Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2010

Det haglar skandaler inom rättsväsendet och i synnerhet polisen för närvarande. Den första är misstankarna mot en högt uppsatt polischef – till yttermera visso profilerad som specialist på kvinnors rättigheter – gällande våldtäkt mot barn och förberedelse till grov våldtäkt mot barn (Svenska dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar). Den andra är Studio Etts grävande i fallet Johan Liljeqvist, där journalisterna påstår att ärendet behandlats på samma mycket bristfälliga sätt som fallet Vallo Osmo. Det måste betonas att i inget av fallen någon skuld fastställts och att utredning pågår: skandalerna, misstankarna allena ger dock anledning att återigen fundera på en mycket grundläggande juridisk frågeställning. Den är faktiskt så gammal att den redan formulerades på latin:

Qui custodiet ipsos custodes? – Vem övervakar övervakarna?

Polisen har till uppgift att värna lag och rätt, att spana efter brottslingar och har i detta syfte tillsammans med militären anförtrotts statens våldsmonopol, alltså statens befogenhet att som enda aktör i samhället (vissa, snävt avgränsade undantag finns) använda våld. Vad gör man när personer inom polisen använder sina maktbefogenheter till att begå brott, när de överanvänder våld, när strukturerna brister? Samma fråga kan ställas när en åklagare som skall utreda ett dödsfall som föranletts av ett polisiärt ingripande klantar sig – avsiktligen eller av bristande skicklighet eller omdöme.

Man kan förstås tillsätta något oberoende granskningsorgan. Visst. Men vad gör man när detta organ på något sätt kapas av de som det skall övervaka (exempelvis genom att det blir just poliser och åklagare som skall övervaka poliser och åklagare – de som övervakar måste ju förstå den verksamhet som de övervakar) eller när detta organ skulle visa sig vara tandlöst? Tillsätter man en övervakare av övervakaren?

Journalister anser sig ibland ha den rollen, att vara övervakarnas övervakare, och visst har i synnerhet grävande journalister under årens lopp många gånger öppnat stängda dörrar till unkna rum där ljusskygga gestalter gömt sig. Journalister har dock under årens lopp ännu oftare begått övergrepp mot enskilda personers heder och anseende, har förstört liv genom felaktig rapportering som inte rättats på något tydligt sätt. Vem övervakar journalisterna? Pressetiska rådet? Vilka möjligheter har Pressetiska rådet att ingripa mot journalister, och hur många gånger händer det? Även när Pressetiska rådet ingriper, blir det alltid debatt om yttrandefriheten och dess gränser, och det egentliga ärendet hamnar i skymundan. Pressetiska rådet är en rätt tandlös tiger, liksom tydligen även domar mot ansvariga utgivare för förtal: eller har någon ansvarig utgivare på senare år avgått efter att ha dömts för förtal?

Det hela är ett olösligt problem: det går inte att skapa system som inte någonstans måste ta slut, där det inte i någon ände måste finnas ett eller några högsta höns som slutligt avgör vad som är rätt och fel, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Mycket hänger i alla system på det högsta hönset eller de högsta hönsen och hönsens hederlighet och faktiska medel att ingripa mot personer längre ner i hierarkin. Samtidigt måste man vara försiktig med att anförtro dessa högsta höns för mycket makt. Lord Acton satte huvudet på spiken när han sade: ”Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”

Det hela är alltså en sörja utan garantier för att inget någonsin går snett. Det enda, det verkligen absolut enda, som förhindrar maktmissbruk hos de som har makt är vanlig hederlig anständighet, parad med en stark känsla för den egna rollens begränsningar. För närvarande är det på modet att försöka fostra sådan anständighet genom etikkurser som folk i beslutande befattning förväntas gå – som om man kunde lära en hyena att bete sig som en sparv. Jag tror inte att det går att fostra likgiltiga, dumma eller elaka vuxna individer till anständiga människor genom att skicka dem på etikkurs. Anständighet måste grundläggas långt tidigare.

I slutändan är varje system beroende på de människor som i sina olika roller utgör systemet – vilket är hoppingivande och oändligt skrämmande samtidigt.

Annonser

Read Full Post »

Civilingenjör Ingvar Ericson har redan fått två tillfällen (här och här) för att publicera material han tagit fram avseende barnläkarmålet.  Han har redan då påpekat den märkliga kombinationen av förhöjda halter thiopental och förhöjda halter morfin i den avlidna flickans blod. Efter mycket sölande från min sida får han idag komma till tals ytterligare en gång. Här nedan länkar jag till Ingvars utredning avseende morfinet.

Hög halt morfin i blodprovet kräver förklaring

Read Full Post »

Halvrätt

Dagens Nyheters debattsida går Lars-Göran Pettersson, förbundsordförande i LRF, till frontalattack mot Beatrica Ask. Bakgrunden är frågan om expropriation.

Expropriation avser i sammanhanget fastigheter, alltså mark. Expropriation betyder att markägaren tvingas att sälja sin mark till någon som behöver marken för något viktigt ändamål, normalt ett ändamål av infrastrukturell betydelse. Frågan tycks inte vara om själva expropriationen, utan om reglerna för hur markägaren skall ersättas. Här skiljer sig LFR från Centrum för rättvisa som i ett antal mål har drivit frågan om själva expropriationens berättigande (se här), alltså frågan huruvida det i ett enskilt fall var rätt att ta mark ifrån sin ägare. LRF värjer sig alltså inte mot expropriationer som sådana, utan mot de låga ersättningsnivåer i expropriationssammanhang.

Sedan rätt länge bestäms expropriationsersättningen enligt ett särskilt system. Tanken är följande. Redan det faktum att det blir känt att någon behöver någon viss plätt för att bygga något kommer att driva upp priserna. När det för den som behöver marken inte finns något alternativ, kan ägaren i princip kräva vilket pris som helst eller stjälpa hela bygget genom att vägra gå med på en försäljning. Alltså har man skapat ett ganska komplext och inte helt lättförståeligt system för att beräkna vad marken skulle vara värd om expropriationsplanerna inte fanns. Markägaren ersätts alltså många gånger med ett belopp som ligger långt under marknadsvärdet.

Den gamla motiveringen till denna regel för beräkning av ersättningen är att enskilda inte skall få göra övervinster på samhällets utbyggnad av infrastrukturen. Den markägare som råkade ha en plätt precis där stambanan skulle dras fram, skulle inte tjäna på sin tursamhet, utan skulle tvingas att betrakta plätten på samma sätt som innan byggplanerna för järnvägen kom till. Denna motivering har sitt berättigande när det verkligen är det allmänna som med skattemedel bekostar infrastruktursatsningar, och har alltså fortfarande giltighet när det gäller vägbyggen och andra offentligt finansierad infrastruktur.

Elmarknaden är dock numera avreglerad och till stor del privatiserad. Förutom stamnätet – som är i statens hand – är det i många fall enskilda aktörer med vinstintressen (i praktiken normalt Vattenfall, Fortum och E-on) som drar fördelar av expropriationsreglerna och som alltså för en billig peng kan komma över mark som de i andra fall skulle vara beredda att betala mycket dyrt för. Klart att LRF är upprört å sina medlemmars vägnar. Som i artikeln sägs, innebär expropriationsreglerna ett slags subventionering av kraftindustrin som med hänsyn till kraftindustrins inte helt obetydliga vinster är dels onödig, dels upprörande, eftersom den går på enskildas bekostnad.

Icke desto mindre går det inte helt att hålla med Pettersson om allt det han skriver. Det börjar med hans tal om den ”lilla markägaren”. Många markägare är små, och det är säkert de som det är mest synd om. Det finns dock en del stora markägare också (Stora Enso, exempelvis) och där är nog styrkeförhållandena mellan kraftbolagen och markägaren mycket mera jämna än Pettersson ger sken av. En retorisk överdrift i politiskt syfte, måhända, men ändå värt att påpeka.

Det andra är Petterssons tal om äganderätt. ”Äganderätt” är egentligen ingenting. Vad innebär det att ha ”äganderätt”? Är det samma äganderätt att äga ett gevär, en plätt mark eller en snusdosa? Äganderätt säger som begrepp inte mycket annat än att det är summan av alla rättigheter som en person vid varje given tidpunkt har avseende en sak. Om  äganderätt avseende en villa alltså intill rätt nyligen omfattade att fritt sälja villan, krävs numera att säljaren gjort en eldeklaration. Ändå är säljaren fortfarande ägaren, bara att äganderätten numera har en annan innebörd.

På samma sätt kan man argumentera avseende ägande av mark. Ägande av mark är sedan länge inskränkt av att marken kan behöva exproprieras: i äganderätten avseende mark finns alltså ett förbehåll, men detta förbehåll förminskar inte äganderätten, eftersom äganderätt helt enkelt är ett förkortningsbegrepp som avseende mark omfattar också förbehållet för expropriation. Petterssons argumentation är alltså delvis tom på innehåll.

Pettersson tycks ju fortfarande acceptera expropriationsreglerna som sådana: det han vill ha, är mera pengar för markägaren. Han menar alltså egentligen inte äganderätten i snäv bemärkelse, utan ersättningsreglerna vid expropriation. Han menar att det i förhållande mellan kommersiella aktörer – han tycks anse att reglerna avseende statens verksamhet är adekvata – skall ske en viss maktförskjutning, eftersom den ena spelaren normalt är stor, kapitalstark och vida överlägsen den andra parten: kraftbolagen är normalt vida överlägsna de enskilda markägarna (med det förbehåll som jag gjort ovan).

Jag personligen tycker att Petterssons argumentation vinner i styrka om man omformulera den så att den avser detta partsförhållande. Det håller man nämligen siktet på det viktiga i det hela, att de stora tillåts bli ännu större på åtminstone delvis bekostnad av vissa små. Talet om äganderätt är för ideologiskt och blir därför lätt ett snack om trossatser istället för en rationell argumentation.

Fast samtidigt har ju ”äganderätt” en så härligt entydig klang i den politiska debatten.

Read Full Post »

Intressant, men…

Telia överklagar enligt rapportering i både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter tingsrättens dom, enligt vilken företaget skall lämna ut identiteten bakom nätsajten Swetorrents. Telia har tydligen ett flertal grunder för sitt överklagande, men den mest spännande som också nämns i artiklarnas rubrik är påståendet att EU:s datalagringsdirektiv, som ännu inte är genomfört i Sverige, förhindrar att Telia lämnar ut identiteten.

Resonemanget är därvid lite invecklat. Enligt fast EG-rättslig praxis kan enskilda åberopa klara rättigheter som ett direktiv ger dem även om just det åberopade direktivet inte är genomfört i just deras hemstat. Om alltså exempelvis Tyskland inte skulle genomföra (överföra till tysk lagstiftning) ett hypotetiskt direktiv som ger en bulgar rätt att delta som anbudsgivare vid försäljning av tysk infrastruktur, skulle denna hypotetiska bulgar ha rätt till skadestånd av Tyskland, även fast hon alltså skulle åberopa en regel som inte (ännu) finns i den tyska lagstiftningen. Detsamma gäller – eftersom EG-rätten står över nationell rätt – om det i tysk rätt skulle finnas en explicit regel att bulgarer (eller utlänningar i allmänhet) inte får bjuda på tyska infrastrukturtillgångar. Det hela är villkorat av att tidsfristen för att genomföra direktivet gått ut, vilket är fallet avseende datalagringsdirektivet.

Telias argumentation går nu ut på att, även fast datalagringsdirektivet inte är genomfört, bolaget inte behöver lämna ut identiteten bakom adressen, eftersom innehavaren av denna adress enligt direktivet har ett integritetsskydd som kan åberopas även mot svensk lagstiftning. Det är onekligen en intressant och enligt min mening ganska sympatisk argumentation.

Det knakar dock någonstans i detta argumentativa bygge, åtminstone vid första påseende. Jag är inte särskilt väl insatt i vare sig datalagringsdirektivet eller det integritetsskydd som detta ger enskilda, och jag har således egentligen ingen aning om hur exakt det förhåller sig. Jag undrar dock stilla över en fråga, nämligen hur det kan vara att Telia kan åberopa en rättighet som någon annan har. Integritetsskyddet gäller ju enskilda, inte bolaget Telia.

Här finns olika tänkbara former för hur det kan se ut. Det ena alternativet är att direktivet förbjuder bolaget Telia att lämna ut enskildas adresser. Om det är direktivets innehåll, måste man dock konstatera att en sådan regel i så fall är en skyldighet för ett bolag, inte en rättighet för någon enskild. Nu är det förvisso så att alla rättigheter för en part är skyldigheter för någon annan part, men en skyldighet för någon är inte nödvändigtvis en rättighet för någon annan. Att min granne är skyldig att låta bli att elda löv i trädgården ger inte nödvändigtvis just mig som enskild person rätt att kräva ett förbudsföreläggande mot grannen.

Jag anser inte att det är uteslutet att en domstol skulle säga att en skyldighet för ett bolag att hålla inne med användaridentiteter utgör en rättighet för användarna att kräva att bolaget låter bli att lämna ut adresser, men frågan är i så fall huruvida bolaget får åberopa användarnas rättighet mot någon utomstående. Det normala inom juridiken är att man bedömer varje förhållande för sig: om jag exempelvis köper en vara att levereras på fredag och genast säljer vidare samma vara att levereras till min köpare på lördagen, kan jag normalt inte åberopa mot min köpare att min säljare inte levererat i tid och kommer att leverera först på måndagen. Jag får stå för mitt, och min säljare får stå för sitt, helt enkelt: om säljarens senfärdighet åsamkar mig förluster, får jag lov att först göra mina förluster och sedan föra dem vidare mot säljaren – min köpare skall inte behöva lida för det. Det skulle alltså kräva en del juridisk konstfärdighet att argumentera för att Telia får åberopa andras rättigheter enligt ett icke-genomfört direktiv mot utomstående parter.

En annan konstruktion är att användarna enligt direktivet har en direkt rätt att kräva att Telia låter bli att lämna ut adresser. I så fall handlar det fortfarande om användarnas rätt, som Telia inte nödvändigtvis har möjlighet att åberopa mot utomstående. Det som Telia skulle kunna säga, är att bolaget försätts i en hopplös situation om det å ena sidan skulle vara förpliktat att hålla inne med adresserna och å andra sidan skulle vara förpliktat att lämna ut dem. Problemet är i så fall bara att det här mig veterligen inte finns någon entydig EG-rättslig regel som stadgar att i ett sådant fall även ett icke-genomfört direktiv står över svensk rätt. Här skulle man mycket väl kunna argumentera att det är den idag, inte den imorgon gällande rätten som skall ha företräde.

Samtidigt är det förstås också så att det skulle vara mer än konstigt om svenska domstolar skulle tvinga Telia att lämna ut identiteten, bara för att användaren bakom identiteten därefter, när skadan väl har skett, skall kunna vända sig mot Telia med en begäran om skadestånd. Det är knappast ändamålsenligt att ha det så. Men juridik är människoskapad och med nödvändighet ofullkomlig, så att reglerna faktiskt kan se ut så att detta skulle vara nödvändigt. En domstol kan förstås vägra att tillämpa absurda regelkombinationer, men en sådan vägran måste backas upp att tungt vägande tekniska och rättspolitiska argument, och det är svårt (om än inte omöjligt). I ett sådant läge krävs ett visst mod av domstolarna att ta ställning i regelmassan, vilket de oundvikligen kommer att göra i det ögonblick som de tvingar Telia att lämna ut identiteten, eller förvägrar Telias motpart att få del av identiteten. Det blir intressant att se vilken sida som hovrätten i så fall väljer.

Jag håller det som sagt inte för uteslutet att Telia har väl på fötter i sin argumentation, och verkligen insatt i ämnet är jag inte: jag spekulerar alltså friskt. Icke desto mindre undrar jag exakt hur formuleringarna i datalagringsdirektivet ser ut att Telia kan påstå att det har rätt att göra andras rättigheter gällande gentemot tredje part. På Juridikbloggen finns ju några författare som förstår materian långt bättre än jag – jag hoppas att dessa finner tid att förklara lite närmare hur det hela hänger ihop, i synnerhet avseende frågan vilken enskild rättighet som just Telia skulle få göra gällande.

Det skulle vara uppskattat.

Read Full Post »

Dömda som anser sig ha grund för en resning skall få det lättare, föreslår en ny statlig utredning enligt Svenska dagbladet (utredningen finns här – jag har inte läst eller ens skummat den). Enligt artikeln och regeringskansliets hemsida går förslaget ut på att dels åklagarna skall få klara direktiv avseende när en förnyad förundersökning skall ske – sådana direktiv tycks för närvarande av någon förunderlig anledning saknas – dels att den som begär resning skall få rätt till en offentlig försvarare.

Thomas Quicks advokat, Thomas Olsson, menar att utredningen inte går långt nog. Om jag förstår saken rätt, går Olssons kritik ut på att den största delen av arbetet med en resningsansökan ligger i tiden före det att resningansökan lämnas in, nämligen när nya bevis skall vaskas fram, granskas och byggas ihop till en resningsansökan. Någon offentlig försvarare, tycks det alltså, skall den sökande få rätt till först när en förnyad förundersökning inleds, men då har det grövsta jobbet redan gjorts. Med andra ord blir det fortfarande rätt svårt att begära resning, helt enkelt för att det är svårt för en dömd person att få ihop de medel som krävs för att få fram nya bevis. Den dömda får förlita sig på andras ideella arbete.

Det här är en knepig avvägning. Resning är inget normalt överklagande, och det finns ett intresse av att en dom som en gång avkunnats och vunnit laga kraft skall stå fast. Någon gång måste man veta hur domen löd, och är det för lätt att begära resning, kommer domar under lång tid, i värsta fall alltid, att vara så där halvbindande, vilket innebär att man inte kan bygga vidare och lämna ett avslutat mål bakom sig. Å andra sidan finns antagligen knappt något värre i ett modernt samhälle än att sitta i fängelse eller att på annat sätt straffas för något som man inte gjort. Den som är oskyldigt dömd och som har en chans att få fram nya bevis som kan hjälpa henne, måste få ha rätt till en ny runda i domstol.

Slutligen finns en ekonomisk aspekt på det hela: varje resningsansökan konsumerar domstols- och åklagarkapacitet och – om den sökande får ett offentligt biträde – också på annat sätt skattemedel. Nu kan man i och för sig tycka att det aldrig får vara för dyrt att grunda en rättvis dom på ”sanningen” (vad det nu närmare bestämt är), men medan detta är en i teorin fin tanke, är det glasklart att ekonomiska resurser alltid är begränsade. Det går alltså inte att investera hur mycket pengar som helst i rättsväsendet och att dessutom investera hur mycket pengar som helst i resningsansökningar. Någonstans måste man skära av, sätta en gräns, och frågan är alltså var den gränsen skall gå.

Det påstås (av bland annat förra justitiekanslern, numera justitieråd, Göran Lambertz) att ”många” oskyldiga sitter i svenska fängelser. Detta är förstås svårt att leda i bevis, men låt oss för ett ögonblick anta att det är sant. Det är i så fall en katastrof. Ponera nu att alla dessa personer skulle få offentligt bistånd för att försöka bevisa sin oskuld, och detta alltså i ett läge där den gamla bevisningen lett till en fällande dom. Detta skulle säkerligen i några fall kunna leda till återupprättelse, men i antagligen de flesta fall skulle – även om den dömda personen i realiteten skulle vara oskyldig – inget nytt framkomma som förändrar bevisningen. Med andra ord skulle en alltför frikostig reglering avseende resningar kunna leda till en storstilad subvention av advokatkåren till ingen eller liten nytta.

Denna subventionering skulle behöva finansieras på något sätt, och frågan är var pengarna skulle komma ifrån. Det finns förstås alltid pengar att uppbringa, men frågan är om vi är beredda att betala mera skatt för att ha ett resningsinstitut som ger alla en eller flera chanser att få fram nya bevis, eller om vi är beredda att minska anslagen för sjukvården eller utbildningen eller vägnätet eller föräldrapenningen eller någon annan verksamhet som ligger oss varmt om hjärtat.

De två åtgärder som utredningen enligt rapporteringen föreslår, förefaller alltså så där vid första anblick – och jag har som sagt inte satt mig djupare in i frågan – ganska förnuftiga. Det är uppseendeväckande att det inte finns regler för när åklagaren måste inleda en ny förundersökning, och det är klart att sådana regler skall finnas. När en ny förundersökning inleds, är det lika självklart att den sökande, precis som alla andra misstänkta eller tilltalade i ett brottmål, skall ha rätt till offentligt biträde. Detta lämnar luckan att förberedelsen för att söka en förnyad förundersökning inte är finansierad av det allmänna.

Jag vet faktiskt inte hur man skulle göra för att täppa till den luckan. Att ge alla som går i resningstankar få skattemedel för att försöka få till stånd en förnyad förundersökning förefaller mig som sagt orealistiskt. Att inrätta någon fond till vilken man kan söka för att få medel förskjuter bara problemet, från kostnaden före en förnyad förundersökning till kostnaden för att söka till fonden. Något filter måste finnas om inte lagakraftvunna domar skall förlora sin funktion, och före det att en sökande har passerat detta filter, kommer hon att fäktas på egen hand och på egen bekostnad. Jag ser inget sätt att komma runt detta problem.

Vilket bara ännu en gång visar att rättvisa är ett relativt begrepp och att vi inte kan maximera alla önskvärda storheter samtidigt så länge som resurserna är begränsade. Världen och inom denna juridiken kommer alltid att bara erbjuda halvdana lösningar på varje givet problem.

Oavsett hur allvarligt problemet är.

Read Full Post »

Sturebyrättegången fortsätter att generera intressanta uppslag för diskussion om straffets syfte och innehåll. Idag innehåller Dagens Nyheter en artikel om psykologers åsikter om långa fängelsestraff för unga som begått grova våldsbrott. Föga förvånande – det visste vi – argumenteras att fängelsestraff inte nödvändigtvis leder till att de intagna så småningom upphör med brott, utan att straffen istället ökar risken för återfall. Det som dock får mig att fundera är följande uttalande i artikeln:

Och i stället för att rättsväsende och expertis för en dialog om hur unga som begår brott bör bemötas trampar man enligt honom [Hugo Wallén, biträdande institutionschef på ett ungdomshem] i otakt.

Den centrala frågan i detta citat är vad han menar med ”rättsväsende”. Detta begrepp har olika syftningar hos olika personer, men i de flesta fall omfattar det domstolarna och åklagarväsendet, i något fall även polisen. Det som sällan inbegrips är lagstiftaren. Jag utgår nu ifrån att Wallén inte menar lagstiftaren, utan menar just domstolarna och åklagarna när han talar om rättsväsendet.

Om detta är rätt tolkning, är hans uttalande problematiskt i det att det lägger ansvaret för situationen på fel part. Maximistraffen för brott döms sällan ut av domstolarna, som alltid tycks vilja lämna ett utrymme för ett ännu gräsligare brott än de har för handen. I normalfallet tycks straffet ligga någonstans i den nedre delen eller i mitten av den såkallade strafflatituden, alltså utrymmet mellan det mildaste och det hårdaste straff som lagen stadgar. Tendensen tycks förvisso för närvarande vara att straffen rör sig uppåt i skalan, men maximistraffen är som sagt ytterst sällan förekommande.

Samtidigt utsätts domstolarna för press att ta i hårdare. Inom den politiska kriminaldebatten är politikens standardsvar på nästan samtliga problem med kriminalitet att höja straffet. Höjs straffet för ett brott, förändras strafflatituden: om straffet ligger mellan, säg, böter och tre års fängelse, är mittpunkten för fängelse ett och ett halvt år. Höjs straffet, så att det längsta fängelsestraffet är fem år, ligger mittpunkten vid två och ett halvt år. Höjs straffet på så sätt att minimistraffet höjs och blir fängelse i samtliga fall, kommer de som tidigare fälldes till böter att sitta i fängelse.

Det är närmast självklart att domstolarna måste följa politikens instruktioner – i Sverige är domstolarna enligt regeringsformen (alltså grundlagen) inte tänkta att vara någon motvikt till politiken och har därför varken den politiska rörelsefriheten eller det kulturella modet att ignorera politikens bud. Vidare finns rättsstatsteoretiska krav på att domstolarna skall vara följsamma mot politikens instruktioner. Det är likaledes närmast självklart att åklagarna måste hänga med i utvecklingen. Med andra ord omsätts politikens förtjusning i höjda straff i – höjda straff. Det kan ingen dialog mellan expertisen och ”rättsväsendet” ändra något på, utan endast politiken. Ansvaret för de höjda straffen ligger alltså huvudsakligen hos lagstiftaren.

I dialogen mellan expertisen och lagstiftaren är enligt min mening två problem framträdande, nämligen dels att vi inte verkligen vet vad straffet skall vara till för (om vilket jag bloggade här, bland annat), dels att politiken över huvud taget inte är särskilt bra på att hörsamma experter. Det senare problemet är ett kulturellt problem inom politiken och därför svårt att göra något åt. Också det senare problemet är svårlöst.

Jag bloggade som sagt nyligen (igen) om vedergällningen som straffrättslig funktion, och denna funktion ligger enligt min mening även på det politiska planet fördold bakom de många och frekventa straffhöjningarna. Det som det talas om i dagens artikel är behandlingsfunktion, alltså i slutändan den individualpreventiva funktionen. Sverige har haft en i jämförelse med utlandet ganska lång period under vilken rehabilitering var straffets helt centrala funktion. Erfarenheterna var och är blandade: rehabilitering kan i viss utsträckning fejkas, och driftiga kriminella (antagligen de farligaste) har gång efter annan lyckats dupera sina behandlare, bli utskrivna från kriminalvården och kunnat begå nya brott. Varje gång detta händer, är medieskriverierna många och hätska, med påföljd att behandlingsfunktionen tonas ner eller försvinner. Även om – vilket jag inte kan bedöma – rehabilitering åtminstone teoretiskt skulle kunna fungera, tror jag alltså att denna funktion hos straffet har enormt svårt att överleva politiskt när någon som utskrivits såsom rehabiliterad begår nya brott.

Allt detta lämnar oss i en situation utan riktig utväg. Vedergällning säger sig många, kanske de flesta, inte kunna acceptera som straffets funktion. Allmänpreventionen är av tveksamt värde, individualpreventionen har svårt politiskt, men utan straff kan vi antagligen heller inte vara. I denna situation är det inget under att några verkligen hållbara principer och konsekventa avgöranden i domstolarna avseende hur långt ett straff skall bli inte verkligen finns. Vi famlar i mörkret.

Än värre: jag tror inte ens att vi tagit med oss någon lampa.

Read Full Post »

Skattefria gåvor

Svenska dagbladets Brännpunkt kräver idag företrädare för Svenskt näringsliv, Kristdemokraterna och Stadsmissionen att regeringen infriar sitt löfte att skattebefria gåvor till ideella organisationer. Jag har egentligen ingen färdig uppfattning i sakfrågan: ämnet är komplext, då ett flertal olika berättigade intressen står mot varandra (statsfiskala intressen, intresset att främja det såkallade civilsamhället, intresset att hålla väsentliga välfärdstjänster inom staten och inte lägga ut dem på enskilda samt kanske några till som jag just nu inte kommer på). Jag vill bara peka på något som också redan diskuteras i kommentarerna till artikeln, nämligen frågan hur man avgränsar ”ideell verksamhet”.

Som alltid inom juridiken är här begreppsbruket och begreppsdefinitionerna centrala. Vill man skapa en avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet, kan man anta att man vill främja just ideell verksamhet och ingenting annat. Det leder dock till frågan dels hur man definierar ideell verksamhet, dels hur man avgränsar ideell verksamhet från icke-ideell verksamhet.

Jag är av den debatt som jag hittills fått ta del av i frågan inte riktig klok på vilken form av verksamhet som avses. Enligt utredningen (som finns här) skall det finnas ett förhandsgodkännande av verksamhet såsom ideell. Detta godkännande skall ske enligt vissa ganska snäva kriterier (se förslagets s. 89 ff.) och skall huvudsakligen kunna uppnås av stiftelser, ideella föreningar och trossamfund.

Det är något oklart huruvida det finns någon gemensam nämnare bakom denna uppräkning. Den spänner mellan idrottsklubbar och pingstkyrkan, mellan Wallenbergstiftelserna och svenska kyrkan. Jag har svårt att se den gemensamma nämnaren här. Detta innebär inte nödvändigtvis kritik, men är enligt min mening åtminstone ett tecken på att politikerna själva inte riktigt är säkra på vad de menar med ”ideell verksamhet”. Är politiska partier ideella? Jo, kanske, enligt ett sätt att se saken. Är trossamfund ideella? Säkerligen enligt den allmänna definitionen, men jag kan bara tänka mig den mediedebatt som kommer att ta vid när det visar sig att gåvor till Livets ord blivit skattefria. Jag har en bestämd känsla av att begreppet ”ideell verksamhet” i den politiska debatten tjänar till att kamouflera meningsskiljaktigheter: alla använder begreppet, och begreppet låter jättetrevligt och mysigt och ofarligt, men den ena tänker på sin lokala frikyrkoförsamling, den andra tänker på Cancerfonden. Risken är att vi hamnar i en sörja där syftet med skattebefrielsen är så oklar att det blir föga principfasta beslut om vilka organisationer som är berättigade eller borde vara berättigade att bli skattebefriade.

Ett ord om gåvor också. Det är inte helt enkelt att säga vad en gåva är. Man kan kanske allmänt beteckna en gåva som en förmögenhetsöverföring utan tanke på något vederlag (detta görs också på uppslagssidan till utredningen på regeringens hemsida). Men även här är konturerna oklara: är en penningöverföring till en församling som skall bygga ett nytt kyrkorum en gåva om den görs av en medlem i kyrkan som utmärker sig genom regelbundna gudstjänstbesök? Inte nödvändigtvis: medlemmen förväntar sig ju att få delta i gudstjänster i den nya fina lokalen, och då kan man väl säga att medlemmen egentligen förväntar sig en motprestation av församlingen.

”Juristsnack”, kan jag nu höra några läsare tänka: ”det är väl klart att det (inte) är någon gåva”. Problemet är bara att det här juristsnacket nu hör juridiken till, och skall avgränsningen av det skattefria området fungera, måste vi vara klara över gränsdragningarna. Denna klarhet kan vi bara sägas ha om vi har kriterier att avgöra även mera komplicerade gränsdragningsfrågor. Jag är inte säker på att vi har dem.

Det är alltså inte fullt så enkelt att bara införa en avdragsrätt för gåvor. I ett land och en kultur där likabehandlingen har en sådan ställning som i Sverige, och där just skattefrågor hör till de absolut mest infekterade, är det viktigt att jobbet görs ordentligt. De debattartiklar som kommit på senare tid (också Dagens Nyheter hade nyligen en artikel på samma tema) förefaller mig mest vara talan i egen sak. Jag har förståelse för både målet och syftet med ett avdrag – även om jag själv inte bestämt mig ännu huruvida något sådant är önskvärt eller inte – men jag tycker att de teknisk-juridiska problemen av författarna tenderar till att underskattas.

Slutligen ett litet ord om det där eviga argumentet om att ”alla andra länder” har eller inte har någon viss regel. Detta argument dyker upp i många sammanhang, från frågan huruvida avtalsrätten bör reformeras till frågan om avdragsrätt för gåvor till ideella föreningar. Det är som sådant och när det inte kopplas till någon argumentation om att det visst är möjligt att lösa de tekniska problemen eller att någon åtgärd leder till vissa önskvärda konsekvenser ett icke-argument. Om alla länder i världen skulle ha dödsstraff, skulle det inte vara något argument för Sverige att införa dödsstraff. I dagens artikel är alltså argumentet avseende konsekvenserna av ett skatteavdrag för gåvor i Norge relevant, men argumentet att vi skulle vara det enda land i Europa som inte har någon avdragsrätt för gåvor inget annat än grupptryck. Det skulle vara trevligt om det i debatten anfördes sakligare argument än bara att vi minsann måste göra som alla andra, eller med andra ord andra argument än sådana som ytterst grundar sig på någon form av internationell Jantelag.

Read Full Post »

Older Posts »