Seriösa förslag och någon härdsmälta

Moderaterna presenterar en uppsättning förslag om invandringspolitiken på Dagens Nyheters debattsida idag. Många av förslagen är värda att diskuteras, men åtminstone ett förslag utgör en riktig härdsmälta.

Det är sammanlagt nio förslag som presenteras (även fast författarna talar om ”åtta steg”), och jag vill inte verkligen ta ställning till det politiskt önskvärda bakom förslagen. Det finns dock juridiska aspekter i förslagen som i den (tämligen förutsägbara) debatten som nu garanterat kommer riskerar att hamna i skymundan, och som jag därför vill ta upp här. Det innebär att jag inte tänker ta ställning till arbetskraftsinvandring (vilket utgör det första förslaget) och inte heller det totalt tomma talet om att det svenska medborgarskapet inte får urvattnas (vad i hela friden betyder detta sjätte förslag konkret?), utan att jag vill koncentrera mig på de andra förslagens juridiska aspekter.

Moderaternas andra förslag går ut på en samordning av fördelningen av asylsökande över hela EU. Utan att detta sägs rakt ut tycks ligga i bakgrunden att Moderaterna önskar sig ett system där Sverige skall få skicka vidare asylsökande (eller kanske till och med sådana sökanden som redan fått asyl) till exempelvis Finland (som tar knappt några invandrare eller asylsökande över huvud taget). Detta kommer att bli svårt: det skulle vara ett djupt ingrepp i den nationella suveräniteten om EU centralt fick bestämma hur många asylsökande varje land skall ta. Eftersom invandringen upplevs som ett socialt problem i alla EU:s medlemsstater, skulle nog den regering som går med på ett sådant system i de flesta fall begå politiskt självmord. Förslaget i sig är inte dumt, men det är gravt orealistiskt att föreställa sig att det skulle bli verklighet.

Förslagen om att juridiska regler skall sanktioneras är ur juridisk synvinkel förnuftiga. Det ligger något konstigt i att ansökningar om asyl kan avslås utan att det händer något: det kan jämföras med en dom på böter för fortkörning som inte verkställs. Tredje förslaget om att den som skall avvisas verkligen skall avvisas är därför riktigt. Om vi nu har en sanktion, skall den verkställas och inte vara ett tomt hot. Om vi inte vill avvisa människor som inte får asyl, ligger problemet nog i att dessa personer inte får asyl, inte i avvisningsbeslutet. Om vi alltså känner oss obekväma med att verkställa Migrationsverkets avslagsbeslut, måste vi se till att verket inte fattar de ifrågavarande besluten. Det är närmast hyckleri att säga att en person inte har rätt att vistas i Sverige, men att sedan inte våga verkställa beslutet.

Ibland kan det dock även om vi är beredda att verkställa avvisningsbeslut vara svårt att veta till vilket land en person skall utvisas: om vi inte vet varifrån någon kommer, kan vi väl inte avvisa personen till något land vilket som helst? Hur vi skall hantera detta, säger dock moderaterna ingenting om, och de förbigår därmed ett mycket centralt problem.

I ljuset av kraven på juridisk konsekvens är också det fjärde och det nionde förslaget (det illa beryktade ”samhällskontraktet” och språkkravet) ett politiskt luftnummer. Ett kontrakt i juridisk bemärkelse finns bara om det finns påföljder när kontraktet inte följs. Moderaterna svarar dock inte på vad som skall hända när en invandrare som undertecknat ett ”kontrakt” inte hittar bostad eller jobb, eller inte förvärvar de kunskaper i svenska som kontraktet kräver. Skall vi utvisa sådana personer? Skall vi dra in välfärdsförmåner för dessa personer? Innebär det i så fall att vi accepterar att de bor på gatan? Talet om ”kontrakt” låter bindande och förpliktande, men det är inget annat än retorik så länge ”kontraktet” inte är sanktionerat. Moderaterna är inkonsekventa och mycket otydliga på den här punkten.

Liknande gäller språkkravet, av vilket jag i och för sig är en vän, men som jag inte förmår få ihop intellektuellt. Vad är godtagbara kunskaper i svenska? Drottnings Sylvias svenska? Mauricio Rojas svenska? Min svenska? Är det brytning eller grammatisk korrekthet som avgör? Hur graderar man grammatisk korrekthet? Är det skriftspråkets normer som gäller eller muntlig svenska? Om det är det förra som gäller, riskerar vi då inte att en stor del av den svenska inhemska befolkningen också borde bli av med medborgarskapet (något av det som jag regelbundet ser i tentamensskrivningar är helt horribelt inkorrekt)? Moderaterna får lov att vara mera konkreta: det är lätt att prata om adekvata språkkunskaper, men det riktigt svåra är att definiera dem, och där har ingen hittills lyckats.

Femte och åttonde förslaget tycker jag däremot är acceptabla. Den som får förmåner (och det gäller för all del även infödda svenskar) måste vara beredd att acceptera vissa förpliktelser. Precis som vi kan dra in a-kassa för den som vägrar att ta ett godtagbart jobb måste vi kunna dra in stöd för den invandrare som inte är beredd att flytta dit där det finns jobb och bostad. Det handlar egentligen inte om någon särbehandling av invandrare, utan endast om att den som åtnjuter privilegier (och det är för varje utlänning – även för mig när det begav sig, det vill säga innan jag blev svensk medborgare – ett juridiskt, om än inte nödvändigtvis ett socialt privilegium att få bo i Sverige) också har skyldigheter. Pass som inte längre utgör legitima handlingar då de tappats bort, bör ogiltigförklaras om tekniken så medger. Det finns över huvud taget inget anmärkningsvärt i det förslaget.

Återstår det sjunde förslaget om att svenskt medborgarskap skall kunna återkallas. Detta utgör en riktig härdsmälta, i synnerhet i förbindelse med talet i samma punkt om att undantag skall göras för statslösa. Det är inte ovanligt att man automatiskt tappar sitt tidigare medborgarskap när man förvärvar ett nytt (så var fallet tills nyligen i exempelvis Tyskland, och jag förlorade mitt tyska medborgarskap när jag blev svensk medborgare). I de flesta länder finns också möjlighet att avsäga sig sitt tidigare medborgarskap när man förvärvat ett nytt. Den som är beredd att förvärva svenskt medborgarskap genom falsk identitet, hot eller mutor kommer också vara beredd att avsäga sig sitt tidigare medborgarskap. Därigenom blir personen statslös i det fall att det svenska medborgarskapet skulle återkallas och hela Moderaternas sanktionsbygge faller ihop.

Vi får istället göra en grundligare prövning av medborgarskapsansökningar. I mitt eget fall fanns, när jag sökte, ingen prövning alls, utan jag sökte och fick några månader senare ett papper om att jag upptagits till svensk medborgare. Det hela kostade 1 500 kr. Jag brukar skämta om att jag köpte ett medborgarskap: förvisso kan Invandrarverket (som det på den tiden ännu handlade om) gjort undersökningar i register med mera, men vem jag var, intresserade inte.

Det svenska medborgarskapet bör vara definitivt, helt enkelt av den anledningen att den som har det är med om att bestämma i vårt land. Vi kan inte helt enkelt genom myndighetsåtgärd ta ifrån någon rätten att vara lagstiftare hos oss: det skulle vara som om riksdagen helt enkelt genom ett beslut fattat av talmannen skulle kunna ta ifrån en riksdagsledamot dess mandat. Däremot kan vi göra en grundligare prövning innan vi fattar beslut om att dela ut medborgarskapet, och det bör vi kanske också göra.

Sammanfattningsvis tycker jag att Moderaternas förslag alldeles oavsett hur de politiskt skall bedömas i de flesta fall är illa genomtänkta och mest utgör propaganda för att gå en befolkning till mötes som i stigande grad är skeptisk till invandring. Det finns enligt min mening goda skäl att vara kritisk mot den hittills förda invandringspolitiken (inledningen till debattartikeln tycker jag är utmärkt), och det finns också goda skäl att var kritisk mot invandring i den omfattning som vi sett de senaste decennier.

Befogad kritik innebär dock inte att man får häva ur sig vilka förslag som helst – i synnerhet inte om man är ett regeringsparti med tillgång till statens utredningsapparat.