Känsliga frågor om sexköpslagen

I Svenska dagbladet finns idag två artiklar om sexköpslagen, nämligen dels en som handlar om att Stockholms stad vill erbjuda sexköparna samtalsterapi (och alltså vill bedriva uppsökande verksamhet) och dels en om utvecklingen efter det att sexköpslagen infördes. Jag börjar med den senare.

Om den artikeln har jag inte så mycket att säga, eftersom den mest består i en situationsbeskrivning. Jag reagerar dock mot professor Stig Larssons uttalande om att sexköpslagen skulle ha ändrat attityder: jag tillåter mig att tvivla starkt på sanningshalten i det påståendet.

Stig Larsson är socionom (jämför denna Wikipedia-artikel) och jag tvivlar på att han inom sin forskning haft tillfälle att göra systematiska och vetenskapligt hållbara studier om orsakssambandet mellan lagen och attitydförändringarna. En korrelation är nämligen ingen kausalitet. Detta innebär att två saker kan uppträda samtidigt utan att det finns något samband mellan dem. Om exempelvis storkpopulationen skulle öka markant under samma tid som det sker ovanligt många födslar inom ett område, innebär detta inte att storkarna har något som helst med barnen att göra, utan endast att dessa två saker uppträtt samtidigt. Även när man kan konstatera att det finns en kausalitet, är vidare frågan vilken riktning den tar: är det lagen som föranlett attitydförändringen, eller är det en begynnande attitydförändring som föranlett lagen? Detta är viktigt, eftersom vi i det förra fallet kan förändra kulturella inställningar genom lagstiftning, medan vi i det senare fallet endast kan ta lagstiftning som en indikation på att attityder kanske håller på att skifta.

Den som läser den här bloggen med någon regelbundenhet vet att jag är närmast övertygad om att lagstiftning inte påverkar kulturella attityder. Skulle detta nämligen stämma, skulle ingen i det här landet gå mot röd gubbe (vilket är förbjudet, men det finns ingen påföljd om man bryter mot förbudet). De flesta av oss går dock utan något större dåligt samvete mot röd gubbe, vilket jag tar som en tämligen stark indikation på att lagstiftningen inte spelar någon roll. Tvärtom skulle jag säga att lagstiftning som inte bärs upp av kulturella övertygelser som redan finns kommer att fungera endast om man investerar väldigt mycket arbete, tid och pengar i att mot befolkningens vilja genomdriva denna lagstiftning. Detta kan emellanåt vara befogat, men vi skall inte inbilla oss att vi kommer ifrån vårt gemensamma ansvar genom att stifta någon nätt liten lag och sedan hoppas på att de kulturella attityderna följer efter.

Så till den andra artikeln, nämligen den om Stockholms stads ansökan om att få bedriva uppsökande verksamhet gentemot sexköpare. Saken är känslig eftersom sexköp ju faktiskt är ett brott, och eftersom uppsökande verksamhet inte fungerar om de som man vill få att gå samtalsterapi måste frukta att bli polisanmälda. Detta innebär att den uppsökande verksamheten endast kan fungera om de tjänstemän som håller på med verksamheten låter bli att anmäla brott som kommer till deras kännedom. Med andra ord har sexköpslagen lett till att man skurit av sexköparna från samhälleliga hjälpinsatser, vilket måhända på vissa håll i den politiska debatten kanske också varit målet (nämligen hos de som anser att alla män är obotliga kvinnoförtryckare).

Problemet härvidlag liknar problemet med narkotikalagstiftningen, där vår puritanskt strikta linje att ingen skall tillåtas berusa sig har lett till att vi har stora juridiska problem när vi vill hjälpa narkomaner genom exempelvis utdelning av rena sprutor eller genom metadonprogram. (Jag är medveten om att metadonprograms verkan är medicinskt omstridd, så vänligen låt bli att läxa upp mig på den punkten och inse att min poäng här är en annan.) Vår förkärlek för att med hot om straff lägga oss i andra människors liv, övertygelser och handlingar leder alltså till att vi emellanåt målar in oss i ett hörn, där vi hindrar oss själva från att hjälpa människor som redan ligger (narkomanerna) eller att få till stånd ett vettigt samtal med de som håller på med saker som vi på (mer eller mindre genomtänkta grunder) anser vara icke-önskvärda (sexköparna).

Jag predikar, men det är kanske fördelen med en blogg:  var försiktig med strafflagstiftning. Det här exemplet är bara ännu ett av många där vi sätter krokben för oss själva. Det  finns faktiskt många andra möjligheter att ingripa i människors liv, nämligen genom sociala insatser och genom mera förvaltningsrättsligt betonade åtgärder. Vi tänker kortsiktigt när vårt standardsvar på alla möjliga äkta och upplevda samhällsproblem är att vilja spärra in eller bötfälla de som vi uppfattar som problemets källa. Andra åtgärder än straffrätt tenderar förvisso till att vara dyra och svåradministrerade, och de leder inte heller alltid till önskat resultat – även straffrätten är dock dyr (en process och åtföljande förvaring av en dömd brottsling i fängelse är inte precis gratis) och leder inte heller alltid till önskvärt resultat. Problemet med straffrätten är också att den hindrar oss från att flexibelt svarar på insikter och problemställningar som vi upptäcker först efter det att vi börjat vidta åtgärder.

Jag är personligen väldigt kluven till sexköpslagen och vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om den. Jag är dock helt klart skeptisk till svepande uttalanden om lagars attitydförändrande verkan och jag undrar om kriminalisering verkligen är rätt svar på ett samhällsproblem som i sin kärna involverar vuxna som i det ögonblick då problemet uppstår båda är med på noterna. Straffrättsligt är nämligen koppleri, olaga hot, våldtäkt och sexuellt utnyttjande straffade på andra håll än i sexköpslagen – sexköpslagen straffar själva ingåendet av avtalet om sexuella tjänster.

Vår självgoda rättfärdighet med vilken vi använder straffrätten kanske leder till att de vi vill hjälpa blir utkastade ur samhället, snarare än hjälpta – och det gäller både de prostituerade och sexköparna.