When will they ever learn?

Åtminstone några stadsdelsnämnder i Stockholm är synnerligen slarviga i sin hantering av anmälningar avseende barn med problem, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Bortförklaringarna är rätt festliga, fast i sammanhanget bör man väl helst tala om tragiska: handläggarna anser att de har ärendena i huvudet och därför inte behöver skapa någon dokumentation, och ordföranden i Skarpnäcks stadsdelsnämnd, Billy Östh (M), tycker att socialtjänsten i hans stadsdel inte är sämre än någon annan. Som om det vore en ursäkt för slarvig och lagstridig hantering.

Eftersom jag för närvarande jobbar med forskning som också involverar aspekter av förvaltningsrätt, har jag på sistone haft tillfälle att läsa ett antal beslut av justitieombudsmannen (JO), som har ansvar att utöva tillsyn över den offentliga förvaltningen. I ett påfallande stort antal ärenden konstaterar JO att det slarvas med diarieföring och dokumentation, och om och om och om igen uttalas kritik mot myndigheter för att de inte skött sina åligganden avseende ärendenas dokumentation. Ingenting tycks förändras.

Detta har förstås att göra med att JO endast har en mycket stor slägga till sitt förfogande när myndigheten vill vidta åtgärder mot en annan myndighet som kritiserats. JO kan nämligen väcka åtal eller ett disciplinärende mot en enskild tjänsteman som gjort sig skyldig till brott eller disciplinförseelse. Denna åtgärd kostar dock, och förutsättningarna för att JO skall lyckas få medhåll av en domstol är mycket svåra att uppfylla. I många fall nöjer sig JO därför med kritik, men om den kritiserade myndigheten inte hörsammar kritiken händer – just ingenting. Det är inte ens lagtrots – JO är ingen domstol – utan det är helt enkelt bekvämlighet och slarv.

Billy Ösths och handläggarnas attityd visar att det uppenbarligen både på politiskt håll och på myndigheternas sida saknas insikt om vad offentlig förvaltning egentligen är. Offentlig förvaltning är en uppenbarelseform för staten och i denna egenskap en aspekt av statens tvångs- och våldsmonopol. Det är alltså allvarliga och tunga grejor det rör sig om, och att skylla på att all offentlig förvaltning är kass eller att det saknas utbildning eller resurser för att göra ett ordentligt jobb är helt enkelt inte acceptabelt.

Politiken måste förse de myndigheter som man så gärna grundar för att visa sig handlingskraftig i alla möjliga avseenden med de resurser som myndigheternas känsliga verksamhet kräver: om handläggarna verkligen skulle vara så stressade att de inte hinner föra anteckningar i rätt ordning avseende inkomna anmälningar och företagna åtgärder, är detta en fråga om myndighetens resurser, och de förvaltas av politiken. Istället för att multiplicera antalet myndigheter med regelbundna mellanrum bör politiken (och alltså i förlängningen vi medborgare) se till att de myndigheter som redan finns har tillräckligt mycket folk för att sköta sitt jobb.

Jag undrar också huruvida myndigheterna över huvud taget ger sina handläggare utbildning i grundläggande förvaltningsrätt. Ursäkten att man minsann har ärendet i huvudet är häpnadsväckande. Dokumentationen är inte enbart till för att utomstående skall kunna kontrollera vad myndigheterna gör (fast det är en viktig funktion), den är också till för att personalomsättning hos myndigheten inte skall påverka dess verksamhet. Det får inte ske att ett ärende blir liggande och inte utreds ordentligt bara för att handläggaren som hade ärendet i huvudet, men aldrig brydde sig om att skapa dokumentation, slutar. Det är så fundamentalt att jag undrar hur i hela friden det kan finnas folk inom förvaltningen som inte förstår den poängen. Om detta är en allmän förvaltningskultur – och av JO:s beslut att döma förefaller det nästan vara så (fast man bör vara försiktig att dra slutsatser av beslut som bara rör det som inte fungerar) – är det allvarligt och måste föranleda att vi blir mera kritiska mot vår förvaltning är vi hittills varit.

Myndigheter är bland annat till för att övervaka medborgarnas laglydnad och att förverkliga medborgarnas rättigheter. När myndigheterna inte själva förmår följa lagstiftningen eftersom de är underfinansierade och ignoranta, kan vi ifrågasätta hur det egentligen är beställt med den svenska rättsstaten. Politiken måste begripa att det inte räcker med att grunda någon trevlig myndighet för att ta udden av kritik från allmänheten i en viss fråga, och myndigheterna – inklusive handläggarna – måste börja ta sitt jobb på allvar.

Tyvärr är det dock så att dessa attitydförändringar inte kan framkommenderas med lagstiftning – i synnerhet inte när lagstiftningen ändå bara behandlas som en besvärande formalism.

Annons

Read Full Post »

Osmakligt och patetiskt – men vilka påföljder finns?

Den student på konstfack som låtsades vara psykiskt sjuk och därpå tvångsmedicinerades har nu anmälts till p0lisen, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Konstnärer och de som tror sig vara konstnärer (den senare kategorin torde utgöra den långt större gruppen) är ett märkligt släkte som inte nödvändigtvis anser sig behöva hålla sig till de regler som gäller för oss andra. Ibland gör de rätt i det, men att som del i ett ”projekt” otillbörligen utnytta ett redan överbelastat system som är till för att hjälpa människor i akut nöd, inte för att ge skådespelarelever en chans till examenspraktik, är osmakligt och patetiskt. Att studentens handledare har mage att försvara henne kastar tvivel omdömeskapaciteten hos personer som förvaltar statliga anslag – man kan ifrågasätta om Konstfack i framtiden skall få statliga medel. Att studenten försvarar sig med att ha velat ”öppna upp för diskussion” om den slutna värld som psykvården utgör är så löjeväckande att man baxnar.

Det må dock vara hur det är. Det som jag som jurist tycker intressant i ärendet är polisanmälan och landtingsråds Birgitta Rydbergs krav på ersättning för de kostnader som studentens idiotiska tilltag förorsakat – enligt uppgift 11 500 kr.

Vad gäller polisanmälan är uppenbarligen ingen brottsrubricering satt ännu, men Svenska dagbladet skriver att det handlar om sju misstankar, nämligen ”falsklarm, misshandel, försök till misshandel, ofredande, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.” Man kan konstatera att endast två av dessa sju misstankar inte är relaterade vill att studenten skulle ha utövat våld mot annan, vilket hon bestrider att hon gjort. Trots att hennes allmänna omdöme kan ifrågasättas, har hon en poäng i att hon knappast skulle ha äventyrat sitt projekt genom att helt klart begå olagliga handlingar. Hon framstår alltså enligt min mening faktiskt som trovärdig i sitt bestridande. Om emellertid misstankarna om våldsutövning inte kan styrkas, återstår bara falsklarm och oredligt förfarande som möjliga brottsrubriceringar.

Falskt larm (som brottsrubriceringen egenligen bör lyda enligt lagstiftningen, men tidningarna tar det ju numera inte så noga mera med stavning och semantiska analyser av ord) regleras i 16 kap. 15 § brottsbalken, där det stadgas:

Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller fängelse i högst ett år.

Frågan är här vad som menas med ”säkerhetsåtgärd”: är en intagning till psykvård att anse som säkerhetsåtgärd? En snabbsökning i kommentarlitteraturen ger mig inte något entydigt svar på detta, men det verkar inte vara helt uteslutet. Samtidigt tycker jag att ordet ”säkerhetsåtgärd” mera leder tankarna till polisutryckningar, avspärrade vägar och andra mera allmänt ingripande åtgärder än en intagning på sjukhus. Det är inte gjutet att bestämmelsen är tillämplig på studenten.

Oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken, som lyder:

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år

Åtminstone enligt sin ordalydelse ser också detta straffstadgande egentligen ganska lovande ut. Problemet är dock uppsåtet, nämligen frågan huruvida studenten haft för avsikt att skada annan (nämligen landstinget). Jag tvivlar på att sådant uppsåt kan bevisas, och utan uppsåt blir det inget straff. Så här vid första påseendet tror jag alltså inte att hon kommer att kunna dömas för oredligt förfarande.

Jag tror nog att studentens undersökningar före hennes tilltag avseende huruvida det skulle kunna vara straffbart var hyggligt heltäckande: det ter sig inte självklart att hon gjort sig skyldig till brott. Jag skulle välkomna ett uttalande av domstolarna hur de ser på saken, i synnerhet vad gäller frågan om vad ”säkerhetsåtgärd” egentligen innebär. Det blir intressant att se huruvida åklagaren ger domstolarna denna möjlighet genom att väcka åtal.

Vad gäller betalningskravet är det inte heller helt solklart att landstinget kan vinna framgång med det. Landstinget måste ha en allmän beredskap att ingripa när folk är i färd med att skada sig själva. I den mån de omtalade 11 500 kr. omfattar baskostnader för att hålla sådan beredskap, torde studenten inte vara ansvarig för dessa kostnader. Hon kan endast göras ansvarig (om hon nu kan göras ansvarig över huvud taget) för de faktiska kostnader som hon direkt förorsakat.

Inom skadeståndsrätten räcker det normalt med att man förorsakat skada på grund av vårdslöshet. Problemet är dock att det finns olika kategorier av skada, och att för dessa gäller delvis olika förutsättningar för att någon skall bli skadeståndsskyldig. Den här skadan som studenten förorsakat faller med stor sannolikhet under kategorin ”ren förmögenhetsskada”, som utmärks av att det uppstått ekonomiska skador utan samband med person- eller sakskador. För ren förmögenhetsskada gäller enligt svensk rätt att denna enligt huvudregeln inte behöver ersättas, såvida det inte föreligger ett avtal mellan parterna eller den skadevållande gjort sig skyldig till brott. Om studenten alltså inte gjort sig skyldig till brott, ser det – eftersom något avtal mellan henne och sjukvården inte fanns – ganska mörkt ut.

Domstolarna har förvisso möjlighet att göra avsteg från huvudregeln att ren förmögenhetsskada inte ersätts, men de har traditionellt inte varit särskilt förtjusta i att utnyttja denna möjlighet. Eftersom det i det här fallet gäller ett otillbörligt utnyttjande av värdefull och mycket begränsad psykvårdskapacitet kan man kanske tänka sig att domstolarna skulle göra ett undantag från huvudregeln, men detta är på inget sätt givet.

Det kan alltså hända att denna omdömeslösa och patetiska människa till student faktiskt har rätt, att hennes smaklösa handling går utan påföljd. Detta kan på många sätt tyckas vara upprörande, men även om vi nu skulle ändra reglerna, gäller dessa ändringar bara för framtiden till, inte för den här studenten. Juridiken har ibland inga svar på ens de mest upprörande beteenden.

Tyvärr verkar det ju inte heller vara så att studenten utsätts för några sociala reprimander i sin egen miljö. Konstvärlden fortsätter att leva i sin egen isolerade värld, där reglerna för grundläggande anständighet ser ut på ett annat sätt än i det omgivande samhället.

Uppdatering: Min ganska torra juridiska analys kan må bra att mjukas upp av Hanne Kjöllers utmärkta och mera moraliskt färgade resonemang runt fallet.

Read Full Post »

Är tvångsvård någon bra påföljd?

Riksdagsledamoten Mats G. Nilsson (M) föreslår att sexualförbrytare skall tvångsvårdas, skriver Svenska dagbladet under en för övrigt kraftigt missvisande rubrik (det är en enskild riksdagsledamot, inte Modernaterna som parti, som står bakom förslaget). Straffrättsprofessor Madeleine Leijonhufvud håller med Nilsson och säger att hon är övertygad om att sexualbrottslingar behöver behandling.

Jag är inte så säker. Det finns en uppsjö förklaringar för sexualbrott, några av de är kulturella, andra sociala och åter andra biologiska. Leijonhufvud och andra uttalade feminister tenderar till de kulturella förklaringarna, där mäns strukturella överordning över kvinnor anses utgöra den främsta orsaken för allt möjligt som anses stötande eller som är brottsligt. Det som däremot mera sällan diskuteras är de biologiska förklaringarna som åtminstone vid vissa sexualbrott också ligger i bakgrunden.

Feministerna har helt rätt i att de förlåtande attityder som konstruerar ursäkter för våldtäkter i kvinnors klädsel eller i utmanande blickar är kulturella. Dessa attityder är helt förkastliga – det enda som är avgörande är frågan huruvida båda parterna i sexualakten vid den tiden då den genomförs är med på samtliga dess aspekter. Hur någon tidigare under kvällen eller dagen varit klädd, vad hon sagt, hur hon uppträtt, är fullkomligt likgiltigt. Kulturella attityder som skyller offret istället för gärningsmannen för den senares brott bör utpekas och fördömas.

Kulturella attityder bör man också kunna komma åt med ”vård”, åtminstone om man med ”vård” menar något mera fullödigt än något pliktskydligt samtal med en läkare. Det handlar om argumentation och om att ändra övertygelser och inställningar och är nog ett ganska tufft (och därmed också dyrt) jobb. I den här delen har alltså Nilsson och Leijonhufvud kanske en poäng.

Sedan finns dock också sexuella läggningar som är biologiska och som man därför inte kommer åt genom ”vård”. Utan att i något annat hänseende vilja jämställa de två formerna av läggning kan man dock åtminstone vad gäller vård jämföra homosexualitet och pedofili. Det är inte länge sedan att homosexualitet ansågs utgöra en sjukdom och många stackars homosexuella utsattes för ”behandling” som gick ut på att ändra deras sexuella läggning. Helt bortsett ifrån det lidande detta förorsakade för homosexuella kan man också konstatera att det inte ledde någonvart: homosexuella är homosexuella av naturen, och ingen övertalning avseende hur fysiskt attrativt det andra könet är kommer att kunna ändra på det.

Pedofiler är pedofiler av naturen: den som sexuellt attraheras av försvarslösa småbarn kan knappast göra något åt det. Därmed inte sagt att jag vill jämställa pedofili med homosexualitet – den senare avser normalt två vuxna personer som båda fritt kan förklara sig villiga att vara med på noterna – men jag är väldigt tveksam till ”behandling”. Hur skall man komma åt grundläggande konfigurationer i hjärnan genom ”behandling”? Jag har väldigt svårt att förstå hur detta skall fungera.

Detta innebär att man förmodligen måste göra skillnader mellan olika grupper av sexualbrottslingar och antagligen också mellan individer inom en och samma grupp. Detta i sin tur innebär att påföljdsutdömningen för domstolarna blir synnerligen svår: domare är utbildade jurister och måste antingen helt frånsäga sig sin rättsskipningsuppgift när det gäller bedömningar av huruvida någon viss individ är åtkomlig för behandling eller också riskera att göra helt in i Norden fel. Risken för fel kan man i och för sig i viss mån motverka genom att skriva detaljerade regler, men överdetaljerade regler leder till komplexa tillämpningsproblem, vilket i sig är en källa för misstag.

Det finns alltså en värdefull kärna i Nilssons förslag, även om jag har svårt att se hur den på ett lämpligt sätt skall kunna omvandlas till fungerande lagtext. Hans tal om ”hårdare tag” är däremot tröttsamt populistiskt och bådar inte gott för förslagets framtid: målet måste rimligtvis vara att hantera brottsligheten på ett effektivt och genomtänkt sätt, och där finns fler tillvägagångssätt än att ta till storsläggan när den vanliga hammaren inte räcker.

Read Full Post »

Från valid poäng till sammansvärjningsteori

Curt Norstedt skrev förra veckan en debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt i vilken han krävde fler poliser på sta’n (jag kommenterade artikeln här). Ganska omgående fick han mothugg av flera kriminologer, nämligen dels – utan att detta egentligen skulle ha varit menat som någon replik till Norstedt – av professor Jerzy Sarnecky och narkotikasamordnaren Björn Fries (som påpekade det trista faktum att självkritisk utvärdering inte är rättsväsendets styrka) och dels av ett gäng doktorander i kriminologi. Nu är Norstedt tillbaka, men i motsats till hans förra artikel håller han i den här debattartikeln en tämligen låg intellektuell nivå.

Jag vill, innan jag kritiserar Norstedt, säga att jag egentligen tycker att hans position är sympatisk. Det är konstigt när det obehag som man som icke-brottslig medborgare kan uppleva när man ser och läser om brottslighet av kriminologerna bemöts med sociala förklaringar. Formuleringar är ofta sådana att man får känsla av att det egentligen i kriminologernas ögon alltid är synd om brottslingen och att offret glöms bort. Samtidigt är det alltid ett icke närmare specificerat ”samhälles” fel att brott begås. Det är så kontraintuitivt och lämpar sig i sådan utsträckning för ideologisk förvanskning att i vart fall jag till slut blir trött på kriminologerna.

Man kan också konstatera att det i svensk kriminalpolitik tycks finnas två positioner, nämligen dels de som tycks anse att all kriminalpolitik i själva verket är socialpolitik och de som hela tiden ropar efter hårdare tag. Dessa positioner kommunicerar inte med varandar och är båda lika låsta. Norstedts frågor förra veckan hade kunnat tjäna till att bryta kriminologernas självpåtagna och upphöjda isolering.

Å andra sidan håller jag med kriminologerna om att hårdare straff och sänkt brottslighetsålder är tämligen icke-produktiva. Dels döms hårdare straff i princip inte ut (domstolarna använder sig sällan eller aldrig av straffskalans övre område, utan i väntan på det ultimata brottet döms alltid de lindrigare straffen ut), dels är straff repressiva, inte preventiva. Den preventiva effekten ligger på avskräckningens nivå, och jag har svårt att tro att skillnaden mellan, säg, ett och två års fängelse kommer att avskräcka någon från att ge någon annan på käften.

Nu var det dock inte det som Norstedt ropade efter, och här går åtminstone kriminologdoktoranderna i stort sett förbi det han sade. De kommer dock med ett motexempel om fler poliser på sta’n som uppenbarligen visat att antalet polismän i ett område inte spelar någon roll för brottsligheten. Enligt uppgift påverkades brottsligheten inte ens av att det inte fanns några som helst synliga poliser på sta’n.

Resultatet är kontraintuitivt, och jag undrar om det verkligen håller för granskning. Bland annat skulle jag vara intresserad av tidsaspekten: hur länge pågick försöket utan poliser på sta’n? Jag skulle tro att det krävs ganska långa tider till dess kunskapen om polisens synlighet satt sig. Fanns vidare poliser tillgängliga på annat håll (exempelvis på en närbelägen station)? Om så är fallet, kan exemplet som doktoranderna anför inte överföras till svenska förhållanden, där det på många orter inte ens finns någon polis tillgänglig längre. Doktoranderna kan alltså misstänkas småfuska och det finns frågor som kan ställas som doktoranderna måste besvara.

Norstedt ställer dock inga frågor, utan hänger sig åt hån och personangrepp. Han anför inget som helst stöd för sin uppfattning, utan förlöjligar sina meningsmotståndare. Att något inte genast är begripligt, borde dock en civilingenjör inte vara överraskad över: eller är imaginära tal genast begripliga? Norstedts argumentation idag har samma låga kvalitet som den hos kristna fundamentalister som angriper Big Bang-teorin på den grunden att de inte förstår den.

Även Norstedts personangrepp är pinsamma. Bo Svensson må ha varit överdirektör i Brå, men det är del av en helt vanlig svensk domarkarriär: våra domare sitter ofta på olika myndigheter (regeringen inbegripen) innan de får bli domare, eftersom det i Sverige anses vara viktigare att vara förtrogen med maktens och förvaltningens korridorer än med den praktiska rättsskipningen. (Det finns för all del även folk med stor praktisk erfarenhet i Högsta domstolen, bland annat justitieråd Leif Thorsson, som – trots all den kritik som jag har mot hans närvaro i Högsta domstolen – utan tvivel har processerfarenhet från tiden före det att han satt i domstol.) Att vara kritisk mot Svensson utan att anföra ens ett enda uttalande som han gjort som ledamot i Högsta domstolen eller någon enda dom som han varit med om att formulera är löjligt och bör inte tas på allvar. Detsamma gäller de andra personangreppen i artikeln.

Norstedt började i förra veckan med att ställa legitima frågor till den svenska kriminologin. Dessa frågor har inte tillfredsställande besvarats i replikerna och tarvar därför fortfarande svar.

Norstedts svar på sina kritiker idag är dock vanligt gammalt pöbelaktigt raljerande.

Read Full Post »

Samma visa igen

Polismetodutredningen har kommit med sitt betänkande. Betänkandet finns här, pressmeddelandet här; Dagens Nyheter kommenterar. Det är numera länge sedan jag höll med DN om dess analyser, men i det här fallet har tidningen helt rätt. Problemet med den här lagen är – precis på samma sätt som med FRA-lagen – att den tillåter bevisfiskande utan konkret misstanke. Jag har inte läst utredningen än (se dock avsnitt 6.5 för de mera upprörande delarna), men man kan redan av innehållsförteckningen sluta sig till att den inte verkligen kan hålla måttet.

Det finns ett en inherent motsättning mellan underrättelseverksamhet och intresset att den personliga integriteten skall skyddas: vi har som samhälle ett intresse av att skyddas mot brottslighet, detta nödvändiggör viss underrättelseverksamhet, och denna i sin tur nödvändiggör vissa spaningsbefogenheter för polisen. Dessa spaningsbefogenheter riskerar dock alltför ofta att utgöra kännbara ingrepp i den personliga integriteten (man behöver bara tänka på kameraövervakningar i Storbritannien där några övervakare förstås inte kunde låta bli att rikta kameran mot sovrum istället för – som avsett – mot gatan). Man måste alltså gå fram varsamt och hela tiden fundera på om den potentiella nyttan väger upp de kännbara nackdelarna som ingreppen i integriteten innebär. Det här är med andra ord en mycket svår och principiell diskussion.

Och denna diskussion tror alltså utredningen att man kan klara av på fem (5) sidor i avsnitt 3.13 mellan sida 75 och 80. Ursäkta? Även om det skulle förekomma spridda hänsynstaganden till integritetsfrågor löpande i texten (och en ordsökning på ordet ”integritet” antyder att det finns några få tankegångar om hithörande frågor) är det ett skämt att i princip föreslå en GPS-övervakning av hela befolkningen utan att någon konkret misstanke behöver finnas och utan att man ens försöker att principiellt motivera de rättsstatliga avvägningar som måste göras. Frånvaron av någon samlad och principiellt diskussion av hithörande frågor är alltså redan den ett skäl att underkänna utredningen, alldeles oavsett dess förtjänster i övrigt.

Den andra bristen är den som också DN påpekar: polisen har på senare år fått alltfler rättsstatligt tveksamma spaningsmetoder i sina händer. Har något blivit bättre? Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet? Med tanke på hur det skjutits och bombats på sistone vill jag åtminstone ställa mig tvivlande. Polisen kommer alltid att vilja ha fler befogenheter att tillgripa tvångsmedel, men såvida den inte lyckas visa att dessa tvångsmedel faktiskt leder till att den i någon märkbar utsträckning – alltså i en utsträckning om går att kvantitativt skönja i materialet – underlättar dess arbete, bör vi hänvisa den att jobba med traditionella metoder. Frånvaron av en principiell diskussion av de fördelar som tidigare uppnåtts och de vinster som man därför hoppas göra med nya tvångsmedel är ytterligare ett skäl att underkänna hela alstret.

Jag tvivlar inte ens på att polisen behöver fler möjligheter – jag vill bara att vi gör ett ordentligt jobb när vi väger rättsstatlighetens krav mot brottsbekämpningens behov.

Read Full Post »

Inte ens moralpanik, utan maktfullkomlighet

Socialstyrelsen har förklarat att Uppsala universitet har rätt att stänga av den morddömde läkarstudenten från vidare studier, skriver Svenska dagbladet. Jag själv har här förklarat varför jag anser att vi i den här debatten – som en av mina kommentatorer uttryckte det – har på pöbelns vis plockat fram facklor och högafflar. (Kvalitetsbloggen har mycket vettigt att säga om ärendet också.) Vi håller på med ett rättövergrepp på en enskild här, helt enkelt.

Det som Socialstyrelsen nu gör vittnar dock om en maktfullkomlighet som är upprörande på många fler sätt än ”bara” på grund av att vi lämnar vanlig hederlig rättsstatlig anständighet bakom oss i ärendet. Socialstyrelsen begår ett myndighetsövergrepp: myndigheten har ingen rätt att lägga sig i Uppsala universitets eventuella avskiljande av studenten. Det är högskolans avskiljandenämnd och förvaltningsdomstolarna som har att avgöra ärendet. Det kan förekomma att de tar in Socialstyrelsen åsikt i frågan, men myndigheten har ingen som helst rätt att bedriva pr för sig själv genom att otillfrågad uttala sig om studierättsliga frågor. Det här är en skandal, rätt och slätt.

Socialstyrelsen har inget, absolut inget, som talar för dess agerande. Det är som sagt rättsstatligt oacceptabelt att skilja personen ifråga från sina studier. Jag ställer mig tveksam också till ett eventuellt yrkesförbud genom undanhållande av legitimation för studenten, skulle han klara sina studier. Ingen har hittills kunnat koncist formulera något moraliskt hänsysntagande som spelar in här, utan alla inblandade verkar mest reagera med pöbelns självgodhet. Någon reell och påtaglig risk för någon framtida patient till studenten har ingen kunnat peka på. Socialstyrelsen har inget med avskiljandeärendet att göra, utan spelar på massans lynchattityder.

Socialstyrelsen (känn bara på namnet förresten: en myndighet som styr det sociala – snacka om maktfullkomlighet redan i namnet) sänker sig på den lägsta tänkbara rättnivån i det här ärendet. De ansvariga för det här senaste uttalandet bör få sig en rejäl åthutning åtminstone och egentligen helst själva avskiljas från allt pr-arbete.

Svenska myndigheter brukar ha svårt för principiella ställningstaganden och för den formalism som rättsstatlighet nu en gång för alla för med sig. Socialstyrelsen har dock lyckats sätta ytterligare ett lågvattenmärke.

Det är det som är skandalen, inte det faktum att en brottsling som suttit av sitt straff får studera till läkare.

Read Full Post »

Tänkvärt, men heller inte vishetens sista slut

Civilingenjör, tillika ledamot i Vetenskapsakademin, Curt Norstedt skriver idag på Svenska dagbladets Brännpunkt om den svenska kriminalstatistiken. Jag tycker nog attt han ställer relevanta frågor, men jag är inte övertygad om hans implicita slutsatser.

I korthet säger Norstedt att det krävs fler poliser på sta’n och att det krävs att vi slutar koncentrera oss på brottslighetens egentliga orsaker och istället fokuserar mera på brottsligheten som symptom. Det innebär att han tycks kräva fler och effektivare repressiva åtgärder, och att han anser försöken att komma till rätta med brottsligheten genom att i huvudsak försöka bekämpa dess orsaker (som antas ligga i fattigdom och perspektivlöshet) är missriktade.

Han har en poäng såtillvida att det som gör ett samhälle tyggt för det stora flertalet som inte är brottsbenäget är ett effektivt undertryckande av brottsligheten. Om potentiella brottslingar inte utför sina gärningar för att de inte ens inbillar sig att de kan komma undan utan straff (och det är det som är det mest effektiva preventiva medlet: risken att åka fast), lever alla andra i större trygghet. Låter man brottslingar hållas, eller reagerar man med sociala istället för repressiva åtgärder när brottet är utfört, innebär det att det allmännas åtgärder tar vid först när oskyldiga redan utsatts för brott. Detta är knappast tilltalande.

Jag håller alltså med om att det är viktigt att polisen syns bättre på sta’n och att det därigenom etableras en reell och påtaglig risk för brottslingar att åka fast. Som sagt är detta den mest effektiva preventionen: brott lönar sig endast om man kan komma undan, och kan man inte komma undan, finns heller ingen vinst att göra på brottet. Till och med de flesta pundarhjärnor är kapabla till denna kalkyl.

Det finns vidare indikationer på att i vart fall viss brottslighet faktiskt har biologiska orsaker såtillvida att bland brottslingar sådana som på sjukligt sätt saknar impulskontroll eller empati är överrepresenterade. Dessa personer kommer vi inte att komma åt genom att se till att de har jobb eller andra sociala sammanhang, utan där måste vi påverka kalkylen, alltså risken att åka fast. Om detta är riktigt, är fler och bättre synliga poliser en viktig och riktig åtgärd.

Nu är detta dock bara en del av verkligheten. Några av de andra delarna är att vi redan i dagsläge spärrar in fler personer än någonsin förr: det finns alltså i vart fall någon risk att åka fast, och straffen har också blivit mer kännbara utan att brottsnivån påverkats. Om vi har fler poliser, kommer det – åtminstone i ett initialt skede till dess kunskapen spritt sig – att finnas fler brott att utreda och avdöma, och vi kommer att behöva ännu fler fängelser. Det kommer att kosta, inte bara i polis- utan också i åklagar- och domstolsresurser. Vill Norstedt betala för det? Vill han betala för det även om det kräver att vi investerar mindre pengar i välfärdssystemen och/eller ekonomiska stimulansåtgärder? Detta säger han ingenting om.

En liknande aspekt är att insikten om att det behövs fler synliga poliser är gammal: är det någon förutom jag som minns närpoliskampanjen i mitten av 1990-talet? Man försökte då att få fler poliser ut på sta’n, men eftersom man inte var beredd att betala det administrativa stöd som sådan verksamhet kräver – alltså sekreterare som tar hand om det administrativa när poliserna är ute på sta’n – blev det mest bara pannkaka av det hela. Utan fler resurser går inte den av Norstedt implicit föreslagna reformen att genomföra, och då är vi genast inne i frågan om prioriteringarna igen. I valet mellan välfärdsstat och rättsstat har vi under åtskilliga decennier prioriterat välfärdsstaten: vill vi nu prioritera rättsstaten, men alla konsekvenser det kommer att ha för välfärdssystemens resurser?

Slutligen är det lätt att ropa efter fler poliser, men om dessa fler poliser tar fler brottslingar innebär detta som sagt också att åklagar- och domstolsväsendena behöver mer resurser. Annars går nämligen effekten att det finns en reell risk att åka fast förlorad: flera studier har visat att ett straff tar skruv endast om det kommer inom rimlig tid från gärningen. Dessutom finns rättsstatliga krav på att en straffrättsprocess skall äga rum inom rimlig tid. Om vi inte vill ta pengar från domstolsväsendets civil- och förvaltningsrättsliga sida, måste vi alltså skjuta till mer pengar till hela domstolsväsendet, och vi måste dessutom inse att rättsstatens förvaltning i takt med löneförhöjningar kommer att kosta allt mer ju längre tiden går.

Man kan kräva många saker, och Norstedt kräver som sagt något som jag upplever som ganska vettigt. Jag har dock svårt att förstå hur vi skall betala för alla rimliga krav vi kan ställa på både rättsstaten och välfärdsstaten. Det finns en inneboende motsättning mellan dessa två uppenbarelser av staten som vi aldrig riktigt klarat ut: vilken aspekt är det som är viktigast för oss? Var skall gränserna gå? Hur repressiv vill vi att staten skall vara, och hur mycket ansvar skall staten ha för enskildas välfärd?

Det börjar verkligen bli dags att ta i det här problemet på ett principiellt sätt.

Read Full Post »

Fullkomligt vidrigt – men hur skall man komma åt dem?

Svenska dagbladet innehåller idag två artiklar om såkallad grooming, det vill säga om vuxna som söker sexuell kontakt med barn på nätet: huvudartikeln finns här och en bakgrundsartikel här. Det är vidrig läsning och jag kan inte annat än att må lite smått illa. Min juristhjärna funderar dock på vad vi skall göra åt detta.

Enligt lagförslag och lagar på olika håll i Europa skall införas eller finns redan explicita straffbestämmelser mot grooming. Det är alltså särskilt förbjudet att ägna sig åt verksamheten. Det låter ju bra, och uppfattas vissa av många som en ”signal” från samhällets sida, men jag är föga imponerad.

Den som läser den här bloggen med någon frekvens vet att jag allmänt tvivlar på strafflagstiftningens signalfunktion. Jag tror inte att man på något sätt över huvud taget påverkar de individer som redan sjunkit så lågt att de ägnar sig åt grooming. Alla andra behöver inte signalen. Den som tar sexuell kontakt med en 11-åring på nätet kommer nog inte lägga av med detta bara för att det är särskilt förbjudet i lag: man har redan passerat så många spärrar när man håller på med sådant att ytterligare någon straffbestämmelse knappast gör verkan. För övrigt kan man nog utgå ifrån att åtminstone somligt som framgår av artikeln (som erbjudandet att betala 500 kr. för oralsex) redan är förbjudet, nämligen dels enligt bestämmelsen om sexuellt ofredande, dels enligt sexköpslagen. Ytterligare lagstiftning är bara en låtsasåtgärd.

Det som brukar ta mera skruv är en äkta och stor risk att åka fast, och här har vi i förevarande sammanhang samma problem som vid fildelning. Det råder stor anonymitet på nätet, och den som är något så när skicklig på det han (här handlar det normalt om män) gör kan närmast garantera att han inte åker fast. Vill vi upphäva denna anonymitet, måste vi göra mycket stora ingrepp i den personliga integriteten: vi måste öppna för en rutinmässig kontroll av identiteter bakom IP-adresser och vi måste öppna chattar och e-postkontakter för läsning av myndighetspersoner.

Invändningarna mot att göra detta är exakt desamma som invändingarna mot att göra så i fildelningssammanhang, nämligen att den potentiella vinsten med att göra ingrepp i alla vårs personliga integritet inte riktigt står i proportion till de förluster som är förenade med sådana ingrepp. Den som är emot FRA-lagen måste principiellt sett tyvärr också vara emot effektiva brottsbekämpningsmetoder avseende sexuella ofredanden på nätet.

Vad göra? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig mycket illa till mods när jag ser alla panikartade lagförslag som nu haglar från höger och vänster: jag är inte beredd att ge upp den sista lilla privata sfär vi har och jag är inte beredd att offra rättsstatliga principer ens för skyddet av min egen dotter. Det som kan göras är tyvärr det som inte går att kommandera fram: föräldrarna måste bli aktiva.

Chattar och surfande på nätet är ingen barnparkering. Precis lika lite som förnuftiga föräldrar låter sina barn driva på sta’n, precis lika lite bör de låta barnen driva på nätet. Datorer med internetuppkoppling bör inte stå obevakade i barnrummet, de skall stå i vardagsrummet eller på någon annan plats där familjen ser vem som surfar var: barn skall inte kunna surfa i hemlighet. Tillgången till datorn bör också kontrolleras genom de administrationsverktyg som faktiskt finns i operativprogrammet, vilket innebär att barnen bör ha sitt eget konto med begränsade rättigheter, och att föräldrarna som administratörer med regelbundenhet bör kontrollera vad det är barnen ägnat sig åt på datorn.

Ibland kan ”samhället” inte hjälpa: barns kontakt med vuxna på nätet är ett sådant område där det är upp till oss föräldrar att skydda våra barn – såvida vi inte är beredda att släppa in staten på de sista privata sfärerna också, vill säga.

Men om vi gör det, bör vi sluta klaga på FRA- och IPRED-lagen också.

Read Full Post »

Ett smart drag med förebild

Problemet med de som struntar i sina parkeringsböter och i att skatta för sin bil har nu börjat få en sådan omfattning att kronofogdemyndigheten funderar på att låta kostnaderna kopplas till bilen istället för till ägaren, skriver Dagens Nyheter. Effekten skulle bli att det är själva bilen som så att säga är ansvarig för betalning: sker inte betalning, kan bilen säljas för att få in pengar, alldeles oavsett vem som felparkerat eller struntat i skattebetalningen. Tanken är inte alls dum, och den har sin förebild i sjötransporträtten. Det är dock samtidigt rättsstatligt inte helt enkelt att genomföra denna tanke.

Förebilden i sjörätten utgörs av det fartygspant som för vissa krav vidhäftar själva fartyget, och alltså inte ägaren. Om någon till exempel levererar bunkerolja till ett fartyg och inte får betalt, kan leverantören kräva att fartyget ”arresteras” – alltså stoppas från vidare segling – till dess fordringen är betald. Kommer ingen betalning, har man dessutom rätt att få fartyget sålt och att få betalt ur försäljningssumman. Samma system borde absolut kunna fungera för bilar. Det borde vara ett incitament så gott som något att betala sina skulder: att bli av med bilen är nog så kännbart och effektivt som avskräckningsmedel.

Problemet är att underlåtenhet att betala skatt eller en parkeringsbot utgör den straffbar handling. Det rör sig alltså inte endast om att man inte betalar en skuld, det rör sig om att man dessutom i vissa lägen kan göra sig straffbar. Här måste alltså säkerställas att den rent civilrättsliga påföljden att bilen svarar för vissa skulder inte också får straffrättsliga konsekvenser. Straff måste nämligen vara individuella: som jag skrev när åklagare Sven-Erik Alhem kom med sitt illa genomtänkta förslag att införa ett ägaransvar för fortkörning, är det inte rimligt att låta någon oskyldig straffrättsligt svara för annans beteende. Civilrättsligt ser det dock annorlunda ut, men frågan är om det inte i slutändan blir samma problem ändå.

Ägaren kan ju undgå att få bilen försåld genom att betala parkeringsböter och skatter. Skatterna måste ändå betalas av ägaren, så där finns nog inget större problem med identiteten mellan den som svarar för skatten och den som svarar för att den inte betalats. Det är dock annorlunda med parkeringsböter: om jag lånar ut min bil till en kompis som felparkerar den och därigenom åsamkar mig ansvar för en parkeringsbot, kan det alltså hända att jag får min bil utmätt när det är min kompis som felparkerat.

Genom att jag betalar boten, kan jag förhindra att det sker någon utmätning. De pengar som jag betalar till staten, kan jag sedan kräva tillbaka från min kompis. Det kan dock upplevas som konstigt att den som inte själv gjort något fel skall behöva betala. Det finns här skillnader mellan sjörätten och privata bilar som är värda att uppmärksammas.

Leveranser till fartyg kommer i slutändan alltid fartygsägaren tillgodo, antingen direkt eller genom att den uthyrningsverksamhet fortsätter som ägaren bedriver. Den som får betalat för att hennes egendom utnyttjas av annan kan lättare bära den börda som ligger i det finansiella ansvaret för annans handlingar. Privatpersoner som lånar ut sin bil till kompisar får dock inte betalt (skillnaden mellan lån och hyra ligger just i att den som lånar ut inte får något betalt), och får alltså inte medel i sin hand med vilka de kan betala de kostnader som deras egendom drar med sig.

En utväg man skulle kunna tänka sig är att göra ägaren primärt ansvarig, men ge henne en möjlighet att bevisa att hon inte själv felparkerat. Med andra ord skulle ägaren ha ett presumtionsansvar och kravet skulle följa bilen, men ägaren kan, genom att visa att hon inte själv förorsakat parkeringsboten, undkomma betalningsansvaret och därmed också att hennes bil belastas av en obetald parkeringsbot. Såvitt jag kan se skulle då rättsstatliga krav vara rimligt tillgodosedda, samtidigt som statens intresse av att få in böter och skatter också tillgodoses. Eftersom det här (om man frikopplar betalningsansvaret från det straffrättsliga ansvaret) inte handlar om straffrätt, kan man sänka kraven på bevisbördans fördelning för att åstadkomma en rimlig kompromiss.

Allt detta kräver förstås också att alla betalningar för vilka bilen svara framgår av bilregistret. Ingen köpare skall behöva utsättas för ett betalningsansvar som hon inte kunnat upptäcka senast vid köpet.

Jag tycker med andra ord att kronofogdemyndigheten kommit med en smart idé. I den mån denna idé blir lag, krävs dock ytterligare eftertanke för att reglerna inte skall slå fel.

Read Full Post »

Ne bis in idem: ett straff, inte flera

En person som suttit inne för mord med nynazistiska förtecken har kommit in på läkarutbildningen i Uppsala, skriver Svenska dagbladet. Genast går debattvågorna höga, och Socialstyrelsen förkunnar myndigt att personen i fråga minnsann inte kommer att få någon läkarlegitimation. Jag undrar vart känslan för rättsstatligheten och proportionerna tagit vägen här, och jag noterar tacksamt att högskoleminister Lars Leijonborg förvisso tänker tillsätta en utredning i frågan, men redan nu betonar att den som avtjänat sitt straff betraktas som oskyldig.

Jag kan ha en viss (begränsad) förståelse för att vissa personer kan vara olämpliga som läkare. Jag skulle själv inte känna mig särskilt väl till mods om det inom pediatriken fanns läkare med pedofilibrott i sitt register. Jag undrar dock om personer som mördat någon annan nödvändigtvis ingår i kategorin ”olämpliga personer” – de kommer väl knappast att spontanmörda sina patienter på mottagningen.

Alla mord är nämligen inte lika, och den person som det nu är frågan om har gjort sig skyldig till ett överlagt mord, inget dråp i upprördhetens tecken – något raseriutbrott som slutar med någon död patient verkar inte vara på tapeten. Jag tror därför knappast att personen i fråga på grund av sitt tidigare brott utgör någon fara för allmänheten: då är hans nynazistiska förflutna allvarligare (hur kommer han att reagera när flyktingar från Afrika eller Mellanöstern söker hjälp?), men det är ju inte fråga om hans människosyn nu, utan om det faktum att han berövat annan livet. Där kan man bara konstatera att han avtjänat sitt straff, och att han därför har sonat sitt brott. Att nu komma med studieförbud skulle utgöra en ändring av spelreglerna i efterhand som är en rättsstat ovärdig.

Den som begår ett brott måste enligt grundläggande straffrättsliga grundsatser i det ögonblick då hon begår sin gärning kunna veta vilket straff som följer. Om det vid tidpunkten för gärningen inte finns någon regel om att gärningen förutom fängelse också drar med sig ett studie- och yrkesförbud, får vi inte i efterhand utdela några sådana förbud. Nulla poena sine lege, sägs det: inget straff utan lag. Fanns inte studieförbud i lag som påföljd för mord när gärningen begicks, skall inte något sådant förbud utdelas – punkt. Det finns inget att diskutera om vi inte vill övergå till ett straffrättssystem av diktaturstatssnitt.

Det gäller också att man skall straffas för sin gärning en gång, inte flera. Har vi missat något när det första straffet utmättes, så skall vi inte komma tillbaka senare: åklagaren skall göra ett ordentligt jobb redan i första rundan och kan inte bättra på och förändra i efterhand. Att först låta någon sitta i fängelse i elva år och sedan, när han kommer ut och vill börja på en ny kula genom att läsa till läkare komma med ytterligare ett straff genom att förbjuda honom att studera medicin, utgör en dubblering av straffet. Detta strider som sagt mot grundläggande straffrättsliga principer: ne bis in idem, inte två gånger för samma gärning.

Det innebär att enligt min mening i den straffrättsliga domen det bör framgå vilka ytterligare konsekvenser av förvaltningsrättslig karaktär – såsom ett studie- eller yrkesförbud – en gärning för med sig. Det kan, eller det bör åtminstone, inte vara svårt att göra någon sådan sammanställning och lämna den till domstolarna, så att listan kan tas med i brottsmålsdomen. Även dömda brottslingar har rätt att veta vilka regler som gäller.

Den debatt som nu förs (igen) om morddömda personers rätt att bli läkare är djupt omoralisk i den bemärkelsen att den förs utan avseende på den som det faktiskt handlar om, nämligen den tidigare dömde. Den är enögd inställd på allmänhetens ofta smått överdrivna panik när det handlar om att behöva ha samröre med folk som tidigare begått brott, den handlar alltså om den lite förljugna skenhelighet som för alltför många gör det helt ok att köra mycket för fort eller rattfull (och riskera annans liv genom detta) någon gång, men som helst vill sätta någon som misshandlat någon annan på en öde ö.

Om vi vill vara moraliska, måste vi vara principiella och se båda sidorna av myntet. Det är skönt att åtminstone högskoleministern tycks lyckas med detta.

Uppdatering: Dagens Nyheter – en tidning som påstår sig vara liberal – blåser idag i det populistiska hornet. Om jag förstår ledaren rätt (jfr harangen i nästsista stycket om samhällets ”moraliska  ansvar”) går hela argumentationen ut på att det av grumliga anledningar är omoraliskt att låta en dömd mördare – fast hans nynazim verkar vara mera graverande – vara läkare. Jag har svårt att se hur den moraliska regel skulle vara formulerad som förbjuder tidigare mördare att vara läkare: jag hoppas innerligt att det inte rör sig om den gamla platityden om att ”läkaren skall skydda liv” – de flesta läkare botar förkylningar och räddar inte liv. Som moralisk regel är denna imperativ inte heller särskilt väl underbyggd.

Tidningen försöker dessutom tappert att måla upp någon hotbild mot patienter, men åtminstone jag tycker inte att bilden känns övertygande (jfr mina tankegångar ovan). Slutligen verkar tidningen inte veta vad det här skall bli: skall man utfärda yrkesförbud för tidigare mördare, eller skall man göra det mot tidigare nazister? (Hur ser det i sådant fall ut med maoister eller stalinister, förresten?) Skall det röra sig om ett yrkesförbud över huvud taget, eller skall vi registrera läkares politiska meningar och publicera dem till patientens fromma (jfr slutklämmen om informationsrätten i artikeln).

DN argumenterar med magen och har inte kopplat in hjärnan. Tidningens position är i grunden acceptabel och man kan diskutera den, men inte på detta avintellektualiserade och icke-liberala sättet: som argumentationen går i ledaren, stryker tidningen bara den självgoda rättfärdigheten medhårs.

Read Full Post »