt än vi andra.

En elit måste dock vara mer än så, alldeles oavsett hur man definierar elit (och för mig är en överlägset skicklig rörmokare en rörmokarelit, så att jag inte lägger något klassperspektiv i det hela). En elit har privilegier, dels för att den är starkare än andra på sitt område, dels för att andra inser det och ser upp till eliten. Privilegier utan förpliktelser är dock inte ett tecken på någon elit, utan ett tecken på adel. Näringslivet för i alltför många sammanhang en argumentation som påminner om adelns argumentation på 1800-talet, och tar alltför sällan sitt ansvar som de som leder andra. (Detsamma gäller förresten närmast oavkortat också för politiken.)

Även när näringslivet alltså – som idag – har argument som enligt min mening är förnuftiga och borde få framgång, sitter näringslivet i en svår sits som det självt med eftertryck och ett lustfyllt grymtande placerat sig i. Det är dags också för näringslivet att bjuda till.

Då blir det mycket svårare för fackföreningarna att insistera på sina motsvarande privilegier.

Read Full Post »

Enligt Dagens Nyheter är för närvarande barnamord en het fråga i Brasilien. Tydligen finns vissa indikationer på att ursprungsbefolkningsgrupper i Amazonas har seder som innebär barnamord. Jag kan förstås inte bedöma huruvida de rapporter som nämns i Dagens Nyheter är äkta eller om de utgör propagande, men mina (mycket basala) antropologiska kunskaper säger mig att det åtminstone inte är uteslutet att rapporterna avspeglar verkliga förhållanden.

Ur vårt kulturella perspektiv är detta förstås förfärligt. Hur kan man döda ett barn bara för att det haft oturen att ha en tvilling? Självklart måste vi inskrida, försvara de värnlösa, lära dessa människor det irrationella och viddriga i sitt beteende…

Problemet är bara att vi historiskt sett redan reagerat på detta sätt en gång. Det var åtminstone en del av kolonialismens projekt att lyfta efterblivna kulturer ur sitt mörker och att föra dem till det västerländska ljuset. Denna hållning uttrycktes tydligt i Rudyard Kiplings dikt ”Take Up the White Man’s Burden”. Efter andra världskriget reagerade vi kraftigt mot den arrogans som ligger i detta sätt att se saken och försökte backa: alla kulturer är lika mycket värda och måste respekteras. Från en hierarkisk uppfattning där vi själva låg i topp gick vi alltså till en kulturrelativistisk uppfattning, där allt var lika mycket värt.

Denna kulturrelativism har nu lett till vissa ideologiska problem. Dels yttrar de sig i folkrätten. Om alla beteenden och kulturer är lika mycket värda, innebär det att vi inte har någon rätt att lägga oss i Kinas behandling av sina minoriteter och dissidenter – det är ju ett kinesiskt problem, och vem är vi att förklara vårt sätt att göra saker och ting till bättre än det kinesiska sättet? Vi har heller ingen rätt att lägga oss i omskärelse (kvinnig såväl som manlig, för övrigt, för att ingendera är särskilt människovänlig). Vi har ingen rätt att uttala oss om vad andra gör över huvud taget – åtminstone om man drar kulturrelativsmen till sin logiska spets.

Dels yttrar sig kulturrelativismens problem inom ett lands gränser när detta land har minoriteter som har en annan kultur än majoritetsbefolkningen. Brasilien är ett bra exempel, men även Sverige med dess problem med hedersmord och olika religioners ställningstaganden gentemot yttrandefriheten. Man kan förstås säga att lagen gäller lika för alla, men då får man inte blunda för att lagen förstås har en värdegrund, och att denna värdegrund i demokratier som Sverige och Brasilien förstås avspeglar majoritetens, inte minoritetens, värderingar. Lagen är, sett i detta perspektiv, ett sätt för majoriteten att förtrycka minoriteten.

Många som vill få kulturrelativismen och ingripanden att gå ihop ideologiskt, tar sin räddning i de mänskliga rättigheterna. Dessa är ju just ”mänskliga” och påstås gälla ovanför tid och rum och utan avseende på den kulturella kontexten. Det är knappast riktigt. De såkallade mänskliga rättigheterna har uppstått i den specifikt västerländska kontexten, och till yttermera visso som reaktion på det mycket västerländska andra världskriget. De såkallade mänskliga rättigheterna är en västerländsk kulturyttring som inte utan vidare gäller för andra kulturer.

”Men det finns ju många i andra kulturer som håller med om de mänskliga rättigheterna, så då måste de ju ha allmän giltighet”, någon kanske vill invända. Det tror jag inte heller. Ingen kultur är ju helt enhetlig (tänk bara på olika synsätt inom den västerländska kulturen avseende exempelvis familjens roll och ställning) och man kan alltid hitta någon som håller med en. Faktum är dock att de västerländska mänskliga rättigheterna har svårt att fungara när det inte är staten, utan klanen eller familjen som är den samhällsbärande enheten. Det blir svårt med yttrandefrihet om denna inskränks av ett klanöverhuvud.

Är alltså den enda utvägen den totala kulturrelativismen, så att vi måste acceptera att indianstammar dödar sina nyfödda barn? Det tror jag bestämt inte.

Jag ser ingen inre motsättning i att säga så här. Min kultur och mina synpunkter är inte sanna – de är lika sanna eller osanna som en nazists eller en fundamentalistisk judes. Problemet är dock att ingen har någon sanning över huvud taget, vilket innebär att vi alla måste välja, eftersom vi varken som individer eller som samhällen kan överleva utan gemensamma värdemässiga rättesnören. Vi måste välja, och det innebär att vi måste ta våra risker. Jag skall försöka så gott jag kan att vara en hederlig och juste människa enligt de normer som ligger mig närmast om hjärtat – de normer som jag är uppvuxen med – och skulle jag missta mig i något jag gör, får jag väl leva med att mina samtida eller efterkommande dömer mig, på samma sätt som jag dömer de som jag anser vara ojusta eller efterblivna i sina kulturella inställningar. Någon garanti för att jag gör rätt finns inte.

Jag ger samma rätt till alla andra. Den kulturella diskursen liknar alltså enligt mitt sätt att se saken mycket fundamentalt den politiska diskursen och har på samma sätt bäring på frågan om lagstiftningen och dess tillämpning.

Med andra ord är också den kulturella diskursen en maktfråga. För närvarande har i världen min kultur makten, och det innebär att vi anser oss behöva ingripa när barn dödas. Vi har förvisso en obekväm känsla vid detta, eftersom vi också anser det ligga ett värde i att alla får leva enligt sin egen kultur, men det finns kulturyttringar som inte kan accepteras.

Det innebär att vi inte är rasister när vi genomdriver våra värderingar. Vi tar våra chanser och försöker så gott vi kan – någon sanning finns ju ändå inte. Vi bör inte vara nonchalanta och vi bör fundera på exakt vilken avvägning vi gör mellan olika värden i olika fall, men i slutändan kan vi inte annat än att göra som vi själva tror är bäst – även om det krockar med andras kulturella föreställningar.

Vi har alltså rätt att ingripa i olika länders styrelseskick. Vi har rätt att ha åsikter om omskärelse. Vi har rätt att lagföra indianer som dödar sina barn. Eller så har vi inte rätt att göra så, men det kan inte vi och inte andra veta – vilket innebär att vi måste utgå ifrån att vi har rätt att göra så.

Alla andra gör ju också det.

Read Full Post »

I en tröttsamt formulerad debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt – när kommer de politiska partierna äntligen att förändra sin förutsägbara och tråkiga 1800-talsretorik? – lyfter socialdemokraterna Marita Ulvskog och Sven-Erik Österberg fram en viktig poäng. Jag är förvisso inte enig med dem i de slutsatser som de drar, men författarna lyckas peka på ett allvarligt och faktiskt inte helt lättlöst problem.

Frågan som diskuteras i artikeln är den såkallade Lavaldomen och dess konsekvenser. Det har i samband med den tidigare arbetskonflikten vid ett bygge i Vaxholm visat sig att i länder där ingen lagstadgad minimilön finns, den fria rörligheten inom EU innebär att utländska arbetstagare enligt EG-rätten får jobba i enlighet med sina utländska kollektivavtal. Lettiska byggnadsarbetare som jobbar i Sverige får alltså – eftersom Sverige saknar lagstadgad minimilön – jobba enligt lettiska kollektivavtal, det vill säga för en lägre lön än sina svenska kolleger. Frågan är hur man skall hantera detta.

Innan jag går in på den poäng som jag tycker att Ulvskog och Österberg har, vill jag peka på de tvivelaktigheter som författarna gör sig skyldiga till. Författarna skriver att en konsekvens av Lavaldomen är att ”oseriösa företag [får] utrymme att konkurrera med låga löner och farlig arbetsmiljö”. Med förlov sagt, är detta bullshit. Arbetsmiljölagen är inte kollektivavtalsberoende och omfattas således inte av Lavaldomen; att ett företag använder sina utländska arbetare och betalar de enligt den tariff som gäller enligt det utländska kollektivavtalet, är inte oseriöst. Ulvskog och Österberg spelar det nationalistiska kortet, där allt som är svenskt är bra, och allt som är utländskt är dåligt. Så mycket för vänsterns solidaritet och internationalism: dessa upphör vid den svenska territorialvattensgränsen och innebär alltså i verkligheten en xenofobi och provinsialism som inte gör det förvånande att många ur socialdemokraternas väljargrupper byter till SD.

Icke desto mindre har författarna en poäng i något annat de säger. De pekar nämligen på att protektionistiska strömningar kommer att få medvind om svenska byggnadsarbetare går arbetslösa, samtidigt som byggen i Sverige befolkas av utländska byggnadsarbetare som jobbar för lägre löner. Detta är med stor sannolikhet sant, och det blundas alltför ofta för från EU-förespråkarnas sida.

Nu är i och för sig den formen av solidaritet som innebär att man låter en svagare part (och det är de flesta östeuropeiska företagen och arbetarna tills vidare) utnyttja sin enda strukturella fördel (lägre löner) mycket mera äkta än den formen av ”solidaritet” som börjar och slutar med en summa pengar i bidrag. Äkta solidaritet kostar en uppoffring. Om vi vill hjälpa de som inte har det lika gott ställt som vi att komma upp sig, måste vi vara beredda att det kommer att svida hos oss. I så måtto är Lavaldomen riktig, då den innebär en intra-europeisk solidaritet av genuint snitt.

Detta är dock ett strukturellt argument. Artikelförfattarna idag framför ett individuellt betonat argument. Hur kan vi förvänta oss att den svenska byggnadsarbetare som inte får jobb när hon kräver svenska löner skall inse det storhjärtade i att hon går arbetslös medan en lettisk kollega får jobb i Sverige? Märk väl att letten inte är oseriös: hon kan tänkas tjäna mycket, mycket bra – med lettiska mått mätt. En svensk byggnadsarbetare kan dock inte leva på sin invanda nivå ens med en mycket bra lettisk lön. Med andra ord kommer letterna att utkonkurrera svenskarna.

Detta är delvis meningen, då det ligger en ekonomisk fördel för oss alla (inte bara för företagen, vilket artikelförfattarna i sin förvrängning av argumentationen påstår) i att den som kan sköta jobbet billigast också får göra det (bland annat detta ligger nämligen bakom de billiga TV-apparater och andra prylar som de senaste 20 åren fått svenska konsumenter att skutta av köpglädje). EU är åtminstone delvis ett projekt som handlar om att utnyttja komparativa fördelar, där den som lättast kan använda resurser för att framställa en viss nyttighet också skall få göra det, även om det går på bekostnad av andra. Det är det som är det välgörande med konkurrensen.

Men hur förklarar vi det för den svenska byggnadsarbetaren? Faktum är att jag inte vet. Vi sitter i en rävsax: kör vi socialdemokraternas linje, är vi de facto osolidariska, och östeuropéerna har all rätt att kalla oss för hycklare som ser till att våra banker får jobba i Baltikum, men som samtidigt skyddar sin arbetsmarknad för balterna. Kör vi EU-vännernas linje, riskerar vi en backlash, där de grupper som förlorar på den aktiva solidariteten gör det rationella valet att opponera sig mot denna aktiva solidaritet och välja protektionism och nationalism. Det håller redan på att ske.

Juridiskt finns olika möjligheter att komma åt det här, men ingen av dem är bra. En minimilön i lag skulle innebära att vi inskränker arbetsmarknadsparternas dispositionsfrihet, och vidare att branscher som inte kan bära denna minimilön skulle få det svårt. Ingen bra idé, alltså, även om många länder har minimilöner. Vi kan göra som socialdemokraterna och kräva att den som jobbar i Sverige skall ha ett svenskt kollektivavtal. Det innebär dock att vi valt den protektionistiska vägen, och att vi som samhällsmedborgare också måste acceptera att det som skattebetalaren skulle kunna få för en viss summa kostar mer – det är en form av statsstöd till näringslivet som konsumenterna betalar ovanpå sina skatter. Inte heller precis de vises sten. Vi skulle kunna intensifiera våra ansträngningar att skola om folk som blivit arbetslösa, så att den arbetslösa byggnadsarbetaren får hjälp att söka jobb i en annan bransch. Givet de ekonomiska konjunkturerna och vidare det strukturella problemet att flytta potentiellt stora delar av arbetskraften till ett annat geografiskt och ekonomiskt område, verkar inte heller det vara någon framkomlig väg.

Som sagt, jag vet inte hur vi skall lösa det här. Jag är mån om den aktiva solidaritetshandling som ligger i att öppna vår arbetsmarknad för arbetare från andra länder. Så länge dessa enligt sitt eget lands måttstock betalas väl, så länge de verkligen bor i det egna landet och alltså inte behöver försöka få det gå runt i Sverige med en rumänsk lön, tycker jag att vi bör ge dem chansen att jobba upp sig. Jag är med andra ord för den politik som ligger bakom EU:s regler på området.

Samtidigt måste vi hantera den besvikelse och det missnöje som högst befogat uppstår hos de enskilda som vi offrar på den allmänna ekonomiska välfärdens altare. Det är här skon klämmer, som artikelförfattarna idag mycket riktigt påpekar.

Fast utan att erbjuda något bra sätt att få skon att passa bättre.

Read Full Post »

I Irland har en kommission publicerat sina undersökningsresultat avseende övergrepp mot barn i katolska institutioner mellan 1930 och 1989, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter: kommissionen websida finns här – jag varnar för delvis extremt obehaglig läsning. Enligt rapporten förekom systematiska fysiska och sexuella övergrepp mot de barn som intagits till dessa institutioner. Kommissionen sammanfattar sina resultat med att utbildningsdepartementet (som var ansvarig myndighet), bland annat av överdriven respekt för den katolska kyrkan, inte skötte sitt uppdrag att värna dem som inte kunde värna sig själva.

Utan att vilja frisvära det irländska utbildningsdepartementet, måste konstateras att förövarna – enligt kommissionens rapport både lekmän och religiöst skolad personal – var katoliker och i åtskilliga fall hade gjort katolicismen till sitt kall. Det här var alltså människor som predikade kärlek till sin nästa på dagen och slog små barn med läderbälten på kvällen. Detta skedde inte bara under 1930-talet (en tid som man på goda grunder i vissa avseenden ännu kan räkna till medeltiden i sina sociala föreställningar), utan ända in på 1980-talet. Toppen i rapporten ligger på 1960-talet, vilket säkerligen har med åldersstrukturen bland de som utsattes för övergreppen att göra.

En av de organisationer som mest figurerar i rapporten – Congregation of Christian Brothers – lyckades år 2004 utverka en dom som förhindrar att sällskapets medlemmar, vare sig de är döda eller levande, nämns vid namn. Dessa religiösa sadister kommer alltså aldrig att lagföras, vilket är en skandal i sig. Denna skandal är det upp till de irländska väljarna och myndigheterna att hantera. Mitt problem här är med katolska kyrkan som organisation.

Den katolska kyrkan visste om vad som hände i institutionerna (se rapportens Executive Summary, stycke 21) och gjorde ingenting. Mönstret av misshandel och sexuella övergrepp varierade inte heller särskilt över regionerna (Executive Summary, stycke 15). Irland är heller inte något isolerat fall: även USA har numera en lång dokumenterad historia av katolska prästers sexuella övergrepp och kyrkans respons att flytta prästerna istället för att ställa dem till svars (se denna e-note-artikel).

Vi har alltså att göra med en organisation som bevisligen hyser en anmärkningsvärt stor grupp av sadister och pedofiler. Denna organisation har vidare sådana kontakter med åtminstone den irländska myndighetsvärlden att den kan korrumpera myndigheternas tillsynsverksamhet och skydda personer som gjort sig skyldiga till brott. Brottslingarna tillåts att flytta till en annan adress, där deras tidigare gärningar inte är kända och där brottslingarna därför kan börja på en ny brottslig kula.

Skulle det här vara Hell’s Angels, skulle vi myndigt förklara att det rör sig om organiserad kriminalitet, vi skulle frysa organisationens tillgångar, vi skulle göra husrannsakningar och vi skulle ropa på hårdare tag. Nu rör det sig dock om den största religiösa organisationen i världen, med ett inflytande som sträcker sig många hundra år tillbaka i tiden och med ett överhuvud som också är chef för en folkrättsligt erkänd stat. Vi bortförklarar alltså de beteenden som uppdagas, tillräknar dem – trots alla indikationer om att det rör sig om systematiska övergrepp och mörklägganden – enskilda rötägg, pekar på allt gott som anses ha sitt ursprung i kristendomen allmänt och katolicismen i synnerhet och struntar framför allt att ställa alltför obehagliga frågor om kyrkans juridiska ansvar för sina präster, nunnor, abbotar och biskopar.

Min fråga i rubriken bör kanske ändå besvaras nekande: katolska kyrkan är ingen organisation som har till huvudsyfte att begå och främja brott, och är således ingen kriminell organisation. Men den ligger nog så nära.

Read Full Post »

Older Posts »