Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Högsta domstolen har bestämt sig: det finns enligt domstolen inte skäl att underkänna det svenska systemet med skattetillägg och skattebrott för väsentligen samma felaktiga uppgifter (se besluten här och här). Anledningen tycks vara att domstolen anser att det saknas stöd för att underkänna den svenska ordningen, eller med andra ord att det saknas ett bemyndigande till domstolen att underkänna den svenska ordningen även när ett brott mot Europakonventionen i och för sig föreligger (se avgörandet här, stycke 34 och framåt, i synnerhet styckena 37 och 38).

Jag har inte hunnit läsa besluten ännu, men det verkar visa sig ännu en gång att domstolarna i det här landet är alltför osjälvständiga: lagstiftaren ger ”rättigheter” enligt en internationell konvention, men utrustar inte domstolarna med verktyg att låta dessa rättigheter komma den enskilda medborgaren till godo. Så bekvämt för politiker: man kan slå sig för bröstet och prisa Sverige som världens bästa land utan att det verkligen behöva störa maktutövningen.

Read Full Post »

De som varit på denna blogg tidigare vet att jag inte är särskilt förtjust i att lagar används som signaler från samhället, i synnerhet inte strafflagar. Lagar skall vara allvarligt menade, vila på en något så när rationell grund och vara genomför- och verkställbara. Symbolpolitiken bör skötas med högtidliga förklaringar såsom Australiens ursäkt till aboriginerna, inte genom strafflagar som inte kan verkställas eller genom att höja en straffskala.

Jag är också skeptisk till att det över huvud taget går att påverka attityder med lagar. Enligt min mening tyder det mesta på att redan existerande attityder tar sig uttryck i lagar, alternativt att attitydtrender kan ta sig uttryck i radikal lagstiftning. Detta är enligt min mening mekanismen bakom barnagalagen: en redan pågående attitydförändring ledde till lagen mot barnaga, och förändringen syntes sedan efter lagens införande. Jag tror inte på något orsakssamband mellan lagen och den allmänna opinionen. Politikens förtjusning i tom lagstiftning som någon sorts politisk viljeförklaring är därför enligt min mening missriktad.

Nu får jag vatten på min kvarn. Ipredlagen – en processrättslig skevhet som jag anser att en rättsstat bör skämmas för – har inte lett till någon fällande dom, skriver Dagens Nyheter. Det finns förvisso indikationer på att den illegala filnedladdningen minskat, men attityderna till upphovsrätt på nätet har inte ändrats.

Den enligt min mening enda rimliga slutsatsen av denna information är att Ipred-lagen är rent repressiv. Genom att ta bort en del processrättsliga skyddsgarantier – såsom att ingen skall behöva lämna ut sina saker om hon inte är föremål för en talan som vilar på en till synes stark grund – har vi lyckats få till en repression som fungerar. Jämförelsen haltar åtskilligt, men i sin principiella grund är denna mekanism densamma som att skicka folk till Australien för snatteri eller att dela ut dödsstraff för att gå mot röd gubbe. Man ändrar inte attityden och bekämpar inte problemet vid sin rot, utan man drämmer till med en sådan stor slägga att folk avhåller sig från illegal verksamhet för det.

Ipred-lagen tar i detta sammanhang till ”rätt” slägga, nämligen upptäcktsrisken. Hårdare straff i sig tjänar nog knappast något förnuftigt syfte om inte upptäcktsrisken förändras. Genom att Ipred-lagen kompromissar bort processrätten istället för att ta till hårdare straff, använder man sig av den mekanism som fungerar, nämligen upptäcktsrisken.

Men, och det är viktigt: Ipred-lagen är repressiv. Respekten för lagen har inte ökat, vårt samhälle har inte blivit ”bättre” (hur man nu skulle avgöra det), utan en grupp av människor som av rättsordningen utrustats med en ekonomisk rättighet har fått verktyg i sina händer att kraftigt drämma till den som ifrågasätter denna rättighet. Det har hittills fungerat.

Så fort dock folk börjar lägga märke till att upptäcktsrisken de facto inte har förändrats, eller åtminstone att risken att lagföras inte förändrats, kommer vi att vara tillbaka på ruta ett. Upphovsrättsindustrin borde göra sig mödan att förklara vikten av sin rätt och borde bli ödmjuk och kanske lyssna på dem som anser att upphovsrätten i sig är ok, men att den går för långt (jag själv hör till denna skara).

Annars kommer vi till slut att skicka folk till avlägsna platser för att de lyssnat på fel låt vid fel tillfälle.

*****

Uppdatering: Nu också i Svenska dagbladet.

Read Full Post »

Ocker?

Konsumentverket anser att åklagarmyndigheten bör överväga att väcka åtal för ocker mot HTO Finansiering, som enligt verkets uträkningar betingar sig en ränta på – sätt er – 75 862 procent, skriver Svenska dagbladet. Summan är förfärligt hög, i all synnerhet eftersom HTO (förstås, eftersom inget tvingar till det) inte anger räntesatsen i sin marknadsföring. Samtidigt undrar jag dock…

En första undran inställer sig eftersom jag vill minnas att företag – som ju utgör kollektiv – inte kan straffas enligt brottsbalken (där ockerparagrafen finns). Min straffrätt är förvisso lite ringrostig på den här punkten, men såvitt jag minns, kan företag i sig inte bli föremål för åtal, utan man måste hitta en ansvarig person, en individ inom företaget som man åtalar. Att hitta en sådan individ är ofta svårt, eftersom för straff krävs uppsåt – vilket för övrigt är något annat än avsikt, även om det ofta översätts med just avsikt; uppsåt är bredare. När beslutsprocesserna är kollektiva, är det svårt att hitta en enskild person som uppfyller kraven på uppsåt. Jag är dock osäker på den punkten och låter mig gärna upplysas.

Så till den andra undran. Ocker av det slag som det här är fråga om regleras i 9 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Där stadgas

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

För fällande dom räcker det inte nödvändigtvis att procenttalen för räntan är höga: 300 procents ränta är alltså inte nödvändigtvis ocker. Det som också spelar in, är de absoluta talen. Att betala 90 spänn nästa månad för att få 30 spänn i handen idag är ekonomiskt vansinne, men kreditgivaren gör sig inte nödvändigtvis skyldig till ocker: de minimis non curat lex, om struntsaker bryr sig inte lagen, sades det för länge sedan, och det gäller nog än idag. Det som krävs är att de absoluta summorna också blir stora.

Och det här skon klämmer en aning. Konsumentverket räknar in alla i teorin möjliga avgifter som en kredit kan leda till och räknar även slutbetalningar på ett kortfristigt lån som delbetalningar på årsbasis, så att man alltså dessutom måste räkna ränta på ränta. Med andra ord går det till så här:

869 kr. skall betalas efter en månad när man lånat 500 kr. Delar man 869 med 500, får man 1,738 eller med andra ord 73,8 procents ränta på en månad. Räknar man ränta på ränta, måste man alltså nu räkna 1,738 upphöjt med 12 och dra av 1 (nämligen själva lånebeloppet, alltså i exemplet 500 kr.). Voilá, en effektiv ränta på 75 862 procent.

Eftersom lånet skall betalas tillbaka efter en månad, är dock denna effektiva ränta sällan verkligen aktuell: det som är aktuellt är 369 kr. i avgifter och ränta efter en månad. Jag undrar om det räcker för en fällande dom. 369 kr. om en månad för att någon skall ha en femhundring tillgänglig bums är inte riktigt samma uppseendeväckande stor summa som 75 862 procent för en ettårig kredit. Frågan är om det här – 369 kr. för 500 kr. i kredit – är ett sådant ”uppenbart missförhållande” som lagtexten talar om.

Man kan också påpeka – och det är i sammanhanget viktigt – att Konsumentverkets initiativ inte kommer att hjälpa någon av de som tagit ett sådant sms-lån. Avtalet – själva kreditgivningen – utgör nämligen något juridiskt sett något annat än den straffrättsliga saken. Att någon blir fälld för ocker i ett brottmål har i sig ingen som helst betydelse för själva avtalet, utan avtalets giltighet måste sedan angripas särskilt, och det är inte helt lätt.

Ocker finns förvisso också i 31 § första stycket avtalslagen, men är där snävare formulerad:

Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.

Här måste det alltså finnas en situation där någon instrumentaliserat annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Beroende ställning går bort direkt, eftersom sms-kreditföretaget och kunden normalt inte har någon tidigare relation. De andra grunderna skulle i princip vara tänkbara, men för att kunna begagna, använda, sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne måste man veta om att den andra befinner sig i sådant trångmål, har mindre förståndsgåvor eller saknar spärrar, och det – i alla fall enligt den hittills gängse tolkningen av paragrafen – i det individuella fallet. Det räcker alltså inte att någon allmänt vänder sig till en kanske förhållandevis oförnuftig kundkategori som exempelvis unga tonåringar, utan man måste visa instrumentaliseringen i varje enskilt fall. Det säger sig självt att det är enormt svårt.

Det finns andra vägar (såsom 36 § avtalslagen) som är lättare att gå, men det är fortfarande så att brottsmålsdomen inte automatiskt upplöser eller förändrar avtalet: detta måste man angripa särskilt.

Det blir alltså lite intressant att se vad som händer. Dels har jag som sagt mina tvivel huruvida ens en fällande dom för ett brott kan åstadkommas i det här fallet, dels räddar det inte de som fattat det minst sagt kortsiktiga beslutet att betala mycket pengar i framtiden för att få lite pengar idag. Sms-lånen är, det vidhåller jag, endast en katalysator som visar på vårt samhälles och vårt psykes inherenta brister. Nu skall de regleras, men det kommer knappast att bota problemet.

Vi tycks med inadekvata medel och kanske något litet tafatt angripa symptomen, istället för att gå den långa vägen och försöka angripa sjukdomen. Obligatorisk privatekonomiundervisning i skolan tror jag i sms-lånesammanhang mera på än förbud och åtal för brott.

Read Full Post »

Jag vet, jag är en hjärtlös gammal stofil som håller på förlegade värden. Måhända.

Men jag kan inte annat än reagera över rubrikerna att kronofogden nu, efter att framgångrikt ha angripit sms-lånen (Ds om ämnet finns här, mina tankar om frågan här; Claes Martinsson invände här), identifierat mobiltelefonabonnemang som ett ännu värre problem i skuldhänseende än sms-lånen (Svenska dagbladet rapporterar här, Dagens Nyheter här). Jag kan inte komma ifrån att tajmingen ser ut som myndighetspolitik: först tar man det mindre problemet och ser till att man får den lagstiftning man vill ha, sedan tar man det större problemet, och då finns i konsekvensens namn inget annat att göra än att leverera på beställning igen. Den politiska debatten är över innan den ens börjat.

Jag anser att det är företagsekonomiskt ganska uppseendeväckande att man låter folk teckna hur många abonnemang som helst. Det låter inte som något i längden vinnande koncept att låta folk ta på sig hur många abonnemang som helst som man kan räkna ut att de inte kan betala tillbaka.

Jag kan dock också tycka att det privatekonomiskt är hur korkat som helst att just ta abonnemang efter abonnemang efter abonnemang. (För att förtydliga saken: med att själva tecknandet av abonnemanget är korkat menar jag inte att tecknaren är korkad – även smarta personer kan fatta dumma beslut.) Jag undrar vilken skolutbildning vi har när ”ungdomar” – man kan notera att det här alltså rör sig om röstberättigade medborgare som kan ta värvning i försvaret och får köra bil – inte kan räkna ut på ett lillfinger att det inte går att betala fyra eller fem abonnemang utan att man har en ganska väl tilltagen lön.

Nu tycker alltså kronofogden att teleoperatörerna skall skärpa till sin praxis, och det kanske man kan kräva. Det är dock för det första intressant att notera att detta kommer att innebära att företagen behöver dela information med varandra: vi bör då kanske sluta klaga på att stat och företag vet så himla mycket om oss.

Vi bör då för det andra också vara kallsinniga när media börjar upptäcka de fall där någon inte fått något abonnemang eftersom hon inte bedömdes klara av det: antingen är bolagen försiktiga med att bevilja abonnemang, och då kommer vissa personer som kanske borde ha en mobil inte att få det, eller också fortsätter vi som nu, och då kommer vissa personer inte att klara av skötseln av sin privatekonomi.

Kronofogden talar om en ”felaktig start i vuxenlivet”. Visst, det är utan tvekan en felaktig start i vuxenlivet att vara skuldsatt (om än för blygsamma 1 000 kr. om vilka det talas i artikeln: dessa växer snart när alla inkassoavgifter och räntor räknas på) och ha betalningsanmärkningar. Å andra sidan: vilket vuxenliv? När skall vi lära oss att ta vårt eget ansvar?

Kronofogdens appell till teleoperatörerna innebär nämligen att det är någon annan som skall ta ansvar för de ”ungas” liv, genom att vägra dem att teckna abonnemang. Med andra ord blir lärdomen av alla dessa regler att, om jag väl får en tjänst eller en vara, beslutet att förvärva denna tjänst eller vara nog kommer att vara klok och bra för just mig – leverantören måste ju ha tänkt igenom min situation och bedömt att jag är smart nog att förvalta mitt eget liv. Huruvida mitt beslut passar mig och min ekonomi, är inte längre en fråga för mig, utan för någon annan.

Vårt eget ansvar ersätts genom ett välmenat förmyndarförordnande, där myndigheter och företag – institutioner – tar över våra liv och vi slipper tänka oss för. Kronofogdens appell nu  är ett politiskt vältajmat steg på vägen mot en allmän omyndighetsförklaring.

Visst är det en ”felaktig start” i vuxenlivet att vara skuldsatt. Å andra sidan är kanske hanterbara skulder på några tusenlappar och en betalningsanmärkning som förhindrar att jag tar ytterligare krediter en lärdom för den enskilda personen att vara försiktig. Ett övervältrande av det ekonomiska ansvaret för mobilabonnemang från de enskilda till operatörerna senarelägger starten på vuxenlivet.

En vuxen person måste nämligen själv ta ansvar för sina egna och i vissa fall för andras handlingar.

Read Full Post »

I det barnläkarmål som nu sedan ett år tillbaka kokar på lågor av olika storlek har det från åtskilliga håll i debatten gjorts gällande att medicinska åtgärder i livets slutskede skall bedömas av medicinska, inte juridiska, experter. De juridiska experterna, har det sagts, saknar kompetens att verkligen i efterhand bedöma vad som har skett och hur påkallad en viss ifrågasatt åtgärd var. Det är den medicinska expertisens område och juristerna skall hålla sig på avstånd. Jag håller inte med om det, men det vet de som följt mina inlägg i debatten.

Nu får jag vatten på min kvarn. I Quick-fallet har visats hur opålitlig även naturvetenskaplig och medicinsk expertis kan vara (Svenska dagbladet rapporterar här, här och här, Dagens Nyheter här och här). Med andra ord: det blir inte bättre av att låta experter bedöma bevisningen. Men den här skandalen – för det är det denna historia är – ger upphov också till en allmän fundering.

Jurister har den måhända tråkiga egenskapen att de främst kan juridik. Allmänbildade personer kan förstås också annat, men är man domare eller åklagare eller någon annan typ av yrkesverksam jurist, har man – precis som alla andra med sina yrkesområden – fullt upp med att följa den juridiska utvecklingen. Att också hålla sig à jour med andra vetenskapsområden är nära nog omöjligt.

Det innebär att jurister i många fall inte verkligen är skickade att ta ställning till bevisningen. Vittnesbevisning är notoriskt opålitlig, helt enkelt för att vi människor kognitivt inte är särskilt väl utrustade att berätta om händelser som ligger i det förflutna: vi konstruerar historiska skeenden i lika mån som skeendena objektivt påverkat oss. Vi förändrar verkligheten genom vår uppfattning av den, helt enkelt, och ju längre tid som lider, desto större blir vår egen påverkan. Skriftlig bevisning är väl det enda som verkligen fungerar: juridik går ut på att läsa, så det är vi väl tränade i. När dock skriften beskriver exempelvis ekonomiska upplägg eller tekniska eller naturvetenskapliga skeenden, står vi oss i många fall åter slätt och behöver expertis för att förstå vad det är som sägs. Rent naturvetenskapliga eller tekniska skeenden går förstås inte att begripa för den som inte är väl påläst inom det relevanta ämnet.

Det innebär att jurister i många fall är utlämnade till andra fackexperter. Problemet är dock att även dessa experter kan ta fel: vittnespsykologerna under 1990-talet som lyckades producera minnen om övergrepp mot barn som aldrig ägt rum minns vi förhoppningsvis. Men det är bara toppen på isberget: varje part kommer dragandes med sin expert som förstås påstår saker som passar den parten; olika handelsexperter är oeniga om vad som är eller inte är vanligt och godtagbart på marknaden; koncentrationer av toxiska medel i människoblod påstås visa än det ena, än det andra; och så vidare. Det är absolut inte ovanligt att det inte ens riktigt går att fastställa vad som faktiskt har hänt, utan endast att göra sannolikhetsuppskattningar av detta.

Juridiken jobbar alltså alltid under osäkerhet. Problemet att parterna kommer med olika experter som får betalt för att påstå olika saker, kan man måhända till viss del lösa genom att skapa oberoende expertmyndigheter. En sådan myndighet är Rättsmedicinalverket, vars utlåtande i barnläkarmålet angripits ur alla möjliga synvinklar. En annan möjlighet är att ta professorer till hjälp, som antas vara oberoende av parterna och så objektiva som människomöjligt i sin bedömning av fakta. Ibland kan dock inte ens dessa korrekt identifiera vad som är ben och vad som inte är det.

Inom det juridiska systemet finns därför olika medel att hantera osäkerheten. Det viktigaste är kanske att den juridiska processen inte är något sökande efter Sanningen (med stort S), utan endast ett ställningstagande till vilken av olika berättelser som ter sig som mest sannolik. Någon som är dömd i domstol för ett brott är alltså ofrånkomligen i många fall endast sannolikt en brottsling (vilket för övrigt gör justitieminister Asks utspel om skampålar ännu farligare än det redan är – läs Mårtens Schultz inlägg i frågan). Någon som friats måste betraktas som oskyldig, men huruvida det överensstämmer med Sanningen, kommer vi förmodligen aldrig att få veta.

Ett annat medel är fördelningen av bevisbördan. För att någon skall kunna fällas för brott, måste det vara sannolikt bortom allt rimligt tvivel att personen ifråga begått ett brott. Bortom allt rimligt tvivel på grundval av det tillgängliga materialet, skall väl tilläggas. För att någon skall kunna vinna ett tvistemål, måste det finnas en betydande övervikt i sannolikhet för att den vinnande partens berättelse är den som överensstämmer med Sanningen.

Fler medel finns. Den centrala poängen är dock att ett domstolsutslag aldrig är ett utlåtande om Sanningen. Vi förmodar att folk är oskyldiga till dess vi med stor sannolikhet övertygats om motsatsen. Vi förmodar att folk gör rätt för sig i sina avtalsenliga åtaganden till dess det med en ganska övervägande sannolikhet framgår att de inte gjort det.

Experter kommer inte att kunna förändra denna juridikens inställning, helt enkelt för att Sanningen inte finns för oss människor. Den som kan sin vetenskaps- eller kunskapsteori vet att vi endast kan göra rimliga antaganden, och att dessa antaganden kommer att vältas över ända i det ögonblick när vi får klara tecken på att vi haft fel. Man kan aldrig bevisa ens att ett naturvetenskapligt uttalande är sant, utan endast visa att det inte är sant. All mänsklig kunskap är relativ.

I barnläkarmålet, i Quickmålet, i våldtäktsmål, i avtalstvister, i alla mål där problemet ligger i att fastställa vad som faktiskt har hänt, är våra naturvetenskapliga och våra juridiska bedömningar til syvende og sidst osäkra. Fel kan begås och fel har begåtts. Somliga fel är grövre än andra: att släppa oskuldspresumtionen i våldtäktsmål eller att säga att något är ben som rimligen inte är det, det är grova fel. Grova fel är enligt min mening klandervärda och utgör skandaler.

Med fel – de begås hela tiden, och det kommer vi aldrig att komma ifrån.

Read Full Post »

En totalförlamad kvinna har nu bett Socialstyrelsen om att ge hennes läkare tillstånd att stänga av respiratorn efter det att kvinnan sövts, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Eftersom kvinnan för sin överlevnad är beroende av respirator, innebär detta alltså att hon ber om hjälp att få dö.

Det här en ett otroligt komplicerat gränsområde, vilket inte minst debatten om barnläkarmålet visar. Etiskt kan man ha många olika åsikter i frågan – jag själv anser att det är den enskildes sak att bestämma om hon vill dö eller inte (och då accepterar jag risken att någon bara är allmänt less på livet), men jag accepterar att andra har en  annan åsikt (även om jag kan anse att denna inte riktigt håller i alla avseenden, exempelvis i abortfrågan). Den etiska frågan är dock så totalt utan måttstock att jag väljer att strunta i den här. Jag vill skriva om juridiken.

Juridiskt sett är det en hårfin skillnad mellan att aktivt döda någon och att låta bli att rädda någon. Aktivt dödande är förbjudet, underlåten hjälp har den svenska lagboken inga synpunkter på (annat än i vissa speciella fall). Man får alltså inte spruta in ett dödande medel i någons blodomlopp, men man får låta bli att hjälpa någon ur en  brinnande bil. I båda fallen är döden oundviklig, men det första exemplet utgör mord eller dråp, det andra utgör normalt inget brott alls.

I det här fallet med kvinnan som är beroende av respirator är den straffrättsliga bedömningen såvitt jag förstår extremt svår, och eftersom jag inte är någon vidare straffrättare, skall jag låta bli att bedöma huruvida det skulle röra sig om mord eller om underlåten hjälp att stänga av respiratorn. Det jag dock har synpunkter på är att frågan går till Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för vårdområdet och har bland annat utfärdat etiska riktlinjer (tekniskt sett: allmänna råd) för hur patienter i livets slutskede skall behandlas. Läkarna riskerar alltså ett förvaltningsrättsligt ingripande mot sin legitimation om de inte följer myndighetens riktlinjer.

Problemet är bara att Socialstyrelsen inte kan ändra brottsbalkens regler om skydd för livet. Även om alltså Socialstyrelsen skulle komma fram till att det är helt ok enligt läkaretiska synpunkter att stänga av kvinnans respirator, är det långt ifrån givet att domstolarna tycker att samma handling är helt ok enligt straffrättsliga regler. Med andra ord kan det som Socialstyrelsen tycker är ok fortfarande vara brottsligt. (Märk väl att jag säger kan: huruvida ett visst beteende i ett enskilt fall är brottsligt eller inte avgörs just i det enskilda fallet.)

Socialstyrelsen är med andra ord inte verkligen den instans man skall vända sig till när det rör sig om de här frågorna ur straffrättslig synvinkel. Problemet är att det inte heller finns någon annan att vända sig till. Det är väl det som är barnläkarmålets problematiska kärna: läkaretik och straffrätt är två olika saker, och straffrätten har utformats utan större hänsyn till läkaretiken. Huruvida något är ett brott eller inte, får man dock reda på först när man handlat, upptäckts, åtalats och fällts – det finns ingen som före handlingen kan ge klara besked om huruvida handlandet är brottsligt eller inte, i vart fall inga besked som skulle vara bindande för domstolarna.

Med andra ord måste läkaren – vilket ju också antyds i artikeln – göra sin egen bedömning av vad som är juridiskt godtagbart när hon avgör om hon skall stänga av respiratorn eller ej. Någon instans som kan ge ett för domstolarna bindande förhandsbesked finns inte, helt enkelt eftersom vi hittills hanterat problemet genom att blunda för det och hoppas att det på något magiskt sätt löser sig självt.

Det är dags att ta diskussionen, och att ta den utan att man genast svartmålar folk som mig som personer som vill ägna sig åt biologisk selektion. Livet är inte heligt i alla sammanhang: vi tillåter aborter, vi tillåter farliga vägar, vi tillåter att privatpersoner röker eller tar andra risker med sin hälsa. Inte heller är de som vill vara försiktiga och vill förbjuda så många ingrepp mot livet som praktiskt sett är möjligt dumma i huvudet: det finns många goda argument för en sådan hållning. Frågan är var vi drar gränsen mellan tillåtna och otillåtna ingrepp i livet. Den växande medicinska kunskapen tvingar oss att fundera på denna fråga på ett förutsättningslöst sätt och utan principer som påstås inte vara förhandlingsbara.

De som nämligen tills vidare får ta smällen av det oklara läget är de som vi egentligen vill skall kunna fatta klara beslut under ett klart ansvar: läkarna.

Read Full Post »

SSU tar ”patent” på alliansen, förkunnar en rubrik i Dagens Nyheter (Svenska dagbladets rubrik är mera rättvisande). Intressant, tänker jag, givet att patent enligt 1 § patentlagen utgör ett skydd för industriella uppfinningar. När man läser artikeln, visar sig dock att SSU sökt varumärkesskydd för ordet ”Alliansen”, och hoppas att de borgerliga partierna anser att de behöver ordet så mycket att de är beredda att köpa tillbaka namnet från Socialdemokraterna. Pengarna skall gå till välgörande ändamål, säger SSU:s ordförande. SSU har alltså inte gjort någon häpnadsväckande uppfinning.

Lycka till med ansökan, säger jag! Varumärkesskydd ges enligt 1 § varumärkeslagen för kännetecken avseende varor som tillhandahålls i näringsverksamhet. Sanna Rayman på Svenska dagbladet är alltså redan för långt inne i detaljerna när hon diskuterar det eventuella märkes förväxlingsbarhet. Det är förvisso många som anser att politiker är i sin bransch för att sko sig själva, men jag tror inte att Patent- och registreringsverket kommer att gå med på att borgerlig politik numera tillhandahålls som en vara i näringsverksamhet.

SSU:s ploj och Dagens Nyheters liksom Svenska dagbladet – eller kanske snarare TT:s – rapportering andas fundamental okunnighet om immaterialrättens grundläggande bestämmelser. Det som skulle vara roligt har mest blivit sorgligt: varken politiker eller journalister har tydligen någon aning vad de egentligen talar om.

*****

Uppdatering: Man lär sig alltid något nytt. Jag fick igår lära mig att näringsbegreppet i varumärkeslagen tydligen är så urvattnat att det visst går att registrera politiska partinamn. (Den ironi som detta medför pekar jag på redan i inlägget ovan: politik blir en vara eller en tjänst som marknadsförs – grattis, du svenska demokrati!) SSU är alltså inte helt ute och cyklar (lite är man dock ute och cyklar: se här), men TT:s och därigenom Dagens Nyheters och Svenska dagbladets rapportering visar fortfarande att man inte förmår skilja mellan patent och varumärke, vilket är ganska anmärkningsvärt.

Det kan väl inte vara så svårt med research som sträcker sig till portalparagraferna i respektive immaterialrättslig lag.

Read Full Post »

I onsdags förra veckan avgjorde Englands Supreme Court (som ersatt det tidigare House of Lords) ett intressant mål om avtalsslut. Domen finns här – den är relativt tunn för att vara engelsk, bara 38 sidor.

Bakgrunden till domen är inte särskilt uppseendeväckande: liknande händelseförlopp förekommer hela tiden. A och B förhandlar om ett större avtal (i det här fallet i storleksordningen 15 till 20 miljoner kronor) och kommer så småningom överens om de flesta frågor som de betraktar som viktiga. Alla förhandlingar förs dock under ett villkor om att inget avtal skall anses ha kommit till stånd förrän båda parterna till den respektive andra parten lämnat ett behörigen undertecknat exemplar av det slutförhandlade avtalet. Med andra ord kan tekniskt sett inget avtal komma till stånd förrän detta villkor är uppfyllt. (Sedan finns, såvitt jag förstår, den logiska kullerbyttan i hela saken att skriftlighetsvillkoret i sig självt finns med i de villkor som håller på att förhandlas fram: avtalet stadgar alltså att det inte blir giltigt förrän skriftliga avtalsexemplar har utbytts, men detta villkor blir inte giltigt förrän avtalet blir giltigt, vilket i sig alltså förutsätter skriftlighet – eller kanske inte. Men det lämnar jag till någon annan gång.)

Hur som helst är parterna tillräckligt överens, och beställaren tillräckligt jäktad, för att de skall påbörja arbetet på det gemensamma projektet innan den formaliteten som stadgas i avtalet – undertecknade exemplar skall utbytas – har uppfyllts. Självfallet byter parterna aldrig undertecknade exemplar med varandra, trots att arbetet i stort sett verkar vara färdigt (annars skulle det här knappast ha blivit ett rättsfall). Hur är det nu, vad gäller? Parterna har redan fullgjort en stor del av sina prestationer, de har kommit överens om de flesta villkor som de behöver komma överens om, men de har inte fullgjort vad som krävs för att ett avtal skall föreligga – har vi att göra med ett avtal eller ej?

I svensk rätt har jag många gånger en känsla av att analysen är rätt grund (i vart fall i min del av branschen, nämligen den akademiska): man tycker helt enkelt att den som fullgör visar att hon är bunden av ett avtal. Det anses inte finnas någon anledning till att inget avtal skulle finnas när prestationerna väl börjat bytas med varandra. Brister det i överenskommelse avseende vissa villkor, kan ju domstolen fylla i med villkor som verkar vara förnuftiga i sammanhanget.

Jag tycker att detta är grunt, eftersom det förbiser att en domare inte har parternas insyn i deras förhållande, och eftersom jag tycker att i vart fall i den kommersiella sfären domstolarna i möjligaste mån skall undgå att skriva avtalet åt parterna. Det som jag uppfattar vara den svenska analysen är dessutom enligt min mening grund eftersom den förbiser möjligheten att i frånvaro av avtalet lösa problemen via ett resonemang om obehörig vinst, alltså utomobligatoriskt (alltså enligt den uppsättning regler som gäller när inget avtal är för handen).

Supreme Court har enligt min mening ett något mera djuplodande resonemang, även fast jag i just det här fallet inte är helt säker på att jag håller med domstolen. Supreme Court säger att ett avtal (eller kanske snarare en avtalssituation) måste tolkas, inte enligt parternas subjektiva vilja, utan enligt de tecken som framkommer för en oberoende tredje man. (Tekniskt uttryckt vilar engelsk kontraktsrätt tungt på förklaringsteorin, även fast det hela tiden talas om ”the intention of the parties” – frasen måste kompletteras med lärobokskvalifikationen ”as objectively assessed”.) Det finns med denna utgångspunkt sedan två med varandra besläktade villkor för att ett avtal skall komma till stånd:

a) att alla villkor som rättsordningen kräver för ett avtal är uppfyllda och

b) att alla förutsättningar som parterna själva indikerat som fundamentala har överenskommits.

Jag skippar uppsättningen a), eftersom jag inte vill skriva någon lärobok i engelsk avtalsrätt. Vad gäller fråga b) tycker jag dock att domstolen är mycket sympatiskt öppen och vag och ändå respektfull gentemot parterna. Man säger att denna fråga måste besvaras på nytt i varje givet sammanhang. I detta sammanhang är det faktum att prestationerna har börjat utbytas bara ett element av många, även om det är ett tungt vägande element. Med andra ord kan parterna, även om de varit så oförsiktiga att de börjat byta prestationer med varandra, ändå anses stå utan avtal, varvid utomobligatoriska ersättningsregler kommer in i spelet.

Samtidigt säger dock domstolen också att det alltså inte är något villkor att parterna skall ha kommit överens om precis allt, utan att det är endast de centrala frågorna som måste ha överenskommits för att ett bindande avtal skall kunna komma till stånd. Exakt hur mycket som redan kommits överens om och hur frågor där det inte finns något avtal skall lösas, är sedan beroende av den individuella situationen igen. Detta leder (som i just det här fallet) till att domstolen mycket närgånget prövar vad parterna gjort och sagt och drar slutsatser av det. Detta leder förstås till en lång dom, men den är i gengäld klarare än de ofta korta svenska domar som fyller ut avtalet med regler som domaren tycker är förnuftiga.

I det här fallet fanns som sagt en klausul om att avtalsexemplar skulle utbytas. Denna klausul ledde i Court of Appeal (i instansordningen motsvarande våra hovrätter) till att avtalet underkändes. I Supreme Court fann domstolen att parterna gemensamt eftergivit detta villkor, med påföljd att ett avtal uppkommit.

Det är på denna punkt där jag har ett problem med domen, eftersom jag inte följer domstolens slutsatser helt och hållet. Jag är dock klar över vilka olika fakta i målet jag och domstolens ledamöter värderar olika, och domen är alltså föredömligt klar.

Trots att jag alltså inte håller med om domslutet, tycker jag att detta är en sympatisk dom. Jag gör det av följande skäl.

1) Reglerna andas en djup respekt för parternas suveränitet utan att hemfalla åt subjektivism. Denna respekt tycker jag saknas emellanåt i den alltmer domarcentrerade svenska avtalsläran.

2) Reglerna är beredda att acceptera att folk handlar först och tänker sedan och att juridiken kan vara hård mot sådan obetänklighet; å andra sidan erbjuder systemet skadebegränsande regler för just det fallet. I svensk rätt finns enligt min mening vissa tendenser till att anse att endast domstolen tänker, och att emellanåt ignorera parternas horisont. Det finns en tendens att skydda även kommersiella parter från sin egen brist på försiktighet.

3) Domen är synnerligen klar. Den är lång, förvisso, men jag tror mig ha förstått hur talan fördes, och jag har en känsla av att verkligen alla viktiga argument tagits upp och antingen inkorporerats i domstolens dom eller bemötts. I svensk rätt går emellanåt det korta och koncisa över det klara, vilket jag tycker är beklagligt (och om vilket jag bloggat här).

Det kanske är en politisk läggningsfråga, men jag tilltalas som sagt av denna doms stil och av de regler som domen vilar på. Jag anser att vi har en del att lära av det engelska sättet att hantera åtminstone kommersiella avtal.

Read Full Post »

Enligt Svenska dagbladet har euroländerna nu efter mycket om och men, och efter starkt motstånd från Tyskland, enats omkring att garantera ungefär hälften av den skuld som Grekland i år måste lägga om. Kanske är det min tyska börd som spökar, men jag är kritisk, och det trots att det grekiska problemet kan få enorma konsekvenser också för andra euroländer. Den grekiska regeringen har spenderat pengar som landet inte har: välfärdsstaten är av central- eller nordeuropeiskt snitt, fast landet inte är ens i närheten av Tysklands eller Sveriges BNP. Det är denna frikostighet med medel som inte fanns som nu straffar sig.

Ett lån är, ekonomiskt sett, en inteckning av framtida inkomster. När jag tar ett lån, använder jag mig idag av pengar som jag skall tjäna in i framtiden. För långivaren är det tvärtom: långivaren har idag pengar som hon inte behöver och ger dem till mig i syfte att förstärka sina framtida inkomster. När jag alltså tar ett lån, minskar jag mina framtida inkomster, och betalar jag inte tillbaka lånet, har jag ökat mina inkomster idag, men minskat någon annans inkomster imorgon.

Detta kan man nu se på olika sätt. Ett sätt att se på saken är att den som kan avvara pengar idag tydligen inte behöver dem, och alltså har en moralisk förpliktelse att dela med sig till andra som behöver pengarna. I så fall bör det inte finnas någon återbetalningsskyldighet, eftersom man omfördelar kakan, från den som har mycket, till den som har lite. Problemet med detta sätt att se saken är att man då också säger att ingen skall spara: den som spar, har ju för mycket idag. Denna hållning leder till att man för all framtid måste hålla koll på vem som tjänar vad och omfördela pengarna. Detta kräver en rätt stor byråkrati, och det gör det svårt för någon över huvud taget att samla på sig sådana medel att hon kan investera i stora projekt som skulle kunna öka allas välstånd över tid. Man skapar med denna hållning med andra ord ett samhälle som måhända vid varje given tidpunkt är rättvist i fördelningshänseende, men som på sikt kommer att stagnera, så att man i slutändan kommer att behöva fördela bristen, snarare än överflödet.

Ett annat sätt att se saken är att det är helt ok att idag använda pengar som man tjänar först imorgon, men att man inte skall kunna öka sin inkomst sammantaget över hela livet. Med andra ord måste man betala tillbaka de pengar man lånat. Kan man inte betala tillbaka, måste man sälja det man har. Detta sätt att se saken har den fördelen dels att sparandet lönar sig – man kan genom att ge lån till andra omfördela sitt överskott idag till sig själv imorgon och samtidigt möjliggöra investeringar som annars inte skulle bli av – dels att man skapar incitament att använda lån (om man nu vill ta dem) på ett sätt som innebär att man tjänar mer och alltså i framtiden både kan betala tillbaka lånet och själv uppleva en statusförbättring. Nackdelen är att detta sätt att se saken tenderar till att cementera inkomstskillnader: den som har lite, kommer inte att få något av andra, den som har mycket, kommer även i framtiden att ha mycket.

Inget av de två synsätten är alltså invändningsfritt. Moderna samhällen av europeiskt snitt har därför valt att delvis förena de två synsätten: staten tar via skattsedeln hand om fördelningen mellan rik och fattig, medan för varje enskild individ fortfarande gäller att man skall betala tillbaka det man lånat. Detta funkar något så när hyfsat, även om vi alltid kommer att bråka om precis hur mycket omfördelning och hur mycket eget ansvar för sin ekonomi man skall ha. Kompromissen mellan de två synsätten är inte naturgiven och måste alltid omförhandlas.

Det som Grekland dock gjort nu är att man genom sina lån inte bara omfördelat mellan rika och fattiga i Grekland (vilket man för övrigt inte gjort, eftersom den grekiska statsförvaltningen är notoriskt korrupt), utan att man genom lån också dragit in andra i denna fördelning, folk som inte fått rösta i Grekland och som inte fått vara med om att besluta hur pengarna skall användas. Grekland har alltså inte levt på sina egna, utan på andras tillgångar. När euroländerna nu garanterar Greklands skuld (eller åtminstone hälften av den), får alltså tyska, franska och nederländska skattebetalare vara med om att finansiera, inte bara sina med-borgare, utan också människor i Grekland som aldrig någonsin kommer att behöva ge något till tyska, franska eller nederländska skattebetalare.

Grekerna kommer dessutom att lära sig att det inte finns någon anledning att leva efter matsäcken: när det verkligen kniper, kommer ju andra att hoppa in i bräschen. Detta kallas på ekonomiska ”moral hazard”: om man vet att ens handlingar inte har några konsekvenser, finns ingen anledning att vara försiktig. Jag anser att detta är betänkligt och faktiskt ganska bekymmersamt.

På en blogg vars åsikt jag över huvud taget inte delar görs dock en intressant koppling i detta sammanhang. Räddningspaketen för de internationella storbankerna innebär nämligen exakt samma sak som lånegarantierna för Grekland – en moral hazard. Debatten vad gäller storbankerna bör nämligen vara exakt densamma som den som nu gäller Grekland: hur kan det gå an att bankerna tar lån och alltså intecknar framtida inkomster och att de sedan, när de satsat de lånade pengarna på värdelösa projekt, skickar notan till någon annan, nämligen skattebetalaren?

Svaret är att storbankerna utgör så stora spelare i det finansiella systemet att vi inte klarar oss utan dem, och att bankerna dessutom är skyldiga så mycket pengar till så många att en konkurs i en storbank hotar att dra med, inte bara banken, utan också en mängd småsparare och mindre företag. Too big to fail – för stora för att gå i konkurs. Nu när bankerna vet att de inte behöver riskera efterräkningar, kan de förstås fortsätta med att dela ut fantasilöner till mediokra anställda (bland vilka också direktörerna räknas) och att riskera pengar i projekt som inte går att räkna hem. Detsamma gäller för Grekland: Grekland som euroland är för viktigt för att gå omkull. När nu Grekland räddas, kommer landet alltså inte behöva reformera sig, utan kan fortsätta leva över sina tillgångar.

Detta innebär att problemen är exakt parallella, och att svaret på problemet därför bör utfalla på samma sätt. Kräver man att storbankerna skall nationaliseras, bör man också kräva att Grekland sätts under förmyndarregering. Kräver man att Grekland skall räddas, måste man i konsekvensens namn också kräva att storbankerna skall räddas. Båda är lika goda kålsupare.

I synnerhet eftersom åtminstone en storbank hjälpt Grekland att fuska med sina räkenskaper. Som sagt, fallen är parallella och aktörerna lika osympatiska i båda fallen.

Read Full Post »

Nyligen fick jag en ny och ganska obehaglig erfarenhet. När jag skrev om Svenska dagbladets enligt min mening ganska ogenomtänkta rop på hårdare straff, tog tidningens ledarredaktion tillfället i akt att hänga upp sig på ett förfluget ord för att såga mig längs med fotknölarna. Samtidigt bemöttes inte mina argument för fem öre. Även läsarkommentarerna till mitt inlägg andades ofta en total brist på förståelse vad jag försöker säga.

I ett sådant läge finns två möjligheter, nämligen antingen att alla som inte fattar vad jag menar är illvilliga eller korkade, eller att jag uttrycker mig otydligt. Jag vill gärna tro att folk kan tänka och försöker förstå även meningsmotståndaren, och alltså skall jag försöka att uttrycka ännu en gång vad det är jag menar. Tacksamt nog ger mig den moderata riksdagsledamoten Björn von Sydow genom sin debattartikel idag i Svenska dagbladet tillfälle att göra det.

Kanske skall jag börja med att klargöra vad jag inte säger. Jag säger inte att jag håller med den ursprungliga debattartikeln av Fries och Sarnecki, trots att jag måste tillstå att jag känner mera sympati för den artikeln än för Svenska dagbladets eller von Sydows position. Jag säger inte att vi inte behöver straff, utan bara att jag inte riktigt vet exakt i vilket syfte vi straffar. Jag säger inte att ”folket” (vem det nu skall vara – majoriteten, de som hörs eller bara de som håller med talaren) generellt är dumt i huvudet. Jag säger inget av detta. Jag försöker att ta ett kliv tillbaka och titta på debatten med så rationella ögon som möjligt.

Med detta sagt skall jag nu övergå till det jag säger. Det jag säger är sammansatt av flera olika tankar och idéer, och trots att jag hatar argument i punktform skall jag försöka att avgränsa argumenten mot varandra genom just punkter. Jag hoppas det blir klarare vad jag säger då, så att jag slipper anklagas för ”underligt docerande” av folk som inte förmår följa en mera komplex argumentation.

a) Lagar skall inte vara ”signaler” från samhällets sida. Lagar skall kunna genomföras, vara något så när rationella och vila på principiella och genomtänkta ställningstaganden. Precis lika lite som jag tycker att det är en bra idé att kriminalisera sexköp i syfte att förklara sin solidaritet med kvinnor som under våld tvingas till prostitution, precis lika lite tycker jag att det är riktigt att spärra in någon i flera år bara för att förklara sin solidaritet med brottsoffret. Syftet med strafflag måste enligt min mening vara att motverka brott och att försöka få brottslingen på en icke-brottslig bana. Att låsa in någon för att avge en signal riskerar åtminstone att äventyra syftet att förebygga brott: fängelser är lärdomsanstalter för kriminella, och den som i flera år vistas i ett fängelse har, när hon kommer ut därifrån, endast andra interner som kompisar. Vi skapar genom den här typen av ”signaler” kriminella eller åtminstone kriminellt belastade umgängeskretsar.

b) Hårdare straff motverkar inte brottslighet. Här måste man kanske genast lägga in brasklappen att därav inte följer att vi inte behöver straff över huvud taget. Det kanske vi behöver. Jag tvivlar dock på att en potentiell brottsling gör upp en räkning där hon skulle begå brottet om straffet är tio månaders fängelse, men inte om straffet är två års fängelse. Jag tror att risken för upptäckt är långt mera avskräckande, vilket innebär att jag vill lägga pengar på en mera effektiv polis- och domstolsorganisation. Det politiska problemet med mitt lösningsförslag är att det kostar pengar. Det är billigt att bara skriva in ett längre straff i lagen: finns inget reellt hot om upptäckt och lagföring, kommer dock ingen att avskräckas, och det inte ens om jag skulle ha fel och hårda straff i princip skulle kunna avskräcka. Hårdare straff är enligt min mening ett slag i luften, och den försämring som vi upplevt under de senaste decennierna vad gäller kriminalpolitiken är enligt min mening inte en följd av mild lagstiftning, utan av att polis- och rättsväsendet försummats av budgetpolitikerna, till förmån för social- och välfärdsstaten.

c) Politiskt ledarskap är något annat än att blint följa en uppfattning. Som sagt tror jag nödvändigtvis inte att hårdare straff generellt krävs av någon majoritet av befolkningen. Jag tror att det helt och hållet beror på hur man ställer frågan: som Bismarck sade tror jag inte på någon statistik som jag inte förfalskat själv. Men låt gå, säg att en majoritet av befolkningen kräver hårdare straff. Innebär det att politikerna måste följa majoritetsmeningen? Politiskt ledarskap är förhoppningsvis något annat. Jag låter mig överröstas av majoriteten, men jag tycker att Svenska dagbladet visar prov på en besynnerlig demokratiuppfattning om dess enda reaktion på en avvikande mening är nedlåtande kommentarer om ett måhända misslyckat språkbruk. Jag anser inte att hårdare straff leder någon särskilt vart, och jag anser inte att detta förändras av att en majoritet måhända tycker annorlunda.

d) Kriminalpolitik kostar, den med, och detta är ett viktigt argument. En fängelsevistelse kostar en miljon om året. Det skulle vara välinvesterade pengar om det ledde till att brottslingar avhålls från framtida brott. Det finns dock inget som tyder på det. Eftersom våra resurser är begränsade och skall räcka, inte bara till fängelser, utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat mera, måste de som vill ha hårdare straff åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av signal från samhället som inte tycks tjäna något annat syfte än att tysta en del av befolkningen som kräver hårdare straff. Det ekonomiska argumentet må inte vara avgörande, men det bör bemötas.

e) För att straffet skall vara ”proportionerligt”, måste vi veta hur vi översätter ett brott till straff. von Sydow talar om att straff och brott skall stå i proportion med varandra. Det kan man kanske hålla med om, men frågan är hur vi avgör vad som är proportionerligt. Hur räknar man ut straffvärdet för ett knytnävsslag i ansiktet jämfört med ett i magen, jämfört med en attack med en kofot, jämfört med en attack med yxa, jämfört med en våldtäkt? Vari består proportionen? Det jag säger är att straff har inget med brottet att göra, utan är en reaktion på brottet som i sig inte kan knytas till brottet. (Filosofiskt uttryckt är brott och straff inkommensurabla.) Om vi dock talar om proportioner, är det fel att diskutera ett brott i taget, utan då måste vi titta igenom hela brottsbalken och jämföra straffen för olika brott med varandra: proportioner i någon förnuftig mening får vi först när vi kan rangordna brotten. Mitt påstående är att vi aldrig kommer att kunna göra det, och därför är jag emot det reflexmässiga ropet efter hårdare straff.

f) Ingen kan ange punkten där ett straff är hårt nog. Detta argument är egentligen en variant på punkten e), men det förtjänar att isoleras. När är ett straff hårt nog för en våldtäkt? Är det någon som har ett svar på det? Jo, jag har faktiskt ett svar: aldrig. En våldtäkt (och flera andra brott) innebär en sådan förnedring för offret att inget straff framstår som hårt, förutom kanske en våldtäkt av gärningsmannen. 25 år i fängelse är inte hårt nog. Livstid är inte hårt nog. Vi kommer aldrig att nå slutpunkten, och därför är ropet efter hårdare straff så totalt onödigt. Poängen med straffet måste vara att förhindra brott, och alltså måste vi försöka att hitta ett sätt som förhindrar så många brott som möjligt. Hårdare straff kan som sagt visas bidra till brottsligheten, och alltså måste vi hitta någon balans mellan den vedergällning som straffet skall vara men inte verkligen är och vårt syfte att förhindra brott.

Problemet med Svenska dagbladets och von Sydows argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.

Och den här gången skulle det vara trevligt att få ett resonerande svar (om jag nu får ett svar) istället för ytterligare raljerande utan argument på Svenska dagbladets ledarblogg.

Read Full Post »

Older Posts »