When will they ever learn?

Åtminstone några stadsdelsnämnder i Stockholm är synnerligen slarviga i sin hantering av anmälningar avseende barn med problem, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Bortförklaringarna är rätt festliga, fast i sammanhanget bör man väl helst tala om tragiska: handläggarna anser att de har ärendena i huvudet och därför inte behöver skapa någon dokumentation, och ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Billy Östh (M), tycker att socialtjänsten i hans stadsdel inte är sämre än någon annan. Som om det vore en ursäkt för slarvig och lagstridig hantering.

Eftersom jag för närvarande jobbar med forskning som också involverar aspekter av förvaltningsrätt, har jag på sistone haft tillfälle att läsa ett antal beslut av justitieombudsmannen (JO), som har ansvar att utöva tillsyn över den offentliga förvaltningen. I ett påfallande stort antal ärenden konstaterar JO att det slarvas med diarieföring och dokumentation, och om och om och om igen uttalas kritik mot myndigheter för att de inte skött sina åligganden avseende ärendenas dokumentation. Ingenting tycks förändras.

Detta har förstås att göra med att JO endast har en mycket stor slägga till sitt förfogande när myndigheten vill vidta åtgärder mot en annan myndighet som kritiserats. JO kan nämligen väcka åtal eller ett disciplinärende mot en enskild tjänsteman som gjort sig skyldig till brott eller disciplinförseelse. Denna åtgärd kostar dock, och förutsättningarna för att JO skall lyckas få medhåll av en domstol är mycket svåra att uppfylla. I många fall nöjer sig JO därför med kritik, men om den kritiserade myndigheten inte hörsammar kritiken händer – just ingenting. Det är inte ens lagtrots – JO är ingen domstol – utan det är helt enkelt bekvämlighet och slarv.

Billy Ösths och handläggarnas attityd visar att det uppenbarligen både på politiskt håll och på myndigheternas sida saknas insikt om vad offentlig förvaltning egentligen är. Offentlig förvaltning är en uppenbarelseform för staten och i denna egenskap en aspekt av statens tvångs- och våldsmonopol. Det är alltså allvarliga och tunga grejor det rör sig om, och att skylla på att all offentlig förvaltning är kass eller att det saknas utbildning eller resurser för att göra ett ordentligt jobb är helt enkelt inte acceptabelt.

Politiken måste förse de myndigheter som man så gärna grundar för att visa sig handlingskraftig i alla möjliga avseenden med de resurser som myndigheternas känsliga verksamhet kräver: om handläggarna verkligen skulle vara så stressade att de inte hinner föra anteckningar i rätt ordning avseende inkomna anmälningar och företagna åtgärder, är detta en fråga om myndighetens resurser, och de förvaltas av politiken. Istället för att multiplicera antalet myndigheter med regelbundna mellanrum bör politiken (och alltså i förlängningen vi medborgare) se till att de myndigheter som redan finns har tillräckligt mycket folk för att sköta sitt jobb.

Jag undrar också huruvida myndigheterna över huvud taget ger sina handläggare utbildning i grundläggande förvaltningsrätt. Ursäkten att man minsann har ärendet i huvudet är häpnadsväckande. Dokumentationen är inte enbart till för att utomstående skall kunna kontrollera vad myndigheterna gör (fast det är en viktig funktion), den är också till för att personalomsättning hos myndigheten inte skall påverka dess verksamhet. Det får inte ske att ett ärende blir liggande och inte utreds ordentligt bara för att handläggaren som hade ärendet i huvudet, men aldrig brydde sig om att skapa dokumentation, slutar. Det är så fundamentalt att jag undrar hur i hela friden det kan finnas folk inom förvaltningen som inte förstår den poängen. Om detta är en allmän förvaltningskultur – och av JO:s beslut att döma förefaller det nästan vara så (fast man bör vara försiktig att dra slutsatser av beslut som bara rör det som inte fungerar) – är det allvarligt och måste föranleda att vi blir mera kritiska mot vår förvaltning är vi hittills varit.

Myndigheter är bland annat till för att övervaka medborgarnas laglydnad och att förverkliga medborgarnas rättigheter. När myndigheterna inte själva förmår följa lagstiftningen eftersom de är underfinansierade och ignoranta, kan vi ifrågasätta hur det egentligen är beställt med den svenska rättsstaten. Politiken måste begripa att det inte räcker med att grunda någon trevlig myndighet för att ta udden av kritik från allmänheten i en viss fråga, och myndigheterna – inklusive handläggarna – måste börja ta sitt jobb på allvar.

Tyvärr är det dock så att dessa attitydförändringar inte kan framkommenderas med lagstiftning – i synnerhet inte när lagstiftningen ändå bara behandlas som en besvärande formalism.

Annonser

Read Full Post »

Osmakligt och patetiskt – men vilka påföljder finns?

Den student på konstfack som låtsades vara psykiskt sjuk och därpå tvångsmedicinerades har nu anmälts till p0lisen, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Konstnärer och de som tror sig vara konstnärer (den senare kategorin torde utgöra den långt större gruppen) är ett märkligt släkte som inte nödvändigtvis anser sig behöva hålla sig till de regler som gäller för oss andra. Ibland gör de rätt i det, men att som del i ett ”projekt” otillbörligen utnytta ett redan överbelastat system som är till för att hjälpa människor i akut nöd, inte för att ge skådespelarelever en chans till examenspraktik, är osmakligt och patetiskt. Att studentens handledare har mage att försvara henne kastar tvivel omdömeskapaciteten hos personer som förvaltar statliga anslag – man kan ifrågasätta om Konstfack i framtiden skall få statliga medel. Att studenten försvarar sig med att ha velat ”öppna upp för diskussion” om den slutna värld som psykvården utgör är så löjeväckande att man baxnar.

Det må dock vara hur det är. Det som jag som jurist tycker intressant i ärendet är polisanmälan och landtingsråds Birgitta Rydbergs krav på ersättning för de kostnader som studentens idiotiska tilltag förorsakat – enligt uppgift 11 500 kr.

Vad gäller polisanmälan är uppenbarligen ingen brottsrubricering satt ännu, men Svenska dagbladet skriver att det handlar om sju misstankar, nämligen ”falsklarm, misshandel, försök till misshandel, ofredande, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.” Man kan konstatera att endast två av dessa sju misstankar inte är relaterade vill att studenten skulle ha utövat våld mot annan, vilket hon bestrider att hon gjort. Trots att hennes allmänna omdöme kan ifrågasättas, har hon en poäng i att hon knappast skulle ha äventyrat sitt projekt genom att helt klart begå olagliga handlingar. Hon framstår alltså enligt min mening faktiskt som trovärdig i sitt bestridande. Om emellertid misstankarna om våldsutövning inte kan styrkas, återstår bara falsklarm och oredligt förfarande som möjliga brottsrubriceringar.

Falskt larm (som brottsrubriceringen egenligen bör lyda enligt lagstiftningen, men tidningarna tar det ju numera inte så noga mera med stavning och semantiska analyser av ord) regleras i 16 kap. 15 § brottsbalken, där det stadgas:

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller fängelse i högst ett år.

Frågan är här vad som menas med ”säkerhetsåtgärd”: är en intagning till psykvård att anse som säkerhetsåtgärd? En snabbsökning i kommentarlitteraturen ger mig inte något entydigt svar på detta, men det verkar inte vara helt uteslutet. Samtidigt tycker jag att ordet ”säkerhetsåtgärd” mera leder tankarna till polisutryckningar, avspärrade vägar och andra mera allmänt ingripande åtgärder än en intagning på sjukhus. Det är inte gjutet att bestämmelsen är tillämplig på studenten.

Oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken, som lyder:

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år

Åtminstone enligt sin ordalydelse ser också detta straffstadgande egentligen ganska lovande ut. Problemet är dock uppsåtet, nämligen frågan huruvida studenten haft för avsikt att skada annan (nämligen landstinget). Jag tvivlar på att sådant uppsåt kan bevisas, och utan uppsåt blir det inget straff. Så här vid första påseendet tror jag alltså inte att hon kommer att kunna dömas för oredligt förfarande.

Jag tror nog att studentens undersökningar före hennes tilltag avseende huruvida det skulle kunna vara straffbart var hyggligt heltäckande: det ter sig inte självklart att hon gjort sig skyldig till brott. Jag skulle välkomna ett uttalande av domstolarna hur de ser på saken, i synnerhet vad gäller frågan om vad ”säkerhetsåtgärd” egentligen innebär. Det blir intressant att se huruvida åklagaren ger domstolarna denna möjlighet genom att väcka åtal.

Vad gäller betalningskravet är det inte heller helt solklart att landstinget kan vinna framgång med det. Landstinget måste ha en allmän beredskap att ingripa när folk är i färd med att skada sig själva. I den mån de omtalade 11 500 kr. omfattar baskostnader för att hålla sådan beredskap, torde studenten inte vara ansvarig för dessa kostnader. Hon kan endast göras ansvarig (om hon nu kan göras ansvarig över huvud taget) för de faktiska kostnader som hon direkt förorsakat.

Inom skadeståndsrätten räcker det normalt med att man förorsakat skada på grund av vårdslöshet. Problemet är dock att det finns olika kategorier av skada, och att för dessa gäller delvis olika förutsättningar för att någon skall bli skadeståndsskyldig. Den här skadan som studenten förorsakat faller med stor sannolikhet under kategorin ”ren förmögenhetsskada”, som utmärks av att det uppstått ekonomiska skador utan samband med person- eller sakskador. För ren förmögenhetsskada gäller enligt svensk rätt att denna enligt huvudregeln inte behöver ersättas, såvida det inte föreligger ett avtal mellan parterna eller den skadevållande gjort sig skyldig till brott. Om studenten alltså inte gjort sig skyldig till brott, ser det – eftersom något avtal mellan henne och sjukvården inte fanns – ganska mörkt ut.

Domstolarna har förvisso möjlighet att göra avsteg från huvudregeln att ren förmögenhetsskada inte ersätts, men de har traditionellt inte varit särskilt förtjusta i att utnyttja denna möjlighet. Eftersom det i det här fallet gäller ett otillbörligt utnyttjande av värdefull och mycket begränsad psykvårdskapacitet kan man kanske tänka sig att domstolarna skulle göra ett undantag från huvudregeln, men detta är på inget sätt givet.

Det kan alltså hända att denna omdömeslösa och patetiska människa till student faktiskt har rätt, att hennes smaklösa handling går utan påföljd. Detta kan på många sätt tyckas vara upprörande, men även om vi nu skulle ändra reglerna, gäller dessa ändringar bara för framtiden till, inte för den här studenten. Juridiken har ibland inga svar på ens de mest upprörande beteenden.

Tyvärr verkar det ju inte heller vara så att studenten utsätts för några sociala reprimander i sin egen miljö. Konstvärlden fortsätter att leva i sin egen isolerade värld, där reglerna för grundläggande anständighet ser ut på ett annat sätt än i det omgivande samhället.

Uppdatering: Min ganska torra juridiska analys kan må bra att mjukas upp av Hanne Kjöllers utmärkta och mera moraliskt färgade resonemang runt fallet.

Read Full Post »

Är tvångsvård någon bra påföljd?

Riksdagsledamoten Mats G. Nilsson (M) föreslår att sexualförbrytare skall tvångsvårdas, skriver Svenska dagbladet under en för övrigt kraftigt missvisande rubrik (det är en enskild riksdagsledamot, inte Modernaterna som parti, som står bakom förslaget). Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud håller med Nilsson och säger att hon är övertygad om att sexualbrottslingar behöver behandling.

Jag är inte så säker. Det finns en uppsjö förklaringar för sexualbrott, några av de är kulturella, andra sociala och åter andra biologiska. Leijonhufvud och andra uttalade feminister tenderar till de kulturella förklaringarna, där mäns strukturella överordning över kvinnor anses utgöra den främsta orsaken för allt möjligt som anses stötande eller som är brottsligt. Det som däremot mera sällan diskuteras är de biologiska förklaringarna som åtminstone vid vissa sexualbrott också ligger i bakgrunden.

Feministerna har helt rätt i att de förlåtande attityder som konstruerar ursäkter för våldtäkter i kvinnors klädsel eller i utmanande blickar är kulturella. Dessa attityder är helt förkastliga – det enda som är avgörande är frågan huruvida båda parterna i sexualakten vid den tiden då den genomförs är med på samtliga dess aspekter. Hur någon tidigare under kvällen eller dagen varit klädd, vad hon sagt, hur hon uppträtt, är fullkomligt likgiltigt. Kulturella attityder som skyller offret istället för gärningsmannen för den senares brott bör utpekas och fördömas.

Kulturella attityder bör man också kunna komma åt med ”vård”, åtminstone om man med ”vård” menar något mera fullödigt än något pliktskydligt samtal med en läkare. Det handlar om argumentation och om att ändra övertygelser och inställningar och är nog ett ganska tufft (och därmed också dyrt) jobb. I den här delen har alltså Nilsson och Leijonhufvud kanske en poäng.

Sedan finns dock också sexuella läggningar som är biologiska och som man därför inte kommer åt genom ”vård”. Utan att i något annat hänseende vilja jämställa de två formerna av läggning kan man dock åtminstone vad gäller vård jämföra homosexualitet och pedofili. Det är inte länge sedan att homosexualitet ansågs utgöra en sjukdom och många stackars homosexuella utsattes för ”behandling” som gick ut på att ändra deras sexuella läggning. Helt bortsett ifrån det lidande detta förorsakade för homosexuella kan man också konstatera att det inte ledde någonvart: homosexuella är homosexuella av naturen, och ingen övertalning avseende hur fysiskt attrativt det andra könet är kommer att kunna ändra på det.

Pedofiler är pedofiler av naturen: den som sexuellt attraheras av försvarslösa småbarn kan knappast göra något åt det. Därmed inte sagt att jag vill jämställa pedofili med homosexualitet – den senare avser normalt två vuxna personer som båda fritt kan förklara sig villiga att vara med på noterna – men jag är väldigt tveksam till ”behandling”. Hur skall man komma åt grundläggande konfigurationer i hjärnan genom ”behandling”? Jag har väldigt svårt att förstå hur detta skall fungera.

Detta innebär att man förmodligen måste göra skillnader mellan olika grupper av sexualbrottslingar och antagligen också mellan individer inom en och samma grupp. Detta i sin tur innebär att påföljdsutdömningen för domstolarna blir synnerligen svår: domare är utbildade jurister och måste antingen helt frånsäga sig sin rättsskipningsuppgift när det gäller bedömningar av huruvida någon viss individ är åtkomlig för behandling eller också riskera att göra helt in i Norden fel. Risken för fel kan man i och för sig i viss mån motverka genom att skriva detaljerade regler, men överdetaljerade regler leder till komplexa tillämpningsproblem, vilket i sig är en källa för misstag.

Det finns alltså en värdefull kärna i Nilssons förslag, även om jag har svårt att se hur den på ett lämpligt sätt skall kunna omvandlas till fungerande lagtext. Hans tal om ”hårdare tag” är däremot tröttsamt populistiskt och bådar inte gott för förslagets framtid: målet måste rimligtvis vara att hantera brottsligheten på ett effektivt och genomtänkt sätt, och där finns fler tillvägagångssätt än att ta till storsläggan när den vanliga hammaren inte räcker.

Read Full Post »

Från valid poäng till sammansvärjningsteori

Curt Norstedt skrev förra veckan en debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt i vilken han krävde fler poliser på sta’n (jag kommenterade artikeln här). Ganska omgående fick han mothugg av flera kriminologer, nämligen dels – utan att detta egentligen skulle ha varit menat som någon replik till Norstedt – av professor Jerzy Sarnecky och narkotikasamordnaren Björn Fries (som påpekade det trista faktum att självkritisk utvärdering inte är rättsväsendets styrka) och dels av ett gäng doktorander i kriminologi. Nu är Norstedt tillbaka, men i motsats till hans förra artikel håller han i den här debattartikeln en tämligen låg intellektuell nivå.

Jag vill, innan jag kritiserar Norstedt, säga att jag egentligen tycker att hans position är sympatisk. Det är konstigt när det obehag som man som icke-brottslig medborgare kan uppleva när man ser och läser om brottslighet av kriminologerna bemöts med sociala förklaringar. Formuleringar är ofta sådana att man får känsla av att det egentligen i kriminologernas ögon alltid är synd om brottslingen och att offret glöms bort. Samtidigt är det alltid ett icke närmare specificerat ”samhälles” fel att brott begås. Det är så kontraintuitivt och lämpar sig i sådan utsträckning för ideologisk förvanskning att i vart fall jag till slut blir trött på kriminologerna.

Man kan också konstatera att det i svensk kriminalpolitik tycks finnas två positioner, nämligen dels de som tycks anse att all kriminalpolitik i själva verket är socialpolitik och de som hela tiden ropar efter hårdare tag. Dessa positioner kommunicerar inte med varandar och är båda lika låsta. Norstedts frågor förra veckan hade kunnat tjäna till att bryta kriminologernas självpåtagna och upphöjda isolering.

Å andra sidan håller jag med kriminologerna om att hårdare straff och sänkt brottslighetsålder är tämligen icke-produktiva. Dels döms hårdare straff i princip inte ut (domstolarna använder sig sällan eller aldrig av straffskalans övre område, utan i väntan på det ultimata brottet döms alltid de lindrigare straffen ut), dels är straff repressiva, inte preventiva. Den preventiva effekten ligger på avskräckningens nivå, och jag har svårt att tro att skillnaden mellan, säg, ett och två års fängelse kommer att avskräcka någon från att ge någon annan på käften.

Nu var det dock inte det som Norstedt ropade efter, och här går åtminstone kriminologdoktoranderna i stort sett förbi det han sade. De kommer dock med ett motexempel om fler poliser på sta’n som uppenbarligen visat att antalet polismän i ett område inte spelar någon roll för brottsligheten. Enligt uppgift påverkades brottsligheten inte ens av att det inte fanns några som helst synliga poliser på sta’n.

Resultatet är kontraintuitivt, och jag undrar om det verkligen håller för granskning. Bland annat skulle jag vara intresserad av tidsaspekten: hur länge pågick försöket utan poliser på sta’n? Jag skulle tro att det krävs ganska långa tider till dess kunskapen om polisens synlighet satt sig. Fanns vidare poliser tillgängliga på annat håll (exempelvis på en närbelägen station)? Om så är fallet, kan exemplet som doktoranderna anför inte överföras till svenska förhållanden, där det på många orter inte ens finns någon polis tillgänglig längre. Doktoranderna kan alltså misstänkas småfuska och det finns frågor som kan ställas som doktoranderna måste besvara.

Norstedt ställer dock inga frågor, utan hänger sig åt hån och personangrepp. Han anför inget som helst stöd för sin uppfattning, utan förlöjligar sina meningsmotståndare. Att något inte genast är begripligt, borde dock en civilingenjör inte vara överraskad över: eller är imaginära tal genast begripliga? Norstedts argumentation idag har samma låga kvalitet som den hos kristna fundamentalister som angriper Big Bang-teorin på den grunden att de inte förstår den.

Även Norstedts personangrepp är pinsamma. Bo Svensson må ha varit överdirektör i Brå, men det är del av en helt vanlig svensk domarkarriär: våra domare sitter ofta på olika myndigheter (regeringen inbegripen) innan de får bli domare, eftersom det i Sverige anses vara viktigare att vara förtrogen med maktens och förvaltningens korridorer än med den praktiska rättsskipningen. (Det finns för all del även folk med stor praktisk erfarenhet i Högsta domstolen, bland annat justitieråd Leif Thorsson, som – trots all den kritik som jag har mot hans närvaro i Högsta domstolen – utan tvivel har processerfarenhet från tiden före det att han satt i domstol.) Att vara kritisk mot Svensson utan att anföra ens ett enda uttalande som han gjort som ledamot i Högsta domstolen eller någon enda dom som han varit med om att formulera är löjligt och bör inte tas på allvar. Detsamma gäller de andra personangreppen i artikeln.

Norstedt började i förra veckan med att ställa legitima frågor till den svenska kriminologin. Dessa frågor har inte tillfredsställande besvarats i replikerna och tarvar därför fortfarande svar.

Norstedts svar på sina kritiker idag är dock vanligt gammalt pöbelaktigt raljerande.

Read Full Post »

Samma visa igen

Polismetodutredningen har kommit med sitt betänkande. Betänkandet finns här, pressmeddelandet här; Dagens Nyheter kommenterar. Det är numera länge sedan jag höll med DN om dess analyser, men i det här fallet har tidningen helt rätt. Problemet med den här lagen är – precis på samma sätt som med FRA-lagen – att den tillåter bevisfiskande utan konkret misstanke. Jag har inte läst utredningen än (se dock avsnitt 6.5 för de mera upprörande delarna), men man kan redan av innehållsförteckningen sluta sig till att den inte verkligen kan hålla måttet.

Det finns ett en inherent motsättning mellan underrättelseverksamhet och intresset att den personliga integriteten skall skyddas: vi har som samhälle ett intresse av att skyddas mot brottslighet, detta nödvändiggör viss underrättelseverksamhet, och denna i sin tur nödvändiggör vissa spaningsbefogenheter för polisen. Dessa spaningsbefogenheter riskerar dock alltför ofta att utgöra kännbara ingrepp i den personliga integriteten (man behöver bara tänka på kameraövervakningar i Storbritannien där några övervakare förstås inte kunde låta bli att rikta kameran mot sovrum istället för – som avsett – mot gatan). Man måste alltså gå fram varsamt och hela tiden fundera på om den potentiella nyttan väger upp de kännbara nackdelarna som ingreppen i integriteten innebär. Det här är med andra ord en mycket svår och principiell diskussion.

Och denna diskussion tror alltså utredningen att man kan klara av på fem (5) sidor i avsnitt 3.13 mellan sida 75 och 80. Ursäkta? Även om det skulle förekomma spridda hänsynstaganden till integritetsfrågor löpande i texten (och en ordsökning på ordet ”integritet” antyder att det finns några få tankegångar om hithörande frågor) är det ett skämt att i princip föreslå en GPS-övervakning av hela befolkningen utan att någon konkret misstanke behöver finnas och utan att man ens försöker att principiellt motivera de rättsstatliga avvägningar som måste göras. Frånvaron av någon samlad och principiellt diskussion av hithörande frågor är alltså redan den ett skäl att underkänna utredningen, alldeles oavsett dess förtjänster i övrigt.

Den andra bristen är den som också DN påpekar: polisen har på senare år fått alltfler rättsstatligt tveksamma spaningsmetoder i sina händer. Har något blivit bättre? Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet? Med tanke på hur det skjutits och bombats på sistone vill jag åtminstone ställa mig tvivlande. Polisen kommer alltid att vilja ha fler befogenheter att tillgripa tvångsmedel, men såvida den inte lyckas visa att dessa tvångsmedel faktiskt leder till att den i någon märkbar utsträckning – alltså i en utsträckning om går att kvantitativt skönja i materialet – underlättar dess arbete, bör vi hänvisa den att jobba med traditionella metoder. Frånvaron av en principiell diskussion av de fördelar som tidigare uppnåtts och de vinster som man därför hoppas göra med nya tvångsmedel är ytterligare ett skäl att underkänna hela alstret.

Jag tvivlar inte ens på att polisen behöver fler möjligheter – jag vill bara att vi gör ett ordentligt jobb när vi väger rättsstatlighetens krav mot brottsbekämpningens behov.

Read Full Post »

Inte ens moralpanik, utan maktfullkomlighet

Socialstyrelsen har förklarat att Uppsala universitet har rätt att stänga av den morddömde läkarstudenten från vidare studier, skriver Svenska dagbladet. Jag själv har här förklarat varför jag anser att vi i den här debatten – som en av mina kommentatorer uttryckte det – har på pöbelns vis plockat fram facklor och högafflar. (Kvalitetsbloggen har mycket vettigt att säga om ärendet också.) Vi håller på med ett rättövergrepp på en enskild här, helt enkelt.

Det som Socialstyrelsen nu gör vittnar dock om en maktfullkomlighet som är upprörande på många fler sätt än ”bara” på grund av att vi lämnar vanlig hederlig rättsstatlig anständighet bakom oss i ärendet. Socialstyrelsen begår ett myndighetsövergrepp: myndigheten har ingen rätt att lägga sig i Uppsala universitets eventuella avskiljande av studenten. Det är högskolans avskiljandenämnd och förvaltningsdomstolarna som har att avgöra ärendet. Det kan förekomma att de tar in Socialstyrelsen åsikt i frågan, men myndigheten har ingen som helst rätt att bedriva pr för sig själv genom att otillfrågad uttala sig om studierättsliga frågor. Det här är en skandal, rätt och slätt.

Socialstyrelsen har inget, absolut inget, som talar för dess agerande. Det är som sagt rättsstatligt oacceptabelt att skilja personen ifråga från sina studier. Jag ställer mig tveksam också till ett eventuellt yrkesförbud genom undanhållande av legitimation för studenten, skulle han klara sina studier. Ingen har hittills kunnat koncist formulera något moraliskt hänsysntagande som spelar in här, utan alla inblandade verkar mest reagera med pöbelns självgodhet. Någon reell och påtaglig risk för någon framtida patient till studenten har ingen kunnat peka på. Socialstyrelsen har inget med avskiljandeärendet att göra, utan spelar på massans lynchattityder.

Socialstyrelsen (känn bara på namnet förresten: en myndighet som styr det sociala – snacka om maktfullkomlighet redan i namnet) sänker sig på den lägsta tänkbara rättnivån i det här ärendet. De ansvariga för det här senaste uttalandet bör få sig en rejäl åthutning åtminstone och egentligen helst själva avskiljas från allt pr-arbete.

Svenska myndigheter brukar ha svårt för principiella ställningstaganden och för den formalism som rättsstatlighet nu en gång för alla för med sig. Socialstyrelsen har dock lyckats sätta ytterligare ett lågvattenmärke.

Det är det som är skandalen, inte det faktum att en brottsling som suttit av sitt straff får studera till läkare.

Read Full Post »

Tänkvärt, men heller inte vishetens sista slut

Civilingenjör, tillika ledamot i Vetenskapsakademin, Curt Norstedt skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om den svenska kriminalstatistiken. Jag tycker nog attt han ställer relevanta frågor, men jag är inte övertygad om hans implicita slutsatser.

I korthet säger Norstedt att det krävs fler poliser på sta’n och att det krävs att vi slutar koncentrera oss på brottslighetens egentliga orsaker och istället fokuserar mera på brottsligheten som symptom. Det innebär att han tycks kräva fler och effektivare repressiva åtgärder, och att han anser försöken att komma till rätta med brottsligheten genom att i huvudsak försöka bekämpa dess orsaker (som antas ligga i fattigdom och perspektivlöshet) är missriktade.

Han har en poäng såtillvida att det som gör ett samhälle tyggt för det stora flertalet som inte är brottsbenäget är ett effektivt undertryckande av brottsligheten. Om potentiella brottslingar inte utför sina gärningar för att de inte ens inbillar sig att de kan komma undan utan straff (och det är det som är det mest effektiva preventiva medlet: risken att åka fast), lever alla andra i större trygghet. Låter man brottslingar hållas, eller reagerar man med sociala istället för repressiva åtgärder när brottet är utfört, innebär det att det allmännas åtgärder tar vid först när oskyldiga redan utsatts för brott. Detta är knappast tilltalande.

Jag håller alltså med om att det är viktigt att polisen syns bättre på sta’n och att det därigenom etableras en reell och påtaglig risk för brottslingar att åka fast. Som sagt är detta den mest effektiva preventionen: brott lönar sig endast om man kan komma undan, och kan man inte komma undan, finns heller ingen vinst att göra på brottet. Till och med de flesta pundarhjärnor är kapabla till denna kalkyl.

Det finns vidare indikationer på att i vart fall viss brottslighet faktiskt har biologiska orsaker såtillvida att bland brottslingar sådana som på sjukligt sätt saknar impulskontroll eller empati är överrepresenterade. Dessa personer kommer vi inte att komma åt genom att se till att de har jobb eller andra sociala sammanhang, utan där måste vi påverka kalkylen, alltså risken att åka fast. Om detta är riktigt, är fler och bättre synliga poliser en viktig och riktig åtgärd.

Nu är detta dock bara en del av verkligheten. Några av de andra delarna är att vi redan i dagsläge spärrar in fler personer än någonsin förr: det finns alltså i vart fall någon risk att åka fast, och straffen har också blivit mer kännbara utan att brottsnivån påverkats. Om vi har fler poliser, kommer det – åtminstone i ett initialt skede till dess kunskapen spritt sig – att finnas fler brott att utreda och avdöma, och vi kommer att behöva ännu fler fängelser. Det kommer att kosta, inte bara i polis- utan också i åklagar- och domstolsresurser. Vill Norstedt betala för det? Vill han betala för det även om det kräver att vi investerar mindre pengar i välfärdssystemen och/eller ekonomiska stimulansåtgärder? Detta säger han ingenting om.

En liknande aspekt är att insikten om att det behövs fler synliga poliser är gammal: är det någon förutom jag som minns närpoliskampanjen i mitten av 1990-talet? Man försökte då att få fler poliser ut på sta’n, men eftersom man inte var beredd att betala det administrativa stöd som sådan verksamhet kräver – alltså sekreterare som tar hand om det administrativa när poliserna är ute på sta’n – blev det mest bara pannkaka av det hela. Utan fler resurser går inte den av Norstedt implicit föreslagna reformen att genomföra, och då är vi genast inne i frågan om prioriteringarna igen. I valet mellan välfärdsstat och rättsstat har vi under åtskilliga decennier prioriterat välfärdsstaten: vill vi nu prioritera rättsstaten, men alla konsekvenser det kommer att ha för välfärdssystemens resurser?

Slutligen är det lätt att ropa efter fler poliser, men om dessa fler poliser tar fler brottslingar innebär detta som sagt också att åklagar- och domstolsväsendena behöver mer resurser. Annars går nämligen effekten att det finns en reell risk att åka fast förlorad: flera studier har visat att ett straff tar skruv endast om det kommer inom rimlig tid från gärningen. Dessutom finns rättsstatliga krav på att en straffrättsprocess skall äga rum inom rimlig tid. Om vi inte vill ta pengar från domstolsväsendets civil- och förvaltningsrättsliga sida, måste vi alltså skjuta till mer pengar till hela domstolsväsendet, och vi måste dessutom inse att rättsstatens förvaltning i takt med löneförhöjningar kommer att kosta allt mer ju längre tiden går.

Man kan kräva många saker, och Norstedt kräver som sagt något som jag upplever som ganska vettigt. Jag har dock svårt att förstå hur vi skall betala för alla rimliga krav vi kan ställa på både rättsstaten och välfärdsstaten. Det finns en inneboende motsättning mellan dessa två uppenbarelser av staten som vi aldrig riktigt klarat ut: vilken aspekt är det som är viktigast för oss? Var skall gränserna gå? Hur repressiv vill vi att staten skall vara, och hur mycket ansvar skall staten ha för enskildas välfärd?

Det börjar verkligen bli dags att ta i det här problemet på ett principiellt sätt.

Read Full Post »