På Svenska dagbladets Brännpunkt publiceras idag en artikel av företrädare för Statens medicinetiska råd (SMER) i debatten om aktiv dödshjälp – eller ”läkarassisterat livsslut” som författarna väljer att kalla det. Artikeln utgör ett svar på biskop Anders Arborelius artikel den 20 november, där denne starkt reagerade mot SMER:s förslag att låta svårt sjuka patienter få hjälp att begå självmord. Arborelius har tidigare fått svar av Manólis Nymark, tidigare verksjurist vid Socialstyrelsen, där denne satte Arborelius farhågor i samband med katolska kyrkans motstånd mot aborter och undrade varför i ett samhälle där det är tillåtet att förhindra att liv uppkommer skall vara förbjudet att hjälpa till att utsläcka ett liv.
Den aktiva dödshjälpen är ett utan tvekan en problematisk fråga, men jag tror att den just därför mår bra av att angripas från en principiell synvinkel som tillåter fler aspekter än en instinktiv reaktion att livet är heligt. Faktum är nämligen att livet – som Nymark säger – inte är heligt i Sverige. Man behöver inte ens gå så långt som till den infekterade abortfrågan för att se detta: vi accepterar att vissa verksamheter helt naturligt är förknippade med döden. Ett bra exempel är vägtrafiken.
Vi har förvisso en ”nollvision” i det här landet, alltså en vision om att vi skall kunna ha trafik utan att någon skall behöva dö. Detta är dock en vision – i avbidan på att denna vision blir verklighet tillåter vi trafik och accepterar farliga vägsträckor med påföljd att flera hundra personer varje år dör. Skulle livet vara heligt under alla omständigheter, skulle vi genast behöva förbjuda trafik på farliga vägar, kanske förbjuda biltrafik över huvud taget – den leder ju till att folk dör. Vi skulle också behöva förbjuda att människor utsätter sig för risker: det borde i helighetens namn vara förbjudet att klättra i farliga bergsväggar, att ensam och till fots ta sig till Nordpolen eller uppför Mount Everest, att dyka eller att glidflyga.
Som samhälle accepterar vi dock att människor utsätter sig för risker, och vi accepterar som sagt också att foster aborteras även fast vi principiellt skulle ha möjlighet att rädda dem. Livet är med andra ord som alla andra rättigheter, nämligen ett etisk-juridiskt värde som måste vägas mot andra värden såsom kvinnans rätt till sin egen kropp eller människors rätt att hålla på med farliga fritidsaktiviteter. Fråga är alltså inte om livet som en rättighet som går före alla andra rättigheter, utan om livet som en rättighet av hög valör som dock ibland måste träda tillbaka för andra rättigheter.
Denna andra rättighet är, när det rör frågan om aktiv dödshjälp, människans självbestämmande. Redan den formuleringen av konflikten utesluter aktiv dödshjälp avseende gravt handikappade eller oönskade personer utan att dessa själva valt självmord: ett samhälle där vi alla skall få känna oss trygga att inte imorgon berövas livet kan inte någon annan normalt få bestämma över tidpunkten för vår död.
Denna formulering omfattar förvisso inte aborter, men aborter aktualiserar en ännu svårare konflikt än aktiv dödshjälp, nämligen konfliken mellan ett liv som ännu inte kan existera på sina egna villkor och ett liv som redan levs och är självständigt. Jag anser att aborter skall vara tillåtna, men jag erkänner att frågan inte är lika enkel som den om aktiv dödshjälp. Formuleringen får dock duga i förevarande sammanhang.
Den centrala frågan, och den fråga som SMER väckt, är alltså huruvida människor som är svårt sjuka och som inte vill leva vidare skall ha rätt att få läkarhjälp för att avsluta sitt liv. Arborelius framför i grunden argumentet att detta är en ”slippery slope”, att vi inte vet var det skall sluta om vi tillåter läkare att avsluta liv. Detta är förstås inte helt riktigt: de krav på självbestämmande som SMER vill ställa upp anger redan de en mycket klar ram. Jag tror att Nymark har rätt i att Arborelius synpunkt har sin grund i den kanoniska rätten, enligt vilken endast gud har rätt att ge och ta liv. Eftersom vi lever i ett protestantiskt och dessutom lyckligtvis tämligen sekulariserat land, är detta förstås inte något argument som håller.
Jag ser ingen principiell anledning att neka människor att ta sitt liv. Det problematiska i SMER:s förslag ligger i assistansen, i synnerhet om denna skulle bli en skyldighet för en läkare. Det är problematiskt att kräva av någon att ta någon annans liv, om det så än är indirekt i form av aktiv dödshjälp. (Detta är för övrigt också mitt enda skäl att jag är emot dödsstraff: jag vill inte tvinga någon domare att ta det beslutet.) Lika lite som jag tror på att tvinga religiösa människor att viga homosexuella (och egentligen inte heller på religiösa människors rätt att viga någon över huvud taget), lika lite tror jag på att tvinga någon att gå över den tröskel som för många gör det omöjligt att ta ett mänskligt liv.
Jag tror att förslaget är förnuftigt i så måtto att det allmänt sett skall finnas läkarhjälp att tillgå när man vill begå självmord. Jag skulle till och med gå längre än SMER och säga att denna hjälp skall kunna fås även utan att man är svårt sjuk. Den människa om inte ser någon mening i att fortsätta sitt liv skall kunna avsluta det utan att behöva kasta sig framför något tåg eller hänga sig, utan skall kunna få tillgång till medicinsk expertis. Jag sätter alltså rätten till självbestämmande högre än livets helgd: livet är ett abstrakt värde som kan vara rätt så tomt på innehåll när det möts av ett konkret självbestämmande som går livet emot.
Däremot skall ingen behöva tvingas till att ge aktiv dödshjälp, utan detta skall vara frivilligt. Det måste finnas en möjlighet för läkare att under övervakade former ge aktiv dödshjälp. Erfarenheten visar att det finns läkare som under dessa omständigheter inte ser det som stridande mot sin yrkesetik att ge aktiv dödshjälp.
Övervakningen kan ske genom att man formaliserar processen: det kan krävas ett intyg från en psykolog att den sökande inte påverkas av en psykisk sjukdom och kanske också en form av domstols- eller myndighetsförfarande som på förhand medger straffrihet för läkaren. Aktiv dödshjälp skulle med ett sådant system fortfarande kunna straffas som mord när formaliteterna inte iakttagits. Man skulle också kunna införa en legitimation för den läkare som är villig att ge aktiv dödshjälp: denna legitimation skulle ha till syfte att förhindra att olämpliga personer får en chans att legalt döda andra.
Med de rätta säkerhetsåtgärderna är enligt min mening aktiv dödshjälp inget problem i ett samhälle som ändå (och lyckligtvis) inte sätter livet över allt annat. Huruvida ett liv är värt att leva eller inte måste rimligen vara upp till den enskilda människan. De rätta säkerhetsåtgärderna kan utan några större problem vidtas: det enda som behövs är ett strikt och hårt övervakat säkerhetssystem.
Självmord är inget brott – det borde inte heller aktiv hjälp vid självmord vara.
*****
Uppdatering: Se också Niclas Berggrens intressanta bakgrundsinlägg om hur aktiv dödshjälp i Nederländerna fungerar.