Åtminstone några stadsdelsnämnder i Stockholm är synnerligen slarviga i sin hantering av anmälningar avseende barn med problem, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Bortförklaringarna är rätt festliga, fast i sammanhanget bör man väl helst tala om tragiska: handläggarna anser att de har ärendena i huvudet och därför inte behöver skapa någon dokumentation, och ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Billy Östh (M), tycker att socialtjänsten i hans stadsdel inte är sämre än någon annan. Som om det vore en ursäkt för slarvig och lagstridig hantering.
Eftersom jag för närvarande jobbar med forskning som också involverar aspekter av förvaltningsrätt, har jag på sistone haft tillfälle att läsa ett antal beslut av justitieombudsmannen (JO), som har ansvar att utöva tillsyn över den offentliga förvaltningen. I ett påfallande stort antal ärenden konstaterar JO att det slarvas med diarieföring och dokumentation, och om och om och om igen uttalas kritik mot myndigheter för att de inte skött sina åligganden avseende ärendenas dokumentation. Ingenting tycks förändras.
Detta har förstås att göra med att JO endast har en mycket stor slägga till sitt förfogande när myndigheten vill vidta åtgärder mot en annan myndighet som kritiserats. JO kan nämligen väcka åtal eller ett disciplinärende mot en enskild tjänsteman som gjort sig skyldig till brott eller disciplinförseelse. Denna åtgärd kostar dock, och förutsättningarna för att JO skall lyckas få medhåll av en domstol är mycket svåra att uppfylla. I många fall nöjer sig JO därför med kritik, men om den kritiserade myndigheten inte hörsammar kritiken händer – just ingenting. Det är inte ens lagtrots – JO är ingen domstol – utan det är helt enkelt bekvämlighet och slarv.
Billy Ösths och handläggarnas attityd visar att det uppenbarligen både på politiskt håll och på myndigheternas sida saknas insikt om vad offentlig förvaltning egentligen är. Offentlig förvaltning är en uppenbarelseform för staten och i denna egenskap en aspekt av statens tvångs- och våldsmonopol. Det är alltså allvarliga och tunga grejor det rör sig om, och att skylla på att all offentlig förvaltning är kass eller att det saknas utbildning eller resurser för att göra ett ordentligt jobb är helt enkelt inte acceptabelt.
Politiken måste förse de myndigheter som man så gärna grundar för att visa sig handlingskraftig i alla möjliga avseenden med de resurser som myndigheternas känsliga verksamhet kräver: om handläggarna verkligen skulle vara så stressade att de inte hinner föra anteckningar i rätt ordning avseende inkomna anmälningar och företagna åtgärder, är detta en fråga om myndighetens resurser, och de förvaltas av politiken. Istället för att multiplicera antalet myndigheter med regelbundna mellanrum bör politiken (och alltså i förlängningen vi medborgare) se till att de myndigheter som redan finns har tillräckligt mycket folk för att sköta sitt jobb.
Jag undrar också huruvida myndigheterna över huvud taget ger sina handläggare utbildning i grundläggande förvaltningsrätt. Ursäkten att man minsann har ärendet i huvudet är häpnadsväckande. Dokumentationen är inte enbart till för att utomstående skall kunna kontrollera vad myndigheterna gör (fast det är en viktig funktion), den är också till för att personalomsättning hos myndigheten inte skall påverka dess verksamhet. Det får inte ske att ett ärende blir liggande och inte utreds ordentligt bara för att handläggaren som hade ärendet i huvudet, men aldrig brydde sig om att skapa dokumentation, slutar. Det är så fundamentalt att jag undrar hur i hela friden det kan finnas folk inom förvaltningen som inte förstår den poängen. Om detta är en allmän förvaltningskultur – och av JO:s beslut att döma förefaller det nästan vara så (fast man bör vara försiktig att dra slutsatser av beslut som bara rör det som inte fungerar) – är det allvarligt och måste föranleda att vi blir mera kritiska mot vår förvaltning är vi hittills varit.
Myndigheter är bland annat till för att övervaka medborgarnas laglydnad och att förverkliga medborgarnas rättigheter. När myndigheterna inte själva förmår följa lagstiftningen eftersom de är underfinansierade och ignoranta, kan vi ifrågasätta hur det egentligen är beställt med den svenska rättsstaten. Politiken måste begripa att det inte räcker med att grunda någon trevlig myndighet för att ta udden av kritik från allmänheten i en viss fråga, och myndigheterna – inklusive handläggarna – måste börja ta sitt jobb på allvar.
Tyvärr är det dock så att dessa attitydförändringar inte kan framkommenderas med lagstiftning – i synnerhet inte när lagstiftningen ändå bara behandlas som en besvärande formalism.