Sent omsider finner jag tid att skriva några ord om Ipred-lagen. Svenska dagbladet innehåller idag igen en artikel om ämnet, och av denna framgår dels hur lagen är tänkt att fungera och dels de argument som framförs både för och emot lagen.
Jag vill inte gå in i debatten om huruvida fildelning är stöld eller inte. Den centrala utgångspunkten består för mig i två överväganden, nämligen dels att det här finns ekonomiska intressen som bevisligen negativt påverkas av fildelning och som måhända förtjänar skydd, dels att det rent faktiskt är så att dessa ekonomiska intressen för närvarande är skyddade av juridiska regler. Det är tämligen odiskutabelt att fildelning idag utgör ett brott: en annan fråga är huruvida fildelning också bör vara det. Jag har inte ännu bestämt mig avseende den senare frågan (huruvida fildelning bör vara ett brott), utan resonerar alltså här helt utifrån att fildelning idag utgör ett brott.
Problemet med det här brottet är att det är lätt att upptäcka att man utsatts för brott, men det är svårt att bevisa vem som gjort det. Bevismaterialet utgörs av en enda kategori, nämligen att man visar vilka IP-adresser som varit involverade i dataöverföringen. Bevisningen kan åtkommas endast genom att en tredje part som inte har med tvisten mellan upphovsrättshavaren och den påstådde fildelaren att göra, nämligen den som innehar den relevanta servern, tvingas att lämna ut sina tekniska arkiv över datatrafiken. Någon som inte har med tvisten att göra skall alltså tvingas att möjliggöra för den ena parten i den egentliga tvisten att konkretisera sina misstankar.
Det här är principiellt sett i och för sig inget nytt. Enligt rättegångsbalken kan den som innehar material som kan antas ha betydelse för en brottsutredning tvingas lämna ut det materialet. Även i civilmål kan en domstol förelägga tredje man att lämna ut skriftlig bevisning. Det som skulle ske genom Ipred-lagen är alltså att man skulle bredda skyldigheten att bidra med bevismaterial till en rättegång.
Det stora principiella problemet i Ipred-lagen ligger i att IP-adresserna skall lämnas ut innan en rättegång börjat: upphovsrättsinnehavaren skall få tillgång till bevisning utan att det föreligger någon konkret tvist över huvud taget. Normalt är den svenska rättens utgångspunkt att jag måste ha en konkret tvist med någon annan för att jag skall få tillgång till domstolens tvångsmakt för att kunna göra mina rättigheter gällande. Utgångspunkten är alltså att jag skall vara hyggligt säker på att jag har en rättighet innan jag anlitar rättsapparaten för att genomdriva den. Ipred-lagen ger dock den ena parten möjlighet att anlita domstolen redan på det stadiet där det ännu är osäkert huruvida någon rättighet över huvud taget finns.
Detta inbjuder förstås till det som på engelska kallas för fishing expeditions, det vill säga omfattande begäran om att få ut IP-adresser i förhoppning om att det där kan finnas något som kanske ger upphov till ett krav mot någon. Jag tvivlar starkt på att de ekonomiska intressen som upphovsrätten i det här fallet skyddar är starka nog för att ge just medieindustrin denna enorma processuella fördel. Som så ofta i det här sammanhanget förefaller problemet inte på långt när vara så stort att det rättfärdigar de enorma ingrepp i rättsstatliga principer som de föreslagna lösningarna innebär. Det saknas proportionalitet mellan problemet och lösningen, helt enkelt. Det är enligt min mening det centrala problemet med Ipred-lagen.
De ”utpressningssituationer” som många befarar har jag däremot mindre problem med. Sådana utpressningssituationer uppkommer genast när någon anser sig ha en rättighet och med ett förslag om förlikning vänder sig mot någon som påstås ha ingripit i denna rättighet. Förlikningsförslaget kommer alltid att behöva vara formulerat på ungefär följande sätt: ”Jag anser att du har ingripit i min rätt. Jag kräver att du upphör med det. Jag kräver dessutom skadestånd med X kr. Om du inte betalar kommer jag att gå till domstol för att försvara min rätt.” Jag förstår inte hur man annars skall gå till väga. Det här utgör ingen ”utpressning”, utan ett simpelt framförande av ett krav – jag förstår inte hur det kan bli utpressning att göra sin rätt gällande. (Att sedan upphovsrättshavare har en tendens att slå till med helt orimligt stora summor är en annan femma och har inget med den principiella analysen att göra.)
Det obehagliga med de ”utpressningssituationerna” som förekommit både utomlands och även i Sverige (under OS 2004 framförde Svenska olympiska kommittéen helt löjeväckande stora krav mot en stackars pizzabagare som begått misstaget att kalla en av sina pizzor för ”OS-pizza” – så mycket om industrins tal om att sådana ”utpressningssituationer” inte skulle förekomma i Sverige) är att den stora medieindustrin vänder sig mot enskilda som ofta saknar medel att adekvat försvara sig. I tvistemål finns ingen rättshjälp, så att den enskilde i normalfallet inte har råd att försvara sig. Detta problem löser vi dock inte genom att göra medieindustrin rättslös: om nu medieindustrin skall få ha upphovsrätt till sina alster – och det kan man som sagt diskutera – måste denna rätt skyddas på ett adekvat sätt. Ett adekvat skydd kommer med nödvändighet att innebära att medieindustrin kan vända sig också mot enskilda, och de enskilda kommer alltid att uppleva det som obehagligt att hotas med ett domstolsförfarande.
Ipred-lagen är därför enligt min mening en långt knepigare fråga än FRA-lagen: den senare är helt entydigt förkastlig, men den förra har sina poänger. Ipred-lagen blir helt överflödig endast om vi avskaffar medieindustrins exklusiva rätt till sina produkter: jag kan och vill inte ta ställning till huruvida vi skall göra det. Så länge en exklusiv rätt finns, måste vi dock ge rättighetsinnehavaren en rimlig möjlighet att försvara sin rätt.
Under tiden bör man dock kanske också rekommendera medieindustrin att förändra sin affärsmodell istället för att med näbbar och klor försöka försvara det bestående.
Måste man det? Du har kanske läst den, om inte så tror jag du skulle gilla den….
http://books.google.se/books?id=cxZp0sV3V80C&dq=free+culture&source=gbs_summary_s&cad=0
Tänk så mycket bättre det vore om det faktiskt fans riktigt bra tjänster – där all musik fanns och man kunde använda den som man ville – ni minns väl den gamla goda tiden – man köpte en skiva och sedan ägde man den.
Skivbolagen har satt girighet för sans och vett – de har dödat flera bra musiktjänster och aldrig på allvar varit intresserade. Nu kör de vidare i samma hjulspår, är det konstigt att allt fler artister (t.ex. Madonna) väljer alternativa spår för att nå sin publik.
”Det är tämligen odiskutabelt att fildelning idag utgör ett brott…”
Fast nu slarvar du, fildelning av upphovsrättsskyddat material, eller något i den stilen, borde det stå.
Hur fungerar det i Sverige vad gäller skillnaden civilmål och brottmål:
Fildelning är ett brott och bör utdömas straff för samt eventuellt skadestånd till offret? SFS 1960:729 Kap 7 § 53 st1 och 3
Immaterialrättsägaren anser sig ha lidit skada och för detta vill den ha ersättning, för att verkställa detta kan de ta det till domstol, men då civilrättsligt?
Kan man dömas för brottet samt förlora tvisten civilrättsligt?
Gäller möjligheten att få bevismaterial utlämnat från 3e part lika i båda fallen? I första fallet borde det vara åklagaren som begär informationen utlämnad? (Givet nuvarande regler.)
Dennis: Touché – slarvat från min sida.
Sophia: Skillnaden är i princip den som du beskriver. I ett brottmål är det det allmänna, företrätt av åklagaren, som beivrar beteenden som anses vara samhällsfarliga, såsom exempelvis intrång i andras ekonomiska rättigheter. I civilmål gör den som lidit ett intrång i sin rättighet gällande en påföljd mot förövaren. I civilmål står alltså den enskilde mot den enskilde.
Förhållandet mellan de två måltyperna är principiellt sett att brottmålet inte påverkar den civilrättliga bedömningen, och att den civilrättsliga bedömningen inte påverkar den straffrättsliga bedömningen. I praktiken är beviskravet (alltså kravet på styrkan i den bevisningen som måste framföras för att den tilltalade skall fällas eller svaranden behöva utge skadestånd) högre i brottmål än i civilmål: det är svårare att få någon fälld för ett brott än det är att få någon förpliktad att utge skadestånd. Det kan alltså tänkas (trots att det kanske inte borde ske) att domen i ett brottmål påverkar en efterföljande civilrättslig bedömning, men normalt inte att domen i ett tvistemål påverkar en efterföljande straffrättslig bedömning.
I de absolut flesta fallen torde dock det civilrättsliga kravet som ansluter till ett brottmål framföras redan i brottmålsrättegången, så att det är samma domstol som gör alla bedömningar. Endast när det civilrättsliga kravet (som vid upphovsrättsintrång) inte är formellt beroende av den straffrättsliga bedömningen är det normala att det civilrättsliga kravet framförs utan samband med åtal.
Upphovsrätten är alltså lite speciell i det här avseendet.
Så vad man nu försöker göra är alltså att ge en vinstdrivande (om nu det spelar ngn roll), privat organisation den rättsmakt som åklagaren har i ett brottmål, men i ett civilrättsligt mål (om det nu faktiskt blir ett mål och inte bara ett krav)?
Så att organisationen skall kunna agera åklagare i de fall man väcker civilrättslig talan.Resulterar det inte en civilrättslig talan så har organisationen fått rättsmakt från ett brottsmål till att bedriva sina affärer.
Rimligen borde då svaranden allra minst ha rätt till rättshjälp som vid ett brottsmål…
Sophia: Nej, det var inte det jag menade, och jag har uppenbarligen missförstått din fråga.
Brottmål och civilmål är åtskilda, och det är i normalfallet (undantagen är inte användbara i vår situation här) endast och uteslutande åklagaren som för åtal i ett brottmål. Ipred-lagen ändrar inte på detta.
Det lagen gör är att den ger upphovsrättsorganisationerna en rätt att av domstolen begära att IP-adresser skall lämnas ut. Denna rätt ges, om jag nu förstått saken rätt, utan att det föreligger någon som helst rättegång eller ens någon konkret misstanke mot någon viss person om att denna gjort sig skyldig till ett intrång i upphovsrätten. Blotta misstanken om att det förekommer olovlig trafik på en server verkar räcka.
Upphovsrättsorganisationen kan sedan använda förteckningen över trafiken dels till att fastställa huruvida illegal fildelning skett, dels till att identifiera den som illegalt laddat ned. Först nu uppkommer en konkret tvist mellan upphovsrättsinnehavaren och den individuella nedladdaren. Denna tvist är rent civilrättslig i det att upphovsrättsorganisationen kan kräva dels att nedladdaren upphör med sin verksamhet, dels att nedladdaren skall utge skadestånd för de nedladdningar som redan har skett.
Om upphovsrättsorganisationen sedan anser att förfarandet är särskilt allvarligt, kan organisationen välja att anmäla misstanke om brott till åklagaren och polisen, som sedan börjar en förundersökning avseende brottsligt intrång i upphovsrätten. Organisationen själv kommer inte att driva något brottmål, utan endast uppträda som brottsoffret (målsäganden) i brottmålet.
Jag hoppas det blev klarare nu.
Nej, det var kanske jag som uttryckte mig otydligt.
Vad jag menade var att rätten att begära ut bevisning, innan ett mål, idag tillkommer åklagaren. Under ett mål, skriver du att även parterna i ett civilmål kan göra sådan begäran.
Ger man en organisation rätt att inför (inte under) ett civilrättsligt mål begära ut bevisning så ger man dem också rollen av en civilrättslig låtsas-åklagare. Eller man har gett dem mer makt, försprång om du så vill, än en part i ett civilrättslig tvist vanligen har, vilket borde leda till att även svarandens situation ses över.
Eftersom det före ett civilrättsligt mål inte är klart att det faktiskt blir en rättslig tvist (och som du skriver i senaste svaret, inte ens krävs att en domstolsförhandling skall vara påtänkta) så menar jag att man gett dem rätt att utnyttja åklagarens makt given för rättsskipning att användas i affärssammanhang.
Sophia: Du kan ha en poäng i det du säger, men jag skulle inte säga att organisationerna får ”åklagarens rätt”. Jag skulle rent terminologiskt skilja mellan dessa saker. Du har dock rätt i – och det säger jag ju också ovan i mitt inlägg – att det ligger en förmodligen omotiverad skevhet i de processuella möjligheterna i Ipred-förslaget, och att denna skevhet är farlig.
[…] AB4 Bloggat: Mina Moderata Karameller, Anna Troberg, Oscar Swartz, Annarkia, Stationsvakt, Klara, Jakob Heidebrink, Gay Globetrotter, Bloggarna.se, jj.n, Westerstrand Andra bloggar om: IPRED, Fildelning, […]
Jakob: Vad gäller terminologin har du förstås helt rätt. Det är lite skillnad mellan politiskt språkbruk som jag av bara farten använder mig av i bloggsammanhang och juridiskt. Det ena med lite yvigare gester och det andra med minimalistiska.
Men då har jag förstått både dagens system och Ipred-förslagets. Tack 🙂
”ekonomiska intressen som bevisligen negativt påverkas”
bara i eget intresse finns det någon utredning som kan ”bevisa” detta som inte är genomförd av musikbranschen eller dess branschorganisationer själv(a)?
Jag gillar din analys, det är den första på länge som faktiskt verkar vara något så när objektiv.
Det är dock två punkter du missar, den ena mindre viktig för det principiella och den andra livsviktig.
1. All bevis som finns i frågan visar att piratkopiering faktiskt inte har någon negativ effekt på försäljning. Huruvida det beror på att ökad försäljning tar ut förlorad försäljning, eller om det bara är väldigt få som väljer piratkopiering över att köpa låter jag vara osagt. (jag kan länka lite undersökningar om du vill, har inte riktigt tid att rota runt just nu dock).
2. IP-nummer pekar inte ut enskilda människor, inte ens enskilda datorer. Det enda IP-nummret pekar på i t.ex. mitt fall är min trådlösa router.
Det skulle vara lite som att begära ut ägarinformationen till en offentlig buss för att någon ombord på bussen har eventuellt begått ett brott.
[…] sagt så har jag ännu svårt att se vad problemet med Ipred är, annat än det problem som immaterialrätten enligt sina kritiker anses utgöra i stort. Om man nu skall vara konsekvent i sitt försvar av immaterialrätten är det helt naturligt att […]
Som jag ser saken så är det två problem här.
Det första är att inte lagstiftaren har skyddat den svaga parten i en civilrättslig process. Vi har speciella lagar för konsumentskydd när det gäller köp av varor och tjänster, eftersom man ansett den ena parten mindre förmögen att skydda sina intressen. Det samma borde gälla tvister. Man har försökt lösa det åt det ena hållet med regleringen om grupptalan. Nu behöver staten stärka konsumenter när de stäms av företag med formligen oändliga resurser.
Det andra är, det som påpekas ovan, att IP-adresser pekar inte ut individer, bara knutpunkter i nätverket. Det enda vettiga vore att göra processen rekursiv. Man går till domstol, får namnet av operatören, man går till domstol, får nästa person av första personen. o.s.v. till det man når botten på kedjan och stämmer den som först inte kan svara. Annars kommer reaktionen på detta, och enda effekten, att vara att tjänster som dold.se får ett uppsving.
[…] Jakob Heidbrink skriver lungnt och sakligt om IPREDs juridiska förtecken och det är ett skönt avbrott till den ganska hetsiga debatten. […]
Ps Jakob – korrigera gärna de TVÅ felstavningarna ”Ipren-lagen”, som smugit sig in i den i övrigt mycket välskrivna texten.
Ibland kan man dock behöva ta sig en huvudvärkstablett åt alla idiotier som vår sittande (och så kallade borgerliga) regering försöker driva igenom…
Markus: Tack för påpekandet – jag kan nog behöva ett litet Ipren-piller efter den pinsamheten 😉
[…] ha någon upphovsrätt som gäller på nätet. Jag har de senaste dagarna bloggat om Ipred-lagen här och här, och då vidhållit att jag inte vill ta ställning till frågan om upphovsrättens […]
[…] har skrivit om det tidigare, men än bättre är Jacob Heidbrink, Mårten […]
[…] kritik mot lagen att den är processrättsligt skev kvarstår […]
[…] kritik mot lagen att den är processrättsligt skev kvarstår oförändrad. […]
[…] Jakob Heidbrink skriver lungnt och sakligt om IPREDs juridiska förtecken och det är ett skönt avbrott till den ganska hetsiga debatten. […]