Aktiv dödshjälp

På Svenska dagbladets Brännpunkt publiceras idag en artikel av företrädare för Statens medicinetiska råd (SMER) i debatten om aktiv dödshjälp – eller ”läkarassisterat livsslut” som författarna väljer att kalla det. Artikeln utgör ett svar på biskop Anders Arborelius artikel den 20 november, där denne starkt reagerade mot SMER:s förslag att låta svårt sjuka patienter få hjälp att begå självmord. Arborelius har tidigare fått svar av Manólis Nymark, tidigare verksjurist vid Socialstyrelsen, där denne satte Arborelius farhågor i samband med katolska kyrkans motstånd mot aborter och undrade varför i ett samhälle där det är tillåtet att förhindra att liv uppkommer skall vara förbjudet att hjälpa till att utsläcka ett liv.

Den aktiva dödshjälpen är ett utan tvekan en problematisk fråga, men jag tror att den just därför mår bra av att angripas från en principiell synvinkel som tillåter fler aspekter än en instinktiv reaktion att livet är heligt. Faktum är nämligen att livet – som Nymark säger – inte är heligt i Sverige. Man behöver inte ens gå så långt som till den infekterade abortfrågan för att se detta: vi accepterar att vissa verksamheter helt naturligt är förknippade med döden. Ett bra exempel är vägtrafiken.

Vi har förvisso en ”nollvision” i det här landet, alltså en vision om att vi skall kunna ha trafik utan att någon skall behöva dö. Detta är dock en vision – i avbidan på att denna vision blir verklighet tillåter vi trafik och accepterar farliga vägsträckor med påföljd att flera hundra personer varje år dör. Skulle livet vara heligt under alla omständigheter, skulle vi genast behöva förbjuda trafik på farliga vägar, kanske förbjuda biltrafik över huvud taget – den leder ju till att folk dör. Vi skulle också behöva förbjuda att människor utsätter sig för risker: det borde i helighetens namn vara förbjudet att klättra i farliga bergsväggar, att ensam och till fots ta sig till Nordpolen eller uppför Mount Everest, att dyka eller att glidflyga.

Som samhälle accepterar vi dock att människor utsätter sig för risker, och vi accepterar som sagt också att foster aborteras även fast vi principiellt skulle ha möjlighet att rädda dem. Livet är med andra ord som alla andra rättigheter, nämligen ett etisk-juridiskt värde som måste vägas mot andra värden såsom kvinnans rätt till sin egen kropp eller människors rätt att hålla på med farliga fritidsaktiviteter. Fråga är alltså inte om livet som en rättighet som går före alla andra rättigheter, utan om livet som en rättighet av hög valör som dock ibland måste träda tillbaka för andra rättigheter.

Denna andra rättighet är, när det rör frågan om aktiv dödshjälp, människans självbestämmande. Redan den formuleringen av konflikten utesluter aktiv dödshjälp avseende gravt handikappade eller oönskade personer utan att dessa själva valt självmord: ett samhälle där vi alla skall få känna oss trygga att inte imorgon berövas livet kan inte någon annan normalt få bestämma över tidpunkten för vår död.

Denna formulering omfattar förvisso inte aborter, men aborter aktualiserar en ännu svårare konflikt än aktiv dödshjälp, nämligen konfliken mellan ett liv som ännu inte kan existera på sina egna villkor och ett liv som redan levs och är självständigt. Jag anser att aborter skall vara tillåtna, men jag erkänner att frågan inte är lika enkel som den om aktiv dödshjälp. Formuleringen får dock duga i förevarande sammanhang.

Den centrala frågan, och den fråga som SMER väckt, är alltså huruvida människor som är svårt sjuka och som inte vill leva vidare skall ha rätt att få läkarhjälp för att avsluta sitt liv. Arborelius framför i grunden argumentet att detta är en ”slippery slope”, att vi inte vet var det skall sluta om vi tillåter läkare att avsluta liv. Detta är förstås inte helt riktigt: de krav på självbestämmande som SMER vill ställa upp anger redan de en mycket klar ram. Jag tror att Nymark har rätt i att Arborelius synpunkt har sin grund i den kanoniska rätten, enligt vilken endast gud har rätt att ge och ta liv. Eftersom vi lever i ett protestantiskt och dessutom lyckligtvis tämligen sekulariserat land, är detta förstås inte något argument som håller.

Jag ser ingen principiell anledning att neka människor att ta sitt liv. Det problematiska i SMER:s förslag ligger i assistansen, i synnerhet om denna skulle bli en skyldighet för en läkare. Det är problematiskt att kräva av någon att ta någon annans liv, om det så än är indirekt i form av aktiv dödshjälp. (Detta är för övrigt också mitt enda skäl att jag är emot dödsstraff: jag vill inte tvinga någon domare att ta det beslutet.) Lika lite som jag tror på att tvinga religiösa människor att viga homosexuella (och egentligen inte heller på religiösa människors rätt att viga någon över huvud taget), lika lite tror jag på att tvinga någon att gå över den tröskel som för många gör det omöjligt att ta ett mänskligt liv.

Jag tror att förslaget är förnuftigt i så måtto att det allmänt sett skall finnas läkarhjälp att tillgå när man vill begå självmord. Jag skulle till och med gå längre än SMER och säga att denna hjälp skall kunna fås även utan att man är svårt sjuk. Den människa om inte ser någon mening i att fortsätta sitt liv skall kunna avsluta det utan att behöva kasta sig framför något tåg eller hänga sig, utan skall kunna få tillgång till medicinsk expertis. Jag sätter alltså rätten till självbestämmande högre än livets helgd: livet är ett abstrakt värde som kan vara rätt så tomt på innehåll när det möts av ett konkret självbestämmande som går livet emot.

Däremot skall ingen behöva tvingas till att ge aktiv dödshjälp, utan detta skall vara frivilligt. Det måste finnas en möjlighet för läkare att under övervakade former ge aktiv dödshjälp. Erfarenheten visar att det finns läkare som under dessa omständigheter inte ser det som stridande mot sin yrkesetik att ge aktiv dödshjälp.

Övervakningen kan ske genom att man formaliserar processen: det kan krävas ett intyg från en psykolog att den sökande inte påverkas av en psykisk sjukdom och kanske också en form av domstols- eller myndighetsförfarande som på förhand medger straffrihet för läkaren. Aktiv dödshjälp skulle med ett sådant system fortfarande kunna straffas som mord när formaliteterna inte iakttagits. Man skulle också kunna införa en legitimation för den läkare som är villig att ge aktiv dödshjälp: denna legitimation skulle ha till syfte att förhindra att olämpliga personer får en chans att legalt döda andra.

Med de rätta säkerhetsåtgärderna är enligt min mening aktiv dödshjälp inget problem i ett samhälle som ändå (och lyckligtvis) inte sätter livet över allt annat. Huruvida ett liv är värt att leva eller inte måste rimligen vara upp till den enskilda människan. De rätta säkerhetsåtgärderna kan utan några större problem vidtas: det enda som behövs är ett strikt och hårt övervakat säkerhetssystem.

Självmord är inget brott – det borde inte heller aktiv hjälp vid självmord vara.

*****

Uppdatering: Se också Niclas Berggrens intressanta bakgrundsinlägg om hur aktiv dödshjälp i Nederländerna fungerar.

Read Full Post »

Ingen rättssäker process

På Svenska dagbladets Brännpunkt skriver idag Mats Söderlund och Kjell Bohlund om upphovsrätten på nätet. De tar sin utgångspunkt i en – enligt min mening mycket riktig – omfokusering av debatten om Ipred-lagen, att nämligen den grundläggande frågan (såsom diskussionen har utvecklats) börjar bli om vi skall ha någon upphovsrätt som gäller på nätet. Jag har de senaste dagarna bloggat om Ipred-lagen här och här, och då vidhållit att jag inte vill ta ställning till frågan om upphovsrättens berättigande: det skall jag inte heller göra idag.

Jag tycker dock att författarna glider i sin argumentation. De går från att anföra argument för att upphovsrätten skall gälla också på nätet till att en sådan rätt – om den nu skall finnas – måste kunna effektivt hävdas till att uttala sig om Ipred-lagen: den glidningen får hela argumentationen att bli skev, och författarna kommer dessutom in på just det område om vilket jag själv har utvecklat en åsikt. Detta område är frågan om Ipred-lagen är ett lämpligt medel att skydda upphovsrätten (förutsatt alltid att den skall finnas kvar).

Författarna skriver:

Det nu av regeringen presenterade förslaget om införande av sanktionsdirektivet är ett steg på vägen mot en bredare ansats i upphovsrättsfrågan.

Det ger en rättssäker process genom domstolsprövning och möjliggör att fokus riktas mot det fåtal internetanvändare som står för en överväldigande majoritet av allt illegalt upp­laddat material.

Det ligger åtminstone två påståenden i detta uttalande, nämligen dels att Ipred-lagen leder till en rättssäker process genom domstolsprövning, dels att syftet är att komma åt det påstådda fåtal som laddar ner den största delen av det illegala materialet, inte åt de som laddar ner emellanåt. Jag vill börja med det andra påståendet.

Som jag tidigare skrivit i ett av de inlägg som jag ovan länkat till finns ingen anledning att tro att medieindustrin kommer att tillämpa de rättigheter som upphovsrätten och Ipred-lagen ger med urskiljning. Det har de senaste åren vid ett flertal tillfällen förekommit medierapportering om helt exorbitanta krav mot enskilda som i något enskild fall gjort intrång i någon upphovsrätt. Det ena fallet jag kommer på nu på rak arm är kravet mot en pizzabagare i Västerås som sålde ”OS-pizzor”: bagaren krävdes på 50 000 kr (Västmanslands Läns Tidning rapporterade om fallet). Det andra fallet jag kommer på nu är en småföretagare i Skövde som sålde barnstolar som Stokke ansåg gjorde intrång i företagets rätt till Tripp-trapp-stolen: Stokke stämde företagaren på 250 000 kr. (Sveriges radio rapporterade om fallet).

Problemet med de här fallen är att kravet inte står i någon som helst proportion till förlusten. Normalt utgör i svensk rätt skadestånd ersättning för äkta och bevisliga ekonomiska förluster: om jag vill få ersättning för en förlusten av en möjlighet att sälja en licens för exempelvis ”OS-pizzor”, borde jag enligt den principen behöva visa hur många pizzor som faktiskt sålts, och hur mycket det är rimligt att anta att jag hade kunnat få för en licens av relevant slag. Upphovsrätten avviker dock (liksom några få andra områden) ifrån denna regel: här skall plussas på för i andra och svåruppskattade förluster som goodwill och den ”kränkning” som ligger i att någon använt upphovsrättshavarens verk utan att fråga. Skadeståndet har i upphovsrättsliga sammanhang ett element av bot, det vill säga ett straff som man använder för att avskräcka folk från att använda upphovsrätt som inte tillkommer dem.

Medieindustrin har börjat använda det här böteselementet i ett urskiljningslöst försök att få folk att bete sig lagligt: det finns en tydligt tendens att kräva helt fantastiska summor och skälet uppges ofta också att vara att skrämma folk till att betala för upphovsrättsskyddat material. Det är en av de många stora PR-missar som medieindustrin gjort och det finns ingen som helst anledning att tro att industrin nu skulle ha tagit sitt förnuft till fånga. Förbättrade möjligheter att komma åt fildelare kommer att användas också mot enskilda som endast laddat ner några få låtar eller någon obetydlig skrift illegalt (en antydan om detta förekom för övrigt offentligen redan i denna artikel hos Svenska dagbladet).

Så till det andra påståendet, det om rättssäker process. För det första är väl processer om upphovsrättsintrång redan i dag en angelägenhet för domstol och alltså förhoppningsvis rättssäkra: författarna verkar antyda att en polisanmälan om upphovsrättsintrång på något sätt skulle vara mindre rättssäkert än ett civilrättsligt krav mot en fildelare. Det är förstås helt fel och antingen har författarna orimligt dålig koll på hur den svenska juridiken fungerar eller också ljuger de faktiskt rakt ut – det går inte att finna något tredje alternativ.

För det andra är det enligt min mening just inte rättssäkert om den ena parten i en process inte bara skall få slippa att föra den bevisning om skadans omfattning som normalt måste föras (utan får drämma till med en ur luften gripen summa som skall utgöra en bot) och dessutom skall få rätten att innan en rättegång ens är påtänkt få fiska efter eventuella förövare av intrång i upphovsrätt. Här börjar man i medieindustrins intresse kasta överbord ett helt gäng med principiella ställningstaganden som annars gäller: man avviker från principen att skadestånd skall ersätta äkta ekonomiska skador och man avviker från principen om processuell jämställdhet. Även om man anser att upphovsrätten skall gälla i oförminskad form finns all anledning att ifrågasätta huruvida dessa avvikelser är genomtänkta.

Slutligen: författarna är insinuanta och länkar ihop kritiker av Ipred-lagen med företrädarna för Pirate Bay. Jag anser inte att Pirate Bay är på något sätt moraliskt och jag har inget med dess verksamhet att göra. Att försöka få mig misstänkt för illegal aktivitet bara för att jag inte hurrar på författarnas enligt min mening rättsstatligt tveksamma favoritåtgärd i kampen mot illegal fildelning är på en intellektuell och moralisk nivå som är värd ingenting annat än förakt.

Författarna skulle ha kunnat göra många viktiga och värdefulla poänger. Istället raljerar de på ett sätt som inte kommer att gagna upphovsrättens försvarare.

Read Full Post »

Sanning – vilken sanning?

Igår bloggade jag om Ipred-lagen. I en av kommentarerna ifrågasattes huruvida mitt argument att medieindustrin blöder verkligen stämmer. Som av en händelse kommer idag på Dagens Nyheters debattsida en artikel (under)skriven av ett antal svenska kulturpersonligheter som hejar på Ipred-lagen och dess påskyndare. Även i den artikeln påstås att kulturindustrin blöder.

När jag följde upp blogglänkarna invid artikeln hittade jag dock denna blogg som på ett rätt så övertygande sätt försöker att leda i bevis att uppgifterna om att kulturindustrin mår dåligt inte stämmer. Man kan bli förvirrad för mindre.

Kanske problemet med illegal nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material inte är detsamma för alla grenar av medieindustrin: åtminstone enligt den här statistiken i The Economist sjunker åtminstone musikindustrins försäljning totalt, samtidigt som försäljningen av digital musik ökar. Också denna artikel innehåller liknande påståenden. Samtidigt argumenterar samma tidskrift att den illegala nedladdningen kan ha sina fördelar. (Avseende påståendet i samma artikel att illegal nedladdning utgör stöld, se för övrigt Mårten Schultz som har en mycket bra poäng, samtidigt som jag kan tycka att han försöker monopolisera begreppet ”stöld” för juridiken – enligt min mening har stöld också en innebörd i vardagstal, och denna innebörd behöver inte överensstämma med den betydelse som juridiken lägger i begreppet.)

I slutändan blir jag inte särskilt klok på debatten: sanningen i det här sammanhanget är – som vanligt i infekterade frågor – undflyende och inte alls så klar som många vill påstå.

I slutändan måste, tror jag, utgångspunkten vara att upphovsrättsintrång genom fildelning är förbjudet och att man med den utgångspunkten måste ge rättighetsinnehavarna möjlighet att försvara sina rättigheter. Huruvida just Ipred-lagen utgör ett bra försök i det avseendet, tillåter jag mig dock att betvivla, helt enkelt och uteslutande för att den innebär en processuell skevhet mellan parterna som jag inte tycker är acceptabel.

Sedan får andra strida om vilken ekonomisk och moralisk betydelse fildelning egentligen har.

Read Full Post »

Inte helt enkelt

Sent omsider finner jag tid att skriva några ord om Ipred-lagen. Svenska dagbladet innehåller idag igen en artikel om ämnet, och av denna framgår dels hur lagen är tänkt att fungera och dels de argument som framförs både för och emot lagen.

Jag vill inte gå in i debatten om huruvida fildelning är stöld eller inte. Den centrala utgångspunkten består för mig i två överväganden, nämligen dels att det här finns ekonomiska intressen som bevisligen negativt påverkas av fildelning och som måhända förtjänar skydd, dels att det rent faktiskt är så att dessa ekonomiska intressen för närvarande är skyddade av juridiska regler. Det är tämligen odiskutabelt att fildelning idag utgör ett brott: en annan fråga är huruvida fildelning också bör vara det. Jag har inte ännu bestämt mig avseende den senare frågan (huruvida fildelning bör vara ett brott), utan resonerar alltså här helt utifrån att fildelning idag utgör ett brott.

Problemet med det här brottet är att det är lätt att upptäcka att man utsatts för brott, men det är svårt att bevisa vem som gjort det. Bevismaterialet utgörs av en enda kategori, nämligen att man visar vilka IP-adresser som varit involverade i dataöverföringen. Bevisningen kan åtkommas endast genom att en tredje part som inte har med tvisten mellan upphovsrättshavaren och den påstådde fildelaren att göra, nämligen den som innehar den relevanta servern, tvingas att lämna ut sina tekniska arkiv över datatrafiken. Någon som inte har med tvisten att göra skall alltså tvingas att möjliggöra för den ena parten i den egentliga tvisten att konkretisera sina misstankar.

Det här är principiellt sett i och för sig inget nytt. Enligt rättegångsbalken kan den som innehar material som kan antas ha betydelse för en brottsutredning tvingas lämna ut det materialet. Även i civilmål kan en domstol förelägga tredje man att lämna ut skriftlig bevisning. Det som skulle ske genom Ipred-lagen är alltså att man skulle bredda skyldigheten att bidra med bevismaterial till en rättegång.

Det stora principiella problemet i Ipred-lagen ligger i att IP-adresserna skall lämnas ut innan en rättegång börjat: upphovsrättsinnehavaren skall få tillgång till bevisning utan att det föreligger någon konkret tvist över huvud taget. Normalt är den svenska rättens utgångspunkt att jag måste ha en konkret tvist med någon annan för att jag skall få tillgång till domstolens tvångsmakt för att kunna göra mina rättigheter gällande. Utgångspunkten är alltså att jag skall vara hyggligt säker på att jag har en rättighet innan jag anlitar rättsapparaten för att genomdriva den. Ipred-lagen ger dock den ena parten möjlighet att anlita domstolen redan på det stadiet där det ännu är osäkert huruvida någon rättighet över huvud taget finns.

Detta inbjuder förstås till det som på engelska kallas för fishing expeditions, det vill säga omfattande begäran om att få ut IP-adresser i förhoppning om att det där kan finnas något som kanske ger upphov till ett krav mot någon. Jag tvivlar starkt på att de ekonomiska intressen som upphovsrätten i det här fallet skyddar är starka nog för att ge just medieindustrin denna enorma processuella fördel. Som så ofta i det här sammanhanget förefaller problemet inte på långt när vara så stort att det rättfärdigar de enorma ingrepp i rättsstatliga principer som de föreslagna lösningarna innebär. Det saknas proportionalitet mellan problemet och lösningen, helt enkelt. Det är enligt min mening det centrala problemet med Ipred-lagen.

De ”utpressningssituationer” som många befarar har jag däremot mindre problem med. Sådana utpressningssituationer uppkommer genast när någon anser sig ha en rättighet och med ett förslag om förlikning vänder sig mot någon som påstås ha ingripit i denna rättighet. Förlikningsförslaget kommer alltid att behöva vara formulerat på ungefär följande sätt: ”Jag anser att du har ingripit i min rätt. Jag kräver att du upphör med det. Jag kräver dessutom skadestånd med X kr. Om du inte betalar kommer jag att gå till domstol för att försvara min rätt.” Jag förstår inte hur man annars skall gå till väga. Det här utgör ingen ”utpressning”, utan ett simpelt framförande av ett krav – jag förstår inte hur det kan bli utpressning att göra sin rätt gällande. (Att sedan upphovsrättshavare har en tendens att slå till med helt orimligt stora summor är en annan femma och har inget med den principiella analysen att göra.)

Det obehagliga med de ”utpressningssituationerna” som förekommit både utomlands och även i Sverige (under OS 2004 framförde Svenska olympiska kommittéen helt löjeväckande stora krav mot en stackars pizzabagare som begått misstaget att kalla en av sina pizzor för ”OS-pizza” – så mycket om industrins tal om att sådana ”utpressningssituationer” inte skulle förekomma i Sverige) är att den stora medieindustrin vänder sig mot enskilda som ofta saknar medel att adekvat försvara sig. I tvistemål finns ingen rättshjälp, så att den enskilde i normalfallet inte har råd att försvara sig. Detta problem löser vi dock inte genom att göra medieindustrin rättslös: om nu medieindustrin skall få ha upphovsrätt till sina alster – och det kan man som sagt diskutera – måste denna rätt skyddas på ett adekvat sätt. Ett adekvat skydd kommer med nödvändighet att innebära att medieindustrin kan vända sig också mot enskilda, och de enskilda kommer alltid att uppleva det som obehagligt att hotas med ett domstolsförfarande.

Ipred-lagen är därför enligt min mening en långt knepigare fråga än FRA-lagen: den senare är helt entydigt förkastlig, men den förra har sina poänger. Ipred-lagen blir helt överflödig endast om vi avskaffar medieindustrins exklusiva rätt till sina produkter: jag kan och vill inte ta ställning till huruvida vi skall göra det. Så länge en exklusiv rätt finns, måste vi dock ge rättighetsinnehavaren en rimlig möjlighet att försvara sin rätt.

Under tiden bör man dock kanske också rekommendera medieindustrin att förändra sin affärsmodell istället för att med näbbar och klor försöka försvara det bestående.

Read Full Post »

Obehagligt, men antagligen riktigt

Migrationsverket har i samarbete med andra myndigheter och organisationer börjat sålla bland de jurister till vilka verket ger uppdrag, skriver Dagens Nyheter. Listan innehåller dels namn på jurister som verket bedömer som lämpliga att företräda asylsökande, dels namn på jurister som verket bedömer som direkt olämpliga att företräda asylsökande. De senare kommer inte längre att få uppdrag av verket, vilket antagligen i praktiken innebär att de inte längre kommer att kunna jobba med flyktingjuridik. Jag tycker att åtgärden är lite obehaglig, men jag anser ändå att den antagligen är riktig.

Migrationsverkets lista är obehaglig av två skäl. Det första skälet är att de uppdrag som verket fördelar betalas med skattemedel, och att verket alltså måste vara neutralt: alla måste få försöka få uppdrag av staten. Det finns alltid en risk att den tjänsteman som har hand om listan frestas att gynna någon släkting eller bekant, och att alltså tillgången till uppdrag som betalas av skattemedel begränsas av att man måste ha kontakter in i Migrationsverket för att kunna få sådana uppdrag. Det finns med andra ord en risk för korruption.

Denna risk tycks Migrationsverket ha motarbetat genom att samarbeta med flera andra institutioner om den här listan: det blir svårt för en enskild tjänsteman eller en grupp av tjänstemän på just Migrationsverket att oupptäckt påverka listan. Mitt obehag kvarstår dock, och principiellt sett tycker jag inte att en statlig myndighet skall få hålla sig med sådana tämligen grovkorniga filter.

Det andra problemet som jag ser med listan är att den som en gång svartlistats ju aldrig har någon möjlighet att göra bot och bättring. Man får inga uppdrag längre: hur skall man då kunna visa att man tagit till sig den skarpa kritik som ligger i en svartlistning? Den som en gång hamnat på den här listan verkar alltså få det omöjligt att någonsin komma in på området för flyktingsjuridik igen – listan får verkan av ett partiellt yrkesförbud som inte prövats av någon domstol, utan som beslutats av en myndighet. Nu kan det hända att Migrationsverket i praktiken har någon form av preskriptionsfrist (så att man tas bort från listan efter ett visst tag), men detta framgår i så fall inte av artikeln. Jag hoppas att de inblandade institutionerna funderat på den risken som ligger i att Migrationsverket i praktiken får meddela ett partiellt yrkesförbud.

Det som dock i slutändan får mig att acceptera listan är att det här rör sig om ett skydd för personer som inte rimligen har någon som helst möjlighet att tillvarata sina egna intressen. En asylsökande kan i normalfallet förutsättas inte kunna svenska och inte ha någon större överblick över hur det svenska rättsliga systemet fungerar. Det är svårt redan för en infödd svensk att välja rätt advokat: förutsättningen för att man skall ha behov av en advokat är ju att man inte kan tillräckligt mycket juridik för att tillvarata sina egna intressen, men hur skall man kunna välja en skicklig advokat när man inte vet hur spelet fungerar? Det är som att uttala sig om vad som krävs för att vara bra på cricket utan att man känner till spelets regler och dess dynamik.

Asylsökande behöver alltså hjälp med att över huvud taget hitta någon jurist av acceptabel standard, och det finns en stor (och uppenbarligen högst konkret) risk för att samvetslösa jurister utnyttjar den asylsökandes totala brist på kunskap om det svenska systemet för att komma åt de skattemedel med vilka juristen betalas. Migrationsverket – som har ett eget utredningsansvar i asylärenden och som alltså genom en ökad arbetsbörda för verket märker när den asylsökandes ombud inte fungerar – är antagligen den institution som är bäst lämpad att avgöra vem som fungerar som juridiskt ombud för asylsökande och vem som inte gör det. Verket är därför den instans som bäst kan upprätta en lista av det slag som det nu är tal om.

Ibland måste man acceptera en obehaglig lösning för att alternativen är ännu mera obehagliga. Migrationsverkets svarlistning av olämpliga ombud i asylärenden verkar vara ett sådant fall.

Read Full Post »

Mer behöver inte sägas

På Svenska dagbladets Brännpunkt föreslår företrädare för olika religiösa och ateistiska rörelser att civiläktenskap skall införas i Sverige. Detta skulle innebära att kyrkorna inte längre får lagligen viga människor, utan att det endast är staten som gör det. Den som så önskar skulle dessutom kunna välja att låta sig vigas i enlighet med sin tro, men den religiösa ceremonin skulle alltså inte spela någon som helst roll för frågan huruvida någon juridiskt sett är gift eller inte.

Jag har inget att tillägga till författarnas argumentation: jag håller helt och hållet med dem.

Read Full Post »

Inget förslag, utan marknadsföring

På Dagens Nyheters debattsida annonserar finansmarknadsminister Mats Odell och Skandiabankens VD Fredrik Sauter att de försöker skapa en ”finansiell koalition” mot barnporr. Det är också det enda de gör: det finns inte tillstymmelse till något konkret förslag till åtgärder i artikeln (det enda som nämns är redan befintliga system som tillåter VISA och Mastercard att vägra förmedla betalningar till vissa personer eller organisationer). Hela texten utgör marknadsföring för framför allt Skandiabanken, men indirekt också regeringen.

Det finns alltså i dagsläge inte mycket att diskutera, förutom två relaterade synpunkter som måste beaktas redan när ett arbete av det slag som föreslås planeras. Det ena är frågan om hur man identifierar de som tjänar på barnsexhandeln, den andra är hur man förhindrar att oskyldiga drabbas av koalitionens verksamhet.

Om det är så himla enkelt att identifiera de som tjänar på barnsexhandeln, är det inget mindre än en skandal att dessa personer inte sitter bakom lås och bom. Det kan väl inte vara sant att vi vet vem som tjänar på att begå våldtäkt mot barn och att samtidigt vårt största problem är att strypa betalningsflödena till dessa personer. Gärningsmännen skall i så fall lagföras, och då löser sig problemet med pengarna ganska snabbt. Jag misstänker dock att vi just inte har någon bevisning som skulle räcka för en fällande dom för att någon viss person tjänar på barnsexhandeln. Alltså handlar det här förslaget om att skjuta i blindo, om att låta bankerna agera domstol utan att någon riktig domstol givit dem befogenhet därtill. Det är farligt.

Misstankar om sexuella övergrepp mot barn är antagligen något av det värsta man kan utsättas för, i all synnerhet om man är oskyldig. Om sådana misstankar finns, är vi alla – mig själv inkluderad – benägna att fälla innan den misstänkte fått sin rannsakan. Vi riskerar att reagera i vår upprördhet, och sådana emotionella reaktioner riskerar att träffa oskyldiga. Det är alltså illa nog om vi misstänker någon för övergrepp mot barn, vi behöver inte göra det hela värre genom att agera innan vi gått igenom rättsprocessen. Om bankerna skulle strypa betalningsflödena till någon som polisen misstänker, men ännu inte kan bevisa, håller på med barnsexhandel, skulle bankerna ges rätt att ta till sanktioner utan att någon dom föreligger. Skulle sanktionerna träffa någon som är oskyldig, finns knappast någon möjlighet att rätta till misstaget: den som en gång utsatts för misstanke om barnsexbrott kan nog lika gärna byta identitet och flytta till ett annat land.

Mina farhågor för att oskyldiga skall träffas, och mitt principiella motstånd mot att ge privata aktörer såsom banker rätt att utan domstols dom dela ut sanktioner gäller också om den oskyldiga som skulle träffas av sanktionen är en porrproducent. Den som producerar porr må hålla på med moraliskt tveksam verksamhet (det kan man diskutera – jag själv tycker inte nödvändigtvis att ”vanlig” porr är moraliskt förkastlig), men så länge porrmodellerna är vuxna som samtyckt till att fotograferas eller filmas under samlag, har porrproducenten inte gjort sig skyldig till något brott och skall inte utsättas för privata eller offentliga sanktioner. Med tanke på vår samtida sexualpanik är det dubbelt farligt att ge bankerna rätt att relativt godtyckligt – nämligen baserat endast på misstankar – strypa betalningsflödena till något visst företag.

Barnsexhandeln måste bekämpas, men vi får verkligen akta oss för att falla i samma fälla som vi gått i när det gäller terrorism. Fällan består i att vi identifierar någon verksamhet som synnerligen farlig eller skadlig och att vi sedan överreagerar och utan hänsyn till förluster i form av medborgerlig frihet försöker att sätta dit de djävlarna. I synnerhet när det gäller brott mot vilka vi alla reagerar mycket starkt finns anledning att ta ett steg tillbaka och reagera dubbelt kyligt.

Jag är därför väldigt skeptisk mot en ”finansiell koalition mot barnsexhandeln”: en sådan koalition förefaller innebära ett försök att kringgå normala rättssäkerhetsgarantier för att komma åt en gräslig verksamhet. Rättssäkerhetsgarantierna är dock till för just att vi skall tvingas reagera med huvudet, inte med magen.

Lägger man ihop denna synpunkt med den totala frånvaron av konkreta förslag i debattartikeln, framstår denna text som ett ganska smaklöst samlande av moraliska poäng.

Read Full Post »