Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2010

Narrenspiegel

Mitt i examinationsträsket får jag en liten stund över för att upptäcka denna notis: fyra moderata riksdagsledamöter vill komplettera diskrimineringslagen med en ”anti-Jantelag” i syfte att påverka attityder och i längden alltså djupt inrotade svenska kulturella föreställningar. Jag skulle tro att många –kanske de flesta – i likhet med mig anser att förslaget är – minst sagt – lite smålöjligt. För en jurist uppkommer frågan hur man skall definiera vad som utgör Jantelagen: det minsta man kan kräva när lagstiftaren drämmer till med den straffrättsliga släggan är väl att definitionerna är så klara som möjligt (därmed inte sagt att all straffrättslig lagstiftning uppfyller detta minstakrav). Jag har svårt att förstå hur man skall kunna skapa en hållbar definition av Jantelagen.

Mitt tema här är dock ett annat: jag vill nämligen rida käpphäst igen. Som sagt antar jag att många anser att förslaget är lite löjligt. Frågan är, som så ofta: varför? För egen del är mitt svar tudelad. Dels har jag svårt att se att den som tillrättavisar någon att inte förhäva sig skulle falla i samma kategori som den som diskriminerar någon annan på grund av sexuell läggning, etnicitet eller hudfärg, och det även fast jag har svårt att acceptera diskrimineringslagstiftning över huvud taget. Dels har jag svårt att tro att en komplettering av diskrimineringslagen med något Jante-element skulle påverka kulturella attityder.

Eller är det någon som på allvar tror att, bara för att riksdagen med en majoritet (alltså minst 175, maximalt 349 personer) säger ”aja-baja” till den som anser att ingen skall tro att hon är något, detta kulturella fenomen försvinner? Tror någon att den genomsnittliga svenskan genom lagstiftning kan förmås att bli mindre irriterad över folk som ivrigt pekar på sina egna förtjänster? Den som svarar ”nej” på dessa frågor – vilket jag skulle tro är en ganska stor del av läsekretsen – bör dock ta ett steg tillbaka och fundera på de vidare implikationerna av detta ställningstagande.

Om man anser att Jantelagen är utanför lagstiftarens räckvidd, att en diskrimineringslagstiftning som omfattar Jantelagen inte kommer att ha verkan, kan man väl rimligen inte anse att sexköpslagen, diskrimineringslagstiftningen, eventuell lagstiftning mot grooming, höjda straffsatser eller annan symbollagstiftning som skall sända en ”signal från samhället” påverkar attityderna hos adressaterna. Helt bortsett ifrån alla de andra komplicerade frågorna som sådan mera moralbetonad lagstiftning leder till: kan man på allvar anta att den som tycker att det är ok att köpa sex åtminstone från personer som inte är med våld tvungna att sälja sådana tjänster kommer att tycka att det är mindre ok bara för att det finns en sexköpslag? Kan man verkligen tro att något års tillägg till strafflatituden för våldtäktsbrott kommer at göra våldtäkter mindre frekventa i samhället? Är det verkligen rimligt att tro att den strikta förbudslinjen i narkotikapolitiken leder till att mindre droger används?

Som känt för de som läst mina inlägg förut, är mitt svar på dessa frågor ”nej”. Det kan för all del finnas andra anledningar att förbjuda, bestraffa och reglera än att påverka attityder. Anser man att varje sexköp är ett övergrepp även när säljaren av egen vilja saluför sin kropp, kan man argumentera att det är det allmännas uppgift att förhindra övergrepp mot dess medlemmar. Jag håller i just detta specifika fall förvisso inte med om beskrivningen av en frivillig sexförsäljning som ett övergrepp, men jag kan acceptera argumentationen som baserad på en något så när rimlig beskrivning av verkligheten och därför som förnuftig.

Men det är alltför sällan argumentationsmönstret. Det som allt oftare brukar anföras som argument är att det allmänna på något underligt sätt skulle vara förpliktat att lagstifta för att göra en moralisk poäng. Det som allt oftare brukar sägas är att ”samhället” sänder en ”signal”. Jag har svårt att acceptera att det skulle finnas någon mera konkret allmän samhällsmoral som med strafflagstiftningens hjälp måste genomdrivas. Det är en sak att all lagstiftning i slutändan baseras på moraliska föreställningar – det är en annan att använda lagstiftningen för att genomdriva moraliska föreställningar om vad som är rätt och fel.

Och jag har lika svårt att acceptera att samhället sänder ”signaler” genom strafflagstiftningen. Jag har svårt att tro att folk vid varje ord de yttrar, varje socialt missnöje de visar, varje avståndstagande till annan de markerar överväger huruvida deras handlingar eventuellt är straffbelagda. Jag tror inte heller att en våldtäktsman eller någon som är i färd med att dela ut en smocka stannar upp och funderar på att straffsatserna för det relevanta brottet nyligen har höjts. Det enda område där jag utan vidare kan tro att straffsatserna ingår i en nyttokalkyl är vid planerad ekonomisk brottslighet, eftersom det där normalt rör sig om annars välanpassade medborgare som har något att förlora genom att riskera finna sig själva på kriminalvårdsanstalten.

Den som alltså nu vill göra narr av våra fyra moderata riksdagsledamöter, får för min del gärna göra det. Den som gör det, bör dock vara uppmärksam på risken att göra narr av sig själv: det ser för mig inte ut som om man kunde skratta åt ”anti-Jantelagen” och samtidigt förespråka ”signaler från samhället” i andra sammanhang. Man får nog välja. Antingen förändrar lagstiftningen attityder, eller så gör den inte det. Om den förändrar attityder, kan den också förändra den såkallade Jantelagen.

Men det tror jag personligen som sagt inte på.

Annonser

Read Full Post »

När jag nu ändå är i färd med att investera lite av min tid i bloggen, vill jag också passa på att kort kommentera den korruptionsaffär som nu verkar ha uppkommit hos Moderaterna. Den nya partisekreteraren har låtit sig bjudas av företag på olika förmåner, och självfallet uppkommer frågan huruvida detta kan anses utgöra någon form av bestickning eller mutbrott. Jag vill inte utesluta att så är fallet och inväntar resultatet av den förundersökning som nu tydligen skall inledas.

Problemet är dock tydligen inte begränsat till Moderaterna, och frågor har redan ställts till andra partiers företrädare. Det som jag då reagerar över är Gustaf Fridolins försvar mot frågor som gäller dennes accepterande av bjudningar av RFSU. Fridolin sade igår i Ekot att det skulle vara en skillnad mellan att låta sig bjudas av ett företag och att låta sig bjudas av en organisation som ”byggt demokratin” (vill jag minnas att han sade).

Hur då?

En intresseorganisation är en intresseorganisation. Den företräder ett av många intressen i samhället och utgör därför en liten aspekt av detta samhälle. Detsamma gäller för ett företag. Ett företag med sina anställda och aktieägare företräder ett visst intresse bland många andra i samhället. RFSU har inget större anspråk på att vara en viktig företrädare i det demokratiska spelet än Shell. Båda företräder specifika intressen som i vissa avseenden krockar med andras intressen. Att den ena organisationen baseras på ett ideellt intresse och den andra på ett ekonomiskt intresse, spelar härvid ingen som helst roll. Specifikt intresse som specifikt intresse.

Tanken i en demokrati av vårt snitt är att det är argumenten, diskussionen, som skall övertyga beslutsfattarna om visheten i det ena eller andra beslutet. När en organisation vilken som helst bjuder beslutsfattare på resor, bilar, förmåner av vilket slag som helst, riskerar beslutsfattaren att påverkas, inte av argumentens tyngd, utan av sin egen ekonomi. Är det underförstått att jag riskerar min flotta bil om jag fattar ”fel” beslut, kan jag misstänkas ta ställning för min bil snarare än för ett beslut av ett visst innehåll. Är det underförstått att jag bara får åka till flotta hotell eller främmande länder om jag fattar ”rätt” beslut, kan jag misstänkas rösta för mina resor och inte för ett beslut av något visst innehåll.

Som Transparency International bara i dagarna påpekat, är vi i Sverige naiva vad gäller korruption. Visst kan förmåner köpas, och det inte bara av näringslivet: som Maria Eriksson påpekar i Svenska dagbladet, är vi helt vana vid att LO bjuder socialdemokratiska beslutsfattare på olika förmåner. Visst köper LO förmåner av Socialdemokraterna, och visst är samma sak möjlig för andra ideella intresseorganisationer.

Det finns helt enkelt inget intresse som inte omfattar oss alla som i sig företräder ”demokratin”. Det finns inget intresse som är mera av ett särintresse än något annat intresse. Alla intressen är särintressen. Vissa intressen delas av fler personer än andra, men det är en kvantitativ, ingen kvalitativ skillnad. Vilka intressen vi vill främja med gemensamma medel, är i slutändan en fråga som vi röstar om. Vi har i vårt statsskick valt att delegera denna beslutsmakt till våra företrädare i riksdagen. Vi har rätt att kräva att dessa företrädare fattar beslut som baseras på argument och inte deras egna plånböcker.

Och det alldeles oavsett vem som fyller riksdagsledamotens plånbok.

Read Full Post »

Eftersom jag själv inte har tid att skriva blogginlägg (undervisning och examination tar musten ur mig), får jag snylta på andras. Min favoritledarskribent Sanna Rayman har idag lyckats sätta huvudet på spiken om yttrandefrihetens roll i kulturdebatten. Läs och begrunda!

Read Full Post »

Niclas Berggren tipsar idag om denna studiesin blogg. I studien visas två effekter: dels tenderar amerikanska försökspersoner och jurymedlemmar att bedöma brott som påverkar ett litet antal människor hårdare än brott som påverkar ett stort antal människor när det gäller straffsatser och punitive damages, dels tenderar de amerikanska försökspersonerna mera till att själva begå brott när ett stort antal människor påverkas än när ett litet antal människor påverkas. Anledningen till denna effekt anses vara möjligheten att identifiera sig med offret. Rör brottet få offer, är det lättare att vara inkännande och alltså moraliskt uppröd än det är när det rör sig om en stor massa (lite i linje med Stalins dictum att en död person är en tragedi och en miljon döda statistik).

Min fråga är nu: finns anledning att tro att detta resultat är kulturellt betingat (mot vilket talar Stalin-citatet)? Kan det tänkas att samma effekt finns i svenska domstolar? I så fall kanske vi har ett strukturellt kognitivt problem på handen som bör hanteras.

Jag vet dock inte – har någon av läsarna något tankeväckande att säga om mina frågor?

Read Full Post »

Nyheten har några dagar på nacken vid det här laget, men jag hann inte förrän nu. Den åklagade läkaren i fallet om flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus gav nyligen en intervju som stämmer till eftertanke. Man måste förstås också i hennes fall bedriva vettig källkritik och ifrågasätta syftena med både intervjun och de uttalanden som hon gör i den, men om hennes påståenden stämmer, kastar de ljus på ganska skrämmande brister hos polisen och dess behandling av misstänkta.

Det i detta sammanhang centrala framgår av följande avsnitt i intervjun:

Morgonen den 2 mars 2009 var hon upptagen med ronden när hennes chef på Astrid Lindgrens barnsjukhus kom och sade att någon sökte henne.

– Där stod fyra poliser i skinnjackor. De ville att jag skulle följa med på ett samtal men jag sa att jag måste avsluta arbetet med patienten först. Det fick jag inte. På frågan vad jag hade gjort svarade de att det var något så förfärligt att det kan man inte glömma.

Utan att få veta vad hon anklagades för blev hon förd till polisstationen och satt i en cell. Hon funderade över om hon kanske kunde ha kört på någon utan att ha märkt det – om hon var misstänkt för smitning.

Hon uttrycker stor frustration över att hon bemöttes med hårdhänt ovänlighet. Först efter mycket tjat fick hon dit en advokat. Ingen brydde sig om att hennes hundar var ensamma hemma, hon blev knuffad, nekades först sina mediciner, fick varken duscha eller borsta tänderna.

Tror du att bemötandet har att göra med att du har ett så prestigefyllt yrke?

– Ja, en kvinnlig polis spottade mig i ansiktet och sa: Tror du att att du är märkvärdig för att du är läkare? Jag vill inte bli annorlunda behandlad än någon annan, men om alla behandlas så här ovärdigt så är det fruktansvärt.

Som sagt skall man inte utgå ifrån att allt läkaren säger är sant. Vårt mänskliga minne är inte pålitligt nog: uttalanden hos polisen som i stunden kändes som oförrätter kan i minnet (och utan att något ont uppsåt föreligger från läkarens sida) ha förstorats upp och ändrat skepnad. Vissa uttalanden behöver aldrig ha gjorts. Upplevelsen att arresteras måste ha varit traumatisk för läkaren, och det är inte givet att hon minns rätt. Icke desto mindre torde den huvudsakliga riktningen av hennes minne stämma, om än detaljerna går att ifrågasätta.

Jag tvivlar till exempel inte på att läkaren inte fick någon förklaring till varför hon arresterades. Varför inte det? Vilken skada kan det rimligen göra att berätta för någon som är omringad av fyra poliser att berätta vilket brott hon är misstänkt för? Kan det verkligen saknas tid att under de lugna former under vilka den här häktningen gick till gå till ett enskilt rum och meddela misstanken? Kanske någon kan kommentera denna fråga, men för mig är det obegripligt varför man skall utsätta en person vars skuld ännu inte är bevisad – och som därför måste anses vara misstänkt, men oskyldig tills vidare – för den psykiska tortyr som den akuta undran över vad man kan tänkas ha begått för brott måste innebära.

Jag är inte övertygad om att läkaren verkligen fick vänta länge på advokat. Minnet kan här spela ett spratt: väntar man på undsättning i ett trängt läge, blir minuterna långa och en kort stund känns som en evighet. Däremot kan jag gott tänka mig att ingen brydde sig om läkarens privata sfär, eftersom inga människor var inblandade. När polisen arresterar en person under planerade former, har man dock rimligen en bra bild av denna persons liv och leverne och vet huruvida hon har djur hemma, huruvida en familj väntar på att den misstänkta skall komma hem och så vidare. Då måste det rimligen finnas rutiner för att möjliggöra för en misstänkt person att ordna sina privata förhållanden så att effekterna för utomstående (även hundar) minimeras. Har man tänkt så långt inom polisen?

Jag kan också gott tänka mig att läkaren bemöttes otrevligt, men jag tror mindre på spottloskan och på knuffandet (det första kan ha varit ett salivfyllt fräsande som i minnet blev en spottloska, det senare kan ha varit oskyldigt i sammanhanget – någon råkade knuffa, snarare än knuffade avsiktligen – och blivit stort i minnet). Otrevligheten har, tror jag, sina förståeliga orsaker: jag kan gott tänka mig att en polis som under längre tid står i frontlinjen där man utsätts för sociala problems symtomer får en krigsmentalitet. Detta ligger enligt min mening också bakom de skandalösa uttalanden som kravallpoliser i fjol fällde om invandrare (om vilket jag då bloggade här). Att jag kan förstå mekanismen, innebär inte att jag kan ursäkta fenomenet. Om det verkligen är rutin att misstänkta bemöts med total otrevlighet, har vi tydligen med en avtrubbningseffekt att göra, och då måste vi fundera på om poliser inte med jämna mellanrum skall tas ur skottlinjen och placeras någonstans där de inte möter misstänka (på samma sätt som soldater plockas ur frontlinjen med jämna mellanrum).

Redan det lilla som jag direkt tror på indikerar alltså att polisens rutiner brister. Skulle det visa sig att allt som läkaren påstår är sant, tyder det på allvarliga missförhållanden inom polisen.

Med tanke på de återkommande klagomålen på polisen och poliserna undrar jag om det inte är dags för polismyndigheten att titta på det militära och på hur man där hanterar (eller borde hantera) soldater som befunnit sig i en stressituation. Att vara polis kan nog sällan jämföras med att ligga under artillerield, men den konstanta stress som det innebär att ta hand om berusade, våldsamma och/eller allmänt otrevliga och hätska personer är antagligen inte heller lätt att hantera. Precis som soldater fick lära sig att det inte var omanligt eller på annat sätt skamligt att lida av ”shell shock”, ”combat fatigue” eller någon annan beteckning för posttraumatisk stress, måste polisen lära sig att ”vi mot buset”-mentaliteten är misstänkt lik en krigarmentalitet och bör behandlas efter samma principer.

Jag hoppas att det någonstans inom polismyndighetens organisation just nu sitter någon med beslutsmakt som inser att skandalerna inom polisen tydligen inte enbart har med rötägg att göra, utan att det kan finnas anledning att över huvud taget se över organisationsformerna.

Read Full Post »