Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2010

Det har blivit rätt upprörda toner om skadeståndets storlek i TPB-domenDen här bloggen jämför till och med skadeståndet i TPB-målet med skadestånd som utgår vid mord och kommer fram till att man för 46 miljoner kronor kan döda 920 personer.

Vilket är struntprat och vittnar om en brist på insikt vad skadestånd handlar om.

Det mest fundamentala missförståndet är att skadestånd skulle vara ett straff. Det är det inte. Ett penningbelopp som en dömd person tvingas att betala som straff kallas på juridiska för böter. Skadestånd är något annat, nämligen en ersättning för förluster. Vi har alltså å ena sidan böter, som är ett straff, och å andra sidan skadestånd, som är en ersättning för en förlust. Dessa två saker får inte sammanblandas, för annars riskerar man att skjuta långt förbi målet.

I TPB-målet rör det sig alltså om skadestånd. Dess funktion är i främsta rummet att ersätta ekonomiska skador (jag kommer snart till andra former av skada). Åsamkar jag någon en förlust på 50 öre, skall alltså skadeståndet belöpa på 50 öre. Åsamkar jag någon en förlust på 500 miljoner, skall jag betala 500 miljoner. Det är den skadelidandes sak att bevisa hur stor skadan är. Är bevissvårigheterna stora – är det svårt till omöjligt att föra bevisning om exakt hur stor skadan varit i kronor och ören – får domstolen göra en uppskattning av skadeståndet. Det är dock fortfarande skadelidandens sak att visa dels att en skada över huvud taget uppkommit, dels ge underlag för en rimlighetsbedömning av skadan.

Det innebär att hovrätten – som är försiktig sin sina bedömningar – anser att de åtalade i målet bevisligen åsamkat de olika målsägandena en förlust på 46 miljoner kronor. Alltså skall de dömda betala 46 miljoner. Detta är faktiskt mindre än målsägandena begärt, så att dessa anser nog att de tilltalade kommer billigt undan.

Det finns också skadestånd som utgår för annat än skador som direkt kan uppskattas i kronor och ören: dessa kallas för ideella skadestånd. Ersättning för sveda och värk är en form av ideellt skadestånd. Problemet vid dessa typer av skada är att de inte är ekonomiska, det vill säga att måttstocken ”kronor och ören” är fundamentalt missvisande. Ingen ersättning i världen, om den så skulle beräknas i miljarder, kan få ett våldtäktsoffer bli icke-våldtaget eller minska dettas känslor av skam och förnedring. Med andra ord är pengar ett förbaskat dåligt sätt att ersätta den emotionella skada som ett våldtäktsoffer onekligen lider, och man måste gripa en siffra vilken som helst ur luften. Detsamma gäller för emotionella skador efter det att en nära anhörig mördats, efter det att man misshandlats, eller vad det nu vara månde.

I många fall när någon mördats, har de anhöriga ingen annan skada än just den emotionella skadan. Det kan finnas några poster som avser den mördades bidrag till den gemensamma ekonomin, men dessa tenderar till att vara mycket små. Den ekonomiska skadan är alltså liten, den emotionella stor. Den lilla skadan kan vi exakt beräkna, den stora skadan kommer vi aldrig att kunna komma till rätta med genom en ersättning i pengar.

I svensk rätt har man – och det är absolut diskutabelt – av tradition varit mycket försiktig med att ersätta emotionella/ideella skador genom större belopp. Skadeståndet tenderar till att bli i stort sett symbolisk: någon verklig ersättning kan det ju ändå aldrig bli tal om. I detta läge, där offret ändå inte kan ersättas på ett adekvat sätt, har man valt att ta hänsyn till gärningsmannen och dennas situation, där ett brott inte utöver straffet dessutom skall leda till en situation där gärningsmannen aldrig mera kan komma på fötterna igen rent ekonomiskt. Eftersom man inte verkligen kan ha ett offerperspektiv, eftersom offrets skada inte kan ersättas, står gärningsmannen i centrum.

Ekonomiskt och ideellt skadestånd följer alltså två helt olika former av inre logik, och det är totalt och helt igenom missvisande att jämföra dessa två olika former av skadestånd. Vid ekonomiskt skadestånd passar vår måttstock – kronor och ören -, vid ideella skadestånd gör den inte det, och då har man delvis skiftat perspektivet en aning.

Det finns en möjlighet att jämka skadestånd vid ömmande situationer, bland annat när gärningsmannen inte har en chans att betala. Jämkningen utgör dock en säkerhetsventil. I TPB-målet ansågs det att de dömda bedrivit kommersiell verksamhet och begått uppsåtliga brott, och då är jämkning i princip uteslutet. Ekonomiska brottslingar har generellt mindre chanser att slippa undan skyldigheten att ersätta offrets skada än våldsbrottslingar har. Med tanke på den typiska sociala bakgrunden hos de två olika kategorierna av gärningsmän är detta inte särskilt förvånande eller upprörande. I TPB-målet tar sig denna principiella syn uttryck i att jämkning inte medgavs.

Kort och gott: skadeståndet i TPB-målet är stort, men anses motsvara den skada som de dömda ställt till med. Det är inte särskilt moraliskt upprörande att de åläggs att ersätta denna skada.

Skadeståndet är nämligen som sagt inget straff.

*****

Ett tillägg som föranleds av diskussionen bland kommentatorerna. Hovrätten valde att beräkna intrångsersättningen på grundval av en skälig ersättning för varje enskilt verk som laddats ner. Detta leder till en ohygglig och fullkomligt orimlig summa i latent skadestånd om man jämför den sålunda beräknade ersättningen med antalet torrent-filer som fanns på TPB:s servrar (flera biljoner, tydligen). Alternativet hade så klart varit att ge en klumpsumma för hela intrånget och att se till att denna klumpsumma blir rimlig. Det hade dock haft den effekten att ersättningen för varje nedladdning hade blivit skrattretande låg, så att rättighetsinnehavaren inte fått någon rimlig ersättning för den illegala nedladdningen.

Båda beräkningssätten leder alltså till orimliga resultat. Varför det ena beräkningssättet skulle vara mer eller mindre orimligt än det andra, överstiger i alla fall mitt förstånd. Hovrätten har valt en lösning som är lika bra eller dålig som den alternativa lösningen, och kan rimligen inte klandras på den grunden.

 

Read Full Post »

Svenska dagbladet har de senaste dagarna kört en serie reportage om gallerior som sålts till det brittiska fastighetsbolaget Boultbee. Idag rapporteras om att Stockholms stad varnades för Boultbee och att staden underlät att binda bolaget till en utveckling av de gallerior som såldes. Framför allt är detta är politisk skandal, där – enligt min mening i och för sig befogade – önskemål om försäljning av stadens kommersiella fastighetsinnehav totalt fick köra över det långsiktiga planeringsperspektivet för hela staden. Juridiken har i denna diskussion tämligen litet att bidra med.

Däremot förekommer i dagens artikel en del juridiska uttalanden av något tveksam karaktär. Det första kommer från borgarrådet Kristina Alvendal (M):

Inte allt man avtalar finns skriftligt. Det är tydligen ingen här som läst juridik.

Svenska dagbladet noterar syrligt:

Men muntliga avtal gäller inte i fastighets- och bostadsrättsaffärer.

Vidare citeras vice-vd:n för Stockholms stadshus AB, Per Blomstrand, att:

Det här är en fastighetsaffär. Lagen tillåter inte att man tvingar en köpare att göra något. Det är inte affärsmässigt. Man kommer överens om något, sedan har man en ekonomisk uppgörelse. Om köparen inte uppfyller kraven, ska man inte heller göra någon affär

Samtliga dessa uttalanden stämmer och stämmer samtidigt inte.

Vad gäller Alvendals påstående, är det riktigt dels att muntliga avtal i princip (inte alltid) är lika bindande som skriftliga avtal. Som vilken juridikstuderande som helst vet, i princip efter introduktionskursen, är det svåra med muntliga avtal dock bevisningen om desamma. Det är lätt att påstå att man avtalat något muntligt, men är parterna oense om exakt vad som avtalats, har man inget annat att tillgå än notoriskt opålitlig vittnesbevisning, och en eventuell process kan gå precis hur som helst. Viktiga moment i ett kommersiellt avtal måste alltså sättas på pränt, helt enkelt för att säkra möjligheten att föra bevisning. En bieffekt av att formulera avtalsvillkor skriftligt är också att eventuell oenighet brukar komma fram när man skall  enas om en något så när exakt formulering: talspråket utmärker sig inte genom exakthet och riskerar att medföra att båda parter tror att den andra är med på noterna, när parterna i själva verket är djupt oense.

Detta leder till en konsekvens som nog Blomstrand anspelar på. När parterna nämligen väldigt gärna vill genomföra en affär, men är samtidigt medvetna om att de är oeniga om någon viss punkt som skulle kunna stjälpa hela affären om den togs upp till diskussion (en såkallad dealbreaker), kan man i tyst samförstånd förbigå den relevanta frågan. Själva huvudaffären – alltså i förevarande fall försäljningen av galleriorna – är viktigare än den punkten man är oenig om – utvecklingen av galleriorna efter försäljning. Alltså kniper man käft om utvecklingen eller talar om den endast i allmänna ordalag och undviker att ta upp frågan till diskussion när det skriftliga avtalet fixeras. Det kan i dessa lägen finnas ett avtal, eller inte finnas ett avtal: det beror på exakt hur orden föll och vad som kan bevisas. Med andra ord hoppas man optimistiskt på att motparten har samma uppfattning som man själv och tar smällen om det skulle visa sig att parterna i själva verket varit oense.

Ett sådant beteende är kommersiellt, visst. Frågan är om det är politiskt lämpligt. Även mot bakgrund av min personliga uppfattning att marknaden ofta är en bättre reglerare än tjänstemän, kan jag för mitt liv inte förstå hur en så viktig fråga som utvecklingen av centrumsgallerior i Stockholmsförorterna kunde behandlas som en i förhållande till försäljningen oviktig bifråga. Utvecklingen borde ha behandlats som en dealbreaker.

Det är nämligen inte sant att man inte kan binda en motpart till att göra saker. Visst kan man binda en köpare av gallerior till att utveckla dem. Det är till och med tveksamt om man behöver göra detta skriftligt, eftersom frågan inte har med själva rätten till fastigheten att göra. Svenska dagbladets påstående om kravet på skriftlighet gäller enbart själva fastigheten, alltså rätten till denna och huruvida försäljningen har bestånd över tid (alltså huruvida köpet är villkorat). Det man med andra ord inte kan göra är att sätta in ett villkor i avtalet som skulle innebära att köpet går åter om köparen inte utvecklar en fastighet enligt säljarens önskemål.

Däremot finns inget som helst problem att stadga om ett avtalsvite, så att staden till exempel ges rätt till en viss summa pengar om köparen inte följer sina förpliktelser. Är den summan tillräckligt rundligt tilltagen, blir det billigare för köparen att utveckla fastigheten än att betala avtalsvitet. Såvida jag inte missat något nu, finns inga som helst juridiska hinder mot ett sådant avtal. Vitesklausuler är för övrigt inte heller precis sällan förekommande i kommersiella avtal. Misstanken är stark att staden inte ville skriva in en förpliktelse att utveckla galleriorna i försäljningsavtalet, eftersom man fruktade att Boultbee skulle dra sig ur affären om man insisterade på ett sådant villkor. Juridiskt sett hade ett bindande utvecklingsvillkor kunnat skapas.

Som liberal delar jag de borgerliga partiernas politiska önskan om att avreglera olika former av näringsverksamhet och att starkt reducera statens och kommunernas roll på marknaderna. Som jurist är jag förfärad över det sätt på vilket det görs, där privatisering och avreglering får kosta precis vad som helst och ingen tanke ges åt marknadsmisslyckanden och bristande kooperation från marknadsaktörerna. Avreglering och privatisering kan rimligen inte få betyda att marknaden inte behöver regler, för marknaden behöver regler. Frågan måste istället handla om huruvida det allmänna skall detaljstyra eller endast sätta villkor under vilka privata aktörer sedan fritt får verka.

En förnuftigt skött privatisering eller avreglering är enligt min mening ett steg i rätt riktning. En avreglering som lämnar marknaden utan regler, och en försäljning som lämnar staden utan möjlighet ens till förnuftig infrastrukturplanering är en björntjänst uppburen av ideologisk blindhet.

Read Full Post »

Som de flesta torde ha lagt märke till, publicerade professora emerita Madeleine Leijonhufvud igår på Dagens Nyheters debatt några tankar om den svenska straffrätten och om vilka handlingar som vi kollektivt väljer att bestraffa. I detta sammanhang funderade hon på om det skulle vara motiverat att bestraffa föräldrar som supar sig fulla när de har hand om ett barn. Detta uppfattades allmänt som ett konkret förslag att straffa föräldrar som beter sig på detta sätt – vilket det inte är. Men det ger ändå upphov till några allmänna påpekanden av käpphästkaraktär.

Madeleine Leijonhufvud förekom i TV4:s nyheter igår kväll och funderade i den lilla snutt man fick höra på om en lag mot supande föräldrar skulle kunna få samma attitydverkningar som lagen mot barnaga påstås ha haft. Därtill kan man säga att

(a) kausalitetsverkan mellan lag och allmän opinion är omöjlig att fastställa (var det lagen som ändrade attityden eller skiftande attityder som möjliggjorde lagen, bara att attitydförändringen visade sig i opinionsmätningar först efter lagens tillkomst). Med tanke på den uppsjö av lagar vi har som inte påverkar attityder ett dyft – till exempel att äkta makar skall vara trogna varandra – tyder dock det mesta på att det inte var lagen som ändrade attityder, utan tvärtom; och

(b) vem i hela friden har givit lagstiftaren eller någon annan rätt att ändra folks attityder? Man kan legitimt straffa beteenden, men att påverka attityder genom lagstiftning har starka drag av Orwells 1984.

Talet om attitydförändring visar också att Leijonhufvud själv ser vilka enorma övervaknings- och därmed effektivitetsproblem en lag mot supande i barns närvaro skulle leda till (vilket är självklart: Leijonhufvud är  bra på sitt ämne). Vad är supande: tre eller fyra eller fem glas vin, starköl eller sprit? Hur får man reda på supandet i barns närvaro: genom att installera kameror i folks hem? Eller genom angiveri, vilket oundvikligen leder till utpressningssituationer? Vilka beviskrav skall gälla: behövs det av vittnesmål oberoende stödbevisning? Med mera.

Kort sagt: en lag av det innehåll som Leijonhufvud tagit upp till funderande skulle inte fungera – den skulle vara en såkallad ”signal från samhället” och lagar skall inte vara ”signaler från samhället” – de skall vara verkställbara och allvarligt menade. Samtidigt har Leijonhufvud lyft en intressant och viktig fråga som i rabaldret om superi-”förslaget” (som sagt, något förslag är det inte) kommit bort.

Behöver vi verkligen alla straffbud vi håller oss med?

Read Full Post »

Dumt av CSN, eller?

När man en gång börjat läsa in sig på regleringsteknik, är ämnet faktiskt hur spännande som helst och det poppar framför allt upp hela tiden. Idag publicerar företrädare för förbundet Sveriges ingenjörer påSvenska dagbladets Brännpunkt en bredsida mot CSN som heter duga. CSN påstås bete sig ”dumt” och misstanken yppas att svansen viftar med hunden.

Argumentationen i artikeln utmärker sig inte genom någon större stringens, och mycket i texten känns som insider information, men faktum är att – som det skrivits i tidningarna under hösten, se här hos Svenska dagbladet – studiestödssystemet inte verkar passa alla utbildningar. Problemet ligger i att högskolorna räknar poäng per helår, medan CSN insisterar på en avräkning per halvår. En student vars poäng ligger på båda sidorna om terminsgränsen, som börjar läsa en kurs på hösten som avslutas och examineras på våren, kan alltså se ut att inte sköta sina studier.

Visst måste det här gå att lösa, men återigen är detta ett exempel på det vanliga problemet om vilket jag bloggade senast i morse: studiemedel är ett bidragssystem på vilket det finns krav att det endast skall komma folk till godo som faktiskt studerar. Litar man inte på att folk gör som de påstår att de gör – litar man inte på att alla som registrerar sig för studier faktiskt studerar – måste man sätta en standard för hur mycket man måste plugga, hur många poäng som måste tas, måste övervaka denna standard och bestraffa den som inte håller sig till reglerna, alltså kräva tillbaka utbetalda studiemedel med ränta.

I just förevarande fall får dock problemet ytterligare en dimension. Högskolorna är numera mycket fria i sin interna organisation, och den tidigare strömlinjeformningen har till stor del försvunnit. Det innebär bland annat att högskolorna inte behöver anpassa sina kurser till terminsstrukturen. Med andra ord finns numera en rik flora av olika lösningar på samma problem, nämligen organisationen av högskolestudierna över det akademiska året.

Detta varierade byråkratiska system på högskolenivå möter alltså nu en administrativ koloss, nämligen en myndighet som administrerar studiemedelsutbetalningen till alla landets tiotusentals studenter. För att studiemedelssystemet skall bli hanterligt, måste det vara något så när enhetligt, annars riskerar sprickor att uppkomma där pengar sinar ut för att ingen känner sig ansvarig för kontroll och uppföljning. Med andra ord har CSN incitament att behandla alla studenter på samma sätt, alldeles oavsett studiestrukturen på deras högskolor. Även om CSN skulle införa flexibilitet, skulle det kräva ett system där det ligger på högskolorna att se till att förändringar i kursplanerna meddelas CSN, då CSN centralt knappast kan förväntas hålla reda på hur varje enskild kurs ser ut på varje högskola. Med andra ord skulle en del administrativ börda läggas på högskolorna.

Ett alternativ skulle kunna vara att även låta CSN anpassa sig till det akademiska året, men det passar illa med sådana studenter som börjar läsa på våren. Att låta systemet löpa per år från det ögonblick som studenten börjar studera passar inte heller alla utbildningar och studenter som läser fristående kurser. Ytterligare en möjlighet skulle vara att åter tvinga högskolorna till one size fits all-organisationen, för vilket den politiska viljan och kraften torde saknas.

Med andra ord är den enda lösningen på problemet som jag kan se att göra CSN flexibelt, vilket kommer att kräva kommunikation mellan CSN och högskolorna, med all den risk för att information försvinner i kontakterna som ett sådant system innebär. Dessutom måste alltså den stora floran av olika organisationer inte bara meddelas CSN, utan detta måste då läggas in i datasystemet och kontinuerligt uppdateras, vilket torde vara ett jobb som kanske inte kräver överdrivet mycket folk, men ändå åtminstone någon arbetskraft. Dessutom skulle detta antagligen kräva en förändring av den underliggande regelstrukturen, vilket i sin tur kräver byråkrattimmar och alltså pengar. Just pengar är dock det som staten gärna snålar med, och det gör med nödvändighet myndigheterna oflexibla.

Flexibilitet i all ära, men det saknas insikt hos artikelförfattarna om att flexibilitet har ett pris i reda pengar. Vi har alltså inte bara en, utan tydligen två parter som inte förstår den andra. Inte precis de bästa förutsättningarna för det som alla helst vill och som tycks vara mycket svårt eller kanske till och med de facto omöjligt att åstadkomma.

Nämligen ett effektivt och välriktat studiemedelssystem som är enkelt att förvalta och funkar för alla studenter.

 

Read Full Post »

Ekot avslöjade igår ett utbrett fusk med assistansbidrag, alltså med bidrag för att personer som behöver personlig assistent skall kunna få en sådan. Sanna Rayman reagerar på Svenska dagbladets ledarsida: hon är ”tvärilsk” och ställer också följande vidareledande frågor:

Samtidigt är det svårt att inte fråga sig hur dessa lukrativa möjligheter kunnat uppstå? Varför har det varit så lätt att plocka ut miljoner från Försäkringskassan? Hur länge har det pågått? Vilka systemfel ligger bakom att hundratals miljoner kronor, kanske rentav miljarder, så enkelt har kunnat plockas ur den skattekista vi alla betalar till i syfte att ta hand om varandra? Kunde de ha upptäckts i förväg?

Jag vill inte påstå att jag kan svara på hennes frågor, men ett allmänt hållet svar kan jag nog ge.

Varje reglering – och det är klart som korvspad att ett offentligt bidragsssytem är ett reglerat system – kräver tre element, nämligen (i) att man sätter en standard för ett beteende eller en rätt, (ii) att man övervakar att denna standard uppfylls, alltså att alla berörda handlar enligt standarden eller endast den får en rätt som uppfyller standarden och (iii) att avvikelser från standarden beivras, respektive att den som inte uppfyller standarden inte får den ifrågavarande rätten. Så långt, så enkelt.

I realiteten är dock dessa krav ganska komplicerade. För att kunna sätta en rimlig standard, måste man ha kunskap om det som skall regleras. För att kunna införa ett licenssystem för assistensbolag måste man veta vilka funktionshinder som ger rätt till assistens, hur utbredda dessa funktionshinder är och vilken utbildning som krävs för den som skall (a) fastställa att den som söker assistensbidrag verkligen har ett relevant funktionshinder och (b) fastställa vilken form av personlig assistens som krävs. Dessa krav innebär i sin tur att man behöver information: denna skall samlas in och uppdateras, systematiseras och omsättas till hyggligt välformulerade krav i lagtext. Detta kräver en del resurser i personaltimmar och pengar.

Därefter skall alltså systemet övervakas. Det kräver att det finns folk som tar in anmälningar från allmänheten, gör inspektioner, granskar papper, kontrollerar att eventuella utbildningskrav uppfylls på ett korrekt sätt och vad mera det krävs. Med tanke på att det ändå är rätt så många människor som kommer ifråga för personlig assistens, plus ett närmast lika högt antal människor som levererar personlig assistens, plus utbildningsinstitutioner och arbetsgivare, genererar övervakning en ytterligare del jobb som måste skötas.

Slutligen skall dessutom övervakningen leda till att de som bryter mot den standard som krävs bestraffas på något sätt, genom att bli av med sin licens eller genom att få böter eller genom att behöva betala ett skadestånd eller vad mer det kan tänkas vara. Sanktionerna kräver i sin tur en del arbetstimmar för kommunikation, utredning, påförande av sanktion och övervakning av att sanktionen verkligen genomförs. Dessutom behövs, om detta skall göras rättssäkert, ett system för överprövning i domstol eller högre upp i förvaltningshierarkin: ytterligare arbete, ytterligare behov av folk och pengar.

Det går inte att göra ett sådant system vattentätt: kraven på övervakning och resurser blir för stora. Med andra ord är välfärdsstaten beroende av samarbete från de som skall få välfärd: brister detta samarbete, behövs en kontrollapparat som yttrar sig i byråkrater som slukar en del av våra gemensamma resurser, som kräver rapportering och granskning av rapportering. Redan utdelning av pengar genererar byråkrati: övervakningen av att pengarna kommer rätt part till godo, kräver ännu mer byråkrati. Så är det, och det är oundvikligt.

Frågan är – och det är en öppen fråga i varje enskilt fall – vad vi vill investera gemensamma resurser i. Vill vi lita på att folk är ärliga och därigenom minimera antalet byråkrater och rapporteringsbördan för de som är inne i ett välfärdssystem? Eller vill vi att ingen skattekrona skall komma någon till godo som inte har rätt till den, vilket i så fall innebär att vi investerar en försvarligt stor del skattekronor i en övervakningsapparat? Välfärdsstaten som sådan, som fenomen, kräver en stor byråkrati för att dela ut pengar – det är faktiskt jobbigare än vad man kan tro att göra av med pengar – och om det skall vara en välfärdsstat som vet vart pengarna går, krävs ännu mer byråkrati.

Inget av detta är ett argument mot välfärdsstaten som sådan. Det är bara en förklaring till att vi har den enorma byråkrati vi har. Vi har valet mellan en välfärdsstat som för med sig en stor byråkrati och en nattväktarstat som klarar sig med ganska liten byråkrati. Möjligheten att lägga sig mellan dessa motpoler är med nödvändighet begränsad.

Och det är åtminstone ett element i svaret till Sanna Raymans frågor.

Read Full Post »

I Sverige, liksom i många andra länder, förekommer ofta klagomål på antingen myndigheters slapphet i hanteringen av de som skall övervakas – myndigheterna påstås gå i industrins eller kapitalismens eller någon annans ledband – eller på att myndigheterna är oflexibla och insisterar på byråkrati när man istället skulle kunna hantera något visst ärende bättre på ett informellt och flexibelt sätt. Jag har här på bloggen flera gånger skrivit om att rättssäkerhet och flexibilitet enligt min uppfattning utgör kommunicerande rör, att ökad flexibilitet minskar rättssäkerheten och att ökad rättssäkerhet minskar flexibiliteten (bland annat här). Idag har jag upptäckt stöd för min åsikt (i Morgan och Yeung, An Introduction to Law and Regulation som citerar Ayres och Braithwaite, Responsive Regulation): följande långa citat fångar på ett bra sätt vad jag menar.

Let us illustrate this explanatory capability and in doing so go to the nub of the theoretical concern of this chapter. Grabosky and Braithwaite’s (1986) study of ninety-six Australian business regulatory agencies found that agencies were more likely to have a cooperative (nonprosecutional) regulatory practice when they regulated: (1) smaller numbers of client companies; (2) a single industry rather than diverse industries; (3) where the same inspectors were in regular contact with the same client companies; and (4) where the proportion of inspectors with a background in the regulated industry was high.

Grabosky and Braithwaite interpreted these findings as support for [the] notion of … formal law increasing as relational distance between regulator and regulatee increases, and more ambiguously as support for capture theory. But equally these finding are just what would be predicted from … theor[ies about cooperation] … [that] show that the evolution of cooperation should occur only when regulator and firm are in a multiperiod prisoner’s dilemma game. Repeated encounters are required for cooperation to evolve … Thus, cooperation should be more likely when the same inspector is repeatedly dealing with the same firm. Similarly, when an agency regulates a small number of firms in a single industry the chances of repeated regular encounters are greater than with an agency that regulates all firms in the economy. And indeed inspectorates recruited from the industry may be in a better position to secure an evolution of cooperation because they are enmeshed in professional networks that give more of an ongoing quality to their relationship.

Yet the fact that such findings can be interpreted in either capture or evolution of cooperation terms goes to the heart of our dilemma. The very conditions that foster the evolution of cooperation are also the conditions that promote the evolution of capture and indeed corruption. A revolving door simultaneously improves the prospects of productive cooperation and counterproductive capture. Where relationships are ongoing, where encounters are regularly repeated with the same regulator, corruption is more rewarding for both parties: the regulator can collect recurring bribe payments and the firm can benefit from repeated purchases of lower standards. Moreover, ongoing relationships permit the slow sounding out of the corruptability and trustworthiness of the other to stand by corrupt bargains (and at minimum risk because an identical small number of players are involved each time).

I ett befolkningsmässigt litet land som Sverige, där de som över huvud taget har den kunskap som behövs för att vara effektiva utövare av tillsyn och reglering är ganska få, torde detta dilemma vara särskilt accentuerat. Flexibla och ”vettiga” myndigheter med öppna öron för behoven hos dem som övervakas riskerar också att vara myndigheter som går i den reglerade kretsens ledband, där jäv och åtminstone någon form av lågintensiv korruption riskerar att sprida sig.

När jag läser detta, undrar jag om vi inte i Sverige hittills har sett det positiva – samarbetet mellan övervakarna och de övervakade – och blundat hårt för det negativa som kan följa av detta bekväma samarbete. Utmärks inte i synnerhet kommunal korruption (som den i Göteborg) av att övervakarna och de övervakade träffas ofta och regelbundet, så att ett förtroendeförhållande uppstår som lätt övergår i korruption? Det är i så fall väldigt allvarligt, och den hyllade flexibiliteten bör därför ses med en del skepsis. Att Sverige historiskt sett varit tämligen fritt från korruption, ändrar inte detta: det historiska är ingen garanti för framtiden, och frågan är dessutom i vilken utsträckning vår historiska upplevelse av frihet från korruption verkligen varit korrekt – bjudresor och naturaförmåner är inget som uppfunnits nyligen. Kanske har vi varit fria endast från den korruption som utmärker sig genom bruna kuvert som innehåller penningsedlar.

Hur skall vi hantera detta? Det är inte lätt att svara på. Författarna (alltså de redan citerade Ayres och Braithwaite) gör nämligen också följande viktiga poäng:

In another sense this chapter is about who guards the guardians. The problem of guardianship … is that we tend to deal with failures of trust by accumulating more and more layers of guardianship. The untrustworthiness of n-th order of guardians is monitored by n + 1th order of guardians, and so on in infinite regress.

Om vi alltså har ett problem i den alltför nära relation som lätt utvecklas mellan övervakarna och de övervakade – och mycket tyder enligt min mening at vi har det – är detta ingen lätt uppgift att lösa. Återigen visar sig dock att det inte finns något gott som inte också för något ont med sig.

Och att det med anledning av olika besticknings- och mutskandaler kanske är dags att justera vår bild av oss själva.

Read Full Post »

Jan Sandberg, vd för NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande), skriver idag en mycket intressant artikel på Svenska dagbladets Brännpunkt. Han diskuterar fortkörningen – ett större trafiksäkerhetsproblem än rattfylleri – och noterar att vi börjar nå vägs ände med det inventarium av åtgärder som vi hittills använt för att höja trafiksäkerheten i landet. Sandberg efterfrågar kreativitet och hänvisar till ett nyligen genomfört experiment där den juridiska piskan ersatts med en morot: istället för att använda en fartkamera för att straffa fartsyndarna, har samma kamera används för att ge de som håller sig till hastighetsbegränsningen chansen att få en belöning i pengar. Enligt uppgift utföll experimentet väl: frekvensen av hastighetsöverträdelser minskade.

Även Claes Martinson efterlyste i somras på denna blogg ett nytänkande på området reglering. Jurister är vana att använda piskan: det känns främmande att investera i morötter istället. Men kanske kan man använda motrötter för att frammana det goda i folk, alternativt – med samma effekt – att använda sig av människans själviskhet och strävan att uppnå ära och berömmelse i flocken. Inom ekonomin har detta tänkande utvecklats till en hel ny gren, kallad behavioural economics, där man funderar på att ordna incitamentsstrukturer på ett sådant sätt att folk, utan att känna sig tvungna till detta, beter sig i enlighet med en uppsatt standard. Istället för att i regleringssyfte använda sig av straffhotet för att förändra beteenden, använder man sig av erbjudanden att uppnå en fördel (såsom en vinstchans i ett lotteri) eller av omedvetna kognitiva processer som får folk att bete sig i enlighet med vissa stimuli.

Det som diskussionen här alltså gäller, är inte så mycket frågan om vi skall reglera: denna fråga är redan besvarad. Frågan är egentligen inte heller hur vi skall reglera, alltså vilka beteenden vi skall uppmuntra eller hindra. Den gemensamma nämnaren bakom de frågor som Sandberg, Martinson och många företrädare för behavioural economics ställer är vilka medel vi skall använda för att uppnå vårt regleringsmål. Hur skall vi få folk att hålla sig till hastighetsbegränsningar, hur skall vi få fotbollsspelare att hålla sig till spelets regler, hur skall vi få folk i allmänhet att bete sig enligt riktlinjer som lagstiftaren sätter upp? En kritik som går ut på att staten inte skall reglera eller att en reglering av vissa beteenden inte främjar det mål som skall uppnås, går alltså i det avseendet förbi poängen: frågan är hur vi uppnår regleringsmål som redan accepterats.

Juristens standardsvar – och även lekmannens standardsvar, skulle jag anta med hänsyn till tongångarna i den allmänna debatten – är att använda förbudet och straff. Vi har problem med sms-krediter – förbjud krediter, då! Vi har problem med kvinnor som tvingas till prostitution – förbjud sexköp! Vi har problem med alkoholkonsumtionens sociala följder – förbjud hembränningsapparater och privat försäljning av alkohol! Problemet med samtliga dessa sätt att gå till väga är dels att vi har en utgångspunkt som anger att allt som inte explicit är förbjudet är tillåtet, dels att vi måste skapa en ganska stor kontrollapparat för att säkerställa att förbuden följs.

Den första aspekten är ett problem eftersom den tvingar oss att noga definiera vad det egentligen är vi vill förbjuda. Allt som inte uttryckligen är nämnt, är alltså tillåtet. Med andra ord finns all anledning att förvänta sig att kredithajarna i framtiden kommer att finna andra vägar för sin kreditgivning än sms-krediter, när vi förbjuder sms-krediter (eller åtminstone gör dem svårare genom att kräva att en ordentlig kreditvärdighetskontroll görs). Ett uttalat förbud timar en motreaktion, där de som omfattas av förbudet letar efter vägar att fortsätta på samma sätt som de hittills gjort. Med andra ord kanaliseras den skadliga aktiviteten till nya verksamhetsfält. Detta tvingar i konsekvensens namn fram fler förbud, vilket leder till ytterligare motreaktioner, och snart har vi inget som inte är förbjudet eller reglerat längre. Voilá, juridifiering!

Den andra aspekten är ett problem eftersom många av oss betraktar byråkrati som något som inte i sig har ett existensberättigande, utan som utgör ett nödvändigt ont. Ingen, tror jag, är förtjust i byråkrati bara för att det är byråkrati. Byråkrati är kostsamt – byråkrater måste betalas med skattemedel – och inskränker den enskildes rörelsefrihet även vid legitima förehavanden, genom att verksamhet måste rapporteras och verifieras. Småföretagare kan ofta sjunga långa klagosånger om byråkrati. Alltså vill vi helst ha så lite byråkrati som möjligt.

Om vi dock vill ha trovärdiga förbud, måste vi sätta makt bakom orden, och då måste vi kontrollera medborgaren och straffa henne när hon gör fel. Det behövs alltså kontrollanter som måste ha tillgång till information avseende medborgarens förehavanden. För att dessa kontrollanter inte skall falla för frestelsen att utnyttja sin makt i illegitima syften, måste kontrollanterna kontrolleras av andra byråkrater. Den information som inhämtas måste gås igenom och värderas, vilket kräver ytterligare byråkrater. I förekommande fall måste straff utmätas, vilket innebär att (helst andra byråkrater än de som redan bildat sig en uppfattning i ärendet) måste värdera akten och utmäta rätt påföljd. Varje förbud som är allvarligt menat (och inte bara skall sända en ”signal från samhället”) för alltså med sig en uppsjö av byråkrati.

Så visst är en annan linje än förbud välkommen. Bara en liten varning: morötter för ett problem med sig i det att folk kan välja att inte tycka om morötter. Jag själv är exempelvis inte särskilt mottaglig för lotterier – jag vinner så gott som aldrig något när jag spelar, och skulle jag spela i sådan omfattning att jag skulle ha chans att vinna något, överstiger investeringarna i all regel vinsterna. Jag kör i och för sig normalt redan enligt hastighetsbegränsningar, men i de få fall då jag väljer att inte göra det, skulle en vinstchans knappast göra mig mera benägen att respektera vägskyltarna.

Jag tror med andra ord inte att morötter allena räcker, utan snarare är det i så fall en kombination av morot och piska som är verksam. Då kommer dock ett kostnadsargument in: om piskan måste bibehållas samtidigt som vi erbjuder moroten, ökar vi den sammanlagda kostnaden för att få folk att bete sig så som lagstiftaren eller myndigheterna önskar. Ökar kostnaderna, uppstår frågan efter prioriteringar: vilka kostnader är vi beredda att acceptera för ett visst givet mål, givet att våra totala resurser är begränsade?

Mitt budskap här är att all reglering til syvende og sidst har som mål att påverka folks beteende. Vi förstår inte riktigt varför folk beter sig som de gör och jobbar därför enligt ett antal hypoteser som förefaller mer eller mindre rimliga (folk är rationella nyttomaximerare, fok ser bara till sitt eget bästa, folk är i grunden goda och behöver bara ges en rimlig chans för att bete sig juste…). Försöket att få folk att inse att hastighetsbegränsningar finns av en anledning, försöket att få fotbollsspelare att hålla sig till spelets regler, och vad fler försök att påverka beteenden som finns, måste utgå från en beskrivning av incitamenten för att bete sig på ett visst sätt. Bara när vi vet det, kan vi eventuellt justera förutsättningarna för folks beteende.

Den stora frågan är: vill vi verkligen veta?

Read Full Post »