Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2011

Redan igår publicerade Dagens Nyheter denna artikel, av vilken det framgår att kvinnor nu också börjat skuldsätta genom sms-lånen sig på ett sätt som innebär ruin. Tidigare har männen varit ledande på den fronten: nu har jämställdheten kommit ikapp.

I sig är detta inget fenomen att orda om på en juridikblogg – sms-lånen och privatekonomi är ju en långkörare i debatten -, men ett inslag i artikeln får mig att reagera. Kronofogdemyndighetens företrädare Cecilia Fredholm citeras med följande uttalande:

Vi vet också att man inte tar sms-lån för lyxkonsumtion, utan det handlar mer om att klara vardagen. Man har dragit på sig höga fasta kostnader i form av olika avbetalningar.

För mig verkar av detta framgå att sms-lånen är en symptom på, inte orsaken till, problemet. ”Olika avbetalningar” – det implicerar att den skuldsatta redan köpt på kredit och därmed bundit upp sin ekonomi till att avbetala dessa tidigare krediter. Sms-lånen används nu, inte för att unna sig något extra, utan för att klara dessa avbetalningar.

Krediter utgör konsumtion idag av medel som jag tjänar i morgon. Om jag tar en kredit om, säg, 5 000 kr., innebär detta att jag idag konsumerar 5 000 kr. som jag tjänar i framtiden (plus att jag förstås indirekt konsumerar den summa i form av ränta som jag måste betala för att någon skall avstå från sin nuvarande konsumtionsförmåga). Den som alltså tar många krediter, konsumerar redan idag en stor del pengar som hon kommer att intjäna i morgon. I värsta fall tar man så många krediter att man konsumerat allt som man tjänar i morgon, och då finns i morgon inga medel kvar att betala ens det nödvändigaste.

Entrat sms-lånen. Dessa lätta krediter som kostar dyra pengar utökar alltså min budget idag för att kunna betala det nödvändigaste, dock till pris av att jag intecknar ännu en del av mina framtida intäkter. I värsta fall kan jag på sådant sätt lyckas konsumera hela mitt livs förtjänster på några få år.

Detta är onekligen ett problem. Den djupaste anledningen till problemet är att folk i allmänhet tycks ha en skrämmande dålig finansiell bildning. Alltså konsumerar man kläder, datorer, andra elprylar, renoveringar av villan, bilar och en mängd andra saker som man inte har råd med. När det hela sedan börjar rämna, tar man sms-lån. Därefter är den sista sträckan fram till konkurs rak och fin.

När vi identifierar orsaken till överskuldsättningen, är detta en ointressant övning om vi inte avser att göra något åt problemet. Vi måste alltså försöka att vara noga med vår verklighetsbeskrivning och identifiera det centrala problemet som skall åtgärdas för att överskuldsättningen skall minska.

För mig förefaller i denna övning sms-lånen inte vara det centrala problemet. Om inga sms-lån fanns, skulle folk inte få ihop sin vardagsekonomi några månader eller år tidigare än med sms-lånen, vilket kanske skulle minska överskuldsättningsgraden en aning. Överskuldsatta tycks de dock vara i alla fall, annars skulle de ju enligt Kronofogdemyndighetens företrädare inte ta sms-lån. Alltså ligger problemet i de tidigare kreditköpen, inte i själva sms-lånen, och vi kan inte komma åt överskuldsättningen genom att reglera eller förbjuda sms-lån.

Överskuldsättning kan man försöka komma åt på flera olika sätt. Man kan avskaffa eller hårdreglera krediter till vanliga konsumenter. Detta är principiellt möjligt, men problemet ligger i att det är stor fara att man över- eller underreglerar. Om man överreglerar, dödar man också krediter som folk borde få, och då kan vi bara vänta på klagomålen att unga inte kan köpa bostäder längre eller att standarden på våra villor sjunker. Om man underreglerar, kvarstår problemet med överskuldsättning. Dessutom kommer det att kosta att övervaka och implementera sanktioner för brott mot sådana förbud eller hårdregleringar.

Man kan också peka fingret på kreditinstituten och ålägga dem att göra bedömningar av vad kredittagaren har råd med. Detta innebär då en delvis omyndigförklaring av kredittagaren: en banktjänsteman som har Finansinspektionen eller Konsumentombudsmannen flåsandes i nacken kan på goda grunder antas bli försiktig med kreditgivningen i överkant, vilket då kommer att ha samma effekt som en överreglering. Dessutom kan – och bör – man förstås ha synpunkter på själva omyndigförklaringen av röstberättigade medborgare: om folk inte kan anförtros att sköta sin privatekonomi, är det märkligt att de skall anförtros att genom röstsedel sköta statens angelägenheter. Om vi vill ha en demokratisk styrelseform där alla vuxna medborgare får delta i statens styre, måste vi nog acceptera att dessa medborgare också kan fatta dumma beslut. Om vi vill bestämma i medborgarnas ställa hur de skall spendera sina pengar, får vi i konsekvensens namn också införa tester för att få rösta.

Det fundamentala problemet tycks mig vara den dåliga finansiella bildningen. Med andra ord är den på lång sikt förmodligen mest verkningsfulla åtgärden att införa privatekonomi som obligatoriskt ämne i skolan. Inget ont om slöjd, men jag kan vara förvånad över att vi tydligen tycker att det viktigare att folk vet hur man täljer i trä än att de vet hur ränta fungerar.

Inte heller obligatorisk utbildning i privatekonomi kommer dock att ändra på det faktum att det alltid kommer att finnas folk som fattar beslut som inte ligger i deras eget intresse. Vi kan för all del frånta dessa personer rätten att fatta sina egna beslut, men då bör vi vara säkra på att den som vi sätter i personens ställa fattar bättre beslut. Med tanke på alla situationer i vilka tjänstemän historiskt fattat dåliga beslut åt enskilda (fosterhemsplacering, sterilisering, tvångsvård med mera) är det ett optimistiskt antagande att något blir bättre genom en generell omyndigförklaring av befolkningen.

Min slutsats är att juridiska regler inte kommer att lösa just problemet överskuldsättning: lättsinne är en aspekt av att vara människa. Vi kan och bör kanske dämpa fallet för de som råkat illa ut, men vi kan inte förhindra att folk faller. Vi kan dock kanske minska antalet personer som snubblar på sin väg genom den ekonomiska snårskogen.

Men då måste vi tillåta att våra problembeskrivningar är så komplexa som verkligheten kräver, istället för att gripa efter den lätta lösningen och peka på sms-lånen som bov i dramat.

Read Full Post »

Högsta förvaltningsdomstolen avkunnade den 20 maj en dom som jag inte blir riktigt klok på. Jag misstänker att det åter är domsmotiveringen som spökar, men den här gången kan det också ha att göra med en brist på förvaltningsrättslig bildning. Kanske läsarna kan upplysa mig om var jag står.

Målet rör järnvägsområdet. Ordningen enligt järnvägstrafiklagen är den att den som innehar järnvägsspår (en infrastrukturförvaltare, som det kallas) efter ansökan av berörda parter fördelar tåglägen mellan parterna. Beslutet hur tåglägena fördelats kan inte överklagas, men det finns en möjlighet att vända sig till Transportstyrelsen med en begäran om att denna skall pröva huruvida tilldelningsbeslutet fattats i enlighet med den underliggande lagstiftningen. Det rör sig alltså om en förvaltningsintern rättsprövning.

Transportstyrelsens beslut kan sedan överklagas till allmän förvaltningsdomstol och kommer därmed in i det vanliga förvaltningsrättsliga instanssystemet. Det är dock här skon klämmer. Enligt förvaltningsrättslig praxis får nämligen en myndighet inte utan lagstöd överklaga beslut som ändrar dess beslut. Om däremot en enskild överklagar ett beslut i högre instans, skall enligt 7a § förvaltningsprocesslagen den myndighet som ursprungligen fattade beslutet behandlas som den enskildas motpart och får då också rätt att överklaga. Frågan var hur detta nu påverkar processen i mål om kapacitetsfördelning på järnväg.

Det statliga spårnätet förvaltas nämligen av Trafikverket, en myndighet. I sin egenskap av infrastrukturförvaltare, alltså i sin egenskap av de sökandens motpart, uppträder dock Trafikverket inte som förvaltningsmyndighet, utan som avtalspart (hur det går ihop, tänker jag söka pengar för att få undersöka närmare). Trafikverket skall alltså i detta avseende behandlas som vilken infratstrukturförvaltare som helst. (Det finns några privat ägda spårsystem, varav Arlandabanan – A-Train – torde vara det mest kända.)

I målet hade en privat sökande begärt rättsprövning av Trafikverkets tilldelningsbeslut hos Transportstyrelsen. Transportstyrelsen ändrade Trafikverkets beslut, varpå Trafikverket begärde domstolsprövning. Transportstyrelsen förlorade målet.

Transportstyrelsen ville nu överklaga denna dom till kammarrätten, och frågan var alltså hur man skulle se på Trafikverkets och därmed Transportstyrelsens roll. Var Trafikverket en enskild som överklagat och hade därigenom Transportstyrelsen blivit motpart och fått rätt att överklaga förvaltningsrättens dom, eller handlade det här om två förvaltningsmyndigheter med påföljd att Transportstyrelsen inte fick överklaga domen?

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att Trafikverket i sin egenskap av infrastrukturförvaltare uppträder som privat part och därför hade rätt att överklaga Transportstyrelsens dom till förvaltningsrätten. Så långt, så konsekvent. Jag hade på grundval av detta förväntat mig att Trafikverket nu även framgent i processen skulle behandlas som enskild: om Trafikverket uppträdde som enskild, var Transportstyrelsen dess motpart och skulle därmed ha rätt att överklaga förvaltningsrättens dom.

Men tji! fick jag. Högsta förvaltningsdomstolen uttalar:

Endast Trafikverket överklagade Transportstyrelsens beslut. Trafikverket kan dock trots att verket uppträder i sin egenskap av infrastrukturförvaltare inte anses som enskild i den mening som avses i 7 a § FPL. Länsrätten borde därför inte ha behandlat styrelsen som motpart. Detta innebär att Transportstyrelsen inte med stöd av 7 a § FPL haft rätt att överklaga länsrättens dom. Någon annan föreskrift som ger Transportstyrelsen en sådan rätt finns inte.

Det händer alltså något med Trafikverket mellan ärendet hos Transportstyrelsen och ärendet i förvaltningsrätten. Från att ha varit en vanlig infrastrukturförvaltare, blir Trafikverket en ovanlig enskild, nämligen en enskild som inte är enskild i den meningen som anges i förvaltningsprocesslagen. Men varför då?

propositionen till den lag som införde 7a § förvaltningsprocesslagen har jag inte kunnat hitta något speciellt om vem som skall anses vara enskild. Alltså måste Högsta förvaltningsdomstolens dom ha sin grund i rättspolitiska överväganden. Men vilka är dessa överväganden? Varför skall Transportstyrelsens – eller för den delen Trafikverket – sakna rätt att få prövat ända upp till högsta instans frågor om kapacitetsfördelning på det statliga järnvägsnätet? Finns inget prejudikatsintresse? Är det olämpligt att förvaltningsmyndigheter uppträder mot varandra i domstol? Varför det, i så fall?

Jag vill hoppas att alla kan vara eniga om att Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar fakta, men motiverar inget. Jag undrar alltså: har jag missat fakta som för en förvaltningsrättslig expert skulle vara uppenbara, eller är den här domen ytterligare en i raden av domar som är illa motiverade?

Jag fruktar det senare.

Read Full Post »

Nyhetstjänsten OUT Law uppmärksammar mig på denna dom av engelska High Court som rör skadeståndsberäkningen vid obefogad hävning av ett avtal. Bakgrunden kan snabbt beskrivas som följer.

Bolag A hade ett avtal med bolag B om franchise: A hyrde ut sin affärsmetod till B. En anställd hos B uppträdde olämpligt och detta tog A som anledning att häva avtalet med B. B stämde A med påstående om att hävningen varit obefogad och krävde skadeståndsersättning. Den intressanta frågan i målet var den om beräkningen av detta skadestånd: B hade endast fört fram en beräkning som baserade sig på förluster genom att själva bolaget B skulle vara mindre värt efter än före den obefogade hävningen; A anförde att detta inte kunde vara rätt beräkning och ansåg att ersättningen borde beräknas som inkomstförlust istället.

Flaux J fann att hävningen varit obefogad och att B i princip hade rätt till skadestånd, men underkände helt beräkningsmetoden (se stycke 81 och följande i domen). Han ansåg att en skadeståndsberäkning som baseras på att själva företaget minskat i värde förutsätter att företaget upphört vara aktivt. Om, som var fallet i målet, offret för den obefogade hävningen finns kvar och är verksamt, måste skadeståndsberäkningen avse förlorad vinst, inget annat. Eftersom käranden inte yrkat ersättning för förlorad vinst, fick hon bara ett nominellt skadestånd (en figur i engelsk rätt som innebär att käranden förvisso får en summa pengar, men att denna endast visar att käranden utsatts för en orätt: den normala summan – som inte framgår av domen som den refereras – är 1 £).

Mig förefaller detta vara ett skarpsinnigt och starkt resonemang. Någon i läsekretsen som kan argumentera för en annan åsikt?

Read Full Post »

Advokaterna Ulf Öberg och Ida Otken Eriksson skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om den svenska alkohol- och spelpolitiken. Artikeln anbefalles varmt, inte nödvändigtvis för sina politiska rekommendationer (där jag är osäker på var jag står), utan för sitt mera juridiskt betonade budskap: i den politiska debatten är de juridiska argumenten oftast malplacé.

Det påstås ofta att det ena eller andra ”inte går”, eftersom juridiska regler står emot. Detta uttalande kräver åtminstone två kvalificeringar. Dels är regler inget av naturen givna (inga regler är det, och den som drar slutsatsen att jag inte anser de såkallade mänskliga rättigheterna vara naturgivna rättigheter, har träffat rätt), och de kan därför ändras. Man kan ändra på vilken juridisk regel som helst: detta är politikens privilegium. Det finns således inget som ”inte går” om den politiska viljan finns. Förändringarna kan ske mer eller mindre snabbt, det kan ta längre eller kortare tid att ändra reglerna, men regler går att förändra och står därför i princip aldrig i vägen för en politisk vilja.

Dels har juridiken ingen naturlig kvalitet, det vill säga att juridiken endast finns i våra huvuden. Juridiken utgör föreställningar om hur det skall vara, inte påståenden om hur det är. Det räcker med att titta på vilken regel som helst för att inse detta: brott begås trots att handlingarna är förbjudna i lag, folk skattefuskar, bryter avtal och trafikregler. Man kan med andra ord, om tillräckliga incitament finns, ignorera juridiska regler. Detta kommer förhoppningsvis att föra med sig ett pris i form av sociala eller högst konkreta fysiska bestraffningar i form av utfrysning, brutna relationer, fängelsevistelser eller förmögenhetsminskning genom att man tvingas betala ett straff, men är man beredd att betala priset, kan man självfallet ignorera en juridisk regel.

Nu är detta ingen uppmaning till att ignorera EU-rätten och de åtaganden som Sverige faktiskt gjort. Dels skulle jag själv betrakta det som ohederligt av landet att lova runt och hålla tunt, dels tror jag i många fall att det politiska priset som måste betalas för brott mot EU-rätten i form av minskat inflytande och försämrade förhandlingspositioner inte är värt den förmån som man uppnår genom att ignorera EU-rätten. Mitt budskap är ett annat.

Det har blivit bekvämt för politiken att skylla ifrån sig, att påstå att juristerna sitter inne med makten över samhället. Det är helt enkelt inte sant. Makten i ett samhälle sitter hos den som det övervägande flertalet accepterar sätter reglerna: med andra ord är frågan om var makten sitter en sociologisk, inte en juridisk fråga. Från båda synpunkterna sitter makten i Sverige hos riksdagen (eller, eftersom riksdagen nedsänkt sig själv till att bli ett transportkompani, hos regeringen): de juridiska reglerna skapas av riksdagen, och i frågan om vem som stiftar lagarna och alltså sätter reglerna vill jag ändå tro att flertalet svenskar skulle identifiera riksdagen, inte Högsta domstolen, som regelsättare.

Allt går, förutsatt att man är beredd att betala priset. Det går att stoppa globaliseringen om vi är beredda att leva utan importprodukter. Det går att centralstyra ekonomin om vi är beredda att löpa risken att de ansvariga tjänstemännen på grund av informationsunderskott planerar ekonomin på ett felaktigt sätt och därigenom skapar elände. Det går att reglera, avreglera, re-reglera.

Frågan är endast och uteslutande huruvida vi är beredda att betala det pris som oundvikligen vidhäftar alla handlingsalternativ.

Read Full Post »

Den krisfinansiella grytan kokar vidare. Svenska dagbladet rapporterar om de sydeuropeiska ländernas problem och om att Greklands ekonomiska sjuka nu åter hotar Spanien och Italien. Om Spanien och Italien skulle dras med i fallet, får de tyska och franska bankerna ta sig en rejäl smäll, vilket i sin tur kan tänkas leda till konsekvenser för andra, inklusive Sverige. Det ser helt enkelt inte särskilt bra ut. Frågan är vad som skall eller ens kan göras. Jag vill idag spåna lite om det, vilket medför att detta inlägg kommer att ha många starkt politiska inslag, även fast det enligt min mening finns en juridisk grundsyn bakom inlägget: ibland är det svårt eller omöjligt att skilja mellan juridik och politik.

Det finns några hörnpelare här som man måste ha i minnet, alldeles oavsett hur man sedan värderar händelserna. De flesta av dessa pelare är byggda av insikten att man visst politiskt kan göra som man vill, men att inget handlingsalternativ är utan pris.

Den första pelaren utgörs av bankerna. Jag är själv mäkta irriterad på denna sektor, som på något förunderligt sätt lyckats styra skutan så att vinsterna tillfaller privata företag och alltså i förlängningen individer, medan förlusterna bärs av skattebetalarna. Vi har som samhälle betraktat blivit den finansiella sektorns gisslan.

Problemet är att det är sant och inte bara något som vi kan ändra på i en handvändning. Den finansiella sektorn har en mycket viktig samordningsfunktion (helt bortsett ifrån betalningsförmedlingsfunktionen) i det att den kopplar ihop folk som har pengar med folk som behöver pengar. När jag skriver ”folk”, går säkerligen mångas tankar till individer, men det handlar för all del om företag också: investeringskostnaderna är numera så stora att nästan varje företag som vill expandera, och för all del även företag som skall grundas, behöver krediter. Förr i världen vände man sig ofta till någon rik person som hade så mycket pengar att han (nästan alltid ”han”) kunde låna ut en del till någon annan. Numera är pengarna mera spridda och de koncentreras därför i den finansiella institutionerna, genom våra konton eller våra investeringar genom bankernas förmedling. Bankerna och andra finansiella institut samlar alltså ihop de överskott av pengar som finns i ekonomin och slussar vidare dem till sådana personer som behöver mer pengar än de för närvarande har.

Faller den finansiella sektorn bort, får alltså personer som vill grunda företag eller som vill expandera sitt företag svårt att få ihop medel för att göra det. Med andra ord skadar problem i den finansiella sektorn också den reella ekonomin. Alternativet till krediter skulle förstås vara att spara ihop pengarna, men om pengarna inte investeras någonstans – vilket åter sker genom de finansiella institutionernas förmedling – utan stoppas i madrassen, urholkas deras värde genom inflation, och man måste alltså spara länge och idogt till dess man kan investera i ett företag. Denna fördröjning riskerar att medföra att det, när pengarna väl är ihopsparade, inte längre är aktuellt att investera, och investeringen riskerar då att inte bli av. Vi behöver den finansiella sektorn.

En finansiell institution är också motpart i en mängd avtal, både som inlånare och som utlånare. När en finansiell institution faller bort genom konkurs, skadas alltså inte bara institutionens ägare, utan också alla andra som har fordringar mot institutionen, det vill säga kontohavare och andra investerare. Att låta en bank eller ett försäkringsbolag gå i konkurs kommer alltså att sprida förluster som ringar på vattnet – en kontohavare som förlorar pengar genom en banks konkurs kan ju i sin tur vara skyldig pengar och därför gå i konkurs när hon inte får tillbaka sina pengar av banken. Åter är det i slutändan den reella ekonomin som skadas.

Vi har alltså som skattebetalare all anledning att gå in och rädda bankerna, helt enkelt för att det är så många andra som hotas av bankens konkurs att vi i praktiken räddar många fler än bara bankerna. Problemet är bara att bankerna blivit så stora att knappt någon skattebetalare har råd med sådana räddningsaktioner, vilket exemplen Island och Irland tydligt illustrerar. Vi måste alltså försöka att få bankerna och andra finansiella institut att bli mindre, så att en banks fall inte drar med alltför många andra: vi måste åtgärda too big to fail-problemet. Innan vi gjort det, är och förblir vi dock den finansiella sektorns gisslan, alldeles oavsett vad vi tycker om det.

Nästa hörnpelare är att stater lånar av bland annat banker. När alltså en stat inte längre kan betala sina skulder, riskerar detta att utgöra en rejäl smäll för en bank. Handlar det om en liten stat som Grekland, är detta land som gäldenär betraktat tillräckligt litet för att det skall gå att smälta förlusterna inom banksektorn, men dras andra med i fallet, aktualiseras gisslanproblemet igen: om den finansiella sektorn tar sig en smäll, tar vi alla en smäll. Genom att tyska och franska banker friskt lånat till Grekland och andra – och därmed bland annat finansierat dessa staters sjukvård, utbildning och annat -, och genom att de tyska och franska bankerna förstås står i nära kontakt med den svenska finansiella sektorn, får vi plötsligt ett intresse av att rädda Grekland för att vi själva inte skall ta skada. Om dock flera länder samtidigt faller, blir problemet så stort att inte ens skattebetalarna kan åtgärda det.

I privata sammanhang finns regler om skuldnedskrivning och konkurs för sådana lägen som de i vilka många stater just nu befinner sig. När vi kommer till den offentliga sfären, saknas dock klara sådana regler, vilket utgör nästa hörnpelare. Ett land kan ställa in betalningarna eller förklara bankrutt, visst: med det är ju just då som gisslanproblematiken blir akut. Ett alternativ är att försöka pressa investerarna att ”frivilligt” minska skulderna. Frågan är hur man gör det: investerarna är så många att man inte rimligen kan få samtycke av var och en av dem. Alltså måste man ha något kollektivt system, men ett sådant saknas. Ingen stat skulle dessutom frivilligt gå med på att ställas under ett internationellt organs myndighet: statssuveräniteten är en helig ko som ingen får röra. Det är alltså lätt att säga att de privata investerarna skall ta smällen, det är mycket svårare att genomföra det.

När en stat ställt in betalningarna, är det dessutom svårt att komma igen (ännu en hörnpelare). En investerare som en gång bränt fingrarna i ett land kommer nog att vara tveksam till att återvända. Med andra ord riskerar en statsbankrutt att lösa det akuta problemet, men att låta det långsiktiga problemet kvarstå, nämligen att tillgångarna inte räcker för allt som ett land vill göra.

Den viktiga insikten här är kanske att vi befinner oss på ett område där regler inte längre hjälper så mycket. Det hjälper inte heller att peka fingret på ”kapitalisterna” eller ”gräshopporna”, utan det här är ett politiskt problem. Västvärlden har på länge inte varit rik nog att finansiera alla de förmåner som vi kollektivt unnar oss, utan vi har lånefinansierat vår konsumtion. Vi har med andra ord intecknat framtida intäkter. Vi börjar komma till en punkt där våra pensionsfonder och vi själva inte längre tror att vi vill låna till kollektiv vars framtida betalningsförmåga är tveksam.

Nu krävs bara insikten om att vi själva är del av det kollektiv som inte längre kan betala för sig.

Read Full Post »

Genom ett nyhetsbrev uppmärksammas jag på Svea hovrätts dom i mål T 6367-10 (som vanligt anser jag mig förhindrad att här lägga upp en dom av vilken framgår personuppgifter), som rör frågor inom avtalsbundenhetens gränsmarker. Tvisten är komplicerad, så jag skall här bara nämna det viktigaste.

A hade en fastighet på en skärgårdsö. Denna fastighet överläts till A:s bror B. Fastigheten var vid överlåtelsen pantsatt till Handelsbanken och panträtten stod kvar efter det att B förvärvat fastigheten: B hotades alltså av utmätning för A:s skulder om A inte erlade sin skuld till Handelsbanken. Det blev strax efter försäljningen osämja mellan bröderna.

Genom en räcka avtal vars närmare karaktär här inte behöver förklaras såg A till att hans advokat C fick kontrollen över skulden och över pantbreven till fastigheten. Domstolarna fann sedermera att hela upplägget mellan A, C och Handelsbanken endast syftade till att försvåra för B att få tag i pantbreven och att avstyra hotet om utmätning.

Så småningom fick dock B både fordringen och pantbreven överlåtna på sig, varmed panträtten upphörde (en ägare kan ju inte ha pant i sin egen fastighet), men fordringen mot A kvarstod (ett krav upphör ju inte bara för att en säkerhet som ansluter till kravet upphör). B begärde först att A skulle flytta från fastigheten – vilket så småningom skedde genom avhysning, alltså Kronofogdemyndighetens försorg – och krävde sedan, sex år senare och antagligen efter det att förhållandet mellan bröderna surnat ännu mer, betalning av A:s skuld som ursprungligen tillhört Handelsbanken. A anförde dels att skulden redan var betalad, dels att det skulle vara oskäligt att B skulle få göra skulden gällande.

Tingsrätten fann att B:s agerande – han väntade ju sex år efter avhysningen till dess han kom på att kräva A på betalning – visade att han ville göra fordringen gällande endast i repressaliesyfte, eller på ren svenska, för att jävlas med sin bror, och jämkade därför med stöd i förarbetena till 36 § avtalslagen betalningsskyldigheten.

Hovrätten gick en annan väg. Domstolen fann att upplägget genom vilket advokat C fått kontroll över skulden och pantbreven, och genom vilket sedermera B fick skulden och pantbreven överlåtna på sig, framstår som konstruktioner vilka endast syftade till att få kontroll över pantbreven. Hovrätten uttalade:

Utan att i övrigt ta ställning till i vilken omfattning som bankskulden har reglerats konstaterar hovrätten att omständigheterna vid avtalens tillkomst och i övrigt är sådana att hela den ursprungliga bankskulden inte skäligen bör få göras gällande mellan parterna (36 § avtalslagen). De dispositioner som parterna har gjort och som rör denna skuld framstår som konstruktioner utan något skyddsvärt syfte.

Detta är enligt min mening ett besynnerligt uttalande. Jag ser två tolkningsmöjligheter, men ingen övertygar.

a) Man kan anse att hovrätten här underkänner de avtal som ledde till att B fick kontrollen över skulden och pantbreven, eftersom det utgör ”konstruktioner”, med vilket torde menas något liknande skenavtal. Detta underkännande är begränsat i sin verkan till att avse parterna (alltså rimligen A och B), ingen annan. Med andra ord är överlåtelsen från Handelsbanken och fram till B giltiga, men skulden kan inte göras gällande mellan A och B, och detta för att avtalen framstår som skenavtal.

Men varför det? Det här är ju tydligen inte någon avtalsrättslig fråga, eftersom avtalet ju i princip är gällande (har rättslig verkan), eftersom annars alla överlåtelser av skulden och pantbreven skulle behöva underkännas – även om avtalen alltså utgör ”konstruktioner”, är de inga skenavtal, eftersom skenavtal saknar all giltighet.

Alltså är det en fordringsrättslig fråga. Hovrätten hade kunnat säga att fordringen inte kan göras gällande, eftersom den inte var avsedd att kunna göras gällande mellan förvärvaren av skulden (B) och skuldens gäldenär. Detta hade man kunnat motivera med att A och B implicit eller uttryckligen slutit avtal om att skulden inte skulle få göras gällande. Men det är inte det som hovrätten gör. Domstolen frånkänner avtalen verkan endast mellan parterna i målet. Det verkar vara en nyhet i svensk rätt.

b) Man kan också tro att hovrätten jämkade avtalet mellan A och B, eftersom det dyker upp en kryptisk hänvisning till 36 § avtalslagen i citatet. Frågan är dock i så fall vad man jämkade och hur. 36 § första stycket avtalslagen (som här är relevant, trots att hovrätten hänvisar till hela bestämmelsen) har följande lydelse:

Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Märk att det sägs att villkorET skall vara oskäligT: det rör sig om ett villkor som kan jämkas. Om villkoret har stor betydelse för avtalet, kan sedan resten av avtalet jämkas. Det är inte så att hela avtalet kan jämkas utan vidare motivering.  Jag undrar alltså vilket villkor hovrätten jämkat i första taget och hur domstolen därifrån gick vidare till att underkänna hela avtalet. Om det är jämkning som hovrätten är ute efter, måste jag nog ändå tycka att domen är illa motiverad (för att uttrycka mig hövligt).

Det hela visar på något som enligt min mening börjar bli ett problem i svensk rätt, nämligen dåligt motiverade domar, där rättsreglerna används lite med vänster hand och rekvisiten för deras tillämpning inte ordentligt gås igenom. Jag har ingen åsikt om det kanske etiskt eller moraliskt berättigade i hovrättens dom: det kan hända att domen är enligt dessa måttstockar tillfredsställande. Men jag har en åsikt om att en hyggligt motiverad tingsrättsdom ändras på ett sätt som inte ens en forskare i avtalsrätt kan följa.

Domar skall vara ordentligt motiverade, och denna dom är inte det. Avtalsbundenheten kanske inte längre har det värde som den en gång ansågs ha – vi har satt någon dunkel form av ”rättvisa” (eller formellt ”skälighet”, vad det nu är) över principen att avtal skall hållas. Men om man nu avviker ifrån avtalsbundenheten, skall man åtminstone göra sig mödan att göra det med juridisk skärpa. Domar av den typen som Svea hovrätt här levererat leder bara till att parterna inte längre kan bedöma de rättsliga verkningarna av sina handlingar och att de behöver en domstol för att i efterhand avgöra vilken bundenhet, om någon, måhända uppstått. Någon förutsebarhet kan man då inte längre tala om, vilket också i längden tenderar till att ifrågasätta det rättsstatliga i civilrättens tillämpning. I synnerhet när man befinner sig i extrema gränsområden för ett rättsområde, måste motiveringarna vara genomtänkta och klart redovisade. Här brister det i denna dom, och tyvärr också i många andra.

Jag hoppas att domen överklagas och Högsta domstolen åtminstone sätter en klar och hållbar motivering bakom domslutet.

Read Full Post »

För tre dagar sedan avkunnade WTO:s Appellate Body sitt avgörande i processen mellan USA och EU om otillåtet stöd till Airbus (ett sammandrag finns här, hela avgörandet här – observera att det senare dokumentet omfattar 669 sidor). Även om Appellate Body ändrade panelens avgörande i några viktiga avseenden (framför allt avseende den emfas med vilken EU åläggs att åtgärda stödåtgärderna för att få de att stämma överens med WTO-rätten), kan – föga förvånande – konstateras att de medlemsstater som står bakom Airbus ägnat sig åt otillåtna stödåtgärder. Första rundan går till USA, med andra ord.

EU har dock en egen process mot USA om otillåtna stödåtgärder till Boeing som ännu inte är avgjort (se slutet av sammandraget). Det blir intressant att se hur det målet går: den internationella flygplansindustrin är så liten att dessa avgöranden har mycket stor vikt för företagens kommersiella framgång.

Man kan reflektera att målet återigen visar att politikernas fagra ord om frihandel just inte är mycket mer än fagra ord. När konkurrensen hettar till, är frihandeln inte längre så viktig, utan då är det ”våra” arbetsplatser, ”vår” industri och ”vår” kunskap som trumfar alla andra hänsyn, och det även när det finns förhållandevis klara folkrättsliga regler i bakgrunden. Det unika med WTO och de traktat som organisationen förvaltar är att det åtminstone finns ett kompetent domstolsliknande organ som kan avgöra tvisterna och dessutom några embryon till sanktioner. Den internationella handeln är ett område där regler inte lika lätt som på andra politiska områden kan köras över av politiska hänsyn, vilket i längden tenderar till att gagna de politiskt svaga.

Det bör vi kanske minnas när vi anklagar WTO för allsköns elände: utan WTO skulle det antagligen vara ännu värre.

Read Full Post »

Older Posts »