Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2011

Konkurrensutsättningen av järnvägssektorn är under attack i Sverige, där det på vissa håll påstås (hittills utan något större stöd i undersökningar) att det är konkurrensutsättningen i sig själv som åtminstone bidragit till de problem som vi haft de senaste åren. Det är därför intressant att uppmärksamma att år 2008 delningen mellan infrastruktur och järnvägsdrift ännu inte hade implementerats i 24 av unionens 27 medlemsstater, samt att EU-kommissionen nu skickat ett varningsbrev till Frankrike och Storbritannien avseende underlåtenheten att dela upp infrastrukturförvaltning och järnvägsdrift i Eurotunnel. Det som för mig är mest påfallande i meddelandet är att kommissionen är lika tvärsäker om konkurrensens fördelar som motståndarna är om dess nackdelar – utan att någon av de två lägren har annat att tillgå än teoretiska resonemang.

Ännu en anledning för mig att hoppas att jag får pengar för mitt projekt om järnvägsreglering: jag kommer förvisso inte heller att helt kunna besvara frågan i vilken utsträckning konkurrens på spåren är fördelaktig eller bara innebär nackdelar, men förhoppningsvis kan jag åtminstone bidra med indikationer i någondera riktning.

Read Full Post »

Grekland är i fullt kaos: den såkallade trojkan av långivare ställer – efter många skönmålningar och tomma löften från den grekiska regeringens sida, skall tilläggas – allt tuffare krav på landet. De som står i skottlinjen verkar denna gång vara statsanställda och folk som jobbar i reglerade – läs skyddade – näringar: den ena kategorin kommer att uppleva uppsägningar i stor skala, den andra ovälkommen priskonkurrens. Pensionärer får sig också en släng av sleven: deras pensioner minskas med upp till 20 procent. Reaktionen blir strejker och ytterligare ekonomiskt kaos.

Den svåra situationen för flera länder i Europa, men i synnerhet för Grekland, har Jonas Sjöstedt tagit till anledning att kräva kommissionsordförandens avgång för bevisad inkompetens. Eftersom Sjöstedt är intresserad av att bli ordförande i (V), lägger han förstås till några slängar om att det är de illvilliga bankerna som påverkar kommissionen, och att det alltså i slutändan är bankerna som är bovarna i det europeiska och globala finansdramat.

Han har rätt och inte rätt, och beskedet till grekerna måste tyvärr bli att problemet inte enbart ligger hos bankerna, utan också hos dem själva, att de levt över sina tillgångar. Europeiska kommissionen må vara inkompetent – det kan man ha olika åsikter om – men försöket att rädda bankerna är inte den punkt där dess inkompetens bevisas.

Den globala finanskrisen tog sin omedelbara början i en politisk önskan om att fler personer i USA borde bli husägare, eftersom eget ägande av boendet antogs ha positiva effekter på den sociala samhörigheten och samhällsklimatet i stort. Alltså såg politikerna i USA till att folk som egentligen inte hade råd genom statliga institutioner fick lån att köpa hus: till grund för detta låg antagandet (som också vi i Sverige historiskt gjort oss skyldiga till) att fastigheter bara ökar i värde. När de statliga instituten hade börjat ge högrisklån, drog den privata sfären med och tog det hela ett steg längre, genom avtalskonstruktioner som till och med skribenterna nu i efterhand medgivit att de inte förstod. Incitamentet – anstiftan, om man så vill – kom från den politiska sfären, själva brottet begicks av den privata sfären.

När huspriserna föll och låntagarna inte längre kunde betala, gjorde olika investerare allt större kreditförluster, vilket i sin tur ledde till att en stor bank – Lehman Brothers – gick i väggen, med påföljd att många andra gjorde kreditförluster, med påföljd att till slut ingen vågade ge kredit längre, eftersom ingen längre visste vem som satt med vilken kreditrisk. För att över huvud taget få kredit, var låntagarna tvungna att betala svindyra räntesatser.

Dessa svindyra räntesatser påverkade också ekonomin hos de stater som finansierar sina löpande utgifter helt eller till största delen genom att uppta lån. När dessa stater – däribland Grekland – belastades med allt högre lånekostnader, raserades deras statsfinansiella korthus: man kom till en punkt där man inte längre ens kunde betala räntorna på sina många lån, än mindre amortera på dessa lån . Men märk väl: medan alltså den höga räntesatsen var ett utflöde av privatekonomiska kasinoekonomier, var det faktum att flera stater hamnade i statsfinansiell kris huvudsakligen ett resultat av politiska beslut, nämligen att erbjuda medborgarna en välfärdsstat för vilken landet självt inte kunde betala, utan för vilken man var tvungen att låna.

Det hela gjordes värre av att flera stater kom till en punkt där man ansåg att man var tvungen att rädda bankerna. Jag är ingen stor fan av bankernas beteende under och efter krisen, jag är starkt kritisk mot köp av egna aktier och mot att bonus betalas på intäkter som levererats genom skattefinansierade räddningspaket, men:

Bankerna har en central ställning i den moderna ekonomin. Moderna investeringar går i all regel inte längre att betala genom att idogt spara ihop till dem. De kräver att de som har pengar över (och alla som har pengar på banken och vill ha ränta på dem, liksom alla som äger aktier eller dylika instrument, har pengar över) lånar till dem som vill investera. De som har pengar över och de som investerar möts i den finansiella sektorn: utan banker, börser och andra finansiella institutioner skulle investeringsvilliga företagare inte hitta pengar att investera. Om alltså en bank fallerar, händer flera saker.

De som har pengar i den banken gör förluster, som dock täcks genom insättningsgarantier, alltså av staten. De som har givit banken pengar för att låna dessa pengar vidare till någon annan som har mera omedelbar nytta av pengarna (alltså, igen, vi alla som har någon form av sparande utanför rena bankkonton) får inte sina pengar tillbaka, utan tar förlusten. Om den som lånat en bank pengar själv är en bank, riskerar den processen att få en upprepning: ännu en bank fallerar, med samma konsekvenser. Är det en stor bank som fallerar (som Lehman Brothers), är denna risk större än när det är en liten bank (som HQ Bank) som fallerar. I slutet riskerar vi att stora delar av finansmarknaden slås ut, att viktiga investeringar därför – i brist på lånekapital – uteblir och att därför den reella ekonomin tar skada, med arbetslöshet och andra otrevligheter som följd.

Alltså: jag har ingen åsikt om Jonas Sjöstedts tal om kommissionens inkompetens – det är en möjlig läsning av det som skett. Men att argumentera mot bankräddningar, är att argumentera för en finansiell och ekonomisk kris av än större omfattning än vi redan har. Att påstå att roten till det onda enbart ligger i den privata sektorn, är historieförfalskning: politikerna i olika länder har haft och har sin beskärda del i skulden för krisen.

Jag håller med Sjöstedt om att den finansiella sektorn måste regleras hårdare, och jag är rätt förtjust i det engelska förslaget att skilja konsumenttillvända banker från investeringsbanker, då det kan ge oss en möjlighet att förhindra att banker blir too big to fail. Hårdare kapitalkrav är säkerligen också en bra idé.

Men de finansiella, ekonomiska och juridiska sammanhangen är alldeles för komplicerade för att rättfärdiga Sjöstedts något infantila rop efter kommissionens avgång. Det ropet kan som sagt vara rättfärdigat på andra sätt, men inte med påståendet att kommissionen skulle ha ansvar för nuvarande kris.

Read Full Post »

Genom en e-postlista uppmärksammas jag på ett nyligen avkunnat mål i High Court of Australia. Exakt vad målet handlade om är likgiltigt för mina syften här. Det centrala är att i målet fråga var om huruvida bestämmelsen i en lag i delstaten Victoria (denna lag kommer nedan att kallas för ”Förklaringen”, en översättning av engelskans ”Charter”) som krävde att annan lagstiftning skulle tolkas i enlighet med de mänskliga rättigheterna var giltig: fick den lagstiftande församlingen i Victoria kräva av domstolarna att de skulle tolka all lagstiftning i enlighet med de mänskliga rättigheterna?

High Courts svar blev med knapp marginal jakande, men inte heller det intresserar mig här. Det som jag tyckte var intressant var den mening som avkunnades av Heydon J, som befann sig minoritet. Heydon J pekar nämligen på några fundamentala problem med mänskliga rättigheter som juridisk – istället för politisk – standard som är väl värda att fundera på, alldeles oavsett huruvida man håller med honom eller inte.

För läsarnas bekvämlighet har jag översatt de relevanta ställena i domen. Paragrafnumreringen är från originalet, så den som är så hågad bör enkelt kunna kontrollera huruvida min översättning är rättvisande. Heydon J sade:

380.      Två av Förklaringens karakteristika. Förklaringen må återspegla mycket av det som är bäst och mest upplyst i den mänskliga anden. Men det finns några förtjänster på vilka Förklaringen inte kan göra anspråk.

381.      En är originalitet. Väldigt många av de rättigheter som Förklaringen beskriver är nämligen säkrade redan enligt befintlig praxis eller lagstiftning. Rättigheterna i denna senare tappning är utmejslade på ett detaljerat, koherent och inbördes sammanhängande sätt. De mycket generella rättigheterna till frihet och trygghet i 21 § kan exempelvis jämföras med de ojämförligt mera specifika och detaljerade reglerna som enligt allmän lag stadgas för brottmålsprocessen. Dessa regler utgör robust lagstiftning. Brott mot dem kan leda till straffrättsliga påföljder, skadeståndsskydlighet och avvisning av bevisning. Dessa rättigheter har arbetats fram under en mycket lång tid av domare och lagstiftare som i ljuset av praktisk erfarenhet allvarligt funderade på inblandade motstående intressen och värden. Därefter har under de senaste decennierna införts en mängd detaljerad diskrimineringslagstiftning och annan lagstiftning om mänskliga rättigheter, både delstats- och på förbundsnivå. Och det finns uppgifterna för delstats-, förbunds- och andra ombudsmän. Som en före detta federal ombudsman påpekat:

”Hyllmetrarna av böcker om mänskliga rättigheter på juridiska bibliotekens hyllor nämner sällan ombudsmännen som myndigheter som har med mänskliga rättigheter att göra. Det fokuseras till absolut övervägande delen på förklaringar om mänskliga rättigheter, på domstolar och internationella dokument. Men … utredningen av klagomål genom ombudsmännen beör omedelbart frågor om mänskliga rättigheter, på områden så olika som genomdrivande av lagstiftningen, undandragande av bidrag, tvångsförvaring av invandrare, behandlingen av små barn, påläggande av straffskatt och utövningen av regeringens tvångsmakt.”

382.      En annan förtjänst som Förklaringen inte kan göra anspråk på är konformitet med centrala värden som förknippas med rättstatlighet – och rättsstatlighet anses  normalt, om än inte allmänt, vara intimt förknippat med skyddet av de mänskliga rättigheterna. Ett värde som förknippas med rättsstatligheten och från vilket Förklaringen avviker är förutsebarhet, speciellt i § 7(2). Det är mycket osannolikt att en tillämpning av Förklaringen gör lagstiftningen mera förutsebar än den skulle ha varit utan Förklaringen. Ytterligare ett värde som förknippas med rättsstatlighet och från vilket Förklaringen avviker är icke-retroaktivitet: § 49(1) stadgar:

”Denna Förklaring avser och är tillämplig på alla lagar, oavsett om de antagits före eller efter ikraftträdande av Del 2, och på alla andra författningar, oavsett om de beslutats före eller efter detta ikraftträdande.”

Förklaring är alltså tillämplig på de mycket talrika författningar som existerade före det att Förklaringen trädde i kraft. Förklaringen kan också avse beteenden som före ikraftträdandet ägde rum i enlighet med dessa författningar, eftersom beteenden som byggde på den tolkning av författningen som gällde före Förklaringens tillkomst, och som skulle vara laglig om denna tolkning var korrekt, i efterhand kan bli att anse som olaglig genom en ny tolkning som föranleds av Förklaringen.

[…]

431.   7(2) § leder därför till svåra uppgifter. Dessa uppgifter lägger paragrafen på domarna. Men uppgifterna är inte uppgifter för domare. De är uppgifter för lagstiftaren. 7(2) § avslöjar att den lagstiftande församlingen i delstaten Victoria har misslyckats att fullgöra de uppgifter den beskriver. Istället för att fullgöra sina uppgifter, har den delegerat uppgifterna till domstolarna. Eftersom denna delegering på det språkliga planet är så vag att den i grunden inte har någon som helst gräns, är den ogiltig. Delegeringen avser att domstolarna, inte den lagstiftande församlingen, skall stifta lagar. Delegeringen kommer att leda till debatter i vilka många olika positioner kan intas. Åsiktsskillnader kan uppkomma avseende frågor om vilka förnuftiga personer kan ha olika uppfattningar. Det kan finnas diskussioner i vilka oförnuftiga personer håller med varandra. Dessa diskussioner måste lösas genom ett beslut av lagstiftaren. Ett exempel utgörs av den diskussion som i detta mål uppkom inför Court of Appeal om huruvida en inskränkning av oskuldspresumtionen enligt 5 § [i den omstridda lagstiftningen] kunde anses vara motiverad. Court of Appeal ansåg den inte vara motiverad. Många skulle hålla med om detta. De som arbetar inom åklagarväsendet skulle kunna ha en annan åsikt. Många andra skulle hålla med denna avvikande åsikt. Grundläggande meningsskiljaktigheter av detta slag – som avser frågor om lämplighet, generell policy och moral – fordrar en lösning genom lagstiftaren, inte genom domstolarna. […]

Min tolkning av det som Heydon J säger är att politiken, genom att gömma sig bakom de mänskliga rättigheterna och genom att överlåta till domstolarna att avgöra vilka slutsatser som i varje enskilt fall skall anses följa av de mänskliga rättigheterna, flyr undan sitt ansvar, flyr undan sin skyldighet att fatta svåra beslut i situationer i vilka många viktiga intressen är i kollision med varandra. Domstolarna är dock illa rustade att avgöra de fundamentala värdefrågorna som denna typ av intressekollisioner aktualiserar.

Har han inte en poäng?

Read Full Post »

USA avser att stämma tio banker för förluster som USA:s myndigheter lidit genom bolånekrisen, skriver Svenska dagbladet under hänvisning till New York Times. Såvitt framgår av artiklarna, är grunden till kravet att bankerna skulle vårdslöst ha sålt sina produkter som bättre än de var, och att Fannie Mae och Freddie Mac (bolåneinstitut i USA) skulle ha köpt papper som de trodde var säkra, men som visade sig vara extremt osäkra. Det här finns enormt mycket att säga om, men jag skall – med tanke på att jag skall undervisa om en timme – fatta mig kort.

Å ena sidan kan jag, säkert i likhet med många andra, känna en intuitiv glädje över att finansindustrin inte kommer undan. Flera tunga företrädare för denna industri har efter krisens början medgivit att de inte själva förstod de avtal som låg till grund för de sålda värdepappren: med andra ord har de haft mage att sälja något som säkert som de absolut inte kunde vara säkra på inte skulle vara en finansiell bomb. Redan denna oförsiktighet med andras pengar gör finansindustrin som helhet förtjänad av en mycket kraftig spark där bak. Finansindustrins beteende efter krisens utbrott, där skattemedel används till bonusbetalningar och aktieägarutdelning, och där industrins företrädare inte ens haft anständigheten att låtsas om att man förstår varför skattebetalarna kan tänkas vara upprörda över att vissa privatpersoner med båda händerna skopar ur den allmänna grytan, gör den inte mer sympatisk.

Finansindustrin förtjänar en ganska tajt reglering – framför allt ett återinförande av förbudet att bedriva flera olika sorters finansverksamhet i samma bolag och höjda kapitaltäckningskrav – och ett rättsligt efterspel. Det är min emotionella reaktion.

Som alltid när jag blir emotionell på politikens område, tar jag detta dock som ett varningstecken. Dags att koppla på förnuftet.

Det mest uppenbara är en konsekvensanalys. Bankerna har uppburit miljardbelopp i skattepengar eftersom en banks fall har enorma konsekvenser för andra delar av ekonomien: man behöver bara titta på Lehman Brothers konkurs för att föreställa sig vad som skulle hända om fler viktiga banker gick omkull. De har visat sig vara så viktiga att vi kollektivt åtminstone för närvarande (i avbidan på reglering som säkerställer att individuella banker inte kan få alltför stor systemisk betydelse) inte har råd att låta dem fallera. Pengarna till aktieägarna och anställda är redan utbetalda, och bankernas kassor därför fortsatt farligt tomma. Om vi nu tvingar dem att betala skadestånd för det de ställt till med, riskerar vi – såsom också nämns i NYT:s artikel – att vi ännu en gång måste gå in med skattemedel: snacka om rundgång! Om vi vill riskera en sådan rundgång, bör vi nästa gång insistera på att det allmänna får en ägarandel motsvarande de tillskjutna pengarna. Om vi alltså måste rädda bankerna kollektivt, skall kollektivet också ta motsvarande äganderättsandel till banken. Det kanske ger kvarvarande aktieägare en anledning att vara mera försiktiga med sina utdelningskrav framgent. Det är för mig självskrivet att det statliga ägandet av bankerna så snart som möjligt skall avvecklas igen.

Men det finns också en moralisk sida av det hela som enligt min mening innebär att vi bör ta det lite sakta med att stämma bankerna. De institut å vars vägnar USA nu stämmer bankerna är inga konsumenter. De är storspelare. Dessa storspelare var ute efter att göra en kvadrat av en cirkel: de ville ha säkra investeringar med hög avkastning. All ekonomisk teori som jag är medveten om indikerar att man antingen kan ha en säker investering eller en investering med hög avkastning, inte både-och. Fannie Mae och Freddie Mac borde alltså ha vetat att det var något konstigt med de här investeringarna. Skall det verkligen gå an att helt utan försiktighet och blind av farten delta i en fest och sedan stämma arrangören för att man blev full och lider av baksmälla? För mig verkar det i alla fall inte vara så där helt glasklart, i synnerhet som det tydligen inte var helt okänt att de här pappren började bli problematiska. NYT skriver: ”In fact, Freddie was warned by regulators in 2006 that its purchases of subprime securities had outpaced its risk management abilities, but the company continued to load up on debt that ultimately soured.”

Dessutom: varför stäms bara bankerna? De här pappren hade fått excellenta kreditvärdighetsbedömningar av alla institut. Vart har kreditinstitutens ansvar tagit vägen? Eller påstår USA att bankerna lurat även kreditinstituten? Detta framgår i så fall inte av artiklarna i tidningarna, och det skulle vara ett mycket starkt påstående: istället för att påstå att bankerna varit vårdslösa, skulle man påstå att de varit bedrägliga, vilket är en helt annan och mycket mera allvarlig femma. Jag har hittills inte sett något annat än dumhet och oförsiktighet i historieskrivningen av den pågående finanskrisen och kan inte se stöd för ett påstående om bedrägeri.

Slutligen undrar jag också om statens eget ansvar. Här finns en liten informationsbiten i slutet av NYT:s artikel som förtjänar att framhävas.

Instituten ”were required [by law] to back loans to low-to-moderate income and minority borrowers, and the private-label securities were counted toward those goals.” Med andra ord hade politiken tvingat instituten att se till att folk med små inkomster kunde köpa hus. Hade det varit möjligt utan att riskera en finansiell kris och alltså stora förluster för instituten? Finns med andra ord någon kausalitet mellan bankernas prisande av sina produkter och köpen av dessa produkter genom Fannie Mae och Freddie Mac? Jag tillåter mig tvivla.

Min övergripande poäng är att trots att vi har ett problem i det att finansindustrin har löskopplat sig från det kapitalistiska systemet på så sätt att den bara håvar in systemets fördelar men inte längre är åtkomlig för de bestraffningar i form av konkurs och förlust som systemet också tillhandahåller och trots att vi måste fundera på hur vi åter gör detta finansiella privilegiesystem med sina övervinster för de få till ett fungerande kapitalistiskt system, det ligger en självgodhet i vårt pekande enbart på de onda bankerna. Vi har, via politiken, via de billiga lån som vi alla tyckte var trevliga, via vår förtjusning i att fattiga plötsligt kunde köpa hus, alla deltagit i festen. Ansvaret för finanskrisen är kollektivt.

Att nu påstå att det skulle vara bankernas eventuella regelbrott som ensamma är ansvariga för den besvärliga sits vi sitter i är ett hyckleri på hög nivå.

Read Full Post »