Intressant inlägg i skoldebatten

Företrädare för Franska skolan i Stockholm skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om den svenska skolan i gemen och Franska skolan i Stockholm i synnerhet. Artikeln utgör ett mycket intressant inlägg i skoldebatten, eftersom Franska skolan onekligen redan på grund av sitt arbetsspråk är en speciell institution som dock samtidigt är en del av skolväsendet i allmänhet. Företrädarna för Franska skolan kan alltså knappast anklagas för att inte veta vad de talar om, fast de sitter i en speciell sits.

Det är dock lite otydligt vad det är som författarna vill säga. Det som är helt klart är att de vänder sig emot epitetet ”elitskola” vad gäller Franska skolan. Författarna anser istället att det som Franska skolan rent faktiskt gör, dess pedagogiska krav, bör anses vara vanliga krav som borde gälla för alla svenska skolor. Det är lätt att hålla med om detta.

Icke desto mindre finns vissa inslag i artikeln som kanske inte riktigt är lika lätta att acceptera. Ett sådant inslag är argumentetet att en skola inte utgör en elitskola bara för att det till majoriteten är akademikerbarn som utgör dess elever. Argumentet är i och för sig riktigt, men det döljer en del av sanningen som också hör dit. Det är i all regel lättare att få akademikerföräldrar engagerade i barnens skolgång än det är att få en alkoholiserad socialbidragstagare att engagera sig i sitt barns skolgång. Redan det faktum att föräldrarna måste göra ett aktivt val att skicka sina barn till Franska skolan garanterar att föräldrarna är engagerade i barnens skolgång. Klart att inte Franska skolan behöver jobba med ointresserade föräldrar, och i så måtto är Franska skolan en ”elit”-skola.

Det är också lättare att hantera en kulturellt homogen grupp (jag betraktar klasstillhörighet främst som ett kulturellt, inte som ett ekonomiskt fenomen) än att hantera en grupp där det finns 20 olika modersmål och kulturer, och inget språk som man kan förutsätta att alla behärskar. I en homogen grupp är det lättare att enas kring gemensamma mål och ett delat ansvar. I synnerhet ansvarsfördelningen mellan barn och vuxna utgör nämligen i många fall en vattendelare mellan olika kulturer, och har man olika förväntningar i klassen om vad som den vuxne och vad som barnen skall göra blir det svårt att enas om tydliga mål.

Denna kritik förtar dock inte författarnas andra poänger, som enligt min mening är väl värda att begrunda. Det har blivit för mycket fokus på barns förmenta rättigheter och för lite på de skyldigheter som går igen med varje rättighet. Vi tenderar alltför ofta att tappa bort att endast fysisk närvaro inte berättigar till godkänt betyg och att det simpla faktum att man kanske ansträngt sig inte berättigar till ett överbetyg om man inte uppfyller kraven för ett sådant betyg. Vi saknar en viss tydlighet om vad det är som barnen förväntas lära sig utöver den faktakunskap som varje självständig individ behöver för att kunna försvara sig mot lurendrejare och översittare som försöker att utöva makt genom överlägsen kunskap.

Det som i den pedagogiska verksamheten alltför ofta betecknas som ”elitkrav”, nämligen att den lärande skall ha koll på läget, skall kunna sina fakta och skall ta ansvar för sin egen situation, utgör i själva verket ett mycket grundläggande rättvisekrav. Detta rättvisekrav gör sig gällande i synnerhet för de som inte får sina verktyg hemifrån: det är arbetarna, de som kommer från en bakgrund där bildning och teoretiska kunskaper kanske inte har ett värde i sig, som mest behöver en skola som premierar bildning och teoretiska kunskaper. En skola som försöker att värna om de svaga genom att sänka kraven och genom att undvika låta någon elev som helst misslyckas, begår förräderi mot de som mest behöver krav och som kanske mest behöver smaka ett nederlags bitterhet för att kunna inse att man måste kämpa för att få. Man kan tvivla på huruvida karriärer som den som socialdemokraternas Jan Eliasson kunnat göra ännu är möjliga i dagens Sverige: skolan i gemen (undantag finns) ger inte längre de färdigheter som krävs för en sådan lysande karriär (alldeles oavsett att jag många gånger inte håller med om Eliassons åsikter i sak).

Det är slutligen också välgörande att författarna skriver att ungdomsåren är de då vi människor är som mest egoistiska. Det finns en myt om det goda barnet som i mina ögon liknar myten om den lyckliga horan. Även om något barn kanske visar utpräglat altruistiska tendenser måste de flesta barnen aktivt lära sig de krav som social samvaro ställer på dem. Krav innebär att man tvingas göra något som man kanske inte skulle göra frivilligt, och de innebär också att den som inte motsvarar kraven inte kan få den förmån som andra får. Om rättvisa betyder att likt skall behandlas lika, innebär begreppet rimligtvis också att det som är olikt skall behandlas olika: de som inte motsvarar kraven behandlas på ett annat sätt än de som gör det. Skönt att få höra detta från företrädare för en skola.

Huruvida en skola skall få drivas i vinstsyfte eller ej kan man ha olika åsikter om. Jag personligen anser att bara skolan uppfyller de kvalitetskrav man kan ställa på en skola det inte finns anledning att ha synpunkter på huruvida skolan genererar vinst för någon enskild. Det är dock svårt att se hur den ekonomiska ekvationen skall gå ihop, hur en skola skall kunna bedriva seriös verksamhet och samtidigt kunna generera ett överskott till aktieägarna. Även om prognosen är dålig, har jag dock inget emot att någon försöker att driva en skola i vinstsyfte, förutsatt att vi är beredda att stänga skolor som inte håller måttet. Det gäller dock också kommunala skolor, av vilka alltför många inte håller måttet.

Även om jag alltså inte håller med om allt som sägs i artikeln, tycker jag att alla argument är åtminstone så goda att de är värda att bemötas. Redan det är ju ett framsteg i skoldebatten.

Read Full Post »

Grön reform?

Miljöpartiet vill främja jämställdheten genom att införa ett bidrag för småbarnsföräldrar som väljer att jobba deltid, skriver Svenska dagbladet. Språkrör Maria Wetterstrand påstår att detta är en ”grön” reform som skall leda till mer balans i livet.

Jag tycker principiellt illa om att staten skall främja eller hindra kulturella föreställningar genom bidrag eller förbud: staten skall hålla sig utanför människors val av livsinställning så länge ingen annan skadas genom denna livsåskådning. Detta är för mig en aspekt av yttrande- och meningsfriheten, och jag tycker att denna frihet är så viktig att jag även är emot den här reformen, även fast jag på principiella grunder tycker att det är viktigt att båda föräldrar är hemma med sina barn så mycket som möjligt. Jag sympatiserar alltså med idén, men tycker inte att staten skall hålla på med sådan åsiktspropaganda.

Det som dock får mig att tycka riktigt illa om det här förslaget är att det luktar ogenomtänkt valfläsk till miljöpartiets kärnväljare lång väg. Förslaget som det beskrivs i artikeln har stora likheter med kd:s förslag om vårdnadsbidrag. Kd:s förslag är enligt den miljöpartistiska propagandan jämställdhetens grav – men varför är miljöpartiets förslag då jämställdhetsbefrämjande? Utgör det inte bara en obetydlig förändring av kd:s förslag? Går det inte dessutom i samma riktning, nämligen att föräldrar skall vara hemma med sina barn istället för att parkera dem på dagis? Vad är alltså så himla grönt i det här förslaget?

Det här är enligt min mening ett förslag som är principiellt betänkligt, eftersom det strider mot de grundläggande kraven på statens neutralitet vis-à-vis enskildas sätt att leva sitt liv, och det är politiskt konstigt i det att det går i samma riktning som huvudmotståndarens illa omtyckta förslag om vårdnadsbidrag. Det ser ut att vara bäst att låta bli att lagstifta om denna bidragsform.

Trots att jag förmodligen själv skulle vinna på det.

Read Full Post »

Lysande argumenterat

På Svenska dagbladets Brännpunkt argumenterar idag RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér för införande av civiläktenskapet i Sverige. Kort uttryckt innebär ett civiläktenskap – som redan finns i länder som Frankrike och Tyskland – att religiösa samfund inte har någon rätt att viga sina medlemmar, utan att det endast är staten som gör det. Ett civiläktenskap uppfattas närmast (men inte riktigt helt) som ett civilrättsligt avtal som måste ingås inför domstol eller någon annan statlig myndighet. Myndighetens medverkan utgör en formföreskrift ungefär på samma sätt som att köp av fastighet måste ske i skriftlig form för att bli bindande. (Den annars giltiga regeln är att avtal får ingås på vilket sätt som helst.) Det är alltså den här formen av äktenskap som RFSU vill införa, vilket betyder att den kyrkliga eller annars religiösa vigseln som någon kanske gärna vill ha blir en juridiskt sett betydelselös sak som enskilda får ordna själva.

Helt bortsett ifrån att jag delar RFSU:s åsikt i den här frågan – alltså även om jag skulle tycka att argumentationen vore fel, vilket jag inte gör – är argumentationen lysande, eftersom Regnér lyckas förena många olika synpunkter som sinsemellan annars lätt kan bli motstridiga.

Hennes utgångspunkt är att de religiösa samfundens rätt att viga utgör myndighetsutövning, och att denna myndighetsutövning inte får vara diskriminerande. Samfunden utövar myndighet eftersom det faktiskt inte är vem som helst som får gifta sig: en vigsel får inte ske under tvång, det får inte ske mellan nära släktingar och det får som huvudregel inte ske när den ena eller båda parterna är underårig. Därtill kommer olika samfunds mera speciella former av diskriminering, såsom att de som inte är församlingsmedlemmar inte vigs i vissa samfund eller att samfunden inte skulle gå med en förändring av äktenskapslagstiftningen och viga homosexuella. Dessa diskrimineranden accepterar rättsordningen för närvarande. Samfunden kan alltså vägra att viga folk, vilket innebär att de har rätt att vägra enskilda en förmån som kommer andra till del. Att kunna dela ut och förvägra förmåner som det allmänna tillhandahåller enskilda utgör dock myndighetsutövning. I ett rättssamhälle är det närmast självklart att denna myndighetsutövning skall ske på ett icke-diskriminerande sätt.

Här börjar det dock bli farligt, och Regnér lyckas skeppa runt ett blindskär. Det skulle nämligen innebära ett ingrepp i religionsfriheten om man skulle tvinga samfunden att viga folk som de inte vill viga. Religionsfriheten vilar dock åtminstone delvis på samma grund som yttrandefriheten, nämligen enskildas rätt att få vara inskränkt. Om folk nu beklagligt nog vill tro på någon osynlig entitet som föreskriver dem att tycka illa om sina medmänniskor bara för att de senare har andra preferenser i sängen än vad de förra själva har, så måste vi tyvärr acceptera att vi har inskränkta med-borgare. Det finns dock ingen anledning att delegera beslutsbefogenheter till organisationer som åtminstone delvis vilar på att främja denna inskränkthet. Vad folk håller på med privat, med andra ord, är inte min sak, men vad de gör med offentlig beslutandemakt är det. Här går många kyrkokritiker enligt min mening för långt och vill kräva att religioner anpassar sig till standarder som inte gäller enskilda, utan bara det allmänna.

Detta blindskär undviks genom att Regnér låter bli att vilja främja jämlikheten på bekostnad av folks rätt att vara inskränkt. Hon låter de religiösa samfunden hålla på som de vill, men vill helt enkelt återkalla deras rätt att utöva offentlig myndighet. Då behöver ingen mot sitt samvete viga någon homosexuell person, men å andra sidan får då heller ingen annan än en statlig tjänsteman viga någon över huvud taget. Statliga tjänstemän får samtidigt inte diskriminera, eftersom de tillämpar (förhoppningsvis snart) icke-diskriminerande lagstiftning. Statliga tjänstemän har alltså i så fall, eftersom de utövar det allmännas myndighet över enskilda, ingen rätt att åberopa sitt samvete som grund för arbetsvägran: arbetsvägran är en grund för avskedande, alltså omedelbar hävning av arbetsavtalet.

Hela argumentationen är alltså lysande enligt min mening, och jag har mycket svårt att se hur man på rationella grunder (alltså på andra grunder än ”det har alltid varit så att kyrkan fått viga”, ”kulturarvet” eller något annat lagom luddigt) skall kunna argumentera emot henne. Med tanke på att kd:s ordförande Göran Hägg för inte alltför länge sedan tycks ha varit inne på samma linje som RFSU (om vilket jag bloggat här), finns all anledning att hoppas på att vi snart äntligen får civiläktenskap även i Sverige.

Snart 220 år efter franska revolutionen är det kanske dags att denna upplysningstida reform också anländer hos oss.

Read Full Post »

Vi får väl se

Jag är lite sent ute – man har ju faktiskt också ett arbete att sköta – men jag välkomnar att regeringen nu äntligen tycks ha lagt åtminstone någon prestige bakom sig och accepterat en ny version av FRA-lagen. Av tidningarnas beskrivningar att döma – Dagens Nyheter finns här, Svenska dagbladet här – har de flesta invändningarna tillgodosetts. Lagen tycks så här i den korta beskrivningen utgöra en acceptabel kompromiss mellan statens legitima intresse att få spana och bedriva underrättelseverksamhet och medborgarnas legitima intresse att få ha sin privatsfär i fred.

Samtidigt är det för tidigt att ropa hej ännu. Dels ligger, när det gäller sådana här lagar, sprängstoffet normalt någonstans i en undanskymd hörna av förslaget, och jag vill se hela förslaget i fulltext innan jag tycker att det är bra. Dels vill jag veta vilka direktiv den specialdomstol som nu skall inrättas får, och hur ledamöterna skall utses: kommer det att bli en partssammansatt domstol, vilket i praktiken skulle innebära att FRA och försvaret går till sina kolleger med ansökan om lov att spana, eller kommer det att sitta yrkesdomare med offentlig rätt som specialitet i den här domstolen, så att en viss neutralitet garanteras? Man kan fibbla och trixa på den här punkten, och även här vill jag veta hur detaljerna ser ut innan jag brister ut i jubel.

Det här ser i alla fall i dagsläget ut att vara en seger för FRA-lagens kritiker, och vi får hoppas att det förhåller sig så även i verkligheten och när förslaget väl publiceras i sin helhet. Samtidigt kan jag inte annat än hålla med vänsterpartiets Alice Åström och tycka att den här lagen jäktas igenom lagstiftningsprocessen på ett alldeles ovärdigt och förfärligt sätt. Det är dock inte det första lagförslaget där så sker, och syndaregistret är lika omfattande hos oppositionspartierna som hos Alliansen. Den korta remisstiden och det kohandelsaktiga i den här lagstiftningsprocessen är högst beklagligt, men så är det ibland i politiken. Tråkigt, och regeringen hade gjort ett bättre jobb om man givit mera tid, men bara resultatet är acceptabelt och förnuftigt, kan jag faktiskt inte längre kritisera förslaget som sådant, utan bara den svenska politikens allmänt slarviga hanterande av oppositionsmeningar. Oppositionen försöker att hålla soppan varm och bör inte få stöd i det – förutsatt att förslaget är lika välavvägt i verkligheten som det nu ser ut att vara.

Kort och gott: vi får väl se hur det blir med den här lagen. Låt oss vänta och granska förslaget när vi väl fått ett lagtextutkast. Till dess kan vi väl glädjas åt att vi åtminstone tycks ha kunnat förhindra det värsta.

*****

Min skepsis mot förslaget får för övrigt stöd i Mark Klambergs uttalanden på hans blogg. Mark har gått så långt att han avsagt sig sina uppdrag i folkpartiet – det verkar finnas många små djävlar i detaljerna i det förslag som idag i pressen firas som bloggosfären triumf över regeringen.

Read Full Post »

När den ena handen inte vet vad den andra gör

De flesta av oss har väl vid det här laget konfronterats med EG:s enligt min mening tämligen verkningslösa och symbolbetonade, men ingripande reglering av vätskor på flygplan. I dagens Svenska dagbladet rapporteras nu den ganska gamla nyheten att generaladvokaten i EG-domstolen anser att listan över förbjudna varor är en nullitet (skall anses inte existera), eftersom den är hemlig. Generaladvokaten (som har funktionen av en föredragande, det vill säga hon gör en bedömning av fallet och ger domstolen ett förslag till dom som inte är bindande) kom dock med den åsikten redan i april. I augusti beslutade emellertid EG-kommissionen att offentliggöra listan över förbjudna vätskor: listan är alltså inte hemlig längre. Här är alltså det första problemet: hur förhåller sig generaladvokatens förslag till dom till det nya rättsliga läget?

Min gissning skulle vara att generaladvokatens utlåtande är överspelat. Eftersom domstolen ändå inte är bunden av förslaget, kan den bara rycka på axlarna och ändå godkänna EG:s lista.

Ännu roligare blir det dock genom att luftfartsverket i Sverige valde att publicera listan, trots att EG hemligstämplat den. Det ger upphov till ytterligare en fråga.

Man skulle kunna tänkas att de som bevisligen blivit av med värdesaker skulle kunna få något slags kompensation. Det skulle också kunna tänkas att domstolen – mot min förväntan – säger att listans ursprungliga hemlighet inte kan läkas, utan att det misstag som begicks i början så att säga följer med listan oavsett att den nu är offentlig. Då kan man dock invända att den de facto aldrig varit hemlig, eftersom ju svenska luftfartsverket offentliggjort den. Då är frågan om en lista som alla medborgare förväntas rätta sig efter, men som är hemlig, blir offentlig genom att den ändå kommer till allmänhetens kännedom, dock på ett språk som endast 9 av närmare 500 miljoner medborgare talar.

Snacka om soppa. Det visar sig återigen att den panikartade terrorlagstiftningen som de västerländska staterna infört efter 11 september på många fundamentala sätt bryter mot vår uppfattning om mänskliga rättigheter (hemlig betungande lagstiftning är nog något av det värsta som en stat kan hålla på med). Nu försöker de juridiska instanserna – med den fördröjning som nu en gång för alla hör till en grundlig bedömning – städa upp i det här träsket, varvid det visar sig att träsket är djupare och kladdigare än någon kunnat ana.

Hemliga listor över förbjudna vätskor på flygplan, frysta medel på grundval av terrormisstankar som ingen förutom de utredande myndigheterna känner till sitt innehåll, signalspaning i telenätet på ett lands hela befolkning i syfte att få tag på några få — vi har på kort tid i Väst förrått hela det liberala och frihetliga arvet som vi byggt upp sedan franska revolutionen. Kanske har vi haft det för bekvämt och inser inte längre vilka missbruksmöjligheter vi ger statens tjänstemän; kanske är vi bara trygghetsnarkomaner.

I vilket fall som helst är det dags att vakna: den som försöker köpa trygghet genom att betala i frihet förtjänar varken det ena eller det andra, sade Benjamin Franklin.

Om vi bara kunde minnas hans kloka ord.

Read Full Post »

Tidningarnas rubriksättning

Ibland är fina distinktioner nödvändiga för att man skall förmedla rätt intryck. Jag önskade innerligt att det budskapet någon gång framfördes till tidningarnas rubriksättare. Jag har på den här bloggen några gånger klagat på Dagens Nyheters ofta sensationalistiska rubriksättning: Svenska dagbladet tycker jag har däremot en ganska hygglig rubriksättning. Kvällstidningarna är under den nivå där det lönar sig att säga något.

Ingen sol utan fläckar, dock. Idag har Svenska dagbladet rubriken att den i Engla-fallet tilltalade Anders Eklund ”frias för våldtäkt”. Hela notisen verkar vara plankad från TT, men det finns ändå anledning för en jurist att bli lite sur på våra tidningsskrivande vänner.

För det första kan man rent språkligt påpeka att ingen någonsin frias ”för” något. Man frias ”från”, nämligen misstankar om att man skulle ha gjort något. Språkvård i normativ bemärkelse står förvisso inte längre särskilt högt i kurs, men åtminstone ett sådant här prepositionsval borde väl alla svensktalande klara av.

För det andra är det rent faktiskt inte det som har skett. Av notisen framgår att åklagaren lagt ner förundersökningen eftersom hon eller han inte anser att brott kan styrkas. Med andra ord saknas ur åklagarens synvinkel övertygande bevis. Det innebär dock inte att Eklund är ”friad”, utan det innebär att förundersökningen inte drivs vidare. Skulle nya bevis framkomma, kan åklagaren ta upp undersökningen igen.

När någon däremot verkligen frias, nämligen av domstol, omfattas alla de bevis som åklagaren i målet lagt fram av den friande domen. Om det inte blir resning, kan alltså åklagaren ens med nya bevis inte ta upp målet igen, eftersom allt som åklagaren redan påstått i den första processen är överspelat och inte får tas upp igen. ”Friad” är en tilltalad alltså först och enbart när en domstol givit en friande dom som vunnit laga kraft (vilket innebär att domen inte längre kan överklagas).

Med andra ord kan Eklund mycket väl konfronteras med samma misstankar igen: som det ser ut nu, har åklagaren bara sagt att det i dagsläget inte finns tillräckligt med bevisning. Förundersökningen kan dock när som helst öppnas igen när åklagaren bedömer att situationen förändrats. Skulle Eklund ha friats av domstol, hade han dock haft rätt att kräva att betraktas som oskyldig till just den våldtäkt det här gäller.

Det är alltså en både för Eklund och för hans påstådda offer viktig skillnad mellan att förundersökningen lagts ned och att han friats. Det vore bra om även rubriksättarna ville läsa de artiklar till vilka de sätter rubriker och fundera på hur man kan få ihop rubriksättningens krav på sensationalism med innehållet i texten.

*****

Delar man ut kängor, skall man vara rättvis: Dagens Nyheter har, såsom påpekades för mig här nedan bland kommentarerna, samma rubriksättning. Felet tycks alltså ligga hos TT och hos föga uppmärksamma rubriksättare hos våra ack! så kvalitetsmedvetna morgontidningar.

Read Full Post »

Märkliga kopplingar i ett i grunden klokt inlägg

Sven Oskarsson och Sten Widmalm går till generalattack mot den svenka biståndspolitiken på Dagens Nyheters debattsida. Författarna berättar att deras forskning visar att det inte finns någon nödvändig länk mellan ekonomiskt bistånd och liberala värderingar, och att den svenska biståndspolitiken (som till stor del bygger på denna antagna länk) därför i stora delar är förfelad.

I grunden tycker jag att författarnas analys är klok och riktig. Jag skulle vilja lägga till några aspekter.

Den svenska biståndspolitiken säger sig vilja befrämja rättsstaten, jämlikhet och demokrati i största allmänhet. Det gör man genom att stödja projekt i mottagarländerna som passar den svenska smaken. Vi försöker alltså att påverka mottagarländerna i en riktning som vi själva anser vara önskvärd. Vi kallar denna påverkan för hjälp och för praktisk solidaritet.

Det är biståndet inte. Biståndet är en form av utrikespolitik, och som all utrikespolitik skall det befrämja Sveriges intressen. Som författarna till debattartikeln skriver, kan det finnas anledning att fundera på om vi har råd med demokratiska friheter om alla andra spelare sätter den ekonomiska tillväxten främst. Vi har alltså ett intresse att främja demokratiska värderingen i mottagarländerna av den enkla anledningen att vi själva har ett intresse av att inte omges av fientliga stater med ett annat samhällssystem. Vi försöker att transplantera våra egna värderingar. (Mauro Zamboni skrev Juridisk tidskrift 2002/03 nr 2 s. 390 en mycket intressant artikel om detta: Begreppet rättsstat: vad vill egentligen de svenska hjälporganisationerna förmedla. Artikeln finns tyvärr inte tillgänglig på nätet, men Juridisk tidskrift finns på dessa bibliotek.)

Denna transplantering stör förstås de eliter i mottagarländerna som inte har något intresse av att bli av med sin makt. Den stör dock också – och det bortser man alltför ofta ifrån inom biståndsvärlden – stora delar av befolkningen i mottagarländerna. Ett bra exempel är faktisk jämställdheten: för oss i Europa är det kanske naturligt att fundera över jämställdheten och för många av oss är det också naturligt att vilja främja den. Det är dock en skillnad mellan att främja jämställdheten här hos oss själva och att åka till ett annat land och där berätta för kvinnorna och männen att deras åsikter om familjebildning och social över- och underordning är felaktiga. Tänk bara på hur vi själva reagerar när muslimer försöker att berätta för oss att vårt samhälle är missriktat och dess skick ruttet: försök då att föreställa er hur det ser ut när någon av oss kommer ner till ett afrikanskt land och ställer som villkor för livsnödvändig hjälp att människorna där skall förändra sitt enligt vår mening felaktigt ordnade samhälle. Klart att man hellre tar hjälp av den som erbjuds utan att några villkor på kulturell förändring ställs.

Biståndsarbetet har enligt min mening ganska tydliga drag av kulturimperialism över sig: det utgör ett ”Take Up the White Man’s Burden” i modern tappning. När mottagarländerna nu får alternativ i form av kinesisk, indisk och rysk hjälp och alternativen stödjer befintliga strukturer istället för att vilja omvandla dem, är det ganska naturligt att eliterna och i viss mån även befolkningen i stort i mottagarländerna ber oss att dra dit peppar’n växer.

Detta innebär ett tvåfaldigt nederlag för oss. Dels lyckas vi inte överföra värderingar som vi själva anser vara goda och riktiga. Vi lyckas inte göra något åt den förskräckliga homofobin i stora delar av världen, vi lyckas inte främja jämställdhetsarbete. Dels är auktoritära samhällssystem på frammarsch, vilket i det långa loppet hotar oss. Säg vad man vill om USA (jag är själv mycket kritisk i synnerhet till Bushadministrationens politik), men hellre vill jag att en av oss bossar runt resten av världen än att Kina gör det.

Det finns alltså anledning att omvärdera vårt bistånd och att inse att den form av lite smått kulturimperialistisk såkallad solidaritet som vi den senaste tiden hållit oss med inte fungerar. Kanske ett mera intressebetonat biståndsarbete av klassiskt slag – där vi stödjer det som främjar oss själva – är både ärligare och i slutändan mera effektivt. Det är bra att författarna försöker att få igång en diskussion om detta.

När de dock sedan kopplar ihop det misslyckade svenska biståndet med lokaliseringen av biståndsmyndigheterna, kan jag inte annat än att småle. Jösses, Uppsala självt – där författarna verkar – har på mycket goda grunder betecknats som ”den akademiska bondbyn”. Det låter ju på författarna som om en lokalisering i Karlstad eller i Uppsala gör världens skillnad i kvaliteten av olika policyinriktningar för bistånd. Det verkar mest som om författarna tycker att det är tråkigt att de, för att kunna prata med biståndsmyndigheterna, måste ta sig till Värmland istället för att få åka till den hägrande huvudstaden. Jag undrar vad som fått författarna att ta till detta icke-argument.

Splittringen mellan biståndsmyndigheterna är en annan sak, och där kanske författarna har en poäng. Huruvida myndigheten har sitt säte i Karesuando, Karlstad eller Kristianstad spelar dock i Internettider knappast någon roll.

Författarnas inlägg är alltså enligt min mening i grunden klok och bör debatteras. Synd bara att de själva drar något av löjets skimmer över sig mot slutet av artikeln.

*****

Se för övrigt också Niclas Berggrens blogg om ämnet (som nationalekonom har han samma utgångspunkt som författarna till debattartikeln).

Read Full Post »

Arbetsrätt och yttrandefrihet

En lärare har av en skola i Hultsfred vägrats jobb, tydligen eftersom han uttalade sig kritiskt om skolan i en insändare och dessutom kritiskt bloggat om den, skriver Dagens Nyheter. Sökanden påstås ha varit den enda behöriga läraren som söket jobbet, med detta gick ändå till en formellt obehörig lärare. Det hela aktualiserar frågan om förhållandet mellan yttrandefrihet och arbetsrätt.

När ett anställningsavtal väl är slutet, är det faktiskt så att arbetstagaren rättsligt sett (och uttryckt på ren svenska) skall hålla käft. Av den arbetsrättsliga lojalitetsprincipen anses följa att en anställd inte har rätt att kritisera sin arbetsgivare eller förhållandena på arbetsplatsen annat än i mera extrema fall: normalt har arbetstagaren dock åtminstone i första omgången bara rätt att ta upp problemet med arbetsgivaren själv och söka en lösning. Det är alltså inte tillåtet att göra sin kritik offentlig hur som helst. Man får inte ens snacka skit om ledningen med kollegerna som man vill, utan måste hela tiden ha i åtanke arbetsgivarens intresse av att ha en fungerande och väl ansedd arbetsplats. Den som bryter mot lojalitetsplikten kan i mera extrema fall sägas upp eller avskedas. Yttrandefriheten för arbetstagare är alltså begränsad. (Den som undrar och vill fördjupa sig i detta kan som en introduktion läsa avsnittet om arbetstagares lojalitetsplikt i Jori Munukkas avhandling Kontraktuell lojalitetsplikt).

Före och efter anställning gäller dock andra regler: när man inte är förpliktad att ta hänsyn till andras, av rättsordningen överordnade, intressen, får man i princip säga vad man vill, så länge man inte gör sig skyldig till förtal. Det finns vissa regler som verkar efter en anställning som upphört, men de är inte på långt när lika hårda som de som gäller under anställningen. Före anställning har man rätt att säga vad man vill om den presumptive arbetsgivaren.

Problemet är dock att i utgångspunkten ingen är tvungen att sluta avtal med någon annan: det råder i princip avtalsfrihet även på arbetsrättens område, och som arbetsgivare behöver jag inte anställa den som snackat skit om mig. Om jag alltså konsekvent skulle kritisera exempelvis någon stor advokatbyrå och påstå att dess verksamhet är ohederlig och av ringa juridisk kvalitet, får jag efteråt inte vara förvånad att denna byrå inte vill anställa mig. Jag kan heller inte tvinga byrån att ge mig jobb.

Denna frihet för arbetsgivaren är dock inskränkt när arbetsgivaren är en offentlig myndighet eller utgör offentlig verksamhet. Inom den offentliga verksamheten gäller dels ett annat neutralitetskrav, dels måste den offentliga verksamheten på ett annat sätt än privat verksamhet ta hänsyn till yttrandefriheten. Den offentliga verksamheten får alltså i princip inte diskriminera mellan säg socialdemokrater och moderater, eller för den delen mellan kommunister och högerextrema personer, eftersom alla åsikter i en demokrati måste få komma till uttryck i den offentliga debatten. Redan på denna grund är det ytterst tveksamt om Hultfreds kommun gjort rätt (även fast rektorns arbetsgivare, politikerna, förstås håller rektorn om ryggen, vilket de som goda arbetsgivare kanske också skall göra: deras lojalitet skall ju gälla sina egna anställda, inte den som inte är anställd).

Därtill kommer dock att politiker av alla schatteringar jämt beklagar det faktum att det finns så många obehöriga lärare i skolorna, och att här alltså en obehörig lärare anställts istället för en behörig lärare. I det offentligas neutralitetsskyldighet ingår också att den som är bäst kvalificerad för jobbet skall anställas, inte den vars åsikter man råkar tycka om. Om alltså Hultsfreds kommun genom sin rektor anställd en obehörig lärare framför en behörig lärare, skulle jag anta (utan att kunna peka på rätt lagrum) att kommunen gör juridiskt sett fel. Lärarens insändare och dennas bloggande blir ett problem som kommunen får åberopa endast om aktiviteterna fortsätter efter det att ett anställningsavtal kommit till stånd. Dessförinnan är det mera objektiva meriter som avgör, i synnerhet när de objektiva meriterna klart talar till en persons fördel.

I artkeln säger ordföranden i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, att problemen med obehöriga lärare ökat sedan skolorna blivit kommunala, och hon antyder att den typen av fördomsfullhet som Hultsfreds kommun tycks ha gjort sig skyldig till inte förekom lika ofta när skolan var statlig. Jag är inte så säker på det. Visst, det finns en stor potential till jävighet när styrande och styrda sitter så nära varandra som en rektor och kommunfullmäktige i en liten kommun. Å andra sidan kan en rektor på ett helt annat sätt hålla på med vad hon vill om kontrollorganen sitter långt borta i Stockholm. Jag skulle anta att problemen med just fördomsfullheten kanske skiftat från en typ av fördomsfullhet till en annan, men jag skulle vilja se mera bevis innan jag köper just poängen om sambandet mellan obehöriga lärare och fördomsfullhet i kommunerna. Däremot har Fjelkner säkerligen rätt i att kommunerna på ett helt annat sätt än staten kan vara frestade att spara pengar genom att anställa obehöriga lärare.

Vi får se hur det går i den rättsliga prövningen av det här fallet. Min gissning är att Hultsfreds kommun gjort fel – förutsatt att alla uppgifter i artikeln stämmer. Detta fel är dock i så fall egentligen inte strikt arbetsrättsligt, utan offentligrättsligt, att nämligen kommunen har svårt att acceptera den yttrandefrihet och de krav på neutralitet som gäller för offentlig verksamhet.

Det är illa nog – eller kanske egentligen värre än ett rent arbetsrättsligt fel.

Read Full Post »

The Tragedy of the Commons

”The Tragedy of the Commons” hette en artikel som 1968 publicerades i tidskriften Science (Wikipedia-länken finns här). Artikeln visar att tillgångar som delas av alla – allmänningar eller på engelska commons – tenderar till att överexploateras: alla som har tillgång till resursen ser till att ta ut det som de anser sig behöva eller ha nytta av, med påföljd att det sammanlagda uttaget blir större än allmänningen kan bära. Den gemensamt ägda tillgången förstörs helt enkelt just för att den ägs gemensamt. Lösningen på problemet är att ge var och en av de intresserade sin egen, med äganderätt försedda, andel: då har var och en ett intresse av att förvalta sin egen tillgång väl och att försvara den mot andras överexploatering.

Allmänningens tragedi ser vi igen i dagens fiske, men vi ser också att lösningen faktiskt fungerar. Dagens Nyheter innehåller idag en artikel om fisket i världen. I artikeln berättas att problem med överfiske åtminstone delvis kan lösas genom att de nationella kvoterna splittras och varje fiskare får sin del av kvoten. Istället för en kapplöpning mellan alla inblandade fiskare som försöker att roffa åt sig så stor del av den nationella fångstkvoten som möjligt får man ägare som förvaltar sin fiskekvot och hellre tar ut lite för lite än att riskera hela tillgången. Lösningen har uppenbarligen tills nyligen varit teoretisk, men har nu visat sig fungera i praktiken.

Rent rättsligt är det inget större problem att skapa sådana kvoter. Sverige som stat har en viss fångstkvot, men hur staten Sverige tar ut den kvoten är upp till oss själva. Staten kan alltså splittra kvoten i något som liknar aktier, vilket sedan de intresserade kan köpa. Dessa fiskeaktier kan fritt överlåtas och kommer alltså att hamna hos de som har tillräckligt stort intresse (och tillräckligt stora tillgångar, får man kanske tillägga) för att köpa på sig rättigheterna. Detta led är lagstiftningstekniskt enkelt.

Utan att ha forskat närmare om saken kan man dock peka på två potentiella problem. Det första har jag redan antytt: i den mån Sverige som stat har ett intresse av att det finns kvar små fiskelägen och småfiskare, bör aktiernas överlåtbarhet begränsas på något sätt. Det kommer att uppstå ett tryck från stora kapitalstarka bolag att få köpa på sig fiskerättigheter, och i slutändan kommer rättigheterna att hamna hos de som kan betala mest. De små fiskare som säljer sina rättigheter riskerar sedan att vara anställda hos något stort internationellt bolag, men all den osäkerhet som det innebär i form av anställningstrygghet med mera.

Just detta problem är jag beredd att acceptera. Dels är det ingen som tvingar små fiskare att sälja sina andelar (som ju i ursprungsledet kan delas ut gratis till de som redan idag är fiskare), dels är i dagens läge det egna fiskeriföretaget minst lika osäkert som en anställning. Slutligen anser jag intresset av att ha matfisk kvar i världen väga tyngre än eventuella koncentrationer av fiskerättigheter hos stora bolag. Har man att göra med fattiga länder där fattiga personer är hänvisade till att få fiska för sitt livsupphälle har man kanske en annan situation, men för oss i Sverige är inte den invändingen tillämplig.

Det andra problemet är övervakningen, men det problemet kanske varken blir större eller mindre efter en eventuell reform. Någon måste ju övervaka att alla håller sig till sina kvoter. I dagens läge måste fiskeriinspektörerna ständigt hålla räkning på hela fisket och bedöma huruvida Sveriges nationella kvot är uppfylld: kan den övervakningen koncentreras till att övervaka huruvida ett enskilt bolags eller en enskild fiskares kvot är uppfylld, förenklas förfarandet. Man skulle vidare kunna ge tredje man rätt att föra talan eller att anmäla andra för överfiske: då skulle man skapa ett privat övervakningssystem. Konkurrerande fiskare skulle ju tjäna på att ingen annan överfiskar, för överfiske hotar ju allas möjlighet att ta ut sin egen kvot. Istället för någon ensam fiskeriinspektör skulle man alltså ha ett flertal konkurrenter som alla ser till att ingen utnyttjar systemet. Övervakningen skulle alltså antagligen bli enklare och långt mera effektiv än med dagens system.

En bredare lärdom som man kan dra av det här är kanske att planstyrd ekonomi tenderar till att inte fungera. Har man kvoter som övervakas av centrala myndigheter på nationell nivå, blir övervakningsproblemen så stora att de byråkratiskt knappt går att hantera, vilket dagens överfiske visar. Som det ser ut idag kan stora kapitalstarka bolag överfiska och därmed förstöra själva grunden för småfiskares existens utan att de senare kan värja sig. Har småfiskarna äganderätt till sin egen kvot, kan de använda det vanliga rättsliga systemet till att försvara sin äganderätt.

En reform som vid första påseende alltså verkar främja de stora starka har alla förutsättningar att hjälpa åtminstone några små svaga: det borde alltså vara en reform som är i allas intresse, undantaget förstås de stora spelare som idag lever på att överutnyttja den gemensamma fångstkvoten.

*****

Se också den här bloggen som länkar vidare till ett spel som illustrerar The Tragedy of the Commons. Se också Niclas Berggren om studien avseende individuella fiskekvoter.

Read Full Post »

Välkommet initiativ av JK

Justitiekansler (JK) Göran Lambertz skriver idag på DN Debatt om rättssäkerheten i svenska domstolar. Det är en i grunden sympatisk artikel som dock innehåller en del svagheter.

Hans artikel innehåller nämligen faktapåståenden som jag tycker är rätt uppseendeväckande om han inte kan visa på empiriska fakta till stöd för uttalandena (alltså på mer än ”det vet ju alla”). Det är till exempel rätt skrämmande om det skulle vara sant att ”många domare” – många domare! – skulle anse att två polisers samstämmiga vittnesmål räcker för fällande dom. Om JK inte har väldigt bra på fötter för de här påståendena utgör de nära nog förtal: vi får hoppas att han, när proteststormen kommer, kan hosta upp med bevisning att inte bara någon, utan många domare anser att två vittnesmål räcker för fällande dom.

På det sättet är alltså JK:s artikel upprörande. Jag vill inte ta ställning till huruvida han har på fötter, men senast det begav sig, uttalade han sig på relativt lösa grunder om att ”många” oskyldiga sitter i svenska fängelser. Så här starka uttalanden kräver någon form av bevisning, i synnerhet när de kommer från statens advokat, JK.

Hur som helst är dock grundtenorn i artikeln välkommen. Rättssäkerhet kan vi aldrig få nog av, och i synnerhet på sexualbrottsområdet har vi i den offentliga debatten (dock inte nödvändigtvis i domstolarna) blivit alltför benägna att fälla hellre än fria – den strukturella könsmaktsordningen tycks för många journalister och samhällsdebattörer vara skäl nog att bura in vilken misstänkt våldtäktsman som helst. Det ligger också något i att det är svårt att få resning och att vi måste fundera på om det skall vara så: å ena sidan står intresset att inte behöva riva upp gamla domar, på den andra sidan finns en potentiellt oskyldig människa som sitter i fängelse. Här är den enskilda personen kanske viktigare än rättsordningens värdighet.

Eftersom jag haft en debatt om det här på bloggen, bör jag kanske också tillägga att jag håller med JK om hans åsikt i styckmordsrättegången. Läkarna bör få resning om misstag begåtts, men icke desto mindre var det upprörande när domstolen i första instans i skadeståndsmålet inte behandlade staten som vilken svarande som helst och fråntog den rätten att göra preskriptionsinvändning. Vi kommer inte åt orättvisor genom att begå nya orättvisor. Däremot bör vi alltid ställa den principiella frågan om våra regler är välutformade, men skulle vi inte tycka det, måste reglerna ändras så att de gäller lika för alla, inklusive staten.

Jag välkomnar alltså JK:s initiativ. Det enda som får mig att vara lite skeptisk är att JK redan tycks ha bestämt sig: han undrar inte om vi har ett rättssäkerhetsproblem, utan han tycks att på icke-redovisade grunder redan  ha bestämt sig för att vi har ett problem som han nu vill lösa. Det har han inte demokratiskt mandat att göra, och hans verklighetsbeskrivning kan åtminstone betvivlas.

Förutsatt alltså att JK behandlar frågan som en öppen fråga och redovisar utredningar och slutsatser på ett öppet sätt, är det här ett bra initiativ. Inte annars.

*****

Uppdatering: Se också Mårten Schultz blogg i frågan. Mårten tycker i motsats till mig att det är bra att JK tar på sig rollen som ”rättsstatens watchdog” (jag undrar vem någonsin givit just statens icke-valda advokat det uppdraget) och vi är även på andra punkter av olika åsikt (nämligen jävsfrågan i styckmordsrättegången). I resultatet välkomnar vi dock båda den utredning som JK annonserar idag.

Read Full Post »